Bildt anklagad för antisemitism – krav på uteslutning ur M

 

Carl Bildt och Fatah-grundaren Yassir Arafat.

Efter Carl Bildts senaste förlöpningar om Israel höjs det röster för att den förre stats- och utrikesministern skall uteslutas ur Moderaterna. En som krävt just detta är Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet.

Bild gjorde sig inledningsvis skyldig till den häpnadsväckande utsagan att Israels agerande vid Tempelberget i Jerusalem, där de muslimska helgedomarna al-Aqsa-moskén och Omar-moskén är belägna, är att jämställa med att ”skicka in nazister i Vatikanen.” https://www.expressen.se/nyheter/bildts-svar-anklagas-for-ren-antisemitism/

Jämförelser mellan staten Israels politik och nationalsocialismen anses vara ett säkert tecken på antisemitism. Aron Verständig citeras i Expressen: ”Det är ren och skär antisemitism.” Han menar att Moderaterna nu bör ta tag i problemet Bildt och utesluta honom ur partiet. Samma krav har ställts av Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm.

Verständig anser vidare: ”Det är  förvånande att en tidigare statsminister och utrikesminister ger uttryck för sådana åsikter.” Tyvärr är det emellertid inte alls förvånande att just Carl Bildt gör det, varom mer nedan.

Det skall i ärlighetens namn sägas att Bildt insåg att han gått för långt och erkände att hans formulering nog inte hade varit den allra bästa. Istället tillkännagav Carl Bildt med en överraskande dålig språklig formulering  via sitt Twitter-konto som svar till en kritiker: ”Och jag håller med dig om det hade förmodligen varit bättre att det var som om IS hade stormat in St. Peters-kyrkan – eller i viktiga synagogor.” 

Att jämföra Israel med den brutala terrorrörelsen Islamiska staten (IS), även kallas Kalifatet – som halshuggit och bränt folk levande – skulle alltså enligt excellensen Bildt vara att föredra framför att jämföra den judiska staten med de tyska nazisterna. Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om så verkligen är fallet.

Jag belyste i en på sin tid rätt uppmärksammad bloggartikel 2009 den dåvarande utrikesministern Carl Bildts hållning gentemot Israel och det judiska folket. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Jag framhöll bland annat: ”Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig förstått det judiska folkets situation och särart.” Följaktligen har han gång efter annan trampat i klaveret då han kommenterat situationen i Mellanöstern eller haft med israeliska befattningshavare att göra.

Detta har bland annat yttrat sig i att han jämfört den islamistiska terrorrörelsen Hamas med den demokratiska oppositionen i Israel samt tryckt på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning. I samband med den senaste konflikten har Bildt yttermera stött husockuperande palestinaaraber i östra Jerusalem.

Jag jämförde i mitt blogginlägg enligt ovan Bildts bristande förståelse för den judiska synen på Jerusalem som Israels eviga huvudstad med den tragiskt mördade FN-medlaren Folke Bernadotte, vilken i princip hade samma inställning till Jerusalem som Bildt. 

Det påstås ofta att Jerusalem är centralt för den muslimska identiteten. Fakta i målet är dock att Jerusalem i Koranen nämns lika ofta som i hinduismens eller asatrons grundläggande dokument – det vill säga aldrig. https://www.varldenidag.se/israelkommentar/hur-viktig-ar-jerusalem-for-islam/repqkB!aIRxMmGTk8w8S1dmPqigUA/

Bildts Israel-kritiska och ”Palestina”-vänliga hållning kan spåras tillbaka till hans tid som studentpolitiker. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping i november 1971 gick Carl Bildt, Carl Cederschiöld och några till emot förbundets representantskap och insisterade på att ”Israels bildande stod i strid” med palestinaarabernas rättigheter. Och på den vägen är det. Jag tror inte jag begår någon större överdrift om jag gissar att Bildt helst såg att Israel försvann från kartan.

Bildts inställning i Israel-”Palestina”-frågan rimmar väl med hans öppenhet för vänstern i andra frågor. Som medlem i Stockholms studentkårs internationella utskott möjliggjorde han för kårmedlemmarna (däribland denna bloggare, vilken till skillnad från Bildt tog en examen) att skänka pengar till de kommunistiska gerillarörelserna FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Bildt tillhörde också de studentpolitiker som förordade goda förbindelser med östblocksländer såsom Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.

Det förtjänar slutligen att påpekas att det parti som gått mest i bräschen för stöd till Israel i den pågående konflikten är Sverigedemokraterna; även Kristdemokraterna intar en proisraelisk hållning.

DEBATT: Israel har rätt att försvara sig mot terrorister

Fotnot: Lars Lundberg (1945-2004) ger i boken Bilder av Bildt (Legus förlag 2004, 187 sidor) en exposé över Carl Bildts liv från tidigt ungdom och framåt.

+n

b¨+9´+u

Draken – en symbol för svenskt försvar under Kalla kriget

 

Draken blev en symbol för Sveriges militära försvar under det Kalla kriget.

Sverige hade under det Kalla kriget ett av världens största flygvapen. Bara stormakterna satsade mer på flyget. SAAB 35 Draken kom att bli en ikon för det svenska Flygvapnet och även för den militära beredskapen i Sverige i stort. Planets utformning med långdragna deltavingar gjorde det lätt att känna igen.

Det svenska Flygvapnet – tidigare Kungliga Flygvapnet – utgör i skrivande stund endast en skugga av sitt forna jag och omfattar tre flygflottiljer samt Försvarsmaktens helikopterflottilj. Flygvapnet har med stöd av Försvarets Materielverk (FMV) beställt flygplan, icke minst stridsflygplan, hos SAAB. Det senaste i raden är JAS 39 Gripen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_flygvapnet

Det militära flyget började organiseras inom armén redan under 1910-talet – 1912 skedde den första militära flygningen i Stockholm. 1913 flyttades verksamheten till Malmens flygfält utanför Linköping. Först användes spaningsflygplan, sedan även bomb- och jaktflygplan. 1926 blev Flygvapnet en självständig gren inom den svenska krigsmakten. Åren 1926-36 kom dock att präglas av brist på en tydlig strategi och flera allvarliga olyckor inträffade.

Fjärde största flygvapnet i världen. Flygvapnet har importerat plan från länder som Storbritannien, USA, Tyskland och Italien. Med storsatsningen på det svenska flygvapnet 1936-45 följde utvecklingen av en svensk flygindustri med påföljd att SAAB – Svenska Aeroplan Aktie Bolaget – grundades 1937. Det första genuint svenska flygplanet blev SAAB 17. 16 flottiljer anlades. 1945 förfogade det svenska Flygvapnet över 600 plan.

