Näthatsgranskaren: Leninpriset nästa?

Näthatet kan ta sig många uttryck…

Etablissemangsmedia har på sista tiden öst beröm över något som kallas Näthatsgranskaren. Det är enligt uppgift ett slags ideell sammanslutning som spårar upp och polisanmäler så kallade näthatare och/eller nättroll. https://www.ekuriren.se/sormland/tidigare-poliser-och-it-experter-bekampar-hatbrott-pa-internet/

Näthatsgranskaren sägs bestå av jurister, IT-tekniker och poliser vilka utifrån en avsky för hat och hot på nätet anmäler folk på sociala medier enligt löpande band-principen. Projektledaren Tomas Åberg, en 43-åring med polisiär yrkesbakgrund, påstås själv ha anmält runt 750 ”nättroll” för brott såsom hets mot folkgrupp, olaga hot, förtal och uppvigling. https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/zLk7l4/tomas-43-har-anmalt-750-nattroll

Verksamheten tycks ha varit framgångsrik: 14 procent av de förseelser som anmälts av Åberg har gått till åtal och cirka 80 personer har dömts skyldiga till brott. Bland dessa finns äldre kvinnor som exempelvis raljerat över islam och muslimer.

Näthatsgranskaren hävdar att gruppen arbetar på ideell basis, men 2017 erhöll den 600 000 kronor i statligt bidrag. Den påstår sig även vara ”opolitisk”, men de nätaktiviteter som anmäls tycks uteslutande vara riktat mot sådant som vänstern finner oacceptabelt. Intresset för att spåra upp och lagföra hatarna på vänsterkanten lyser med sin frånvaro.

Jag tänker exempelvis på dem som mordhotat och gjort hembesök hos kvinnliga högerjournalister som vågat gå emot den politiskt korrekta strömmen: https://www.svt.se/kultur/medier/hatet-mot-hoger

Det är självfallet inte okay att uttrycka hat och hot på nätet oavsett politisk åskådning. Näthatsgranskaren skulle dock vinna i trovärdighet om gruppen ägnade sig att spåra upp vänsterhatarna med samma frenesi som den strävar efter att sätta dit mor- och farmödrar som tröttnat på den kvävande politiska korrekthet och mångkulturalism som breder ut sig som en våt filt över yttrandefriheten i landet.

”Kapten Klänning” kämpade för kvinnors rättigheter inom polisen men hade inte precis rent mjöl i påsen.

Trovärdigheten skulle också stärkas om Näthatsgranskaren såg till att sopa rent framför sin egen dörr. Katerina Janouch har på sin blogg visat att en tongivande person inom gruppen 2013, då vederbörande var 38 år, fick djurförbud efter att ha vanvårdat hjortdjur och jakar på en gård i Pålsboda utanför Örebro. http://katerinamagasin.se/lex-kapten-klanning-hur-mycket-granskning-tal-nathatsgranskaren/

Den alltid läsvärda Janouch påminner om den så kallade Kapten Klänning, polisbefälet Göran Lindberg i Uppsala som kämpade för kvinnors rättigheter men som dömdes till fängelse för sexualbrott efter att i många år ha våldtagit och förnedrat kvinnor: ”På samma sätt är det med dem som agerar moraldomare och pekpinnar åt andra människor. De bör ha rent mjöl i påsen – annars faller ju förtroendet för dem.”

Janouch citerar även omdömen från en tidigare kollega till den numera 43-årige mannen. ”Han saknar helt spärrar”, citeras kollegan som också beskriver 43-åringen som en ”fullfjädrad mytoman”. Här kan man läsa om den vanskötsel av djur som gjorde att mannen polisanmäldes och fick djurförbud (han har sedermera bytt efternamn): http://www.sydnarkenytt.se/hallsberg/artikel/dumpade-jakar-polisanmaels#.WpvY7OSWzIU

För mig framstår Näthatsgranskaren som ett ”digitalt medborgargarde” (Katerina Janouchs ord) som för tankarna till Nazitysklands Gestapo eller åtminstone det kommunistiska Östtysklands Stasi vars enda uppgift var att spåra upp och sätta dit oliktänkande vilka betraktades som statens fiender.

Leninpriset nästa för Näthatsgranskaren?

Hade Näthatsgranskaren funnits i Östtyskland hade gruppen säkerligen belönats med Ulbrichtsmedaljen, eller vad den högsta östtyska utmärkelsen nu kallades. Här i Sverige lär man få nöja sig med Jan Myrdalssällskapets Leninpriset.

