Posted tagged ‘Lars Vilks’

Rosenbergs försvar för självcensur

5 mars, 2013

6125_20121129093517Göran Rosenberg vill se en begränsad yttrandefrihet.

Skriftställaren och debattören Göran Rosenberg går i en artikel på Expressens kultursidor den 4 mars till angrepp mot vad han kallar ”idén om den kompromisslösa yttrandefriheten”.

Rosenberg försvarar ”informella regler” som han menar är en förutsättning för att yttrandefriheten skall fungera. Tyvärr, anser Rosenberg, har denna yttrandefrihet satts ur spel genom kompromisslösa skriverier av exempelvis sajten Avpixlat och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Han är inte komfortabel med att debattklimatet förändrats mot en större öppenhet.

Rosenberg avslutar sin artikel på följande sätt:

Vad försvaret av yttrandefriheten i dag kräver är därför inte kompromisslöshet utan den politiska och sociala förmågan att ingå de nya kompromisser, formella och informella, som krävs för att säkra yttrandefriheten också i nätets och näthatetes tidevarv.

tumblr_lsaky2yVRM1qfy1n7o1_400PFLP-ledaren George Habash. En av Göran Rosenbergs gamla idoler.

Vad Göran Rosenberg gör är egentligen att förespråka självcensur. Han är uppenbart irriterad över att under de senaste åren alltfler mediaaktörer, framförallt sådana som för inte särskilt länge sedan skulle ha varit hopplöst marginaliserade i det offentliga samtalet, aktivt börjat ifrågasätta den självcensur i den politiska korrekthetens tecken som ända sedan 1960-talet varit förhärskande i det svenska medielandskapet. Rosenberg använder det så kallade näthatet som slagträ.

Rosenberg, som på 1960- och 1970-talet stod på barrikaderna tillsammans med Jan Guillou och stödde palestinskarabiska terrorgrupper såsom PLO och PFLP och angrep den demokratiska staten Israel, känner sig obekväm med den nya öppenhet som tillskapats genom aktörer såsom Sverigedemokraterna, Avpixlat, Tryckfrihetssällskapet och Dispatch International. Han skruvar olustigt på sig när konstnären Lars Vilks utmanar självcensurens gränser genom att avbilda profeten Muhammed som rondellhund.

Göran Rosenberg är en kvarleva från en tid då vänstern kunde fröjda sig åt ett mer eller mindre uttalat åsiktsmonopol eller, för att tala med författaren Lars Gustafsson, problemformuleringsprivilegium. Och han har all rätt att vara orolig. Vi är många som inte tänker inlåta oss på de formella eller informella kompromisser han åsyftar.

11 augusti 2012 082sdkJimmie Åkesson skrev en banbrytande debattartikel.

Därmed inte sagt att man bör skriva eller säga vad som helst. Vulgärt och onyanserat hat med en myckenhet av svordomar och invektiv är aldrig rätt och bör enligt mitt förmenande inte förekomma någonstans. Det är emellertid inte detta Göran Rosenberg i första hand vill åt. Han är ute efter att censurera de åsikter han själv och hans meningsfränder inom den politiskt korrekta kommuniteten ogillar. Det är de åsikterna Rosenberg avser när han orerar om det han kallar ”näthat”.

Som exempel på åsikter som inte borde ha fått framföras nämner Rosenberg en uppmärksammad artikel av Jimmie Åkesson i Aftonbladet 2009 – den skrevs dock inte ”inför EU-valet” som Rosenberg påstår utan i samband med SDs landsdagar på hösten samma år som EU-valet ägde rum – som var försedd med en rubrik som utpekade islam som det största hotet sedan Andra världskriget. Med Rosenbergs ord:

Det som tidigare inte hade kunnat sägas offentligt, kunde nu det.

Ironiskt nog var det dock inte Åkesson som hade satt rubriken till artikeln utan Aftonbladets redaktion. I sak har emellertid Rosenberg rätt. Artikeln var verkligen banbrytande för en ny öppenhet och åsiktsfrihet i svenska media och för det är Åkesson förtjänt av hela nationens tacksamhet.