Efter det Andra världskrigets slut skedde en stark expansion av Sveriges flygvapen under dess chefer Bengt Nordenskiöld (1942-54), Axel Ljungdahl (1954-60) och blivande överbefälhavaren Torsten Rapp (1960-61). Stridsflygplan av typ Tunnan, Lansen, Draken och Viggen blev ikoniska för inte bara Flygvapnet utan för Sveriges försvarsförmåga i stort. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_F%C3%B6rsvarsmaktens_flygplan

Sverige ansågs under 1950-talet ha världens i storleksordningen fjärde största flygvapen – bara stormakterna var värre. Vi kunde då räkna omkring 1000 flygplan av olika typer vilka fördelades på 50 flygdivisioner. Från början av 1970-talet inträdde under Olof Palmes socialdemokratiska regering en reducering av den svenska försvarsmakten inklusive Flygvapnet.

Med upplösningen av Sovjetunionen och Kalla krigets slut i början av 1990-talet följde en mycket omfattande nedmontering av Sveriges försvarsförmåga – den eviga freden ansågs av talrika naiva bedömare ha etablerats. Så blev det som alla vet inte. Med Vladimir Putins tillträde som Rysslands president 2000 följde ett nytt, ännu pågående, kallt krig under vilket Ryssland framflyttat sina positioner och inte tvekat att ingripa militärt i länder som Georgien och Ukraina. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Bengt Olow testflög såväl Tunnan och Lansen som Draken.

Bengt Olow den första testpiloten. Mikael Forslund redogör i sin bok SAAB 35 Draken. Sveriges spjutspets under kalla kriget (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag 2020, 219 sidor) på följande sätt för bakgrunden till Drakens tillkomst (sidan 7):

SAAB 35 Draken började projekteras i slutet av 1940-talet för att det svenska flygvapnet skulle kunna möta tunga fiendebombflygplan som förväntades komma från öster på över 10 000 meters höjd. Runt 1950 var den flygtekniska utvecklingen mycket snabb och SAAB var en del av detta. Den klassiska dogfighten, flygplan mot flygplan, ansågs inte längre ha så stor betydelse. Viktigare var bombflygplansbekämpning. Troligtvis skulle bombflygplanen flyga i överljudsfart, vilket krävde ännu snabbare jaktflygplan. Mach 2 (dubbla ljushastigheten) var målet. Som jaktvapen räknade man med automatkanoner, raketer och robotar.

Draken utrustades med dubbla deltavingar med påföljd att dess utseende kunde anses påminna om en flygdrake, alltså inte det eldsprutande monster om vilket vi läser i sagorna. Det nya planet skulle ersätta J 29 Tunnan (”Flygande Tunnan”), J 32 Lansen samt J 34 Hawker Hunter (ett brittiskt plan). Draken blev det första riktiga överljudsplanet att användas i Västeuropa och var i militärt bruk i 46 år i fyra länder – Sverige, Danmark, Finland och Österrike. Maximal flyghöjd 19 995 meter och maxhastighet 2124 km/h.

Chef för Draken-projektet blev civilingenjör Erik Bratt (1916-2010) som var verksam vid SAAB och även reservflygförare i Flygvapnet. Draken betraktades som ”hans plan”. Bratt förblev aktiv pilot även efter sin pensionering 1981. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Bratt

Den första Draken-prototypen 35-1 (röd U) flögs av testpiloten Bengt Olow (1918-68) den 25 oktober 1955 från SAABs flygfält i Linköping. Denne hade varit den första svenska flygförare att spränga ljudvallen, vilket skedde med ett Lansen-plan 1953. De första leveranserna av J 35 Draken skedde 1959. Planet hade en motor av typen Rolls-Royce Avon 200, i Sverige benämnd RM 6B. Bengt Olow var även först med att flyga Tunnan och Lansen. Olow var också en mycket skicklig segelflygare med flera rekordnoteringar på meritlistan.

Besök i Sovjetunionen. Draken blev som nämnts en ikon för svenskt flygvapen och svenskt försvar under Kalla kriget. Det innebar kontakter med såväl väst som öst. I mars 1972 landade tio svenska flygförare på en flygbas i Sovjetunionen utanför Moskva. Det var ett svar på ett vänskapsbesök som det sovjetiska flygvapnet hade gjort på flygflottiljen F 16 i Uppsala 1967. Mikael Forslund skriver i sin bok om besöket i en längre bildtext på sidan 25:

”Att få tag på flygkartor över sovjetiskt territorium var dock inte helt enkelt. I en dokumentär om Draken berättar Sven-Olof Olson, då flottiljchef på F 16 Uppsala: ´De var väldigt hemlighetsfulla med kartor, så vi fick inga flygkartor trots att vi var inbjudna. Så vi fick fråga Nato om vi fick kartor och det fick vi, så vi flög på Natos kartor till Sovjetunionen 1972.´ Under besöket kom de svenska flygförarna att genomföra en flyguppvisning. Flygföraren Göran ´Boris´ Bjuremalm minns:
   ´Det var disigt, molnbasen 1500-1600 meter och vi flög uppvisningen. Var uppe i molnen och vände, tog ut allt. Det fungerade som vanligt. Den sovjetiska gruppen var ganska menlös. De manövrar de gjorde blev beordrade av någon general från marken vilket inte klaffade så bra. På avslutningen satt en massa generaler intill banan på lite högre bänkar och sedan omkring 5000 åskådare. Vi avslutade med en så kallad split och jag siktade lågt på de under och innan vi kommit fram hade alla generaler slängt sig platt på marken.`”

Så kunde det gå till i umgänget mellan inte över hövan respektfulla svenska och sovjetiska militärer mitt under det Kalla kriget…

Flygande Tunnan i aktion.

Haverier och superstall. Utvecklandet av Draken-planet krävde sina offer i människoliv och materiella skador. Under totalt 766 720 flygtimmar i Sverige inträffade 119 haverier. Det innebär 15,5 haverier per 100 000 flygtimmar. Sammantaget drabbades SAAB 35 av 136 totalhaverier i svensk tjänst.

”Bland de första problemen med SAAB 35, som ledde till totalhaverier”, skriver Mikael Forslund (sidan 112), ”var rodermomentbegränsningar. Orsaken var en kombination av vingkonfigurationen, styrsystemets konstruktion och hög fart, Avgörande för hur flygföraren kunde klara sig ur en svår situation var Mach-tal och aktuell flyghöjd. En utökad utbildning i förening med modifieringar på flygplanet med bland annat införande av annan styrautomat och ett bättre anpassat räddningssystem reducerade totalhaverierna och antal omkomna flygförare till följd av rodermomentbegränsningar.”

