Kristdemokraternas utdragna självmord

Ebba Busch Thor njuter av festivalstämningen. Kanske bäst att passa på, vid nästa valvaka blir det sannolikt inga muntra miner.

Prideparaden i Stockholm brukar vara ett av de evenemang som framträdande politiker använder sig av i syfte att verka engagerade, med sin tid och fördomsfria. Stockholm Pride 2016 var intet undantag från den regeln.

I år var det dags för Kristdemokraternas relativt nyvalda partiledare Ebba Busch Thor att göra debut i sammanhanget. Det skedde i svallvågorna efter dödsskjutningen i Orlando i Florida, då 49 personer dog sedan en islamistisk aktivist öppnat eld på gayklubben Pulse.http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23008129.ab

Så nu kunde vi se unga Ebba gå på Stockholms gator och trängas, tandrikt leende, tillsammans med andra publicitetstörstande politiker, exhibitionister, personer som kryper omkring på gatan utklädda till hundar och för all del en del eljest fullt normala människor som tror att detta är en manifestation för kärlek och människovärde. Bland deltagarna märktes Israels ambassadör Isaac Bachman jämte en grupp från Tel Aviv.

Framförallt är Pride ett led i Riksförbundet för sexuellt likaberättigandes (RFSL) mångåriga strävan att undergräva den svenska sexualmoralen och kärnfamiljen. Jippot är utpräglat sexualfixerat och ett tillfälle för allehanda blottningsbenägna individer att offentligen svänga med snoppen eller brösten. Mänsklig värdighet – kom igen!

Efter Busch Thors Pride-debut har den interna KD-kritiken inte låtit vänta på sig. Riksdagsman Tuve Skånberg uppger att cirka 300 KDare hört av sig till honom och protesterat mot det egna partiets Pride-inblandning. Många av dessa överväger även att lämna partiet. Skånberg säger sig vara orolig, och det finns det förvisso allt skäl till – Kristdemokraterna noterades för 2,8 procent i en av de senaste mätningarna.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bottensiffror-for-kristdemokraterna

Tuve Skånberg är kritisk till sin partiledares deltagande i Prideparaden.

Tuve Skånberg, en av de numera rätt få KD-parlamentariker som har en uttalat kristen profil, menar i en intervju: ”Jag tror det här skadar partiet.” Det tror jag också. Sedan hjälper det nog inte att Ebba Busch Thor upplevde en ”fantastisk feststämning” under sitt prajdande. http://omni.se/intern-kritik-mot-busch-thor-medlemmar-flyr/a/jKxJA

För vilket annat parti som helst hade inte partiledarens deltagande i Pride spelat någon roll alls, SD möjligen undantaget. KD är emellertid ett speciellt parti. Det grundades med namnet Kristen demokratisk samling (KDS) av den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus 1964 med programpunkter som nej till abort, mer bön och kristendomsundervisning i skolan samt uppslutande bakom kärnfamiljen.Partiledare var den alltför tidigt bortgångne före detta högermannen och prästen Birger Ekstedt.http://www.alfsvensson.eu/blogItem.asp?mId=318

När partiet kom in i riksdagen efter 20 år hade det breddat sitt politiska spektrum men stod under Alf Svenssons ledning fortfarande på en kristen grund. Under Svenssons ordförandeskap kunde KD notera sina genom tiderna största framgångar med en plats i regeringen under ministären Bildt 1991-94 som kulmen. Regeringsdeltagande i Reinfeldts allianskonstellation blev det även under Göran Hägglunds ledarskap 2006-14.

Under Hägglund skedde en fortgående sekularisering av KD, som nu ville framstå som något slags socialliberalt parti utan kristen kappsäck. Jag är för min del övertygad om att det var en grav felsatsning. Följden har blivit ett ständigt urholkat väljarstöd. I dag kan man närmast tala om Kristdemokraternas långsamt utdragna självmord.

Uppsluppna Pride-poliser sätter sig i respekt?

I en bloggtext för ett par år sedan framhöll jag under rubriceringen ”KD – partiet som inte behövs” bland annat följande:

Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta parti enligt min mening förlorat sitt existensberättigande. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/kd-partiet-som-inte-behovs/

Socialliberala och politiskt korrekta partier finns det redan i parti och minut. Och beträffande konservatism på kristen grund tillvaratas denna ideologiska inriktning av Sverigedemokraterna på ett betydligt mer offensivt sätt än KD.

