Bort med Första maj som helgdag – rösta bort sossarna i september!

Stefan Löfven: statsminister 2014-21 och partiledare (S) 2012-21.

För ett antal veckor sedan inföll Första maj, som brukar kallas arbetarrörelsens internationella helgdag. Personligen kallar jag den klasskampens dag – det är då socialdemokrater och kommunister viftar med röda fanor och demonstrerar hur mycket de ogillar så kallade kapitalister och borgare.
  
Ett av kommunstyrelsens i Södertälje ordförande Boel Godner (S) vanligaste argument mot oss sverigedemokrater är att vi, med hennes språkbruk, gör skillnad mellan ”vi och dom”. Första maj visar emellertid Godner och hennes parti årligen att detta nog i första hand är ett problem för Socialdemokraterna.
  
Första maj som socialistisk märkesdag började efter påbud från den revolutionära Andra Internationalen firas 1890. Dagen hade tidigare huvudsakligen markerat vårens ankomst i vårt vackra land, då man sjöng ”Vintern rasat ut bland våra fjällar” och andra käcka vårsånger.

Andra internationalen hade bildats 1889 och samma år såg även Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) dagens ljus. Detta var innan splittringen mellan socialdemokrater och kommunister inträdde med den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917. https://www.arbark.se/sv/2021/04/sa-blev-forsta-maj-arbetarnas-hogtidsdag/
  
Vid den första Första maj-demonstrationen i Stockholm 1890 tågade omkring 30 000 personer från Cirkus på Djurgården till Gärdet, där ytterligare 20 000 anslöt sig. Den viktigaste parollen var åtta timmars arbetsdag, men även att Första maj skulle bli en helgdag. Det dröjde 50 år innan så blev fallet 1939.
  
Demonstrationsfrihet förblir en grundbult i vår demokrati. Socialdemokrater och kommunister har därför full frihet att ta fram sina röda fanor och banderoller ur garderoberna och fortsätta fira klasskampens dag. Däremot anser jag definitivt att det är dags att göra denna mindre röd än den redan är – det vill säga avskaffa dess helgdagsstatus. Låt istället annandag pingst åter bli en helgdag!
  
Annandag pingst togs bort som helgdag efter regeringsbeslut i december 2004. Detta efter det att nationaldagen den 6 juni upphöjts till röd (ledig) dag i almanackan. Mot detta höjdes kritik, bland annat därför att reformen medförde marginell arbetstidsförlängning: annandag pingst infaller alltid på en måndag medan nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst. I år delade för övrigt nationaldagen och annandag pingst dag den 6 juni.
  
Jag har full respekt för vad arbetarrörelsen åstadkommit i vårt land. När den framträdde tillhörde Sverige ingalunda de rikaste i Europa och ett målmedvetet reformarbete var en nödvändighet. Socialdemokratins bidrag har dock överdrivits – folkrörelser som frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen samt icke-socialistiska ideologier som liberalism och konservatism har väl så stor del i välfärdssamhällets tillblivelse som Socialdemokraterna.
  
SAP hade oavbrutet makten i Sverige 1932-76 och har även haft det under större delen av tiden därefter. I dag är partiet beroende av det lika diminutiva som fanatiska Miljöpartiet för att klamra sig fast vid maktens tinnar. I Södertälje har dominansen varit än större. SAP övertog kommunledningen redan 1917 och har sedan behållit den sånär som under parentesåren 1988-91, då en borgerlig koalition styrde kommunen.

Jag kommer här osökt att tänka på vad vår nationalskald Vilhelm Moberg en gång sade om S-partiet: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och behålla den.”
  
Låt oss göra valet den 11 september riktigt minnesvärt såväl nationellt som kommunalt genom att rösta bort maktpartiet nummer 1 – Socialdemokraterna – från makten och ge andra chansen!

Björklund har hur fel som helst: nationalism är en förutsättning för fred och frihet!

Jimmie Åkesson säger att han är motståndare till den liberala samhällsmodellen. Jag skulle vilja be Jimmie Åkesson att nämna en enda epok i Europas historia när nationalismen har varit bättre på att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd än liberalismen.

Så uttryckte sig Liberalernas ledare Jan Björklund i anslutning till partiledardebatten i riksdagen den 30 januari 2019. Jimmie Åkesson är säkerligen ytterst kapabel att själv ge svar på tal, men jag förbehåller mig rätten att här bidra med några synpunkter på Björklunds inlaga.

