Posted tagged ‘Lidingö’

Tage Danielsson: humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

8 januari, 2020

Nationalmonumentet Tage Danielsson – humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Får man ge sig på nationalmonument? Frågan är enbart retorisk, ty svaret är givet – i ett demokratiskt samhälle får man ge sig på alla så länge man inte bryter mot några lagar. Jag tänkte därför utifrån SVTs nu aktuella hyllningsprogram om duon Hasse & Tage (Hasse Alfredson och Tage Danielsson) säga några tämligen beska sanningar om Danielsson, som tillsammans med Alfredson blivit något av just ett svenskt nationalmonument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Danielsson

Min avsikt är dock inte att ta all heder och ära av Tage Danielsson. Man kommer inte ifrån att han var en verbalt och kreativt synnerligen rikt begåvad person som under flera decennier, ofta jämte parhästen Hasse (Hans när han ville framstå som litet mer seriös), roade och kanske ibland även oroade det svenska folket genom en lång räcka produktioner av olika slag.

Tage Danielsson föddes i Linköping 1928 och avled i malignt melanom (hudcancer) på Lidingö 1985. Han skrevs 1949 in vid Uppsala universitet där han kom att ägna sig en hel del åt studentspex inom ramen för Östgöta nation. Efter studieåren fick han anställning vid Sveriges radio (SR) och svarade 1954 för första avsnittet i sin debutproduktion, ett slags kåseriprogram som hette Andersson i nedan. 1959 blev han radions underhållningschef och var som sådan med om att sjösätta det långlivade projektet Sommar.

Det var under sin radiotid som Danielsson lärde känna sin parhäst Hasse Alfredson (1931-2017). Duon kom som Hasse & Tage att dominera svensk underhållningsindustri under 1960- och 1970-talen. Deras produktionsbolag AB Svenska Ord svarade för revyer som Gula Hund (1964) och Svea Hund (1976) samt filmer som Att angöra en brygga (1965) och Picassos äventyr (1978). Tage Danielsson hade även ett finger med i spelet i filmerna Mannen som slutade röka (1977) och Ronja rövardotter (1984).

Tage Danielsson var länge vad som kan betecknas som en klassisk socialdemokrat. 1968 skrev han till S-partiets valkampanj 1968 boken En soffliggares dagbok, som går ut på att författarjaget granskar vilka partier som finns att välja mellan men som till slut fastnar för sossarna på grund av att dessa, till skillnad från borgerligheten, är för jämlikhet. Inga konstigheter där.

Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn.

Danielsson skulle emellertid med tiden bli alltmer kritisk till sosseriet sedan Olof Palme efterträtt Tage Erlander som partiledare och statsminister. I boken Tankar från roten (1974 ) går han tillrätta med S för att partiet enligt hans mening förlorat sin vilja till ekonomisk jämlikhet. Missnöjet eskalerade sedan för att 1984 explodera i en lång debattinlaga i Expressen med rubriken Mordet på solidariteten, där debattören anklagar socialdemokratin för att ha blivit alltför borgerlig och frångått sitt ursprungliga jämlikhetsideal.

Med tiden kom Tage Danielsson att dras närmare ”till den socialism som syndikalisterna förespråkar, med ett minimum med maktkoncentration och med bibehållna fri- och rättigheter”. Ett uttryck för denna omorientering var att Danielsson från och med mitten på 1970-talet blev en regelbunden medarbetare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. https://www.arbetaren.se/2012/10/05/tage-danielsson-och-samtiden/

Att Tage Danielsson blev alltmer desillusionerad över socialdemokratins utveckling framgår tydligt i sången ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” som framförs av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976 med textraderna:

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj, svara på en fråga från en vän som tappat tron, när är dom framme vid sin slutstation? Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek oss alla och valde makten? De är kvar. https://genius.com/Monica-zetterlund-var-blev-ni-av-ljuva-drommar-lyrics

Tillbudet i reaktor 2 vid kärnkraftverket på Three Mile Island i närheten av Harrisburg i Pennsylvania den 28 mars 1979 fick Tage Danielsson att engagera sig hårt mot kärnkraften. I likhet med många andra i Sverige och utomlands drabbades Danielsson av nukleär panik, detta trots att utsläppet vid reaktorn i fråga var tämligen försumbart och att den strålning som en människa som vistades hela tiden vid reaktorn vid tiden för olyckan motsvarade strålningen vid en vanlig röntgenundersökning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harrisburgolyckan

Kärnkraftverket på Three Mile Island utanför Harrisburg.

Danielssons engagemang gav upphov till monologen ”Om sannolikhet” vilken framfördes i minirevyn Under dubbelgöken hösten 1979. Jag har alltid tyckt att detta varit ett svamligt och pekoralistiskt bottennapp i Tage Danielssons produktion, men jag överlåter åt mina läsare att göra en egen bedömning via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=-RpUlDtANyg

Föga sensationellt kom Danielsson att engagera sig för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Upphetsningen kring olyckan på Three Mile Island ett år tidigare gjorde att samtliga tre valalternativ – Linje 1, 2 och 3 – förutsatte en avveckling av kärnkraften. Linje 3 innebar den snabbaste varianten med nedläggning av kärnkraften inom tio år. Mellanalternativet, linje 2, segrade med 39,1 procent av rösterna. Valdeltagandet uppmättes till 75,6 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980

Den produktion som Tage Danielsson för en bred allmänhet i dag troligen mest är känd för är den animerade filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vilken visas av SVT varje julafton sedan 1975. Handlingen bygger på en berättelse ingående i Danielssons bok Sagor för barn över 18 år och för det tecknade innehållet svarar Per Åhlin.

Vi får i filmen följa den 14-årige Karl-Bertil Jonsson, som via sitt feriearbete på posten lägger beslag på julklappar till rika personer och delar ut dessa i slumkvarteren. Unge Karl-Bertil framstår slutligen som en hjälte av Robin Hood-snitt. En riktigt sliskig socialistisk propagandahistoria, om ni frågar mig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Minst lika sliskig fast i ett helt annat format är enligt min uppfattning långfilmen Äppelkriget från 1971 med Tage Danielsson som regissör och med Gösta Ekman, Per Grundén, Monica Zetterlund och Hasse Alfredson i bärande roller. Handlingen går ut på att en snöd schweizisk kapitalist vill exploatera det idylliska Änglamark (med skånska Österlen som förlaga) och göra det till en gigantisk nöjespark kallad Deutschneyland med uppbackning av riksdagsmän, kommunalpolitiker och lokala näringsidkare. Den genomgoda äppelodlarfamiljen Lindberg lyckas dock omintetgöra de ondskefulla planerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ppelkriget

Något av det mest flummiga och verklighetsfrånvända Tage Danielsson har gjort sig skyldig till torde vara filmen Släpp fångarne loss, det är vår!(1975) med, förutom Danielsson, Gösta Ekman, Lena Nyman, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård i bärande roller. Filmen är ett liberalt inslag i debatten om svensk fångvård: internerna skall släppas fria och ges chansen till återanpassning i samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A4pp_f%C3%A5ngarne_loss_%E2%80%93_det_%C3%A4r_v%C3%A5r!