Jag borde väl som sverigedemokrat välkomna denna utveckling, men jag tillåter mig ändå att fälla en eller annan imaginär tår över KDs urartning. Jag har när allt kommer omkring själv röstat på detta parti i flera val.

Lycka till, Ebba – men var finns högervridningen (KD)?

 

 Nytt KD-ansikte utåt: Ebba Busch Thor.

Det talas i dessa dagar mycket om att Kristdemokraterna (KD) skulle vara på väg ”åt höger” med Ebba Busch Thor som ny partiledare. Tillåt mig tvivla.

Så hävdas på förstasidan i Svenska Dagbladet den 15 mars att ”KD siktar högerut”. Detta främst för att kunna konkurrera om Sverigedemokraternas (SD) väljare. ”Vi ska inte vara med i den liberala gyttjebrottningen”, citeras en av Ebbas anhängare, den kristdemokratiske försvarspolitikern Mikael Oscarsson, inne i tidningen.

Svenskans texter om Ebba Busch Thor och KD via denna länk:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kdare-vill-ta-steg-hogerut_4409873.svd

Låt oss då skärskåda KDs så kallade högervridning och det ”hot” denna skulle kunna tänkas utgöra mot SD. När det gäller SDs hjärtefråga, immigrationspolitiken, är det svårt att se några tecken på att KD skulle kunna göra SD äran stridig som förespråkare för en mer realistisk inriktning.

Ebba Busch Thor utlät sig för inte så förfärligt länge sedan på följande sätt:

Sverige har och ska ha ett generöst, solidariskt flyktingmottag. Vi ska inte sätta ett tak för hur många vi kan ta emot.

Kanske inte ett uttalande som ger hopp om någon radikal kursändring i immigrationsfrågan i alla fall. Om det omtalade orienteringen högerut på den politiska skalan citeras vidare Busch Thor så i Svenska Dagbladet: ”Att vara konservativ, höger eller så – det är väldigt ofullständiga begrepp. Jag vill bidra till att vi hävdar begreppet kristdemokrati tydligare i svensk politik.”

Nu är det ju dock knappast så att ”kristdemokrati” skulle vara ett så mycket tydligare ideologiskt begrepp än ”höger” respektive ”konservatism”. Snarare tvärtom. När partiet bildades som Kristen demokratisk samling (KDS) på pingströrelsens ledare Lewi Pethrus (1884-1974) initiativ 1964, var det abortmotstånd och hävdandet av morgonbönens plats i svenska skolor som var huvudfrågorna. Vilka de stora frågorma är i dag beror sannolikt på vilken kristdemokrat man pratar med.

 Pastor Lewi Pethrus, KDs grundare.

Frågar man exempelvis KDs gruppledare i Södertälje fullmäktige, Veronica Westergård, skulle hon nog svara att det är skolorna och näringslivet. Riksdagsman Mikael Oscarsson skulle möjligen svara försvaret. Ebba Busch Thor kanske familjefrågan, vad det nu innebär. I SvD säger hon: ”…kristdemokratin kombinerar friheten för den enskilda människan med ett stort ansvar för våra medmänniskor.” Jaha. Och?

Knappast ett uttalande som skrämmer slag på någon sverigedemokrat. Särskilt inte när man vet att KD och Busch Thor sluter upp bakom den nuvarande abortlagstiftningen med 18 veckor som bortre abortgräns (att jämföra med SDs tolv). För att KD skall kunna konkurrera om samma väljare som SD måste partiet och dess ledare nog komma bort ifrån den menlösa snällstämpeln och börja visa litet kallt stål.

I en fråga – den om försvaret – har KD främst genom Mikael Oscarssons insatser förvisso lyckats komma en bit på väg från det gamla pacifistiska frimicklarstuket, och det är gott så för ett parti som gör anspråk på att stå till höger. Det räcker dock inte på långa vägar. Mer måste till.

 Niklas Busch Thor, bollsparkare i IK Sirius.

Ebba, som egentligen heter Ebba-Elisabeth i förnamn, är född 1987 och 28 år gammal. Hon är gift med Niklas Busch Thor som är fotbollsspelare i uppsalaklubben IK Sirius i superettan. Paret väntar för närvarande sitt första barn. Ebba gick hela grundskolan i en skola tillhörig den kristna församlingen Livets Ord och räknar sig som svensk-norsk, emedan fadern är norrman.

