Stockholm/Åre blir utan vinter-OS 2026 – Löfven kan ha sänkt Sveriges kandidatur

Mycket tyder på att det var Stefan Löfvens löfte om ett stopp för skenande OS-kostnader som sänkte Sveriges kandidatur.

Nej, det blir inga vinterolympiska spel i Sverige 2026. Det står klart sedan Internationella olympiska kommittén (IOK) på tisdagen med de tämligen klara röstsiffrorna 47-34 beslutat tilldela Milano och Cortina d´Ampezzo i Italien vinter-OS om knappt sju år. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/06/24/klart-vinter-os-2026-arrangeras-i-italien-sveriges-langa-vantan-pa-olympiska-spel

IOK-chefen Thomas Bach framhöll efter omröstningen i schweiziska Lausanne att huvudorsaken till att italienarna tilldelades spelen troligen var det överlägsna folkliga stödet i Italien – 83 procent jämfört med 55 procent bland de mer skeptiska svenskarna.

Andra möjliga förklaringar är att den svenska organisationskommittén helt orealistiskt utlovat att spelen inte skall kosta svenska skattebetalare en enda krona; att de socialt kompetenta italienarna haft bättre relationer till IOK än de mer fyrkantiga svenskarna kombinerat med förmånligare utfästelser ”under bordet”; att Italien helt enkelt uppfattats som ett mer attraktivt land än Sverige.

Italien har också tidigare visat att det kan arrangera framgångsrika olympiska spel. Det blir nu tredje gången landet ordnar vinter-OS – tidigare har detta skett i Cortina d´Ampezzo 1956 och Turin 2006. Sommar-OS hölls därtill i den italienska huvudstaden Rom 1960. Sveriges olympiska meritlista inskränker sig till OS i Stockholm 1912 samt den så kallade ryttarolympiaden i Stockholm 1956.

Man kan ändå tycka att det var en svensk framgång att lyckas ta sig ända till den slutliga duellen mellan de två kvarvarande kandidaterna. Tidigare hade kandidaterna Calgary (Kanada), Graz (Österrike), Sion (Schweiz) samt Erzurum (Turkiet) kastat in handduken. Nära skjuter dock ingen hare – nästan prick är inte riktigt prick…

Ej endast Stockholm och Åre hade blivit OS-orter om spelen gått till Sverige. Backhoppningen hade tillfallit Falun och bob, rodel och skeleton Sigulda i Lettland. OS-byn hade placerats i Barkarby. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-ser-planerna-ut-for-vinter-os-i-sverige

Milano och Cortina får arrangera vinter-OS 2026.

Det hjälpte inte att statsminister Stefan Löfven (S), på plats i Lausanne tillsammans med bland andra kronprinsessparet Victoria och Daniel, biståndsminister Peter Eriksson (MP) och diverse annat folk från idrottsvärlden och näringslivet, lovade att ”ta tillbaka vinterspelen till rötterna”. Inte bara det: Löfven lovade också att Sverige skulle arrangera ett vinter-OS utan skenande kostnader. https://www.expressen.se/tv/sport/os/stefan-lofven-ta-vinterspelen-tillbaka-till-rotterna/

Jag undrar om det inte var just denna försäkran från statsministern som slutgiltigt sänkte Sveriges kandidatur. IOK-delegaterna ville knappast höra att Sverige inte tänker göra en ordentlig ekonomisk satsning på världens största idrottsevenemang utan tvärtom iaktta sparsamhet. IOK-folket såg sannolikt framför sig begränsade möjligheter för dem själva att få vältra sig i lyx och överdåd på sedvanligt sätt 2026 – då fick det bli Italien.

Sverige visade sig framgångsrikt när det gällde att mygla till sig en plats i FNs säkerhetsråd för några år sedan. OS-projektet blev inte samma succé. Själv sörjer jag ingalunda Sveriges och Löfvens debacle.