Reepalu förnekar sig inte: en feg stackars antisemit

28 februari, 2013

untitled Galleri Rönnquist & Rönnquists  Vilks-utställning får gratisreklam av Ilmar Reepalu.

Det hade inte gått många timmar från det att galleriägaren Henrik Rönnquist sagt att han ämnar upplåta sitt galleri för en utställning av Lars Vilks rondellhundar i form av profeten Muhammed i sommar tills det att galleriet vandaliserades. Någon  hade kletat ner entrédörren till galleriet i Malmö med blåvit smörja.

Rönnquist citeras i tidningen Dispatch International 28 februari:

Jag blir inte rädd, snarare förbannad. Jag förstår inte vad det är med folk. Anledningen till att jag vill ställa ut Lars Vilks tavlor är att jag gillar dem. Punkt slut…Reepalu är uppenbarligen en fegis och här gör han sig skyldig till ett enormt övertramp genom att försöka förstöra för en näringsidkare i Malmö. Men hans uppmaning kommer bara att leda till fler besökare för mig, så jag får väl tacka för gratisreklamen! Och med tanke på att Reepalu uppenbarligen aldrig har sett Vilks tavlor välkomnar jag honom hit.

Malmös sossepamp par preference, Ilmar Reepalu, ännu så länge kommunstyrelsens ordförande, var alltså inte sent ute med ett av sina bedrövligt vanliga klavertramp. Det citat som ledde till Rönnquists reaktion löd så:

Självklart har han rätt att ställa ut det han kallar konst var han vill. Men jag har förstått att det är ganska bedrövlig konst och jag uppfattar det mer som att man vill använda galleriet för en politisk manifestation. Vilks förknippas mer och mer med xenofobiska  grupper längst ut på högerkanten. Jag hoppas att inte en enda människa besöker galleriet.

imagesCA83RDZ8Reepalu (S) – nu också konstexpert.

Reepalu, mannen som för sitt liv inte kan förstå varför Malmös judar och andra svenskar flyr staden eller låser sina dörrar och inte vågar gå ut, gör här inte bara debut som konstexpert. Han förständigar också allmänheten att inte gå och titta på Vilks ”bedrövliga” konst.

Betydligt försonligare i sin inställning till Vilks var då Bejzat Becirov, VD för Islamic Center i Malmö, som bjudit in konstnären för ett besök i sin moské ”för samtal”. Becirov antydde i inbjudan att han närmast förväntade sig en ursäkt av Vilks, men någon sådan lär han inte få. I Sverige behöver ju konstnärer inte be om ursäkt för sin konst även om de råkat trampa på ömma tår.

Dispatchs svenska chefredaktör Ingrid Carlquist skräder inte orden vad gäller Reepalu i anslutning till sin senaste ledare med rubriken ”Malmö ligger i Mellanöstern”:

Reepalu struntar i svenskarna som flyr morden, våldtäkterna, vandaliseringen och den aggressiva stämningen på gator och torg i Malmö. Han har medvetet fyllt staden med muslimsk valboskap – och det är därför han också skiter högaktningsfullt i de judar som varje dag trakasseras av muslimska ungdomar.

muh-hund-apport-bomblitEn av Lars Vilks rondellhundsteckningar.

Reepalus Malmö är en skam för Sverige. Reepalu själv är en feg stackars antisemit. Det faktum att han inte blivit utsparkad ur sossepartiet utan själv kan bestämma vid vilken tidpunkt han vill lämna sin post som Malmös starke man visar hur illa ställt det är inom detta parti, där partisekreterare Carin Jämtin själv är en militant anhängare av palestinska terrorgrupper.

Åsa Linderborg: Hatdrottning och storkränkare

21 februari, 2013

untitledStorkränkaren Åsa Linderborg.

Det talas i dessa dagar mycket om så kallat näthat. Därmed avses vanligen mindre elegant formulerade nätkommentarer ofta innehållande invandringskritik och angrepp på invandringens försvarare. Visst, det förekommer hatfyllt aggressiva inlägg av detta slag som definitivt inte är roliga att läsa och som inte hör hemma i civiliserade sammanhang.