Operetten (eller den musikaliska fabeln) Animalen, som premiärvisades på Stora Teatern i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson, illustrerar den senares närmast osannolikt naiva syn på den utrikespolitiska maktbalans som rådde under det då pågående Kalla kriget. Det storpolitiska maktspelet med främst USA och Sovjetunionen inblandade utförs i produktionen av olika djur.

Animalens grundläggande budskap formuleras av rollfiguren Gustav Lejon så: ”Människor blir klokare av kärlek.” Lösningen på de överhängande världsproblemen? Den består i att öst och väst blir bortgifta med varandra. Operetten tillägnas de kvinnliga (och socialdemokratiska) politikerna Alva Myrdal och Inga Thorsson vilka förklaras vara ”den svenska fredsviljans stämmor i världen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Animalen

I Animalen får djur representera stormakterna USA och Sovjetunionen.

Ovanstående kritiska anmärkningar innebär alls inte att jag avfärdar allt som Tage Danielsson gjort som ren smörja. Jag har funnit stort nöje i flera av de filmer han är inblandad i, men det projekt jag uppskattar mest är ändå  Mosebacke Monarki. Det började i radion 1958 som ett slags motsvarighet till Grönköpings Veckoblad där några av de medverkande, förutom Tage Danielsson och Hasse Alfredson, var Hans ”Hatte” Furuhagen, Carl-Uno Sjöblom, Moltas Erikson och Olle Palin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosebacke_Monarki

1968 lanserades Mosebacke Monarki – eller ”Nyheter och bullentiner från Mosebacke Monarki” – i den då enda, svart-vita TV-kanalen. Programmet sändes i åtta avsnitt på fredagar med den oförlikneliga ensemblen Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet som stående musikaliskt inslag. Ett annat inslag var serien ”Gränsridarna” med den legendariska komediennen Julia Caesar som speakerröst. Jag minns också en valspecial som gjordes inför valet 1968 med Thord Carlsson som obetalbar turnerande politiker.

Det kanske kan verka överraskande att SÄPO faktiskt skall ha övervakat Tage Danielssons göranden och låtanden under en tid revolutionsåret 1968. Underrättelseorganisationen ville emellertid ha vetskap om vad vänsterkrafterna, vilka med allt fog bedömdes vara samhällsomstörtande, sysslade med. Tage Danielsson var visserligen inte någon kommunist men väl hans äldre bror Karl Danielsson, som var kommunistisk ombudsman. https://www.expressen.se/noje/regissorens-upptackt-tage-danielsson-overvakades-av-sapo/

Därtill kom att Danielsson då och då sågs delta i kommunistvänliga demonstrationer till förmån för Nordvietnam och Viet Cong (FNL) riktade mot USAs ambassad vid Gärdet i Stockholm. Om SÄPO inte hade haft koll på Tage Danielsson hade man helt enkelt inte gjort sitt jobb ordentligt.

När man tar del av den mediala bilden av Tage Danielsson kan man få intrycket att han har en status motsvarande ett humanistiskt helgon. En sådan beteckning är dock en självmotsägelse, då helgon per definition varken är humanistiska eller sekulära utan tvärtom har anknytning till kyrka, religion och andlighet.

Enligt min uppfattning var Tage Danielsson snarare en naiv vänsterflummare när han kom att engagera sig för något som låg utanför underhållningsvärldens domäner. Det gör honom lik så många av dagens artister vilka tenderar att reagera med ryggmärgen utifrån något de läser i tidningen eller ser på TV. Danielsson hade troligen ett djupare engagemang än många av de kändisar som i dag undertecknar upprop för ”klimatet” eller mot Sverigedemokraterna, men naiviteten är densamma.

 

Om en möjlig ubåt utanför Lidingö och ÖBs (brist på) information

9 november, 2018

Den sovjetiska ubåten U-137 på grund i Karlskrona skärgård 1981.

Den 28 juni i år observerades aktiviteter i farvattnet på Askrikefjärden utanför Bosön på norra Lidingö av ett stort antal personer, En seglingsinstruktör tog med sin mobiltelefon en film av det aktuella föremålet som av personer på plats tolkades som en ubåt. Observationsplatsen är för övrigt belägen i närheten av den villa Rysslands ambassadör hyr sedan i våras. https://www.expressen.se/nyheter/mobilfilm-visar-film-pa-misstankt-ubat/

Denna bedömning fick stöd av flera experter. Tomas Ries, lektor vid Försvarshögskolan, citeras i Expressen den 25 oktober: ”Om man inte kan se tydligt att det är något normalt, då är egentligen den enklaste slutsatsen att det är tornet på en ubåt.”

Tomas Ries konstaterar att det observerade föremålet troligen är en mindre, dieseldriven ubåt som endast ett fåtal länder förfogar över. Norge är ett sådant land, en möjlighet som Ries av goda skäl avvisar. Ett annat land som bevisligen har en mängd farkoster av nämnt slag är Ryssland. Ries: ”Det sannolika är att det skulle vara en rysk ubåt.”

Denna bedömning delas av säkerhetsexperten Joakim von Braun, som i Expressen citeras: ”Ryssland och tidigare Sovjetunionen har bedrivit sådan här verksamhet sedan 50-talet.” Det troligaste är att den ryska ubåten – förutsatt att det var en sådan som observerades – ägnade sig åt inhämtning av underrättelser i anslutning till Stockholms skärgård.

Efter den inledande uppståndelsen kring den möjliga ubåten utanför Lidingö – försvarspolitikern Allan Widman (L) menade exempelvis att uppgifterna var ”häpnadsväckande” – ebbade det hela mer eller mindre ut ett tag . Några förklaringar från försvarsmakten hördes heller inte av. Förrän dryga fyra månader efter incidenten, då ÖB Micael Bydén kategoriskt uteslöt möjligheten att vi kränkts av en rysk eller annan ubåt.