Jag skulle vilja påstå att nationalism är en förutsättning för ”fred, frihet, liberalism och välstånd”. Att Jan Björklund trots relativt framskriden levnadsålder inte insett detta är i sanning ganska häpnadsväckande. Så här hänger det nämligen ihop.

Gustaf Vasas intåg i Stockholm 1523. Målning av Carl Larson.

Låt oss börja med något vi alla, även Jan Björklund, kan relatera till: Sverige. Det moderna, självständiga Sverige uppstod med Gustaf Vasas uppror mot den danska övermakten i början på 1500-talet. Efter det så kallade Stockholms blodbad i november 1520 hade Gustaf Vasa fått nog av den sinnesrubbade danske konungen Kristian II (Kristian Tyrann) och inledde 1521 ett befrielsekrig mot den utländske monarken på Sveriges tron. https://historiesajten.se/krigsinfo.asp?id=1

Upproret mot det danska maktinnehavet började med att Gustaf Vasa inhämtade stöd från dalkarlarna, och efter två och ett halvt år hade kong Kristian jagats bort från den svenska tronen. Den 6 juni 1523 valdes Gustaf I Vasa till Sveriges konung i Strängnäs domkyrka. Svenskarna var därmed herrar i sitt eget hus och Sverige ett fritt och självständigt rike. Att sedan Gustaf Vasa (1496-1560) på många sätt var en despotisk skitstövel är en annan sak – han var trots allt vår egen skitstövel!

Kort sagt: Sverige hade aldrig blivit Sverige om Jan Björklunds gränsöverskridande liberalism, i stället för Gustaf Vasas nationalistiska känsla och kampvilja för Sverige som nation, hade fått råda.

Den amerikanske patrioten George Washington blev USAs förste president.

Mitt nästa exempel på nationalismens betydelse i syfte att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd gäller den typ av patriotism som vägledde tillskyndarna av den Amerikanska revolutionen 1776-83. Det Amerikanska frihetskriget inleddes 1775 för att året därpå utmynna i självständighetsförklaringen, vilken medförde att de 13 kolonierna på Nordamerikas östkust förklarade sig självständiga från Storbritannien. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/amerikanska-revolutionen

Den revolutionära perioden fortsatte i ytterligare några år fram till dess att britterna tvingades uppge sina anspråk på kontroll över kolonisterna i Nordamerika. 1789 utsågs godsägaren och generalen George Washington (1732-99), född i Virginia, till president över Amerikas förenta stater (USA). Utan nationalism och patriotism hade den amerikanska frihetskampen inte varit möjlig.

Omkring 150 år efter Washingtons makttillträde inleddes Andra världskriget med Hitlertysklands angrepp på Polen den 1 september 1939. Det ledde till att Storbritannien och Frankrike inledde den sex år långa frihetskampen mot det nationalsocialistiska övervåldet genom att förklara Tyskland krig. Den brittiske premiärministern Winston Churchill (1874-1965), som kom att personifiera det envisa motståndet mot nazismen, var en glödande nationalist som benhårt vägrade att låta sitt land uppgå i någon nazistledd, europeisk superstat. https://nationstatist.wordpress.com/2017/04/18/nationalism-orsakade-inte-andra-varldskriget/

Den glödande brittiske nationalisten Winston Churchill personifierade med sitt V-tecken det europeiska motståndet mot den nationalsocialistiska superstaten.

Detsamma kan sägas om andra framträdande västerländska krigsledare såsom USAs Franklin Delano Roosevelt (1882-1945) och Frankrikes Charles de Gaulle (1890-1970). Inte heller Josef Stalin (1878-1953) i det kommunistiska Sovjetunionen var dummare än att ha begagnade sig av nationalistiska stämningar i syfte att besegra de invaderande nazityska styrkorna, även om kommunismen som ideologi ju är en internationalistisk rörelse. Att kriget hade blivit möjligt genom icke-angreppspakten mellan Moskva och Berlin 1939 är en annan femma.

Nationalismen motiverade de facto den antinazistiska motståndskampen i praktiskt taget alla de länder och områden som ockuperades av tyskarna från Balkan i söder till Skandinavien i norr.

Mitt nästa exempel gäller Israel. Själva förutsättningen för utropandet av den judiska staten 1948, i dag Mellanösterns enda fungerande demokrati, var den form av judisk nationalism som går under benämningen sionism. Denna ideologi har som sin upphovsman den judiske, österrikiske journalisten Theodor Herzl (1860-1904), som förde fram tanken på att den judiska diásporan skulle få ett nationalhem inom ramen för det brittiska mandatet Palestina.

Sionismens skapare Theodor Herzls minne är i högsta grad levande i det moderna Israel.

