Om den trojanska hästen förr och nu: propagandister och politiker fortsätter sova

Islam som den trojanska hästen hotande västvärlden. Teckning delad av bland andra Richard Jomshof.

Ibland vill det sig inte riktigt för propagandaskribenterna i mainstream-media.

Som då Anna Hellgren i Expressens kulturavdelning (24 maj) skall klämma åt Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof. Hellgren avslutar sitt angrepp på Jomshof och SD med följande tirad:

Partiet är inte ett demokratiskt alternativ. Det är ett parti grundat på rastänkande, ett parti som om och om igen  bjuder på eruptioner av rasism, demokratiförakt och konspirationstänkande. Det är inte ett parti att ”bjuda in till samtal”, det är ett att bekämpa. http://www.expressen.se/kultur/ide/jomshof-sprider-rasistiska-myter/

Anledningen till Anna Hellgrens obalanserade utbrott står att finna i det faktum att Jomshof på Facebook och Twitter delat en teckning som visar en trojansk häst med påskriften ”islam” utanför en borganläggning som det står ”The West” på. Ett budskap som knappast kan misstolkas kan man tycka, särskilt inte efter det fruktansvärda islamistdådet i Manchester som skördade 22 människors liv; av dessa 18 kvinnor varav sju under 18 år.

Hellgren gör dock sitt bästa för att blanda bort korten och litet till. Rubriken till hennes lamentation lyder således ”Jomshof sprider rasistiska myter”. Sist jag studerade saken tillhörde emellertid inte anhängarna av troskonceptet islam någon mänsklig ”ras”.

Modell av den trojanska hästen utanför det historiska Troja i västra Turkiet. Foto: Tommy Hansson

Man bör väl vidare vara både blind, döv samt i avsaknad av normal slutledningsförmåga om man inte inser att den grundläggande ideologi som bär ansvaret för den överväldigande merparten av alla terrordåd i vår tid är islam. Nämnda egenskaper verkar dock vara meriterande för den som önskar publicera sig på våra vanligaste kultursidor.

Richard Jomshof har alltså varnat för islams destruktiva påverkan på den demokratiska västvärlden. Det gör honom i Expressen-skribenten Hellgrens ögon till en företrädare för ett parti som påstås vara rasistiskt, demokratiföraktande och konspirativt och som man bör bekämpa. Om de islamtroende vettvillingarna och barnamördarna har Hellgren i sin semantiska fatabur inte ett enda kritiskt ord att framföra.

Det är väl tveksamt om Anna Hellgren är tillräckligt bildad för att känna till hur det gick när en svensk opinionsbildare i början på 1940-talet jämförde en annan ideologi med den trojanska hästen. Med detta förhöll det sig på följande sätt.

Sedan revykungen Karl Gerhard (1891-1964) haft premiär på sin produktion Gullregn 1940 grep censuren i form av överståthållarämbetet i Stockholm in och förbjöd utförandet av scenbilden ”Den ökända hästen från Troja” med motiveringen, att tablån i fråga var ”förargelseväckande”. Detta skedde sedan Nazitysklands representanter i Sverige protesterat å det kraftigaste mot att det egna landet framställts i form av en trojansk häst.

I numret sjöng Karl Gerhard en sång, ”Den trojanska hästen”, med traditionell rysk melodi vilken bearbetats av Lille-Bror Söderlundh (1912-57) och som Karl Gerhard själv textsatt. Lyssna gärna på Youtube här:  https://www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU

Ur texten kan följande belysande rader citeras:

Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios* rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad – hurra!

Hela texten här: http://minata.tripod.com/dagens3.html

I Karl Gerhards revy Gullregn framställs hästen från Troja som en dalahäst.

Jag vågar nog påstå att det som i Karl Gerhards briljanta text för nästan 80 år sedan syftade på de tyska nationalsocialisterna med fördel kan appliceras på dagens islamister och deras medvetna eller omedvetna uppbackare inom politik och media, de som likt Anna Hellgren och hennes meningsfränder börjar yla om rastänkande och demokratiförakt så fort islam kritiseras i någon som helst form.

På 1930- och i början av 1940-talet hette det om antinazistiska visselblåsare som Karl Gerhard, Torgny Segerstedt (1876-1945) och Ture Nerman (1886-1969) att de förolämpade främmande makters statschefer och hotade freden. I nådens år 2017 heter det om de antiislamska/antiislamistiska visselblåsarna att de är rasister och konspirationsteoretiker. Allt går igen.

Slutligen kan konstateras, att Hellgren noterat att den av Richard Jomshof och andra – däribland denna bloggare – delade teckningen inte rönt någon påfallande stor uppmärksamhet. Detta kan tolkas som att budskapet för allt fler faktiskt är så självklart att det inte behöver ordas så mycket om.

