Därför åker jag inte till Almedalen

Almedalstraditionen  begynte som bekant 1968 med att Olof Palme – närmare presentation överflödig – höll ett sommartal från ett lastbilsflak. Vad som inte är lika känt är att också sossekollegan Krister  Wickman (1924-93) medverkade i dessa Almedals-tradionens första, skälvande minuter.

Palme var vid denna tid utbildningsminister  och designerad att bli statsminister Tage Erlanders ”kronprins”. Wickman var biträdande finansminister under den legendariske Gunnar Sträng och skulle på 1970-talet i rask följd bli såväl utrikesminister (1971-73) som chef för riksbanken (1973-76). Det ryktades om att han blev utburen från många representationsmiddagar, därav öknamnet ”Frisker Drickman”.

Palme pratar på med Wickman i bakgrunden.

Hur som helst. Almedalstraditionen har därefter ångat på som ett politiskt och propagandistiskt tingel-tangel utan dess like, ett gyckelspel som sväller ut för varje år oberoende om det är valår eller ej. Alla tänkbara samhällsintressen finns representerade, och i går såg jag på text-TV att enbart försvarsmakten lägger ner nära en miljon kronor på årets vecka på Gotland.

Risken med all denna hysteri är naturligtvis att mycket av det som torgförs under  juliveckan kommer att drunkna i bråten av det som politiska partier, regeringsorgan, kyrkor, kommuner, företag, skolor etcetera dukar upp.

Årets Almedalen 3 – 10 juli innebär premiär för det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD), som försökte  komma med i gemenskapen redan i fjol men då fick nobben. SD väckte trots detta betydande uppmärksamhet genom att Jimmie Åkesson ändå tilläts medverka i en TV-debatt, men kanske främst genom att Gotlands-biskopen Lennart ”Koskenkorva” Koskinen vinglade upp på en scen och sökte stoppa en debatt mellan en sverigedemokrat och en kristdemokrat.

I år har SD en hel dag till sitt förfogande, nämligen avslutningsdagen den 10 juli. Då kommer både Åkesson och nyvalde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand att hålla anföranden.

Statsvetaren och högersossen Stig-Björn Ljunggren har skrivit en mycket intressant och underhållande debattartikel i Svenska Dagbladet 29/6 där han bland annat konstaterar följande:

Almedalen har gått från ett improviserat sommartal till en gigantisk PR-cirkus, där hela propagandaindustrin samlas för att under en vecka ha stundtals vansinnigt intressant och djuplodande seminarier till att pussa kind och sippa rosé under trivsamma former…
   Men Almedalen är ändå stundtals lite kontroversiellt. Det finns olika stragier för att hantera detta. Två ytterligheter gör sig påminda när det gäller Almedalsveckan.
   Den ena är den aningslösa livsnjutande följa-med-strömmenattityden, den typ av folk som går på alla mingel och gratisätningar som finns, som har sååååå trevligt, och kan inte se något fel i att dricka ett glas bubbel utan att veta vem som egentligen betalt.
   Den andra är asketiska och puritanska rebellerna som inte tycker att det är koscher att njuta medeltidsstadens sötma, utan fördömer Almedalen som en Babylons sköka där demokratin offras på PR-branschens altare. Och som vill ha en annan värld, antingen Olof Palmes sextiotal tillbaka (reaktionärerna) eller en ordning där makt inte finns (idealisterna).
   De aningslösa är förstås lite tragiska i sin naivitet och glada uppträdande som Nyttiga Idioter. Men asketerna är ännu mer boring. Förr drog sig sådana figurer ut i skogen och levde som eremiter på vildhonung och myror. Nu bloggar de istället.

Själv  menar sig Ljungren i början av veckan tillhöra de aningslösa, för att mot slutet av densamma glida över mot asketerna: ”Lösningen blir att diskutera Machiavelli OCH slicka i sig ett glas rosé.”

Gustav Kasselstrand kommer att premiärtala i Almedalen jämte Jimmie Åkesson. Foto: Tommy Hansson

Var jag själv står vet jag inte riktigt eftersom jag – hittills – aldrig besökt Almedalen. Jag avser inte att göra det i år heller. Det beror på att jag dels formellt har semester, dels känner en naturlig aversion mot att klumpa ihop mig med en massa för mig huvudsakligen okända människor i sommarhettan. Det är därför jag lagt över SD-Kurirens Almedals-reportage på andra.

