Posted tagged ‘Linus Bylund’

SD fjärde största i juni-SIFO

19 juni, 2011

Det råder en tämligen bastant övervikt för det rödgröna blocket i den SIFO-mätning som presenterades av Svenska Dagbladet i dag den 19 juni. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet får tillhopa 48,8 procent medan alliansunderlaget noteras för endast 43,3 procent. Men skillnaden är egentligen större än så, emedan KD (för vilken gång i ordningen?) hamnar under riksdagsspärren med bara 3,6 procent.

Sossarnas 35,2 procent kan kanske med en välvillig tolkning av den nye S-ledarens prestationer betecknas som ett slags ”Juholt-effekt”. Realistiskt sett är det väl närmast så, att folk som är benägna att rösta på sossarna gläds åt att det nu finns en tydlig ledare som i varje fall inte gjort bort sig helt. Samtidigt har statsminister Fredrik Reinfeldt under den gångna månaden gjort en  slät figur och därtill tappat i personligt förtroende.

Statsministern har viss anledning att se bekymrad ut…Foto: Photo2be

Oppositionen ser rätt stabil ut med sossarna på uppgång, miljöpartisterna med fortsatt höga siffror och vänstern ännu så länge knappt men klart över fyraprocentsstrecket. Alliansen kan nog sluta drömma om att V någonsin skulle hamna under riksdagsspärren, med tanke på att den omskrivna ”kamrat fyra procent” i ett skarpt läge skulle träda i kraft och rädda de forna kommunisterna kvar i parlamentet. Något motsvarande fenomen existerar knappast som livlina för KD i det borgerliga lägret.

För mig framstår det som uppenbart att KDs raison d´etre inte längre är för handen: dels har den alltmer bleknande partiledaren Göran Hägglund definitivt övergivit partiets tidigare patenterat familjevänliga politik, dels bryr sig partiets riksdagsgrupp inte längre ett dyft om abortfrågan – i stället har Sverigedemokraterna införlivat KDs gamla hjärtefrågor med sitt eget program. Detta blev närmast överydligt med SDs Julia Kronlids uppmärksammade debattinsats i riksdagen nyligen, där hon – till skillnad från KDs representant -talade för att sjukvårdspersonal måste ha rätt att, utifrån sitt samvete, säga nej till att medverka vid det utsläckande av liv som alla aborter innebär.

För Sverigedemokraterna ser det fortsatt stablit ut med 6,8 procent andra SIFO-mätningen i rad och vågmästarläge, det senare om man räknar med KDs siffror. Det är visserligen tänkbart att mätningsdeltagarna imponerats över Jimmie Åkessons som vanligt gedigna insats i partiledardebatten och Julia Kronlids ovan nämnda framträdande, men troligaste förklaringen till SDs fortsatta framgångar torde nog ändå vara att partiet breddat sin politik, gjort inbrytningar runt om i landet samt fått något ökat stöd i de större städerna. Värt att notera är att SD nu är Sveriges fjärde största parti knappt före Folkpartiet, klart distanserande krisande Centerpartiet med lama ankan Maud Olofsson i spetsen.

…och här är huvudskälet till Reinfeldts bekymmer: lama ankorna Hägglund och Olofsson. Foto: Photo2be

Personligen undrar jag om inte den största orsaken till SDs långsamt uppgående opinionssiffror står att finna i att det är på väg att gå upp för allt fler människor, att partiet inte är det ”främlingsfientliga” och/eller ”rasistiska” extremistparti som greuel-propagandan vill göra gällande. Utan ett fullt normalt och konventionellt parti som tar upp frågor, som allt fler människor finner angelägna.

I 2014 års val vore det väl själva bövelen om man inte skulle lyckas ta sig in i Stockholms stadshus med Linus Bylund, pressekreterare hos Åkesson, som trolig ”stark man” och dessutom komma in i Stockholms läns landsting!

SIFO-resultatet är ingalunda högsta juni-noteringen för Sverigedemokraterna. Bäst har det gått hos United Minds med 7,8 procent under det att YouGov bjöd på 7,1 procent. Hos Skop blev det 6,5, Novus 5,4 och Demoskop 5,4. Sämst resultat under senare tid för SD blev det i Synovate-undersökningen i maj, då partiet nätt och jämnt lyckades kravla sig över riksdagsstrecket med 4,2 procent av de tillfrågades sympatier.