Fotnot: Leninpriset var ursprungligen en hög utmärkelse i Sovjetunionen som från 1925 delades ut till förtjänta personer. Den svenske författaren Artur Lundkvist erhöll Leninpriset 1958. https://sv.wikipedia.org/wiki/Artur_Lundkvist

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

 Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

 Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

 Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

 ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

 Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

 Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

 Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Mattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

Micke Bolsjevik: ett snabbporträtt

 Marx och Dylan: två av Wiehes ikoner

https://www.youtube.com/watch?v=TSYuhp_G4YY

Mikael Wiehe är uppriktigt sagt och utan alla omskrivningar en av de absolut vidrigaste kommunistiska dyngspridare jag vet.

Mot den bakgrunden är jag mycket glad över att här ovan kunna presentera den oefterhärmliga Ensemble Pechlins låt ”Micke Bolsjevik”.

Enligt låttexten är det så att Wiehe, född i Hedvig Eleonora församling i Stockholm 1946 men uppvuxen i Köpenhamn respektive Malmö, ”leker proletär” och blivit rik på det. Det ligger mycket i detta. Bolsjevik-Mickes pappa var den danske journalisten Adam Wiehe och mamman den svenska keramikern Estrid, född Wrååk. En stabil övre medelklass-bakgrund som Wiehe delar med så många andra revolutionärsposörer.

Så vitt jag känner till finns det väl knappast en enda kommunistdiktatur Mikael Wiehe inte backat upp på ett eller annat sätt. I likhet med vännen och medmusikanten Björn Afzelius – som dock hade vett att ångra sig kort tid före sitt alldeles för tidiga frånfälle 1999 – hade (och har) Wiehe en klockarkärlek till Castros Kuba, som han hyllat vid stödgalor och andra jippon. Revolutionen på Kuba var enligt Wiehe både ”nödvändig och ofrånkomlig”.

Jag måste säga att det vände sig i magen på mig när Wiehe för något år sedan dök upp på en av de så kallade kippavandringarna i Malmö till stöd för Malmös av importerat muslimhat förföljda judar. Wiehe som tidigare engagerat sig i Hamas-spektaklet Ship to Gaza.

Om något till äventyrs när det gäller motbjudandets grader skulle kunna jämföras med Wiehes vämjeliga kommunistpropaganda så är det kanske, men inte riktigt,  hans knastertorra Dylan-tolkningar på grötmyndig skånska.

Det var givetvis i högsta grad symptomatiskt att Wiehe nyligen belönades med Pol Pot-kommunisten Jan Myrdals stora pris Leninpriset.

Lyssna på och sprid gärna länken till ”Micke Bolsjevik”!

Myrdals finaste folkmördarpris till Wiehe

 

 Leninismen är lika död som upphovsmannens kadaver på Röda torget i Moskva – men lever vidare genom Myrdalpriset.

http://www.svd.se/kultur/4245837.svd

Förra sosseministern Björn Rosengren väckte på sin tid viss uppmärksamhet då han kallade Norge den ”sista sovjetstaten”.

Glöm det.

Ty vilken stat annan än den där ett så kallat Leninpris delas ut förtjänar att kallas sovjetanstucken? Jag talar givetvis om Sverige och Jan Myrdalsällskapets ”stora pris”, Leninpriset på 100 000 kronor, som i år tillfallit vänstertrubaduren Mikael Wiehe. Se länken överst.

Om någon till äventyrs trodde att Wiehe tänkte tacka nej till priset för att inte blandas ihop med en av mänsklighetens stora folkförstörare – bland annat känd för yttrandena ”Ni måste hänga (och häng dem så att folk ser det) minst 100 beryktade kulaker, rika samt blodsugare…Avrätta gisslan…” /Fotnot/ – så säger jag bara: glöm det också.

Till Expressen på frågan om han tänker acceptera priset säger således Wiehe så: ”Absolut och utan tvekan”:

http://www.expressen.se/kultur/mikael-wiehe-stolt-over-leninpriset/

 Wiehe och en del av hans bloddrypande retorik.

Detta till skillnad från författarinnan Susanna Alakoski, som nekade till att ta emot Leninpriset 2013 – heder åt henne –  med motiveringen, att hon inte ville sammablandas med totalitära ideologier. Wiehe menar för sin del att namnet Leninpriset är alldeles utmärkt emedan det är ”provokativt” och bra.

Mikael Wiehe får folkmördarpriset för sitt ”konsekventa arbete mot imperialism, rasism och fascism”. Hittills har det knappast funnits någon kommunistdiktatur, där Kuba är den absoluta favoriten, som  Mikael Wiehe inte gillat högt och rent.

