Så blev Merkel en katastrof för Tyskland och Europa

Angela Merkel avgår efter 16 år som tysk förbundskansler. Hennes politik har i väsentliga avseenden inneburit en katastrof för Tyskland och Europa.

”Det är bara att buga för hennes insats för Tyskland och Europa. Hon har varit väldigt viktig, och gjort en väldigt, väldigt stark insats.” https://omni.se/eus-ledare-hyllade-merkel-hon-ar-ett-monument/a/Jxv0kJ
   
Så uttryckte sig Sveriges avgående statsminister Stefan Löfven till TT då han vid EUs toppmöte i slutet av oktober hyllade Tysklands likaledes avgående förbundskansler Angela Merkel. Liknande tongångar hördes från andra toppar inom EU.

Angela Merkel, född 1954, har hunnit avverka 107 EU-toppmöten under sina 16 år vid makten. Det kan inte råda någon tvekan om att hon spelat en ytterst betydelsefull roll inom den Europeiska unionen, och många har också uppfattat henne som unionens faktiska ledare.
  
Eftersom så många andra har sjungit hennes lov – såsom brukar ske när en ledare avgår – finns all anledning att här ta upp hennes mindre goda insatser. Dessa är sannolikt så destruktiva för Tyskland och Europa att de överskuggar allt det andra. Jag syftar noga taget på två frågor: energipolitiken och immigrationspolitiken.

Likheter Merkel-Thatcher. Angela Merkel föddes i Hamburg i dåvarande Västtyskland den 17 juli 1954 som Angela Kasner i en familj som hade polsk bakgrund på fädernet. Fadern var präst, och då han blev kallad att tjänstgöra som ledare för det lokala prästseminariet i Templin i Östtyskland flyttade familjen dit. https://sv.wikipedia.org/wiki/Angela_Merkel
  
Då modern var hemmaarbetande kom Angela aldrig att gå i östtysk förskola utan kom i kontakt med det kommunistiska utbildningsväsendet först på grundskolenivå. Som barn var hon ansluten till partiorganisationen Pionierorganisation Ernst Thälmann och litet senare gick hon med i den frivilliga rörelsen Freie Deutsche Jugend. Hon blev konfirmerad i kyrklig regi och inte enligt den sekulära modell som var bruklig i det kommunistiska Östtyskland.
  
Unga Angela visade sig ha fallenhet för studier. 1973 tog hon således studentexamen med högsta betyg och inledde universitetsstudier i fysikalisk kemi vid universitetet i Leipzig. Det kom att dröja till 1986 innan hon doktorerade i kvantkemi. Också den blivande maken Joachim Sauer, som hade med två barn från ett tidigare äktenskap i boet, var kemist; Angela Merkel har inga egna barn. Före äktenskapet med Sauer var hon under några år gift med Ulrich Merkel.
  
Det är för övrigt anmärkningsvärt att Merkel vad beträffar det ursprungliga yrkesvalet har mycket gemensamt med Margaret Thatcher (1925-2013), som var Storbritanniens premiärminister 1979-90 och som sådan en av västvärlden viktigaste ledare under det Kalla kriget. Thatcher inledde sin yrkesbana som forskande kemist vid Somerville College men blev sedan advokat med skatterätt som specialområde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Margaret_Thatcher

”Mutti” litade på magkänslan. Angela Merkel anslöt sig 1989, samma år som Östtyskland bröt samman, till det oppositionella partiet Demokratischer Aufbruch, som återföreningsåret 1990 gick samman med kristdemokratiska Christlich Demokratische Union Deutschlands (CDU). Det kan vidare nämnas att Merkel var talesperson för Östtysklands sista regering som leddes av Lothar de Maizière som också han blev kristdemokrat. Vid den historiska tyska återföreningen kom såväl Merkel som de Maizière att ingå i förbundsdagen redan från början. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lothar_de_Maizi%C3%A8re
  

2005 efterträdde Angela Merkel socialdemokraten Gerhard Schröder som förbundskansler.

Angela Merkel valdes, efter att ha tjänstgjort som partisekreterare i två år, till ordförande i CDU den 10 april 2000, då hon efterträdde Wolfgang Schäuble. Och den 22 november 2005 efterträdde hon socialdemokraten Gerhard Schröder som tysk förbundskansler. Innan dess hade hon hunnit pröva på regeringssysslor som federal minister för kvinno- och ungdomsfrågor 1991-94 och miljöminister 1994-98 då Helmut Kohl (1930-2017) var förbundskansler.
  
Merkel har av sin befolkning otvivelaktigt kommit att representera trygghet och kontinuitet och har betecknande nog fått smeknamnet Mutti (Morsan). Inom de båda områdena energipolitik och immigrationspolitik har hon emellertid genom att mer lita på sin magkänsla än på sitt i övrigt tämligen välutvecklade rationella förnuft fört Tyskland – och på samma gång EU-sfären – i en närmast katastrofal riktning.
  
Redan 2002 hade den rödgröna tyska regeringen ledd av Gerhard Schröder beslutat att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2022. Angela Merkel och hennes regering beslutade dock 2010 att förlänga driftstiden till i genomsnitt tolv år. https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rnkraft_i_Tyskland
  
Den händelse som kom att definiera Merkels nya energipolitik var den allvarliga olycka, förorsakad av en jordbävning med därpå följande tsunami, som inträffade vid kärnkraftverket i Fukushima i Japan i mars 2011. Hon kom då hastigt till slutsatsen att all kärnkraft i Tyskland måste avvecklas fram till 2022. Merkels Tyskland har lagt ner enorma summor på en energipolitisk omställning med tonvikt på vind- och solkraft. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fukushima-olyckan

Katastrofal omställning. Utbyggnaden av dessa osäkra och våldsamt fluktuerande energikällor uppges nu emellertid ha stagnerat. Precis som i Sverige vill folk inte ha bullrande vindkraftverk inpå knutarna, otympliga plåtschabrak som dödar fåglar och insekter i förfärande mängd. Följden har blivit att Tyskland tvingats fortsätta använda kolkraftverk vilka spyr ut allehanda giftiga ämnen och även koldioxid. https://kvartal.se/artiklar/energipolitik-i-tyskland/
  
Omställningen från den rena och effektiva kärnkraften har blivit en katastrof för alla som oroar sig för klimatet och dessutom kostat de tyska elkonsumenterna ofantliga summor: det tyska elpriset är högre än någon annanstans i Europa. Framtiden ter sig osäker: Tyskland avser att stänga ner kolkraften till 2038 och vilken kraftkälla som då skall lösa Tysklands energibehov står skrivet i stjärnorna. https://timbro.se/smedjan/tysklands-energiomstallning-blev-ett-klimathaveri/
 
Den tyska allmänheten tycks fortsatt vara skräckslagen inför kärnkraften, och i en undersökning daterad 2019 svarade 77 procent av de tillfrågade att de ville avveckla den. Motsvarande siffra vid en svensk undersökning vid samma tid var 19 procent. I Tyskland är det endast det nationalistiska partiet Alternative für Deutschland som är kritiskt till nedstängningen av kärnkraften.
  
Philip Franzén skriver i Kvartal den 17 mars 2021: ”Men trots massiv utländsk kritik står Angela Merkel hittills fast vid att låta projektet slutföras…Medan andra länder hellre kompletterar sin förnybara elproduktion med kärnkraft, planerar Tyskland att komplettera med naturgas.”

