Posted tagged ‘Loa Falkman’

Sveriges sämsta låtar (5): ”Symfonin”. Loa Falkman

24 januari, 2019

Vilka är Sveriges sämsta låtar? I en bloggserie om fem avsnitt med början här tänkte jag försöka svara på denna viktiga samtidsfråga. Jag behöver nog inte framhålla att det är en högst subjektiv bedömning som ligger till grund för min ranking. Kanske några av er läsare tycker att just de här låtarna – eller några av dem – är fru Musicas gåva till mänskligheten. Det år i så fall helt OK.

Jag börjar från slutet med att utnämna ”Symfonin”, framförd av Loa Falkman och med text och musik av Elisabeth Lord och Tommy Gunnarsson, till Sveriges femte sämsta låt. Det vill säga den ”bästa” av dem jag avser redovisa på min blogg.

Med ”Symfonin” skulle operasångaren och skådespelaren Carl Johan ”Loa” Falkman etablera sig även som populärsångare. Det var i alla fall så det var tänkt, men det blev inte riktigt så. Låten floppade rejält i Melodifestivalen 1990 och kom på sista plats i tävlingen. Det är inte särskilt svårt att förstå varför – den är tungfotat svulstig, den ”lyfter” inte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Symfonin_(s%C3%A5ng)

I mina ögon visar exemplet ”Symfonin” att det sällan blir bra när operasångare försöker sig på populärgenren. Ett annat exempel härpå är Ingvar Wixell, i likhet med Falkman en internationellt gångbar operastjärna, som vid Melodifestivalen 1965 vann med den i sammanhanget mycket seriösa ”Annorstädes vals”. Att Wixell vann var minst av allt någon sensation – han fick framföra samtliga bidrag i tävlingen!

Tanken bakom den svenska satsningen på Wixell var att den kvalitet denne världsberömde barytonsångare ansågs borga för skulle vinna tävlingen åt Sverige. Wixell slutade emellertid bara på tionde plats med sex poäng vid Eurovision Song Contest (ESC) i Neapel. Han framförde sången på engelska med titeln ”Absent Friend”, vilket var första gången i tävlingens historia en artist sjöng på ett språk annat än modersmålet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Annorst%C3%A4des_vals

Hovsångaren Loa Falkman är sedan 2015 känd som ”ICA-stig”.

Loa Falkman var aldrig i närheten av att ta sig till ESC i Zagreb detta år utan slutade på tionde och sista plats. Vann gjorde Edin-Ådal med ”Som en vind”. I ett avseende var ”Symfonin” dock mer framgångsrik än Ingvar Wixells ”Annorstädes vals”: medan den senare endast klarade en vecka på Svensktoppen parkerade ”Symfonin” tolv veckor på samma lista med en andraplats som bäst.

”Symfonin” är inget musikaliskt mästerverk men väl en svensk kalkonklassiker!

Myten om Salieri lever vidare

9 december, 2017

Antonio Salieri och Wolfgang Gottlieb (Amadeus) Mozart – vänner och inte fiender.

Våren 2018 ger Folkoperan i Stockholm föreställningen Salieri vs Mozart med Loa Folkman i rollen som den påstått diaboliske tonsättaren Antonio Salieri. Produktionen består av de båda enaktarna ”Mozart och Salieri” av den ryske tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakov samt Salieris verk ”Prima la musica e poi le paroli”. https://www.folkoperan.se/pa-scen/salieri-vs-mozart

Folkoperans produktion bygger på tesen att tonsättaren Antonio Salieri (1750-1825) var dödligt avundsjuk på Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91) till följd av den senares briljans; därför skulle Salieri ha förgiftat Mozart så att denne avled i förtid endast 34 år gammal.

Denna tes bygger på ett rykte som uppstod redan under de båda kompositörernas livstid och sedan 1830 utvecklades i ett versdrama av den ryske författaren Aleksandr Pusjkin (1799-1837). Rimskij Korsakov gjorde sedan 1897 en opera byggd på Pusjkins arbete. I modern tid plockades ryktet om den avundsjuke Salieri som Mozarts baneman upp av dramatikern Peter Shaffer, vilken författade teaterpjäsen ”Amadeus” 1979.


Tom Hulce som Mozart i filmen ”Amadeus”.

