Antisemitisk störtflod efter Löfvens kommentar

 Stefan Löfven träffar en ung jude under ett besök i Malmö nyligen.

Efter ett uttalande av S-ledaren Stefan Löfven om Gaza-konflikten – där Löfven bland annat framhåller Israels rätt till självförsvar – kom en störtflod av minst sagt kritiska kommentarer. ”S-ledaren får kritik efter inlägg om Gaza”, heter det i en TT-notis i ämnet.

Det är till att skönmåla. I själva verket är en hel del av de flera tusen kommentarerna – Löfven fick också omkring 3000 gilla-markeringar –  uttryck för en besinningslös antisemitism, vilken av kommentatorernas namn att döma till mycket stor del måste anses vara importerad.

Så här skrev Stefan Löfven:

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvånda till förhandlingsbordet.

En kommentar som jag, och säkert de flesta nyktra bedömare med mig, ser som försiktig och nyanserad. Det är uppenbart att Löfven inte velat trampa på några ömma tår. Så fort S-ledaren knackat ner sista punkten i sin kommentar bröt dock helvetet löst.

 En Hamas-raket har slagit ner i den israeliska staden Sderot.

Några av kommentarerna ter sig vid en jämförelse tämligen hovsamma. Robin Rodrigues  skrev exempelvis: ”Palme vrider sig i graven. Avgå.” Och det har man väl rätt att tycka om man nu uppskattar Olof Palmes och Sten Anderssons Israel-kritiska linje. Här följer dock några av de kommentarer som inte hänvisas till i TT-telegrammet och som talar för sig själva:

Alen Abdic: ”Stefan Löfven din gris! Äckliga människa. Hjärtlösa jude!”

Ibbe All In: ”Di äckliga jude älskare, Slakta varenda jude som finns på denna planet, tortera alla ungarna eller vuxna så som dom gör nere Palestina, öppna inte din käft för du är jude älskare, du vet inte ett skit sin smutsiga jude älskare!”

Orpheus Gang: ”just nu vill jag ha tillbaka HITLER bara för att han dödade judar.”

Gazz Qoroll: ”Din äkliga idiot gå å dränk dig din jude fitta.”

Faisy Zein: ”Stefan, jävla jude ska drick ditt blod.”

Ibbe Alsadi: ”Din horunge knulla hela din stam vad är det för skit snack gå läs på först sen kan du kommentera din horunge jävla fitta.”

Se där ett axplock av alla direkt ärerörigt vulgära utlåtanden på dålig svenska efter Stefan Löfvens nyanserade kommentar på Facebook. Jag har valt att inte rätta dem språkligt. Etablissemangsmedia låtsas dock som om Löfven enbart drabbats av ”kritik” och vill inte kännas vid det skenande judehat som kommer till uttryck i kommentatorsfältet.

Sannolikt så därför att man är rädd för att det skulle kunna uppfattas som ”rasistiskt” att återge vad en del av kommentatorerna verkligen skrivit. Inställningen brukar vara, att personer med utländsk bakgrund är som stora barn som måste skyddas från sina egna dumheter.

Nu kan vi väl förvänta oss att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beordrar sin famösa så kallade researchgrupp, till del bestående av dömda brottslingar på den extrema vänsterkanten, att spåra upp några av dessa näthatare och hänga ut dem i offentlighetens ljus, precis som man gjorde med invandringskritiska nätkommentatorer?

Nej, knappast – hatare med invandrarbakgrund skall behandlas med silkesvantar, särskilt när man  ger sig på det förhatliga Israel. Som Expressen, i motsats till en vanlig missuppfattning, inte har särskilt mycket till övers för.

 Hamas och andra islamister förfäktar en naziinspirerad ideologi.

Israel har klargjort att man struntar i omvärldens krav på att avbryta sina pågående militära operationer mot Gaza i ett försök att få ett slut på de ständiga raketbeskjutningarna mot civila områden i Israel och i bästa fall tillfoga Hamas ett dödligt slag. Detta är med all säkerhet en riktig bedömning av läget. Det är, som Ulf Öfverberg skriver i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 14 juli, Hamas som är problemet – inte Israel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hamas-ar-problemet-inte-israel_3745546.svd

Öfverberg, som är ordförande i Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelning, framhåller bland annat:

Konflikten i Mellanöstern är komplex men i fråga om Hamas är den ganska enkel. Hamas idépolitiska rötter är en naziinspirerad islamism. De strävar följdriktigt efter en etnisk och religiös rensning av regionen. Kvinnor ska hållas under en pedantisk kontroll och homosexuella jagas. Judarna ska utrotas och sedan alla andra som inte delar Hamas utopi. Fundamentalismen är ledstjärnan och våldet metoden.