Jag skulle dock vilja påstå att det mer eller mindre politiskt korrekta hatet från vänster är minst lika frekvent. Jag råkar själv med jämna mellanrum ut för det, icke minst i form av kommentarer till denna blogg. Häromdagen var det exempelvis en galning som skrev följande: ”Varför inte skjuta dej själv, så har du gjort en god gärning mot högerextremismen.” Vederbörande hade dock inte kuraget att själv stå för sin uppmaning utan hade hackat in sig på en känd SD-riksdagsmans e-mejladress för att skicka meddelandet. Självklart raderade jag budskapet så snart jag blev varse dess existens.

På twitter har jag sett notoriska vänstertwittrare angripa kritiker av massinvandringen i och utanför Sverigedemokraterna med hjälp av de grövsta tillmälen, där väl ”pissmyror” tillhör de lindrigare epiteten.

Mindre rumsrent formulerade nätåsikter är som sagt inte speciellt trevliga att ta del av oavsett om de kan anses komma från vänster, höger eller mittemellan. En försvarlig del av det vänsterintelligentsian kallar ”näthat” består dock av förståeliga reaktioner mot icke mindre hatfyllda mediaaktörer. Bland de senare torde Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg stå i en viss särklass. Den högerinriktade men ej nationalistiska nätsajten Veckans Contra gör i sammanhanget följande reflexion:

Den stora saken är att hatarna i de stora tidningarnas mediaredaktioner har fruktansvärt fel när de vill förmena de som inte har den eleganta formuleringskonstens gåva att över huvudtaget uttrycka sin åsikt.

lenin_fist-1979pxSovjetterrorns skapare, V. I. Lenin. En av Åsa Linderborgs ikoner.

Åsa Natasja Linderborg fick högsta ansvaret för Aftonbladets kultursidor 2009. Född i Västerås 1968 hade hon en mamma som var landstingsråd och riksdagsledamot för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och en pappa som var metallarbetare och därtill alkoholist. Linderborg gick med i VPKs ungdomsförbund Kommunistisk ungdom (KU) 1981 och utsågs 1987 till ombudsman för sagda förbund med Mälardalen som ansvarsområde. Hon har även innehaft förtroendeposter för Vänsterpartiet i Uppsala.

2001 doktorerade Åsa Linderborg på en avhandling om socialdemokratin och dess historieskrivning. 2007 utkom hon med den kritikerrosade boken Mig äger ingen, innehållande scener från ett hem där fadern är alkoholiserad,  som blev nominerad till Augustpriset. Det gjordes även en teaterpjäs med boken som förlaga och nu uppges det  finnas filmplaner. Linderborg har tilldelats flera litterära priser och utmärkelser.

Som var och en förstår är denna Linderborgs bakgrund högeligen meriterande för anställning och/eller medverkan på Aftonbladets kultursidor. Hon skrev den 16 juni 2006 en hyllningsartikel till den psykopatiske massmördaren Mao Tse-tung. 2008 blev hon biträdande kulturchef och 2009 högsta hönset på tidningens kulturredaktion. Sommaren 2012 hade hon en artikelserie som hyllade sovjetterrorns skapare, Vladimir Illitsj Lenin.

Det är minst av allt konstigt att Åsa Lindeborg fått sin beskärda del av det så kallade näthatet. Särskilt inte mot bakgrund av att en betydande del av hennes egen verksamhet på Aftonbladet består i att provocera och kränka.

imagesCADCFIHBLars Vilks menar att Linderborg är en ”auktoriserad storkränkare”.

Bland hennes mest beryktade insatser märks det envetna försvaret av antisemiten Donald Boströms på Aftonbladet offentliggjorda falsarier om påhittade israeliska organstölder från palestinska terrorister. Hon har även utan att blinka buntat ihop den intellektuellt betonade immigrationskritiska sajten Avpixlat med rena nazistsajter.  Sedan blir Linderborg uppretad över att hon får veta att hon lever!