En annan haveriorsak när det gäller SAAB 35-planet var något som kallades superstall.  Fenomenet yttrade sig i att nosen pendlade upp och ned på ett okontrollerat sätt. Det första fallet av superstall inträffade i mars 1960 och det första med dödlig utgång den 7 juni samma år. Majoren Stig Haag hamnade vid halvrollsövning i ett okontrollerat flygläge över Stjärntorp i Östergötland. Haag lyckades inte häva tillståndet och utskjutningen misslyckades då huven aldrig fälldes upp. Det konstaterades vid haveriutredningen att den omkomne piloten drabbats av superstall. https://per-sjofors-fxyj.squarespace.com/superstall

1961-63 genomfördes en mängd försök med provplan och efter hand alla Draken-versioner med olika lastalternativ. Det kunde inte hindra att under perioden 1960-74 förekom 20 totalhaverier omfattande nio omkomna och 11 räddade piloter. Rena flygförarfel kunde också vara en bidragande orsak till totalhaverier genom till exempel kollisioner med marken eller mellan flygplan. Kommer därtill rena materialfel.

38 års tjänstgöring i Sverige. Det gjordes ett flertal försök att sälja Draken 35 till andra länder: Västtyskland, Australien, Norge, Danmark, Finland, Schweiz (1958), Österrike (1967), Belgien (1967), Argentina (1968), Chile (1971), Venezuela (1971), Tunisien (1976) och Singapore (1978). Inga kontrakt skrevs dock med merparten av dessa länder.

Slutligen kom emellertid SAAB 35 Draken att exporteras till Danmark (nytillverkade plus begagnade för reservdelar), Finland (nya, begagnade samt begagnade för reservdelar), Österrike (ombyggda begagnade och begagnade för reservdelar) och USA ( (J 35 D, 35350, begagnade). Omkring 50 Draken-plan i olika versioner återfinns i dag på muséer i Sverige och några andra länder. Tre SAAB 35 Draken flyger fortfarande – två i Sverige och en i USA.

Ett Draken-plan strax före takeoff i Reno, Nevada i september 2003.

Swedish Air Force Historic Flight (SwAFHF) på F 7 i Såtenäs flyger med Sk 35C (35810, F 16-810) och J 35J (3556, F 10-56) som är den sista J 35F2 som ombyggdes till J 35J. I USA, där Draken inte använts militärt, ser man alltjämt en J 35D (3535) i luften ibland. Planet ägs av Dragon Aviation Inc. i Wilmington, Delaware. Till USA exporterades sammanlagt 16 Draken-plan i olika versioner.

Det var den 8 december 1998 som Draken togs ur aktiv tjänst efter 38 års tjänstgöring inom Flygvapnet i Sverige. Planet är därmed en väsentlig del av Flygvapnets historia under Kalla kriget. I civil regi flyger planet dock vidare och kommer sannolikt att göra det under avsevärd tid framöver.

 

Glömda svenska fotbollshjältar (21): Sven-Gunnar Larsson utvecklades som målvakt med åren

Sven-Gunnar Larsson försöker hindra Englands Roger Hunt från att göra mål på Wembley 1968. Svenske lagkaptenen Björn Nordqvist tittar på.

Nog är det litet sorgligt att det som Sven-Gunnar Larsson är mest känd för under sin målvaktskarriär är en allvarlig skada. Det var i träningslandskampen mot England på Wembley den 22 maj 1968 som han i matchens 83e minut fick en spark i huvudet av den engelske mittfältaren Allan Mullery. Efteråt låg Sven-Gunnar medvetslös på sjukhus i ett dygn och tvingades tillbringa en vecka på samma sjukhus. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/e1EqKy/12-223-dar-sen-sist-spricker-sviten-nu

Matchen vann England med 3-1 efter mål av Martin Peters, Bobby Charlton och Roger Hunt. Hammarbys Rolf ”Kocken” Andersson svarade för Sveriges tröstmål i sista matchminuten.

TV-kommentatorn Rudolf ”Putte” Kock, med ett förflutet som vänsterytter i Sveriges bronslag i OS i Paris 1924, landslagsman i ishockey och efter den aktiva banan som mångårig svensk förbundskapten i fotboll, blev föremål för mindre smickrande uppmärksamhet.

Till skillnad från miljoner svenska TV-tittare missade ”Putte” vilken svensk spelare det var som blev utburen på bår. Han rabblade gång på gång upp den svenska laguppställningen från högerback till vänsterytter för att försöka reda ut vilken den utburna spelaren var men tänkte uppenbarligen inte på, att det också fanns en målvakt med i laget…

TVs så kallade klagomur ringdes efter Kocks fadäs – som gränsade till något av en blackout – ner av otaliga upprörda tittare. Larsson ersattes av Malmö FFs målvakt Nils Hult. https://sv.wikipedia.org/wiki/Putte_Kock

Sven-Gunnar i ÖSK-tröjan.

Sven-Gunnar Larsson föddes den 10 maj 1940 och spelade 1958-61 för Linköpings-laget IF Saab. 1962-63 avverkade han 18 allsvenska matcher för Örebro SK men återfanns 1963-64 i anrika engelska Stoke City FC som grundats redan 1863. Han skrev ett amatörkontrakt med klubben, vilket emellertid inte godkändes av Fotboll Association (FA). Följden blev att svensken endast fick spela en match med Stoke, en vänskapsmatch mot Dynamo Moskva. https://www.wikiwand.com/en/Sven-Gunnar_Larsson

Efter det mindre lyckade engelska äventyret återkom Larsson till Örebro SK, där han medverkade i 256 matcher under åren 1964-74. 1977 spelade han även några matcher för Grankulla IFK i Finland. Sven-Gunnar Larsson var efter den aktiva karriären verksam som målvaktstränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Grankulla_IFK

Sven-Gunnar Larsson hann med 27 matcher i Sveriges A-landslag. Debuten skedde i en träningsmatch mot Norge på Råsunda fotbollsstadion i Solna den 31 oktober 1965. Den blågula debuten blev lyckosam eftersom Sven-Gunnar lyckades hålla nollan i en match som slöt 0-0. Det resulterade i att han fick förnyat förtroende i landslagets målvaktströja i VM-kvalmatchen borta mot Cypern. Larsson höll nollan igen, det blev 5-0 till Sverige.

Påföljande år var Sven-Gunnar Larsson förstemålvakt när Sverige ställdes mot Östtyskland i en träningsmatch på bortaplan. Det gick inget vidare – Larsson tvingades vittja nätmaskorna fyra gånger i en kamp som östtyskarna vann med 4-1. I fortsättningen detta år fick Larsson nöja sig med reservmålvaktens roll under det att A-rollen togs över av Nisse Hult respektive Djurgårdens IFs Ronney Pettersson.

Efter två VM-turneringar utan svensk medverkan lyckades Sverige kvalificera sig till fotbolls-VM i Mexiko 1970. Den blivande stormålvakten Ronnie Hellström, Hammarby IF och FC Kaiserslautern, räknades som förstemålvakt och spelade samtliga de landskamper som föregick VM-spelet. I den första VM-kampen mot Italien svarade han dock för en rejäl blunder och släppte ett skott från Angelo Domenghini under sig i elfte matchminuten. Det räckte till en 1-0-seger för Gli Azzurri.