Trots den senares försäkran om att det inte skulle bli några orimliga kostnader, och trots organisationskommitténs påståenden om att skattebetalarna inte skulle behöva stå för fiolerna, skulle staten i slutändan ändå ha fått dra det tyngsta lasset. Så har i OS-sammanhang tidigare alltid varit fallet. Betydligt bättre då att lägga skattepengarna på vård, skola, omsorg, försvar och polisväsende.

Att Italien har en ännu sämre ekonomi än Sverige är en annan sak. Vill italienarna satsa på ett vinterolympiskt spel med dess garanterat skenande kostnader så varsågoda – det är deras begravning.

Ett nytt politiskt propagandaspel väntar i Peking 2022.

Vinter-OS 2022 kommer att hållas i Kinas huvudstad Peking, som därmed blir den enda staden någonsin att arrangera såväl vinter- som sommar-OS. Med andra ord väntar ett nytt politiskt propagandaspel. Stockholm fanns även denna gång (tillsammans med bland andra Oslo) med i budgivningen men drog tillbaka sin kandidatur ett år före den slutliga omröstningen. Norge är hittills det enda nordiska land som anordnat vinterolympiska spel: Oslo 1952 och Lillehammer 1994. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olympiska_vinterspelen_2022

Vinter-OS 2026 kommer att hållas den 6-22 februari medan handikapp-OS (paralympics) går av stapeln 6-15 mars.

 

På resa i västra Turkiet (III): Izmir (Smyrna) och Pergamon

 Karta över den forntida Lydien med Smyrnas läge utmärkt vid Egeiska kusten.

Izmir/Smyrna

Izmir, även kallat Egeiska havets pärla (åtminstone av den turkiska turistindustrin), var målet då jag för knappt tre månader sedan påbörjade min en vecka långa rundresa i västra Turkiet under den turistiska lågsäsongen. Staden, med det antika namnet Smyrna,  är Turkiets ledande hamnstad och landets tredje största stad med omkring 3,5 miljoner invånare. Här finns bland annat ett oljeraffinaderi, industrier samt icke minst en NATO-bas.

Smyrna grundades under antiken av aioliska greker och erövrades 668 före Kristi födelse av joner och blev sålunda en medlem i det så kallade Joniska förbundet av grekiska stadsstater. Omkring år 600  förstördes staden och låg öde i 300 år tills den återuppbyggdes fyra kilometer sydväst om den ursprungliga platsen. Smyrna blev nu under den grekiske härskaren Lysimachos känt som en av Orientens mest praktfulla städer, som i omgångar tillhörde de lydiska, syriska och pergamenska rikena.

133 före Kristi födelse blev Smyrna en del av den romerska provinsen Asien men drabbades i snabb följd åren 178 och 180 efter Kristi födelse av ödeläggande jordbävningar. Den återuppbyggdes under den romerske kejsaren Marcus Aurelius (121-180) sista år. Denne kejsare är känd som en stoisk filosof vars bok Självbetraktelser tillhör världslitteraturen; den gjorde stort intryck på denna bloggare i unga år.

 Sankt Polykarpos av Smyrna – bränd på bål för sin kristna tros skull.

Den kristna församlingen i Smyrna tillhörde de sju församlingar i provinsen Asien, som författaren av Johannes uppenbarelse tillskrev med berättelserna om de syner han genom gudomlig ingivelse fått uppleva. År 155 ljöt här biskopen Polykarpos (69-155) martyrdöden under Antoninus Pius kejsartid. När Polykarpos av de romerska myndigheterna blev beordrad att avsäga sig sin kristna tro, skall han ha svarat: ”Jag har i 86 år tjänat Kristus, och han har aldrig svikit mig,  så varför skall jag nu svika honom?”

Han blev därför bränd på bål jämte tolv av sina lärjungar. Sankt Polykarpos vördas som helgon i Romersk-katolska kyrkan och Orientaliska ortodoxa kyrkan. Smyrna är för övrigt ett vanligt namn på svenska frikyrkor.

