Posted tagged ‘Litauen’

Gotlands återmilitarisering – den svenska försvarsmaktens viktigaste uppgift

26 september, 2016

insatskompaniet%20genomfor%20ordergivning%20infor%20uppdra
Medlemmar ur insatskompaniet i Gotlandsbrigaden förbereder sig inför en övningsuppgift. Foto: Försvarsmakten

-Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer. Nuvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland.

Det sade överste Mattias Ardin, ansvarig på plats för den av regeringen beslutade permanenta återmilitariseringen av Gotland, då han som inbjuden talare på Nylands brigads gilles höstmöte på Karlbergs slott i Solna redogjorde för den militära situationen på den svenska östersjöön. Denna bloggare fanns på plats i filmsalen, där den intressanta lägesbeskrivningen ägde rum.

I propositionen Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020 av den 23 april 2015 underströk regeringen Löfven vikten av att återetablera ett permanent militärt försvar på Gotland. http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/04/prop.-201415109/

Överbefälhavare (ÖB) Micael Bydén tillkännagav den 14 september att ett förband med en numerär om 150 man, vilket utgörs av ett mekaniserat skyttekompani från Skaraborgs regemente P4 i Skövde, skall finnas på Gotland på permanent basis. Hela stridsgruppen beräknas finnas på plats under 2017 och 2018. Tanks och andra militära fordon ingår. Ett problem är att det ännu inte löst sig med den befintliga truppens förläggning när detta skrivs. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/nu-maste-forbandet-hitta-nagonstans-att-bo

img_1455
Överste Mattias Ardin talar om den militära återetableringen på Gotland med Nylands brigads fana i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Chef för denna enhet är överstelöjtnant Stefan Pettersson, under det att Mattias Ardin är ansvarig på plats för den militära ledningsenhet som handhar återmilitariseringen. Ardin har tidigare bland annat varit stabschef för den svenska styrkan i Afghanistan. http://www.hd.se/2016-09-14/han-ska-leda-forsvaret-pa-gotland

Rysk ockupation 1808. -Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer, menade överste Mattias Ardin när han talade på temat Säkerheten kring Östersjön – försvarsmaktens återetablering på Gotland inför Nylands brigads gilles höstmöte. Men det är det nuvarande läget vi har att utgå ifrån, och förhandenvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland. På sikt skulle jag önska mig artilleri och luftvärn med lång räckvidd.

Apropå det ryska agerandet på den Ukraina tillhörande Krim-halvön så följer det ett klassiskt mönster. Ryssarna kidnappade en så kallad terrorledare på ukrainsk mark och tog det som intäkt för en offensiv militär operation: ett casus belli – anledning till krig – hade skapats. I princip samma typ av agerande som när Nazityskland klädde ut tyska soldater i polska uniformer och fingerade anfall mot tyska ställningar längs polsk-tyska gränsen vid månadsskiftet augusti-september 1939 och inledde Andra världskriget. Eller för den delen när den svenska krigsledningen med Gustaf III i spetsen framprovocerade kriget mot Ryssland 1788 genom att skruda svenska soldater i ryska uniformer vilka angrep svenska ställningar.

Om det ryska förfarandet på Krim finns en intressant bloggtext här: http://zynisk.blogg.se/category/ukraina.html

Överste Ardin, som uppgav att han ser försvaret av Gotland inklusive Fårö, Karlsöarna, Gotska Sandön, Östergarnsholm och några mindre öar ur ett ”östersjöperspektiv”, inledde med en historisk orientering om något av det som förevarit på Gotland. Således ockuperades ön av rysk trupp i samband med Finsk-ryska kriget 1808-1809, då nio ryska fartyg  från lettiska Libau (Liepaja) med 1800 man och sex artilleripjäser ombord lade till i Slesviken i Grötlingbo på södra Gotland den 22 april 1808 med amiral Nikolaj Bodisko som befälhavare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_ockupationen_av_Gotland_1808

Någon svensk militär närvaro på Gotland fanns i detta läge inte, utan landshövding Erik af Klint tvingades  i all hast trumma ihop ett bondeuppbåd som gick den ryska styrkan till mötes. Övermakten bedömdes emellertid som alltför stor, och svenskarna kapitulerade utan strid den 25 april. Amiral Bodisko utropade sig till guvernör i Visby.

Den ryska närvaron på Gotland skulle dock visa sig bli kortvarig.  Den 12 maj 1808 blockerades hamnen i Slite av de båda svenska fartygen Manligheten och Tapperheten, vilka seglat in från Karlskrona. Bodisko fann sig i detta läge tvungen att kapitulera, något som skedde den 17 maj. Dagen därpå lämnade de avväpnade ryska trupperna Gotland med destination Ryssland.

gnb-1
Medlemmar i Gotlands nationalbeväring på den tid det begav sig. Foto: Arkiv

Gradvis nedmontering av Gotlands försvar. Efter den ryska ockupationen insåg ansvariga svenska myndigheter att det behövdes en ständig militär närvaro på Gotland, och den så kallade Nationalbeväringen sattes upp 1811 efter beslut av konung Carl XIII. Regementet utgjorde Sveriges första värnpliktsförsvar och rekryterades från Gotland. Det omfattade 6781 man och indelades i tre artillerikompanier samt 43 kompanier infanteri och jägare. Nationalbeväringen delades 1887 upp i två separata enheter. http://www.tjelvar.se/gnb/gnb.htm

Efter hand växte den militära närvaron på ön ut och omfattade som mest omkring 25 000 man – det vill säga nära hälften av den nuvarande befolkningen på  57 381 invånare per den 31 december 2015 – fördelade på Gotlands artilleriregemente (A7), Gotlands luftvärnskår (Lv2), Gotlands kustartilleriregemente (KA3) samt Gotlands regemente (P18).

Lägg därtill hemvärnsstyrkan Gotlandsbataljonen, som är traditionsbärare för det nedlagda pansarregementet P18. Det ingår i Amfibieregementet Amf1. http://krigochhistoria.blogspot.se/2015/01/forsvaret-av-gotland.html

Från 1980, då det gotländska försvaret bestod av tre stridsgrupper och en mekaniserad brigad, har den permanenta militära närvaron på Sveriges största ö gradvis monterats ned. 2005 var förstörelseverket fullbordat – då fanns bara Hemvärnet kvar. Avmilitariseringen av Gotland var helt i linje med förre ÖB Sverker Göransons åsikt att det inte behövdes något fast försvar på Gotland. ”Man ska plocka dit resurser…med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig”, citerades sålunda Göranson i en intervju i Dagens Nyheter 2014. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-inget-fast-forsvar-pa-gotland/

img_1459

Karlbergs slott i Solna med anor från 1634. Foto: Tommy Hansson

Hur väl påläst general Göranson är om Rysslands invasion 1808, då det alltså saknades svensk trupp på ön, undandrar sig mitt bedömande. Förre försvarsminister Anders Björck (M) tillhör dem som upprörts över Gotlands avrustning och har i sociala medier menat att de ansvariga för denna borde ”ställas inför krigsrätt”.

Avgörande att hålla Östersjön öppet. De 150 till större delen anställda soldater från Skaraborgs regemente i Skövde, som i initialskedet befinner sig på Gotland, utgör tillsammans med Hemvärnets Gotlandsbataljon och F17g – flygflottiljen F17s gotlandsbasering med vissa flygrelaterade uppgifter – förvisso en mycket begränsad militär närvaro.

Avsikten är enligt överste Mattias Ardin emellertid att detta endast skall vara begynnelsen på en utökad militär närvaro på Gotland. Ardin informerade vidare om att ett nytt regementsområde skall byggas på Tofta skjutfälts norra del söder om Visby.

-Det kommer i ett första steg att bli moderna byggnader ”i tiden”, inte den gamla sortens kasernbyggnader, sade Ardin. Det kommer också att finnas möjligheter till expansion. Hösten 2017 planeras vidare en stor samövning med Finland, och vi kan också emotse att allt fler finska förband besöker Gotland.

Mattias Ardin klargjorde i sitt anförande att det gotländska försvaret bör ses i ett större östersjöperspektiv relaterat till såväl Finland som de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. En avgörande uppgift blir att hålla Östersjön öppet.

-Ett mycket viktigt år var 2004, då de baltiska staterna gick med i såväl NATO som EU, fastslog överste Ardin. Det innebar att det militärstrategiska förhållandet mellan Ryssland och väst vändes upp och ner. Om inte Östersjön kan hållas öppet kan Finland inte överleva, och det är givet att Östersjöns öppenhet är av väsentlig betydelse även för Baltikum och Sverige.

d0b0d180d0bcd0b8d18f-12_57ac5424ddf2b371058f848a
Den ryska sjömålsroboten BASTION med en räckvidd om 12-30 sjömil avfyras.

Det nya Kalla kriget. Inte bara Gotland utan också andra större öar och ögrupper såsom Bornholm och Åland är betydelsefulla i sammanhanget. Icke minst ligger dessa inom räckvidd för långtskjutande ryska missiler stationerade i det kraftigtt militariserade Kaliningrad-området. Ardin framhöll vidare att ryssarna brukar göra litet som de behagar.