Joakim von Braun: ”Ryssland och tidigare Sovjetunionen har bedrivit sådan här verksamhet sedan 50-talet.”

Bydén citerades i Aftonbladet efter att ha informerat riksdagens försvarsutskott ”Jag kan konstatera med säkerhet att det inte var någon ubåt. Det var ingen främmande undervattensverksamhet.” Bydén påstår även att försvaret har en ”tydlig och säker uppfattning om vad det var för verksamhet”. ÖB vägrar dock att avslöja hur man kommit fram till den slutsatsen, officiellt därför att han inte vill avslöja vilka metoder som använts för att nå denna slutsats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3JMjX/ob-det-var-ingen-ubat

Vad som kan konstateras är att ÖB och försvarsmakten dröjt orimligt länge med att kommentera undervattensaktiviteterna utanför Bosön, vilka alltså observerades av ett stort antal personer varav merparten deltog i en seglingskurs. När sedan ÖB Micael Bydén tar bladet från munnen gör han det på ett rumphugget och föga informativt sätt sätt som väcker tvivel i alla fall hos denna bloggare.

Den i mina ögon mest sannolika förklaringen till ÖBs ovilja att berätta hela sanningen kan delas in i två delar. Dels vill försvaret inte riskera att drabbas av en ny ubåtsdebatt om minkar eller stockar i vattnet som kan kasta ett löjets skimmer över vårt närmast obefintliga ubåtsskydd. Dels vill man inte riskera att i onödan reta upp Ryssland, som  i realiteten är det enda land som skulle skicka in ubåtar i svenska farvatten.

Sovjetlakejen Schori stödde sovjetisk intervention i Polen

7 september, 2018

Pierre Schori ville se ett sovjetiskt ingripande i Polen.

Den högt uppsatte sovjetiske avhopparen Oleg Gordievsky berättade i en intervju med en medarbetare i den konservativa svenska tidskriften Contra 1999 att den uppburne svenske politikern och diplomaten Pierre Schori var spionorganet KGBs främsta uppgiftslämnare i Sverige. Det kommer därför inte som någon överraskning för denna bloggare att det nu avslöjats att Schori 1980 ställde sig positiv till en militär sovjetisk intervention i Polen. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/

Det nya avslöjandet, som görs av Ledarsidorna, visar att Pierre Schori, liksom Gordievsky född 1938, vid ett möte med Socialistinternationalens exekutivkommitté  den 13 december 1980 ställde sig bakom Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnevs planer på att intervenera militärt i Polen med stöd av den så kallade Brezjnevdoktrinen. https://ledarsidorna.se/2018/09/socialdemokraterna-stallde-sig-bakom-sovjetunionens-planer-pa-militar-intervention-i-polen-1980/

Enligt Brezjnevdoktrinen hade Sovjetunionen rätt att ingripa militärt i kommunistiskt styrda länder som ansågs hotade av undergrävande – det vill säga demokratiska och frihetliga – krafter. Så hade tidigare under Brezjnevs styre skett i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Innan dess hade Sovjet ingripit militärt i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 i liknande syfte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brezjnevdoktrinen

I december 1980 hade den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (på polska Solidarnocs) på allvar utmanat det kommunistiska styret i Polen med Lech Walesa, som var elektriker på Leninvarvet i Gdánsk, som karismatisk ledargestalt. Solidaritet var en antikommunistisk rörelse baserad på den i Polen  inflytelserika romersk-katolska kyrkan och uppfattades därför i såväl Warszawa som i Moskva som ett allvarligt ideologiskt hot mot den hegemonistiska kommunismen.

Oleg Gordievsky avslöjade i en intervju 1999 att Pierre Schori varit KGBs främste uppgiftslämnare i Sverige.

I slutet av 1980 övervägde Moskva på allvar att sätta Brezjnevdoktrinen i verket i syfte att krossa det folkliga upproret. De av Ledarsidorna redovisade handlingarna härrörande från de så kallade Bukovskyarkiven och dokument från CIA vilka avhemligats 2007 uppges visa att Pierre Schori, som vid denna tidpunkt var internationell sekreterare i Socialdemokraterna, positionerade sig själv och sitt parti i riktning mot att ställa sig bakom en sovjetisk intervention omfattande bland annat undantagslagar i Polen.

Schori uttryckte sig även nedsättande om Solidaritets-ledaren Lech Walesa. Problemet för Schori var att han inte representerade Sverige som nation i någon kapacitet. Landet styrdes vid denna tid av en borgerlig regering – Fälldin II – med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Att denna regering bestående av centerpartister, moderater och folkpartister skulle ställa sig bakom en sovjetisk invasion i Polen måste betraktas som ytterst osannolikt.

2015 hade utrikesminister Margot Wallström (S) det minst sagt dåliga omdömet att, tillsammans med Göran Persson och Carl Bildt, utse den bedagade före detta KGB-medarbetaren Pierre Schori till så kallad hedersambassadör med uppgift att resa kors och tvärs i världen för att stödja Sveriges kandidatur som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd. Sverige blev mycket riktigt medlem, men jag gissar att det snarare var väl tilltagna mutor än de tre ”hedersdiplomaternas” insatser som ordnade den saken. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EgjOg/tung-trio-ska-hjalpa-lofven-att-sakra-plats-i-fns-sakerhetsrad

Pierre Schori ingick i den sovjetvänliga socialdemokratiska grupp som den gamle underrättelsemannen Olof Frånstedt skriver om i boken Spionjägarna, som utkom för några år sedan. Författaren skildrar insiktsfullt hur tre personer i Socialdemokraternas ledande skikt – Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori – hade regelbundna kontakter med KGBs representation på den sovjetiska ambassaden.

Tyrannen Fidél Castro hade enligt Pierre Schori ”närmast en renässansfurstes drag”.