”Wir schaffen das”. När flyktingströmmen från Syrien drabbade Tyskland och Europa i sin helhet 2015 tvekade inte Angela Merkel att ta emot immigranterna med öppna armar. ”Wir schaffen das” (Vi ordnar det), förklarade hon entusiastiskt ungefär samtidigt som Fredrik Reinfeldt (M) manade oss svenskar att ”öppna våra hjärtan”. Sammanlagt tog Tyskland emot omkring en miljon personer från Syrien 2015. https://www.bloomberg.com/news/features/2021-09-18/berlin-s-arab-street-shows-merkel-immigration-legacy
  

Merkels immigrationspolitik har förändrat den demografiska och kulturella sammansättningen i Tyskland och Europa.

Senare erkände Merkel att hon haft fel: ”…vi både ignorerade problemet alltför länge och uteslöt nödvändigheten att finna en pan-europeisk lösning.” Hon har emellertid förnekat att den överdimensionerade invandringen lett till ökad terrorism. ”Tyskland kommer att förbli Tyskland”, har hon deklarerat, ”med allt som är kärt för oss. Men Tyskland har genomgått ständig förändring sedan begynnelsen av den federala republiken. Förändring är inte något dåligt. Det är en nödvändig del av livet.” https://www.dw.com/en/merkel-says-mistakes-made-in-germany-eu-concerning-refugees/a-19515071
  
2016 stämde en grupp advokater Angela Merkel inför en författningsdomstol i Karlsruhe till följd av att hennes våldsamt generösa immigrationspolitik inte hade prövats i parlamentet. På grund av att EUs yttre gräns kollapsade vällde mängder av asylsökande in i Tyskland. En del av dessa fortsatte sedan norrut och många hamnade slutligen i Sverige.
  
Liksom i Sverige har de invällande personerna, varav ett överväldigande flertal män, satt sin distinkta prägel på landet. I Berlin har immigranter från Syrien förändrat den kulturella verkligheten på ett oåterkalleligt sätt. Gatan Sonnenallee i den tyska huvudstaden går exempelvis under namnet Arabgatan. https://www.spiegel.de/politik/deutschland/fluechtlinge-zurueckweisung-an-der-grenze-laut-bundesregierung-zulaessig-a-1073404.html

Glömda svenska fotbollshjältar (23): Kurt Axelsson – från ”sämst på plan” till världsstjärna

Från vänster Örjan Persson, Kurt Axelsson, Agne Simonsson med flera efter 1-1 mot Portugal i EM-kvalet 1966 inför ett fullsatt Råsunda.

Kurt Axelsson (1941-84) genomgick en sällsam metamorfos som fotbollsspelare. Från att ha varit ”en i mängden” i Värmlands ultimaserier fortsatte han inom ett årtionde till allsvenskan, landslaget och en framgångsrik proffskarriär i Belgien. http://vis.50webs.com/os/kurtaxelsson.htm

Kurt föddes på Korpkullen den 10 november 1941 vid det 521 meter höga Rännbergs fot i Torsby kommun. Förutom fotboll ägnade han sig i sin ungdom även åt skidåkning, där han tillhörde distriktseliten. Han inledde sin karriär i Rännbergs IK i dåtidens division VI och VII men skilde sig inte från mängden på något sätt. Ofta hette det att han var ”sämst på plan”.

Därefter blev det spel i IFK Sunne i divison IV – det sägs att Kurt placerades ute på vänsterkanten för att han där han gjorde minst skada. Han trivdes dock inte i Sunne utan återvände till Rännberg. Kurt Axelsson hade dock siktet betydligt högre inställt och vände sig till dåtidens dominerande svenska klubblag IFK Norrköping, som dock inte var intresserat av hans tjänster. Istället blev det spel i den anrika Norrköpings-klubben IK Sleipner på division II- och III-nivå.

Efter en sejour ”till sjöss” landsteg Kurt i Göteborg, där IFK inte var mer intresserat av honom än kamratföreningen i Norrköping varit. Det blev dock napp hos Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap – GAIS – där han gjorde succé som libero och till och med attraherade förbundskaptenen Orvar Bergmarks intresse. Det blev 71 matcher för ”Makrillarna” 1964-67. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=38918

I GAIS-tröjan.

Landslagsdebuten inföll när Axelsson fick hoppa in i 70e minuten i en träningslandskamp mot Östtyskland i Leipzig den 27 april 1966. Det blev ett veritabelt bottennapp för blågult – förlust med 4-1 – men Kurt Axelsson var med inhoppet bofast i landslaget och spelade det årets samtliga landskamper. Totalt blev det 30 landskamper för Kurt Axelsson varav 26 tillsammans med Björn Nordqvist som mittbackskollega.

Den mest minnesvärda insatsen nämnda år gjorde Kurt i en hemmalandskamp mot Brasilien på Nya Ullevi den 30 juni, då han höll den världsberömde Edson Arantes do Nascimento – mera känd som Pelé – i strama tyglar. Det blev ändå svensk förlust med 3-2. Båda svenska målen gjordes av Ove Kindvall.

Efter tre år och 71 matcher i den grön-svarta GAIS-tröjan var det 1967 dags för Kurt Axelsson att flytta till Belgien och enrollera sig som professionell spelare i Club Brugge KV från spetsknypplarstaden Brügge, ett av Belgiens bästa och äldsta lag med anor från 1891.

Dessförinnan hade han, närmare bestämt 1965, tillsammans med Roger Magnusson och Roland ”Rimbo” Lundblad, varit inbjuden till en träningssejour hos det brasilianska topplaget CR Flamengo i Rio de Janeiro och erhöll på kuppen ett kontraktsförslag som han dock inte antog. Svensk fotbolls hemsida skriver: ”Kanske imponerades det av Kurts förkärlek för att, genom bicykletas, rensa i straffområdet, något som han däremot starkt kritiserats för på hemmaplan.”

I Belgien gjorde sig Kurt Axelsson snabbt känd som ”kungen av Brügge”, där han var med om att vinna ett ligaguld och två cupguld. På 153 matcher gjorde han 1967-73 fyra mål. 1973-76 återfanns han som tränare i AS Oostende. Sedan det konstaterats att han led av ett tidigare ej upptäckt hjärtfel varvade han i karriärens slutskede ner som spelande tränare i KV Kortrijk.

I fotbolls-VM i Mexiko 1970 var Kurt Axelsson en av Sveriges nyckelspelare. Det har sagts att om blågult hade avancerat vidare från gruppspelet, så hade Axelsson uttagits i världslaget. Nu slutade Sverige istället trea i gruppen på lika många poäng som tvåan Uruguay. Sveriges matcher: Italien: 0-1; Israel: 1-1; Uruguay: 1-0.

Club Brugge 1967. Kurt Axelsson längst till höger i bakre raden.

Brasilien blev i Mexiko-VM världsmästare för tredje gången efter att ha finalslagit Italien. Trea Västtyskland och fyra Uruguay. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1970

Kurt Axelsson blev bara 43 år gammal. Han omkom i en bilolycka i Belgien, där han bodde kvar efter den aktiva banans slut, den 15 december 1984. Han var vid sidan av planen lika elegant som han varit på densamma: oftast klädd i kostym, vit skjorta och slips med nål samt en vit näsduk i kavajens bröstficka. Han blev ”stor grabb” 1967 samt invaldes 2015 i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering:

På bara några år gjorde Kurt en remarkabel klassresa: Från ´en i mängden´, med en till synes teknisk kantighet, placerades han där han gjorde ´minst skada´ í ett division sju-lag i den värmländska urskogen – till ett, även på plan, elegant och aristokratiskt modelejon som runt 1970 höll absolut världsklass. Med en underbar teknik gav han brassesparken ett svenskt ansikte.

 

 

 

Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!