Örebro SK årgång 1968. Laget slutade på femte plats i den allsvenska serietabellen. Sven-Gunnar Larsson i mitten i nedre raden.

I den andra gruppspelsmatchen mot Israel hade Hellström bytts ut mot Sven-Gunnar Larsson mellan stolparna. Matchen slutade 1-1 med Hammarbys Tom Turesson som svensk ledningsmålskytt. I sista matchen mot Uruguay ordnade Ove Grahn blågul seger med 1-0 med Larsson som målvakt. Det hjälpte nu inte, utan Italien och Uruguay gick vidare i turneringen som slutligen vanns av Brasilien efter klara 4-1 mot Italien i finalen. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1970

Sven-Gunnar Larsson var 30 år 1970 men hade med åren utvecklats en hel del i sitt målvaktsvärv. Jag citerar ur Christer Isakssons bok Målvakterna. Från Sigge Lindberg till Thomas Ravelli (W & W 2001):

Örebro SK:s bas Lennart Samuelsson förklarade att 30-årige Sven-Gunnar hade utvecklats mycket med stigande ålder. Tidigare ville han tassa ut i straffområdet för att knipa bollen när inläggen kom, vilket han ofta kritiserades för. Lagom till VM hade han lagt sig till med en ny stil: nu vräkte han sig fram i spelarhögen och visade att han tänkte sno bollen före alla utespelare. Det hade gett honom pondus. https://www.bokus.com/bok/9789146181606/malvakterna/

Det skulle dröja sju landsmatcher innan Ronnie Hellström återkom som blågul förstemålvakt. När det var dags för VM i Västtyskland 1974 ansågs Ronnie av dåvarande förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson, som ersatt Sven-Gunnars gamle klubbkamrat Orvar Bergmark, var det givna förstahandsvalet mellan stolparna. Sven-Gunnar fick finna sig i att sitta på reservbänken under hela turneringen.

Sverige gjorde eljest en utmärkt insats i VM och slutade femma av 16 lag. Det hade kunnat gå ännu bättre om inte MFF-aren Staffan Tapper missat en straffspark i andra gruppspelsmatchen mot Polen. Den polske målvakten Jan Tomaszewski chansade på att Tapper skulle slå straffen i höger hörn vilket också skedde (att han sedan rörde sig för tidigt var tyvärr inget som domaren såg). Tapper fick hädanefter öknamnet ”Tappan Straffer”.  Sverige hade ett stort spelövertag matchen igenom men föll ändå med 1-0.

Så här kunde det se ut när Sven-Gunnar Larsson grep in i eget straffområde.

Polen tog brons i VM genom att sensationellt slå Brasilien med 1-0 i matchen om tredje pris. Världsmästare blev hemmanationen Västtyskland efter seger mot Nederländerna med 2-1 i finalen. Sverige hade inlett med en 3-0-seger mot Uruguay men åkte sedan alltså dit mot Polen. Därefter blev det 2-4-förlust mot västtyskarna och slutligen seger med 2-1 mot Jugoslavien. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1974

1974 blev det sista året som den nu 34-årige Sven-Gunnar Larsson spelade i landslaget. Han fick byta av Ronnie Hellström borta mot Västtyskland i årets första vänskapslandskamp (0-2). Sven-Gunnar fortsatte ett år till på allsvensk nivå i Örebro SK innan han varvade ner.

Glömda svenska fotbollshjältar (20): Prawitz var kanonskytt i landslaget och MFF

Prawitz Öberg belönades 1962 med Aftonbladets Guldbollen som det årets bäste svenske fotbollsspelare.

Första gången jag blev medveten om Prawitz Öbergs existens var då jag lyssnade på ett radioreferat av Sveriges träningslandskamp mot Tjeckoslovakien på Nya Ullevi i Göteborg den 7 april 1962. MFF-spelaren dominerade från sin position som vänsterhalvback matchen och spelade in två mål varav ett på frispark. Tredje målet svarade Harry Bild för.

Hartwig Edmund Prawitz Öberg såg dagens ljus i skånska Gislöv den 16 november 1930. Han tillhörde stöttepelarna i ”di himmelsblå”, det vill säga Malmö FF, under perioden 1952-65 och var under den tiden fruktad av motståndarna på grund av sina stenhårda och välplacerade frisparkar. På 515 matcher i MFF-dressen, varav många som lagkapten, blev det 103 mål. https://sv.wikipedia.org/wiki/Prawitz_%C3%96berg

Öberg landslagsdebuterade mot Finland på Råsunda den 22 september 1957, då han placerades som högerhalv. Efter 1-0 i paus blev det slutligen 5-1 till blågult efter tre fullträffar av Gunnar Gren. Sammanlagt skulle det bli 26 A-landskamper och fem mål för den slitstarke och hårdskjutande MFFaren. I B-landslaget blev facit 12 matcher och ett mål. https://www.svenskfotboll.se/spelarfakta/prawitz-oberg/a23982ed-2209-47e2-8ff4-22afd47e201c/

Prawitz Öberg som samlarbild.

1958 var det så dags för världsmästerskapen i fotboll på hemmaplan. Prawitz Öberg fanns med i Sveriges spelartrupp men blev aldrig uttagen för spel. Samma facit kan noteras för klubbkamraten och målvakten Tore Svensson; varken han eller tredjemålvakten Ingemar Haraldsson, IF Elfsborg förmådde rubba Kalle Svensson. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/spelare-i-silverlaget-1958/

Det kan knappast råda någon tvekan om att 1962 blev Prawitz Öbergs mest framgångsrika år med Aftonbladets Guldbollen som årets bäste svenska fotbollsspelare som höjdpunkt. I klubblaget fick han vänta till 1965 för att kunna titulera sig svensk mästare. Året dessförinnan hade Malmö FF börjat tillämpa det nydanande spelsystemet 4-2-4. Om detta kan vi läsa följande på sajten SvenskaFans.com:

Endast två spelare på mittfältet ställde oerhörda krav på just dessa. Men i MFF fanns två spelare som väl uppfyllde kraven, nämligen ”Lill-Kick” Svensson och Prawitz Öberg. Efter matchen mot IS Halmia (som MFF vann med 6-1, ett mål av Prawitz), skrev KvP att MFF borde satsat mycket tidigare på den här taktiken i och med att laget förfogade över över en spelare som Prawitz Öberg. https://www.svenskafans.com/fotboll/207478

Den i citatet ovan nämnde ”Lill-Kick” var Lennart Svensson, son till MFF-spelaren Eric ”Kick” Nilsson, som representerade de blåvita i över 300 matcher 1956-66 och gjorde 150 mål. Han ingick också i mästarelvan 1965 och hann även med två A-landskamper. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Svensson_(fotbollsspelare)

Gunnarstorps IF kvalsäsongen 1966. Prawitz Öberg längst till höger i nedre raden.