Sionismen har varit helt avgörande under Israels historia fram till i dag och motiverat det judiska folket att med vapen i hand bekämpa en rad aggressioner från omgivande arabiska/muslimska länder och att härda ut trots ett hårt och oförstående motstånd från stora delar av världen inklusive socialdemokratin i Sverige, vilken Israel-vännen Jan Björklund märkligt nog nu har lierat sig med. Mirakulöst nog har Israel genom alla prövningar i form av krig och allehanda bojkottaktioner lyckats bevara en levande demokrati.

Ett sista exempel är den antikommunistiska frihetskampen för demokrati och självbestämmande mot den sovjetiska imperialismen under det Kalla kriget. Den hade inte kunnat föras om inte personer som Lech Walesa i Polen och Vaclav Havel i Tjeckien och dessas anhängare varit besjälade av en nationalistisk inställning.

Jag är den förste att erkänna att nationalism i dess fanatiska och aggressiva form har sina betydande avigsidor. Det är ovedersägligt att det var denna beklagliga typ av nationalism som gav upphov till Första världskriget, vilket triggades igång av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) med skotten i Sarajevo 1918. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/nationalism-utloste-forsta-varldskriget

Det kan emellertid heller inte förnekas att det var en godartad nationalism, framförallt orkestrerad av Storbritannien, som ledde till att de aggressiva makterna Österrike-Ungern, Tyskland och Turkiet slutligen blev besegrade. Vilket i sin tur ledde till tillkomsten av en rad självständiga statsbildningar efter kriget.

En staty av den bosnienserbiske attentatsmannen Gavrilo Princip avtäcktes i Serbiens huvudstad Belgrad 2015. Princip stod för en aggressiv typ av nationalism som måste skarpt fördömas.

Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. I SDs principprogram står om nationalismen bland annat följande att läsa: ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd från alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Klarare än så kan det knappast sägas. Och det är precis denna form av nationalism som är en förutsättning för att motstånd skall kunna bjudas mot den Europeiska unionens (EU) alltmer pockande krav på tillskapandet av en superstat i Europa. En sådan superstat är inget annat än ett globalistiskt missfoster som, om den förverkligas, kommer att leda till utplånandet av varje form av nationellt självstyre på den europeiska kontinenten.

Det borde till och med Jan Björklund kunna begripa om han ägnar litet tid på att komplettera sina kunskaper i den europeiska historien. Björklund har slutligen ett förflutet som yrkesofficer i Sveriges försvarsmakt. Om han inte hade trott på Sverige som nation – det vill säga varit nationalist – hade han naturligtvis aldrig enrollerat sig under fanorna. Det är enligt min mening rätt uppseendeväckande att han inte inser detta.

Björklunds modell – att ställa nationalism i motsats till liberalism – är felaktig. Man kan vara nationalist och liberal. Likaväl som man kan vara nationalist och socialist samt nationalist och konservativ.

 

 

 

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften

Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

Den starkaste kraften i universum (till mina föräldrar)

Den som inte har barn vet inte vad kärlek är.

Så lyder ett ordspråk, möjligen av italienskt ursprung, som kan verifieras av alla någorlunda normala föräldrar. Jag är kanske inte fullt normal i en del avseenden, och min omgivning kan vittna om att jag har talrika fel och brister, men en sak vet jag: kärleken till ens barn är den starkaste kraften i ens liv. Ja, det är helt enkelt den starkaste kraften i universum.

En glad pappa och hans dotter.

Och det är väl så det måste vara. Om det inte vore på det viset skulle varken människosläktet eller några djurarter kunna leva vidare. Kärleken till barnen är vida starkare  än den romantiska kärlekens hisnande men ofta relativt snabbt övergående förlustelser och sinnesretningar. Detta visar sig icke minst i alla de uppslitande och tragiska vårdnadstvister som blivit en dagligvara i våra samhällen.

Ty medan föräldrakärleken till barnen förblir oförändrad har synen på fasta relationer och äktenskap förändrats över tid. Alltför ofta slutar förhållanden och äktenskap i skilsmässa, och finns inga barn med i bilden är kanske detta inte någon större katastrof. Barn vars föräldrar skilts därför att kärleken tagit slut, eller därför att den egna parten hittat en annan, tvingas dock utan egen förskyllan så gott som alltid genomleva svåra trauman som för alltid präglar deras liv.