Sistnämnda bottennapp föranledde ej alls oväntat olyckskorpen, den tidigare SDaren och  till Piratpartiet avhoppade labile Jan Rume, att förutspå att SD i valet om drygt tre år skulle ”göra en Ny Demokrati” och ramla ur riksdagen. Orsaken skulle vara ett ute i bygderna utbrett missnöje med partiledningens göranden och låtanden och att SD därför skulle ramla ihop som ett korthus lagom till valet.

Jag kan upplysa den gamle skojaren Rume om att detta aldrig kommer att inträffa. Sagda missnöje, som bland annat tidningen Expo och andra SD-fientliga krafter sökt blåsa upp bortom all rim och reson, är egentligen högst marginellt och knappast större än det missnöjde som frodas inom varje parti. Det beror till ungefär lika delar på missnöje och bitterhet med den personliga ställningen inom partiet, ren och oförfalskad avundsjuka, missförstånd, oförmåga att förstå hur ett politiskt parti fungerar samt allmän grälsjuka.

Åkesson i finrummet mellan Linus Bylund (till vänster) och nya MP-språkröret Gustav Fridolin. Foto: Photo2be

Sanningen är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i politikens finrum för att stanna, vilket alla inblandade har att förhålla sig till vare sig det svider i skinnet eller inte.

– Vi skall bli ett stort, brett och folkligt parti!

30 maj, 2011

Jimmie Åkesson och Håkan Borg i andrakammarsalen. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj inbjöds till medlemsträff med sverigedemokrater i Stockholms län och stad. Det var samtidigt första mötet ingående i partiledare Jimmie Åkessons planerade rundresa till samtliga SD-distrikt i riket. Att döma av närvaro, antal frågor riktade till Jimmie och allmänt gott humör blev resultatet av mötet lysande!

– Nu är vi en del av etablissemanget!

 Så inledde Mikael Valtersson, chef för Sverigedemokraternas riksdagskansli, sitt hälsningsanförande. Egentligen var det en rätt överflödig kommentar, eftersom etablissemangstillhörigheten bekräftades av själva mötesplatsen – riksdagens andrakammarsal. Och för att ingen skulle tro att SD fortfarande ligger och harvar utanför politikens finrum med ett väljarstöd på två-tre procent, fanns i salens fond ett jättelikt anslag med texten ”Här för att stanna”.
  
Efter Valterssons hälsningsord klev Linus Bylund, mest känd som Jimmie Åkessons pressekreterare, upp på podiet och underströk hur viktigt det är med goda kontakter mellan partiledning och medlemmarna i distrikten.
  
– Stockholm är viktigt av flera skäl, underströk Bylund. Han erinrade om att SD historiskt sett har haft svårigheter hävda sig i storstäderna (utom Malmö, måste man nog tillägga). När det gäller Stockholm kan ingen tvivla på att detta är sant.

Här misslyckades SD med att i senaste valet komma in i såväl Stockholms stadshus som landstinget. Vilket naturligtvis är skälet till att Linus ännu inte kan titulera sig gruppledare i stadshuset. I valet 2014 måste det bli ändring!
  
Innan det var dags för Jimmie Åkesson att säga några väl valda ord orienterade Robert Stenkvist, vice ordförande i SD Stockholms län, dels om riksdagshusets historia, dels om den positiva SD-trenden i Stockholms län. Nye distriktsombudsmannen i länet, Håkan Borg, fyllde på med att berätta om nybildade föreningar i Solna och Ekerö.
  
Unge William Hahne, som tjänstgör i riksdagskansliets pressekretariat, berättade om SDU-avdelningens torsdagsträffar i gamla partikansliet på Södermalm men också, tyvärr, om det vänstervåld som alltfort förekommer vid somliga SDU-arrangemang.

Linus Bylund och Robert Stenkvist gör sin insats. Foto: Tommy Hansson

-Det är bra med sådana här träffar, där så många som möjligt kan komma för att få en ny återkoppling lokalt-regionalt, framhöll Jimmie Åkesson inledningsvis. Att komma in i Sveriges riksdag är svårt för vilket parti som helst. Men ett drygt halvår efter valet fungerar det någorlunda. Vi har också fått plats i alla utskott, vilket inte var alldeles självklart.
  
