När ledarsidan blir en hatsajt: förföljelsen av rökarna

Rökning som symbol för fred i indiansk kultur.

Det talas i dessa de yttersta av dagar mycket om så kallade hatsajter. Vanligen avses därmed politiskt inkorrekta sajter där väl Avpixlat är det typiska exemplet. Nätfora som främst tar upp massinvandringens avigsidor. Sådana finns ju inte enligt den politiska klokskapen, ty invandringen har endast och allena fördelar, halleluja och amen.

Visst kan det förekomma uttryck för rent och skärt hat på en del nätsajter, främst då i kommentatorsfälten. Sådant är alltid otrevligt. Hatet florerar dock även i papperstidningarna och till och med på ledarplats. Ett ganska skakande exempel på detta förekom i Länstidningen, Södertälje den 4 februari. Ledarskribenten Mathias Grimpe gav sig då i kast med rökningen utifrån en motion – lyckligtvis vann den ej fullt gehör i kommunstyrelsen- av Folkpartiets gruppledare i Södertälje, Mats Siljebrand. Denne hade motionerat om att alla rökpauser bland kommunanställda, bortsett från lunchrasten, skulle förbjudas. Hälsofascism i sin prydno.

Dock måste jag tillstå att Siljebrands motion säkerligen hade formulerats utifrån en ärlig omtanke om södertäljebornas hälsa och inte andades hat i någon form. Intolerans och hälsofascism, ja – men inte hat. Siljebrand är för övrigt en trevlig kille som jag inte tror om att kunna hata. Det kan man dessvärre inte säga om Mathias Grimpes ledartext. Jag citerar:

Rökarna, dessa ohälsans apostlar, sprider sjukdomar omkring sig och orsakar död och bedrövelse för andra oskyldiga icke-rökare. Rökning dödar, såväl aktivt som passivt.

Mats Siljebrand (FP): inget hat men väl hälsofascism.

Är det fler än jag som kan skönja intoleransens isande röst i redaktör Grimpes ord, så totalt renons på varje form av nyansering? Frågan är om Grimpe anser att människor som röker har samma människovärde som andra. Om hans tirader hade riktats mot andra än just rökarna, som kan behandlas i stort sett hur som helst, hade anmälningarna om hets mot folkgrupp stått som spön i backen. Med undantag då för etniska svenskar, som det är fritt fram att trakassera efter behag. Det hade talats om att ”göra skillnad på människor”, ”omänsklig människosyn” och det ena med det tredje.

Vi kan vara överens om att aktiv rökning inte är nyttigt. Trots allt drar du ner en massa ämnen som definitivt inte kan anses vara hälsosamma i lungorna och dessa sprider sig i hela din kropp via blodomloppet. Däremot råder inte lika stor samstämmighet om den passiva rökningens skadeverkningar. Den mig veterligt mest omfattande studien som gjorts i ämnet emanerar från den så kallade världshälsoorganisationen, WHO, och hävdar att 600 000 människor varje år avlider i följderna av passiv rökning.

Studien är dock inte oomstridd vilket framgår av ett kritiskt blogginlägg författat av Waldemar Ingdahl här:

http://waldemaringdahl.blogspot.se/2012/08/dor-600000-arligen-av-passiv-rokning.html

Dödsorsakerna  för dessa 600 000 skulle kunna förklaras genom en mängd andra faktorer varav hög ålder är en av de mest slående. Trots allt är just hög ålder den vanligaste dödsorsaken eftersom kroppen inte är någon evighetsmaskin. Om det bland alla som dör finns rökare alternativt passiva sådana – och det gör det ju – är många forskare benägna att isolera just rökningen som boven i dramat.

