Låt oss vara stolta över att kallas ”Svärjevänner” och ”svärjisar” – vi har ju rätt!

SD-anhängare kallas ibland hånfullt ”Svärjevänner” alternativt ”svärjisar”.

Ordet ”Svärjevän” eller varianter av detta, såsom ”svärjisar” och liknande, har under senare år alltmer frekvent börjat användas om anhängare av och sympatisörer till Sverigedemokraterna.

Betydelsen är uteslutande nedsättande – de som använder ordet vill sannolikt visa att det är töntigt att vara Sverige-vän och genom stavningen ”Svärje” dessutom antyda, att SD-anhängarna är obildade och inte kan stava ordentligt. https://synonymerna.se/svarjevan

En som förefaller tycka att det är väldigt viktigt att stämpla sverigedemokrater och dessas anhängare som primitiva och lågutbildade företrädare för svenskt alternativt skånskt trash är den något pompöse författaren och bloggaren Lars Wilderäng. Denne twittrade nyligen bland annat följande: ”Så kallade ‘svärjisar’ verkar förhållandevis ofta ha skriftliga språkproblem.” Wilderäng kallade också icke helt oväntat ”svärjisarna” för lågutbildade. https://cornucopia.cornubot.se/2019/01/borjar-lagutbildade-bli-forbannade-pa.html

Lars Wilderäng är född i Trollhättan 1970 och hette ursprungligen Olofsson. Han har bland annat varit krönikör i Jordbruksaktuellt. Wilderäng driver den uppmärksammade bloggen Cornucopia?, där han mellan varven gör förtjänstfulla inlägg om Sveriges bristande försvarsförmåga och det ryska hotet mot vårt land. Wilderäng har givit ut ett antal böcker, bland dem spänningsromanerna Midvintermörker och Midsommargryning, vilka kretsar kring ett ryskt angrepp på Sverige. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Wilder%C3%A4ng

Den kurdisk-svenske nationalekonomen Tino Sanandaji, som föddes i Iran 1980, är en annan skribent som lyft fram vad han menar vara SD-.anhängares låga bildningsgrad. Således har han i olika sammanhang påstått att SD-sympatisörer skulle ha ”låg IQ” och vara ett gäng ”skånsk trash”. https://www.expressen.se/nyheter/tino-sanandaji-sd-var-ett-gang-skansk-trash-med-lag-iq/

Detta kan tyckas vara litet märkligt alldenstund Sanandajis kritiska hållning gentemot massinvandringen till Sverige – uttryckt bland annat i boken Massutmaning (2017) – i mångt och mycket sammanfaller med Sverigedemokraternas perspektiv. Man kan fråga sig om han själv då kan tänkas ha lika låg IQ som han menar att SDarna har?

SD-anhängare tenderar dessutom ofta att hylla Tino Sanandaji som en välbehövlig sanningssägare. Sanandaji har för övrigt drabbats av samma öde som många ”svärjisar” – blivit avstängd från Facebook av grumlig anledning. https://samnytt.se/tino-sanandaji-avstangd-fran-facebook/

Såväl Lars Wilderäng som Tino Sanandaji är uppenbarligen ute efter att cementera fördomen om den typiske sverigedemokraten som en rå och obildad sälle med låg intelligenskvot.

Lars Wilderäng, före detta Olofsson, omhuldar termen ”Svärjevän”.

En bedömare som avviker från detta mönster är Peter Santesson, statsvetare, författare och opinionschef på opinionsmätningsinstitutet Demoskop, vilken i en krönika i Dagens Samhälle den 9 oktober 2018 i en text med rubriken ”SD-väljaren – en högavlönad akademiker från Täby” skriver bland annat följande:

De där SD-väljarna har gjorts till det gåtfulla folket i svensk politik. Det finns knappast en mer omskriven och genompsykologiserad grupp. Och tycks det inte finnas en särskild förtjusning i att betona att SD-sympatier är överrepresenterade i vissa grupper? Lågutbildade och lite på skuggsidan i samhllsekonomin, pappfigurer som föreställer någon som dragit nitlotten och blivit kvar i byn när de andra åkte till storstaden och gjorde karriär. https://www.dagenssamhalle.se/kronika/sd-valjaren-en-hogavlonad-akademiker-fran-taby-24240