Det uppenbara syftet med dessa kontakter, som gränsade till det landsförrädiska, var att stämma av den socialdemokratiska och svenska utrikespolitiken så att den rimmade med – eller åtminstone inte avvek alltför mycket från – Sovjetunionens önskemål. Konfronterad med Frånstedts uppgifter försökte Schori få det till att han och de två andra sossehöjdarna syftade till att ”underminera” kommunismen. Bara en fullskalig idiot kan tro på detta. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Schori formligen krälade i stoftet inför den store Fidél Castro. Beryktad är hans utsaga om Castro i en intervju i Skånska Dagbladet den 20 juli 1986, elva år efter hans besök på Kuba tillsammans med Olof Palme 1975: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” https://www.svd.se/svenskarna-som-blandades-av-castro

Mycket mera skulle kunna sägas om Pierre Schori, men jag stoppar där för ögonblicket. Tilläggas bör dock kanske att han var både en personlig vän till och ideologisk meningsfrände med den norske storspionen Arne Treholt. Det som skiljer dessa båda vänsteraktivister åt är att Schori var smart nog att inte åka dit för sin landsförrädiska verksamhet. Treholt hade inte samma tur.

Wojciech Jaruzelski införde undantagslagar i Polen 1981.

1985 greps den socialdemokratiske journalisten, politikern och ämbetsmannen Arne Treholt på Fornebu flygplats i Oslo och dömdes till 20 års fängelse för att till Sovjetunionen ha överlämnat hemlig information. Han blev dock benådad och frigavs redan efter sju år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Treholt

Pierre Schori är född den 14 oktober 1938 och fyller alltså 80 år om en dryg månad. Han håller igång bland annat genom att träna kampsporter. Han var 1982-91 kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet (UD), 1991-99 riksdagsledamot, 1994-99 biträdande utrikesminister med titeln biståndsminister, 1999-2000 ledamot i EU-parlamentet samt 2000-04 svensk FN-ambassadör. 2005 hade han FN-uppdrag på Elfenbenskusten.

Schori hävdade i september 1989, bara något år före den baltiska frigörelsen från det sovjetiska oket, att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Utrikesminister Sten Andersson, vännen från den socialdemokratiska sovjetgruppen, förnekade ett par månader senare att de tre baltiska staterna var ockuperade. Uttalanden som deras gemensamme läromästare Olof Palme nästan säkert skulle ha applåderat. http://www.kristianstadsbladet.se/david-andersson/sanningen-om-baltikum/

För att återgå till Schoris stöd för en sovjetisk invasion i Polen så inträffade den aldrig. Däremot införde premiärminister Wojciech Jaruzelski (1923-2014), en polsk general med adlig bakgrund, i december 1981 undantagstillstånd i landet i det påstådda syftet att förhindra en sådan invasion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wojciech_Jaruzelski

Solidaritets-ledaren Lech Walesa var Polens president 1990-95.

Det folkliga motståndet mot det kommunistiska styret var dock omöjligt att hålla tillbaka i längden, och 1989 kunde Solidaritets-mannen Tadeusz Mazowiecki (1927-2013) utses till det forna sovjetblockets förste demokratiskt valde premiärminister. 1990 efterträdde Lech Walesa, som fått Nobels fredspris 1983, Jaruzelski som polsk president och fungerade som sådan till 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lech_Wa%C5%82%C4%99sa

Jag känner mig rätt säker på att det inte smällde några champagnekorkar i sovjetlakejen Pierre Schoris hem på Lidingö när Walesa svors in som president.

 

 

Rysslands KGB-kultur lever vidare: vägrar avslöja Wallenbergs öde

26 september, 2017

Den klassiska bilden av den unge Raoul Wallenberg som räddade tiotusentals ungerska judar under juli-december 1944.

I juli i år stämde släktingar till Raoul Wallenberg FSB, efterföljare till den ökända sovjetiska säkerhets- och spionorganisationen KGB, i syfte att få organisationen att lämna ut material som kunde avslöja vad som egentligen hände den svenske diplomaten som 1944-45 lyckades rädda minst 20 000 ungerska judar undan Förintelsen. Till mångas överraskning beslöt en domstol i Moskva att undersöka frågan.

Tre månader senare kom domstolens utslag: Wallenbergs släktingar nekades ta del av FSBs dokumentation om Raoul Wallenberg. Detta föranledde Marie Dupuy, en 61-årig dotter till Wallenbergs svägerska Matilda Von Dardel, att yttra följande: ”We will appeal this verdict, which violates not only our rights but also those of my uncle and millions of other victims of repression and their families in Russia today.” https://www.nytimes.com/2017/09/18/world/europe/russian-court-refuses-to-reveal-raoul-wallenbergs-fate.html?mcubz=1

Marie Dupuy kämpar vidare för att få reda på vad som hände med hennes släkting Raoul Wallenberg.

Det är känt att den unge affärsmannen, diplomaten och arkitekten Raoul Wallenberg, född på Lidingö 1912, greps och fördes bort av sovjetiska styrkor i utkanten av Budapest sedan han tillsammans med sin chaufför Vilmos Langfelder givit sig av på resa i riktning mot staden Debrecen i östra delen av Ungern den 17 januari 1945 i syfte att sammanträffa med den sovjetiske marskalken Rodion Malinovskij (1898-1967). https://sv.wikipedia.org/wiki/Raoul_Wallenberg

Raoul hade föregående år rekryterats för diplomatisk tjänstgöring på Sveriges beskickning i den ungerska huvudstaden; uppdragsgivare var det amerikanska regeringsorganet War Refugee Board (WRB) genom dess representant Iver Olsen i samarbete med det svenska utrikesdepartementet (UD). https://www.britannica.com/topic/War-Refugee-Board

Wallenbergs enda uppgift var att efter bästa förmåga rädda så många ungerska judar som möjligt undan den nazityska Förintelsen sedan Hitler beordrat Adolf Eichmann att ordna tågtransporter till främst dödslägret Auschwitz i Polen. Raoul Wallenberg var på plats i juli 1944 och inledde omedelbart ett energiskt räddningsarbete med tillhjälp av svenska så kallade skyddspass, som gav innehavarna fri lejd. 1963 tillerkändes svensken hederstiteln ”Rättfärdig bland folken” av den judiska staten Israel som tack för sina insatser. Hans minne fortlever också i det statliga förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem. http://www.yadvashem.org/museum

Monumentet ”Hope” till Raoul Wallenbergs ära av den svenska konstnären Gustav Kraitz återfinns utanför FN-högkvarteret i New York.

Om Sveriges regering hade hanterat ärendet Raoul Wallenberg mer beslutsamt är det mycket möjligt att denne frisläppts på ett tidigt stadium. Varken den socialdemokratiska regeringen, där sovjetvännen Östen Undén var utrikesminister, eller den svenska representationen i Moskva var dock särskilt angelägna om att pressa de sovjetkommunistiska myndigheterna på besked om vad som hänt Raoul Wallenberg. Tvärtom tycktes de blint lita på uppgifter från Josef Stalin och dennes underhuggare om att svensken var okänd för dem.