Den inte helt okände konstnären Lars Vilks, som själv drabbats av Linderborgs onyanserade rappakalja, har sammanfattat Åsa Linderborgs verksamhet på följande sätt:

Hennes styrka är att hon flera gånger i veckan presenterar provokationer och kränkningar som just i det avseendet erbjuder stort läsvärde. Hon är på så sätt auktoriserad storkränkare.

Vilks, konsten och politiken

30 december, 2011

Yttrandefriheten står i centrum när SD pläderar för att ställa ut Lars Vilks rondellhundar i Sveriges riksdag.

Sverigedemokraterna gör inte detta för konstens skull. De är ute efter att få uppmärksamhet för sin egen politik. Min konst ska hänga i gallerierna, inte i riksdagen. Politiker är amatörer.

Så citeras Lars Vilks i anledning av att Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder sagt sig vilja verka för att konstnärens rondellhund, föreställande profeten Muhammed, skall ställas ut i riksdagen.

Vilks har alltså gjort den förbluffande upptäckten, att politiska partier vill arbeta för att göra sin egen politik känd. Själv vill han, likt alla andra konstnärer, göra sig egen konst känd. Det borde rimligen vara en bra deal för båda parter att rondellhundarna ställs ut i hjärtat av den svenska demokratin.

Men det tycker inte Lars Vilks. SD gör ju inte vad de gör för ”konstens skull”. Det är alldeles riktigt. En intressant fråga i sammanhanget är då hur Vilks ”konst” skall bedömas. Jag har hemma ett grafiskt blad med en teckning av Vilks Muhammed-hundar. Det är förmodligen att betrakta som ”konst”.

Med mitt förbehåll att om något av mina barn gjort en liknande teckning under sin tid i skolan skulle den sannolikt fått underkänt. Lars Vilks är nämligen inte direkt någon Rembrandt. Jag har sett betydligt bättre konst som förfärdigats av glada amatörer och inte konstprofessorer och världsberömdheter som Lars Vilks.

Konst? Ja…men Lars Vilks är inte någon Rembrandt.

Sanningen är naturligtvis att SD i första hand gör detta för yttrandefriheten. Ty även om Vilks inte är någon Rembrandt eller ens Ernst Josephson, för att ta ett svenskt exempel, så är hans verksamhet central ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Inga politiskt-religiösa extremister skall komma och tala om för oss vilken konst eller annan skapande verksamhet som skall vara tillåten eller ej.

Lars Vilks uttalande om att han inte är intresserad av att synas med sina verk i riksdagen är mest av allt pinsamt. Om Lars Vilks hade behagat besöka Sveriges riksdag någon gång hade han utan tvivel sett, att det finns ett stort antal tavlor och skulpturer från mer eller mindre bemärkta artister där.

Om man som konstnär säger att man inte vill vara representerad i Sveriges riksdag är man bara dum i huvudet.

Till sist tesen om att politiker är ”amatörer”. I konstnärligt avseende är detta naturligtvis ett korrekt påpekande. Vem kan begära något annat? Ändå  är vårt lands yrkesverksamma konstnärer beroende av (oss) politiker för att deras alster skall inköpas för att smycka exempelvis kommunala byggnader och andra offentliga rum i vårt avlånga land.

Själv har jag för övrigt två akademiska betyg i konstvetenskap ingående i min filosofie kandidat-examen.

Lars Vilks är enligt mitt förmenande på många sätt en utmärkt person. Men ibland skulle han vinna på att helt enkelt hålla käften.

Stefan Hanna och andra centerstollar

5 januari, 2011

 Stefan Hanna (C).

Centerpartistiska kommunalrådet Stefan Hanna i Uppsala förvaltar en gammal god centertradition med sina vid det här laget beryktade blogginlägg om att överviktiga bör straffbeskattas, bidragsfuskare kläs ut i hyenadräkt offentligt och att Lars Vilks inte skall omfattas av yttrandefriheten.

På 1960- och 1970-talet kallades Centerns Ungdomsförbund (CUF) inte utan skäl för ”Åsa-Nisse-marxister” till följd av sin desperata strävan att framstå som så radikalt som möjligt och därvidlag prisade kommunistiska potentater såsom Mao Tse-tung, Ho Chi Minh och Fidél Castro.