På resa till Tyrolen (I): Nedslag i gamla Östtyskland

Minneskyrka och monument över Gustaf II Adolf. Foto: Tommy Hansson

Som brukligt är har jag återigen gjort en resa i det Malmö-baserade reseföretaget Scandoramas regi. Denna gång till Tyrolen via gamla Östtyskland (”DDR”), som också kallades Sovjetzonen. Som vanligt tänkte jag låta mina tappra läsare få ta del av några av mina reserfarenheter. Jag börjar med att berätta litet om resan från Rostock i norra delen av östra Tyskland.

Ett för ett svenskt hjärta mycket intressant stopp på resan var den lilla staden Lützen cirka 20 kilometer sydväst om Leipzig med närmare 8000 själar, belägen i Bundeslandkreis i förbundslandet Sachsen-Anhalt. Lützen och datumet den 6 november 1632 är för alltid inristat i minnet för oss svenskar som en gång i tidernas gryning var lyckliga nog att i skolan få åtnjuta en historieundervisning värd namnet. https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%BCtzen

Gustav Adolf Gedänkenstätte i Lützen. Foto: Tommy Hansson

Det var som bekant här den protestantiska (”evangeliska”) sidans förgrundsgestalt i kampen mot katolikerna i Trettioåriga kriget, den svenske konungen Gustaf II Adolf, hade det sannolikt tvivelaktiga nöjet att dö hjältedöden. Han och hans häst Streiff hade i stridens hetta och slagfältets dimma förirrat sig in i de fientliga leden och blev då ett lätt byte för den katolske härföraren Albrecht von Wallensteins knektar. Streiff överlevde dock slaget och avled först 1633. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen

En bidragande orsak till Gustaf Adolfs desorientering var att han tappat sina glasögon, som den närsynte monarken var beroende av. Slaget slutade formellt med en seger för den protestantiska sidan men med kännbara förluster på 10 000 man som gjorde att den protestantiska sidans positioner i kriget försvagades. Värst av allt var dock förlusten av den svenske konungen, kallad ”Lejonet från Norden” i den evangeliska krigspropagandan.

Historisk mark. Foto: Tommy Hansson

Vad som kanske är mindre känt för många är att det stod ett slag vid Lützen även 1813, då Napoleon och hans tyska allierade ställdes mot motståndarhären. Napoleons armé gick trots svåra förluster segrande ur striden men mötte sitt öde vid Waterloo i nuvarande Belgien två år senare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen_(1813)

Detta var andra gången jag hade äran besöka den minnesplats för det första Lützen-slaget, omfattande Gustav Adolf Gedächtniskirche och ett minnesmonument, som finns på platsen. Här finns även en liten souvenirbutik i vilken jag vid mitt förra besök för runt 15 år sedan inhandlade några snapsglas med Lützen-motiv.

Jena tillhörde ”DDRs” större städer.

Nästa anhalt på resan genom gamla Östtyskland var staden Jena i Thüringen med omtrent 100 000 invånare, där jag för andra gången hade förmånen att få bo på det utmärkta hotellet Maxx.

Jena är nog mest känt som hemort för det optiska industriföretaget Carl Zeiss (kameror, kikare, projektorer med mera), som även lånat namn till stadens inte särskilt framgångsrika fotbollslag FC Carl Zeiss Jena med hemvist i den tyska tredjeligan. I Jena finns även tre forskningsinrättningar som drivs av Max Planck-institutet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jena

Passade på att inhandla dessa kanske litet kitschiga muggar på en bensinstation i forna ”DDR”. Foto: Tommy Hansson

Jag återkommer inom kort med några rader om min minnesvärda sejour i Tyrolen!

 

 

 

 

 

Stasi-övervakat skolprojekt skulle göra Sverige mer ”DDR”-vänligt

En av världens mest hatade byggnader: Stasi-högkvarteret i Östberlin.

När Sverige diplomatiskt erkände den kommunistiska diktaturstaten Östtyskland (”DDR”) 1972 innebar det startskottet för ett omfattande östtyskt-svenskt samarbete över Östersjön. Ett särskilt propagandaprojekt med Sverige som mål gällde skolan. Detta projekt leddes och övervakades av det beryktade östtyska säkerhets- och spionorganet Stasi.

I Sverige fanns starka sympatier för den så kallade Tyska demokratiska republiken (Deutsche Demokratische Republik, ”DDR”) inom främst Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) och Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) men också på sina håll inom de borgerliga partierna.

Carl Bildt, som i tidernas fullbordan skulle bli borgerlig stats- och utrikesminister, pläderade i tidskriften Svensk Linje i början på 1970-talet för ett svenskt erkännande av Östtyskland och medverkade under sin tid som styrelseledamot i Stockholms studentkårs internationella utskott till goda kontakter med Östtyskland men också med andra öststater som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. (Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt. Legus förlag 1994, sidan 39).

Studentpolitikern Carl Bildt (på bilden med M-ledaren och ett tag svärfadern Gösta Bohman) stödde Sveriges erkännande av den så kallade Tyska demokratiska republiken.

I en skrift utgiven av Frivärld (Stockholm Free World Forum) med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt (2015) analyserar professor emeritus Anders Törnvall, Mälardalens universitet i Västerås, det östtyska av Stasi ledda skolprojektet vilket administrerades av Herder-institutet /Fotnot/  vilket var en del av Marx-Engels Universität i Leipzig.

”Den röda linjen” ”Herder-lärarna var beroende av ministerierna och Stasi”, konstaterar Törnvall inledningsvis (sidan 2). ”Att inte följa den så kallade ’röda linjen’, alltså partiets ideologi och politik, kunde straffa sig. Man måste alltid ta hänsyn till detta i ämbetsutövningen.”

Det sammanlagda antalet svenska lärare som efter 1972 deltog i utbildningen vid Herder-institutet uppges av direktorn Erhard Hexelschneider ha varit 600. Samma år som Sverige erkände Östtyskland, alltså 1972, tog utbildningen – eller snarare indoktrineringen i östtysk socialistisk ideologi – fart. I Sverige var högsta skolmyndigheten, Skolöverstyrelsen (SÖ), i högsta grad med på noterna, och dess generaldirektör Jonas Orring bjöd gärna in delegationer från det tyska socialistriket som han menade hade väsentligt mer att erbjuda Sverige än det ”bakåtsträvande och konservativa Västtyskland”. (Törnvall, sidan 2).

Aleksander Radler – kyrkoherde i Burträsk och mångårig Stasi-spion.

Anders Törnvall har tidigare svarat för ett uppmärksammat TV-reportage om Stasi-spionen Aleksander Radler, som arbetade åt Stasi i 25 år. När han avslöjades för några år sedan hade han skapat sig en plattform som kyrkoherde i Burträsk i Västerbotten, där han bodde med sin hustru Bettina. Radler hade systematiskt rapporterat om sina vänner och kontakter till Stasi vilket i en del fall resulterat i att de fängslades som statsfiender och fick sina liv förstörda. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/spionprasten-som-vagrar-gora-avbon/

Den svenska grundskolans dödgrävare Det Stasi-ledda skolprojektet var mycket ambitiöst upplagt, vilket var naturligt – via de svenska skolorna skulle ju en fördelaktig bild av det socialistiska experimentlandet ”DDR” kolporteras ut i Sverige.  Törnvall beskriver hur rekryteringsprocessen gick till (sidan 2):

Rekrytering till kurserna skedde främst genom information från fortbildningsavdelningarna vid universiteten och lärarhögskolorna och genom skolpressen, t ex Skolvärlden. Vänskapsförbundet Sverige-DDR (1956-1991) var mycket engagerat i rekryteringsprocessen främst genom rektorn, riksdagsmannen (S) och mångårige ordföranden Stellan Arvidsson /sic!/  och hans hustru, skoldirektören Britta Stenholm, sekreterare i den statliga lärarutbildningskommittén och ordförande i en lärobokskommitté, som i mitten av 1970-talet granskade allsidigheten i svenska läroböcker.