Länge famlade Wallenbergs anhöriga och andra intresserade helt i blindo vad beträffar Raoul Wallenbergs öde efter bortförandet den 17 januari 1945. Med jämna mellanrum dök dessutom upp mer eller mindre trovärdiga vittnesmål från ryska lägerfångar vilka uppgav att de träffat Wallenberg under fångenskapen. Långt in på 1980-talet var många inklusive Wallenbergs egen familj övertygade om att deras släkting var i livet.


Ett kanadensiskt frimärke som hyllar Raoul Wallenberg och hans skyddspass.

Enligt den så kallade Smoltsov-rapporten, som framlagts av chefsläkaren vid Lubjanka-fängelset i Moskva, hade emellertid Raoul Wallenberg avlidit i fängelset troligen i en hjärtattack den 17 juli 1947 vid 34 års ålder. Rapporten betraktas av tongivande forskare som äkta, men beträffande dödsorsaken råder alltjämt oklarhet – Wallenberg kan ha skjutits, förgiftats, torterats till döds eller bragts om livet på annat sätt. http://www.lindelof.nu/wallenberg-den-eviga-fragan/

Det kan finnas flera vägande skäl till att Wallenberg greps av ryssarna och fördes bort i fångenskap.

Dels var det ostridigt att han rekryterats under aktiv medverkan av ett amerikanskt regeringsorgan, något som sovjeterna säkerligen hade klart för sig. Sovjetunionen och USA var visserligen fortfarande formellt allierade i kriget, men de första tecknen på den osämja mellan den kommunistiska och den kapitalistiska stormakten som snart skulle resultera i det Kalla kriget hade redan börjat visa sig.

Ett ungerskt minnesmonument över Wallenbergs chaufför Vilmos Langfelder, som fördes bort tillsammans med sin chef.

Dels tvekade inte Wallenberg att, i syfte att rädda judar, idka samröre med representanter för den nazityska ockupationsmakten i Ungern med Adolf Hitlers handgångne man Adolf Eichmann (1906-62) i spetsen. Eichmann greps 1960 av israeliska agenter i Argentina och fördes till Israel, där han efter en över hela världen uppmärksammad rättegång avrättades genom hängning i staden Ramle 1962. Samröret med Eichmann stärkte sannolikt inte Wallenbergs ställning hos ryssarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Eichmann

Ytterligare en faktor att ta med i beräkningen är att Raoul enligt relativt nyligen publicerade uppgifter hade bilen lastad med 15 kilogram guld och juveler när han tillsammans med sin chaufför anträdde den tilltänkta färden till Debrecen. En sådan last kan ha betraktats med misstänksamhet av såväl det svenska utrikesdepartementet som den dåvarande sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. https://www.svd.se/wallenberg-hade-bilen-full-av-guld

Wallenberg var på väg för att möta den sovjetiske marskalken Rodion Malinovskij, sedermera försvarsminister, när han greps. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rodion_Malinovskij

Oavsett de verkliga omständigheternas kring Raoul Wallenbergs gripande, bortförande och död är det alldeles tydligt att Rysslands/Sovjetunionens KGB-kultur lever vidare. Ryssland under före detta KGB-officeren Vladimir Putins domvärjo är fortfarande i allt väsentligt präglat av det gamla hemlighetsmakeri som gör att dagens ryska förvaltning vägrar lämna ut de dokument som visar vad som verkligen hände i samband med Wallenbergs död.

Raoul Wallenberg dödförklarades först 2016 på begäran av sin familj, 104 år efter sin födelse, av det svenska Skatteverket. Den officiella dödsorsaken fastställdes av någon anledning till den 31 juli 1952. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23825836.ab

Dröm med Putin…

24 maj, 2017


Vladimir Putin i en limousine utanför Vatikanen.

Jag är ingen drömmare – det vill säga de drömmar jag har nattetid saknar oftast skönjbart budskap och är mestadels till synes helt obegripliga och förvirrade/förvirrande. För det mesta glömmer jag dem per omgående.

I natt bjöd emellertid Jon Blund på en under alla omständigheter rätt anmärkningsvärd dröm, som jag tänkte skriva några rader om här innan den försvinner i glömskans töcken. Det blir alltså en av de mera udda bloggtexter jag brukar tota ihop när andan faller på.

Det började med att jag och min framlidna hustru Marika var bjudna till ett större party som en av mina bästa och äldsta vänner, bosatt på Lidingö, anordnade. När vi började röra oss bland de övriga gästerna upplevde jag att jag hade glömt ta på mig byxorna. Så var det nu inte, jag hade dem dessbättre på visade det sig.

På festen kom jag i samspråk med en gammal kvinnlig vän, vi kan kalla henne Eva, som jag tidigare känt en viss dragning till. Litet överraskande var att hon, som var absolutist och icke-rökare, liksom jag både rökte och drack alkohol. Vi gick ut utanför huset, som dock inte alls tillhörde min vän och hans hustru på Lidingö utan snarare var min fasters i Rönninge.


Lidingöbron.

När Eva och jag stod och utbytte gamla minnen dök en flott, svart limousine modell större upp. I limousinen satt bland andra passagerare ingen mindre än Vladimir Putin (som jag dock bara såg flinten i bakifrån-perspektiv på)!

Eva tog plats i limousinen liksom jag. Chauffören tog oss på en färd i anslutning till vad jag uppfattade som Lidingös vattennära delar, men helt otippat hamnade vi på en liten skogsväg ute i bushen någonstädes. Putin och alla andra passagerare, vars antal tycktes ha utökats betydligt under färden, klev ur. Jag slog följe med en kraftig svart man, som ville sjunga Bellman-sången ”Så lunka vi så småningom” tillsammans med mig.

Strax innan jag vaknade befann jag mig med det övriga högtidsklädda sällskapet på nämnda skogsväg och väntade på nästa fas i limousinefärden. Jag antar jag förväntade mig att föras till en rysk ambassadbjudning eller liknande, det låg feststämning i luften.

Jon Blund bjöd på en rätt anmärkningsvärd dröm denna natt!

Där har ni hela historien. Delvis förvirrande men ändå i vissa stycken med viss mening. Ni får göra vad ni vill av allt detta, kära läsare, kom gärna med försök till tolkningar!