Santesson medger att det kan ligga något i bilden av den lågutbildade SD-väljaren men påpekar, att det snarare är kategorier av typ högavlönade akademiker på platser som Solna och Täby som gjort Sverigedemokraternas valframgångar möjliga. Och faktum är att det är något vanligare med sverigedemokrater än liberaler bland akademiker. Något som, framhåller Peter Santesson, inte passar in i vulgärbilden av SD-väljarna som svensk eller skånsk trash.

Hur skall man då förklara fenomenet med att verbala personer uppfyllda av sin egen förträfflighet, en Lars Wilderäng eller en Tino Sanandaji, envisas med att till varje pris omhulda bilden av SD-anhängarna som lågpannade bonnläppar som troligen talar med skånsk eller möjligen bekingsk  dialekt och som bör kallas ”Svärjevänner” eller ”svärjisar”?

Jag har ingen heltäckande förklaring, men jag gissar att de inte riktigt begriper sig på Sverigedemokraternas framgångar. De vill inte förstå att ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund på förhållandevis kort tid avancerat till att bli rikets tredje största parti och försöker därför nedvärdera partiet i fråga och samtidigt själva framstå som fina och anständiga.

Har Tino Sanandaji samma låga IQ som han menar att SDarna har?

Tydligen ser de inte heller att deras resonemang är helt ologiskt. Det var ju nämligen inga halvt analfabetiska skåningar och blekingar som ställde dynggreparna utanför dörren till Folkets hus i Sjöbo innan de gick in och lade upp ritningarna för, hur den tidigare försumbara sekten Sverigedemokraterna skulle kunna bli ett parti att räkna med i svensk politik.

Det var istället bildade och verserade personer med akademisk bakgrund som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder som gjorde det och det skedde så tidigt som i mitten på 1990-talet. Jag tror heller inte de har särskilt låg IQ.

Vi som hånfullt avfärdas som ”Svärjevänner” av Lars Wilderäng och hans gelikar kanske skall sluta med att bli så upprörda över att påkletas den etiketten. Kanske skall vi istället bära den med stolthet och heder och därmed avväpna de ologiska och okunniga SD-belackarna. Jag såg någonstans att vännen Jan Sjunnesson redan börjat med det och tror faktiskt att det kan vara en bra idé-

Det händer kanske att en del av oss stavar fel ibland och inte får till det riktigt grammatikaliskt. Det hindrar inte att vi haft rätt hela tiden i våra farhågor om den katastrofala utveckling som massimmigrationen har lett till. Frågan är bara när de vänsterblivna i och utanför sjuklöverpartierna skall inse detta och hjälpa oss att vända skutan Sverige…förlåt, Svärje.

Putin-klacken rasar: Gotland och Karlshamn avvisar ryska intressen

Det ser i nuläget ut som om vi slipper ryska pipelines i svenska hamnar.

Putin-klacken på webben är i upplösningstillstånd.

Orsaken är inte svår att räkna ut: Gotlands och Karlshamns kommuner nekar ryska intressen att hyra hamnar i kommunerna. Efter ett möte med utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) beslutade sig Region Gotland och Karlshamns kommun i Blekinge att säga nej till gasledningsprojektet Nord Stream, som till 51 procent ägs av det statliga ryska gasföretaget Gazprom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nord_Stream

Noga taget stoppar Gotland uthyrningen av Slite hamn under det att Karlshamns kommun och hamn bromsar upp eller fryser den pågående uthyrningsprocessen. http://www.dn.se/nyheter/politik/gotland-stoppar-och-karlshamn-bromsar-planer-for-rysk-gasledning/ De båda hamnarna hade valts ut i syfte att underlätta arbetet med den planerade andra gasledningen, Nord Stream 2, vilken i likhet med ledning nummer 1 består av två gasledningar löpande från Viborg i Karelen i Ryssland genom Östersjön till Lubmin i Tyskland. Nord Stream 1 togs i bruk 2011-12.