Efter prioriteringen av riksdagsarbetet är det nu dags, sade Jimmie, att ägna distrikts- och lokalavdelningar uppmärksamhet. Därav partiledarens planerade rundresa i landet, vilken alltså inleddes med mötet i Stockholm.
  
-För att få kompetent folk till riksdagskansliet har vi också varit tvungna att mer eller mindre dränera distrikten och lokalavdelningarna på folk, menade Jimmie. Men det har också inneburit att andra fått kliva fram och visa framfötterna.
  
Det viktigaste med SD:s riksdagsinträde, framhöll Jimmie Åkesson, är att partiet nu genom mandatfördelningen i riksdagen har fått en reell möjlighet att påverka människors vardag.
  
-Det innebär också mycket ansvar. Vi har aldrig haft ambitionen att skapa kaos, även om vi lyckats fälla regeringen några gånger. Tvärtom vill vi visa att vi har kompetens och kraft att ta ansvar för landet. På sikt skall vi bli ett eget regeringsalternativ.  Vidare tycker SD det är viktigare att satsa på välfärd och en dräglig tillvaro för landets pensionärer än att gå vidare med skattesänkningar. Därför är vi beredda att vid behov gå samman med de röd-gröna.
  
Vår partiledare stack inte under stol med att det är besvärligt att vara ett litet riksdagsparti. Det ställer stora krav på de 20 riksdagsledamöterna. Det ställer också krav på alla partimedlemmar att bredda politiken och ta ställning på en djupare nivå på en mängd områden.
  
-Hela partiet – som i dag består av omkring 6000 medlemmar – måste professionaliseras. På sikt skall vi bli ett stort, brett och folkligt parti!

Efter en halvtimmes fika- och rökpaus var det dags för Håkan Borg att avsluta denna mycket lyckade sammankomst med att be Jimmie Åkesson besvara ett antal frågor som kommit in inför mötet. En fråga gällde arbetet i riksdagens utskott, och här hade Jimmie bara positiva besked att lämna:
  

 -Det går galant, och jag är full av beundran inför samtliga riksdagsledamöters arbete. Det gäller att driva partiets linje men också att kompromissa ibland. Öppenhet är viktigt.
  
På frågan om att förbättra villkoren för landets pensionärer svarade partiledaren:
  
-Det var ett av våra främsta vallöften, så självklart står vi fast vid det. Vi har också avsatt medel härför i vår vårbudgetmotion.
  
Ytterligare en fråga berörde medias ofta framförda påstående, att SD vill framstå som martyrer.
  
-Det stämmer naturligtvis inte, menade Jimmie, men om vi blir överfallna – vilket bevisligen händer då och då – kan vi inte tiga om det. Långsiktigt är det vi som är vinnare!
  
Sammanfattningsvis klargjorde Jimmie Åkesson att, även om saker och ting är på väg att förbättras högst väsentligt, partiet alltjämt är inne i en ”enorm omställningsfas, som kommer att ta litet tid. Vi ber om överseende med det.”

SD enligt två kulturelitister

12 januari, 2011

Det tycks inte vara någon hejd på intresset för Sverigedemokraterna i samband med partiets inval i Sveriges riksdag. Redan har SVT visat en dokumentär om SDs väg till politikens finrum och ikväll visas i samma forum en film om de första hundra dagarna där. Här tänkte jag dock uppehålla mig  vid en bok som utkom strax efter valet.

Annika Hamrud och Elisabet Qvarford heter två lätt fylliga, medelålders damer som någon gång våren 2010  började jobba på en bok med arbetsnamnet SD och jakten på  fyra procent vilken skulle publiceras på damernas eget förlag Normal. Under resans gång gick emellertid förlaget i putten liksom det tentativa namnet – till slut kom boken att kallas Svensk, svenskare… och ges ut på Optimal förlag.

Hamrud och Qvarford ville träffa mig på en plats i Stockholm som helst skulle spegla min egen intresseinriktning. Jag valde då bysten – i boken kallad ”statyn” – av 1700-talstänkaren Emanuel Swedenborg på Mariatorget, inte så långt ifrån min arbetsplats på SDs kansli. Härifrån gick vi i samlad tropp till ett närbeläget café för den intervju som följde.