En irländsk middag

17 maj, 2015

002 Irlandsfester kräva dessa drycker…Foto: Tommy Hansson

Några av er vet att jag varje vår brukar anordna en middag i Irlands tecken hemma hos mig. Så har varit fallet sedan 2008 med undantag för i fjol, då jag i stället bjöd in vänner och bekanta till en ”dissidentmiddag” med linsgryta och starka korvar på senhösten.

Jag tycker helt enkelt det är viktigt att vänner, bekanta och kontakter av skilda slag träffas under gemytliga former ibland. Och vem vet vilka sinistra planer som kan kokas ihop vid dylika tillfällen…

10404358_876076635805969_3632783349767915689_n Skönsång på gång: värden vid bortre bordsändan sjunger ”The Foggy Dew” för middagssällskapet. Foto: Mikael Hagenbo

Jag har varit intresserad av Irland, och främst då den irländska folkmusiken, sedan jag skrev en gymnasieuppsats om Irlands historia 1969. Ännu har jag dock bara varit på ”Smaragdön” med dess påstådda 40 nyanser av grönt en enda gång, vilket var 2002. Ursprungligen var det tänkt att Irlands-partajet skulle avhållas i anslutning till St. Patrick´s Day, den irländska nationaldagen vilken infaller den 17 mars.

Eftersom jag inte är någon fundamentalist har jag ruckat litet på den principen, det är ju inte alldeles säkert att just den dagen/dagarna omkring den passar så bra.

Irlandsfest 2015 007         Irlandsfest 2015 002  På övre bilden kollar Eric Hallberg noga upp vad Rune Söderlund och Ingrid Hult har för sig. Därunder syns från vänster Helge Eyser, Jocke Hagström, Jan Sjunnesson och Mikael Hagenbo under intagande av välkomstdrink Foto: Tommy Hansson  

Huvudsaken är det irländska temat, vilket garanteras av att jag alltid tillagar och bjuder på Irish stew samt irländskt öl (läs: Guinness och ibland även Kilkenny) och irländsk whiskey. Det är också fullt tillåtet för mina gäster att ta med egen dryck, både som present till värden och/eller för egen konsumtion.

Här ett enkelt och gott recept på Irish stew med nötkött:

http://www.simplyrecipes.com/recipes/irish_beef_stew/

Irlandsfest 2015 006 Tommy Blomqvist och Jan Sjunnesson tycks ha funnit varandra. Till höger Axel W. Karlsson. Foto: Tommy Hansson

Min hustru Marika Bardel Hansson uppskattade dessa irländska bjudningar, varför mina arrangemang efter hennes bortgång 2010 också tjänar som ett sätt att hedra hennes minne. Mina barn Sebastian och Isabella Hansson brukar delta i mån av tid och lägenhet. Eftersom dottern för tillfället är baserad i Glasgow i Skottland var vägen dock litet lång för henne den här gången.

De här Irlands-middagarna har med tiden i viss mån fått karaktären av ”dissidentsammankomster” i form av deltagande av personer utanför det politiskt korrekta sammanhanget. SDare med Jimmie Åkesson i spetsen men också andra dissidenter har medverkat tidigare år. I år gladde jag mig åt att exempelvis Janne Sjunnesson, Mikael Hagenbo och Axel W. Karlsson tackat ja av de utsocknes, den senare inrest ända från Göteborg.

Irlandsfest 2015 009               Sebastian 001 Tommy och Sebastian Hansson, den senare med irländska flaggan bakom sig. Foto: Bo Carlsund/Tommy Hansson

Axel berättade att han (av misstag, hävdar han själv) blivit fängslad i samband med studentupploppen i Paris 1968 – satt i diminutiv cell en natt tillsammans med ett stort antal andra gripna.

Jag har de senaste åren inlett sammankomsterna med att läsa sista versen ur W. B. Yeats poem ”Easter, 1916”, som handlar om Påskupproret aktuellt årtal (det är alltså dags för hundraårsjubileum nästa år!). Den här gången sjöng jag i stället fyra verser ur den kanske mest kända av sångerna från upproret, ”The Foggy Dew”, skriven av den katolske prästen fader O´Neill.

Irlandsfest 2015 011 Mina goda vänner Heléne och Bo Carlsund, inresta från Lidingö. Foto: Tommy Hansson

Här en inspelning av sången med gruppen Wolfe Tones med samtida bilder från upproret:

https://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Till sist måste jag erkänna att jag ibland svurit litet över den handfull inbjudna som föredragit att inte besvara inbjudan, trots att OSA-datum klart angivits. Ingen nämnd men heller ingen glömd. Hur svårt kan det vara? Eftersom jag känner mig på gott humör efter gårdagens lyckade sammankomst tänker jag dock inte bli elakare än så den här gången.

INBJUDAN

Irlandsfest 2015 013 Tre män i rutigt: Tommy, Axel och Janne på min balkong. Foto: Mikael Hagenbo

De årliga Irlands-middagarna innebär slutligen också en välkommen möjlighet för mig, som inte direkt lider av städnarkomani, att röja upp och feja litet i lägenheten. Vilket ledde till att jag i förrgår hittade min lilla skära nallebjörn Teddy, som jag saknat länge men som hade hamnat under byrån i sovrummet och legat där kanske ett år.

Som en kär gammal vän som nu kommit till rätta. Litet dammig men vid god vigör!

Irlandsfest 2015 015               Irlandsfest 2015 008 Teddy och Helge. Foto: Tommy Hansson

Ja, kära läsare, ni får väl själva avgöra om jag börjat gå i barndom igen eller om jag kanske bara har barnasinnet kvar. Själv vill jag gärna tro på det sistnämnda!

 

Marikas dikter och berättelser (V)

4 januari, 2014

I min bloggserie med dikter och berättelser skrivna av min hustru Marika Bardel Hansson publicerar jag nu ett stycke med glimtar ur hennes barndom på Lidingö.

NÄR JAG VAR LITEN

Ibland kommer det över mig – barndomen. Alla de stora och små tomterna runt vårt hus. Olle och Nisse i huset bredvid, det vette ut mot köksfönstret vårt. Olle och Nisse var min storasysters och mina kompisar. Nedanför Roskullen Saltsjövägen som var kort och ledde ner till Brevik, båtarna och havet.

Och där låg björklunden där min vän Rosanne och jag dansade mellan björkarna. Där på Saltsjövägen låg det gula rara huset, som såg ut som en låda precis som ett Södertälje-hus. Tusse var min bästis och vi var mycket livliga. Vi brukade gå nerför Roskullsvägen förbi ett gammalt mystiskt hus som innehades av en pianolärarinna.