På Åland är det exempelvis enligt internationella regler förbjudet med militära aktivitteter, men det respekteras inte av Ryssland och dess diplomatiska representation i Mariehamn. Det är nog dessvärre med allt skäl som Finlands regering fruktar en rysk ockupation av ögruppen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-forbereder-sig-pa-rysk-ockupation-av-aland/

När den före detta KGB-officeren Vladimir Putin tillträdde som Rysslands president efter Boris Jeltsin år 2000 så inleddes i realiteten ett nytt kallt krig. Sovjetnostalgikern Putin har uttryckt att han ser avvecklandet av Sovjetunionen som en stor katastrof. Han har tillsammans med den övriga ryska ledningen i Kreml metodiskt byggt upp landets krigsmakt och anpassat den enligt de nya stormaktsambitionerna. Jag har tidigare skrivit om det nya Kalla kriget på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Utrikespolitiskta/militära äventyrligheter i Georgien, Ukraina och Syrien i kombination med ökat spionage och ökade provokationer mot omvärlden, icke minst Sverige, understryker behovet att vara på sin vakt mot Putins expansiva Ryssland. I detta perspektiv är det glädjande att Sverige bestämt sig för att permanenta den militära närvaron på Gotland, icke minst då med tanke på gasledningen Nordstream 1 mellan Ryssland och Tyskland som passerar strax öster om Gotland. Nu planeras även Nordstream 2.

img_1456
Gotland befinner sig i ett strategiskt centralt läge i Östersjön. Foto: Tommy Hansson

Det bör understrykas att överste Mattias Ardin som chef för ledningsenheten för återmilitariseringen av Gotland har en extremt viktig uppgift, kanske den allra viktigaste uppgiften av alla inom dagens svenska försvar. Det finns all anledning att önska honom ”lycka till” i detta ansvarspåliggande värv! Gotlands återupprustning är dock inte gjord i en handvändning – det tog tio år att lägga ner det gotländska försvaret, och det kommer sannolikt att ta minst lika lång tid att bygga upp det igen.

UNESCO: Sverige stöder arabstaternas historieförfalskning om Jerusalem

26 april, 2016

 

Israelresa 072

Sverige röstade för FN-resolutionen som nekar judarna tillträde till sin absolut heligaste plats – Västra tempelmuren i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Sverige har gjort det igen. Det vill säga visat upp sitt fula antijudiska tryne för hela världen. Det skedde i en omröstning i FN-organet UNESCO nyligen, då FN-organet – som handhar planetens så kallade världsarv – röstade om en resolution som initierats av ett antal arabstater. Resolutionen antogs med bred marginal sedan bland andra länder Sverige röstat för.

Resolutionen innebär att den judiska staten Israel inte anses ha rätt till judendomens heliga platser i Jerusalem. Detta trots att det i Jerusalem finns ett stort antal platser som är centrala för såväl judendomen som kristendomen.

Endast islams rätt till platser såsom al-Aqsa-moskén och Omar-moskén på Tempelberget omnämns i resolutionen, och detta trots att Jerusalem (på arabiska al-Quds) omnämns exakt noll (0) gånger i islams heliga skrift Koranen. I sura 17:1, som utgör grunden för islams anspråk på Jerusalem, talas om profeten Muhammeds andliga färd till Tempelberget, men stadens namn skrivs inte ut.

Jämför gärna med antalet gånger Jerusalem nämns i Gamla och Nya testamentet!

Om Mohammeds möjligen hallucinatoriska färder till Jerusalem och därifrån upp till Gud i himlen kan man läsa mer här: https://kultursmakarna.se/2014/05/24/profeten-muhammeds-himmelsfard/

untitled

Muhammeds himmelsfärd enligt en konstnärlig tolkning.

I syfte att, som de muslimska/arabiska staterna gör, kunna påstå att judarna inte har någon rätt till sina historiskt heliga platser i sin egen huvudstad, måste man ägna sig åt kvalificerad historierevisionism av det mer halsbrytande slaget. Al-Aqsa-moskén, som är islams tredje viktigaste helgedom efter moskéerna i Mekka respektive Medina, uppfördes av kalifen Omar år 638 då Jerusalem intogs av den muslimska armén. Detta skedde mer än 1500 år efter det att konung Salomo byggt det första judiska templet i Jerusalem cirka 957 före Kristi födelse!

Salomos fader, konung David, hade omkring 30 år tidigare erövrat Jerusalem från folkslaget jebuséerna men fick enligt den judiska Bibeln inte tillåtelse av Gud att bygga något tempel då han hade ”utgjutit mycket blod” (1 Krönikeboken 22:8). Salomos tempel förstördes av babylonierna i samband med den invasion år 587 före Kristi födelse som sände merparten av det judiska folket i exil i Babylonien. Det andra templet, det så kallade Serubbabels tempel, byggdes efter judarnas hemkomst från Babylon kring år 515. Det byggdes ut på order av konung Herodes den store 500 år senare, och det är detta tempel vi kan läsa om i den kristna Bibeln (Nya testamentet).

Under det romerska fälttåget mot det judiska folket år 66-70 efter Kristi födelse lades det andra judiska templet tillika med Jerusalem i stort i grus och aska sånär som på Västra tempelmuren, som i dag utgör judarnas allra heligaste plats. Den kallas ibland Klagomuren eftersom det är här judar samlas på fastedagen Tisha ´b´Av och minns sina tragedier.  https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/

Israelresa 070
I trapporna som leder till platsen framför Västra tempelmuren. Foto: Tommy Hansson

Att de muslimska araberna, desperat men väldigt genomskinligt, söker förneka och revidera historien är möjligen förståeligt utifrån deras religiösa traditioner inklusive ett till synes outplånligt judehat. Att ett antal andra nationer, bland dem Sverige under den skakiga och inkompetenta S-MP-regeringen, gör dem sällskap under det notoriskt Israel-fientliga FNs flagg är desto mer anmärkningsvärt.

Det är fullt tänkbart att det sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar ”Palestina”-vänliga och anti-israeliska Sverige hade stött den arabisk-muslimska resolutionen oavsett omständigheterna, men det är svårt att frigöra sig från misstanken att så skedde till följd av Sveriges propagandadrive med syftet att smöra sig till en plats i FNs säkerhetsråd.

Mera om Sveriges dubiösa kampanj för att komma med i säkerhetsrådet på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/17/infor-fn-omrostningen-sverige-smorar-for-diktaturerna/

Det är i så fall dubbelt skamligt gjort av svenska UD och dess chef Margot Wallström. Dels går Sverige, för vilken gång i ordningen obekant, återigen emot Mellanösterns enda demokrati och solidariserar sig med ett antal barbariska och odugliga arabregimer. Dels gör man så genom att ansluta sig till en häpnadsväckande historieförfalskning.

Dessbättre köper inte alla svenska politiker och andra bedömare den islamistiskt färgade svenska utrikespolitiken, som när det gäller frågor som rör Israel och Jerusalem på flera sätt bär den nu avgångne bostadsministern Mehmet Kaplans (MP) signum.

image.php

Sofia Damm (KD) interpellerar utrikesminister Wallström om Sveriges skandalösa UNESCO–röstning.

Ett av Kaplans mer uppseendeväckande klavertramp skedde, då han i en intervju i en turkisk tidning lade ut texten om Sveriges Mellanöstern-politik – S-MP-regeringen hade då nyligen erkänt ”Palestina”, alltså ett icke-existerande land utan säkra gränser och utan enhetlig regering – och bland annat talat om att ”befria Jerusalem” och göra dess östra del till ”palestinsk” huvudstad.

Så här skrev Tomas Gür om Kaplans äventyrligheter i Dagens Samhälle: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-uttalanden-om-palestina-vaecker-fragor-11413

Riksdagsledamot Sofia Damm från KD har den 25 april ställt en interpellation till utrikesminister Margot Wallström där hon uttrycker stark kritik mot Sveriges ja till den arabisk-muslimska resolutionen i UNESCO. Interpellationens text återges här: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/unesco-resolution-om-tempelberget-och-klagomuren_H310593

Även Expressen har på ledarplats uppmärksammat Sveriges skandalösa röstning i UNESCO, bland annat med följande ord: ”Men vad Sverige inte bör ägna sig åt är att kritisera Israel för att landet försvarar sin befolkning mot terrorism eller, som nu, ifrågasätter judars band till Jerusalems heligaste platser.” http://www.expressen.se/ledare/margot-wallstroms-nya-israeltabbe/

UNESCOS resolution initierades av stater såsom Egypten, Marocko, Algeriet, Libanon, Oman, Qatar och Sudan. Förutom av Sverige fick den stöd även av länder av typ Ryssland, Kina, Vietnam och Nigeria. Däremot visade Estland, Tyskland, Litauen, Storbritannien och USA kurage nog att rösta nej, säkerligen icke minst beroende på att dessa länder kan historien.

Visserligen kommer resolutionen med all sannolikhet inte att betyda något rent konkret, men det är illavarslande nog att Israel kommer att sättas under psykologisk press samt att så många länder som borde veta bättre är beredda att godta historieförfalskning för politiska syften.

alaksa-1024x659En översiktlig vy över Tempelberget.

Först genom Israels seger i Sexdagarskriget 1967 fick judarna åter tillgång till sin heligaste plats alla kategorier, Västra tempelmuren. Den nu i UNESCO klubbade antijudiska och antiisraeliska resolutionen visar, enligt mitt förmenande, hur viktigt det är att Israel inte lämnar tillbaka en tum av östra Jerusalem till Jordanien eller palestinaaraberna.

Man bör slutligen observera, att två av de länder som står bakom resolutionen – Egypten och Jordanien – ändå tillhör de arabstater med vilka Israel har hyggligt goda relationer.

 

 

Putin bekräftar: NATO-medlemskap garant mot ryskt angrepp

7 juni, 2015

tyt1 Putin klär sig gärna i militäruniform.

Inför sitt kommande besök i Italien har Rysslands president Vladimir Putin låtit sig intervjuas av den italienska tidningen Corriere della Sera. Besöket sker samtidigt som NATO genomför två stora militärövningar i Rysslands närhet: den omfattande manövern Baltic Operations (Baltops) den 5 – 20 juni samt flygövningen Saber Strike 1 – 19 juni.