Fem år senare hade filmen med samma namn, regisserad av Milos Forman, premiär med F. Murray Abraham i rollen som Salieri och Tom Hulce som en osedvanligt sprallig Mozart. https://sv.wikipedia.org/wiki/Amadeus_(film)

Problemet är bara att nidbilden av Salieri som Mozarts avundsjuke mördare saknar all historisk relevans. Den bygger enbart på lösa rykten som sedan vidarebefordrats av två fantasifulla ryssar och i tidernas fullbordan anammades av en dramatiker och en filmregissör. En viss yrkesmässig rivalitet kan möjligen anas, men i det stora hela tycks de båda musikerna ha kommit väl överens och till och med varit goda vänner. https://skeptoid.com/episodes/4213

Antonio Salieri föddes i Legnago i provinsen Verona i det dåvarande österrikiska Italien 1750, sex år innan Mozart såg dagens ljus. Han skrev 40-talet operor under slutet av 1700-talet innan han 1804 övergick till att uteslutande komponera kyrkomusik. Salieri skall ha varit en god kompositör och musiker och framförallt en förstklassig pedagog – han undervisade sådana storheter som Ludwig van Beethoven och Franz Liszt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antonio_Salieri

Salieri kom som 16-åring till Wien – det som senare skulle bli ett enat Italien styrdes vid denna tid av det österrikiska kejsardömet – där han blev elev till Christoph Willibald Gluck (1714-87). Salieri kom därefter allmänt att ses som arvtagare till den store Gluck. Bland Salieris mest kända och uppskattade verk märks operan ”Tarare” och ouvertyren till ”La grotta di trofonio”, som rentav anses nå upp till Mozarts nivå. Att Salieri var mycket uppskattad av sin samtid framgår av att han under icke färre än 36 år (1788-1824) fungerade som hovkapellmästare vid det kejserliga hovet i Wien.

Wolfgang Amadeus Mozart gjorde sig tidigt känd som ett musikaliskt underbarn och drevs på hårt av sin fader Leopold Mozart, som själv var musiker och kompositör. Egentligen hade Mozart Gottlieb som andranamn, men det översattes till latin och blev då Amadeus; båda namnen betyder ”den av Gud älskade”. Redan som sjuåring kunde han framföra vilket stycke som helst vid pianot och som 14-åring ombads han skriva verk för operan i Milano. Att han var en större begåvning än Salieri är ställt utom allt tvivel.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Wolfgang_Amadeus_Mozart

Teorin att Salieri hyste en outsläcklig avund gentemot Mozart och till på köpet skulle ha förgiftat denne är emellertid ingenting annat än en fantasifull skröna på gott och ont. Gott därför att intresset för Salieris musik ökade markant efter Formans film Amadeus, ont därför att ogrundade ryktet om Salieris diaboliska natur inneburit ett veritabelt karaktärsmord på Antonio Salieri.


Aleksandr Pusjkin torgförde skrönan om Salieris dödliga hat till Mozart.

Den oerhört produktive Mozart – han har komponerat 626 kända verk –  dog utfattig i Wien 1791, av allt att döma sedan han drabbats av den influensaepidemi som då rådde. Han hade under hela sin korta levnad lidit av en lång rad sjukdomar och hade därför låg motståndskraft.

Gå gärna och se Folkoperans Salieri vs Mozart i vår. Men kom ihåg att handlingen bygger på lögn och förbannad dikt. Eller, om man vill vara snäll, poetisk frihet.

Ett hum om hur Salieri var som komponist kan man få via nedanstående länk till hans ”Sinfonia Veneziana”:

 

Mensblod, teckenspråk och kränkthetsindustri

22 september, 2015

Mensbild 005 Metros scoop: elever fick inte ha med mensbilder i katalog. Foto: Tommy Hansson

Í dag när jag satt på varuhuset Kringlans café i centrala Södertälje bläddrade jag för ovanlighetens skull igenom tidningen Metro. I tidningen fanns en artikel om en rektor i Stockholm som haft mage att stoppa en bild med menstruationstema från att publiceras i skolkatalogen.

”Eleverna förberedde sig genom att smycka (jo, så står det faktiskt) kläderna med fejkat mensblod och hängde rödfärgade bindor och tamponger runt halsen”, heter det i texten författad av en manlig reporter. En av initiativtagarna, Fanny Winblad, är indignerad och kan för sitt liv inte förstå varför rektor Mats Kjellmer fått för sig att sätta P för den planerade katalogbilden.

