Posted tagged ‘Leo Trotskij’

Från Marx och Engels klankommunism till dagens rasvänster

28 september, 2015

120402_karl_marx_shanghai Marx och Engels står staty i Shanghai i Kina.

Karl Marx och Friedrich Engels heter ett par av de mest inflytelserika tänkarna i modern tid. Deras idéer ligger till grund för det brutalaste samhällsexperiment världen skådat – kommunismen – och fortsätter utöva inflytande ända in i de yttersta av dessa dagar. Nyligen tog jag del av en debattartikel om Marx och Engels ideologiska inspirationskällor av journalisten och författaren Per Brinkemo i tidningen Dagens Samhälle # 31 2015, som jag måste tillstå var något av det intressantaste jag läst på länge.

Brinkemo, som är känd för sina studier om somaliskt samhälle och kultur, tar i artikeln fasta på det sällan uppmärksammade faktumet att kommunismens ideologiska patriarker Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1820-95) hämtade inspiration till sitt filosoferande från studier om klansamhället. Brinkemo framhåller således: ”Få politiska ideologier har haft ett sådant globalt inflytande som kommunismen. Ändå är det nästan ingen som tycks känna till att Marx och Engels hämtade inspiration och modellen för sina teorier i den universella samhällsmodellen, klansamhället, men ofta kallad urkommunism eller primitiv kommunism.”   

Klansamhället, förklarar Brinkemo, var en gång den gemensamma organisationen för alla forntida samhällen. Klanorganisationen är dock inte bara något från det förflutna. Det lever kvar och frodas i stora delar av Mellanöstern i länder såsom Irak, Syrien, Libyen, Afghanistan, Jemen men även i ett europeiskt land som Albanien. Klanens betydelse är framträdande även på exempelvis Koreahalvön i Asien och bland de zigenska grupperna romer och sinti.

200px-Lewishenrymorgan Lewis Henry Morgan (1818-81).

Per Brinkemo informerar om att ”Marx och Engels blev varse klansamhället genom en amerikansk jurist, Lewis H. Morgan (1818-1881), som intresserat sig för hur indianstammar var organiserade.” Fyllig information om Morgan finns att tillgå här: https://en.wikipedia.org/wiki/Lewis_H._Morgan

Just så var det och om detta berättar författaren och historikern Tage Lindbom (1909-2002) i en av de mest värdefulla studier om marxismen som enligt min uppfattning publicerats på svenska: den anspråkslösa volymen Myt i verkligheten. En studie i marxism (114 sidor, 1977).

Lindbom framhåller att de teorier om det så kallade ursamhället vilka Lewis Henry Morgan, som var järnvägsjurist och republikansk delstatspolitiker i New York men också antropolog och etnolog med ett särskilt intresse för Amerikas indianer, utformat utifrån sina studier om framförallt Irokes-indianerna till sin karaktär var skäligen vaga. Morgan blev för övrigt hedersmedborgare i Irokes-stammen.

Morgan delade in den mänskliga utvecklingen i tre faser: 1) Savagery (vildhet). 2) Barbarism (barbari) samt 3) Civililization (civilisation). Det gjorde han utifrån tekniska landvinningar som gjorts under resans gång. Morgans metoder var populära kring mitten på 1800-talet, och det är ingen tillfällighet att han är den ende amerikanske antropolog som i uppskattande ordalag citerats av storheter såsom evolutionsideologen Charles Darwin (1809-82) och psykoanalysens store föregångsman Sigmund Freud (1856-1939). Nyare forskargenerationer har emellertid dömt ut hans metodik som ovetenskaplig.

tage-lindbom Tage Lindbom (1909-2002), en av våra främsta kännare av marxismen.

Orsaken till att det är så föga känt att Marx och Engels hämtade stoff till sina teorier från det forntida klansamhället, förklarar Brinkemo, är det faktum att de i sina skrifter inte använder ordet ”klan” utan i stället hänvisar till ”gens”, ett äldre ord för just klan. ”I sina skrifter”, menar Brinkemo, ”hyllar de klansamhället och beskriver det i ofattbart romantiserade termer”. Engels skriver till exempel i sin bok Familjens, privategendomens och statens ursprung att det statslösa klansamhället är ”en underbar organisation”.   