Delar av intervjun återges i svensk översättning på den ryska statens nyhetssajt Sputnik. http://se.sputniknews.com/politik/20150606/279023.html Det framgår här  att den ryske ledaren, även om han uttrycker kritik mot ”Europas” syn på Ryssland, vill tona ner antagonismen gentemot NATO. Putin citeras bland annat på följande sätt: ”När man integrerar sig i Europa så är det helt normalt, men när vi försöker göra samma sak i före detta Sovjet så tolkas detta som en strävan att återställa något slags imperium. Det förstår jag inte.”

När det gäller NATO framhåller Putin att den västliga försvarspakten har tio gånger större militärutgifter än Ryssland, samt att ”enbart en sjuk person” och ”enbart i sömnen” kan föreställa sig att Ryssland plötsligt skulle angripa NATO. Om detta stämmer följer således att en svensk NATO-anslutning vore den absolut bästa försäkringen mot rysk aggression.

Nu bör man nog i och för sig vara försiktig med att ta Vladimir Putins ord alltför bokstavligt. Då och då har han för vana att skicka fram nära rådgivare som minst av allt brukar ha några försoningsfulla budskap att bidra med. Som då han för ett drygt halvår sedan lät sin ”bandhund” Sergej Markov föra fram budskapet att vi svenskar inte hade något att oroa oss för, men att däremot (NATO-länderna!) Estland och Lettland kunde komma att utplånas i händelse av krig: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/11/putin-skickar-fram-sin-bandhund-rysk-aggression-alltmer-uppenbar/

Min bloggtext ovan innehåller även en lista på ryska aggressionshandlingar och kränkningar av främmande makters territorier under fjolåret.

Gripen_3 JAS 39 Gripen deltar i de NATO-ledda övningarna.

Militärövningen Baltops 2015, med 17 deltagande länder som mönstrar inalles 4500 soldater, har hållits varje år sedan 1971. Sverige deltar i årets upplaga för 23e gången. Deltagande svenska enheter är Tredje sjöstridsflottiljen, Blekinge flygflottilj, Marinbasen samt Luftstridsskolan. Såväl svenska JAS 39 Gripen-plan som örlogsfartyg kommer att delta i övningarna:http://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/baltops-20153/

Om syftet med övningarna heter det i Försvarsmaktens information som länkas till ovan:

Huvudsyftet med övningen är att träna enheters uppträdande i större multinationella styrkesammansättningar som tillsammans kan skapa stabilitet och säkerheten /sic/ i områden kring Östersjön.

Förutom icke-NATO-länderna Sverige och Finland deltar följande 15 länder i Baltops 205: Belgien, Danmark, England, Estland, Frankrike, Georgien, Kanada, Lettland, Litauen, Nederländerna, Polen, Turkiet, Tyskland och USA.

Årets upplaga av Saber Strike samlar 13 länder och totalt omkring 6000 man. Denna flygövning har hållits sedan 2010 och koncentreras kring Baltikum och Polen: http://en.delfi.lt/lithuania/defence/nato-starts-one-of-biggest-exercises-saber-strike-2015-in-baltic-states.d?id=68117954

pratybu-kardo-kirtis-akimirka-68117968 6000 soldater deltar i Saber Strike.

Den svenska NATO-debatten har under senare år blivit friare och mer förutsättningslös. Att så har skett är väl oundvikligt med tanke på vårt försvars prekära situation. Alltfler inser att de svenska försvarsresurserna på inga villkors vis förmår ensamma hålla stånd mot en angripare. Ännu så länge är de rödgröna vänsterpartierna massivt emot en svensk NATO-anslutning, medan åsikterna är mer blandade på allianshållet. Mest NATO-vänligt är sannolikt Folkpartiet med dess ordförande i riksdagens försvarsutskott, Allan Widman, i spetsen.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 4 juni med rubriken ”NATO det ansvarsfulla vägvalet för Sverige” framför förre försvarsministern Sten Tolgfors (M) samt debattören Mike Winnerstig bland annat: ”Gällande säkerhetspolitiskt läge är att hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.”http://www.svd.se/mest-ansvarsfullt-att-ga-med-i-nato/om/baltops-2015

Sverigedemokraterna (SD) är det enda parti som vill  genomföra en ordentlig svensk militär upprustning. Vilket också var en av huvudanledningarna till att jag gick med i SD 2008. Däremot nödgas jag tyvärr konstatera, att SD i NATO-frågan befinner sig på samma planhalva som de rödgröna vänsterpartierna S, V och MP – NATO ses alltjämt som ett rött skynke. I ett debattinlägg i Aftonbladet den 19 januari 2015 hävdar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Björn Söder och Mikael Jansson rubrikvis att ”Vi måste hålla Nato på behörigt avstånd.” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article20181706.ab

Ursäkta, partibröder, men det måste vi inte alls. Jag skall förklara varför.

I debattinlägget pläderar Söder och Jansson för att vi som alternativ till närmare samverkan med NATO, eller ”Atlantpakten”, bör närma oss Finland: ”En försvarsallians med Finland bör skapas genom en snabb tidsplan.” Försvarssamarbete med Finland i alla ära – det kan aldrig ersätta NATO-medlemskap. En militärpakt mellan två länder är rimligen starkare än en försvarsmässig solokörning, det är sant. Men den kan naturligtvis aldrig ersätta en anslutning till en pakt omfattande 28 länder.

Söders och Janssons argument håller helt enkelt inte för en närmare granskning, vilket sannolikt bäst förklaras av att de är ihopsnickrade utifrån en ideologisk-nationalistisk snarare än en pragmatisk-realistisk utgångspunkt. Som ett av argumenten mot närmare samarbete med NATO anför Söder/Jansson att detta skulle gynna ”avspänningen”. Man frågar sig då osökt: vilken avspänning? De tre baltiska staterna är redan med i NATO. I Finland diskuteras  en NATO-anslutning utan skygglappar av svensk typ. Det torde i det sammanhanget inte spela någon avgörande om ens någon roll om Sverige går med eller inte. Det nya Kalla kriget är redan här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

glagolev 001

Slutligen ber jag att få påminna om ett intressant möte från 1978. Jag hade då förmånen att i Baltiska kommitténs lokaler i Stockholm bevista ett anförande som hölls av den avhoppade sovjetiske utrikes- och rustningsexperten Igor Glagolev. Glagolev talade under sitt besök i Sverige mycket om behovet av nedrustning mellan de två stormaktsblocken och för Sverige hade han ett recept: gå med i NATO! Han trodde inte ett dugg på att sådant steg skulle medföra några ytterligare problem för vårt östra grannland, som redan var utsatt för en påtaglig så kallad finlandisering.

Jag skrev i ett debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 7 juni 1978 med rubriken ”Neutraliteten – helig ko?”: ”Enligt den f. d. Sovjetexperten går det inte att i dagens läge vara neutral. Vi tillhör med vårt demokratiska system västblocket, och det måste medföra ett konkret ställningstagande. Glagolevs kungstanke var, att de demokratiska krafterna i hela världen måste förenas.”

Tiderna och ideologierna har förändrats  sedan 1978, men något som dessbättre inte gjort det är att Sverige alltfort tillhör den demokratiska västvärlden. Det bästa vi kan göra är då att samarbeta med andra västdemokratier, även på försvarsområdet. Det gör vi på bästa sätt genom att gå med i NATO. Först då kan vi känna oss helt säkra på att få hjälp om det värsta skulle inträffa. Neutraliteten eller alliansfriheten får aldrig bli en helig ko.

Putins Ryssland allt hotfullare: kärnvapenretorik om Krim, Baltikum och Danmark

3 april, 2015

untitled Ryssland står redo att sätta in kärnvapen mot NATO i Krim och norra Europa.

http://www.independent.co.uk/news/world/europe/russia-threatens-to-use-nuclear-force-over-crimea-and-the-baltic-states-10150565.html

Putins Ryssland går på i ullstrumporna.

I ett hemligt möte som hölls i Torgau i Tyskland den 18 mars, samma dag som president Vladimir Putin firade årsdagen av annekteringen av Krim genom att lyssna till en konsert utanför Kreml, möttes pensionerade ryska och amerikanska generaler för att diskutera säkerhetsläget. Ryssarna menade att deras land inte var främmande för att sätta in kärnvapen om NATO skulle försöka driva bort ryssarna från Krim och återföra området till Ukraina.

Även när det gäller Baltikum använde ryssarna kärnvapenkortet. Om NATO för in fler stridskrafter i detta område kunde en rad ryska åtgärder bli aktuella, däribland kärvapen som en sista åtgärd. Annat som kunde väntas förklarades vara massprotester av de baltiska staternas etniskt ryska befolkning samt cyberattacker i syfte att destabilisera Estland, Lettland och Litauen.

Det är en illa dold ”hemlighet” att Moskva inte har förlåtit de baltiska staterna för att de valde att lämna Sovjetunionen under detta väldes sista fas. Mycket tyder på att starka krafter i Kreml även ser det forna storfurstendömet (1809-1917) Finland som egentligen varande ryskt.

190px-Nikolai_Bobrikov Nikolaj Bobrikov, rysk generalguvernör i storfurstendömet Finland som mördades av den finske nationalisten Eugen Schauman den 16 juni 1904.

Den engelska tidningen Independent (länken överst) sammanfattar läget så:

Russia has threatened to use ”nuclear force” to defend its annexation of Crimea and warned that the ”same conditions” that prompted it to take military action in Ukraine exist in the three Baltic states, all members of Nato.

Detta synes bekräfta att Rysslands aggression i östra Ukraina endast var inledningen på en ny och aggressivare fas i den ryska utrikespolitiken. Det faktum att västvärlden hanterade den ukrainska krisen på ett uppseendeväckande taffligt sätt underlättade och påskyndade ryssarnas agerande, även om övertagandet av Krim säkerligen hade kommit förr eller senare ändå.