Under medeltiden lydde Smyrna länge under Bysans och därefter under Republiken Genua samt Republiken Venedig, för vilka den var en viktig hamn. Härnäst funngerade Smyrna som bas för Johanniterorden, vilken emellertid fördrevs av den uzbekiske krigsherren Timur Lenk (1336-1405) 1402. Lenk kombinerade enligt en fransk historiker ”turkisk-mongolisk erövringslust med islamisk fanatism”. 1425 blev Smyrna en del av det Osmanska (Ottomanska) riket.

Under Första världskriget bombarderades Izmir flera gånger av Ententen och blev enligt fredsfördraget i Sèvres, som följde på Första världskriget 1920, en grekisk stad. Den återerövrades dock av turkarna i Grekisk-turkiska kriget 1919-22 och blev åter turkisk egendom genom freden i Lausanne 1923.

          Överst det moderna Izmir med regnvått promenadstråk. Nederst min chokladmuffin med vidhängande latte. Foto: Tommy Hansson

Några antika utflyktsmål i anslutning till Izmir/Smyrna bjöds inte på denna resa, däremot en rundresa med färdbussen i den moderna staden samt en timmes uppehåll för egna strövtåg. Efter att ha promenerat ett stycke med mitt besvärliga högerknä på en bred gågata inmundigade jag en latte samt chokladmuffin på en uteservering.

På väg tillbaka till uppsamlingsplatsen informerade jag en skoputsare om att han tappat sin borste på trottoaren. Denne erbjöd mig då sin service, som jag nappade på – dels behövde mina skor putsas, dels tänkte jag att mannen som tack för hjälpen nog skulle bjuda på putsen. Icke. I stället visade det sig att han tagit överpris av mig, som han förmodligen såg som arketypen för den lättlurade turisten.

Han hade nog inte så fel; en av mina svagheter, eller styrkor om man så vill, är att jag vill tro de flesta om gott. Det är inte så himla kul att bli lurad, förstås, men hellre att bli det någon enstaka gång än att ständigt gå omkring och vara misstänksam.

 Den nya NATO-basen i Izmir invigs 2013.

Pergamon

 Bloggaren/resenären med Trajanus-templets lämningar i bakgrunden.

Församlingen i Pergamon var en annan av de kristna församlingar författaren av Johannes uppenbarelse skickade sina tämligen vidlyftiga beskrivningar av sina ännu vidlyftigare syner till, då under det latinska namnet Pergamus. Pergamon var under arkaisk grekisk tid en del av landskapet Mysien i nordvästra Anatolien, cirka 8 mil från Smyrna. Efter Alexander den stores död 323 före Kristi födelse blev Pergamon en självständig stad under Attalos-dynastin och växte omsider ut till ett betydande kungarike.

År 133 före Kristi födelse avträdde konung Attalos III genom sitt testamente Pergamon och ett antal andra städer till den dåvarande romerska republiken, som då döpte området till provinsen Asien. Efter ett kortvarigt inbördeskrig delades Attalos kungarike mellan Rom, Pontus och Kappadokien. Pergamon, beläget 300 meter ovanför Kaikosslätten, blev borg, fursteboning och tempelplats.

 Vår hårt arbetande guide försöker engagera sällskapet. Foto: Tommy Hansson

Den dag jag och mitt ressällskap besökte Pergamon var mycket blåsig, varför linbanan upp till toppen av säkerhetsskäl inte var i bruk. I stället forslades vi på ett smidigt sätt upp medelst taxibilar i skytteltrafik.

Pergamon nämns i historiska annaler första gången 399 före Kristi födelse, då det hade grekiskt statsskick men under persiskt styre. Pergamon blev ett centrum för  romersk kejsardyrkan och hyste tempel helgade åt caesarerna Trajanus (53-112) och Caracalla (188-217) liksom åt gudinnan Athena polias, vinguden Dionysos samt läkekonstens gudom, Asklepios. Vidare fanns här ett gigantiskt Zeus-altare, varav en fullskalig modell återfinns i Pergamonmuseet i Berlin, ett vida berömt bibliotek, en stor teateranläggning, pelargångar i grekisk stil (stoas) och ett betydande gymnasium.

