Rabiata feminister pladdrar om lesbianism – samtidigt som barnen far illa

  Mian Lodalen och Södertörns-forskaren Matilda Tudor förespråkar en lesbisk livsstil.

Nu är det meningen att heterosexuella kvinnor skall lära sig bli homosexuella.

I alla fall om vi får tro lesbiska författarinnan Mian Lodalen och ”vänsterforskaren” Matilda Tudor från (var annars?) Södertörns högskola. I SVT-programmet ”Gomorra…” förlåt, ”Gomorron Sverige” den 22 maj tilläts damerna göra reklam för sin bok En handbok i konsten att bli lesbisk via en myspysig soffintervju.

Deras huvudtes är att hetero-kvinnor förtrycks av såväl samhället (strukturellt) som i hemmet (av karlsloken). Därför är det bättre, menar de, att kvinnorna övergår till att så att säga spela på egen planhalva. Det behöver inte ens ha med sexuella motiv att göra, den sexuella omorienteringen kan vara ett sätt att göra ett ”feministiskt ställningstagande”.

Eljest har det som bekant från HBTQ-håll med den drucknes envishet hävdats, att homosexualitet är medfödd, den kan man för allt smör i Småland inte tillägna sig eller ändra på. Detta evangelium har predikats i tid och otid så att det blivit helt allenarådande.

Nu ifrågasätts det helt plötsligt av Lodalen och Tudor, och man väntar med spänning på en auktoritativ reaktion från ledande homolobbyister. Ty om man kan övergå till homosexualitet efter att ha varit hetero, då är det naturligtvis lika möjligt att göra tvärtom med eller utan hjälp av psykologisk sakkunskap.

I sammanhanget kan jag inte låta bli att referera till en studie som publicerats i den amerikanska tidskriften Social Science Research (volume 41, issue 4), som tydligt visar att barn som lever i en homosexuell familjerelation klarar sig sämre än barn med  föräldrar av olika kön. Studien omfattar 2988 unga vuxna (åldrarna 18-39 år), vilka växt upp i åtta olika typer av familjer.

Mer om studien här:

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

 Bäst för barnen.

Studien visar att barn till föräldrar med två heterosexuella föräldrar – det vill säga en pappa och en mamma – klarat sig betydligt bättre i livet än de som växt upp i en familj med homosexuella relationer. Sämst av alla de personer som studien analyserat har barn i lesbiska parförhållanden klarat sig. Dessa är i högre grad arbetslösa, deltidsanställda och lever på socialbidrag.

Dessa personer uppvisar vidare i högre utsträckning drogrelaterad problematik och ägnar sig åt brottslighet än personer som vuxit upp i andra typer av familjekonstellationer. De har också mer frekvent tvingats till sexuella handlingar mot sin vilja samt visar en högre förekomst av självmordstankar. De mår helt enkelt sämre, är olyckligare.

Studien kritiserar också  tidigare studier vilka hävdat att barn i homosexuella familjer klarat sig bättre än barn i traditionella familjer. Dessa studier uppges ha varit mindre noggranna och seriösa än den nu föreliggande studien.

Studien som presenteras i Social Science Research bekräftar vad det sunda förnuftet säger och alltid har sagt: att barn som växer upp i familjer med två vuxna förebilder av motsatt kön generellt har bättre förutsättningar att möta vuxenlivet. Sedan finns det naturligtvis alltid undantag i form av dysfunktionella familjer, i vars ställe i stort sett vad som helst vore bättre.

Den aktuella studien ger en allvarlig bakgrund till Lodalens och Tudors oseriöst tramsiga skolflickspladder i TV-soffan om att kvinnor bör bli lesbiska för att slå ett slag för feminismen. Fniss, ha-ha-ha, ti-hi, kul och fräckt. Hur barnen mår tillsammans med de självförverkligande flatorna är inte ett spår  intressant. Men så har ju aldrig omtanken om barnen, vare sig de födda eller ofödda, varit speciellt utmärkande för feminismen.

Rabiata feministen Tiina Rosenberg, en av Feministiskt initiativs grundare.

Vill slutligen påminna om att rabiata feministen, den lesbiska Fi-grundaren professor Tiina Rosenberg, för några år sedan kallade alla kvinnor som hade sex med män för könsförrädare. Kanske en magistral förebild för Lodalen och Tudor?