Den svenska grundskolans dödgrävare. ”DDR”-vännen, socialisten och ateisten Stellan Arvidson.

Stellan Arvidson (1902-97) var en socialdemokrat på vänsterkanten och verksam som litteraturhistoriker, skolman och författare. Övertygad marxist och ateist var han sekreterare i Skolkommissionen 1946-53, vilken upprättade fundamentet till den svenska grundskolereformen. Arvidson har därför kallats ”den svenska grundskolans fader”, eller kanske mer korrekt ”dödgrävare”. Stellan Arvidson är en av de personer jag beskriver som en samhällsdestruktör i boken Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige  (Contra förlag, 2008). http://www.contra.nu/c012prov.html

Alla svenska högskolor inbjöds att medverka i seminarier och konferenser i Sverige kring utbildningen i Östtyskland tidsperioden 1980-90. Det sista evenemanget som hölls ingående i denna verksamhet hade som tema utvecklingen i ”DDR” – trots att detta land var under avveckling!

”DDR var en bra stat” Professor Anders Törnvall har gjort en djupintervju med Erhard Hexelschneider, direktor och lärare vid Herder-institutet, inför arbetet med den nu föreliggande skriften om svensklärarprojektet. Hexelschneider var en ideologiskt medveten socialist, vilken än i dag tycker det var riktigt att uppföra Berlinmuren som ett bålverk mot den anstormande kapitalismen från väst och alltjämt kallar sig ”övertygad kommunist”.

Han anser att den undervisning de svenska lärarna fick var förstklassig och citeras på följande sätt av Törnvall (sidan 3): ”Vi gav en mycket bra undervisning för svenskarna, den bästa vi kunde leverera, därför att DDR var en bra stat. Jag led inte av att jag inte fick ta del av viss litteratur och forskning som var förbjuden i vår stat. Jag led inte heller av att jag inte kunde resa till kapitalistiska länder eller att jag inte hade villa och bil.”

Herder-institutet i Leipzig.

Törnvall låter i sin skrift flera av lärarna vid Herder-institutet komma till tals, och de uttrycker ungefär samma ståndpunkter som direktor Hexelschneider: att det var viktigt att i undervisningen följa ”den röda tråden”; att Berlinmuren var nödvändig; att socialismen ideologiskt är överlägsen kapitalismen.

Jochen Schröder, som var lärare och ställföreträdande ledare för institutets internationella kurser, deklarerar utan omsvep (sidan 4):  ”Jag uppfattade mig som en övertygad kommunist och en engagerad medarbetare i det propagandistiska, ideologiska systemet som arrangerade svenskkurserna. Viktigt för oss var att för svenskarna upprepa på ett sofistikerat sätt motsättningarna mellan ett socialistiskt samhällssystem och ett kapitalistiskt system som representerades av Västtyskland.”

Svenskkurserna framgångsrika Irene Zoch, som var lektor vid Herder-institutet, menar att utbytet mellan det östtyska propagandainstitutet och det svenska skolväsendet fungerade bra. ”Svenskarna var verkligen intresserade av DDR”, understryker hon i en intervju med Anders Törnvall. ”Det fanns vissa som var skeptiska, men de var inte många.”

Zoch minns dock att det kunde vara jobbigt för östtyskarna när de genom svenskarna konfronterades med ett samhällsskick med större frihet och bättre levnadsförhållanden än vad som var rådande i deras eget socialistiska lyckorike (sidan 4): ”Det var svårt för oss när vi betraktade svenskarnas frihet att resa vart de ville i världen. Stasis kontroll av oss och svenskarna försökte vi förtränga. Och inte heller svenskarna förstod och såg. De greps också av propagandan och kritiken av väst, framförallt Västtyskland, vår huvudfiende.”

En vanlig fråga svenskarna ofta ville veta mer om gällde kyrkans ställning i Östtyskland. Jochen Schröder hävdar att den socialistiska staten var ”mycket generös” gentemot (den protestantiska) kyrkan beroende på dess diakoni och engagemang för freden. ”Vi tvingades dock spela med i Sovjets kampanj att kyrkan skulle krossas”, förklarar Schröder för Törnvall och fortsätter:

Olof Palme på besök i Östtyskland med partichefen Erich Honecker (närmast kameran).

”Vi ville liksom statsminister Palme skapa en atomvapenfri zon. Men vi var en del av det kalla krigets politik. Man måste betänka att det fanns 500 000 sovjetiska soldater i DDR, vilket gjorde oss beroende av Sovjet.” (Sidan 4) Om Olof Palmes väl dokumenterade beundran för ”DDR”-staten och hans stöd för sovjetisk ”fredspolitik” kan mer läsas på Dick Erixons blogg här: http://erixon.com/blogg/2009/11/olof-palme-lovordade-ddr/

Enligt Schröder var svenskkurserna framgångsrika, eftersom de gav ”mänskliga möten där västs propaganda kunde bemötas”.

Olika svensktyper kartlades Kursarrangörerna vid Herder-institutet delade in de svenska deltagarna i olika kategorier (sidan 4):

    – De som var starkt positiva till ”DDR”-staten och dess socialistiska politik.
   – De mer pragmatiska som hade uppfattningen, att det östtyska samhällsskicket representerade en bra variant av socialismen.
   – De som på ett personligt plan var intresserade av det östtyska systemet.
   – De som var kritiska mot Östtyskland och det totalitärt socialistiska samhället.
   – De som var stolta över att vara svenskar och såg svagheter i den östtyska staten.
  

När de östtyska lärarna besökte Sverige kunde de konstatera, att ordningen inte alltid var så bra i de svenska klassrummen. Den östtyska staten hade här en mer konservativ hållning som krävde ordning och disciplin. Det hörde också till att när östtysk skolpersonal besökte Sverige fick de en eller flera övervakare, vilka noga kontrollerade att inga ideologiska avvikelser gjordes eller att någon hoppade av och sökte politisk asyl.

Att förlöjliga Stasi kunde leda till svåra konsekvenser. Diktaturer har aldrig haft mycket till övers för humor. Törnvall ger i sin skrift exempel på lärare som föll i onåd och skickades hem från Sverige därför att de ansågs ha tagit alltför djupa intryck av den frihetliga demokrati de mötte.

En av det Kalla krigets mest berömda bilder. Den östtyske soldaten Conrad Schumann flyr över gränsen till Västberlin den 15 augusti 1961 då muren höll på att byggas. Schumanns öde blev tragiskt: han begick självmord 1998.

För doktor Bernd Landmann, lärare och kursledare för svenskarna, utgjorde undervisningen av de svenska kursdeltagarna höjdpunkten i hans lärarkarriär. Anders Törnvall sammanfattar så (sidan 5):

”Svenskarna fann han mycket olika; de flesta var praktiskt intresserade, färre av språkteorier. De var glada och förväntansfulla, men hade ingen aning om hur DDR-diktaturen och dess långa arm verkligen fungerade. De förstod inte att de alla var övervakade hela tiden även när de bodde hos värdfamiljer, som ju var speciellt utvalda och intrimmade i rollen de skulle spela gentemot svenskarna.”