Där i hennes fönster hängde något underligt som såg ut som en avhuggen hand. Vi brukade fnissa och vara rädda på en och samma gång. Men till sist luskade vi ut att det var en diskhandske. Tänk vad vi barn var annorlunda än vi är nu. Och tänk ändå så hastigt tiden har sin gång.

Men bara familjerna håller ihop går det mycket lättare.

imagesVDZTMC6F Vy från Saltsjövägen, Lidingö.

Marikas dikter och berättelser (III)

18 december, 2013

Tredje delen i bloggserien om min hustru Marika Bardel Hanssons efterlämnade texter handlar i lätt maskerad form om hur det kom sig att hon lämnade sin barn/ungdoms Lidingö, gifte sig med mig och flyttade till Södertälje och bildade familj. Mycket av det Marika skrev om handlar om familjen.

images0S44EIHL

DET VAR SOM EN SAGA – DET ÄR SOM EN SAGA

En person flyttar långt från sin fädernesbygd, till en stad där hon gifter sig och får familj.

Plötsligt, mer och mer, dyker det upp bekanta och vänner från hennes hembygd. En flicka från samma skola, en till, en av hennes förälskelser och en annan förälskelse från Cypern.

Hennes äktenskap var redan en saga. Hennes klasskamrater hade på känn att hon skulle hitta någon som var stark i Södertälje.

Så kom en gemensam väninna och parade ihop dem.

Men det var redan i barndomen då allt är så romantiskt, som det visade sig. Fågeln som flög mellan hennes fars villa och gården, där han bodde med mor och far. Den satt i syrenen och hon förstod.

Nu när hon har familj i Södertälje, kommer också vännerna droppandes. De vill vara där hon är och den stad hon har här.

Vackert är det – när människor efter många år ses igen.

Svenska artister (XIII): Ernst Rolf

29 mars, 2013

Ernst_Rolf_01Nordens elegante revykung Ernst Rolf.

Julaftonen 1932 inträffade ett sällsamt drama i anslutning till bryggan vid Mölna gård på södra Lidingön utanför Stockholm. Revykungen Ernst Rolf hade vid femtiden på eftermiddagen anlänt i en droskbil till gården, där han tidigare bott några somrar.

Rolf hade enligt ett ögonvittne som bodde på gården betett sig aningen underligt – gått omkring av och an och pratat för sig själv. Därefter gick han ut på bryggan och satte sig på en pållare. Så reste han sig plötsligt och hoppade ner i vattnet. Han hade varit högst en minut i det kalla vattnet, ropat på hjälp och tagit några simtag i riktning mot bryggan. Han fick hjälp av trädgårdsmästaren att kravla sig upp på bryggan.

Ernst Rolf hade troligen kunnat undkomma med livet i behåll från sitt misslyckade självmordsförsök om han tagits om hand omedelbart och körts till sjukhus. Nu blev det inte så. Om det som följde närmast efter det att Rolf tagit sig upp på bryggan står följande att läsa i Ny svensk historia: Gustaf V och hans tid 1928-1938. En bokfilm av Erik Lindorm (Wahlström & Widstrand 1940):

Rolfs stora hund – det var en Grand Danois – hade därunder stått stilla och sett på, men när hans husbonde väl var uppe på bryggan och sjunkit ihop där hade han ställt sig över Rolfs kropp och hindrat räddaren att närma sig. Hunden visade tänderna och var tydligen beredd att gå till anfall. Först sedan man anskaffat långa störar kunde man driva honom åt sidan. Därunder hade en halvtimme förflutit, och det troliga är väl att det var under denna halvtimme på bryggan Rolf ådrog sig sin lunginflammation, varvid man dock också får ta i betraktande att kraftiga veronaldoser kunna påskynda lunginflammationen. Det är nämligen nu bevisat att Rolf innan  han hoppade i vattnet förtärt åtskilligt veronal.

Sedan hunden motats bort fördes den svenske revycharmören i ilfart till Serafimerlasarettet i Stockholm, men med de medel läkarvetenskapen då förfogade över stod hans liv icke att rädda. Rolf avled således vid tolvtiden på natten mellan juldagen och annandagen 1932. Hans stoft jordfästes i Engelbrektskyrkan den 1 januari 1933.

Jordfästningen förrättades av komminister August Lindh under det att tonsättaren Oscar Lindberg på orgel framförde Beethovens sorgmarsch. Hovsångare David Stockman sjöng, passande nog, ”O, Herre, jeg er meget traet” av Melartin. Därpå kördes kistan från kyrkan till krematoriet på en öppen katafalkvagn framför vilken en trettiomannaorkester paraderade. Det har beräknats att omkring 60 000 människor följde den älskade underhållaren till den så kallade sista vilan på Norra begravningsplatsen.

Ernst Rolf var vid sitt frånfälle deprimerad till följd av såväl ekonomiska som äktenskapliga problem: han var jagad av långivare och den älskade (tredje) hustrun Tutta Rolf  hade förklarat att hon inte orkade med maken längre. Bara ett par dagar före sin död – dagen före julafton – hade Ernst Rolf spelat in en nyårshälsning, där han såg tillbaka på det gamla och framåt mot det nya året 1933 som han alltså aldrig fick uppleva:

http://www.youtube.com/watch?v=8RAJtqXmRrw

Sagan om Nordens revykung Ernst Rolf började den 20 januari 1891 då han föddes som Ernst Ragnar Rolf Johansson som ett av tre syskon på den lilla gården Elsborg nära Falu koppargruva. Fadern var skräddare. Unge Ernsts musikaliska begåvning upptäcktes tidigt, och han uppträdde i tidiga barnaår tillsammans med den äldre pianospelande brodern Birger på IOGT.

loppLoppis på Elsborg (Ernst Rolf-gården).

När han 1906 började arbetade på postorderfirman Åhlén & Holm i Insjön blev han bekant med den revyaktive föreståndaren Ragnar Åkerblom. Johansson och Åkerblom började snart uppträda som bondkomikerduon Hammarlund & Schröder.

Redan 1907 slutade den blivande revykungen på postorderfirman och tog sig artistnamnet Ernst Rolf. Han uppträdde som skådespelare och vissångare och visade sig vara en hejare på att till texterna plocka upp melodier som folk kom ihåg. Det är därför ingen tillfällighet att sånger såsom ”Mitt svärmeri är alltså här”, ”De´ä´grabben med chokla´i”, ”Ju mer vi är tillsammans”, ”Jag är ute när gumman min är inne” och icke minst ”Bättre och bättre dag för dag” fortfarande är högst gångbara när det vankas allsång. För texterna svarade låtskrivarsignaturer som Gösta Stevens, Dix Dennie, Herr Dardanell och Berco.