Efter tiden i Malmö FF blev Prawitz Öberg spelande tränare i Skåne-laget Gunnarstorps IF. Som sådan såg han till att laget vann division II närmast före IFK Malmö och således fick spela kvalfotboll till allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnarstorps_IF

Kvalet spelades som enkelserie. GIF fick oavgjort hemma på Tornévallen mot Hammarby IF i första matchen, 1-1, men förlorade borta mot IFK Holmsund med 2-0. Det hjälpte föga att man i sista kvalmatchen slog IF Saab från Linköping med hela 7-0 – Holmsund och Hammarby såg i sista omgången till spela 1-1 för att därmed säkra det allsvenska kontraktet.

Prawitz Öberg spelade fotboll till 41 års ålder. Han avled i skelettcancer någon vecka före sin 65-årsdag 1995.

Tage Danielsson: humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Nationalmonumentet Tage Danielsson – humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Får man ge sig på nationalmonument? Frågan är enbart retorisk, ty svaret är givet – i ett demokratiskt samhälle får man ge sig på alla så länge man inte bryter mot några lagar. Jag tänkte därför utifrån SVTs nu aktuella hyllningsprogram om duon Hasse & Tage (Hasse Alfredson och Tage Danielsson) säga några tämligen beska sanningar om Danielsson, som tillsammans med Alfredson blivit något av just ett svenskt nationalmonument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Danielsson

Min avsikt är dock inte att ta all heder och ära av Tage Danielsson. Man kommer inte ifrån att han var en verbalt och kreativt synnerligen rikt begåvad person som under flera decennier, ofta jämte parhästen Hasse (Hans när han ville framstå som litet mer seriös), roade och kanske ibland även oroade det svenska folket genom en lång räcka produktioner av olika slag.

Tage Danielsson föddes i Linköping 1928 och avled i malignt melanom (hudcancer) på Lidingö 1985. Han skrevs 1949 in vid Uppsala universitet där han kom att ägna sig en hel del åt studentspex inom ramen för Östgöta nation. Efter studieåren fick han anställning vid Sveriges radio (SR) och svarade 1954 för första avsnittet i sin debutproduktion, ett slags kåseriprogram som hette Andersson i nedan. 1959 blev han radions underhållningschef och var som sådan med om att sjösätta det långlivade projektet Sommar.

Det var under sin radiotid som Danielsson lärde känna sin parhäst Hasse Alfredson (1931-2017). Duon kom som Hasse & Tage att dominera svensk underhållningsindustri under 1960- och 1970-talen. Deras produktionsbolag AB Svenska Ord svarade för revyer som Gula Hund (1964) och Svea Hund (1976) samt filmer som Att angöra en brygga (1965) och Picassos äventyr (1978). Tage Danielsson hade även ett finger med i spelet i filmerna Mannen som slutade röka (1977) och Ronja rövardotter (1984).

Tage Danielsson var länge vad som kan betecknas som en klassisk socialdemokrat. 1968 skrev han till S-partiets valkampanj 1968 boken En soffliggares dagbok, som går ut på att författarjaget granskar vilka partier som finns att välja mellan men som till slut fastnar för sossarna på grund av att dessa, till skillnad från borgerligheten, är för jämlikhet. Inga konstigheter där.

Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn.

Danielsson skulle emellertid med tiden bli alltmer kritisk till sosseriet sedan Olof Palme efterträtt Tage Erlander som partiledare och statsminister. I boken Tankar från roten (1974 ) går han tillrätta med S för att partiet enligt hans mening förlorat sin vilja till ekonomisk jämlikhet. Missnöjet eskalerade sedan för att 1984 explodera i en lång debattinlaga i Expressen med rubriken Mordet på solidariteten, där debattören anklagar socialdemokratin för att ha blivit alltför borgerlig och frångått sitt ursprungliga jämlikhetsideal.

Med tiden kom Tage Danielsson att dras närmare ”till den socialism som syndikalisterna förespråkar, med ett minimum med maktkoncentration och med bibehållna fri- och rättigheter”. Ett uttryck för denna omorientering var att Danielsson från och med mitten på 1970-talet blev en regelbunden medarbetare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. https://www.arbetaren.se/2012/10/05/tage-danielsson-och-samtiden/

Att Tage Danielsson blev alltmer desillusionerad över socialdemokratins utveckling framgår tydligt i sången ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” som framförs av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976 med textraderna:

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj, svara på en fråga från en vän som tappat tron, när är dom framme vid sin slutstation? Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek oss alla och valde makten? De är kvar. https://genius.com/Monica-zetterlund-var-blev-ni-av-ljuva-drommar-lyrics

Tillbudet i reaktor 2 vid kärnkraftverket på Three Mile Island i närheten av Harrisburg i Pennsylvania den 28 mars 1979 fick Tage Danielsson att engagera sig hårt mot kärnkraften. I likhet med många andra i Sverige och utomlands drabbades Danielsson av nukleär panik, detta trots att utsläppet vid reaktorn i fråga var tämligen försumbart och att den strålning som en människa som vistades hela tiden vid reaktorn vid tiden för olyckan motsvarade strålningen vid en vanlig röntgenundersökning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harrisburgolyckan

Kärnkraftverket på Three Mile Island utanför Harrisburg.

Danielssons engagemang gav upphov till monologen ”Om sannolikhet” vilken framfördes i minirevyn Under dubbelgöken hösten 1979. Jag har alltid tyckt att detta varit ett svamligt och pekoralistiskt bottennapp i Tage Danielssons produktion, men jag överlåter åt mina läsare att göra en egen bedömning via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=-RpUlDtANyg

Föga sensationellt kom Danielsson att engagera sig för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Upphetsningen kring olyckan på Three Mile Island ett år tidigare gjorde att samtliga tre valalternativ – Linje 1, 2 och 3 – förutsatte en avveckling av kärnkraften. Linje 3 innebar den snabbaste varianten med nedläggning av kärnkraften inom tio år. Mellanalternativet, linje 2, segrade med 39,1 procent av rösterna. Valdeltagandet uppmättes till 75,6 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980

Den produktion som Tage Danielsson för en bred allmänhet i dag troligen mest är känd för är den animerade filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vilken visas av SVT varje julafton sedan 1975. Handlingen bygger på en berättelse ingående i Danielssons bok Sagor för barn över 18 år och för det tecknade innehållet svarar Per Åhlin.