Stasi övervakade allt De lärare professor Törnvall intervjuat bekräftar att Stasi vakade noggrant över att de östtyska målen med svenskundervisningen uppfylldes. Varje kurs förbereddes sorgfälligt. Målen och riktlinjerna var som följer (sidan 7):

* Svenskarna skall få större förståelse för och accepterande av det socialistiska kollektivet, bort från svenskarnas individualism. * Det socialistiska samhället är alltid överlägset det kapitalistiska västsamhället. * Undervisningens påverkan på svenska ungdomar ansågs särskilt viktig. * DDRs utrikespolitik är alltid fredlig och modellen för denna fredspolitik är Sovjetunionen. * Helsingfors-deklarationen från 1975 är ett stöd för den östtyska utrikespolitiken. * Warszawapakten är en garanti för ”DDRs” utrikespolitiska framgångar. *Berlinmuren är en ”freds- och frihetsmur” för att skydda västs försök att förstöra ”DDR”.

Det övergripande viktigaste målet var att få den svenska Skolöverstyrelsen (SÖ) och ytterst den svenska regeringen att inta en stödjande roll i skolsamarbetet Sverige-Östtyskland, något som också skedde. Svenska skolbyråkraters genomgående uppfattning – med SÖ-chefen Jonas Orring i spetsen – var att Östtyskland hade mer att lära svenskarna än Västtyskland.

Johann Gottfried Herder (1744-1803). https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Gottfried_Herder

Östtyskarna lämnade intet åt slumpen, utan lärarna vid Herder-institutet förbereddes för sina propagandistiska insatser vid Nordiska institutet i Greifswald, en stad belägen i Pommern  med anor från den tid då stormakten Sverige hade besittningar på tyskt område. Här hade även Stellan Arvidson haft en lektorstjänst på 1930-talet. Universitetet i Greifswald, grundat 1456, har kallats ”Sveriges äldsta universitet”. http://popularhistoria.se/artiklar/det-gamla-sverige-i-det-nya-tyskland/

””Ett djävulskt system” Det östtysk-svenska samarbetet på skolans område medförde omfattande researrangemang, som Johanna Tegelström var ansvarig för på svensk sida. Hon var född i Tyskland och hade som barn tvingats uppleva den nationalsocialistiska diktaturen under Hitler. Tegelström hade erfarenhet av invandrarundervisning i Göteborg.

Tegelström utsattes yttermera för ett värvningsförsök av Stasi. Hon var dock väl förberedd på något sådant och föll inte till föga. Tegelström såg klara likheter mellan ”DDR”-diktaturen och den nazidiktatur hon upplevt som barn.  ”Ju mer hon reste med grupper i DDR”, skriver Anders Törnvall, ”desto mer tyckte hon att det var hemskt att leva i en diktatur. Det var samma system som i hennes barndoms Nazityskland. Värst var slagordet att ’Freden skulle försvaras med vapen’, som motiverade den starka offensiva Nationella folkarmén, (NVA).” Johanna Tegelströms sammanfattande intryck av Östtyskland är, skriver Törnvall (sidan 9), att det representerar ”ett djävulskt system”.

Östtysklands popularitet i Sverige, framhåller Törnvall, berodde till en del på den vänstervåg som hade rullat igång på allvar studentrevoltåret 1968. Allt fler lärare och skolboksförfattare kom att intressera sig för ”DDR”, varifrån ett stort antal föreläsare bjöds in. Även inbjudna västtyska lärare hade ofta en positiv inställning till det Tyskland som fanns på andra sidan järnridån.

DDRs kulturcentrum i Stockholm, beläget på Upplandsgatan nära Tegnérlunden, hade som målsättning att utkonkurrera det västtyska Goethe-institutet. Det kan nog sägas att östtyskarna här hade ett försprång tack vare den geografiska anknytningen till tidigare svenska stödjepunkter på nuvarande östtyskt territorium. Icke minst odlade man arvet efter den store reformatorn Martin Luther.

Kina är enligt SÄPO en av de diktaturstater som är aktivast i Sverige. På bilden en fridsam protest mot kommunistregimens brutala förföljelse mot meditationsrörelsen Falun Gong.

Kina, Ryssland och Iran aktivast i dag Anders Törnvall lyckas på ett begränsat utrymme få med en mängd intressant information om det östtysk-svenska skolprojekt varmed ”DDR”-staten ville indoktrinera det svenska samhället i socialist- och kommunistvänlig riktning. Det genomgående intryck jag får när jag läser professor Törnvalls avhandling är att Stasi och Herder-institutet i Leipzig skötte detta värv på ett proffsigt, skickligt och icke minst noggrant sätt. Även om en del uppmärksamma svenska deltagare som Johanna Tegelström utan svårighet genomskådade propagandan.
  
En annan av de svenska deltagare Törnvall genomfört intervjuer med, adjunkt Anita Ottenbrant i Mjölby, omtalar att hon blev illa behandlad av kursledarna när hon en gång påpekade att den information som gavs om Östtyskland inte stämde med verkligheten. Ottenbrants uppfattning var att ”DDR”-medborgarna inte levde i frihet utan jämförde dem med ”djur i ett zoo” (sidan 17). I samhället härskade ”ett slags förföljelsemani” som gjorde att Stasi tilldelades uppgiften att övervaka allt och alla.
  
Den lärdom som kan dras av det Stasi-ledda skolprojekt som här beskrivits är enligt Anders Törnvall (sidan 19) följande: ”Alla diktaturer infiltrerar olika länder i stort sett på samma sätt. De använder sig av en blandning av ekonomisk samverkan, kultursamverkan, utbildningssamverkan och politisk samverkan.” De diktaturer som enligt SÄPO i dag är mest aktiva i Sverige är Kina, Ryssland och Iran.
  
Professor Törnvall avrundar med följande tänkvärda ord (sidan 20): ”Vi kan alltså lära oss av DDR:s verksamhet vid svenska skolor och lärosäten att undvika samverkan med diktaturer. DDR gick under, men inte alla gör det efter bara 50 år.”

Fotnot: Herder-institutet är uppkallat efter den tyske filosofen, historikern, författaren och pedagogen Johann Gottfried Herder (1744-1803).

Allt du behöver veta om Swedenborg!

http://www.slottsfrun.se/DensvenskeprofetenSwedenborg.htm

Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.

 Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).

SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.

– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?

Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.

 Emanuel Swedenborg som ung man.

Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.

Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.

1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.

Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.

Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.

 Emerentia Polhem (1703-60).

Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emerentia_Polhem

Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.

1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.

Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.

 Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).

Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst  betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.

Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:

Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.

Hela Hjerns text om Swedenborgs budskap här:

http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php?option=com_content&task=view&id=18&Itemid=34

Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.

En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.

David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.

En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.

                 

Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson

Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.

Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en  mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.

 Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson

Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.

Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.

Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som  var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.

 Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.

Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.

Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:

Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.

Svenska artister (XXIII): Nicolai Gedda

 Nicolai Gedda – en av de stora svenska tenorerna.

http://www.youtube.com/watch?v=4mJyjq8JNAI

Länken ovan går till en sångvideo, där den svenske tenorsångaren Nicolai Gedda framför Lenskijs aria ur operan Eugene Onegin av Pjotr Tjajkovskij. Det passar utmärkt att inleda denna kortfattade presentation av vår, jämte Jussi Björling, troligen mest framstående operatenor genom alla tider med just denna sång, då Gedda gjort sig känd för att behärska den ryska repertoaren på ett  sätt som framkallat ovationer även på rysk mark. Så växte Gedda också upp i en tvåspråkig miljö med svenska och ryska som modersmål.

Nicolai Harry Gustav Gedda (ursprungligen Lindberg) föddes i Brännkyrka församling i Stockholm 1925. Modern var svenska, fadern halvryss. Unge Nicolai togs tidigt om hand av sin faster Olga Gedda samt adoptivfadern Michail Ustinov, som sjungit i en känd kör med Don-kosacker samt varit kantor i en rysk-ortodox kyrka. 1929-34 var familjen bosatt i Leipzig i östra Tyskland men flyttade till Sverige efter Hitlers makttillträde.