Lars Wilderängs blogg Cornucopia? tar på ett förtjänstfullt sätt upp de ryska gasplanerna. Bloggaren ifrågasätter valet av Slite respektive Karlshamns hamnar och menar, att det naturligaste alternativet hade varit att lagra rören avsedda för Nord Stream 2 i ”Königsbergs-exklaven” – det vill säga området kring Kaliningrad/fotnot/ mellan Polen och Litauen vid Östersjön – där ryssarna redan lagrat stora mängder rör till luftvärnsrobotar och annat. http://cornucopia.cornubot.se/2016/12/gotland-och-karlshamn-sager-nej-till.html

En karta över det rysk-europeiska gasledningsprojektet (rödmarkerat).

Wilderäng, som beträffande Nord Stream 2 betecknar detta projekt ”…som enbart är ett politiskt verktyg i Kreml-diktaturens händer för att kunna stänga av gasen till enskilda europeiska länder”, skriver följande på sin blogg:

Kreml måste välkomna att pengarna för hamnhyra i stället tillfaller armodet i Köningsbergs-exklaven i stället för det relativt Ryssland välmående Gotland. Man bör fråga sig varför det alls varit aktuellt att lägga rören någon annanstans.

Nord Streams chefsrådgivare Lars Olof Grönstedt, 62, har i svenska media förklarat sig överraskad över den avoga svenska inställningen till de ryska intressena. Han har bland annat framhållit att Nord Stream AG formellt är ett schweiziskt företag som använder sig av det nederländska företaget Wasco för rörläggning och att därför inga ryssar kommer att vistas på Gotland. http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article24098828.ab

Grönstedt har ett förflutet som VD och styrelseordförande i Svenska Handelsbanken men har därefter blivit mer och mer involverad i ryska affärsprojekt. Förutom i Nord Stream har han uppdrag åt flera andra ryska affärsprojekt och kan därför betecknas som en rysk påverkansagent eller lobbyist. http://www.vostoknewventures.com/sv/biografier/lars-o-gronstedt/

Rysslands påverkansagent Lars Olof Grönstedt vill nu, efter det svenska nejet till Nord Stream, utnyttja finska och tyska depåhamnar.

Det något märkliga förhållandet är att Lars Olof Grönstedt vid beskedet om den avvisande svenska inställningen till hamnuthyrning menar, att de svenska hamnarna egentligen inte behövs. Så här citeras han: ”…vad vi behöver är depå-hamnar i Östersjön, och får vi inte utnyttja svenska depå-hamnar så är grundinställningen att vi kommer att utnyttja dom vi har i Tyskland och Finland”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6588551

Den självklara frågan blir då varför Nord Stream, om man redan förfogar över hamnar på annat håll och dessutom har Kaliningrad som ett uppenbart alternativ, över huvud taget övervägt svenska hamnar för sina påstådda syften. Det uppenbara svaret är att ryssarna är intresserade av att få en överblick över de militära faciliteterna på två strategiskt viktiga svenska orter. Talet om att inte en endaste ryss kommer att sätta sin fot på svensk mark är i sammanhanget inget annat än löjeväckande.

Det verkliga förhållandet är att Ryssland sedan länge bedriver en desinformativ, krigsförberedande verksamhet kring Östersjön. Skulle det huvudsakligen ryskägda Nord Stream få in en fot på Gotland och i Blekinge kan man vara förvissad om, att i dessa områden kommer det inom en snar framtid att krylla av ryska journalister, diplomater, tekniker, tjänstemän, militärer med flera; dessa behöver inte alls ha någon formell anknytning till Nord Stream. Dessutom är det naturligtvis ingenting som hindrar holländare, schweizare och andra nationaliteter från att spionera för Rysslands räkning. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6478299

Gotland har alltför länge försummats inom den svenska försvarsplaneringen. Avrustningen av Gotland är främst ett verk av förre överbefälhavaren Sverker Göranson, som menade att ön med fördel kunde försvaras av tillrest militär och därför inte behövde ha några fasta förband på plats. http://www.helagotland.se/start/ob-inga-fasta-forband-pa-on-9633456.aspx Det är en ståndpunkt som  inte delas av den svenska regeringen, som beslutat att ön skall återmilitariseras. Om detta har jag tidigare skrivit på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margit Wallström tycks ha övertygat Gotland och Karlshamn om att ge Ryssland kalla handen.