Priset, som instiftades 2008, har tidigare förärats personer såsom filmaren Roy Andersson, känd DDR-propagandist och desinformatör om spridningen av AIDS, stalinisten och filmaren/författarinnan Maj Wechselmann och religionshistorikern och antisemiten Mattias Gardell.

Myrdalsällskapets så kallade lilla pris, som uppkallats efter den franske revolutionären Maximilien de Robespierre – mannen bakom den Franska revolutionens terrorvälde som i slutändan själv blev avrättad som förrädare mot revolutionen – på 10 000 kronor tillfaller i år författarinnan Sara Biescher, som i ett par romaner skrivit om missförhållanden i svensk äldrevård.

Jan Myrdal såg märkligt nog inte röken av något massmord när han guidades runt i Kambodja i slutet av 1970-talet…

Mer om de myrdalska folkmördarpriserna och namnen bakom dem här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/01/14/intet-ar-nytt-under-solen/

Priserna kommer att utdelas av gamle Pol Pot-, Lenin- och Mao-anhängaren Jan Myrdal på Varbergs teater den 18 april.

Fotnot: Citat ur telegram från V. I. Lenin till den kommunistiska ledningen i Nizjnij-Novgorod den 11 augusti 1918.

Östtyskland: stöd till västtyska terrorister och nazister

 Överlyckliga östtyskar firar att Berlinmuren avskaffats den 9 november 1989.

Östtyskland kallades officiellt ”DDR”, den tyska förkortningen för Tyska demokratiska republiken. Men det fanns inget demokratiskt med Östtyskland, också känt som Sovjetzonen. Här bestämde Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), det vill säga kommunisterna. Alla medborgare kontrollerades av säkerhetstjänsten Stasi och betydande delar av den östtyska militären befann sig på krigsfot också under djupaste fred. Det har vidare efter Berlinmurens fall blivit känt, att Östtyskland understödde såväl västtyska vänsterterrorister som nynazister.

1995 publicerade Contra förlag Erik Ekelunds bok Ingen av officerarna bar uniform (441 sidor), en roman med verklighetsunderlag som byggde på författarens egna erfarenheter från en stor militärmanöver i Blekinge 1970. Manövern bevakades av östtysk militär, som hade hjälp av svenska medlöpare. Östtyskarna lyckades komma över topphemliga svenska militära handlingar.

En grupp svenska soldater slog dock tillbaka. Med hjälp av beslagtagna östtyska miniubåtar genomförde svenskarna en kommandooperation i Warnemünde i Östtyskland. Erik Ekelund deltog i manövern. Efter det så kallade DDRs fall hittade han i tidigare hemligstämplade arkiv de sista pusselbitarna i detta gastkramande Kalla krigs-drama. Ekelunds laddade berättelse skildrar i romanens form händelserna i Blekinge och Warnemünde. De svenska soldaterna belades med 25 års tystnadplikt – till oktober 1995. Ekelunds bok kom ut när den tiden var till ända.

Det står var och en fritt att spekulera i vad som är sant och vad som måhända är en form av påbättrad verklighet i Erik Ekelunds bok. I en sak är boken fullständigt autentisk: den östtyska militären befann sig under det Kalla kriget på ständig krigsfot och tvekade inte att på ett aggressivt sätt gripa in i andra länders verklighet när så befanns tjänligt.

Efter Berlinmurens fall i november 1989 har det vällt fram en mängd uppgifter som visar på det kommunistiska Östtysklands sanna natur som en aggressiv maktspelare i norra Europa. För Sveriges del hade det östtyska kommuniststyret initialt fientligt inriktade planer. Christoph Andersson skildrar i boken Operation Norrsken (Norstedts 2013, 324 sidor) hur Stasi i början av 1970-talet ville kompromettera det svenska kungahuset genom att lyfta fram dess förbindelser med Nazityskland i ljuset. Sverige skulle avkonterfejas som en opportunistisk stat, färdig att låna sig till vad som helst i syfte att inte förarga sina mäktiga grannar i väst.

Det östtyska projektet kallades ”Operation Norrsken” men inställdes efter en tid. Östtyskarna kom på att de i stället hade betydligt mer att vinna på att driva en vänlig linje gentemot svenskarna och att, på olika sätt och inom skilda verksamhetsfält, nästla sig in i det svenska samhället. De blev också snart på det klara med att de styrande svenska socialdemokraterna och särskilt då statsminister Olof Palme hade en mycket välvillig syn på vad som ofta betecknades som ”det socialistiska experimentet” i den östra delen av Tyskland.