 Lämningar av teateranläggningen, brant belägen i en sluttning. Foto: Tommy Hansson

Pergamon grävdes efter vanligheten ut av tyska arkeologer. Under åren 1878-86 utfördes grävningar på preussiska statens bekostnad av framförallt Carl Humann. De första riktiga utgrävningarna hade dock utförts av fransmannen Charles Texier 1833. Pergamon kom att bli en av de främsta fyndplatserna för antik grekisk arkitektur och skulptur. 1900 utfördes nya grävningar.

Till sist måste jag väl även säga några ord om det skrivmaterial som kallas pergament och som uppfanns i Pergamon. Detta hängde samman med stadens berömda bibliotek, som var i stort behov av det traditionella materialet papyrus vilket importerades från Egypten. Sedan egyptierna ställt in papyrusleveranserna till Pergamon tvingades pergamenerna hitta andra lösningar: man kom på att det gick att använda djurhudar från exempelvis kalv eller lamm. Sålunda uppfanns pergamentet.

Min avslutande text från resan i västra Turkiet kommer att handla om Efesos, som jag skulle vilja beteckna som resans höjdpunkt.

 Pergament uppfanns i Pergamon. Foto: Tommy Hansson

Nordkorea-Iran-Ryssland i vapensamarbete: USA tittar bort

 Nordkoreansk robot på parad.

”North Korea supplied several shipments of missile components to Iran during recent nuclear talks and the transfers appear to violate United Nations sanctions on both countries, according to U. S. intelligence officials.”

http://freebeacon.com/national-security/north-korea-transfers-missile-goods-to-iran-during-nuclear-talks/

Ovanstående analys görs av den amerikanske utrikes- och säkerhetsjournalisten Bill Gertz på sajten The Washington Free Beacon den 15 april. Gertz hänvisar till information från uppgiftslämnare som föredrar att vara anonyma om att minst två leveranser av robotdelar från Nordkorea till Iran har skett sedan september förra året.

Uppgifterna blixtbelyser den kritik som riktats mot det ramavtal som förhandlats fram av den USA-ledda västvärlden, Kina och Ryssland å ena sidan och Iran å den andra – enligt kritiken misslyckas avtalet med att ta ställning till Irans robot- eller missilprogram, vilket är av central betydelse för Irans möjligheter att framställa kärnvapen. Skarp kritik mot ramavtalet har bland annat förekommit i den amerikanska kongressen.

Leveranserna skall inkludera varor som omfattas av the Missile Control Regime, en frivillig överenskommelse bland 34 länder som begränsar överförandet av missiler samt delar av system med en räckvidd som överskrider 186 engelska mil, det vill säga längre än knappt 300 kilometer. Enligt en tjänsteman som Gerts varit i kontakt med har bland annat motorer med stor omkrets levererats från Nordkorea till Iran, vilka skulle kunna användas i ett framtida iranskt robotsystem med lång räckvidd.

Till yttermera visso belade FN:s säkerhetsråd i juni 2010 Iran med sanktioner på grund av landets illegala anrikningsprogram för uran. Dessa sanktioner syftade till att blockera Iran från att få tillgång till teknologi relaterad till robotar med kärnvapenkapacitet. De tjänstemän som försett Gertz med uppgifter menar att leveranserna från Nordkorea till Iran tycks bryta mot nämnda sanktioner.

 Många menar att Obama säljer ut Israels säkerhetsintressen till Iran.

Vapenleveranser från Nordkorea till mullornas Iran har i själva verket ägt rum sedan början på 1980-talet, då ayatollah Khomeini var högste iranske ledare. Nordkoreanerna, som då leddes av Kim Il-sung, levererade kompletta Scud-missiler samt produktionsteknologi som Pyongyang använde för att utveckla Nodong-roboten med en räckvidd på 630 engelska mil, närmare hundra svenska mil. Även andra robotar och robottteknologi har levererats.