Putin skickar nu fram pensionerade höga militärer att framföra kärnvapenhoten, vilket gör att han vid behov kan förneka att detta skulle vara Moskvas officiella politik. På motsvarande sätt har den ryske ambassadören i Köpenhamn varnat Danmark för att ansluta sig till NATOs försvarssystem mot robotar, något som analyseras i en text på CNN här:

http://ireport.cnn.com/docs/DOC-1226956

I en debattartikel på ledarsidan i Jyllands-Posten skrev ambassadör Mikhail Vanin, som står Putin nära och tidigare varit högste chef för det ryska tullväsendet, bland annat följande: ”I don´t think that the Danes are fully aware of the consequences if Denmark joins the US-led missile defense system. Denmark would become part of the threat against Russia, it would be less peaceful and relations with Russia would be harmed.” Danska marinfartyg skulle, menade Vanin i artikeln, bli ”targets for Russian nucelear missiles.”

untitled Vladimir Putin och Mikhail Vanin överlägger i Kreml 2003.

Sverige har hittills inte nämnts i fullt så hotfulla sammanhang, men det är givet att om en väpnad konflikt skulle uppstå i norra Europa enligt förutsättningarna som nämns ovan, skulle vårt land knappast kunna undgå att blandas in.

Med hög sannolikhet är det då i främsta rummet Gotland som ligger i skottlinjen, ett område som i princip  ”försvaras” av några förrådsställda stridvagnar, Mauser-gevär modell 1896 och det bålda Hemvärnet. Dock är det känt att ryska stridsflygplan övat kärnvapenattacker mot Stockholm, något som skedde i slutet av mars 2013:

http://www.di.se/artiklar/2014/1/13/ryssland-ovade-med-karnvapen-mot-sverige/?flik=popularast

Moskvas mål: att skapa splittring och osäkerhet

19 november, 2014

imagesEL8Z0L9X Vladimir Putin inspekterar sina soldater.

http://www.the-american-interest.com/2014/11/17/putin-targets-the-scandinavians/

I en artikel i den amerikanska tidskriften The American Interest – se länk ovan – analyserar professor Andrew A. Michta Rysslands pågående psykologiska krigföring mot Sverige, Finland samt de baltiska länderna/NATO.

Sammanfattningsvis menar Michta att Moskvas kränkningar och upptrappade militära aktiviteter syftar till att skapa splittring och osäkerhet hos länderna på NATOs norra flank. Om Ryssland kan få Sverige och Finland att på detta sätt distansera sig från NATO, anser professor Michta, skulle NATOs vilja att skydda dessa länder minska.

Ryssland vill inte bara sätta stopp för de båda nämnda nordiska ländernas NATO-medlemskap utan också sätta käppar i hjulet för den ”speciella relation”, omfattande intimt militärt samarbete utan formellt medlemskap, som utvecklats mellan NATO och Sverige/Finland. Vad som gäller för ryssarna är att skapa osäkerhet genom principen ”söndra och härska”.

Andrew A. Michta framhåller:

Upptrappningen av luftrumskränkningar och maritima intrång av Ryssland i det nordiska/baltiska området, där det mest notoriska var den svenska marinens jakt på en fantomubåt senaste oktober, konstituerar ett omfattande psykologiskt krig syftande till att skrämma både eliterna och allmänheterna i Sverige, Finland och andra i Östersjöregionen.

Genom att trappa upp sin militära verksamhet vill, skriver professor Michta, den ryska militärmakten  ”omintetgöra uppkomsten av ett kollektivt försvarssystem i regionen”.

original JAS 39 Gripen-plan på en litauisk flygbas under en USA-ledd NATO-övning tidigare i år.

Särskilt för NATO, hävdar Andrew A. Michta i sin analys, erbjuder Sverige och Finland en väsentlig länk till varje form av planering för operationer i de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen vilka samtliga är medlemmar i NATO. Således kommer varje beslut som fattas av Sverige och Finland om ett möjligt NATO-medlemskap – eller endast att marginellt öka omfattningen av ländernas koordinering och samarbete med NATO – att ha en positiv dominoeffekt på den övergripande säkerhetspositionen för de tre baltiska NATO-medlemmarna och på den centraleuropeiska säkerheten.

”För att uttrycka mig drastiskt”, skriver Michta, ”om Ryssland kan avlägsna Sverige och Finland från NATO-liggaren så kommer varje konversation om /NATOs/ artikel 5 om försvar att vara ett i hög grad teoretiskt förslag.” Michta erinrar om att Moskvas försök att pressa skandinaverna att hålla sig borta från dess maktspel i Östersjön har pågått i flera år och började långt innan Putin grep in i syfte att lösgöra Krim från Ukraina.

Enligt Andrew A. Michta använder sig ryssarna av såväl direkta som indirekta påtryckningar och propaganda samt ekonomiska och diplomatiska åtgärder.

untitled Professor Andrew A. Michta varnar för den ryska militärens kränkningar.

Planering, övningar och trakasserimönster avser att till skandinaverna överbringa budskapet, att om Ryssland skulle välja att ge sig på dem skulle detta omfatta också deras territorium. Målet är, enligt Michta, att minska tillförsikten bland NATO-medlemmar längs den nordöstliga flanken att alliansen faktiskt i en kris kommer att uppfylla sina förpliktelser enligt paragraf 5:

”Om Moskva lyckas kommer man att försvaga det kollektiva försvaret i regionen och minska NATOs  trovärdighet under processens gång.”

Samtidigt som Ryssland lägger ner mycket energi på att försvaga NATO-försvaret i Östersjöregionen har man konsoliderat sin ställning i Ukraina, där Putin hjälptes kraftigt på traven av västmakternas klumpiga agerande i form av bland annat samarbete med nazisiska och fascistiska partier och ultimativa krav på Ukrainas vid denna tidpunkt proryska regering.

imagesR85ETU4B Ukrainska nazister på marsch under oroligheterna i Kiev tidigare i år.

Enligt professor Andrew A. Michta är det viktigt att svenskarna och finnarna har klart för sig, att det Putins Ryssland ägnar sig åt i form av kränkningar och trakasserier inte är någon politisk övning utan ”ett dödligt spel” som det gäller att vakna upp till:

Allteftersom händelserna i Ukraina accelererar närmar sig Skandinavien snabbt en beslutspunkt: kommer det att uppfatta det växande hotet från Ryssland och röra sig i riktning mot att ansluta sig till NATO…Efter hand som Moskvas mobbande  ökar, kan Sverige och Finland svara med motståndskraft eller välja undfallenhetens väg. Närmare förbindelser med NATO och regionalt försvarssamarbete blir allt nödvändigare för Skandinavien, särskilt när man tar hänsyn till försämringen av Sveriges väpnade styrkor och de ständiga begränsningar vilka små antal och ett stort territorium förorsakar varje finskt försvarsplanerande.

Parallellt med att ”den nye tsaren” och gamle KGB-officeren Vladimir Putin, för vilken upplösningen av det sovjetiska imperiet framstår som 1900-taets största tragedi, blir allt mer hänsynslös i sin militära och geopolitiska maktutövning å det postkommunistiska Rysslands vägnar, synes sympatierna för honom och ”det nya Ryssland” öka i västvärlden.

Icke minst har Putin imponerat på konservativa/högerinriktade personer genom sitt stöd för traditionella värden och den ryska varianten av kristendom. I ett framträdande anklagade han väst för att ha förvandlat sina samhällen till ”en kloak” genom sin gudlösa omoral och materialism, och jag måste erkänna att det är svårt att inte ge honom rätt i detta.

Här en artikel inklusive ett videoklipp från amerikanska Washington Times som belyser denna aspekt av Putins utsyn:

http://www.washingtontimes.com/news/2014/jan/28/whos-godless-now-russia-says-its-us/?page=all

En del twittrare och Facebook-skribenter menar vidare, att i valet mellan ryskt inflytande och islamisering bör det förstnämnda föredras. Jag har dock svårt att se att det är ett val som måste göras, lika litet som vi var tvungna att välja mellan kommunism och nazism under Andra världskriget. Självfallet, menar jag, bör vi bekämpa såväl islamism och islamisering som rysk expansionism.

images Blå färg markerar NATOs utbredning i Europa.

Sådana bedömare glömmer dock, att det ryska samhället under Putin inte bara blivit mer traditionellt och kristet utan att också mindre trevliga saker som korruption, godtycklighet, kompisvälde, valfusk och förföljelse av oliktänkande inklusive politiska mord florerar. De ställer kanske den rätt smarte Putin mot den hopplöse Barack Obama i USA och tänker inte på, att Obama får vi dras med i högst två år till medan Putins makt ännu inte går att se något slut på.

Framförallt är Ryssland en auktoritär halvdiktatur medan USA är en västerländsk demokrati. Det räcker för mig för att jag skall föredra USA varje gång, oavsett vem som råkar vara president.

 

 

 

 

 

 

Rysslands strävanden efter dominans: därför är jag ingen Putin-kramare

2 november, 2014

a8383-putin-500x278 Vladimir Putin hänvisar ofta till sin ortodoxa ryska tro och kristna värden.

Länken ovan går till ett framförande av den ryske trubaduren och skådespelaren Vladimir Vysotskij (1938-80) i dennes mest bejublade sång, ”Vargjakten”. Jag tänkte den kunde få bilda inledningen till följande betraktelse över Putins Ryssland och min egen inställning därvidlag.

Jag har under senare tid av somliga blivit kallad något jag inte precis är van vid: Putin-kramare. Detta därför att jag i några bloggtexter pekat på att det var västvärldens ensidiga uppbackning av den föga kompetenta och delvis extremistiska regimen i Kiev, snarare än någon form av rysk aggression, som framprovocerade krisen i Ukraina.