Ulf Öfverberg konstaterar vidare att Hamas inställning inte har ”det minsta att göra med de israeliska bosättningarna på ockuperad mark” samt hänvisar till det faktum att Israel, på dåvarande premiärministern Ariel Sharons order, utrymde Gaza i augusti 2005 och att det sedan dess finns vare sig israeliska militärer eller civila i området.

Ändå har Hamas fortsatt ösa in raketer och granater mot civila områden i Israel: sedan Hamas kom till makten har cirka 9000 raketer och 5000 granater avfyrats, oftast från avfyringsramper belägna mitt i civila bostadsområden. Till skillnad från Israel struntar Hamas fullständigt i om den egna befolkningen kommer till skada, antingen genom egna raketer och granater som av misstag träffar egna områden eller genom israeliska attacker mot avfyringsplatserna. Strängt taget gynnar det Hamas ju fler av de egna som dödas, eftersom man då kan beklaga sig över hur grymma israelerna är.

Nu har Stefan Löfven kommit till den inte särdeles uppseendeväckande slutsatsen, att Mellanösterns enda demokrati – som därtill kämpar för våra egna värden om frihet och demokrati – faktiskt har rätt att försvara sig när man blir attackerad. Det hedrar honom att han, som han nyligen förklarat, står fast vid sin ursprungliga Facebook-kommentar:

http://www.skanskan.se/article/20140714/TTINRIKES/307149938/1163/-/loumlfven-staringr-fast-vid-facebookinlaumlgg

Utrikesminister Lennart Bodström, PLO-ledaren Yassir Arafat och statsminister Olof Palme vid en officiell middag på 1980-talet.

Återstår att se hur vänstern i och utanför det socialdemokratiska partiet reagerar på detta. Det skulle vidare vara intressant att veta hur Löfven ser på det faktum, att S ”kära systerparti” Fatah för tillfället ingår i en palestinsk ”regering” tillsammans med det terroristiska Hamas. Och när kan vi vänta en kommentar från vår mestadels ”Palestina”-vänlige utrikesminister Carl Bildt (M), som vanligen har ett välsmort munläder, om situationen i Gaza?

Som jag ser det avviker Löfven knappast från den så kallade Palme-Andersson-linjen – också dessa ”Palestina”-vänner hade förmodligen tvingats vidgå, att en part som blir angripen faktiskt har rätt att försvara sig.

Till och med om denna part heter Israel.

 

 

 

 

 

 

Sossarnas golgatavandring: Wallström, trots allt?

Okay, då – jag ger upp. Jag skriver väl ett inlägg om Socialdemokraternas golgatavandring mot att utse en ny partiledare, trots att jag länge värjt mig inför tanken. En vandring som i alla fall teoretiskt kan innebära något av en återuppståndelse för det svårt sargade, för att inte säga halvdöda, partiet. Låt oss titta litet närmare på de aktuella kandidaterna.

Mikael Damberg och Veronica Palm.

Eftersom jag misstänker att feministkotteriet inom partiet har mycket att säga till om håller jag Veronica Palm, född i östgötska Kisa 1973 och därmed den yngsta seriösa kandidaten till partiledarposten, som favorit. Palm må förefalla ung och fräsch men företräder i verkligheten den gamla stammens vänsterpolitik med Olof Palme som frontfigur: högre skatter, mer bidrag, stöd för allehanda minoriteter. Palm är ordförande i Stockholms arbetarekommun och ett tungt namn i riksdagen men har aldrig innehaft en regeringspost. Det är inte svårt att tänka sig Veronica Palm stå på podiet och le tillsammans med Mona Sahlin på den avgörande sossekongressen i ett hav av blommor. Gift med Stockholms-politikern Roger Mogert.

En  annan kvinna som dykt upp i partiledarspekulationerna på sistone är Lena Sommestad, född i uppländska Börje 1957. Det faktum att Sommestad är en väl ansedd akademiker lär inte stärka hennes aktier bland partiets arbetarklassromantiker. Å andra sidan är det svårt att se någon kandidat som denna krympande del av sosseriet helhjärtat  skulle kunna tänkas stödja. Sommestad utnämndes 2001 till professor i ekonomisk historia i Uppsala; hennes doktorsavhandling handlar om mejeriindustrins maskuliniseringsprocess. Därefter har hon bland annat varit miljöminister. Någon karismatisk politiker är hon knappast och inte heller någon av de mer realistiska kandidaterna.