Per Brinkemo anför ett citat från Engels för att belysa detta. I det förmoderna klansamhället, skriver Engels, gjordes ej skillnad på människor utan män och kvinnor var jämlika:    ”…utan soldater, gendarmer och poliser, utan adel, kungar, ståthållare, prefekter eller domare, utan fängelser, utan processer, går allt sin gilla gång. All tvist och strid avgörs av samtliga inblandade; gensen eller stammen eller de enskilda gentes sinsemellan.” Brinkemos artikel kan i sin helhet läsas här: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/fran-klan-till-stat-och-vaegen-till-identitetspolitiken-18060

I klansamhällets mest utpräglade form fanns heller ingen enskild egendom, påstod Engels, utan allting delades av alla i släkten eller stammen/klanen. Där stannade dock gemensamheten och solidariteten. Klanen var allting, praktiskt taget själva universum, för dess medlemmar. Den enskilda människan utgjorde ett hot mot denna gemenskap, varför den sociala kontrollen var mycket stark. Detta sakernas tillstånd går stick i stäv i förhållande till det liberala, demokratiska samhället byggt på individ och familj.

Marx och framförallt Engels hade alltså hämtat denna romantiserande syn på ”ursamhället” från amatörantropologen Lewis H. Morgan. Problemet var att Morgans teorier inte alls gav utrymme för en så långtgående tolkning som den Marx/Engels svarade för och som utgjorde själva grunden för deras teoribildning om det ”urkommunistiska samhället”, vilket mänskligheten i tidernas fullbordan enligt historiens obevekliga lagar om dialektisk klasskamp en dag var predestinerad att återvända till.

Lindbom 001

Tage Lindbom framhåller i Myt i verkligheten (sidan 81):

I verkligheten ger Morgan i sina studier ej några som helst säkra belägg för att en verklig egendomskommunism existerat, och han framhåller ständigt, att privategendomen uppkommer främst genom att de medel, varigenom födan anskaffades, tekniskt utvecklades. Ju flera föremål och tekniska medel att skaffa föda, desto fler föremål inordnas i den privata egendomsbesittningen, det är Morgans förklaring till privategendomens begynnelse.

Morgans uppfattning – att privategendomen uppkommit genom en teknisk och civilisatorisk utveckling och att frånvaron av privategendom är ett uttryck för teknisk och samhällelig primitivitet – tolkades av 1800-talsmarxismen och då främst Engels som att en ”urkommunistisk” ordning en gång existerat. Denna naturliga ordning har enligt den marxistiska teoribildningen sedan brutits ned av, med Lindboms vokabulär, ”makthungriga usurpatorer”, vilka därmed lagt grunden till det förtryck och den alienation (förfrämligande) som det är marxismens/kommunismens historiskt givna uppgift att avskaffa.

Lindbom fortsätter (sidan 82):

Utifrån denna socialantropologiska frihandsteckning och förvanskning av Morgans försiktiga och på ett ofullständigt material grundade omdömen bygger Marx och Engels upp en historisk tolkning av privategendomens uppkomst som en brutal maktusurpation och djupt omoralisk kränkning av människans ’Urwesen’. På grundval av denna tolkning utformas marxismens frihetslära. Varje maktförhållande är ett förtryck. Redan familjen är upprättandet av ett maktvälde, då husfadern är den produktive maktinnehavaren, varigenom hustru och barn är föremål för en exploatering. Ty familjen är främst av allt en produktionsenhet, vari husfadern-härskaren tillägnar sig ’mervärdet’ och därmed alienerar de övriga familjemedlemmarna.

Sedan den socialistiska revolutionen enligt marxismen hade avskaffat kapitalismens förtryck och upprättat proletariatets diktatur skulle, efter en ospecificerad övergångstid, det slutliga, kommunistiska samhället, då mänskligheten återvänt till sitt paradisiska urtillstånd av egendomsgemenskap, upprättas. Staten förutsattes då ha vissnat ned och dött, men exakt hur detta skall ske anges aldrig. Då har också slutmålet för all mänsklighets utveckling uppnåtts.