Salman Abedi misstänks ha utfört terrordådet i Manchster, som IS tagit på sig ansvaret för.

Sedan är det givetvis tragiskt att uppvaknandet skett fem över tolv i en tid då IS-återvändare erbjuds förmåner i stället för fängelse, ramadan skrivits in i kalendrar som en svensk högtid och kommunala politiker och tjänstemän gladeligen ger klartecken för byggandet av salafistiska moskéer sponsrade av Saudiarabien eller Qatar.

Fast aningslösa propagandister som Anna Hellgren lär förstås fortsätta sova, liksom politiker av Stefan Löfvens snitt.

• Clio (eller Klio) var enligt grekisk mytologi bland annat historieskrivningens musa (beskyddarinna). https://sv.wikipedia.org/wiki/Klio

Svenska artister (II): Anders Börje

 Anders Börje (1920-82) med en vit ros.

Anders Börje (1920-82) föddes som Börje Vilhelm Napoleon Andersson den 14 mars 1920 och var med början på 1940-talet och ett par årtionden framåt en av våra mest kända vis- och schlagersångare med enstaka framträdanden i skilda filmroller.

Börje växte upp i Djurgårdsstaden i Oscars församling i Stockholm och närde till en början förhoppningar om en skådespelarkarriär och påbörjade en utbildning med detta syfte. 1942 fick han emellertid vad vi i dag nog skulle kalla en monsterhit med sången ”Två små röda rosor” som har tysk förlaga.

Den följer här:

Den underfundiga texten om den förälskade mannen som skall välja blommor till den kvinna han älskar framförs här såväl njutbart som elegant av Börje.

 Maj-Britt Nilsson (1924-2006).

Börjes insjungning av ”Två små röda rosor” på skivmärket Sonora – som stod för cirka hälften av Börjes drygt 300 skivinspelningar – blev en storsäljare med omkring 80 000 sålda skivor. Härmed var Börjes – han framträdde ibland även med sitt riktiga namn Börje Andersson – lycka i skivbranschen gjord. Han kom att bli mycket uppskattad med sin mjuka och lyriskt färgade tenorröst.

Bland annat gjorde han icke obetydlig lycka med Ulf Peder Olrogs visor såsom ”Se Sundbyberg och sedan dö (Möt våren i Södertälje)” med musik av Sven Arefeldts orkester:

http://www.youtube.com/watch?v=geySmRuTGRs

Anders Börje var gift inte mindre än fem gånger. Första hustrun (1945-49) var den kända skådespelerskan Maj-Britt Nilsson (1924-2006), vilken 1951 gifte om sig med revykungen Karl Gerhards son Per Gerhard. En annan av Anders Börjes hustrur var den skandalomsusade journalisten och deckarförfattarinnan Loulou (Louise) Forsell (1922-54), som var dotter till operachefen John Forsell.

Även klassiska svenska visförfattare såsom Carl Michael Bellman och Nils Ferlin stod på Anders Börjes repertoar. Han gjorde sig bland annat känd som uttolkare av Lille Bror Söderlundhs tonsättningar av Ferlins dikter. Och Börjes sista skivinsats bestod i att ge ut en LP-skiva med Bellman-sånger 1979.

Ett exempel på Börjes romantiska sångkonst är ”I sjunde himlen” med engelsk förlaga med svensk text av Nils-Georg:

http://www.youtube.com/watch?v=sBf7zqVJ95A

Bland de egna kompositionerna märks ”Då väntar jag vid vägarna”, ”Min flicka hon är rund och grann”, ”Zigenarvisa” samt ”Visan om kvinnan”. Om det sistnämnda, icke helt okomplicerade ämnesområdet bör ju Börje ha haft viss självupplevd kännedom…

Anders Börje övergav inte helt sina skådespelarambitioner, även om han knappast var någon stor aktör. Bland de elva filmer han medverkade i spelade han sig själv – det vill säga vissångaren Anders Börje – i ädelpekoralet ”Sången om Stockholm” 1947  i regi av Ivar Johansson med bland andra Elof Ahrle, Alice Babs, Åke Grönberg och Bengt Logardt. Andra filminsatser inbegrep ”Främmande hamn” (1948) samt ”Kärlek, solsken och sång” samma år.

I ”Sången om Stockholm” medverkar för övrigt diktaren Nils Ferlin i ett sällsynt framträdande med sin för filmen specialskrivna dikt ”Men kunde vi bara få vind igen”.

 Anders Börje på lite äldre dar.

En sång som var ganska typisk för Börjes lyriska stil var ”Sunnanvindsvalsen”, här i en inspelning från 1956 som man ofta hörde på radion:

http://www.youtube.com/watch?v=aLV80wst4rw&feature=related

Anders Börje avled i en ålder av 62 år i Farsta i södra Stockholm den 26 mars 1982.