Jag står fast vid den analysen. Ukraina är egentligen en hopplös geografisk och demografisk konstruktion som inom sig innehåller oförenliga inslag. Västra och centrala delarna är västorienterade medan de östra är definitivt mer ryska än ukrainska. Jag har själv besökt dessa områden och tycker nog jag vet vad jag talar om. Väst borde ha agerat mer försiktigt och inte ställt sig bakom den av nazister och fascister stödda kuppen mot den proryska men lagligt valda regeringen Janukovytj. Ukraina borde kunna ha konstruktiva förbindelser med såväl Ryssland som EU och USA.

Detta är inte någon särskilt kontroversiell ståndpunkt. Den delas av sådana bemärktheter som Tjeckiens förre president Václáv Klaus oh USAs förre utrikesminister Henry Kissinger. Läs mer här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/27/vaclav-klaus-sagar-vasts-hallning-i-ukraina-fragan/

VaclavKlaus_1515517c Václáv Klaus problematiserar västs ensidiga hållning i Ukraina-frågan.

Jag vill gärna fylla på med att det finns saker jag måste erkänna att jag uppskattar hos Vladimir Putin, som spelat en ledande roll som dels president, dels premiärminister i det postkommunistiska Ryssland – själv är han som bekant en tidigare KGB-officer – sedan 2000. Han är i viktiga avseenden en konservativ som bekänner sig till traditionella värden avseende familj och moral och är starkt kritisk till HBTQ-lobbyns grepp över vår del av världen.

Exempelvis har Putin – enligt mitt förmenande korrekt – anklagat västvärlden i allmänhet och USAs nuvarande president i synnerhet för att ha förvandlat sina samhällen till ”ett ogudaktigt avloppp” i moraliskt hänseende:

http://divinefreedomradio.wordpress.com/2014/02/21/putin-warns-obama-youve-turned-usa-west-into-godless-sewer-declares-his-christian-faith/

Någon Putin-kramare är jag emellertid ingalunda. Jag skall förklara varför.

Till att börja med stöder jag alls inte allt vad Ryssland gjort/gör i Ukraina. Självfallet har reguljära ryska förband inte där att göra. Vad som sker nu i Ukraina och på andra platser är oblyga försök av Putin-regimen att testa omvärldens och icke minst USAs och NATOs reaktioner. Ryssland hänger sig åt en amoralisk, geopolitisk aktivism som tar föga hänsyn till petitesser som nationsgränser och nationella anspråk.

Såsom skedde beträffande ubåtskränkningar i svenska farvatten på 1980- och 1990-talen. Trots avsevärda ansträngningar lyckades den svenska ubåtsjakten inte få upp eller sänka någon sovjetisk ubåt. Det enda handfasta bevis vi har på sovjetiska ubåtskränkningar går dock inte av för hackor – den strandade U137 i Karlskrona skärgård hösten 1981. Där rörde det sig bevisligen vare sig om minkars aktiviteter eller gamla timmerstockar eller för den delen NATO-farkoster.

Jag håller det vidare för självklart att det var ryssarna som var framme i Stockholms skärgård helt nyligen, sannolikt med en eller flera miniubåtar som efter vad jag förstår Ryssland är tämligen ensamt om. Det kan antingen ha rört sig om en rysk specialövning eller ett försök att få en bild av den svenska ubåtsjaktskapaciteten, kanske båda.

images NATO-högkvarteret i Bryssel.

En tredje orsak kan mycket väl ha varit att få vårt svenska så kallade försvar, vilket svårt vingklippts av en rad påföljande svenska regeringar, att framstå i löjeväckande dager. Att det inträffade samtidigt uppenbarligen, åtminstone tillfälligt, ökat de svenska sympatierna för NATO tar man förmodligen ganska lätt på i Moskva – Sverige har redan intima NATO-förbindelser, och ett fullskaligt medlemskap skulle i sak förmodligen inte förändra särskilt mycket. Dessutom tycks vi aldrig komma till skott att ens utreda ett svenskt NATO-medlemskap – den svenska NATO-fobin är säkert välkänd i Kreml.

Lägg därtill upprepade och till synes nonchalanta ryska kränkningar av svenskt luftrum, där det av naturliga skäl varit lättare att nationalitetsbestämma kränkningarna än när det gäller undervattensaktiviteterna. Inte ens de mest oförblommerade rysslandsvännerna, av vilka det finns oroväckande många på ”nätet”, vill väl göra gällande att det är NATO som här genomfört något slags false flag-verksamhet.

Sverige är nu endast ett av flera länder kring Östersjön som Putin-regimen intresserar sig för. Finland, Estland, Lettland och Litauen står säkerligen högre på Moskvas lista där man skulle vilja ha ett mer handgripligt inflytande.

Vårt land har dock en uppenbar intressegemenskap med nämnda länder när det gäller att freda sitt territorium. Just därför är det ingenting annat än tragiskt att varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar haft vett nog att upprätthålla ett nationellt, militärt försvar värt namnet. Ty är det något Ryssland och Putin föraktar så är det svaghet:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/04/15/ryssland-foraktar-svaghet/

Det torde vara få militära eller andra bedömare som tror på en fullskalig rysk invasion av Sverige. Då är det avsevärt troligare att Ryssland i fall av internationell kris, tillfälligt eller mer permanent, sätter sig i besittning av det praktiskt taget oförsvarade Gotland. Det skadar kanske dock inte att spekulera i vad en rysk invasion skulle innebära.

Det är precis vad nyhetssajten Nyheter idag har gjort här:

http://nyheteridag.se/detta-vantar-om-ryssland-invaderar-sverige/

rosenbad_-630x376 Ryska flaggan över Rosenbad – bra eller dåligt? Foto: Nyheter idag

De framtidsutsikter som målas upp i denna högst spekulativa och skruvade framtidsvy är, som synes, inte alltför skrämmande, mycket beroende på den nuvarande och närmast föregående regeringens tillkortakommanden. Nyheter idags rundmålning lär framkalla entusiastiska tillrop litet varstans  på nätet, dock inte från denna bloggare. Mer om detta i slutet av denna text.

Jag tillhör nämligen de obotliga optimister som, kanhända mot vad som finns anledning förmoda om man endast ser till förhandenvarande verklighet, tror att det är möjligt att vända den till synes deprimerande utvecklingen av vårt samhälle till något bättre. Kanske måste det bli ännu sämre innan det kan börja bli bättre; att det finns realistiska möjligheter till det senare tror jag fullt och fast på. Detta gäller såväl Sverige som Europa i stort samt den bedrövliga Obama-administrationen i USA, som i vilket fall som helst försvinner vid valet om två år.

Att det inte ligger någon som helst rim och reson i att sätta vårt hopp till Putins Ryssland är jag fullständigt övertygad om. Vi må för tillfället ha en rödgrön flumregering av Kalle Anka-snitt (förlåt mig för den liknelsen, Kalle Anka!), att ersätta den med en halvtotalitär gangsterregim vore inte särskilt välbetänkt för att säga det minsta.

Ett stort antal bedömare har hävdat och fortsätter att hävda att Putins Ryssland är en hänsynslös maffiastat. Om detta skrev jag för några år sedan detta blogginlägg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/21/putins-ryska-maffiastat/

Dissidenten och förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov framhåller bland annat följande:

Det är maffialojalitet som håller dem samman och det är en mycket stark anknytning. Detta är första gången som en maffiastruktur har ansvar för en kärnvapenmakt…De eliminerar sina motståndare. De köper politiker. De köper tjänster. De köper förbindelser. Det är samma taktik som användes av den sicilianske maffiabossen Lucky Luciano.

untitled Alexander Litvinenko: offer för maffiaregimen i Kreml.

Bland offren för denna regim finns, för att bara nämna två bland många exempel, den orädda journalisten Anna Politkovskaya och dissidenten Alexander Litvinenko. Den förra sköts till döds i närheten av sin bostad till följd av sin kritik mot Rysslands krig i Tjetjenien, den senare förgiftades med ämnet polonium 210 under sin exil i London. Oliktänkande i Putins Ryssland står under ständig press och utsätts ofta för dödshot, vilka ibland alltså verkställs.

Det kan råda liten tvekan om att Ryssland i dag utmanar det av Obama-regeringen svårt vingklippta USA och det sannolikt överskattade Kina om ställningen som världens ledande stormakt. Det gäller inte minst på energiområdet, där Rysslands atomenergiorgan Rosatom för något år sedan tecknade avtal med Sydafrika om att bygga åtta nya kärnkraftsreaktorer inom 15 års tid. Tidigare har liknande avtal slutits med länder såsom Finland, Turkiet, Ukraina och Storbritannien.

Läs mer om Rysslands ansträngningar att bli världsdominant på energiområdet här:

http://www.caseyresearch.com/cdd/how-putin-conquered-south-africa

Dagens Rysslands- och Putin-kramare brukar ofta tala om USAs påstådda imperium och hundratals militärbaser men glömmer, eller är kanske inte medvetna om, Rysslands internationella bastioner.

Den liberala-konservativa tidskriften Contra har i sitt senaste nummer (4/2014) en intressant exposé över expansionen av ryskorienterade låtsasländer såsom Tjetjenien, Abchasien, Sydossetien, Transnistrien och Nagorno-Karabach, där det senare ”landet” kontrolleras av Rysslands allierade Armenien. I det av ryssarna inkorporerade Krim har Moskva bildat ”folkrepublikerna” Luhansk respektive Donetsk. Vilka är helt beroende av tunga ryska vapen som förmått det militärt svaga Ukraina att ingå vapenvila med Ryssland.

untitled ”Folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk: ryska nickedockor.