Nicolai fick småningom ett jobb som banktjänsteman i Stockholm och försörjde familjen på den lön han fick. En dag frågade han en kund om denne kände till någon bra sångpedagog han kunde gå till. Kunden rekommenderade Gedda att kontakta hovsångare Martin Öhman (1887-1967), som varit en av de mest hyllade svenska tenorerna under 1920- 0ch 1930-talen. Öhman fattade genast tycke för unge Gedda och gav honom gratis sånglektioner, eftersom han visste att den unge mannens lön skulle räcka till för hela familjen.

 Martin Öhman upptäckte Nicolai Geddas enastående talang.

Martin Öhman lär även ha varit en av dem som tidigt insett potentialen hos den unge Jussi Björling, och hans satsning på Nicolai Gedda var sannerligen inte förgäves. I april 1952 debuterade denne på Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm i operan Postiljonen från Longjumeau av Adolphe Adams, vilken eljest är mest berömd för att ha komponerat ”O helga natt” (Adams julsång).

Nicolai Gedda har under årens lopp gjort stor succé vid alla de operascener som ”räknas” i världen: La Scala i Milano, Covent Garden i London, Metropolitan i New York, Parisoperan med flera. Han specialiserade sig tidigt på den så kallade fransk-italienska, lyriska repertoaren men har även utmärkt sig som Mozart-sångare och någon gång till och med sjungit Wagner, något jag med viss tvekan förlåter honom.

Under senare delen av sin långa karriär – Gedda gjorde sitt sista framträdande som översteprästen i en inspelning av Mozarts Idemeneo 2003 – tunrnerade Nicolai Gedda i Ryssland med mycket lyckat resultat. Här sjunger han en klassisk rysk folksång vid ett konsertframträdande i Moskva (lyssna gärna till ovationerna efter framförandet – jag får gåshud!):

http://www.youtube.com/watch?v=oASM2UsCXXE

Gedda blev ett känt ansikte i den svenska televisionen under 1960-talet med sin oerhört välmodulerade, ”täta” och uttrycksfulla tenorröst. Själv hade jag lyckan att se och höra honom i en konsert på Gröna Lund i Stockholm, jag tror året måste ha varit 1973. Minns att jag tyckte att jag hade hört en helt perfekt röst, ett omdöme jag inte finner anledning ändra på här.

 Nicolai Gedda med den perfekta tenorrösten.

En av de sånger han då framförde var  arian ”Una furtiva lagrima” ur Gaetano Donizettis komiska opera Kärleksdrycken, ett av Geddas paradnummer:

http://www.youtube.com/watch?v=3qfGQUFfQyU

Här kan vi se Gedda framträda på Paris operascen med den glansfulla och samtidigt krävande bravuraria, som på svenska har titeln ”Var hälsad, dygdens kyska boning” ur Charles Gounods opera Faust. Om ni lyssnar till hela arian kan ni inte undgå att notera det höga C:et mot slutet, en höjdpunkt alla kategorier i tenorernas repertoar. Jag tillhör det lättrörda och  hopplöst romantiska släkte som inte kan låta bli att gråta, när jag tar del av prestationer sådana som denna:

http://www.youtube.com/watch?v=-m_Jas-OEFE

Jag väljer även att som ett sista prov på Nicolai Geddas enastående sångkonst lägga in en länk till en konsertframträdande med ”E lucevan le stelle” ur Giacomo Puccinis Tosca, en av mina absoluta favoriter. Hjälten och förste älskaren, Alfredo, avlevererar detta praktstycke till sin älskade Tosca medan han sitter i en fängelsecell och inväntar sin avrättning:

http://www.youtube.com/watch?v=YAbC-kK33mY

Nicolai Gedda utnämndes 1965 till hovsångare och invaldes 1966 i Kungliga musikaliska akademien som medlem nummer 725. 1968 mottog han utmärkelsen Litteris et artibus. Han har även dubbats till riddare av franska Hederslegionen. Gedda har under årens lopp haft god hjälp av sina språkkunskaper: han behärskar mer eller mindre flytande svenska, ryska, tyska, franska, italienska och latin.

1977 utkom boken Gåvan är inte gratis (Bonniers), där Gedda berättar om sitt liv för hustrun/författarinnan Aino Sellermark Gedda. Boken har utkommit på ett flertal språk. Nicolai Gedda är numera bosatt i det franskspråkiga Schweiz.

Jesus bleibet meine Freude: Bach

J. S. Bach (1685-1750).

http://www.youtube.com/watch?v=d9EN27Zh_vg

Tänkte ni skulle få somna i Jesu armar i natt: ”Jesus bleibet meine Freude” av barockmästaren J. S. Bach (Jesus är min fröjd och glädje).

Johann Sebastian Bach (1685-1750) föddes i Eisenach och avled i Leipzig. Han blev under sin livstid känd som en framstående orgelexpert och pedagog men slog på allvar igenom som kompositör först efter sin död. Han är den protestantiska kyrkomusikens store mästare och hade för vana att dedicera sina verk till Gud med de latinska orden Soli Deo Gloria (Äran åt Gud allena).

Två mäktiga Bach-verk är Johannespassionen och Matteuspassionen som båda behandlar Jesu lidande och död. Även Brandenburgkonserterna tillhör hans mest kända arbeten.

På frågan om nyckeln till hans framgång svarade han:

Jag har varit tvungen att vara flitig. Den som är lika flitig kan komma precis lika långt.

Bach var flitig i flera avseenden. Under sin livstid fick han 20 barn med två kvinnor. Han gifte sig först med sin syssling Maria Barbara Bach och fick med henne sju barn, varav tre dog tidigt. När hon avlidit 1720 gifte Bach om sig året därpå med Anna Magdalena Wilcken, som blev en viktig medarbetare bland annat genom att renskriva makens noter. Tillsammans fick de 13 barn.

1708-17 var Bach verksam som hovorganist och kammarmusiker hos hertigen av Weimar. Därefter flyttade Bach till Leipzig där han kom att leva ett stilla liv som kantor i Thomasskolan. Under de sista åren av sitt liv blev Bach blind och avled slutligen den 28 juli 1750 i ett slaganfall.

Flera av Bachs söner blev kapabla musiker/kompositörer. Johann Christan Bach (1735-82) var exempelvis en förebild för den unge Mozart.

Tillägnas min saknade och älskade hustru Marika (1956-2010) på hennes namnsdag i dag.

Ett besök i Waterloo: Napoleon var sin tids Hitler

Kejsar Napoleon I i det för honom segerrika slaget vid Wagram 1809.

I det sista avsnittet av den brittiska komediserien om prins Blackadder med Rowan Atkinson i titelrollen skapar Blackadder en tidsmaskin. Med hjälp av denna förflyttar han sig tillbaka i tiden till slagfältet i Waterloo 1815 just innan stridigheterna mellan Napoleon Ies franska armé och koalitionsarméerna under ledning av hertigen av Wellington skulle ta sin början. Tidsmaskinen råkar landa på Wellington då denne står i begrepp att lägga fram sin lysande plan för att besegra den franske kejsaren.

Se sketchen här:

http://www.youtube.com/watch?v=2vAvoaOaJNM

Resultatet blir att Napoleon vinner slaget, erövrar England och inför franska seder och bruk. Onekligen ett tankeväckande stycke contrafaktisk historieskrivning. Nu blev det ju förstås inte så. Med nederlaget i Waterloo några mil utanför Bryssel i dagens Belgien var Napoleon Bonaparte en slagen man. Han tvingades fly från slagfältet, abdikera från kejsartronen och gå i exil på ön S:t Helena i Atlanten där han avled i magcancer 1821.