Det är i mina ögon ett friskhetstecken att det numera råder samstämmighet mellan den svenska regeringen och den svenska försvarsledningen om vikten av att värna strategiskt viktiga platser i och vid Östersjön såsom Gotland och Blekinge-kusten. Om ÖB Micael Bydéns synsätt här: http://www.helagotland.se/samhalle/ob-kritisk-till-att-hyra-utslite-hamn-13250326.aspx

Låt mig också göra något för denna bloggare så sällsynt som att berömma socialdemokratiska regeringsledamöter (försvarsanalfabeterna inom MP kan vi lämna därhän) för att med sin diskreta taktik ha lyckats övertyga politikerna i Visby respektive i Karlshamn om, att den nationella säkerheten måste gå före ekonomiska intressen: såväl Gotland som Karlshamns kommuner hade bespetsat sig på välkommet ekonomiskt utbyte och arbetstillfällen.  http://www.svd.se/kommunerna-forlorar-minst-150-miljoner-pa-nord-stream-nej/om/nord-stream-2

Utrikesminister Margot Wallström citerades exempelvis så i Dagens Nyheter: ”Vi vill ha en sund handel. Samtidigt inbillar jag mig att ett land som Ryssland kan förstå om vi säger att vi har försvarspolitiska intressen.” http://www.dn.se/nyheter/sverige/regeringen-negativt-for-svenskt-forsvar-att-hyra-ut-hamnar-till-nord-stream-2/

Däremot tror jag inte mycket på regeringens förklaring att den är så mån om det kommunala självstyret att den därför låter kommunerna själva besluta i frågan. När det gäller andra frågor, som till exempel invandringen, körs kommunerna som bekant över med suveränt regeringsförakt för varje tillstymmelse till kommunalt självstyre.

Svensk trupp åter på Gotland.

Den ökade svenska militära medvetenheten, särskilt med bäring på Gotland, noteras även i omvärlden. Engelska The Independent konstaterar att Sverige är medvetet om hotet från Ryssland – som ju är svensk arvfiende sedan ett halvt årtusende och ligger där det ligger i geografin – och förbereder sig för ”ett möjligt krig”. Detta kan låta dramatiskt, men faktum är att varje form av militär försvarsverksamhet är just förberedelser för krig: den som vill ha fred bör rusta för krig, som de gamla romarna uttryckte saken (Si vis pacem, para bellum). http://www.independent.co.uk/news/world/europe/sweden-is-preparing-for-a-possible-war-a7476316.html?cmpid=facebook-post

Som läget ter sig i skrivande stund förefaller det klart att Gotland definitivt avvisat de ryska propåerna, medan Karlshamn endast avbrutit planeringen för sin tänkta roll i Nord Stream 2-projektet. Nord Stream å sin sida har deklarerat sin vilja att fortsätta affärsöverläggningarna: https://www.nord-stream2.com/media-info/news-events/statement-regarding-the-use-of-swedish-ports-for-contractors-of-the-nord-stream-2-project-35/

Under tiden fortsätter Putin-megafonerna att bröla: Putin och Ryssland vill oss bara väl, USA, NATO och islamisterna är de verkliga hoten och Sverige är i händerna på globalisterna och de så kallade anglo-sionisterna. Ingen vettig människa bryr sig.

Michail Kalinin (1875-1946). Ledande bolsjevik.

Fotnot: Kaliningrad, som fram till 1946 hette Königsberg, är namngivet efter den kommunistiske ryske politikern Michail Kalinin (1875-1946). Denne var en av tidningen Pravdas grundare och blev  Petrograds förste bolsjevikiske borgmästare efter den kommunistiska statskuppen 1917. Staden bytte sedan namn till Leningrad, numera Sankt Petersburg. Kalinin fungerade som ordförande i Högsta Sovjets presidium som Sovjetunionens statschef. Han var 1926-46 medlem i den mäktiga politbyrån, men hans inflytande var begränsat.