Jag tar gärna del av oförvägna framtidsfantasier av typ den som Nyheter idag har åstadkommit. Det är möjligt att något av det denna sajt föreslår skulle kunna inträffa vid en rysk invasion av Sverige – såsom billigare bensin och sprit, hårdare tag mot kriminella (dock inte mot dem som sitter i regeringen), mer ishockey och ett starkare försvar – också kommer att ske.

Vad som inte tas upp av Nyheter idag är otrevligare inslag som mord på och godtyckliga fängslanden av oppositionella, demokratins och yttrandefrihetens avskaffande och en regim av maffiasnitt. Kanske inget som Chang Frick på Nyheter idag tycker är mycket att bry sig om, men jag vill härmed anmäla en avvikande uppfattning. Även om det inte blir lika slagfärdigt och flabbroligt då.

Jag anser slutligen att Vladimir Putin och Ryssland i bästa fall skulle kunna göra en konstruktiv och godartad insats för världen. Exempelvis skulle man genom gemensamma ansträngningar tillsammans med USA och även Kina, som förre brittiske premiärministern Tony Blair föreslagit, kunna bekämpa den islamistiska terrorn på ett effektivt sätt. Detta kräver dock att de respektive parterna närmar sig  i stället för att demonisera varandra. Ryssland måste givetvis också på allvar börja respektera andra länders gränser och territorier såväl som sin egen befolkning.

Tills detta sker tycker jag Vysotskijs protestsånger får gälla också den postkommunistiska regimen i Moskva.

 

Kan Moderaterna återta verkligheten?

2 oktober, 2014

http://www.expressen.se/nyheter/val2014/sa-ska-elmsater-svard-bli-moderat-partiledare/

Just nu pågår infighting inom Nya Moderaterna om vem som skall efterträda Fredrik Reinfeldt när partiet skall välja en ny partiledare vid en extrastämma den 7 mars 2015. Som framgår av en artikel i Expressen (länk ovan) är det namn som infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson samt den ekonomisk-politiske talespersonen, riksdagskvinnan Anna Kinberg Batra, som nämns som de troligaste kandidaterna. Enligt tidningen ligger den förstnämnda för ögonblicket bäst till.

images0UMUMC69 Skall Elmsäter-Svärd bli ny kapten på den sjunkande M-skutan?

Den viktigaste frågan när det gäller moderatpartiet är emellertid, som jag ser det, inte vem av tre kandidater – någon outsider kan naturligtvis poppa upp under resans gång – med likartade åsikter som tar över ordförandeskapet. Den fråga som bör ställas efter 2014 års magplask är i stället: kan Moderaterna åter bli det verklighetsanknutna parti  det en gång var?

Enklare uttryckt: kan M återta verkligheten?

Frågan är tämligen akut efter strömhoppen från Moderaterna till Sverigedemokraterna, där många av de förra känner sig allt mindre hemma i det egna partiet med den massinvandringspolitik som framförallt varit Fredrik Reinfeldts signum. Invandringsfrågan synes ha varit den enskilda politiska fråga som den nu avgående statsministern, som på goda grunder eljest måste betraktas som en ärkepragmatiker, verkligen brunnit för.

Som tidigare konstaterats på denna blogg spelar Reinfeldts egen delvis rätt exotiska släktbakgrund – hans farfars farfar, John Hood, var till exempel en färgad cirkusman från USA som gjorde en piga från Litauen med barn – en avgörande roll för detta ställningstagande, som måste betecknas som till helt avgörande del emotionellt snarare än faktabaserat.

Detta framgår fuller väl av en lång intervju Reinfeldt gav Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius den 29 november 2011, där statsministern redogör för sin avsky mot SD och mot vad han kallar ”främlingsfientlighet”:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Reinfeldt känner verkligen starkt att det är utifrån kommande personer, som medlemmar i hans egen släkt, som i första hand bidragit till att bygga upp Sverige, icke de infödda svenskarna. Eller som han uttryckte det när han var i den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Ett yttrande som för inte så jättelänge sedan hade betraktats som snudd på landsförrädiskt.

Moderaternas kräftgång och Sverigedemokraternas rörelse i motsatt riktning visar, att Reinfeldt och hans så kallade nya moderater misslyckats kapitalt med att måla upp massinvandringen som lönsam för landet och SD som en samling fradgatuggande rasister som vill kasta ut alla med utrikes bakgrund ur landet. Stora delar av väljarkåren har inte känt igen den beskrivningen som med verkligheten överensstämmande. Därför var också Fredrik Reinfeldts sommartal i Gustavsberg dömt att bli en kvarnsten runt Moderaternas hals i stället för ett valvinnande koncept.

untitled Internkritisk ny moderat: Håkan Arnesson i Falköping.

Det var ju i Gustavsberg utanför Stockholm Reinfeldt bad det svenska folket ”öppna era hjärtan” för de utsatta som kommer till Sverige undan krig och elände (även om malicen snarare tolkade ”hjärtan” som ”plånböcker”); Reinfeldt talade ju även om att ”…vi kommer inte att ha råd med så mycket annat…” än just att ta emot flyktingar. Det är lätt att föreställa sig att detta öppenhjärtiga erkännande kom som en chock för många, som tidigare trott på regeringsförsäkringarna om att ”invandring är lönsamt”. Nu fick de helt plötsligt höra raka motsatsen.

Alldeles uppenbart är det talrika, och i en del fall även inflytelserika, moderater som nu förbannar Reinfeldts akuta sanningslidelse i Gustavsberg. Detta blir tydligt av tidningen Dagens Samhälles (# 34 2014) senaste nummer. En moderat som kommer till tals är oppositionsrådet i Falköping i Västergötland, Håkan Arnesson, vilken tvingades inkassera en valförlust på nära 10 procentenheter, samtidigt som SD mer än dubblade sitt väljarstöd och passerade moderaterna i storleksordning på kuppen:

Gemene man tycker att invandrarna kommer och tar av våra resurser och man känner inte inte igen sig i vår stadsbild längre. Men det har varit tabubelagt att prata om de här frågorna, man blir lätt stämplad som rasist…Fredrik Reinfeldts sommartal var spiken i kistan. Han sade precis vad SD ville höra, medan vi inte sagt det folk vill höra. Det här är försyndelser som pågått i flera år.

Faktum är dock att Reinfeldt inte endast sade det som ”SD ville höra” – han sade faktiskt för en gångs skulle också sanningen efter många år av mörkanden och desinformation i syfte att dölja, att invandring faktiskt kostar pengar. Mycket pengar. Försörjningsstöd, arbetslöshetsunderstöd, vårdrabatt, specialresurser när det gäller skolor och utbildning, bostäder, ökad kriminalitet, förortskravaller…frågan är hur detta någonsin kan ses som lönsamt. Visst, det finns invandrare som bidrar till samhället genom specialkunskaper, företagsamhet och framåtanda. Tyvärr dock inte i sådan utsträckning att de kan göra immigrationen till vårt land lönsam i stort.

untitled Intresseväckande analys av Timbros Markus Uvell.

Även moderaten Mats Abrahamsson, kommunstyrelsens ordförande i Sotenäs, är delvis kritisk till Reinfeldts sommartal. Abrahamsson, som menar att Sverige borde minska flyktingmottagandet och förbjuda tiggeri, något han också givit uttryck för i offentligheten. Följden blev att M-partiet i hans kommun höll ställningarna med 36 procent av röstetalet under det att SD landade på blygsamma 6,2 procent. Abrahamssons citeras i Dagens Samhälle på följande sätt:

Man kan inte blunda för de här frågorna. Vi märkte när vi valarbetade att folk har mycket frågor om detta och är oroliga för framtiden. Många har upplevt att partiet inte har någon riktig politik på detta område. Jag har stått upp och jag tror att väljarna gillar när man är beredd att ta diskussionen.

I en artikel i samma nummer av Dagens Samhälle gör vidare skribenten och debattören Markus Uvell, VD för Timbro, en intresseväckande analys av Sverigedemokraternas och deras väljares utveckling med rubriceringen ”Från bomberjacka till läsglasögon – så tog SD folkhemmet i besittning.” Läs själva här:

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/fran-bomberjacka-till-laesglasoegon-sa-tog-sd-folkhemmet-i-besittning-11051

Nu är det ju inte alla bedömare, inom och utom moderaterna, som är så pass klarsynta som Arnesson, Abrahamsson och Uvell. I stället för att avdramatisera SD och öppna för en dialog eller rentav samarbete fortsätter många att betrakta det som extremistiskt och rasistiskt, något som icke minst framgick av Vänsterpartiets pajaserier i riksdagen nyligen med sluten omröstning av valet till andre vice talman, trots att bara SDs Björn Söder kandiderade. Och med V-riksdagsledamoten Dinamarca med sin T-tröja med SD-skymfande text som jag här inte finner anledning upprepa.

Det är många politiker landet över som är inne på att SD skall ”isoleras” till varje pris, helt i enlighet med den orealistiska vrångbild som målats upp av partiet. För mig står det klart, att med den inställningen, och med fortsatt massinvandringspolitik och favoriserande av mångkulturalismen, kan SD bara fortsätta växa. Till slut kommer vi till en punkt där den hittills förda politiken helt enkelt havererar, och då hjälper det inte med aldrig så ambitiösa upplysningskampanjer – folk är inte dummare än att de inser att ”upplysningen” är ren desinformation och toleransmånglande mumbo-jumbo.

012053331219_max Anna Kinberg Batra – kommande M-ledare?

Mot den här bakgrunden spelar det i stort sett ingen som helst roll om Nya Moderaternas nya ledare kommer att heta Elmsäter-Svärd, Kinberg Batra, Kristersson eller någon annan. Såvitt jag vet företräder samtliga dessa tre exakt samma massinvandrings- och mångkulturpolitik – inklusive massivt och helt kritiklöst HBTQ-stöd – som någonsin Reinfeldt. Inte heller tror jag att M-toppen hux flux skulle ha ändrat sig och börjat lyssna på gräsrötterna, något detta parti aldrig gjort. Tro mig, jag var med i partiet några år i mitten och slutet av 1970-talet då jag bodde i Johannes församling i Stockholm och gick ur av just detta skäl.