På 1980-talet blev säkerhets- och spionorganisationen Stasi via ett av sina många bulvanföretag en affärspartner till den svenska vapentillverkaren Bofors. Med östtysk hjälp forslades svenska sprängämnen och svenskt krut till mullornas Iran. Genom samma östtyska företag försågs den östtyska så kallade Folkarméns automatkarbiner av fabrikatet Kalasjnikov med krut som tillverkats av det i Karlskoga baserade Bofors. Christoph Andersson redogör i sin bok i detalj för alla invecklade turer inklusive efterföljande rättsprocesser.

Stasi fanns också med på ett hörn när ASEA i Västerås skulle överantvarda kärnvapenteknologi till det kommunistiska Östtyskland. Den svenska journalisten Cats Falck, som rotade i denna affär, hittades 1984 död tillsammans med en väninna i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm.

 Olof Palme i en vänskapsskål med Östtysklands diktator Erich Honecker.

Östtyskarna var aktiva på många plan i syfte att påverka det svenska samhället i för dem förmånlig riktning. De gynnades av att många svenskar, särskilt inom massmedia och kulturliv, hade stora sympatier för den i deras tycke hedervärda ”socialismen” (det vill säga kommunismen) i ”DDR”.  En av dessa entusiaster var filmaren Roy Andersson, som i ett citat som återges i Anderssons bok (sidan 235) säger att han ”sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen” efter att 2010 ha mottagit det så kallade Leninpriset av Jan Myrdalsällskapet (prissumman var 100 000 kronor) för sina insatser.

Bakgrunden var att Roy Andersson hjälpt östtyskarna med ett projekt som var ägnat att få immunbristsjukdomen AIDS att framtå som ett hemligt biologiskt vapen, framställt i amerikanska laboratorier under CIAs överinseende. Projektet, kallat ”Operation Infektion”, har varit så framgångsrikt att många, särskilt i Tredje världen, faktiskt tror på att AIDS skapades i på konstlad väg i amerikanska laboratorier. En av dem som trodde på detta var förre sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki, som upphöjde den östtyska propagandalögnen till närmast statsdoktrin, något som varit förödande för AIDS-bekämpningen i ANCs Sydafrika.

Roy Andersson drog sitt strå till den östtyska propagandastacken genom filmen Någonting har hänt, vilken i sin engelska version kallas Something has happened. Andersson menar sig själv ingalunda vara kommunist utan föredrar att kalla sig ”socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner”.

 ”Socialdemokratiske socialisten” Roy Andersson hjälpte östtyskarna sprida myten att AIDS framställts av CIA.

Christoph Andersson berättar slutligen också historien om Stasi-prästen i västerbottniska Burträsk, Aleksander Radler, samhällets stöttepelare som i tidernas fullbordan visades ha varit spion för Stasi. Radler kommer från det forna Östtyskland, där han studerade teologi. 1977 doktorerade han i religion och kyrklig verklighet i Lund och inledde därpå en yrkeskarriär som präst i Svenska kyrkan. Han blev omsider professor i Åbo och gästprofessor vid Umeå universitet. Han utbildade många unga svenska präster och författade även dessas läromedel.

Tidningen Expressen fick dock fatt i uppgifter om att Radler fungerat som Stasi-agent i Sverige ända fram till murens fall 1989. Han hade rapporterat vänner och bekanta som var regimkritiska till Stasi och därmed sett till att de greps och dömdes till fängelse i ”DDR”. Ursprunget till avslöjandet var professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola, som i SÄPOs register över misstänkta Stasi-spioner stötte på namnet Aleksander Radler men enligt överenskommelse saknade möjlighet att avslöja hans namn.

Expressen lyckades emellertid luska ut vem det var som avsågs och spåra honom till hans hem i Burträsk, där han levde med sin hustru Bettina, som också var kyrkligt anställd. Tidningen fick därtill fram fler komprometterande uppgifter om Radler i Stasis gamla arkiv i Berlin. Radler var identisk med en Stasi-medarbetare som kallades IM Thomas.

Aleksander Radler förnekade först ”till 150 procent” att han skulle ha varit städslad av den fruktade östtyska spionorganisationen men föll till sist till föga och bad om ursäkt för allt elände han ställt till med. Till vilken nytta det kunde ha för de många människor han svikit och förstört liv och tillvaro för.