Nisse i Knohult (C).

En riktigt stollig ung centerpolitiker hette Rune Lanestrand och stod närmast till vänster om dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna. Lanestrand (född 1938) är näppeligen mindre stollig nu – han har under senare år exempelvis hävdat att västvärldens krig mot terrorismen blott är en förevändning för att komma åt oljan. Den uppmärksamme kan vidare studera  hur han alltfort ojar sig i spalterna över än det ena, än det andra, stundom till synes med Nisse i Knohult som inspirationskälla. Han är dock inte längre centerpartist.

 Rune Lanestrand (C).

En annan berömdhet i Centerpartiet var Torsten Bengtson (1914-98), som var påtänkt som riksdagens talman för det fall de borgerliga skulle lyckas besegra sossarna och komma till regeringsmakten. Bengtson, för övrigt pappa till den på sin tid uppmärksammade tennisspelaren Ove Bengtson, gjorde dock bort sig med besked då han i riksdagen motionerade om att alla burfåglar borde släppas fria. Följden blev att den borgerliga treklöver – Centern, Folkpartiet, Moderaterna – som bildade regering 1976 med Thorbjörn Fälldin som statsminister lät Ingemund Bengtsson (S) fortsätta som talman. Bengtson fick härefter heta ”Pippi-Bengtson.”

 Det är inte bekant vad denna pippi ansåg om Bengtsons (C) förslag att släppa den fri.

Det är mot denna bakgrund helt stilenligt att nuvarande centerledaren, statsrådet Maud Olofsson, på fullt allvar föreslår att elever skall tillåtas sätta betyg på sina lärare, precis som om denna hårt prövade yrkeskår inte har tillräckligt med bekymmer redan. Om Olofsson får som hon vill skall  lärarna alltså bli måltavlor för elevernas hämndbegär när de vill klämma åt en lärare som de tycker har varit besvärlig och kanske rentav avkrävt snorungarna kunskaper.

 Maud Olofsson (C).

Centern är slutligen också det krympande parti för vars räkning Tage Gripenstam i Södertälje krävt bögflaggning på kommunens flaggstänger i samband med den så kallade Pridefestivalen. Något som kommunens starke man, Anders Lago (S), hitintills förnuftigt nog satt stopp för.

 Tage Gripenstam (C).

Det var bara en tidsfråga – och det kommer mera

15 december, 2010

Tranås – inte bara Lennart Hyland eller, som på bilden, Nandor Wagners fontän…

Kort tid efter Taimour Abdulwahabs självsprängning på Bryggargatan i Stockholm skämtade jag med en bekant om han kanske tog detta desperata steg i ren leda över att komma från Tranås, som för en del år sedan av en kvällstidning utnämndes till ”Sveriges tråkigaste stad.”

Så var det som alla nu vet inte. Det är  klarlagt att attentatorn utförde sitt osmakliga dåd mitt i Stockholm därför att han dels var missnöjd med Sveriges truppnärvaro i Afghanistan, dels ogillade Lars Vilks drift med profeten Muhammed. För oss som var tidigt ute och varnade för en global konflikt mellan den fria världen och muslimska krafter – själv anade jag redan kort tid efter det Kalla krigets upphörande vartåt det lutade – kommer Taimour Abdulwahabs försök till massmord i centrala Stockholm den 4 december 2010 långt ifrån som någon överraskning.

Det var i själva verket bara en tidsfråga innan något sådant skulle hända. Det enda märkliga är väl att det inte inträffade långt tidigare. SÄPO har ju konstaterat att det finns omkring 200 yngre fanatiska muslimer i Sverige som är fullt beredda att spränga både sig själva och andra i luften för Allahs och Muhammeds skull. Några ”svenska” muslimer har redan gjort just detta i andra delar av världen, andra har försökt och misslyckats. Bombmannen i Stockholm var för sin del osedvanligt klantig vilket vi givetvis skall vara oerhört tacksamma för.