Dessutom vill jag inte ”bränna ut mig” på Almedalen med tanke på allt annat jag planerat göra i juli, såsom att göra reportage i Härjedalen, idka 1700-talsanknutna aktiviteter i Medevi brunn, partaja i norra Uppland samt bese en konstutställning i Valdemarsvik. Man tvingas sovra litet när man börjar komma upp i åren…

Om jag får leva och ha hälsan är det emellertid mer än troligt att jag något av de kommande åren kommer att sälla mig till populasen i Almedalen. Om inte annat så i rent studiesyfte.

Wejryd: Kyrkan skall bli ännu mer politisk

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kyrkan-ska-fortsatta-ta-sig-ton

Efter åratal av vikande medlemstal har ärkebiskop Anders Wejryd nu insett att Svenska kyrkan är en stor organisation. Till och med fyra gånger större än LO. Detta får Wejryd att i en DN-intervju – se ovanstående länk – uttala sig för att kyrkan skall ta sig ännu mera ton politiskt än tidigare.

Ännu mera politik. Så ser ärkebiskopens lösning för Svenska kyrkan ut.

Det räcker alltså inte med att Stockholms homosexuella biskop Eva Brunne i samband med riksdagens högtidliga öppnande öppet tog ställning mot ett nytt riksdagsparti och dessförinnan deltog i en socialdemokratisk demonstration mot samma parti. Eller att Gotlands-biskopen Lennart Koskinen försökte avbryta ett av Sverigedemokraterna anordnat möte i Almedalen i somras. Eller att kyrkan upplåter sina lokaliteter för fotoutställningar som avbildar Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

Inte heller räcker det uppenbarligen med att Svenska kyrkan med den drucknes envishet mobbar Israel i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Eller låter domkyrkan i Uppsala, på nämnde Wejryds initiativ, förvandlas till ett forum för djävulsdyrkare, schamaner och häxor. Eller har satt i system att gömma personer som befinner sig illegalt i Sverige.

Nej, nu skall Svenska kyrkan profilera sig ännu mer politiskt, till synes främst därför att organisationen faktiskt är ”fyra gånger så stor som LO.” Så vad kan vi vänta oss framdeles?

En förvirrad biskop Koskenkorva, förlåt Koskinen, leds ner från SD:s scen i Almedalen i somras.

Skall kyrkan börja lägga fram egna budgetförslag för Sveriges ekonomi? Agera för kvinnors ”rätt” till abort fram till födelseögonblicket? Kräva att Sveriges näste statsminister är en HBT-person? Välja en muslim  som Sveriges näste ärkebiskop? Plädera för ett avskaffande av privatbilismen?

Your guess is as good as mine.

Wejryds senaste utspel borgar för att Svenska kyrkans medlemstal fortsätter gå kräftgången och snart kanske bara är dubbelt så stort som LOs. Mig kvittar det, jag gick ur Svenska kyrkan för elva år sedan som protest mot ärkebiskop Hammars stöd för Elisabeth Ohlsons perversa fotoutställning i domkyrkan. Däremot tycker jag litet synd om de ideella arbetare i vingården som ännu har några illusioner kvar om vår forna folkkyrka.

Kyrkomålaren Albertus Pictors tolkning av Jesu liknelse om vingårdsarbetarna.

Svenska kyrkan behöver säkert bli mer aktiv. Men jag kan tala om för herr ärkebiskopen att ökad politisk aktivitet inte är lösningen på kyrkans alla problem. Den lösningen har inte fungerat under de senaste 40 åren och kommer inte fungera nu heller. Hur skulle det vara om man från ledande kyrkligt håll någon gång kunde inse att politik inte är Svenska kyrkans uppgift? Den vägen har hittills bara lett till förvirring och elände.

Och hur skulle det vara om Svenska kyrkan insåg att religionens uppgift i första hand är att vara ett andligt stöd för människor, inte att göra anspråk på att vara en politisk kamporganisation med en in- och utrikespolitisk agenda?

Tyvärr tror jag inte att Svenska kyrkans ledning  någonsin kommer att inse detta. Därför uppmanar jag i dag alla vingårdsarbetare att ge upp sina illusioner och söka sig en annan arbetsgivare.