Posted tagged ‘Levande historia’

Förintelsens plats i vår tids Europa

25 oktober, 2011

Professor Klas-Göran Karlsson höll ett intressant föredrag i Judiskt Center. Foto: Tommy Hansson

Den 6 oktober hade Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelning bjudit in Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet, att tala över ämnet ”Förintelsens plats i vår tids historia”. Litet synd var det att sammankomsten, som ägde rum i Judiska Centret i Stockholm, inte hade lockat mer än ett tiotal personer. Jag vill genom denna bloggartikel söka bidraga till att Karlssons utmärkta föredrag får ytterligare spridning.

Sedan Stockholms-samfundets ordförande Ulf Öfverberg hälsat de närvarande välkomna inledde professor Karlsson med att förklara, att han anser att frågor som har med offer och lidande att göra är särskilt intressanta. Han har skrivit böcker som bland annat har med den nationalsocialistiska judeförintelsen men också med den kommunistiska terrorn att göra.

– Det finns tre perspektiv i fråga om folkmordet, fastslog Karlsson. För det första det historiska perspektivet: när det började. För det andra det jämförande perspektivet – man kan jämföra olika folkmord, från det unika till det generella. För det tredje det genealogiska perspektivet: vad händer efteråt? Sådant tycker min forskargrupp i Lund är särskilt intressant.

Professor Karlsson och hans forskargrupp i Lund har under en följd av år arbetat med ett projekt som heter ”Förintelsen och den europeiska historiekulturen” som tar upp frågan om hur man hanterat Förintelsen fram till i dag. Karlsson menar att årtalet 1990 är viktigt i sammanhanget: vad hände under åren kring 1990? 1991 kommer journalisten Maria-Pia Boëthius ut med boken Heder och samvete, vilken behandlar den svenska undfallenheten gentemot Nazityskland under Andra världskriget.

– Det var inga nyheter som behandlades i boken, framhåller Klas-Göran Karlsson, men inom några år hade historieintresset i Sverige ökat kraftigt. Det fanns ett nytt historiemedvetande som hjälper oss att orientera oss. 1997 sade statsminister Göran Persson i riksdagen, just före sommaruppehållet, att nu ska vi inte ägna oss åt futiliteter som budgetarbetet utan åt Förintelsen. Han hade då äntligen insett att historia var viktigt, särskilt historien om Förintelsen.

Vad är det då som ligger bakom det uppflammande intresset för Förintelse-historien? Professor Karlsson menade att det finns en enkel förklaring: 1990-talet blev det moraliska medvetandets år. Saker som det judiska guldet – som stulits från judarna – och tvångssteriliseringar diskuterades ymnigt. Plötsligt var Sverige del av ett historiskt orsakssammanhang. Inte minst Socialdemokratins hållning kom i fokus och S tvingades in i en försvarsposition.

1997 igångsattes efter Göran Perssons initiativ i riksdagen projektet ”Levande historia”, vilket bland annat ledde fram till den uppmärksammade Förintelsekonferensen i Stockholm i januari 2000 vilken för mig framstår som Persson-administrationens absoluta höjdpunkt:

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0001/23/konf11.html

– 2003 fick vi ämbetsverket Forum för levande historia, fortsätter Klas-Göran Karlsson. Kanske hade det att göra med ”inträdet i Europa”. Den viktiga fråga som dök upp under 1990-talet var: har Europa en gemensam historia? Också i det övriga Europa hamnade Förintelsen i centrum. Persson vände sig exempelvis till de baltiska nationerna och uppmanade dem att göra upp med sitt förflutna.

Kvinnliga fångar som nyss anlänt till Auschwitz.

– Förintelsen är grundvalen i ett europeiskt historiemedvetande, anser Karlsson. Det integrerade Europa uppstod i ruinerna av det krigshärjade Europa, särskilt efter Auschwitz. Man ville säkerställa, att detta aldrig skulle hända igen. I Bryssel håller man till exempel på och bygger ett förintelsemuseum. Man hade insett vad extrem nationalism och chauvinism kunde ställa till med.

Efterkrigstiden markerar eljest  slutet på något och början på något nytt. Man hänger sig åt en progressiv historiesyn, särskilt i Sverige – man ville se framåt och inte bakåt. I det perspektivet fick Förintelsen inte plats. Många länder var vidare så upptagna av att ”tycka synd om sig själva” att de inte såg till judarna, som inte hade någon egen nation. I kommunistdiktaturerna sades ingenting om Förintelsen. I stora delar av Sovjetryssland och Östeuropa rådde därtill en antisemitism som inte går ihop med uppmärksammandet av Förintelsen.