”Mens är så naturligt, och det är konstigt att folk inte kan prata om det”, citeras Winblad i Metro. Rektor Kjellmer för sin del hänvisar bland annat till att mensbilder i skolkatalogen ”nog kan vara svårsmält för en del och obehagligt för några…”.

Ingen torde kunna förneka att fertila kvinnors menstruationer är ”naturliga”. Lika litet som att det är naturligt att tömma tarmen, blåsan eller vomera. Det innebär inte att skolkataloger och andra publikationer nödvändigtvis bör fyllas med bilder på genuina eller fejkade fekalier, urin eller spyor. Fast det är ju bara min åsikt, förstås.

När jag kom hem från stan såg jag någonstans på nätet att en del döva människor retat upp sig på ICAs nya ”Stig”-reklam, som ger sig till att skämta litet med teckenspråket inför Dövas dag. Mer i tidningen Resumé här: http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2015/09/21/kritik-mot-ica-for-nya-teckenspraks-reklamen/

Skämtet består i att ICA-Stig, numera spelad av Loa Falkman, har betalat sin teckentolk för dåligt varför denna hämnas genom att ge fel översättning. Detta får en kommentator på Facebook att gå i taket och bli ”så enormt arg” enär ”Här driver självaste ICA med det svenska teckenspråket?!” Resumé talar om en ”kritikstorm” mot den skämtsamma reklamen.

ICA slår dock ifrån sig och menar att reklamen skall uppfattas som ett lättsamt sätt att uppmärksamma Dövas dag samt att det är Stig själv som ”står med byxorna nere”.

Fast det är kanske att tala för döva öron?

002 Vackra blomsterbilder från HRF. Foto: Tommy Hansson

Jag har hur som helst stor förståelse för dövas och hörselskadades situation och brukar regelbundet stödja Hörselskadades Riksförbund genom att köpa deras vackra  brevmärken med Carl Larsson- eller blomstermotiv. Det innebär dock inte att jag frånkänner hörselskadade eller andra handikappade all form av humor. I mina ögon kan och bör man skämta om nästan allting, även handikapp, förutsatt att det sker med en viss finess.

Som här i den obetalbara brittiska komediserien Little Britain, där den (fejk)rullstolsburne Andy vill bränna en del av sina gamla saker i en brasa på gården med hjälp av sin personlige assistent Lou…eller vill han det…: https://www.youtube.com/watch?v=B7zh_cFjvR0

Jag önskar att människor, handikappade eller ej, inte blev så förbålt lättkränkta eller upprörda för minsta lilla motgång eller förolämpning, vare sig det gäller att inte få osmakliga bilder publicerade eller annat. Varför måste vi vara en nation av mesar? Lyckligtvis finns det fortfarande människor som rektor Mats Kjellmer, som har kurage nog att på ett sansat sätt förklara varför det kanske inte är så lämpligt att publicera foton med menstruationstema i skolkataloger.

Det vore ju inte helt fel om det fanns fler som han, många fler. Som kunde klargöra för de muslimer, hinduer, ateister eller vilka det nu kan vara, som protesterar mot skolavslutningar med psalmsång och eventuellt bön i svenska kyrkor, att vi lever i Sverige och att där har vi en kristen kultur sedan ungefär tusen år tillbaka – like it or not.

Samma med människor som vill ha bort krucifix från bönerum i sjukhus eller tvinga personal med davidsstjärnor eller kors i kedjor runt halsen att ta av sig dessa därför att de blir ”kränkta” annars. De här gnällspikarna oavsett religion och/eller ursprungsland bör någon gång få klart för sig, att de måste sluta upp med att ställa löjliga krav och agera prinsessan på ärten för det allra minsta. Om kors som tagits från bönerum här: här:http://www.varldenidag.se/nyhet/2015/06/24/Sjukhuskyrkan-Det-var-vi-som-tog-ned-korset/

Eller är det för mycket begärt?

Det tycker sannolikt i alla fall alla tusentals mångfaldsstrateger, demokratikonsulter och allt vad de kallas som sitter och häckar på landsting, kommuner och företag runt om i landet och lyfter större eller mindre löner för att de skall tala om för folk hur de får respektive inte får uttrycka sig. För att inte tala om institutionen Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Personligen önskar jag alla dessa yrkesroller dit pepparn växer.