Tage Lindbom sammanfattar i Myt i verkligheten vari detta slutmål i det marxistiskt-kommunistiska perspektivet består (sidan 85):

Det är människan, som träder i Guds ställe. Människan är den materiella, sinnliga verklighetens högsta uppenbarelseform. Människans uppgift är ej blott att befria sig från förtryckets, alienationens ok. Människans högsta uppgift är att ersätta Gud, och detta gör hon därigenom att Karl Marx utropar henne till Skapare. Det är detta Marx ytterst vill med människan. Karl Marx´ människa bär fram den totala gudlösheten.  

Om den originelle tänkaren Tage Lindbom, som började sin verksamhetsbana som marxist och socialist, gled över till kristendomen och slutade sitt liv som muslimsk mystiker av sufistisk övertygelse och samtidigt konservativ ideolog, finns mer information här: https://traditionochfason.wordpress.com/2008/12/06/muslim-socialdemokrat-och-oerhort-konservativ/

Enligt Per Brinkemo fanns hos radarparet Karl Marx och Friedrich Engels ”en grundläggande avsky mot den rådande samhällsordningen”. De hatade allt som det etablerade samhället vilade på: kapitalism, monarki, borgerskap, individualism, familjen, militären och kanske mest grundläggande av allt: religionen. Människan var enligt deras synsätt endast materia i rörelse och religionen blott ett medel för makthavarna att hälla människorna kvar i förtryck och förnedring. ”Ett folkets opium” eller ”en suck från en varelse i trångmål”.

3997909502_11ae1e947d Trotskistisk propagandabild med från vänster Karl Marx, Friedrich Engels, V. I. Lenin samt Leo Trotskij.

Marx och Engels tankar, som enligt dem själva ytterst syftade till att framskapa den totala jämlikheten och friheten, ledde till det värsta och grymmaste förtryckarsystem världen skådat i form av den reellt praktiserade kommunismen med tiotals miljoner dödsoffer världen över i länder såsom Sovjetunionen och Östblocket, Folkrepubliken Kina, Kambodja, Nordkorea, Vietnam, Angola, Kuba och Albanien.

Den så kallade 68-vänstern var fragmentiserad i en mängd olika grupperingar och sektbildningar men hade ett gemensamt: dess företrädare ordade jämt och ständigt om jämlikhet och befrielse från förtryck av olika slag, låt vara att de själva bekände sig till ett ideologiskt koncept som skapade det värsta förtrycket av alla.

I dag är läget ett helt annat, påpekar Per Brinkemo som slutkläm på sin artikel i Dagens Samhälle: ”Märkligast av allt är att målet om lika rättigheter bytts ut mot olika rättigheter. Istället för ett samhälle på jämlik grund kämpar dagens vänster, på tvärs mot Marx och Engels ursprungstankar, för ett samhälle där olika identiteter som kön, etnicitet och ‘ras’ spelar avgörande roller. Sannolikt hade varken Marx eller Engels känt sig särskilt hemma i vår tids identitetsdebatter.”

 

   

 




SD, fascismen och verkligheten

12 december, 2014

_2BE8630 Stefan Löfven pekar finger åt ”fascistiska” SD men förmår bara övertyga de närmast sörjande, exempelvis vänsterhatsajten Inte rasist, men.

Efter att i många år ha kallat Sverigedemokraterna ”rasister” och ”främlingsfientliga” har politiska SD-motståndare på sistone kommit med en innovation: nu är SD enligt statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson ”fascistiskt” eller möjligen ”nyfascistiskt”.

Den ärrade vänsterdemagogen Björn Runeborg stämmer i Länstidningen i Södertälje den 11 december, föga oväntat, in i kören under rubriken ”Äntligen klarspråk”. För säkerhets skull lyckas Runeborg även klämma in både ”Auschwitz” och ”koncentrationsläger” samt namnet på en känd författare i sin korta agitprop-text (agitprop = agitation-propaganda), något som givetvis inte stärker Runeborgs redan låga trovärdighet.