2006-10 arbetade Ebba Busch  som kommunalpolitisk sekreterare åt KDs uppsaliensiska kommunalråd Gustaf von Essen och fick rycka in i dennes ställe när han blev sjukskriven 2009. Efter valet 2010 blev hon ett rekordungt kommunalråd vid 23 års ålder och fick förnyat förtroende 2014.

Märkligt nog har det, så vitt jag kunnat utröna, inte alls diskuterats vad det kommer att innebära för KD att ha en partiledare som inte har stämma och säte i Sveriges riksdag.

När man betraktar ett fotografi av Ebba Busch Thor blir det rätt uppenbart att hon i  betydande grad lever på sitt fördelaktiga utseende. Litet vassare än exempelvis tidigare partiledarrivalen Jakob Forssmed, om man säger så. Flickan sägs ha så kallad karisma. Enligt den uppenbart beundrande partikamraten Björn-Owe Björk, gruppledare i Knivsta fullmäktige som citeras i SvD, lyfter hon ”hela Knivsta tågperrong bara med sin närvaro”.

Jag erkänner gärna att jag ställer mig skeptisk till politiker vilka väljs eller utses till ett ämbete på grund av utseende respektive karisma och/eller ungdomlig fräschör. Ofta brister dessa i sakkunskap, erfarenhet och politiskt handlag i tron att det räcker med att ha ett vackert yttre. Ibland blir det till och med katastrof.

 Eskil Erlandsson (C) på ett tidningsomslag.

Riktigt så enkelt är det ju inte. Personligen föredrar jag en aning småtråkiga men rekorderliga politiker av typ SDs ställföreträdande partiledare Mattias Karlsson. Eller varför inte Centerns Eskil Erlandsson, som jag menar hade varit ett betydligt bättre alternativ för detta parti än den bildsköna Annie Lööf.

Eller Ebba Busch Thors företrädare Göran Hägglund. Hur som helst var det säkerligen hög tid att hitta en efterträdare till Hägglund, vars nuna enligt min uppfattning började bli något utsliten. Jag önskar unga Ebba-Elisabeth lycka till i sitt kommande värv men tror inte KD-anhängarna skall ropa ”halleluja” med alltför hög röstvolym. Inte än så länge, i alla fall.

En som inte uppskattar den nyutsedda KD-ledaren är slutligen Helmer Jonelid i knäppskallepartiet Feministiskt initiativ:

KD: partiet som inte behövs

Kommer det dödsmärkta lindansarpartiet KD och dess ledare Göran Hägglund att klara riksdagströskeln 2014?

Gud har icke givit mig en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande.

Så skriver aposteln Paulus i 2 Timoteusbrevet 1:7. Jag tycker det kan vara en passande inledning på denna text om det numera obehövliga partiet Kristdemokraterna (KD). KD bildades 1964 under namnet Kristen demokratisk samling (KDS) i syfte att lyfta de kristna frågorna inom svensk politik.

Några av de frågor man engagerade sig i gällde rätten att hålla bön i skolorna, motstånd mot så kallad fri abort samt äktenskapets helgd. KDS profil var mycket tydligt frikyrklig.

KDS såg sig självt som ett slags motvikt mot den ”försagdhetens ande” som Paulus talar om, det parti som skulle återge kristna ideal och värderingar sin rättmätiga plats i det sekulariserade svenska samhället. Under Alf Svenssons mångåriga ledarskap skedde därpå en modernisering av partiet som säkerligen var nödvändig.

Birger Ekstedt var partiledare 1964-72.

Nästan 50 år efter partiets grundande på tillskyndan av pingstpastorn Lewi Pethrus, med prästen och högerdebattören Birger Ekstedt (1921-72) som partiledare, finns litet om ens något av det kristna arvet kvar inom KD. Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta enligt min mening förlorat sitt existensberättigande.

Jag har varit inne på samma tema tidigare:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/02/05/kd-ar-ett-dodsmarkt-parti/

Det framkommer nu att KD gör stora ansträngningar för att rensa ut kandidater som av partiledningen bedöms olämpliga att representera partiet inför valen 2014. Således har partiets nomineringskommitté enligt sajten Fria Tider uteslutit populära Gunilla Gomér, Alingsås, från alla listor. Orsak: hon har en kristen livssyn och är ordförande i den abortkritiska organisationen Ja till livet.