Under mina nu närmare 40 år som politiskt aktiv och publicist har jag blivit intervjuad ett försvarligt antal gånger och stött på alla tänkbara typer av intervjuare: otrevliga, trevliga, nonchalanta, ointresserade, neutrala,  aggressiva…you name it. Varje sverigedemokrat som undergått medieträning torde vara medveten om att det är de trevliga man skall se upp mest med. Hamrud/Qvarford tillhör just denna typ som med ett tillmötesgående sätt söker  invagga intervjuobjektet i en falsk  säkerhet.

Jag kan inte påstå att detta förhållningssätt betydde särskilt mycket för min intervjuinsats, eftersom jag var väl medveten om taktiken i fråga. Risken vid ett möte med intervjuare tillhörande denna kategori är naturligtvis att man tar trevligheten som en intäkt för sympati gentemot ens egen person eller egna åsikter, något som är ljusår från sanningen. Det visade sig att Hamrud/Qvarford var mest intresserade av att prata homosexualitet, vilket fick sin förklaring då jag kom tillbaka till partikansliet – någon upplyste mig nämligen om att de rundnätta damerna inte bara var hom0- eller bisexuella utan jämväl ett så kallat par.

Det spelade nu ingen roll för mitt sätt att svara på frågorna. Jag anser noga taget 1) att sexuell läggning är något envar får ta ansvar för; 2) att äktenskapet är förbehållet man och kvinna; och c) att homosexlobbyn har en löjligt stor makt över opinionsbildning och samhällsliv i Sverige. Det säger jag till var och en oavsett läggning om frågan kommer upp. ”Ansikte mot ansikte uttrycker han heller inte homofobiska åsikter”, skriver författarna sedan, vilket förstås stämmer – jag uttrycker inte sådana åsikter helt enkelt därför att jag inte är homofob, det vill säga hyser skräck för homosexuella.

Paret Hamrud/Qvarford.

Vad Hamrud/Qvarford är ute efter i sammanhanget – vilket den färdiga boken tydligt visar – är att i den här frågan få fram en bild av SD som ett djupt splittrat parti, där en del medlemmar besöker gayklubbar medan andra tar avstånd från homosexualitet. Det enda man enligt min mening lyckas fastslå är att det finns en viss spännvidd i partiet , och det behöver ju inte vara fel oavsett vilken fråga det gäller.

Jag kan ta avsnittet om mig  i boken (sidorna 106-116) som ett inledande exempel på författarnas sätt att skildra SD och dess företrädare. Enligt Hamrud/Qvarfords koncept är det de själva som är de normala – deras ursprungliga förlag hette ju också Normal – vilka med stora ögon och skarp blick och oftast tappert leende rör sig i de för dem förhatliga SD-kretsarna. Ofta nog påstår de sig bli ”förvånade”, ”häpna” eller ”förbluffade” över någonting. Följande stycke ur intervjun med mig är typiskt för hur de uttrycker sig boken igenom (bakgrunden var att jag talat om mitt medlemskap i Liberala Katolska Kyrkan):

Vi försöker att inte visa hur förbluffade vi är. Liberala katolska kyrkan känner vi väl till från bögkretsar. Och vi har sett dem i många år vandra i Prideparaden.  

Jag är naturligtvis väl medveten om att LKK, till skillnad från mig själv, ser positivt på så kallade vigslar mellan samkönade par och att det bland kyrkans tjänare finns homosexuella. Min förklaring till mitt (passiva) medlemskap, att kyrkan ger församlingsmedlemmen full frihet att tolka Bibelns ord, finns dock inte med i boken, däremot min positiva syn på kyrkans oerhört vackra mässa.

En annan taktik Hamrud och Qvarford tillämpar är en mild men konsekvent genomförd mobbing som syftar till att framställa intervjuoffret som litet mindre vetande, litet löjlig, litet kufisk. Som när man skriver om mig på följande sätt:

Tommy Hansson är en rundlagd man med vita lockar. På äldre bilder ser man att han tidigare bar ett långt skägg som påminner om vad många imamer bär…När han talar börjar han varje svar till oss med ett ”Ja. Just det”. Sedan kommer ett antal mutter innan han svarar. I text använder han ett gammaldags språkbruk…Vi vill prata om att hans andreman har problem med sitt fackföreningsmedlemskap…Men Tommy Hansson verkar inte riktigt vara insatt i vad ett fackföreningsmedlemskap innebär.