 

 

 

Israels ambassadör i dåligt sällskap

Ambassadör Isaac Bachman (nummer två från höger) jämte Pride-deltagare från Tel Aviv. Foto: Israels ambassad

Israels ambassadör, Isaac Bachman, stoltserar på Facebook med att han i egenskap av den judiska statens representant deltar i RFSL-jippot Stockholm Pride. Det borde han inte göra. (RFSL=Riksförbundet för sexuellt likaberättigande).

Min gissning är att Bachman vill ge en smula draghjälp åt staden Tel Avivs deltagande i Stockholm Pride under rubriceringen Tel Aviv – the non stop city. Stadens pride-representation deltar för andra året i rad med ett eget tält på anrika Östermalms IP, där årets Pride-jippo har sin bas. http://israelidag.se/%E2%80%8Btel-aviv-salutes-stockholm-pride/

Tel Aviv, som är Israels andra största stad efter huvudstaden Jerusalem, profilerar sig som hipp och supermodern med ett levande nöjes- och nattliv med fullskalig tolerans gentemot HBTQ-kommuniteten. Vad är då naturligare än att resa till syndens huvudstad Stockholm med en trupp aktivister? Synd, ja – 2008 körde Stockholm Pride – då upphöjt till EuroPride – med temat Swedish Sin, Breaking Borders.https://www.europride.com/en/archives/year-2008/stockholm-2008/

Gränsbrytande svensk synd.

Det hör ju till vanligheten att den som nämner ordet ”synd” i samband med HBTQ-aktivism rutinmässigt avfärdas som svårartat pryd och bigott. Efter EuroPride 2008, då alltså arrangörerna själva valde att beteckna det egna evenemanget som just ”svensk synd”, borde detta vara inte helt problemfritt. Särskilt som Pride brukar innehålla svårartat ”kinky” (läs: perverterade) programpunkter.

I år kan således den som så önskar – var inte blyg nu, herr ambassadör! – prova på litet smiskning.

2014 fanns ett kinky-avsnitt omfattande bland annat instruktion i så kallad fisting (knytnvässex), verksamhet för barn 0-10 år i föräldrars sällskap, sexleksaker för röv och kuk, framtiden i din fitta samt en introduktion i aktuell piskningsteknik. Hela programmet här:

Jag tycker mot den bakgrunden inte jag var helt fel ute när jag i en bloggtext utfärdade pedofilvarning för Pride-programmet 2014: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/pedofilvarning-for-stockholm-pride-nar-sodertalje-kommun-hissar-regnbagsflagg/

Pedofili är för övrigt en gammal tradition inom RFSL, som på 1980-talet omfattade den så kallade Pedofila arbetsgruppen vilken arbetade för att sänka åldersgränsen för aktiv sexualitet till under 15 år. RFSL som organisation har i årtionden enträget arbetat för att förpassa den svenska sexualmoralen till rännstenen. Om RFSL, sex och det politiskt korrekta kan man läsa i en text på Lars Wilderängs blogg Cornucopia 2011:http://cornucopia.cornubot.se/2011/03/det-politiskt-korrekta-p3.html

Ambassadör Bachman är säkert en hedervärd person (jag har aldrig träffat honom och för övrigt aldrig varit på den israeliska ambassaden) som, föga oväntat, motiverar sitt och israeliska ambassadens deltagande på Stockholm Pride med att man vill slå ett slag för tolerans, mänsklig värdighet och allas lika värde. Det vill säga de vanliga urvattnade propagandafraserna. Det är väl heller inte omöjligt att han ställer upp av taktiska skäl i syfte att göra Israel mer populärt i det förment frigjorda Sverige.

I Kinky-kvarteret kan den som så önskar prova på litet smiskning.