Gunilla Gomér: utrensad.

Nomineringskommitténs ordförande, Urban Eklund, erkänner enligt Fria Tider att engagemenaget i Ja till livet ligger Gunilla Gomér ”i fatet”. Gomér blev i förra valet inkryssad i Västra Götalands regionfullmäktige och var även nära att komma in i riksdagen. Ja till livet vill att abort inte skall tillåtas efter tolfte graviditetsveckan om inte synnerliga skäl föreligger. Det är samma abortgräns som förespråkas av Sverigedemokraterna.

Tidigare har konservativa KDare såsom Lennart Sacrédeus och Tuve Skånberg uteslutits från de valbaras skara trots utbredd popularitet bland partiets gräsrötter. Den förstnämnde är uttalad såväl EU- som abortkritiker och har ett förflutet som både riksdagsman och EU-parlamentariker. Enligt tidigare KD-riksdagsmannen Ingemar Vänerlöv och riksdagsledamoten Annelie Enochson pågår just nu en av partiledningen iscensatt utrensning av oliktänkande inom Kristdemokraterna.

I egenskap av aktiv sverigedemokrat borde jag väl känna mig nöjd med att KD-ledningen med Göran Hägglund i spetsen, genom att eliminera konservativa/kristna kandidater, krattar manegen för SD. På något vis tycker jag ändå det är tragiskt att detta parti, som jag själv röstat på några gånger i olika val genom åren, skall förvandlas till ännu ett utslätat liberalt parti utan egentligt existensberättigande.

Lennart Sacrédeus: utrensad.

Det är alldeles tydligt att Kristdemokraterna fullständigt anammat den ”försagdhetens ande” som Paulus vände sig emot och som gör att partiet numera fasar för att föra fram frågor och värderingar som kan uppfattas som kontroversiella i den politiska korrekthetens ögon.

Om detta dödsmärkta lindansarparti ändå skulle lyckas hanka sig kvar i riksdagen efter 2014 beror det sannsynligtvis mest på tillfälligheter.

Svenska artister (IXX): Einar Ekberg

Einar Ekberg (1905-61): en andlig sångarfurste.

Einar Ekberg står sig än i dag som Sveriges främste andlige sångare någonsin. Han är en oöverträffad förebild för efterföljare såsom Göran Stenlund och Jan Sparring.

Einar Efraim Ekberg föddes den 29 juli 1905 i Malmö och avled i min hemstad Södertälje den 5 augusti 1961. Han växte upp i en familj som var aktiv i pingströrelsen och verkade som solist och sångledare i församlingen i Malmö. Sång studerade han för Agnes Ekholm och Frey Lindblad, men rent musikaliskt anses han ha varit i det närmaste självlärd.

När Ekberg besökte USA för första gången som 19-åring 1924 kom han i kontakt med pingstpionjären Lewi Pethrus. Detta ledde till att han knöts till Filadelfiakyrkan i Stockholm, där han verkade 1925-48. 1948 emigrerade Ekberg till USA, där han bosatte sig i Kalifornien.

En av Einar Ekbergs mest älskade sånger var ”Jag är främling” (M. S. B. Dana/B. S. Lorentz), som för övrigt var min mormors älsklingssång vilken framfördes av kyrkosångare Lennart Sederholm från Frälsningsarmén på hennes begravning i Södertälje 1975 inte så långt från Einar Ekbergs gravsten på Södertälje kyrkogård:

http://www.youtube.com/watch?v=THFdfHcO8bQ

Ekberg fortsatte att turnera ymnigt i såväl USA som Sverige. 1954 knöts han till pingströrelsens radiostation IBRA Radio, vilket gjorde att människor i hela världen kunde lyssna till hans varma barytonstämma. Redan 1930 hade Ekberg startat tidskriften Sångens Härold. Han gav genom åren ut ett stort antal sånghäften vilka fick en stor spridning. Totalt beräknas Ekberg ha komponerat cirka 200 sånger och producerat ungefär lika många grammofonskivor.