Sven-Erik Österberg försöker le.

När vi nu uttömt avdelningen kvinnliga partiledarkandidater är det dags att gå över till männen. Sven-Erik Österberg, född i Munktorp i Västmanland 1955, nämns ofta som favorit till partiledarposten. Han har en gedigen erfarenhet från facklig verksamhet, kommunalpolitik och rikspolitik och ligger tryggt förankrad i partiets mittfåra. Inledde på allvar sin politiska karriär genom att bli kommunalråd i Skinnskatteberg 1991 och blev biträdande finansminister i den senaste sosseministären. Gruppledare för sossarna i riksdagen. Det som talar mot honom är hans gråtrista framtoning – knappast någon som förmår skapa entusiasm för socialdemokratisk politik. 

Mikael Damberg föddes i Solna 1971. Pappan, Nils-Gösta Damberg, är en socialdemokratisk trotjänare som var partikassör i många år och en av tungviktarna inom det så kallade IB, den länge sekreta socialdemokratiska underrättelseorganisationen som under skandalartade former avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i början av 1970-talet. Damberg senior flyttade sedan till Åland där han var svensk generalkonsul i åtta år. Den yngre Damberg valdes med knapp marginal till SSU-ordförande 1999 och är en av Socialdemokraternas tyngre riksdagsmän – bland annat vice ordförande i utbildningsutskottet samt ledamot i Krigsdelegationen. Har tidigare varit politiskt sakkunnig hos statsrådet Thage G. Peterson och ingen mindre än Göran Persson. Anses tillhöra partiets högerfalang. Om sossarna vill ha en yngre, modernare partiordförande kan Damberg vara ett alternativ.

Thomas Östros: Monas pojke.

Sedan har vi tre kandidater som alla har förnamnet Thomas. Thomas Östros hette ursprungligen Waaranperä i efternamn och föddes i Malmberget i nordligaste delen av landet 1965. Han är filosofie licentiat i nationalekonomi och har innehaft en rad statsrådsposter – skatteminister, utbildningsminister och näringsminister. Var påtänkt som finansminister vid ett segerval 2010. Hur det gick med det vet vi. I dag är Östros vice ordförande i riksdagens finansutskott. Vad som främst ligger honom i fatet är en stel och tråkig framtoning i TV-rutan.

Thomas Bodström fortsätter att ha många bollar i luften.

Thomas Bodström, född i Uppsala 1962 med förre utrikesministern Lennart Bodström som pappa, är till professionen advokat och yrkespartner/partibroder till Claes Borgström; tillsammans har de en advokatbyrå vid Norra Bantorget i Stockholm. Den senare är socialdemokratisk talesman i jämställdhetsfrågor och av många ansedd som en totalt utflipprad feminist. Bodström har länge framstått som en socialdemokratins ”golden boy” med filmstjärneutseende och ett förflutet som allsvensk fotbollsspelare i AIK. Har tidigare varit justitieminister men har under senare år även gjort sig känd som deckarförfattare. Thomas Bodström vore närmast den idealiske partiledaren om han skulle återuppta sin politiska karriär och återvända från exilen i USA, dit han flyttade före valet 2010. Kuriosaupplysning med personlig anknytning: Bodström medverkade för något år sedan i ett avsnitt av Felix Herngrens komedi- och satirserie ”Sanningen bakom”, där han framställdes som en utomjording med övernaturliga krafter: min framlidna hustru Marika medverkade i en återkommande statistroll som läkare  i flera avsnitt i serien.

 Thomas Eneroth är före detta metallarbetare.

En partiledarkandidat som poppat upp på senare tid är Thomas Eneroth, född i Växjö 1966 och till yrket ursprungligen metallarbetare vilket bör glädja partitraditionalisterna. För att förkovra sig har Eneroth bedrivit studier i statsvetenskap och sociologi vid Växjö universitet. Thomas Eneroth är ett av partiets mer framträdande namn i riksdagen som 2008 efterträdde Thomas Östros som näringspolitisk talesman. Sedan senaste valet är han vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. I likhet med Mikael Damberg är han ledamot i Krigsdelegationen. Eneroth har således en gedigen politisk bakgrund men är knappast en seriös kandidat till partiledarposten.