Jag tror nämligen inte så förtvivlat mycket på att Catharina kommer att damma av de konservativa tankar hon faktiskt ibland gav uttryck för då hon satt i samma fullmäktige som jag (i Södertälje) på 1990-talet, då hon vid ett tillfälle rentav citerade ur en av mina böcker. Vi var även kolleger i bildningsnämnden (jag ordinarie, hon ersättare), och då Catharina vid ett tillfälle talade vid ett ”Ja till EU”-möte inför folkomröstningen 1994 framträdde jag som trubadur med en egenskriven låt som hette ”Södertälje i Europa”.

Faktum är att min hustru, som kunde vara ganska svartsjuk av sig, trodde att jag var förälskad i Catharina. Vilket jag emfatiskt och givetvis helt sanningsenligt förnekade.

 

Bra att SD funnit sin EP-grupp – men det kan bli problem…

19 juni, 2014

EP-mötemyrstack 029 SDs EP-representant Kristina Winberg läser SD Södertäljes tidning Telgekuriren under ett besök i SD-tältet dagen före valet till Europaparlamentet. Foto: Tommy Hansson

Den stora nyheten för oss sverigedemokrater i dag är nyheten om att vårt parti funnit sin grupp i Europaparlamentet (EP) efter många ”om” och ”men”. SD kommer att ingå i en grupp, Europe of Freedom and Democracy (EFD), som domineras av Storbritanniens i dag största politiska parti, United Kingdom Indepence Party (UKIP), lett av den karismatiske och nyligen 50 år fyllde Nigel Farage.

Och det är alldeles uppenbart bättre att ingå i ett europolitiskt samarbete än att stå utanför ett sådant. Det innebär bland annat större ekonomiska anslag och bättre möjligheter att göra sin stämma hörd. På Twitter har framförts åsikten att detta är SDs största politiska framgång någonsin, men det tror jag är en alldeles för långtgående slutsats. Icke minst därför att det som sägs och uträttas i Euroaparlamentet inte brukar tilldra sig någon större uppmärksamhet i partiernas respektive ursprungsländer och därför att dess makt trots allt är begränsad.

Énligt SVT Nyhter har Farage haft följande att säga om bildandet av den nya gruppen:

Jag är väldigt stolt över att vi format den här gruppen. Vi kommer att arbeta för att återupprätta frihet, nationell demokrati och välstånd över hela Europa. Vi kan försäkra er att vi för ”den goda kampen” för att ta tillbaka kontrollen över våra länders öden.

Hela texten i nyhetsartikeln här:

http://www.svt.se/nyheter/val2014/sd-bildar-grupp-med-ukip

grillo-farage-6401 Nigel Farage skojar med Beppe Grillo. Återstår att se om det blir lika roligt i Europaparlamentet.

UKIP ernådde genom sin exempellösa framgång i EU-valet 24 platser i Europaparlamentet. Näst största parti med 17 platser blev italienska Cinque Stelle (Fem stjärnor) med den mycket kontroversielle komikern och bloggaren Giuseppe ”Beppe” Grillo som frontfigur. Nigel Farage har tidigare sagts haft vissa problem att acceptera SD som del av sitt team men, så vitt jag känner till, inte haft några dubier vad beträffar Grillo. Detta är, kan jag tycka, överraskande.

Grillo är nämligen en pajas som kan förväntas vräka ur sig precis vad som helst, såvida han nu inte fått stränga förhållningsorder av den urbane Farage att föra sig med litet mera stil än tidigare. Beppe Grillo är beryktad för sitt hat mot Israel och USA och har bland annat antytt, att han föredrar Iran framför världens mest betydande demokrati. I en tweet har han därtill uppmanat al-Qaida att bomba Rom. Det tycks till råga på eländet råda liten tvekan om att Grillo faktiskt är övertygad antisemit.

Den israeliska sajten Arutz Sheva har haft följande att säga om denne italienske pajas:

Men Beppe Grillo är också en demagog med ett lågande hat gentemot Israel och Förenta staterna. Och hans popularitet trots de avskyvärda anmärkningarna visar, att ordet ”jude” återigen blivit en accepterad förolämpning på Europas offentliga marknadsplats.

Hela texten om Grillo här:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/165724#.U6IOsZuKDIU

Det är enligt min mening ett icke obetydligt bekymmer i sammanhanget att Nigel Farage, trots sin erkända sakkunskap när det gäller EU-relaterade frågor, i stort sett tycks sakna nödvändiga kunskaper om Mellanöstern-problematiken och Israels roll som regionens enda demokrati vilken företräder traditionella västerländska värden.

islam Att bemöta den växande islamiseringen och därmed antisemitismen i Europa kommer att bli en utmaning för den nybildade EP-gruppen vari SD ingår, särskilt som det finns tveksamheter om var några av partierna i gruppen står i frågan.

Det menar i alla fall en brittisk bloggare, som hävdar att Farage inte förefaller känna till att det är islamismen som är det stora problemet i Mellanöstern. Vid ett möte med en judisk kommunitet i London framhöll Farage om Israel, föga djärvt, att han ”starkt stöder dess rätt att existera”. Bloggaren hoppades att någon israel i publiken skulle på motsvarande sätt fastslå att ”jag stöder Storbritanniens rätt att existera”, men så skedde inte…

http://edgar1981.blogspot.se/2013/07/nigel-farage-ukip-speaks-to-london-jews.html

Förutom redan nämnda brittiska och italienska partier kommer i SDs grupp att ingå Ordning och rättvisa (Litauen), Svobodni (Tjeckien), ZZS (Lettland) samt en oberoende fransk ledamot som hoppat av Front National (FN). SDs partiledare Jimmie Åkesson har framfört:

Vi blir nu medlemmar i en EU-kritisk grupp ledd av Nigel Farage som måste betecknas som Europas främsta företrädare i arbetet med att sätta stopp för EU-federalism och maktöverföring från medlemsstaterna till Bryssel.

DSCF1063D Kristina Winberg talar på Politikertorget i Södertälje den 8 maj tillsammans med Jimmie Åkesson och Linus Bylund. Foto: Kristian Kawecki

I likhet med Åkesson hyser jag också förhoppningar om att nämnda samarbete skall bära frukt och att SD-representanterna Kristina Winberg och Peter Lundgren, som jag personligen hyser stort förtroende för, skall finna sig väl till rätta. Jag utesluter dock inte att det kan bli problem, främst med tanke på att den halvgalne pajasen Beppe Grillos parti kommer att bli en inflytelserik medlem i partigrupperingen.

 

Putins man talar om ett tredje världskrig: en följd av västs konfrontationspolitik

9 juni, 2014

 

Sergej-Markov Sergej Markov, en nära rådgivare till Putin, talar om ett förestående tredje världskrig.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-utvecklingen-i-ukraina_3636948.svd?sidan=3

Det ser nu ut som om EUs och USAs konfrontationspolitik i Ukraina börjar bära frukt, och en synnerligen giftig sådan. I en intervju i Moskva med Svenska Dagbladet den 8 juni (länken överst) hotar Vladimir Putins sändebud Sergej Markov indirekt med världskrig:

Antisemitismen skapade andra världskriget, russofobin kan skapa ett tredje.

Samtidigt anklagar Markov NATO, som han menar ”inte behövs”, för att vara en helt igenom amerikansk organisation och målar upp ett amerikanskt hot mot världsfreden. Han menar vidare att ryssarna i dag av omvärlden betraktas som judarna inför Andra världskriget.

Ur svenskt perspektiv är det intressant och samtidigt inte så litet skrämmande att Putins handgångne man avkonterfejar Sverige som ett av de ledande ”russofoba” länderna :

Fem, sex länder ligger i täten när det gäller russofobin i Europa: Sverige, Polen, de baltiska länderna och Finland. I Sveriges och Polens fall kan rysshatet förklaras med gamla stormaktskomplex, i Lettlands och Estlands med att det har blivit ett politiskt instrument. Russofobin i Finland är däremot oförklarlig, Finland har ju bara vunnit ekonomiskt på handeln med Ryssland. Av all att döma är det Sverige och de baltiska länderna som har påverkat Finland.

Sergej Markov lär vara statsvetare, men som sådan förfaller han vara sensationellt oförstående för vad som historiskt påverkat nämnda länder att intaga en misstänksam hållning gentemot det väldiga Ryssland/Sovjetunionen. Sverige och Ryssland har varit arvfiender sedan senmedeltiden, och de så kallade rysshärjningarna längs den svenska östersjökusten 1719-21 ligger inte många generationer borta i tiden. 1809 erövrade Ryssland så den tidigare svenska ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland.

U137 Medlemmar av den sovjetiska besättningen ombord den grundstötta U 137.

Under det Kalla kriget betraktade Sovjetunionen Sverige som en spioncentral med ett flertal uppmärksammade spionaffärer som följd, och det är ett känt fenomen att agenter i sovjetisk sold djupt infiltrerade Sveriges politiska, militära och mediala liv. På 1980-talet kom ubåtskränkningarna med den grundstötta U 137 utanför Karlskrona som det mest uppenbara exemplet. Och så sent som för ett år sedan kränktes svenskt luftrum i anslutning till Gotland av ryska stridsflygplan.

Så visst kan det finnas vad Markov kallar ”rysskräck” i Sverige – men den är i så fall helt förståelig!