Vi får i filmen följa den 14-årige Karl-Bertil Jonsson, som via sitt feriearbete på posten lägger beslag på julklappar till rika personer och delar ut dessa i slumkvarteren. Unge Karl-Bertil framstår slutligen som en hjälte av Robin Hood-snitt. En riktigt sliskig socialistisk propagandahistoria, om ni frågar mig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Minst lika sliskig fast i ett helt annat format är enligt min uppfattning långfilmen Äppelkriget från 1971 med Tage Danielsson som regissör och med Gösta Ekman, Per Grundén, Monica Zetterlund och Hasse Alfredson i bärande roller. Handlingen går ut på att en snöd schweizisk kapitalist vill exploatera det idylliska Änglamark (med skånska Österlen som förlaga) och göra det till en gigantisk nöjespark kallad Deutschneyland med uppbackning av riksdagsmän, kommunalpolitiker och lokala näringsidkare. Den genomgoda äppelodlarfamiljen Lindberg lyckas dock omintetgöra de ondskefulla planerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ppelkriget

Något av det mest flummiga och verklighetsfrånvända Tage Danielsson har gjort sig skyldig till torde vara filmen Släpp fångarne loss, det är vår!(1975) med, förutom Danielsson, Gösta Ekman, Lena Nyman, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård i bärande roller. Filmen är ett liberalt inslag i debatten om svensk fångvård: internerna skall släppas fria och ges chansen till återanpassning i samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A4pp_f%C3%A5ngarne_loss_%E2%80%93_det_%C3%A4r_v%C3%A5r!

Operetten (eller den musikaliska fabeln) Animalen, som premiärvisades på Stora Teatern i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson, illustrerar den senares närmast osannolikt naiva syn på den utrikespolitiska maktbalans som rådde under det då pågående Kalla kriget. Det storpolitiska maktspelet med främst USA och Sovjetunionen inblandade utförs i produktionen av olika djur.

Animalens grundläggande budskap formuleras av rollfiguren Gustav Lejon så: ”Människor blir klokare av kärlek.” Lösningen på de överhängande världsproblemen? Den består i att öst och väst blir bortgifta med varandra. Operetten tillägnas de kvinnliga (och socialdemokratiska) politikerna Alva Myrdal och Inga Thorsson vilka förklaras vara ”den svenska fredsviljans stämmor i världen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Animalen

I Animalen får djur representera stormakterna USA och Sovjetunionen.

Ovanstående kritiska anmärkningar innebär alls inte att jag avfärdar allt som Tage Danielsson gjort som ren smörja. Jag har funnit stort nöje i flera av de filmer han är inblandad i, men det projekt jag uppskattar mest är ändå  Mosebacke Monarki. Det började i radion 1958 som ett slags motsvarighet till Grönköpings Veckoblad där några av de medverkande, förutom Tage Danielsson och Hasse Alfredson, var Hans ”Hatte” Furuhagen, Carl-Uno Sjöblom, Moltas Erikson och Olle Palin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosebacke_Monarki

1968 lanserades Mosebacke Monarki – eller ”Nyheter och bullentiner från Mosebacke Monarki” – i den då enda, svart-vita TV-kanalen. Programmet sändes i åtta avsnitt på fredagar med den oförlikneliga ensemblen Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet som stående musikaliskt inslag. Ett annat inslag var serien ”Gränsridarna” med den legendariska komediennen Julia Caesar som speakerröst. Jag minns också en valspecial som gjordes inför valet 1968 med Thord Carlsson som obetalbar turnerande politiker.

Det kanske kan verka överraskande att SÄPO faktiskt skall ha övervakat Tage Danielssons göranden och låtanden under en tid revolutionsåret 1968. Underrättelseorganisationen ville emellertid ha vetskap om vad vänsterkrafterna, vilka med allt fog bedömdes vara samhällsomstörtande, sysslade med. Tage Danielsson var visserligen inte någon kommunist men väl hans äldre bror Karl Danielsson, som var kommunistisk ombudsman. https://www.expressen.se/noje/regissorens-upptackt-tage-danielsson-overvakades-av-sapo/

Därtill kom att Danielsson då och då sågs delta i kommunistvänliga demonstrationer till förmån för Nordvietnam och Viet Cong (FNL) riktade mot USAs ambassad vid Gärdet i Stockholm. Om SÄPO inte hade haft koll på Tage Danielsson hade man helt enkelt inte gjort sitt jobb ordentligt.

När man tar del av den mediala bilden av Tage Danielsson kan man få intrycket att han har en status motsvarande ett humanistiskt helgon. En sådan beteckning är dock en självmotsägelse, då helgon per definition varken är humanistiska eller sekulära utan tvärtom har anknytning till kyrka, religion och andlighet.

Enligt min uppfattning var Tage Danielsson snarare en naiv vänsterflummare när han kom att engagera sig för något som låg utanför underhållningsvärldens domäner. Det gör honom lik så många av dagens artister vilka tenderar att reagera med ryggmärgen utifrån något de läser i tidningen eller ser på TV. Danielsson hade troligen ett djupare engagemang än många av de kändisar som i dag undertecknar upprop för ”klimatet” eller mot Sverigedemokraterna, men naiviteten är densamma.

 

Glömda svenska fotbollshjältar (16): Harry Bild – smålänning, utlandsproffs och målskytt av rang

Harry Bild i Norrköpings-dress stormar fram i en match mot Linköpingsalliansen på Folkungavallen i Linköping.

Harry Sven-Olof Bild föddes 1936 och växte upp i Värends Nöbbele i mörkaste Småland, där han också fick sin fotbollsfostran.

Han värvades 1956 över från Nöbbele BK till dåtidens mästarlag IFK Norrköping där han blev kvar till 1964 som innerspelare och tillika en målgörare av rang: på 175 allsvenska matcher svarade han enligt statistiska uppgifter för 120 fullträffar. Han blev allsvensk skyttekung debutsäsongen 1956/57 (man spelade på den tiden höst-vår) med 19 nätkänningar och tilldelades Aftonbladets Guldbollen 1963 som det årets bäste svenske fotbollsspelare. https://ostersif.se/profiler

Under tiden i ”Guldköping” var Harry Bild med om att vinna SM-guld fyra gånger. Klubben blev under denna tid aldrig sämre än tvåa i allsvenskan. Andra framträdande lagmedlemmar var målvaktsfantomen Bengt ”Zamora” Nyholm, försvarslåset Åke ”Bajdoff” Johansson och anfallseleganten Örjan Martinsson; Bild har nämnt den sistnämnde som en av de spelare han trivdes bäst med på planen jämte Agne Simonsson. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harry_Bild

Harry Bild hann med att avverka 28 matcher och 13 mål i A-landslagströjan. I B-landslaget gjorde han fem mål på lika många matcher och i U21-landslaget sex mål på fyra matcher. Inget dåligt facit! https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=6e1980c2-2551-4e32-9ffd-0dceee37fc60

Att den tämligen hårdföre – han kallades ibland ”Granit-Harry” – målspottaren Harry Bild skulle tilldra sig intresse från utlandet var en självklar sak. 1964-65 återfanns han således i FC Zürich i schweiziska ligan men fick säsongen rumphuggen till följd av skada. Det blev sex mål på 17 matcher. 1965-67 hade Bild en mycket framgångsrik sejour i den holländska storklubben Feyenoord Rotterdam, där det blev 39 mål på 52 matcher.