– 1953 tillkommer förintelsemuseet Yad Vashem i Israel, säger professor Karlsson. Men också i Israel var man först tveksam till att använda sig av Förintelsen, där ”judarna gick passiva till ugnarna” enligt en vanlig föreställning. Då var intresset för Warszawa-upproret, där judarna gjort väpnat motstånd, större. Dock ökade intresset för Förintelsen i Israel genom krigen 1967 och 1973.

Vy från Eichmann-rättegången i Jerusalem. Den tilltalade i en glasbur i bildens övre, vänstra del.

– Det första som placerar Förintelsen på Europas historiskt-kulturella karta, framhåller Karlsson, är rättegången mot Adolf Eichmann i Israel i början på 1960-talet. Israel har inte dödsstraff men gjorde ett undantag för nazibödeln Eichmann, som avrättas 1962. Fler uppmärksammade rättegångar följer, exempelvis mot Klaus Barbie, ”slaktaren från Lyon” (Barbie dömdes till livstids fängelse 1987 och avled 1991).

En annan händelse som starkt bidrog till att sätta fokus på Förintelsen var västtyske förbundskanslern Willy Brandts knäfall vid förintelsemonumentet i Warszawa i januari 1970, liksom det faktum att gamle naziofficeren (och FNs förre generalsekretetare) Kurt Waldheim blir Österrikes president 1986.

– I mitten av 1980-talet kom den stora tyska Historiker-Streit, framhåller Karlsson vidare. Hur kunde Hitler och Förintelsen bli möjliga i den gamla kulturnationen Tyskland? Den debatten blev oerhört viktig. 1989 kom Zygmunt Baumans bok Auschwitz och det moderna samhället. Bauman hävdar här att Förintelsen var ett modernt projekt: de som var olika blev stigmatiserade i en byråkratisk apparat.

En annan viktig bok, framhåller professor Karlsson, var Christopher R. Brownings Ordinary Men (Helt vanliga män), utkommen 1992, vilken behandlar den tyska Reservbataljon 101 och dess roll i genomförandet av ”den slutliga lösningen” i Polen. Man får heller inte glömma alla filmer och TV-serier med Förintelsen som tema, där begynnelsen sker med TV-serien Holocaust 1978-79.
Det paradoxala är att, parallellt med att Förintelse-intresset tilltar i styrka, förintelseförnekarna och historierevisionisterna får luft under vingarna.

– Ibland är intresset för Förintelsen inte helt igenom positivt, menar Klas-Göran Karlsson. En ”amerikanisering” kan leda till trivialisering och banalisering av ämnet. Det är många som vill ta förintelsehistoriken i anspråk för politiska ändamål, som att angripa staten Israel: ”palestinierna behandlas av israelerna som judarna av tyskarna”. Detta är uttryck för en fullständig missuppfattning av historien. Även de i samband med Första världskriget massmördade armenierna har fått uppsving för sin sak.

Sovjetfångar på marsch i den kommunistiska Gulag-arkipelagen.

Allra sist i sitt föredrag valde professor Karlsson att ta upp frågan om nationalsocialismen contra kommunismen. Man jämför till exempel Auschwitz med Gulag men glömmer då lätt bort ”intentionalismen”: Hitlers projekt var inte en nobel idé som spårade ur, utan det var ända från första början Hitlers och nazisternas mening att utplåna judarna.

Här menar jag att Klas-Göran Karlsson är inne på tveksamma vägar. När han kallar den kommunistiska ursprungsteorin ”god”, tenderar han att glömma bort att den endast kan förverkligas genom att oönskade klasser och personer elimineras under utövandet av det så kallade proletariatets diktatur. Det finns minst lika mycket intentionell våldsideologi bakom drömmen om det klasslösa, kommunistiska samhället som idealet om det germanska lyckorike – det tusenåra Tredje riket – som vägledde Hitler och hans hejdukar.

Det är hög tid att myten om den egentligen goda kommunismen som missbrukats avlivas – kommunismen är ond till själva sin innersta kärna, då den faktiskt förutsätter massmord inom ramen för proletariatets diktatur.

Ändå är det en riktig iakttagelse att Förintelsen – massmordet på omkring sex miljoner judar i Europa under 1930- och 1940-talen – är en unik företeelse i världshistorien. Om Hitler hade vunnit kriget kan man vara säker på att alla de tolv miljoner judar som fanns på olika håll i världen vid denna tidpunkt hade mördats. Att detta var målsättningen framgår också av protokollen från Wannsee-konferensen i januari 1942.