Dessutom florerar så många andra ohälsosamma ämnen i vår tillvaro, kanske främst från biltrafiken, som säkerligen är väl så hälsovådliga som så kallad passiv och även aktiv rökning. I en artikel i Aftonbladet (se nedan) den 18 august 2012 visades till yttermera visso att en forskarrapport kommit fram till att ägg kunde vara lika hälsovådliga som rökning under vissa omständigheter. Att konsumera ett ägg om dagen kunde jämställas med att röka ett paket cigarretter under samma tid.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15275293.ab

Det är med andra ord farligt att leva. På restauranger och i snabbköpen finns mycket gott om så kallad skräpmat som kan leda till fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, förhöjt blodtryck och andra otrevligheter. Det finns därför, föga oväntat, klåfingriga politiker som talat om att införa en ”fettskatt”. Sätter du i dig en påse chips om dagen eller lever på hamburgare från MacDonald´s är intensivvården inte särskilt långt borta. Och innan du tas in där bör du betänka att man helst bör vara kärnfrisk för att klara någon längre tid på vilket som helst av våra sjukhus. Märk väl att jag nu inte ens har nämnt alkoholen, som kanske inte heller alltid leder till superhälsa, som hälsobov.

Bengt Öste tar sig ett bloss.

Men det är alltså just rökarna som skall isoleras och beskyllas för allt möjligt. De är ju apostlar för ohälsa, sjukdom och död. Litet märkligt, kanske, att Länstidningens ledarskribent inte vill göra det straffbart att röka över huvud taget eller koncentrera rökarna i särskilda läger, ja vad är det nu sådana brukar kallas…Men detta blir kanske nästa steg i den aktiva förföljelsen av rökarna.

För några år sedan fanns en organisation som hette Smokepeace. Den bildades 1989 och hade som kända affischnamn TV-profilerna Lars Orup (1918-2007) och Bengt Öste (1927-2004) samt förre statsministern Thorbjörn Fälldin, den senare känd för sin eviga pipa. Av dessa är Fälldin alltjämt med oss i en ålder av 87. Orup blev 88 och Öste 77.

Ingen av de uppräknade dog alltså i förtid till följd av just rökning. Smokepeace motarbetade den förbudsmentalitet som är så påtaglig när det gäller synen på rökare och försökte, till skillnad från Grimpe och hans fascistoida meningsfränder, hålla en anständig och nyanserad ton i debatten. Frågan är om en sådan alls längre är möjlig. Kanske skulle det behövas en rökarnas gerillaarmé.

Finns det då några fördelar med att röka? Inte om du ser till hälsan och kostnaderna. Vi som röker upplever dock den njutning och den avkoppling som vi erfar när vi tar ett bloss som så pass angenäma, att vi med berått mod väljer att bortse från de negativa konsekvenserna. Idiotiskt, kan tyckas, och självklart med viss rätt. Men det är vårt val och vi blir inte människor av sekunda klass för det hur mycket fanatiker av Grimpes kaliber än må sprida sitt hatbudskap.

En elegant dam tänder en cigarrett – det fulländade njutningsmedlet.

Yngve Holmberg och hans tid

Förre höger- och moderatledaren Yngve Holmberg har ”efter en längre tids sjukdom” avlidit i en ålder av 86 år. Även om han var partiledare innan jag själv på allvar kom att intressera mig för politik vill jag nedteckna följande minnen och synpunkter.

Yngve Holmberg föddes i den burgna Stockholms-förorten Bromma den 21 mars 1925. Hans far var den kände översättaren och redaktören Nils Holmberg, ej att förväxla med den kommunistiske politikern och författaren med samma namn som bland annat – med hustrun Marika – översatte Mao Tse-tung till svenska och tog initiativet till bildandet av det prokinesiska promillepartiet KFML.

I grunden jurist kom Yngve Holmberg att stiga i graderna inom det dåvarande Högerpartiet tills han 1965, efter en intern palatskupp, tog över som partiledare efter den uttalade liberalen Gunnar Heckscher. Holmberg var då partisekreterare. Bakgrunden till Yngve Holmbergs upphöjelse var Högerns kräftgång sedan Jarl Hjalmarson avgått som högerledare 1961.

 De tre borgerliga partiledarna Bertil Ohlin, Yngve Holmberg och Gunnar Hedlund blev blev aldrig någon regeringstrojka.