Pär Nuder, född i Täby 1963, har visserligen emfatiskt avböjt alla inviter till partiledarskapet, men ingen lär bli förvånad om han dyker upp som gubben i lådan på den avgörande partikongressens i mars. Pär Nuder, ibland kallad ”Nutte”, har en estländsk pappa vid namn Ants Nuder. Pär har av partiveteranen Enn Kokk, mest känd som Birgitta Dahls man, kallats ”mannen utan egenskaper” och har om möjligt ännu mindre karisma än Sven-Erik Österberg och Thomas Östros. Nuder knöts som sakkunnig till justitiedepartementet redan som 24-åring. Han räknades som en av statsminister Göran Perssons närmaste män och var finansminister 2004-2006. För något år sedan kom han ut med boken Stolt men inte nöjd (Norstedts 2008, 368 sidor). Nuder är avskydd av vänsterfolk i och utanför partiet på grund av sina påstådda högeråsikter. En drömkandidat för alla som vill se ett permanent vingklippt sosseparti.

Södertäljejokern Anders Lago.

Till sist den verkliga jokern som ny sossechef: Anders Lago, sedan 1998 kommunstyrelsens ordförande i Södertälje då han efterträdde Conny Andersson. Lago är född i Jönköping 1956 och kom som 20-åring till Södertälje fyra mil söder om Stockholm. Jag kom i närmare kontakt med Anders Lago på 1990-talet, då han bland annat var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden där jag representerade Täljepartiet. När han utsågs till sossarnas starke man i Södertälje 1998 skedde det i konkurrens med Sten Olsson, som senare kom att bli nära medarbetare till Göran Persson och Pär Nuder; Olsson är sedan 2007 konsult i egen firma. Anders Lago blev våren 2008 känd för en bredare publik, då han blev inbjuden av USAs Kongress att informera om Södertäljes omfattande mottagning av flyktingar från Irak. Lago kunde då informera om att Södertälje med cirka 80 000 invånare tog emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Under det omskrivna USA-besöket träffade Anders Lago dåvarande demokratiske presidentkandidaten Barack Obama och kallades allmänt The Mayor of Sodertalje, som också blev namnet på Lagos partiblogg. Anders Lago står med båda fötterna på jorden och anser, i likhet med nästan alla södertäljebor oavsett ursprung, att kommunen tvingats dra ett orimligt stor lass när det gäller invandring (av Södertäljes befolkning har närmare 50 procent invandrarbakgrund). Vad som möjligen kan vara till nackdel för Lago är att han efter kommunalvalet 2010 – som blev ett succéval för framförallt Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – valde att med stöd av MP och V bjuda in SD till kommunstyrelsen och de större nämnderna. Den svaga borgerliga oppositionen rasade. Lago sitter ju heller inte riksdagen men väl i partistyrelsen. Jag har ofta varit kritisk till Anders Lagos politik men ser honom, trots detta, som en anständig politiker och en anständig människa. Han är också en slug politiker med åtskilliga rävar bakom varje öra.

Med Anders Lago som ny partiledare tror jag Socialdemokratiska arbetarepartiet har goda förutsättningar att åter bli en kraft att räkna med i svensk politik. Just därför vill jag inte se honom, eller för den delen Bodström, vald på kongressen i mars. I stället håller jag tummarna för någon i kvartetten Palm, Österberg, Östros eller Nuder.

Mitt grundtips, för att låna en term från legendariske tipsexperten Rudolf ”Putte” Kock, får bli Veronica Palm som är den inflytelserika feministmaffians främsta kandidat. Jag helgarderar dock med Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg.

Margot Wallström – frälsargestalten.

Jag avslutar med det kanske helt tokiga hugskottet att EU-kommissionären och förra statsrådet  Margot Wallström, sossarnas verkliga drömkandidat och frälsargestalt, i ljuset av  det egna partiets kräftgång – det blev rekordlåga 25,6 i senaste mätningen från AB/United Minds – gör sensation och kandiderar vid marskongressen. I så fall kommer hon hundraprocentigt säkert att väljas av ett enigt sosseparti, som drömmer våta drömmar om att wallströmskan, född i Kåge i Västerbotten 1954, skall sopa golvet med Reinfeldt i 2014 års val.