Enligt ett telegram från oktober 2009, som blivit offentligt genom Wikileaks, har de nordkoreanska leveranserna spelat en nyckelroll för Irans strävanden att modernisera sin robotteknologi: ”This technology would provide Iran with more advanced missile technology than currently used in its Shahab-series of ballistic missiles and could form the basis for future Iranian missile and /space launch vehicle/ design.” 

Ytterligare ett telegram från september 2009 avslöjar att Irans Safir-raketer använder styrmotorer som troligen kommer från Nordkorea och baserade på ballistiska missiler av typ SS-N-6, härrörande från sovjettiden, som avfyras från ubåtar.

Det är för närvarande Spanien som sedan januari i år ansvarar för FN:s sanktionskommitté. Landet meddelade nyligen att det inte kommunicerat med USA sedan spanjorerna tog över ansvaret.

Till kritikerna av det ramavtal som ingicks i schweiziska Lausanne den 2 april hör den förre amerikanske FN-ambassadören John Bolton. Denne har påtalat att missil- och teknologiöverföringarna från Nordkorea till Iran bryter mot FN-sanktionerna riktade mot Iran, men också mot de sanktioner avseende kärnvapen- och robotteknologi Nordkorea utsattes för 2009 vilka förbjuder att exportera sådana komponenter som nu levererats till Iran.

 John Bolton, tidigare amerikansk FN-ambassadör, är kritisk till Iran-avtalet.

Bolton citeras på följande sätt i Bill Gertz artikel:  ”And if the violation was suppressed within the U. S. government, it would be only too typical of decades of practice. Sadly, it would also foreshadow how hard it would be to get honest reports made public once Iran starts violating any deal.”   

Även den före detta CIA-analytikern Fred Fleitz är mycket kritisk till hur Obama-administrationen hanterat rapporterna om den nordkoreanska teknik- och robotöverföringen till Iran och citeras:

The Obama administration has excluded all non-nuclear Iranian belligerent and illegal activities from its nuclear diplomacy with Iran. Iran´s ballistic missile program has been deliberately left out of the talks even though these missiles are being developed as nuclear weapon delivery systems.”

Inte heller, framhåller Gertz i sin informativa artikel, har Irans roll som sponsor av internationell av terrorism framförallt i Mellanöstern – där Iran backar upp exempelvis Hamas i Gaza och Hezbollah i Libanon – beaktats i de förhandlingar som ledde fram till ramavtalet i Lausanne den 2 april.

Såvitt jag kunnat utröna har de nordkoreanska robot- och teknologiöverföringarna från Nordkorea till Iran – två länder som brukar betecknas som ”skurkstater” – inte alls uppmärksammats i vare sig svenska eller internationella medier, med ett undantag: Israel, det land som i första hand löper risk att utsättas för iranska kärnvapenattacker.

Den israeliska tidningen Arutz Sheva, som refererar till artikeln i The Washington Free Beacon, skriver om den amerikanska regeringens uppenbara ovilja att sätta sökarljuset på de nordkoreanska och iranska sanktionsbrotten med följande ord: ”US president Barack Obama was given  details of the shipment in his daily intelligence briefings, but the officials say the information was hidden from the UN by the White House so that it would not take action on the sanctions violations.”

Hela artikeln här:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/194088#.VTO22JscRMs

För Barack Obama och den amerikanska administrationen har det av allt att döma varit viktigare att snabbast möjligt få fram ett avtal, och därmed framstå som mänsklighetens räddare undan ett eventuellt kärnvapenkrig, än att på allvar komma till kärnan av det iranska hotet mot omvärlden och då framförallt den judiska staten Israel.

Om det med få undantag rått största möjliga internationella tystnad om Nordkoreas leveranser till Iran av ovan skisserat slag, har Rysslands beslut nyligen att återuppta robotförsäljning till Iran rönt viss om än begränsad uppmärksamhet.

Robot avfyras från iranskt örlogsfartyg.