Imamskägget är från 2001.

En sakupplysning i sammanhanget är att jag varit konstant fackansluten sedan 1982. Men det är ju Hamrud/Qvarford, sanningssökarna, som vet bäst. Det är de som är de ”normala”.

Deras observationer innefattar också följande ”avslöjande” anmärkningar om nuvarande riksdagsmannen Erik Almqvist, tillika ordförande i Sverigedemokratisk Ungdom (SDU):

Det är en solig vårdag. Erik Almqvist har en röd V-ringad tröja med skjorta som sticker ut baktill, smala kakifärgade byxor och vita sneakers. Huvudet är rakat, man kan se att hårfästet håller på att smyga sig bakåt…Erik Almqvist är känd för sitt intresse för sång. Han var en av de sverigedemokrater som sjöng allsång när SR-radioprogrammet Kaliber gjorde ett undersökande reportage på en konferensresa till Tallinn.

Om Linus Bylund, numera Jimmie Åkessons pressekreterare:

Bylund är ofta drastisk i sitt språkbruk och han använder yviga referenser. Han ser ordentlig ut i sin grå kavaj som spänner över musklerna. Hans blonda, rödlätta hår är kort och välansat och han har ett litet skägg. Vi är inte säkra på hur det skulle vara att tala med honom över ett fikabord eftersom han så ofta far ut i hårda ord via Internet. När vi träffas är han precis som de flesta andra SD:are en trevlig person. Men Linus Bylund verkar ha svårt att förstå att andra inte tänker som han gör.

Men ibland brister det för författarna. Då förmår de inte längre upprätthålla sin tillkämpat ironiska, halvtrevliga jargong utan tar till det grövre artilleriet. Som när man rätt och slätt hävdar att SDs partiledare far med osanning: ”Jimmie ljuger”, detta apropå SVT-programmet ”Debatt” där också debattledaren Belinda Olsson får sig en känga för att hon går på Jimmie Åkessons förmenta lögner. Jag behöver knappast tillägga att bevisföringen är vacklande.

Ibland vill verkligheten inte riktigt passa in i Hamrud/Qvarfords på förhand ihopsnickrade ramar. På ett flertal ställen i boken inskärper man exempelvis att Dansk Folkeparti (DF), som är något av en förebild för Sverigedemokraterna, inte skulle vilja ha något med SD att göra. Pinsamt nog beslutar sig emellertid DFs partiledare Pia Kjaersgaard i slutet av valrörelsen för att delta i ett möte tillsammans med Jimmie Åkesson i skånska Höganäs. När Pia meddelar detta på sin blogg skriver Hamrud/Qvarford, uppenbart osant: ”Vi blir inte särskilt förvånade.”

Pia och Jimmie.

Annika Hamrud och Elisabet Qvarford hade utan tvivel föredragit att SD inte hade kommit in i riksdagen. Då hade deras avmätt ironiska och mobbande stil kommit mer till sin rätt: kufarna och galningarna klarade inte av att komma in i riksdagen. Nu blev det ju inte så. Det hindrar  inte att de lågmälda elakheterna står som spön i backen i det avslutande kapitlet ”Den underbara natten.” Till råga på allt förklaras lokalen för valvakan vara slående lik kansliet i ”Bunkern” på Södermalm.

Bland våra queervänners oförglömliga observationer från valvakan märks att Jimmie Åkesson får en blombukett ”denna gång inslagen i cellofan” (tidigare har de tjatat om att blommor från SD vanligen brukar slås in i papper) och att ”Inte heller denna gång klarar Sverigedemokraterna att klappa i takt.”

Däremot klarade de av att ta sig in i riksdagen och det är nog, trots allt, viktigare.