”Jag är ute när gumman min är inne”:

http://www.youtube.com/watch?v=rKuL1p6Qc4E

”Bättre och bättre dag för dag”:

http://www.youtube.com/watch?v=jNzhVwWoqGA

”Åh, i morgon kväll” samt ”Mitt svärmeri är alltså här” (med tal av Uno Myggan Ericson):

http://www.youtube.com/watch?v=WlYAQN54g_Y

Ernst Rolf begick sin skivdebut 1910 med tre titlar på bolaget Gramophone, en föregångare till His Master´s Voice (Husbondens röst). Han skulle bli otroligt produktiv genom åren och gjorde sammanlagt 851 skivinspelningar. Under senare år gjordes alla dessa på skivbolaget Odeon. Revykung kunde Rolf börja titulera sig efter revyn Lyckolandet som uruppfördes på Oscarsteatern i Stockholm 1 januari 1924. Enligt den välvilliga kritiken var detta en för Sverige helt ny teaterform som kombinerade kabaréteater med amerikanskt showande.

Under återstoden av Rolfs tragiskt korta revy- och levnadsbana kom Leve kvinnan (1925), Rolf-Revyn (1927), Rolfs Jubileumsrevy (1927-28), Rolfs Revy 1930 (1930), Rolfs Revy av Karl Gerhard (1931) samt Rolfsexpressen ut i det blå (1932). Fenixkabarén hade kommit redan 1917 och Kvinnan du gav mig 1920.

250px-Ernst&TuttaRolfinHollywoodErnst och Tutta Rolf i Hollywood 1930.

För Rolfsexpressen lät Rolf göra följande reklamfilm som visades i biosalongerna där bland andra artister märks den något överviktige Skåne-sångaren och aktören Edvard Persson:

http://www.youtube.com/watch?v=5XdeqkHVwdA

Rolfs filmer kan räknas på ena handens fingrar: Åh, i morron kväll (1919), Styrman Karlssons flammor (1925), Hans livs match (1932) och Rolfexpressen (1932).

Ernst Rolf var alltså gift tre gånger:

1916-23 med norskan Margit Strugstad (1881-1955). Barn: Sven-Erik Rolf (1917-88), Aniti Rolf (född 1919). Aktören Sven-Erik Rolf deltog i Andra världskriget på Tysklands sida i Waffen-SS och medverkade i tyska propagandasändningar i radion. Margit Strugstad var norsk generalsdotter.

1924-27 med konstnärinnan och kostymdesignern Margareta (Gueye) Rolf, född Wetterstrand (1902-73). Paret fick sonen Lars Rolf (1923-2001), som blev konstnär.

b6f97a3bdc85adbOscarsbelönade filmredigerarenTom Rolf.

1930-32 med den norskfödda skådespelerskan och sångerskan Jenny (Tutta) Rolf, född Berntzen (1907-94). I äktenskapet föddes sonen Tommy Rolf, som föddes på nyårsafton 1931. Han skulle som Tom Rolf bli en förstklassig filmredigerare i USA med en Academy Award (Oscar) för bästa filmredigering i The Right Stuff 1983.

1985 öppnades i Falu kommun på Styraregatan 28 Ernst Rolfs barndomshem under namnet Ernst Rolf-gården. Här kan den intresserade insupa en tidstypisk miljö och beskåda en utställning med revykungens liv och gärning som tema. Kaffeservering finns.

Det kan avslutningsvis och utan någon som helst överdrift sägas att Ernst Rolf var en av Sveriges största underhållare och genuina glädjespridare genom alla tider. Som sådan har han en given plats i mitt artistgalleri. För den som vill läsa mer rekommenderas Uno Myggan Ericsons: Ernst Rolf (1968).

Ingen jul för fängslad pastor i Iran

21 december, 2012

192Konvertiten Saeed Abedini riskerar dödsstraff i mullornas Iran.

Det ser mycket mörkt ut för den 32-årige kristne pastorn Saeed Abedini när det gäller utsikterna till julfirande. Abedini sitter nämligen inspärrad i Irans ökänt brutala Evin-fängelse sedan han den gångna sommaren gripits under ett återbesök i hemlandet.

Mer om fallet Abedini inklusive video här:

http://www.foxnews.com/world/2012/12/19/american-pastor-imprisoned-without-notice-charges-while-visiting-family-in-iran/

Saeed Abedini är en amerikansk medborgare och är bosatt i USA  tillsammans med hustrun Naghmeh samt en sexårig dotter och en fyraårig son. Hustrun har berättat att dottern är förtvivlad därför att hon inte längre kommer ihåg hur faderns röst låter.

Abedini konverterade till kristendomen vid 20 års ålder och blev omedelbart en aktiv missionär – han verkade öppet på Teherans gator med att vittna till människor och dela ut biblar. Märkligt nog undgick han vid denna tid att gripas och åtalas – en muslim som övergår till en annan religion riskerar dödsstraff i den islamistiska staten Iran.

Saeed och hustrun Nagmeh tilläts så småningom flytta till USA, där Saeed 2008 blev utnämnd till pastor i American Evangelical Association. Han reste med jämna mellanrum tillbaka till Iran för att hälsa på sina föräldrar och andra släktingar. Detta gick bra fram till i somras, då Saeed Abedini i juli släpades ur en buss samt blev informerad om att han skulle ställas till svars för den evangeliska verksamhet han bedrev under den tid han bodde i Iran. Föräldrar och andra släktingar sattes i husarrest.

121912_han_pastor_640Saeed Abedini och hans två barn i frihet i USA.

Hans fall hänsköts till Revolutionsgardet och han placerades i ett fängelse som är beryktat för att använda brutala metoder inklusive tortyr i sin behandling av fångarna. Abedini inväntar nu rättegång och riskerar dödsstraff.

Saeed Abedinis öde har uppmärksammats i USA där den konservativa kristna gruppen American Center for Law and Justice (ACLJ) tagit sig an fallet.

Den som vill vända sig till Irans ambassad i Sverige för att protestera mot fängslandet av Saeed Abedini och kräva hans frigivning kan göra det under adress Box 6031, 181 46 Lidingö.