Svenska YLE hade den 13 april en artikel med rubriken: ”Ryssland börjar sälja missiler till Iran igen.”

http://svenska.yle.fi/artikel/2015/04/13/ryssland-borjar-salja-missiler-till-iran-igen

Det rör sig heller inte om vilka robotar/missiler som helst. Robotsystemet S-300 tillhör de mest avancerade i världen och kan skjuta ner såväl robotar som flygplan. Försäljningen var på gång redan 2010, men då beslöt sig den dåvarande ryske presidenten Dmitrij Medvedev för att stoppa den efter påtryckningar från bland annat USA och Israel.

Avtalet, som sägs omfatta 20 miljarder US dollar, innebär att Ryssland även förbinder sig att köpa 500 000 fat råolja från Iran. Biträdande ryske utrikesministern Sergei Rjabkov: ”I utbyte mot iransk råolja kommer vi att leverera vissa varor. Detta är inte förbjudet enligt de nuvarande sanktionerna.”   

President Vladimir Putins ursäkt för att återuppta robotförsäljningen till Iran består i att det framförhandlade ramavtalet – som skall ersättas av ett permanent avtal den 30 juni – är att detta gör det omöjligt för Iran att utveckla kärnvapen, något som emellertid är högst tvivelaktigt. Den ryska robotförsäljningen kommer att göra det extremt svårt att angripa Irans kärnenergianläggningar, vilket Israel sagt sig kunna tänka sig att göra som en sista åtgärd i syfte att förhindra iranska kärnvapenangrepp mot landet.

Ryssland hoppas att det nya avtalet med  Iran skall leda till utökade handelsförbindelser mellan de båda länderna. Även Kina vill utvidga handelsförbindelserna med Iran. Såväl ryssar som kineser har hittills stött FN-sanktionerna mot Iran.

Under tiden, och samtidigt som Obama undersöker möjligheterna att lyfta alla sanktioner mot Iran redan  nu, skanderar iranska soldater på parad i Teheran ”Död åt USA” och ”Död ¨åt Israel”:

http://unitedwithisrael.org/iran-celebrates-army-day-with-shouts-of-death-to-america-israel/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Obama+Considers+Immediate+Lifting+of+Sanctions%3B+Iran%27s+Army+Chants+%27Death+to+America%2C+Israel%27&utm_campaign=20150419_m125394340_Obama+Considers+Immediate+Lifting+of+Sanctions%3B+Iran%27s+Army+Chants+%27Death+to+America%27&utm_term=more_btn_light_png

Det nya Iran-avtalet kan bli en ny München-överenskommelse

 

 På bilden syns från vänster representanter från följande länder/makter i Lausanne-mötet: Kina, Frankrike, Tyskland, EU, Iran, Ryssland, Storbritannien samt USA (John Kerry).

Den 2 april slöts i Lausanne i Schweiz ett ramavtal mellan Iran å ena sidan och USA, andra ledande västmakter samt Ryssland och Kina å den andra. Avtalet är tänkt att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. Under det att USAs president Barack Obama menar att avtalet – något slutgiltigt avtal har ännu inte skrivits under – blockerar Irans möjligheter att utveckla kärnvapenkapacitet, hävdar Iran att landet endast kommer att använda kärnkraft för fredligt bruk.

Det rådde en uppsluppen stämning när ramavtalet i Lausanne ingåtts. Nästan litet som i samband med München-överenskommelsen den 29-30 september 1938, då ledarna för Storbritannien, Italien och Frankrike menade sig ha garanterat freden i Europa genom att ingå en överenskommelse med Tyskland som bland annat tillät tyskarna att lägga beslag på det tyskspråkiga Sudetlandet i Tjeckien. En glädjestrålande Neville Chamberlain, Storbritanniens premiärminister, viftade vid hemkomsten med ett papper som han menade tillförsäkrade Europa ”Peace in our time” (Fred i vår tid).   