Inte heller är Finlands och Baltikums antiryska inställning något mysterium. Finland var ett ryskt storfurstendöme i mer än hundra år (1809-1917), och därefter var de tappra och sega finnarna tvungna att utkämpa fem krig för att förhindra att deras land uppslukades av det sovjetiska imperiet. Priset Finland fick betala var en långtgående ”finlandisering”, där Finland fick förbli demokratiskt mot att Moskva bestämde utrikes- och säkerhetspolitiken.

259495

En bild av ”finlandiseringen”: Finlands president Urho Kekkonen i kärvänligt umgänge med sovjethärskaren Leonid Bresjnev.

Vad gäller Baltikum så räcker det med att konstatera att Estland, Lettland och Litauen var sovjetstater under Kalla kriget och under denna tid tvingades undergå en brutal russifiering. Polen å sin sida tillhörde de länder som led mest under den sovjetiska överhögheten innan fackföreningsrörelsen Solidaritet, uppbackad av USA och väst, slutligen kunde tilltvinga sig polsk självständighet. Men då var Sovjet redan på fallrepet.

Dock måste erkännas att Sergej Markov har en poäng när han anklagar väst och västliga media för att ge en ensidig och antirysk bild av skeendena i Ukraina. Det är nämligen ovedersägligt att den nuvarande regeringen i Kiev inte kan falla tillbaka på något slags demokratisk oantastlighet – den tillkom som bekant genom en kupp, framtvingad av beväpnad pöbel på Kievs gator och taktfast applåderad av EU med Carl Bildt i spetsen.

ukraine-protest-2 Beväpnad pöbel framtvingade kuppen i Kiev.

Den nyvalde presidenten, Petro Porosjenko, försöker nu krossa det proryska upproret i östra Ukraina bland annat genom terrorbombningar av civila områden, en praktik av samma slag som då ukrainska nazister ur Högra sektorn satte eld på en fackföreningsbyggnad i Odessa och brände inne 38 människor.

Vare sig från EU eller Obamas USA har, så vitt jag kunnat konstatera, avhörts några kraftfulla fördömanden och allra minst från excellensen Bildt som närmast tvångsmässig brukar vifta bort de extremistiska inslagen i den ukrainska kuppregimen.

Den välrenommerade Rysslands- och Sovjet-kännaren Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, har upprörts över Putin-rådgivaren Sergej Markovs anmärkningar och citeras på följande sätt i Svenska Dagbladet den 8 juni:

Jag befinner mig nästan i chocktillstånd efter att ha läst intervjun. Det är ledsamt och obehagligt att det så nära Kreml finns en person med en uppenbarligen närmast paranoid världsbild.

Hela texten här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/rysslandskannare-chockad-over-uttalandena_3638770.svd

kristian Professor emeritus Kristian Gerner oroas över den ryska inställningen.

Jag kan mycket väl förstå Gerners reaktion. Sergej Markov visar i intervjun prov på både bristande historiska insikter och inslag av paranoia. Frågan är vad hans uppdragsgivare, president Putin, tycker om Markovs tal om ett eventuellt förestående tredje världskrig (enligt mitt synsätt i så fall det Fjärde världskriget, då Kalla kriget på mycket goda grunder kan betraktas som den tredje stora världskonflikten i modern tid).

Samtidigt får vi inte, vilket jag framhöll inledningsvis, glömma att det är den samlade västvärlden som drivit fram den förhandenvarande konflikten genom sin konfrontativt oförsonliga hållning gentemot Ryssland. Vad hade man väntat sig? Trodde man att Ryssland skulle avvika från scenen med svansen mellan benen?

Det tyder i så fall på en nästan kriminell underskattning av det ryska ledarskapet. Man borde dessutom ha varit medveten om att Ryssland brukar tendera att känna sig ”instängt” och ha fört en politik som tagit hänsyn till detta. Händelsena i Ukraina verkar yttermera ha givit upphov till en nationalistisk eufori i Ryssland som bland annat tagit sig det bisarra uttrycket, att det nu på fullt allvar föreslås att Volgograd – som tidigare i 300 år hette Tsaritsyn – skall byta tillbaka till Stalingrad. Se artikel i brittiska Guardian här:

http://www.theguardian.com/world/2014/jun/08/stalingrad-name-may-return-to-russian-city?CMP=twt_fd

 

 

Kim Jong-un i Stalins fotspår: utplånar Jangs släkt

29 januari, 2014

images Jang Song-thaek (till vänster) och Kim Jong-un under ett offentligt möte i Pyongyang.

Sedan den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un låtit avrätta sin ingifte morbror Jang Song-thaek i början av december i fjol har nu så gott som hela dennes släkt avlivats. Det rapporterar den sydkoreanska nyhetsbyrån Yonhap, som hänvisar till ”åtskilliga källor” (multiple sources):

http://english.yonhapnews.co.kr/northkorea/2014/01/26/4/0401000000AEN20140126000800315F.html

Således har Jangs syster Jang Kye-sun och hennes man Jon Yong-jin, som var Nordkoreas ambassadör på Kuba, samt ambassadören i Malaysia, Jang Yong-chol, och dennes två söner avrättats enligt Yonhaps källor. Jang Song-thaek var Kim Jong-uns viktigaste mentor och en ledande kraft när det gällde att utveckla Nordkoreas förbindelser med Kina. Enligt en källa har nu alla Jangs släktingar  inklusive barnen dödats.

Enligt uppgift skall den nordkoreanske diktatorn ha känt sig hotad av Jangs makt och inflytande, och nu har alltså även hans släktingar tagits av daga för att alla spår av Jang själv skall utplånas. Yonhap uppger emellertid att några ingifta släktingar till Jang har sparats, exempelvis hustrun till ambassadören i Malaysia. Hon skall ha skickats till en avlägsen by tillsammans med släktingar.

Under upprensningsprocessen mot Jang Song-thaks släktingar kunde det, enligt ett av de vittnen Yonhap citerar, gå till på följande sätt:
”Några släktingar sköts till döds med pistol inför andra människor om de gjorde motstånd tills de släpades ut ur sina bostadslägenheter.”

untitled ”Stålmannen” Stalin och ”Järnröven” Molotov.

Efter fadern Kim Jong-ils frånfälle i november 2011 förefaller det uppenbart att Kim Jong-un utvecklat samma typ av fullskalig paranoia som är så karaktäristisk för totalitära härskare. Det höga föredömet härvidlag är ingen mindre än den sovjetiske diktatorn 1924-53, Josif  Vissarionovitj Dzjugasvili Stalin (1878-1953). Under dennes styre dog tiotals miljoner människor  genom massiva utrensningar, artificiellt framkallade svältkatastrofer och omänsklig lägertillvaro.

Den amerikanske historikern, professor R. J. Rummel (född 1932), har räknat fram att 61 911 000 personer dog i Sovjetunionen som en följd av den kommunistiska statens ideologi och politik:

http://www.hawaii.edu/powerkills/NOTE4.HTM

Andra forskare anger lägre siffror. Rummel har bland annat skrivit boken Death by Government, där han uppskattar hur många människor som fallit offer för regeringars maktutövning i en rad länder.

untitled

Utmärkande för Stalins regim var att den lät avrätta eller lägerförvisa familjemedlemmar och släktingar till utrensade personer, en tradition som nu alltså Nordkoreas härskare Kim Jong-un fullföljer på det mest bestialiska sätt. Det skall inte få finnas kvar några släktingar eller anhängare till den utrensade individen, personer vilka kan tänkas utkräva hämnd i en framtid.

Stalin lät, i likhet med Kim Jong-un, avrätta gamla revolutionskamrater, vänner och regeringsmedlemmar vilka upplevdes som ett verkligt eller inbillat hot mot den egna maktställningen.

I skådeprocesserna i Moskva 1936-38 erkände efter tortyr ett antal av revolutionens tidigare stöttepelare såsom Grigorij Zinovjev, Lev Kamenev, Nikolaj Bucharin, Aleksej Rykov och Karl Radek att de i själva verket var agenter för främmande makt och avrättades givetvis.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Moskvar%C3%A4tteg%C3%A5ngarna

Stalin höll även ett vakande öga på sina närmaste, obrottsligt lojala medarbetare och lät i ett par uppmärksammade fall spärra in dessas hustrur i läger. Mångårige utrikesministern Vjatjeslav Molotov (1890 – 1986), ”Järnröven” kallad på grund av sin långa tjänstgöringstid som sovjetisk utrikesminister, tvingades se sin hustru Polina Molotova försmäkta i ett läger i Sibirien som gav henne men för livet. Stalin tvingade även Molotov att skilja sig från henne.

untitled Paret Molotov efter Polinas frigivning i anslutning till Stalins död 1953.

Samma behandling utsattes hustrun till Michail Kalinin (1875–1946), Katarina Ivanovna, för på anklagelsegrunden ”trotskistisk konspiration”. Kalinin var konstitutionell president utan makt i Sovjetunionen 1938-46 och fick staden Kaliningrad, tidigare Königsberg i området mellan Polen och Litauen, uppkallad efter sig.

Den hemliga underrättelsetjänsten NKVD grep även på Stalins order hustrun till den senares mångårige sekreterare Aleksandr Poskrjobysjev (1891–1965). Mer om politiken att fängsla hustrurna till betrodda och lojala medarbetare här:

http://lurikblogg.wordpress.com/2013/12/04/kondra-och-harska-politbyrahustrurnas-levnadsoden-i-stalins-sovjetunionen/

Den så kallade Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea, grundad samma år som Republiken Korea (Sydkorea) 1948 med förre officeren i sovjetiska Röda armén Kim Il-sung som dess förste diktator, modellerades enligt Stalins Sovjetunionen med omänskliga läger, massutrensningar och inte minst minutiös kontroll av befolkningen som några av de viktigaste beståndsdelarna.

Att tredje generationens Kim nu ägnar sig åt samma metoder som Josif Stalin är därför inte ägnat att förvåna.