Tyvärr upphör emellertid RFSLs tolerans där de egna kliniskt politiskt korrekta åsikterna slutar – alla som uttrycker kritik mot homosexualitet med mera och slår vakt om traditionell moral och kärnfamilj fördöms obarmhärtigt som homofober och nymoralister.

Jag har skrivit ett par kommentarer på Israel-ambassadens hemsida där jag uppmanar ambassadör Bachman att inte låna sig till propagandaspektakel av det här slaget, som därtill så uppenbart strider mot den moralsyn som utvecklas i den judiska Torahn. Om Bachman deltagit i Pride som privatperson, utklädd till läderbög eller inte, hade jag förmodligen inte sagt något.

Nu är han dock icke med såsom privatperson utan representerar den judiska staten Israel. Då skall han inte ansluta sig till ett evenemang som, åtminstone beträffande den avslutande hejdlöst exhibitionistiska paraden, är ungefär så långt bort från mänsklig värdighet som det är möjligt att komma. Sedan får toleransmånglarna säga vad de vill.

Vidare kan jag inte låta bli att göra reflektionen, att det är tydligt att Israels representation i Sverige prioriterar kontakterna med HBTQ-världen framför umgänget med landets frireligösa samfund, varav många traditionellt har en lika positiv syn på staten Israel som de har en negativ inställning till Pride och andra bögerijippon.

Israel har ett starkt stöd inom den svenska frikyrkan.

Detta är något som ambassadör Bachman och hans uppdragsgivare vid israeliska utrikesdepartementet till äventyrs borde reflektera över. Ty vore det inte för det starka kristna stödet skulle Israels ambassad, vågar jag påstå, få det svårt att verka i Sverige.

Avslutningsvis. Jag är och förblir Israel-vän och vän till det judiska folket i själ och hjärta. Det innebär inte att jag frånhänder mig rätten att komma med kritik vad gäller Israels agerande när jag anser detta är befogat.

Nej, i dag känner jag mig inte jättestolt över att vara sverigedemokrat

Sveriges och NATOs flaggor vajar tillsammans.

Jag har varit medlem i SD i åtta år, och ibland bland känner jag mig särskilt stolt över att vara sverigedemokrat.

Som när Mattias Karlsson för inte så länge sedan i en riksdagsdebatt gav statsminister Stefan Löfven en välbehövlig lektion i demokrati. Karlsson pekade bland annat på  Socialdemokraternas traditionella stöd för kommunist- och extremiströrelser i exempelvis Angola och Mellanöstern. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/25/sd-karlsson-stallde-lofven-till-svars-for-terror-och-diktaturstod-lofven-pratade-jarnror/

Det tillhör förvisso undantagsfallen att jag inte instämmer i SDs officiella politik. Ett sådant undantag är NATO-frågan, vilket jag alltid varit öppen med. Jag menar, och det har jag gjort sedan jag blev politiskt aktiv för ganska precis 44 år sedan, att det är självklart att Sverige bör gå med i den västliga försvarsalliansen NATO. Detta är, som jag ser det, angelägnare än någonsin.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/10/visst-bor-vi-ga-med-i-nato/

Ty är det inte uppenbart för alla, att vi inte klarar av att avvisa främmande intrång – och det behöver ju inte röra sig om en allomfattande invasion utan kan vara fråga om ett begränsat ingrepp av typ strategiskt betingad ockupation av Gotland – utan stöd utifrån?

I dag är det emellertid inte fråga om en ren och oförfalskad anslutning till NATO med åtföljande förpliktelser jag diskuterar, utan om ett godkännande av det så kallade värdlandsavtalet med samma NATO. Sverigedemokraterna i allmänhet och dess försvarspolitiske talesman i synnerhet har nu, tillsammans med Vänsterpartiet, tillkännagivit att man kommer att verka för att avtalets godkännande skjuts upp med ett år.

Det nya Kalla krigets upphovsman, tsar Putin, med några av sina militära höjdare.