Vi som har varit politiskt aktiva sedan början på 1970-talet känner blott alltför väl igen taktiken. Extremvänsterns företrädare var då snara att klistra etiketten ”fascism” på det mesta de inte uppskattade. Var du till exempel för ett fritt näringsliv och/eller lägre skatter var du självklart ”fascist”. Ifrågasatte du den militanta feminismens agenda var du ”fascist”, liksom om du var försvarsanhängare.

Värst av allt: stödde du världens viktigaste demokrati, USA, var du så ”fascistisk” som tänkas kunde. Själv var jag aktiv i den frihetligt proamerikanska och provästliga organisationen Demokratisk Allians 1972-75 och därefter några år i efterföljaren Frihetsförbundet och stod så gott som varje helg i flera års tid i centrala Stockholm och torgförde ett USA-vänligt budskap genom rockslagsmärken, flygblad och tidningar. För extremvänstern och dess medlöpare var detta höjden av ”fascism”.

imagesGCJ7Z7XV Proamerikanism: ”fascism” i extremvänsterns ögon.

Jag har kommit till slutsatsen, att anklagelser om ”fascism” och eventuellt ”nazism” – liksom ”rasism” – bäst kan översättas till ”du är dum” på det sandlådespråk med vilket stora delar av vänstern och den politiska korrektheten svänger sig. Alltså ingen substans, inga fakta utan bara känslosam salvelsefullhet med ideologiska förtecken.

Nu gör denna taktik således come-back genom Löfven och Andersson och påhejare som Björn Runeborg. Ty vill du, som SD, se en reducerad invandring har du nu promoverats till ”fascist”. En lögn blir dock inte sannare för att den upprepas ett antal gånger utan bara mer uttjatad. Det finns lika litet som på 1970-talet någon substans i dessa fascistanklagelser. Den enda källhänvisning Löfven anfört i sammanhanget är historieskribenten Henrik Arnstad, som har en tendens att se farliga men imaginära  fascister i varje buske och inte ens har en akademisk examen i ryggen.

Riktigt pinsamt blev det nyligen i riksdagen, då Löfven på en fråga från SDs Paula Bieler angående just fascistgrodorna och hänvisandet till charlatanen Arnstad hävdade att SD har sina rötter ibland annat Vitt Ariskt Motstånd (VAM), en löst sammansatt gruppering som existerade 1991-93 och alltså bildades tre år efter SDs tillkomst!

Ridå.

Dubbelt dråpligt blir det då den tragikomiska extremvänstersajten Inte rasist, men återger följande videoklipp med nämnda klavertramp av Löfven som intäkt för att den senare sätter Bieler ordentligt ”på plats”:

http://www.interasistmen.se/youtube/stefan-lofven-satter-krankt-sverigedemokrat-pa-plats/

untitled Nej, Paula Bieler fick inga vettiga svar ur Löfven.

Inte nog med att Löfven obekymrat flöjtar på om VAM, vem som helst med synen och hörseln någrlunda i behåll blir tvivelsutan varse att Löfven inte ens gör ett rudimentärt försök att i sak bemöta Bieler som ju frågar hur statsministern kommit fram till att SD i dag är ett fascistiskt parti. Han spelar, med synnerligen ringa framgång, den kränkte demokraten som skall sätta uppstickaren med de besvärliga frågorna på plats.

Löfven bör kanske betänka, att hans eget parti räknar sitt ursprung från den revolutionära vänstern och vars representanter i initialskedet fraterniserade med exempelvis de bolsjevikiska folkförstörarna Vladimir Iljitj Lenin och Leo Trotskij. 1922 grundades Statens rasbiologiska institut i Uppsala på initiativ av bland andra den socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting, och den av institutet förordade och av makarna Alva och Gunnar Myrdal uppbackade steriliseringspolitiken ägde bestånd till långt in på 1970-talet.

untitled Svenske socialdemokraten Ture Nerman träffar Lenin i Stockholm 1917.