Man kan på goda grunder se Napoleon som sin tids Hitler, undantagandes den fruktansvärda judeutrotningen. Dessutom var Napoleon i någon mening den förste fascisten med sin faiblesse för auktoritär ledning, militärparader, stiliga uniformer och en aggressiv utrikespolitik. Napoleonkrigen varade emellertid dubbelt så lång tid som Andra världskriget. De utkämpades 1803 – 1815 och blev därmed den blodigaste konflikt som drabbat Europa sedan Trettioåriga kriget 1618 – 1648. Napoleonkrigen ledde bland annat till att Sverige förlorade Finland till Ryssland (en klen tröst var att man som kompensation erhöll Norge).

Napoleon deppar efter förlusten vid Waterloo.

Napoleon var hatad såväl som älskad i sin samtid och har så förblivit efter sin död. En som hatade honom med särskild frenesi var för övrigt den svenske konungen Gustaf IV Adolf, som betraktade honom som Uppenbarelsebokens vilddjur. Liksom Adolf Hitler kom Napoleon Bonaparte (1769 – 1821) ur enkla förhållanden. Medan Hitler av det militära etablissemanget föraktfullt kallades ”korpralen”, gick Napoleon under den nedsättande benämningen ”korsikanen” efter sin födelseort Korsika.

Napoleon var en produkt av den Franska revolutionen 1789, vilken gjorde det möjligt för ”uppkomlingar” att avancera i graderna. Efter att ha tagit makten efter sin återkomst från ett fälttåg i Egypten i den så kallade Brumaire-kuppen 1799, lät Napoleon utropa sig till kejsare den 2 december 1804 efter att själv ha placerat kronan på sitt huvud. Så hade för övrigt även vår egen konung Carl XII gjort vid sin kröning 1697.

Efter Napoleons kröning översköljdes den europeiska kontinenten av olika krig mellan Napoleons franska trupper å ena sidan och ett antal koalitioner å den andra. Länge syntes de franska arméerna och dess hyllade fältherre oövervinneliga.

Adolf Hitler kallades föraktfullt ”korpralen” av det militära etablissemanget.

En vändpunkt inträdde med Napoleons katastrofala fälttåg i Ryssland 1812, och året därpå besegrades de franska styrkorna i slaget vid Leipzig som varade i tre dagar.  Dåvarande svenske kronprinsen Carl Johan, vilken som fältmarskalk Jean Baptiste Bernadotte tidigare slagits vid Napoleons sida, deltog nu på den antifranska alliansens sida. Slaget vid Leipzig blev det största fältslag som utkämpats i Europa före Första världskriget och involverade en halv miljon man. Den svenske författaren Claes Livijn, vilken tjänstgjorde som auditör vid ett svenskt regemente, skrev följande den 19 oktober 1813 till sin barndomsvän Lorenzo Hammarskjöld:
  

Du kan ej föreställa dig något så ohyggligt som Leipzig. Föreställ dig det man räknar der 25. 000 lik. Och redan stinker det kring hela staden, att alla luktorganer äro i högsta retelser.

Napoleon tvingades abdikera den 3 maj 1814 och som en reträttpost bli guvernör på ön Elba utanför Toscanas kust. Den 26 februari 1815 tog sig emellertid den avsatte kejsaren tillsammans med 1000 soldater på tre fartyg tillbaka till Frankrike, där han hälsades med entusiasm och återinsattes på tronen. Sedan Napoleon utan svårighet samlat ihop en krigsmakt omfattande över 100 000 man återupptogs krigandet, och den 18 juni 1815 stod slaget vid Waterloo mellan 73 000 man ur den franska armén och 67 000 från en koalition bestående av Storbritannien, Preussen, Hannover, Braunschweig och Nederländerna, vilken leddes av sir Arthur Wellesley, hertigen av Wellington (1769 – 1852).

Det nio timmar långa fältslaget såg till en början ut att gå Napoleons väg, men sedan fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher anlänt till slagfältet och med sina preussiska trupper krossat Napoleons högra flank var det hela avgjort. Napoleon tvingades på flykt medan hans ledande marskalk, Michel Ney, arkebuserades av de franska rojalisterna efter Napoleons andra abdikation.

För hertigen av Wellington gick det betydligt bättre. Han hälsades på många håll som Europas frälsare. Han gick vidare i karriären genom att i tidernas fullbordan bli både premiärminister och utrikesminister.

Monumentet i Waterloo uppfördes 1826 för att hedra de stupade.

Att besöka det gamla slagfältet vid Waterloo 198 år efter de historieavgörande händelserna är en sällsam upplevelse. Landskapet domineras av ett pyramidformat och 41 meter högt, gräsbevuxet jordmonument som uppfördes ett årtionde efter slaget för att hedra minnet av de stupade. Intill monumentet finns även ett museum samt ett vaxkabinett som avbildar slagets viktigaste personligheter.

Kontentan av Napoleonkrigen blev att det Tysk-romerska kejsarriket upplöstes, att en gryende nationalism inträdde i Tyskland och Italien, att det spanska imperiet började nystas upp samt att Storbritannien blev ledande världsmakt under det närmast följande seklet.

1814 – 1815 hölls den så kallade Wienkongressen som ett försök att skapa ordning i den oreda som Franska revolutionen och de följande Napoleonkrigen skapat. Centralgestalt i Wien var den ärkekonservative österrikiske statsmannen furst Klemens von Metternich. Den nya indelning av Europa som blev följden av Wienkongressen ledde dock till nya och, skulle det visa sig, oöverstigliga problem.

Napoleonkrigen ingrep på ett tragiskt sätt i otaliga människors liv. Här sången ”Bonny Light Horseman” med den irländska gruppen Planxty med motiv från dessa förödande krig:

http://www.youtube.com/watch?v=2OGfeu1JYbg

När Europas karta ritades om togs ingen hänsyn till etniska förhållanden, och som resultat därav uppstod exempelvis den serbiska nationalism som i förlängningen ledde fram till skotten i Sarajevo 1914 som triggade i gång Första världskriget. Detta krig medförde det andra tyska kejsarrikets fall och det ryska tsardömets undergång med påföljd att Hitler och nationalsocialismen fick makt över Tyskland samt att Lenin och kommunisterna tog över ledningen i Ryssland och bildade Sovjetunionen. 1939 startade Hitler Andra världskriget genom invadera Polen, och efter krigsslutet 1945 inträdde det Kalla krigets skede som fick ett slut först med Berlinmurens fall 1989.

Det österrikisk-ungerska ärkehertigparet inför den bilfärd i Sarajevo 1914 som skulle bli deras sista.

Därmed var cirkeln sluten för den jämnt 200-åriga utveckling som inletts med den brutala Franska revolutionen 1789.

Fotnot: Filmen Waterloo (1970), en internationell samproduktion, i regi av den sovjetiske regissören Sergej Bondartjuk kan rekommenderas för den som vill få en levande bild av vad som tilldrog sig på slagfältet 1815. I rollen som Napoleon Rod Steiger och som Wellington Christopher Plummer.

 

Något om Wagner och varför jag hatar honom

Richard Wagner: kompositör, revolutionär, antisemit.

I går, den 22 maj 2013, var det jämnt 200 år sedan den tyske komponisten, revolutionären och kämpande antisemiten Richard Wagner föddes. Jubiléet har uppmärksammats över hela världen, bland  annat i Aftonbladet som hade ett uppslag på kultursidorna med rubriceringen ”Länge leve Wagner”. Att just  revolutionsglada Aftonbladet, med sin blott alltför välkända aversion mot judar i allmänhet och staten Israel  i synnerhet, skulle publicera denna hyllning överraskar knappast.