Harry Bild värvades genom legendariske klubbledaren Stig Svenssons försorg 1968 hem till Sverige och Östers IF i Växjö. Svensson hade ringt upp Harry och hört sig för om det fanns en chans att locka hem honom, vilket gav resultat: Feyenoord stod i begrepp att köpa in en jugoslavisk spelare, och eftersom endast en utländsk spelare per klubb tilläts i den nederländska ligan valde svensken att återvända till den småländska fosterjorden. Köpesumman utgjordes av 100 000 gulden, motsvarande 142 000 kronor.

Östers mästarlag 1968. Harry Bild näst längst till vänster i bakre raden (bredvid honom lagledaren Stig Svensson i civila kläder).

Öster hade bildats som en kvartersklubb i Växjö 1930 och lyckades 1967 via kvalspel mot Sandvikens IF och IK Brage med Bild i laget för första gången ta sig upp i den högsta serien. Rekordpubliken hemma på Värendsvallen uppgick till 21 000. Stig Svensson – far till landslagsmannen och förbundskaptenen Tommy Svensson – förstärkte laget med, förutom Harry Bild, den ungerskfödde tränaren Vilmos Varszegi. Det var nyförvärv som i allra högsta grad gav resultat.

Östers IF vann nämligen allsvenskan debutåret 1968 varför Harry Bild kunde plocka hem sitt femte SM-guld. Det är en hittills oöverträffad prestation. IF Elfsborg vann visserligen SM-guldet som nykomling 1961 men hade då en anrik förhistoria med såväl allsvenskt spel som SM-segrar. Öster erövrade sedan SM-tecknen 1978, 1980 och 1981 och vann Svenska cupen 1977.

Redan ett par år efter den så lyckosamma debuten i allsvenskan löpte Växjö-laget risk att ta hissen ner i division II. Harry Bild spelade en avgörande roll i att så icke blev fallet. Jag låter Stig Svensson berätta:

Öster låg illa till i allsvenskan 1970. I första matchen mot Åtvidaberg var laget i underläge med 2-0 och division II grinade oss sannerligen i ansiktet. Harry vände matchen med två snabba mål och till slut fick vi oavgjort och kunde därmed säkra en plats i 1971 års allsvenska. Harry bild hade sannerligen betalat sig.

I en intervju för sajten Svenskafans.com berättar Harry Bild att han räknar bortalandskampen mot Danmark i Köpenhamn 1959, ingående i den nordiska mästerskapsserien, som en av sina mest minnesvärda upplevelser. Blågult tufsade till danskarna med hela 6-0 i deras egen kula efter två mål av Bild. För övriga fullträffar svarade Bengt ”Fölet” Berndtsson (2) samt Agne Simonsson och Lennart Backman. https://www.svenskafans.com/fotboll/spelare-vi-minns-intervju-med-harry-bild-533873

Ett mindre trevligt minne enligt Harry var debuten för Sverige mot Österrike på bortaplan i maj 1957. Det blev förlust med 1-0 efter en mindre lyckad insats av Harry Bild. Denne tillåter sig förmoda att detta var ett tungt vägande skäl till att han ej blev uttagen i truppen till VM på hemmaplan 1958.

Ulf Jansson: Harry Bild. Från Nöbbele till schweiziska proffsligan.

Sedan dess har det sprungits ett oräkneligt antal mil på fotbollsplanerna runt om i världen och Harry Bild har hunnit bli 83 år gammal. Han har flera släktingar som gjort viss lycka inom fotbollen, främst systersonen Per-Olof (mest kallad Peo) som blivit både fyrafaldig svensk mästare med Östers IF och tvåfaldig A-landslagsman. Peos söner Fredrik och Andreas har båda spelat i den röda Öster-tröjan.

Harry valde att avrunda den aktiva karriären med spel i Rottne IF i division IV sydöstra Småland 1974-76. Det skall tilläggas att han under flera år drev en sportaffär i centrala Växjö.

Slutligen skall nämnas att det skrivits en bok om Harry med titeln Harry Bild. Från Nöbbele till schweiziska proffsligan av Ulf Jansson (1964, 48 sidor).

Nej, Skyttedal – det är inte ”lagom” att låta EU bestämma migrationspolitiken

Hur ”lagom” är egentligen KDs EU-politik?

Tillhör ni dem som är litet imponerade av Kristdemokraternas utveckling till att bli ett vad som ibland påståtts vara ett ”SD light”? I så fall tror jag det är dags att tänka om. KDs toppkandidat Sara Skyttedal, född 1986, har nämligen slagit fast att partiet vill ha en gemensam flykting- och migrationspolitik för EU och att de länder som inte rättar in sig i ledet skall bestraffas hårt.

Det var i en utfrågning i SVT inför valet till Europaparlamentet den 26 maj som Skyttedal tydligt angav den kristdemokrtiska inställningen: ”I grund och botten kommer migrationspolitiken att behöva avgöras på EU-nivå…Om man skyfflar över ansvaret ska EU ha kraftfulla sanktionsmöjlighet

Skyttedal (KD) vill straffa länder som inte tar emot migranter

Skyttedals uttalanden i SVT rimmar illa eller inte alls med partiets slogan inför EP valet: ”Make EU Lagom Again”. En svengelsk parafras på Sverigedemokraternas ”Gör Sverige lagom igen”. KD har påstått att partiet inte vill att EU skall lägga sig i frågor som medlemsstaterna klarar bättre själva, men flykting- och migrationspolitiken hör uppenbarligen inte till dessa.

Sara Skyttedal – och i någon mån partiledaren Ebba Busch Thor – har kommit att personifiera den högervridning av KD som en del bedömare tycker sig skönja. Hon lär ha firat med champagne när Decemberöverenskommelsen föll och menade, att ”KD måste komma ut som äkta höger”. Hennes krav på gemensam migrationspolitik inom EU och hårda straff mot avvikare ter sig dock varken särskilt ”höger” eller särskilt ”lagom”.

Keps med SD-slogan.

Kristdemokraterna brukar anses ha dels en socialliberal, dels en konservativ falang. Sara Skyttedal, till vardags kommunalråd i Linköping, har hittills ansetts tillhöra den senare falangen. Uttalandet om EUs flykting- och migrationspolitik står dock i motsats till detta förmodande. En sak torde stå alldeles klar: går vi med på att överantvarda det nationella självbestämmandet till Bryssel kommer vi inte att få det tillbaka.