Jag upphör nog aldrig att förvånas över att jakten efter den personliga och perfekta lyckan så ofta tillåts gå ut över de barn båda föräldrar egentligen älskar mer än något annat. Varför gör man inte i högre grad den till synes självklara kopplingen mellan betydelsen av en stabil parrelation och de egna barnens lycka? Jag har inget bra svar på den frågan. Vad jag kan tänka mig är att ruset av att ha funnit en ny partner som man menar överträffar den förra tillåts blockera insikten om att barnen mår bäst av att växa upp i en stabil familj.

Barnalycka…

Undantag finns naturligtvis alltid. Ett parförhållande kan vara destruktivt och skadligt för barnen och då är kanske skilsmässa den bästa lösningen. Det finns också ensamma föräldrar som gör stora och ofta nog hjärtslitande insatser för sina barn.

I vår moderna värld finns det som jag ser det tre företeelser som mer än något annat bidragit till den pågående norm- och samhällsupplösning vi just nu så smärtsamt kan bevittna: socialismen, den oansvariga liberalismen och den otyglade hedonismen.

Det är ingen tillfällighet att hatet mot familjen löper som en röd tråd genom socialismens historia från Platons Staten fram till Nordkoreas brutala stalinism. Eller för den delen Gudrun Schymans och hennes feminazistiska medsystrars hätska utfall mot kärnfamiljen och den halva mänsklighet – männen – hon valt att avfärda som talibaner.

Praktiskt taget alla klassiska samhällsutopier innehåller inslag av kollektiv barnuppfostran, icke minst makarna Myrdals ideal om det socialiserade samhället: föräldrarna gick inte att lita på, varför det var bäst att samhället i möjligaste mån tog över ansvaret för barnen. Medan socialister och kommunister värderar samhällskollektivismen högre än familjen – den senare ses ju faktiskt som ett hot mot den förra – ser liberalerna individen och hennes valmöjligheter som heligare än allting annat. Hedonisterna för sin del betraktar den individuella njutningen som den överordnade normen i tillvaron.

Platon förordar i sin utopiska traktat Staten kollektiv barnuppfostran.

Det gemensamma för samtliga dessa och möjligen andra jämförbara filosofier är att deras respektive särarter skadar den för samhället helt grundläggande familjeinstitutionen, vars syfte i ett högre perspektiv är att ta hand om avkomman och därmed säkra människosläktets fortlevnad.

Jag skall tillägga att jag själv haft förmånen att få växa upp i en trygg och harmonisk familj med föräldrar som höll samman. Jag hörde en gång mina föräldrar gräla (det hände inte särskilt ofta), och min mamma sa då till min pappa att ”Vore det inte för grabben så hade jag tagit ut skilsmässa”. Detta var ganska skakande för en pojke i tioårsåldern att höra och minnet har stannat kvar i medvetandet, även om jag fortfarande inte riktigt vet vad grälet handlade om.

Jag är i alla fall oändligen glad över att min mamma tänkte på ”grabben” och att mina föräldrar beslöt sig för att hålla ihop. De kände utan tvivel en genuin kärlek till varandra och i ännu högre grad gentemot mig, som var deras enda barn.

Alva och Gunnar Myrdal. det svenska samhällets chefsingenjörer som misstrodde föräldrarna.

Även om jag först som vuxen förstått hur stor och grundläggande denna kärlek var: ”För som barn tar man kärleken för given, allting annat är mot ens natur.” (Björn Afzelius/”Ikaros”):

http://www.youtube.com/watch?v=PlmIjILyMcw

Jag fick ingen sträng uppfostran, men det ansvarsfulla sätt på vilket mina föräldrar levde och verkade kom att prägla mitt liv. Mina föräldrar förstod mig inte alltid, och jag begrep mig väl heller inte på dem i alla avseenden, men där fanns en fundamental känsla av att de brydde sig om mig i alla lägen. Självklart hade jag unnat många fler att få uppleva den ynnesten.

Själv är jag av en kanske motsägelsefull natur med både smått anarkistiska, bohemiska, konservativa, romantiska och pliktmedvetna inslag och anslag. Genom egna erfarenheter vet jag dock att det inledande ordspråket är helt och hållet sanningsenligt. Och jag har alltid försökt göra det bästa möjliga för mina numera vuxna barn och min framlidna hustru, men sedan får man ju konstatera att detta tyvärr inte alltid räckt ända in i kaklet.

Tillägg: Ovanstående är naturligtvis inte menat som argument för att barnlösa inte kan erfara kärlek. Det finns många olika typer av kärlek: kärlek till ens partner, till släktingar och vänner, till sysslor och intressen med mera, med mera. Ändå är det kärleken till barnen som är den mest fundamentala formen av kärlek.