Stasiprästen Aleksander Radler tjänade Stasi i 28 år.

Av ovanstående framgår att det kommuniststyrda Östtyskland – i likhet med alla totalitära diktaturer – verkade på många olika plan: politik, kultur, religion, vetenskap och så vidare. Det allt övergripande syftet var att framflytta positionerna för kommunismen i allmänhet och för Östtyskland/Sovjetblocket i synnerhet. Hela samhället genomsyrades av en anda av sekretess, övervakning och misstänksamhet där i princip alla spionerade på alla. Den du trodde du stod närmast och/eller älskade mest kunde vara den som angav dig för säkerhetstjänsten Stasi.

Om de östtyska kommunisternas behov av övervakning och inhämtande av uppgifter om allt och alla uttalade sig en gång Erich Mielke (1907-2000), som var minister för statssäkerhet och därmed chef för Stasi 1957-89, på följande sätt: ”För att vara säker måste man veta allt.”

I likhet med alla totalitära diktaturer hade Östtyskland även en överdimensionerad krigsmakt. Åt detta ämne har den välrenommerade militärhistorikern Lars Gyllenhaal ägnat ett stycke i en webbaserad artikelserie i militär- och krigshistoriska ämnen. Gyllenhaal konstaterar att de främsta östtyska förbanden befann sig på krigsfot också i fredstid.

Lars Gyllenhaal frågar sig och svarar själv: ”Hur hade Nazitysklands trupper sett ut om landet fortsatt existera efter 1945? Rätt mycket som Östtysklands.” Så var vapenrockarna i Nazi- respektive Östtyskland helt identiska bortsett från den lilla detaljen, att den östtyska varianten saknade örnmärken. Vidare liknade intill förväxling det nazityska handeldvapnet Sturmgewehr den östtyska krigsmaktens sovjettillverkade Kalasjnikov automatkarbin (Sturmgewehr var världens första automaktkarbin). Den breda östtyska hjälmen hade utvecklats i Tredje riket som ”Thale B-II” men producerades aldrig under Andra världskriget.

Sturmgewehr 44.

I medio av 1990-talet blev det i Sverige känt, att exempelvis de östtyska pansartrupperna alltid förfogade över skarp krigsammunition samt att attackdykare ur Scwimmerkommando 18 under 1980-talet hade kartlagt hemliga försvarsanordningar i sydsvenska hamnar. ”DDRs” säkerhetsministerium hade tillgång till egna attackdykare, fallskärmsjägare och ett elitförband för specialoperationer i västvärlden, AGM/S. Vid minst ett tillfälle under 1979 skall denna styrka ha varit på väg att genomföra en skarp operation i Västtyskland.

Östtyskland hade militärfordon som var fullastade med krigsammunition som standard, och i östtyska förråd har hittats nya gatuskyltar avsedda för Belgien samt sedlar för ockupationsvaluta. Det rådde i djupaste fredstid två timmars marschberedskap för merparten av den östtyska krigsmakten, men för spaningsförband gällde endast 45 minuter.

Redan vid Tysklands återförening 1990 avslöjades att Rote Armeefraktion (RAF)/Baader-Meinhof-ligan hade fått ekonomiskt och annat stöd från de ideologiska fränderna i Östtyskland, och Gyllenhaal understryker att allt fler detaljer om detta samarbete tycks dyka upp efter hand. RAF-terroristerna utbildades i vapentjänst i Östtyskland, varefter de angrep NATO-mål i Västtyskland. Det beräknas att RAF dödade ett dussintal amerikanska soldater under dessa operationer. Den amerikanske generalen Frederick Kroesen överlevde dock som genom ett mirakel ett av RAF avlossat, sovjetiskt pansarskott mot den bepansrade Mercedes han färdades i.

En av RAFs mest beryktade bravader var att kidnappa och mörda den västtyske arbetsgivarbasen Hanns-Martin Schleyer.

Östtyskarna tvekade heller inte att understödja nynazister i Västtyskland i syfte att försvaga den sårbara västtyska demokratin. Nazistledaren Odfried Hepp, som fått sin första praktiska militära erfarenhet i Libanon, var en av de nationalsocialistiska ledare som fick hjälp av Östtyskland. Den av östtyskarna sponsrade så kallade Hepp-Kexel-gruppen gav sig i likhet med RAF på amerikanska mål i Västtyskland.

Efter att ha genomfört flera bilbombningar och bankrån fick Hepp slutligen en fristad i Östtyskland, vars talrika likheter med Hitlers rike han bör ha funnit tilltalande.