Som Trump-anhängare är jag vidare inte överförtjust i Saras tweet från den 20 februari 2017: ”Jag stödjer INTE Trump.” Inte heller det särdeles höger.

 

Sara Skyttedal: KD måste komma ut som äkta höger

Det slinker ibland ur mig, att om inte SD fanns skulle jag rösta KD. Något som jag också gjort i ett eller annat val innan det blev SD för första gången 2002. Nu känner jag mig mera tveksam.

 

Ny bok: Sex läsvärda texter av Jan Sjunnesson

Livsvatten är titeln på Jan Sjunnessons senaste bok. Foto: Tommy Hansson

Livsvatten – så heter Jan Sjunnessons senaste bok (Stockholm 2017, 193 sidor). Boktiteln har hämtats från den inledande berättelsen om de fiktiva personerna Johan Trädgård och dennes dotter Birgitta med underrubriken ”En berättelse om alkohål (sic!)” och deras relation till alkoholhaltiga drycker.

De övriga fem texterna är ”Vargen kommer – en monolog”, ”Det filosofiska begreppet Den Andre”, ”Utlänningar om svenskarna”, ”Språket hos Orwell och Martinsson” samt ”Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap”. Man kan nog sammanfattningsvis påstå att bokens sex texter spretar åt alla håll, men det gör dem enligt min uppfattning inte mindre läsvärda!

När Jan Sjunnesson, född i Linköping 1958, gjorde entré i Sverige-vänliga sammanhang så blev han nästan över en natt känd i vida kretsar. Och sedan han 2014 utsetts till chefredaktör och ansvarig utgivare för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden blev han en ofta förekommande gäst i diverse TV-soffor och debattprogram. https://sv.wikipedia.org/wiki/Samtiden_(webbtidning)

När Sjunnesson sedan året därpå avpolletterades på initiativ av den i Budapest häckande, avsuttne riksdagsmannen Erik Almqvist blev det en förstasidesnyhet i svenska medier. 2016 utsågs den tidigare centerpartistiske skribenten Dick Erixon till ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Samtiden. Almqvist tycks numera dessbättre vara ett minne blott vad beträffar Samtiden och andra SD-sammanhang.

Jan Sjunnesson må ha försvunnit från den officiella SD-scenen men kämpar på som så kallat Sverige-vänlig skribent och debattör. Som sådan har han, om jag förstått saken rätt, varit verksam sedan han i ett inlägg på den nu avsomnade debattsajten Newsmill ställde den i Sverige närmast tabubelagda frågan: ”Vad kostar invandringen i indirekta kostnader?” https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Sjunnesson

På 1970- och 1980-talet var Jan Sjunnesson bland annat engagerad i Vänsterpartiet kommunisterna och dess ungdomsförbund Ung vänster. Han kände varmt för företeelser som internationell solidaritet och flyktingars situation. Efterhand blev det akademiska examina i filosofi och pedagogik i Uppsala, Södertörn och Linköping samt anställningar som skolledare – exempelvis biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Den tiden är nu förbi för Sjunnesson, vars politiska övertygelse medfört att han i praktiken drabbats av yrkesförbud inom skolvärlden.

Jan Sjunnesson på besök hos SD Vallentuna. Foto: SD

Skrivit, det har Sjunnesson gjort sedan han började som journalist i början på 1980-talet. För några år sedan utkom han med den egenartade, politiska romanen Framtidsmannen med motiv från Sverige och Indien (där Sjunnesson också varit verksam). Jag skrev då en recension som kan läsas via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/09/folkbildningsmannens-roman-om-framtidsmannen/

Berättelsen ”Livsvatten” i boken med samma namn tar sig an det icke helt okomplicerade ämnet alkohol, som alla människor har något slags relation till. Huvudpersonerna, Johan Trädgård och hans dotter Birgitta (som är anställd vid Systembolaget), är båda alkoholkonsumenter men Johan oroar sig över dotterns ymniga drickande. Birgitta sammanfattar svenskarnas inställning till alkohol på följande sätt (sidan 45):

Vad jag lärt mig från att jobba på Bolaget är att svenskarna smusslar med flaskorna och vill samtidigt vara lite tuffa. De ser sig som rebeller när de köper ut. Inte som att köpa ut till andra utan till sig själva. Det är lite sorgligt men så är vi. Vi kan inte bli som fransmän eller britter. Alkohol är ett livsvatten för oss. PS. För övrigt anser jag att Systembolaget borde ha söndagsöppet.

Texten ”Vargen kommer” har formen av en scenisk monolog där aktören kreerar rollen som en desperat man som tröttnat på det politiska klimatet i Sverige och därför hotar tända eld på sig själv som protest mot regimen. Precis som Jan Palach gjorde i Prag 1969 och Mohammed Bouazizi i Tunis 2011. Det monologpersonen och Palach/Bouazizi har gemensamt är att de är djupt kritiska mot rådande regimer, även om dessa är milt sagt olika.

”Jag tjänar inte denna förrädarregim längre”, citeras monologpersonen. ”Jag är ingen arbetande person som betalar skatt till detta ruttnande lik till nation. Jag vägrar att låta mig bli som er, hellre är jag hemlös, en fredlös och statslös varg. En flamma i natten. med en dunk fotogen och en tändare kan man slå ett riksdagshus med häpnad.”

Hur den sceniska framställningen slutar skall inte avslöjas här, men Sjunnessons text är onekligen väldigt stark!

Återstående fyra texter är, till skillnad från de två inledande, inte fiktiva utan resonerar kring ämnen som uppenbarligen intresserar författaren. Av dessa vill jag särskilt rekommendera genomgången av kritiska Sverige-skildringar från Susan Sontag 1969 till makarna Pegkul 2014. Min personliga favorit bland dessa skildringar är den brittiske journalisten Roland Huntfords Det blinda Sverige (The New Totalitarians) från 1971, som tecknar en bild av ett land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med det övriga demokratiska Europa.

Harry Martinson tilldelades nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

I Sjunnessons näst sista text gör författaren en intressant jämförelse mellan den engelske framtidsskildraren George Orwell (som egentligen hette Eric Blair), mest känd för dystopierna 1984 och Grisfarmen, och den svenske skalden och nobelpristagaren Harry Martinson i dennes rymdepos Aniara som komponisten Karl-Birger Blomdahl gjorde en mycket avancerad opera av 1958.

Skall jag framföra något kritiskt blir det att Sjunnesson nog kunde ha bekvämat sig med att stava Harry Martinsons efternamn korrekt och inte med två s!

Jag bekänner gärna att jag hade ett betydande utbyte av Jan Sjunnessons läsvärda texter och rekommenderar dem med stort nöje!

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.

Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp

Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.

Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.

Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.

Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.

Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.

Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.