Kräftgången hade noga taget inletts redan under Hjalmarsons och partisekreteraren Gunnar Svärds sista tid i partitoppen. Heckscher, som valdes till Hjalmarsons efterträdare med den av ”Jarlen” förordade Leif Cassel som medtävlare, förmådde nu inte vända den nedåtgående trenden. En insiktsfull redogörelse för Hjalmarsons tid som högerledare återfinns på den konservativa sajten Tradition & Fason:

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/04/17/jarl-hjalmarson-en-hogerledare-med-medvind/

Heckscher fick det så kallade silkessnöret 1965 och hoppet ställdes nu till den 40-årige, tämligen nybakade riksdagsmannen Yngve Holmberg, vilken med sin käcka frisyr ansågs föra tankarna till den vid denna tid nästan till helgon upphöjde martyrpresidenten John F. Kennedy. Att Holmberg inte var någon ideologisk tänkare hade nog alla klart för sig.

Det visade sig emellertid mycket snabbt att Yngve Holmberg långt ifrån var någon ”ny Kennedy”. Till skillnad från den amerikanska förebilden visade han sig i stort sakna charm och gjorde oftast ett stelt, nervöst och högdraget intryck. När resultatet från valet 1968 redovisades stod det med full tydlighet klart, att Holmberg inte hade gått hem i stugorna på det sätt partiet hoppats: 13,8 procent av rösterna gjorde ingen med hjärtat till höger glad.

Länken nedan går till en TV-utfrågning av Yngve Holmberg i de så kallade tre O:nas (Olivecrona, Orup, Ortmark) regi 1967:

Högerpartiet undergick under Holmbergs tid som ledare ett utpräglat så kallat förändringsarbete. Det visade sig med önskvärd tydlighet 1969, då partiet bytte namn till den märkliga beteckningen Moderata samlingspartiet. Det fick dock snabbt genomslag, låt vara att vänstern sedan dess med jämna mellanrum hänvisar till att partiet ändå styrs av ”den gamla högern”. Vilket ingen med analysförmågan i behåll kan  tro på, särskilt inte sedan Fredrik Reinfeldt och hans hejdukar förvandlat partiet till en ny sorts socialdemokrati.

Bakgrunden till namnbytet låg i den vänstervridna tidsandan, då allt ”höger” av de samhällsdominerande vänsterkrafterna påstods vara sak samma som ”reaktionärt” eller ”fascistiskt”. Namnömsningen kunde dock inte hindra att 1970 års val blev en veritabel katastrof: Högern i Moderata samlingspartiets skepnad noterades för sitt sämsta val genom tiderna med blott 11,5 procent av rösterna.

Gösta Bohman lyckades få ordning på Moderaterna.

Alltfler moderater började nu inse att Yngve Holmberg var förbrukad som partiledare, och inför partistämman senare samma år ställde den framträdande moderatpolitikern och riksdagsmannen Gösta Bohman upp som Holmbergs motkandidat. Han valdes till ny partiledare med de klara röstsiffrorna 132 – 82.

Bohman,  i grunden en högerman av gamla stammen men ekonomiskt liberal, visade sig bli ett lyckokast för moderaterna som under den nya ledningen steg förhållandevis kraftigt i opinionsmätningar och valresultat och 1976 blev ett av tre borgerliga regeringspartier med Bohman som finansminister.

Den kuschade Yngve Holmberg fortsatte som riksdagsman till 1971 och fick därefter en reträttplats som landshövding i Hallands län, en post han beklädde till 1977. 1978-82 var han Sveriges generalkonsul i Houston, Texas. Härefter försvann han ur offentlighetens ljus.

Yngve Holmberg var gift tre gånger och blev far till två döttrar, båda från första giftet (1952-72) med bibliotekarien Inga Henriksson. Härefter var han förmäld med Mariann Andersson (1972-78) samt med den 22 år yngre vietnamesiskan Bach Tuyet Vu (1981-83).

Frid över hans minne.