Vad författarna medvetet hållit inne med i bokens föregående kapitel får mer eller mindre fritt spelrum i det avslutande stycket ”Epilog.” Här slås det fast att ”dessa människor” (det vill säga sverigedemokrater) ”lätt tar till sig konspirationsteorier”, ”har svårt att förstå hur andra människor tänker”, ”inte riktigt kan förstå värdet med pluralism”, ”inser sällan hur det de säger uppfattas utanför ‘kretsen’, ”känner… sig ständigt missförstådda”:

Skillnaden mellan Sverigedemokrater och andra svenskar är att vi andra tror på att Sverige är ett resursrikt land som kan lösa de problem vi ställs inför. Sverigedemokraternas ser inte dynamiken, de ser inte framstegen…Sverigedemokraterna står för en långsiktig politik som innebär att man aktivt söker syndabockar…För Sverigedemokrater är det viktigt att definiera vem som är ‘svenskast.’…Men lösningen är inte att osynliggöra Sverigedemokraterna och deras världsbild. De kan bemötas med argument och kunskap.

Jag har ovan nämnt att Annika Hamrud och Elisabet Qvarford har attityden att det är de som är de normala under det att alla sverigedemokrater man kommer i kontakt med – själv stötte jag under sommaren som föregick valet på dem vid flera tillfällen, Elisabet oföränderligt klädd i samma röd-grön-rutiga skjorta som hon dessutom bär på bokens baksidesfoto –  är okunniga, insnöade, aparta och/eller kufiska i ett eller annat avseende. Det är därför typiskt att de i texten ovan skriver ”vi andra”, precis som om ett lesbiskt/bisexuellt par tillhörande media- och kultureliten skulle vara representativt för folkflertalet.

De ”argument” och den ”kunskap” som SD enligt dem  skulle kunna bemötas med har de i varje fall själva inte lyckats formulera, även om nog deras sarkastiskt-ironiska stil gått hem hos en del recensenter.

Sanningen att säga har Hamrud och Qvarford trots aktningsvärda ansträngningar lyckats med konststycket att rejält missuppfatta och framförallt underskatta  Sverigedemokraterna , vilket kanske främst framgår i epilogen.

Svenskhet man kan stå ut med…

Jag vågar påstå att det inte alls är speciellt viktigt för SD att definiera vem som är ”svenskast” eller mest ”ickesvensk”. Därmed faller också hela idén med boktiteln Svensk, svenskare... Viktigast för partiet är att identifiera vilka samhällsproblem man uppfattar  måste åtgärdas för att Sverige skall bli ett bättre land att leva i, inte att stå för någon artificiellt idealiserad svenskhet eller skylla alla fel och brister på  ”den andre”, för att nu apostrofera en gångbar klyscha inom psykologin/psykaiatrin som kulturelitister gärna använder sig av.

Författarna vill så innerligt gärna att deras bok – och särskilt dess omslag – skall uppfattas riktigt förargelseväckande inom nationalistiska kretsar och avslutar därför boken med en samling citat som anspelar på deras eget designföretag, som utformat omslagsbilden vilken avbildar en docka med utländska anletsdrag iklädd den så kallade Sverigedräkten fast med gul huvudduk. Några av dessa citat är obscent skabrösa medan andra är uppskattande. Det övergår  mitt förstånd hur denna harmlösa bild kunnat väcka sådana reaktioner – troligen har man dammsugit nätet för att få fram dessa.

De flesta bedömare utan skygglappar vet att det finns stora mått av kunskap inom Sverigedemokraterna, vilket givetvis kommer som en chock för Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. En sak är klar, och det är att den här boken inte på något sätt kan konkurrera om att vara den bästa och  mest rättvisande som skrivits om Sverigedemokraterna.

Ett sådant pris, om det fanns, skulle enligt min mening gå till SRs Pontus Mattsson för boken Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur & Kultur 2009).

Litet om Wiehe, Afzelius, Ljunggren – och SD

11 augusti, 2010

Den här artikeln kommer att handla om hur ett par sinsemellan skilda vänsterpersonligheter ser på Sverigedemokraterna.

Låt oss börja med Mikael Wiehe (född 1946), den något bedagade proggaren som så sent som 2007 spelade på en konsert till förmån  för kommunistdiktaturen Kuba i Malmö som arrangerades av Revolutionär kommunistisk ungdom och Svensk-kubanska föreningen. Wiehe försvarade sitt ställningstagande i media och hävdade bland annat att ”revolutionen är en önskvärd självklarhet.” 1985 hade Wiehe varit med att i Göteborg arrangera en stödgala för det prokommunistiska och och numera statsbärande ANC (African National Congress) i Sydafrika.

 Kommunistiske massmördaren Fidél Castro tillhör Mikael Wiehes politiska förebilder.