Då tidskriften Forskning & Framsteg  den 9 december utförde en enkät omfattande sju erkända forskare inom de akademiska områdena samhällsvetenskap och historia svarade samtliga nej på frågan om Sverigedemokraterna var ett fascistiskt parti.

Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet och vår kanske främsta expert på nationalsocialismen i Sverige, svarade så här:

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti, inte ett fascistiskt. Det är oseriöst att låtsas som att nationalism och fascism är synonymer. Det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras.

Dick Harrison, uppmärksammad professor i historia vid Lunds universitet, svarade bland annat följande på enkäten: ”Nej, fascism är inte en rimlig benämning.”   

images2NK91EER Docent Heléne Lööw avfärdar påståendena om att SD är ”fascistiskt”.

Förutom Lööw och Harrison medverkade i enkäten även statsvetaren Sören Holmberg, den vid University of Aberdeen verksamme Anders Widefeldt, statsvetaren Andreas Johansson Heinö, professor emeritus vid Södertörns högskola Alf W. Johansson samt forskaren i socialt arbete, verksam vid Malmö högskola, Göran Adamson.

Den som önskar ta del av hela artikeln i Forskning & Framsteg kan göra det via denna länk: http://fof.se/artikel/forskarna-ar-eniga-sd-ar-inte-fascister

Sju seriösa forskare är alltså eniga: Sverigedemokraterna är inte fascister. Den enda auktoritet Stefan Löfven och Magdalena Andersson förmår luta sig mot i sin fascism-retorik är en polemisk skribent utan akademisk examen. Björn Runeborg har inte ens det utan bara en gammal och trött retorik som passerade bäst före-datum i höjd med 1975.

Det kan vara bra att känna till, icke minst för Stefan Löfven, vad genuin fascism är. Den har sitt ursprung i den italienske diktatorn Benito Mussolinis (1883-1945) kampgrupper Fasci di Combattimento, till stor del bestående av veteraner från Första världskriget, som bildades 1919 och spelade en avgörande roll i den så kallade Marschen mot Rom 1922 som förde Mussolini och fascisterna till makten.

untitled Mussolini – i mitten på bilden – under Marschen mot Rom.

Den italienska fascismen var, liksom den tyska nationalsocialismen, till övervägande del av socialistisk karaktär och betonade kollektivismen. Mussolini själv var ursprungligen en socialistisk revolutionär som till den socialistiska ideologin tillfogade ett aggressivt, nationalistiskt element. En viktig ideologisk del har hämtats från den syndikalistiske tänkaren Georges Sorel (1847-1922), som inspirerade fascisterna med sina korporativistiska teorier och sin positiva uppfattning om våldet som medel i politiken.

Som alla totalitära ideologier tålde inte fascismen någon konkurrens från andra ideologier eller partier och utvecklade efter hand en hänsynslös enpartistat med självpåtagen rätt att mörda eller fängsla sina politiska motståndare. Gemensam med såväl kommunism som nationalsocialism har fascismen sin ledarkult, en stark tonvikt vid militär upprustning och en expansiv-krigisk utrikespolitik.

Som var och en med förnuftet intakt kan se, är intet av detta något som det demokratiska svenska riksdagspartiet Sverigedemokraterna förespråkar. Och om det någon gång har funnits enstaka, vilsekomna sverigedemokrater som bekänt sig till dylika ideal har vederbörande försvunnit ur partiet kvickt som attan. Faktiskt är SD det enda riksdagspartiet som har en nolltolerans mot extremistiskt beteende.

untitled Carl Grimberg – historiker på riktigt.

Slutligen kan erinras om hur den svenske historikern Carl Grimberg (1875-1944) definierade fascism i sitt verk Världshistorien, band 14, sidorna 472-473:

Systemet var auktoritärt, makten utgick från ledaren och fortplantade sig ner genom det fascistiska partiets leder. Systemet var likaledes totalitärt: staten inskränkte sig inte till att leda förvaltningen utan ville även behärska andra områden som organisationslivet, barnuppfostran, kulturlivet och så vidare.

Till skillnad från Henrik Arnstad var Carl Grimberg en verklig historiker och inte en yvig skribent och debattör utan examen.