Riktigt så blev det ju, som alla vet, inte. Bläcket på avtalsdokumentet hade knappt hunnit torka förrän Hitler, i strid med överenskommelsen, hade lagt beslag på hela Tjeckien samt förvandlat Slovakien till en lydig vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att lämna försvarsgarantier till Polen, och när detta land angreps av nazityska trupper den 1 september 1939 utbröt vad som skulle utveckla sig till Andra världskriget.

 Neville Chamberlain trodde att Hitlers underskrift bäddade för fred.

Signatärmakterna i Lausanne i början av april må ha strålat av glädje på de bilder som togs vid tillfället, men sedan dess har stark kritik mot ramavtalet riktats från flera håll.

I en tungt vägande debattartikel i The Wall Street Journal den 7 april http://www.wsj.com/articles/the-iran-deal-and-its-consequences-1428447582 menar de tidigare amerikanska utrikesministrarna Henry Kissinger och George P. Shultz att det ingångna avtalet inte hindrar Iran från att, på något längre sikt, utveckla kärnvapen:

 The threat of war now constrains the West more than Iran. While Iran treated the mere fact of its willingness to negotiate as a concession, the West has felt compelled to break every deadlock with a new proposal. In the process, the Iranian program has reached a point officially described as being within two or three months of building a nuclear weapon. Under the proposed agreement, for 10 years Iran will never be further than one year from a nuclear weapon and, after a decade, will be significantly closer.  

Kissinger och Shultz berömmer president Barack Obama och utrikesminister John Kerry för deras tålamod och uthållighet i Iran-förhandlingarna i syfte att minska kärnvapenhotet och menar att ramavtalet innebär vissa framsteg. Dessa är emellertid inte av bestående art: ”Progress has been made on shrinking the size of Iran´s enriched stockpile, confining the enrichment of uranium to one facility, and limiting aspects of the enrichment process. Still, the ultimate significance of the framework will depend of its verifiability and enforceability.”

Att förhandla fram det slutgiltiga avtalet med Iran, anser Kissinger och Shultz, kommer att bli ”extremt utmanande”, eftersom Iran inte ger upp något av sin utrustning, sina anläggningar eller nukleära produkter. Det som enligt föreliggande ramavtal kommer att ske är, att man placerar dem under tillfälliga restriktioner och förseglar de förvaringsanläggningar som är tänkta att bli föremål för det internationella atomenergiorganet IAEAs inspektioner. Däremot kommer det att bli otroligt svårt, kanske omöjligt, för IAEA att hålla koll på alla atomanläggningar som finns i landet.

 Henry Kissinger och George Shulz är kritiska till Iran-avtalet.

De forna amerikanska utrikesministrarna råder USA att utveckla en strategisk doktrin för Mellanöstern-regionen, som i sin helhet berörs av det nu aktuella och i ännu högre grad det slutgiltiga avtalet: ”If the world is to be spared even worse turmoil, the US must develop a strategic doctrine for the region. Stability requires an active American role. For Iran to be a valuable member of the international community, the prerequisite is that it accepts restraint on its ability to destabilize the Middle East and challenge the broader international order.”

Israel har hela tiden varnat västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet för att ingå ett otillräckligt nukleärt avtal med Iran, som man fruktar kommer att utsätta den judiska nationen för stora risker. Premiärminister Benjamin Netanyahu framförde för kort tid sedan detta budskap i den amerikanska kongressen, något som ledde till frostiga relationer mellan Netanyahu och president Obama.

Och när förhandlingarna fortsatte som vanligt trots att den iranske toppmilitären Mohammad Reza Naqdi, befälhavare för Basji-milisen ingående i det iranska Revolutionsgardet, förklarat att ”Erasing Israel off the map” http://unitedwithisrael.org/israel-furious-that-nuclear-talks-continue-after-iranian-commander-says-destroying-israel-is-non-negotiable/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_campaign=20150401_m125146696_Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_term=more_btn_light_png (Utplåna Israel från kartan), var ”non-negotiable” (icke förhandlingsbart) blev Netanyahu och hela den israeliska regeringen av lättförståeliga skäl rasande.

 Benjamin Netanyahu i den amerikanska kongressen.