Mikael Wiehe blev först allmänt känd genom sin medverkan i proggbandet Hoola Bandoola Band, vilket lades ned 1976. Ett senare projekt blev Kabaréorkestern där bland andra den senare kände TV-profilen Göran Skytte – numera omvänd kristen – ingick. Mikael Wiehe har så vitt jag förstår en trogen skara anhängare som inte bara omfattar certifierat vänsterfolk. Det framgick icke minst nyligen, då den sverigedemokratiske trubaduren Linus Bylund framförde Wiehes låt ”Flickan och kråkan” i samband med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg.

Bylunds sånginsats, som uppskattades ljudligt av SD-publiken, fick Mikael Wiehe att gå i taket. Inte bara därför att Bylund framförde en sång av Wiehe, utan därför att att han desslikes tagit sig friheten att ändra några rader i sångens tredje vers enligt följande: ”Vårt land är en skadeskjuten kråka” samt ”Vi vet att det är vi som har svaren.” Stor sak i det, kan tyckas, men kommunisttrubaduren Wiehe blev mäkta upprörd och har talat om att stämma SD men först efter valet.

 Bylund.

I ett yttrande i anledning av händelsen väljer således Wiehe att citera vad han kallar ”maffian”: ”Hämnd är en rätt som ska avnjutas kall.” Vi får väl se vad som händer och på vems sida sympatierna finns.

Personligen har jag aningen svårt att förstå entusiasmen över Mikael Wiehe och hans konstnärliga verk, även om jag tycker Linus Bylund har gjort en anmärkningsvärd insats som lyckats provocera fram Röd-Mickel ur dennes gryt. Några av Hoola Bandoolas låtar kan jag uppskatta när jag är på det humöret, medan exempelvis Wiehes knastertorra Dylan-tolkningar lämnar mig helt likgiltig.

Då tilltalar mig Wiehes tyvärr framlidne proggkollega Björn Afzelius – megarökaren Afzelius avled i lungcancer 1999 – betydligt mer. Och det beror inte enbart på att Afzelius till skillnad från Wiehe hade den goda smaken att före sin död ta avstånd från diktaturen och förtrycket på Kuba. Afzelii känsliga röst – en blandning av skånska, småländska och stockholmska – kontrasterar på ett välgörande sätt mot Wiehes gnälligt skånska pipa. Så är Afzelius också tidernas mest framgångsrika svenska skivartist med 2,5 miljoner sålda album.

 Ytterligt beklämmande men föga sensationellt är det att vår statstelevision nu tycks ha fått för sig att Wiehe är ett slags nationaltrubadur och som sådan bör inbjudas till programpunkter såsom ”Allsång på Skansen”, där Wiehe framträdde den 6 juli i år. Målsättningen, förklarade den genompolitiserade Wiehe, var att ”välta regeringen.”

Fast det skall nog mer till än en enstaka uppvisning av en Röd-Mickel utanför sitt gryt för att det skall bli ett regeringsskifte. Inte heller torde dennes hysteriska utfall mot Sverigedemokraterna bidraga till ett färre antal röster på SD i det kommande valet. Partiets opinionssiffror är stadigt på väg uppåt, och den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren menade i ett uttalande för någon vecka sedan att det var fullt möjligt att SD kunde få tolv procent av rösterna i det kommande valet (WighsNews 6/8):

SD har skaffat sig tre starka ledare med Jimmie Åkesson i spetsen. och man har klokt nog rensat upp i leden och gjort sig av med alltför extrema människor och åsikter, det är både möjligt och troligt att SD skulle kunna få så mycket som 12 procent och att de kommer in i riksdagen kan man bedöma som fullt klart.

 Ljunggren har bland annat skrivit om ”Nya Moderaterna.”

Ljunggren har vidare uppfattningen att väljarna i de starka sverigedemokratiska fästena Skåne och Blekinge kommer att avgöra höstens val och att två eller tre av de mindre riksdagspartierna riskerar att åka ur. Orsaken till att Nationaldemokraterna står och stampar under en procent, anser Ljunggren slutligen, är att denna partibildning inte har tillräckligt starka ledare samt har lockat till sig ”en del knäppskallar.” Ta del av hela intervjun via länken här:

 http://www.wighsnews.se/utskriftsmoment/readreportage.php?id=70385