V och SD har således deklarerat att partierna, vilka eljest inte har särdeles mycket gemensamt, kommer att begära en vilandeförklaring, ett minoritetsskydd reglerat i regeringsformen som går igenom om inte fem sjättedelar av riksdagens 349 ledamöter röstar emot det. Eftersom båda nämnda partier tillsammans får ihop 69 riksdagsmandat kommer avtalet alltså att skjutas upp med ett år om inget oförutsett inträffar fram till dess att avgörandet tas i riksdagen nu på onsdag den 25 maj. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22866636.ab

Som jag nämnde inledningsvis är SDs roll i det här föga uppbyggliga taskspeleriet ingenting mitt hjärta fröjdar sig åt. ”Värdlandsavtalet riskerar urholka omvärldens förtroende för vår alliansfrihet”, förklarar SDs ledande försvarspolitiker, den förre partiledaren Mikael Jansson, enligt en TT-text den sverigedemokratiska inställningen. Kvalificerat trams. Det rör sig här om maskningspolitik i en fråga som ändå kommer att förloras.

Vänsterpartiet å sin sin sida skyller på att en lagändring av det slag ett värdlandsavtal skulle innebära risk för inskränkning av grundlagsfästa fri- och rättigheter. Precis som om detta parti med rötter i kommunismen på riktigt skulle bry sig om dessa rättigheter, vilka var icke-existerande i det gamla Sovjetunionen och synnerligen hårt ansatta i dagens alltmer totalitära Ryssland.

Som för övrigt avlossade startskottet för det nya Kalla kriget i höjd med Putins tillträde som president år 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Personligen är jag betydligt mer bekymrad över att ett uppskjutet avtal riskerar urholka omvärldens inklusive Putins förtroende för den svenska viljan att försvara det egna landet. Och alliansfriheten – ja, det var länge sedan den förlorade sitt bäst före-datum (vi är redan med i exempelvis EU och FN). Den hör uppriktigt sagt hemma på sophögen.

En svensk NATO-anslutning stärker inte bara vårt eget försvar, den skulle också vara bra för våra baltiska och nordiska grannar av vilka förutom Sverige endast Finland ännu så länge står utanför försvarsalliansen.

Kommunistisk 1 maj-affisch med slagord som skulle ha kunnat vara SDs.

Det har på sociala media sagts och skrivits föga smickrande omdömen om Sverigedemokraterna  i anledning av inställningen till värdlandsavtalet. Ett parti som nu alltså i en betydelsefull sakfråga – försvarsfrågan var den viktigaste anledningen till att jag gick med i SD 2008 – solidariserar sig med inte bara Vänsterpartiet utan också med de Nordkorea-älskande kommunisterna i Kommunistiska partiet (KP) och naturligtvis crackpot-typerna i Svenska motståndsrörelsen och därmed jämförbara extremnationalister. Att hävda att mitt kära parti hamnat i dåligt sällskap är en skrattretande underdrift.

Fullt lika långt som den rosenrasande Lars Wilderäng går i bloggen Cornucopia – där han kallar SD nationalsocialister, förrädare, rysslakejer etcetera – är jag förstås inte beredd att gå. Se själva vad Wilderäng i uppenbar affekt skriver här: http://cornucopia.cornubot.se/2016/05/de-nationella-socialisterna-och.html

Den förebådade vilandeförklaringen är dock i mina ögon tillräckligt illa för att jag skall uttala mitt nyanserade men likväl klara ogillande gentemot partilinjen här. Det skulle behövas en förutsättningslös debatt inom partiet om detta. Vilandeförklaringen (vilket ord!)  är en åtgärd som gör att vi står där med blottad strupe i ytterligare ett år, vilket jag menar vara oförsvarligt av ett parti som säger sig värna om det egna folkets väl och ve.

Att vårt land är oerhört sårbart har slutligen framgått av en rad incidenter och ”olyckor” under de senaste veckorna – med hälsningar från tsar Putin? Läs mer därom på Hans C. Petterssons utmärkta blogg Jihad i Malmö. http://jihadimalmo.blogspot.se/2016/05/med-en-halsning-fran-kamrat-putin.html

Dixi et salvavi animam meam. (Jag har talat och därmed räddat min själ).