Sohlmans musiklexikon skriver följande om Einar Ekberg:

Einar Ekbergs stämma var varm och välljudande och hans sång präglades av djup musikalitet, stort tekniskt kunnande och kongenial texttolkning.

Enligt underhållningsoraklet Uno ”Myggan” Ericson förmådde Ekberg ge ”även den banalaste text och melodi ett djupare innehåll”.

Einar Ekberg uppskattades inte bara inom kristna kretsar utan drog stor publik överallt där han framträdde. När han sjöng i Kungsträdgården i samband med Stockholms stad 700-årsjubileum skall, enligt Dagens Nyheter, 30 000 – 35 000 personer ha kommit för att lyssna på honom.

Under tiden för Andra världskriget var Ekberg så kallad artistsoldat – han samlade även in pengar för Röda Korset –  och framförde då också fosterländska sånger och svenska folkvisor. Här Stenhammars/Heidenstams ”Sverige”:

http://www.youtube.com/watch?v=mG2qjiW4abg

Före sin bortgång vid 56 års ålder hann Einar Ekberg ge ut flera självbiografiska böcker, bland andra Han vård om mig tar (Filadelfia 1953).

Einar Ekberg har kallats ”den andliga sångens furste”. Här följer ytterligare några inspelningar:

”Hela vägen går Han med mig”:

http://www.youtube.com/watch?v=DO_UPRf6AzI

”Jag mig gömmer uti klippan”:

http://www.youtube.com/watch?v=at0i16W4yHU

”Jesus, o mitt hjärta längtar” (med Einar Wärmö):

http://www.youtube.com/watch?v=ZUW54c-914Y

Ljudkvaliteten på de inspelningar som bevarats är av naturliga skäl inte vad vi är vana vid i dag; ändå råder inga svårigheter att skönja att vi har att göra med en förstklassig röst som säkert hade gjort sig utmärkt på operascenen om Ekberg hade valt den karriärmöjligheten.

Einar Ekberg är begravd på Södertälje kyrkogård jämte makan Gunborg (1904-57).

KD är ett dödsmärkt parti

 Glade och trevlige – men förbrukade – Hägglund.

Med litet distans till Kristdemokraternas (KD) riksting upplever jag mig nog kunna utforma en tämligen lidelsefri men samtidigt uppriktig betraktelse om partiet i fråga. Och jag kan tyvärr inte komma fram till någon annan slutsats än att KD är ett dödsmärkt parti.

Jag skriver ”tyvärr” eftersom jag faktiskt känner förhållandevis stora sympatier för detta parti, som jag röstat på ett flertal gånger genom åren i de olika valen. KD var nämligen länge i praktiken det enda alternativet i svensk politik som tog de konservativa hjärtefrågorna om familj, äktenskap, abort och monarki – samtidigt som man var för fri företagsamhet och stod på småföretagarnas sida – på allvar.

Däremot har jag alltid tyckt att KD varit alltför otydliga och/eller mesiga när det gäller exempelvis försvar, lag och ordning, kärnkraft, bistånd, invandring och miljö. Kanske är det den vattenkammade frikyrkligheten som medfört dessa i mitt tycke beklagliga effekter.

 Det var Lewi Pethrus som skapade embryot till KD.

Det blev som väntat Göran Hägglund, född 1959, som valdes till partiordförande efter att, trots en lång och omständlig debatt, Mats Odells utmaning visat sig inte hålla ända in i kaklet. Hägglund är faktiskt partiets blott tredje ordförande sedan den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus grundat dåvarande Kristen Demokratisk Samling (KDS)1964. De tidigare partiledarna har hetat Birger Ekstedt (1921-1972) samt fenomenet Alf Svensson (född 1938).

Alf Svensson är med sina 31 år som partiledare (1973-2004) helt unik i svensk partipolitisk historia. Han fortsätter som 73-åring sin karriär som europaparlamentariker, en syssla som dock aldrig lämnar några djupare avtryck hemma i Sverige.

Det besynnerliga är att medan Alf Svensson, som alltså var partiledare i en mansålder, i alla fall aldrig för mig framstod som förbrukad och utsliten i sin roll, så håller sannolikt många med mig om att Göran Hägglund redan efter åtta år har suttit ett par år för länge på sin post. Han har helt enkelt inte en tillräckligt intressant personlighet för att fortsätta fånga väljarmajoritetens intresse.