Det är med goda skäl det i Israel råder en inofficiell bojkott av Wagners verk. Wagner var trots allt Nazitysklands mest hyllade kompositör. Det skall dock framhållas att inte alla israeler är förtjusta i detta, då man menar att man bör skilja kompositören Wagner från den synnerligen motbjudande människan och ideologen Wagner. Det finns i den judiska staten till och med ett Wagnersällskap som söker kringgå bojkotten. Mer om problematiken Wagner-Israel här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=5397548

Jag överlåter åt Israel och dess musik- och kulturliv att hantera Wagner och hans musik. Själv känner jag mig oförhindrad att i all stillhet framföra mitt hat mot denna patologiskt olidliga personlighet och icke minst hans musik, som jag finner svåruthärdligt svulstig, bombastisk och onjutbar. Jag har flera gånger slagit mig ner vid TVn i akt och mening att åtminstone försöka lyssna på något wagnerianskt så kallat mästerverk, men det har inte fungerat – jag tycker helt enkelt det låter vämjeligt. Naturligtvis tvingas jag dock acceptera att personer med annan smak har en annan mening.

Wagner i en satirtecknares respektlösa version. Wagner var Tredje rikets favoritkompositör.

Ett av Wagners mest kända verk är ”Valkyrieritten” ur tredje akten i operan Valkyrian. Stycket spelades i vietnamfilmen Apocalypse Now (1979) i regi av Francis Ford Coppola med dess beryktade citat ”I love the smell of napalm in the morning”:

I rättvisans namn kan jag gärna erkänna att jagt till nöds står ut med att lyssna på ”Valkyrieritten”, även om stycket blivit banaliserat genom medverkan i filmer som Apocalypse Now och en mängd andra sammanhang. Ett annat i mitt tycke delvis njutbart  Wagner-stycke är ouvertyren ur operan Rienzi, som faktiskt inleds finstämt och även innehåller ett känt melodiskt parti men naturligtvis inte saknar inslag i den sedvanligt bombastiska stilen:

http://www.youtube.com/watch?v=_dq8PVVF0bo

Denna opera har som motiv den romerske folktribunen Cola di Rienzo (1313-54), vars målsättning var att genom att upprätta en ”folkets diktatur” skapa reda i de då kaotiska förhållandena i världsmetropolen Rom. Han mördades dock bara några månader efter dess tillkomst.

Cola di Rienzo som staty i Rom. Hjälte i Wagners opera  Rienzi.

Wilhelm Richard Wagner (1813-1883) föddes i Leipzig den 22 maj 1813 och avled i Venedig den 13 februari 1883. Han var därmed samtida med en annan landsflyktig tysk revolutionär, Karl Marx, som såg dagens ljus i Trier fem år efter Wagners födelse och dog i London  den 14 mars 1883, en månad efter den senares frånfälle.

Wagners fader var polistjänsteman och avled ett halvår efter det nionde barnets, det vill säga Richards, födelse. Modern  gifte senare om sig med skådespelaren, diktaren och målaren Ludwig Geyer, som möjligen också var far till minstingen som till en början gick under namnet Richard Geyer.

Wagner bestämde sig vid 16 års ålder för att bli operakompositör trots att han då nätt och jämnt kunde spela piano. Efter studier vid Leipzigs universitet, då han drogs mer till litteraturen än till musiken, blev han 1833 orkesterrepetitör vid teatern i Würzburg. 1834 blev han kapellmästare i först Magdeburg och sedan Riga i Lettland. Det var i Riga han komponerade sin första ”heroiska” opera, ovan nämnda Rienzi, vilken ett sekel senare skulle göra ett outplånligt intryck på Wagner-dyrkaren Adolf Hitler (1889-1945). Hitler uppges ha sett Rienzi 140 gånger.

Jag tänker här inte fördjupa mig i Richard Wagners rikhaltiga produktion, vars höjdpunkt är den med fornhedniska motiv belamrade Nibelungenring (Ringen) omfattande operaverken Rheingold, Die Walküre, Siegfried samt Götterdämmerung. Det finns gott om människor som älskar det sammelsurium av asagudar och diverse andra mytologiska skapelser och hjältar vilka befolkar dessa verk. Jag tillhör emellertid inte dessa.

Den musikaliske Nietzsche – här vid pianot – avskydde Wagners musik.

Kort sagt: jag hatar Wagner. Jag avskyr hans revolutionära retorik, hans antisemitism, hans hednaromantik och hans musik. Jag avskyr hans självupptagna och hänsynslösa gestalt.Wagner kan på mycket goda grunder anses vara en cancer i Europas politiska och kulturella liv. Jag vill i sammanhanget erinra om vad filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900), för övrigt en annan av Hitlers  och Nazitysklands husgudar, i ett plötsligt anfall av klarsyn uttryckte: ”Jag skulle gärna byta ut hela Wagners produktion mot en akt av /Bizets opera/ Carmen.”

Här ett avsnitt ur Carmen, där Don José i Placido Domingos gestalt betygar Carmen sin kärlek i form av ”Blomsterarian”:

http://www.youtube.com/watch?v=tVY3vKQKSv4

Personligen skulle jag slänga Wagners samlade verk i soptunnan till förmån för denna enda aria!

1849 blev Richard Wagner involverad i den vänsterrevolutionära rörelsen i Dresden och var tvungen att fly undan polisen, först till Weimar och därefter till först Paris och sedan Zürich där han var bosatt till 1858. 1864 blev han kallad till det bayerska hovet i München av den bisarre och småningom sinnessjuke konungen Ludwig II, som lät uppföra en rad av den beundrade tonsättarens verk.

Bayerns galne kung Ludwig II upplät sin famn åt Wagner.

1872 slog sig Wagner tillsammans med andra hustrun, Cosima, ner i Bayreuth och invigde där en så kallad festspelsteater vilken invigdes med Ringen 1876. Cosima var dotter till pianisten och tonsättaren Franz Liszt och var en rabiat antisemit, något som stundom var besvärande för Wagner. Året före sin död, 1882, komponerade Richard Wagner det sista av sina storverk, Parsifal. Hans samlade skrifter gavs ut i tio band under åren 1871-83, medan hans brev gavs ut posthumt i två serier 1912-13.

Richard Wagner hade en minst sagt storvulen målsättning. För alltid präglad av Februarirevolutionen 1848, där också Marx spelade en aktiv roll, ville han genom sin musik och dramatik åvägabringa en ”allkonst” som skulle förändra den mänskliga tillvaron i sina grundvalar. Wagner ville en total mänsklig revolution och krossa den småborgerliga och kommersiella tidsandan och icke minst judenheten. Han ville inte underhålla utan revolutionera. I likhet med Nietzsche såg han ner på kristendomen.

Tage Lindbom har i sin bok Fallet Tyskland (1988) skrivit så om den wagnerianska särarten:

Den revolution Wagner talar om är en inre revolution. Det är ett upphävande inte blott av etiska begrepp  utan framförallt av alla gränser mellan det andliga och det sinnliga, mellan det själsliga och det kroppsliga. Melodiskt, harmoniskt, rytmiskt fullbordar Wagner den romantiska musiken: den är liksom en framvällande flod, ett oavbrutet raffinerat spel på nervsträngarna, ett flöde, som berör allt inom människan. 

Nej, Wagner får vara för min del. Självfallet respekterar jag dock att andra på olika grunder kan göra en annan bedömning än jag. Även en sådan i jämförelse med Hitler så diametralt annan personlighet som den franske diktaren Charles Baudelaire (1821-67) fascinerades av det wagnerianska. Jag har även goda vänner och släktingar som, i likhet med min brittiske deckarfavorit kommissarie Morse, uppskattar Wagner. Var och en må bli salig på sin fason.

Känd wagnerian: kommissarie Morse.