Netanyahu gjorde den 12 april följande uttalande som lades ut på den israeliska ambassadens hemsida av Israels Stockholms-ambassadör Isaac Bachman:

So let me reiterate again the two main components of the alternative to this bad deal. First, instead of allowing Iran to preserve and develop its nuclear capabilities, a better deal would significally roll back these capabilities – for example, by shutting down the illicit underground facilities that Iran concealed for years from the international community. Second, instead of lifting the restrictions on Iran´s nuclear facilities and program at a fixed date, a better deal would link the lifting of these restrictions to an end of Iran´s aggression in the region, its worldwide terrorism and its threats to annihilate Israel.  

I följande videoklipp varnar Netanyahu för att det ramavtal som nu träffats riskerar att leda till en vapenkapplöpning i regionen och inte alls hindrar, utan snarare banar väg för, Irans förmåga att utveckla kärnvapen. Netanyahu menar också att Iran måste tvingas erkänna Israels rätt att existera som ett villkor för någon form av avtal https://www.youtube.com/watch?v=dSzVmejnt3A.

Ej endast Israel utan också betydande delar av arabvärlden är rädda för att avtalet skall göra det möjligt för Iran att konsolidera och utöka sin maktställning i Mellanöstern. I The Wall Street Journal den 4 mars http://www.wsj.com/articles/like-israel-u-s-arab-allies-fear-obamas-iran-nuclear-deal-1425504773 – alltså en knapp månad innan ramavtalet var klart – sammanfattas den arabiska oron på följande sätt: ”But America´s other key allies across the Middle East – such as Saudi Arabia, Egypt and the United Arab Emirates – are just as distraught, even if they lack the kind of lobbying platform that Benyamin Netanyahu was offered in Congress.”   

USAs arabiska allierade fruktar att USA skall överge dem och I stället bli vänligare inställt till den gemensamma fienden Iran – de känner sig helt enkelt lurade. I syfte att försöka stävja sådana känslor flög utrikesminister Kerry till Saudiarabien knappt en månad innan ramavtalet hade undertecknats och mötte den nye saudiske kungen Salman samt utrikeministrar från andra stater kring Persiska viken.

 En tecknare ser på Kerrys vilja att vara iranierna till lags.

Det är tveksamt om Kerrys brandkårsutryckning blev särskilt framgångsrik. Misstron tycks bestå. David Pollock från The Washington Institute gör den 9 april följande analys av den arabiska skepsisen beträffande USA:s förhandlingar med Iran: http://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/view/polarized-arab-reactions-to-the-iran-nuclear-framework

Således verkar det som om det nukleära avtalet mellan USA, västmakterna samt Ryssland och Kina riskerar att öka spänningarna i Mellanöstern i stället för att lindra dem. Irans president Rouhani känner sig styrkt av USAs långtgående vilja att göra iranierna till lags och förklarade nyligen, att ett villkor för att Teheran skall skriva under ett slutgiltigt avtal är att samtliga sanktioner riktade mot landet måste hävas i samma stund som avtalet skrivs på.   

Parallellt därmed ägnar sig iranska ledare åt att upprepa det slita mantrat om USA som sin största fiende och att man inte kommer att ändra sin inställning om att Israel skall utplånas. Något som inte förefaller bekymra Obama-administrationen.

Däremot har Kanada sedan flera år tillbaka en skeptisk inställning till kärnvapenavtal med Iran, ett land Ottawa inte litar på. Den kanadensiske utrikesministern Rob Nicholson förklarade den 3 april, dagen efter att ramavtalet slöts i Lausanne, att Kanada kommer att döma Iran ”efter dess handlingar, inte dess ord” http://www.ctvnews.ca/politics/canada-will-judge-iran-by-its-actions-not-its-words-1.2310828.

Med allt detta i minnet kommer åtminstone denna skribent inte ifrån den obehagliga känslan, att Iran-avtalet kan visa sig bli en ny München-överenskommelse som kan leda fram till en storkonflikt i regionen.