Jag anser att Göran Hägglund är en på flera sätt utmärkt person. Han verkar vara en hygglig och trevlig prick, är säkerligen en god äkta man och familjefar, besitter en god talarförmåga och har dessutom den oskattbara egenskapen humor. Ser dessutom normalt bra och trevlig ut. Hägglund var förmodligen rätt person att efterträda Alf Svensson – men partiet borde ha insett att Hägglunds persona är alltför slätstruken för att hålla i partiledarrollen någon längre tid.

 Makarna Sonia och Alf Svensson.

Om Kristdemokraterna hade begripit sitt eget bästa hade man alltså röstat fram Mats Odell som ny partiordförande vid riksmötet i januari. Veteranen Odell är visserligen varken yngre eller särskilt mycket fräschare än Hägglund. Men för Guds skull – i det desperata läge partiet befinner sig i, med få om ens några opinionsnoteringar över fyraprocents-strecket, är man piskat att pröva något nytt eller åtminstone annat. Odell hade åtminstone inneburit några stapplande steg på väg i den riktningen.

Med Göran Hägglund vid KD-rodret under de cirka 2,5 år som återstår till nästa riksdagsval är partiet med nära nog 100-procentig säkerhet destinerat att åka ur den svenska politikens finrum. Med Mats Odell tror jag i alla fall oddsen hade varit marginellt bättre, men kanske inte heller då tillräckliga.

Det hart när enda som skulle kunna rädda KD kvar på Helgeandsholmen är om tillräckligt många konservativa väljare ur olika partier stödröstar på partiet. Den taktiken har alltid fungerat för kommunist-, nuvarande Vänsterpartiet (”kamrat fyra procent”), men det är nog mycket tveksamt om det fungerar i borgerligt sammanhang.

 Kan Ebbas muskler rädda KD?

Det finns faktiskt ytterligare, som jag ser det, en tänkbar lösning för den som uppriktigt ser till partiets bästa. Den är dock så orealistisk och radikal att den inte lär materialiseras. Om ni ändå gitter ta del av vad jag anser i frågan, så varsågoda.

Några politiska tungviktare med Alf Svensson i spetsen måste tala allvar med Göran Hägglund och få honom att dra sig tillbaka under föregivande av någon plausibel ursäkt – hälsoskäl, familjeskäl, you name it. Att ordna ett nytt både välbetalt och ståndsmässigt jobb åt en före detta partiledare och regeringsminister lär heller inte erbjuda några svårigheter.

Sedan hämtas unga, snygga och extremt representativa Ebba Busch från sin kommunalrådspost i Uppsala och axlar Hägglunds fallna mantel. Busch kommer med sina 25 år – hon fyller 11 februari, grattis! – att bli landets genom tiderna yngsta partiledare och dessutom statsråd. Kan någon föreställa sig att Ebba skulle gå hem sämre i stugorna än Göran och Mats? Nej, jag trodde heller inte det.

Varsågoda, alla hugade kristdemokrater, där har ni en tänkbar lösning på ert partis dödliga kris. Dödliga och dödliga – KD överlever troligen katastrofen att sparkas ur riksdagen och kommer att fortsätta verka i en mängd kommuner och landsting. Partiet har många duktiga politiker runt om i landet. Fast på litet sikt vet man inte så noga hur det kan gå…

Nu tycker ni möjligen att jag betonat partiledarfrågan aningen för mycket. Det kan nog äga sin riktighet. Jag anser nämligen också att mycket av partiets forna raison d´etre försvunnit. Det parti som alltmer kommit att överta ett flertal av KDs gamla hjärtefrågor är ju Sverigedemokraterna (SD).

Socialkonservativa SD har ett minst lika stort engagemang för kristendom, kärnfamilj och äktenskap som KD och är  ännu radikalare när det gäller högsta abortgräns (12 veckor mot 18 för KD). SD uppfattas även överlag som betydligt mindre mesigt än KD.

 Socialkonservativa SD har övertagit KDs gamla roll.

Så det mesta talar för att KD åker ur riksdagen 2014 vare sig det sker ett partiledarbyte eller ej. Men för ert eget partis skull, kära KDare, borde ni göra ett tappert försök att undvika katastrofen. Att köra på i samma gamla hjulspår med Hägglund borde inte vara ett alternativ.