Jag är vidare tämligen säker på att fortsättning följer. Det kommer mera. Abdulwahabs insats inspirerar säkerligen andra galningar – i Sverige eller utomlands – att ta vid där han misslyckades. SÄPO, annan polis och skilda myndigheter har det givna ansvaret att söka förhindra att något otrevligt sker. Vi måste nog tyvärr dock räkna med att någon tar sin chans att komma till paradiset och få bedriva sexorgier med 72 jungfrur när garden är nere. Och då kanske det smäller i tunnelbanan, Stockholms central eller på Åhléns eller NK.

Muhammed: fredens apostel?

Muslimska representanter i såväl Sverige som utlandet har försäkrat omvärlden att de tar avstånd från den 28-årige tranåsbons handling – han hade också en bakgrund i det brittiska islamistfästet Luton – samt att islam är en fredlig religion. Jag är för min del övertygad om att islam kan tolkas på ett fredligt sätt och välkomnar olika imamers och andra muslimska representanters avståndstagande från terror.

Vem som helst som studerar Koranen kan icke desto mindre lätt förvissa sig om att denna skrift innehåller synnerligen blodiga avsnitt, där profeten anmanar de rätttroende att hugga såväl huvuden som andra kroppsdelar av ”de otrogna.” Ungefär detsamma kan dock även sägas beträffande vissa avsnitt i det så kallade Gamla testamentet (den judiska Bibeln). Nya testamentets huvudperson Jesus kallas med allt skäl för Fridsfursten, men också denne kristne Messias tillgrep stundom en drastisk retorik; han konstaterade exempelvis att ”den som griper till svärd skall med svärd förgås”, liksom han misshandlade försäljare som utövade sitt yrke i Jerusalems tempel.

Skillnaden mellan islam å ena sidan samt judendom och kristendom å den andra – kristendomen är noga taget en avknoppning från judendomen – är att den förstnämnda världsreligionen inte genomgått någon reformering eller märkbar liberalisering. Under det att muslimska domstolar exempelvis dömer äktenskapsbryterskor att stenas till döds den dag som i dag är var det omkring 2000 år sedan en judisk domstol gjorde sammalunda. Kristna avarter såsom korståg och inkvisition ligger 500 till 1000 år tillbaka i tiden.

De som nu med bestämdhet hävdar att islam är en fredens och toleransens religion bör vidare kanske ägna en stunds eftertanke åt det faktum att det inte i något land som styrs av muslimer – inklusive de relativt ”liberala” Turkiet, Indonesien och Egypten – råder något som lever upp till vad vi i vår del av världen menar vara ”demokrati.” I nämnda länder råder olika grader av diktatur och förtryck, där sharialagens allra hemskaste strafformer – stening, halshuggning, stympning, hela sortimentet – exekveras i  en handfull.

Överallt där islam och Koranen utövar inflytande finns dessutom en rutinmässig och ibland helt utflipprad antisemitism – det vill säga judehat – som kan mätas i den efterfrågan som där råder på judefientliga hatskrifter som Hitlers Mein Kampf och Sions vises protokoll.

Det är inte  bara fredens budskap som predikas av världens imamer.

Det verkligt oroande är att det tycks vara bland de fanatiska islamisterna som den hetaste troglöden finns. De är, i likhet med tranåsbombaren, beredda att offra både hustru och minderåriga barn för Sakens skull. Det är bland de fradgatuggande imamerna och mullorna som de mest inspirerade och samtidigt hatfulla predikningarna avlevereras. Det är i dessa kretsar som det största hatet och den största avundsjukan mot västvärldens välstånd, tolerans och demokrati återfinns.

Tranåsbombarens självsprängning i Stockholm står som ett bisarrt monument inte bara över islamistisk fanatism, utan också över en havererad svensk invandringspolitik och missriktad politisk korrekthet. I det perspektivet är det knappast märkligt att statsminister Fredrik Reinfeldt såg mäkta bekymrad när han, långt om länge, meddelade svenska folket vad som inträffat dagen efter Abdulwahabs uppstigande till det förmodade paradiset.