Det passar kanske bra i sammanhanget att avrunda med en 30 år gammal sketch från TV-programmet Nöjesmassakern, där Björn Skifs, Sven Melander och Jon Skolmen spelar asiater. Är detta rasistiskt eller bara ett stycke komik? Jag lämnar frågan öppen. : https://www.youtube.com/watch?v=yqQFvH_gxSo

skarmavbild-2012-04-03-kl-094140_556f5f062a6b22b8effc7caa Björn Skifs som asiat. Roligt, rasistiskt eller bara dumt?

 

 

 

 

Ring ut Malmsjö – ring Falkman in!

1 januari, 2011

Hur länge skall Jan Malmsjö få fortsätta mörda Tennysons dikt ”Nyårsklockan” – ibland kallad ”Nyårsklockorna” – år efter år?

Frågan inställer sig efter den åldrande Malmsjös skrikande, gestikulerande och hoppande i snöstormen på Skansen kring tolvslaget 2010/2011. Jag tänker då inte i första hand på aktörens egenmäktiga förändring av bland annat ”diktens gatularm” till ”det meningslösa gatuvåldet”, en ändring som nog kan försvaras och som jag tror till och med översättaren Edvard Fredin skulle ha välkomnat.

 Edvard Fredin (1857-89).

I stället tänker jag mest på Malmsjös poserande egocentricitet och pajasaktiga framträdande som på intet sätt gör den värdiga dikten rättvisa. Det brukar ibland talas om att Fredins översättning skulle vara ett pekoral och att det därför skulle vara befogat att tolka den så att säga tongue in cheek (med glimten i ögat). Jag håller inte alls med om detta.

Nils Edvard Fredin föddes i Stockholm 1857 och dog i Södertälje redan 1889. Även om hans berömmelse är helt avhängig översättningen av Lord Alfred Tennysons ”Ring Out Wild Bells” var han även i övrigt på sin tid en skicklig och uppmärksammad diktare, journalist, översättare och samhällsdebattör av det radikalare slaget. Han ville se en reformering och modernisering av 1800-talets stelnade samhälle.

Edvard Fredin begåvades 1888, således ett år före sin förtidiga bortgång i en ”bröstsjukdom”, med Svenska Akademiens stora pris. Den svenska översättningen av Lord Tennysons dikt kom i tryck första gången 1884 och återfinns i samlingen Skilda stämmor. Fredin har även svarat för den svenska översättningen av den franska revolutionssången ”Marseljäsen”, som bekant dagens franska nationalsång.

 Alfred Tennyson (1809-92).

Fredin själv har ett icke obetydligt finger med i spelet som ledde till den spektakulära populariseringen av den egna diktöversättningen. Han var nämligen nära vän med skådespelerskan Anna de Wahl, som medverkade till att hennes son Anders de Wahl år 1895 deklamerade ”Nyårsklockan” på Vargberget på Skansen första gången. Det var inledningen på en tradition som skulle vara i 62 år.

Efter att ha legat i träda några år togs traditionen ånyo upp 1977, då den legendariske skådespelaren Georg Rydeberg – en oäkta son till spjutkastaren och flerfaldige OS-guldvinnaren Eric Lemming – läste dikten från Skansen i direktsänd TV. (Jag har ett personligt minne av Rydeberg: då jag firade min 30-årsdag på Östermalmskällaren i Stockholm 1981 var Rydeberg en av restauranggästerna).

Efter Rydebergs död fördes stafetten vidare av i tur och ordning Jarl Kulle (1983-96), Margareta Krook (1997-2000) och Jan Malmsjö (2001 och framåt). Samtliga uppläsare från och med Rydeberg har stoppats i sin diktläsning endast av döden. Jag hoppas personligen att den traditionen får ett slut och att Malmsjö låter yngre och friskare krafter ta över från och med nästa nyårsafton.

 Anders de Wahl som Hamlet.

Den perfekte efteträdaren vore i så fall Carl Johan ”Loa” Falkman, en av vår tids största svenska artister som behärskar såväl operasång som skådespeleri. Falkmans malmfyllda, ljusa baryton och personliga pondus skulle garantera att traditionen med ”Nyårsklockan”” lever vidare.

Jag skulle  i sådant fall önska att Falkman läser hela dikten och inte, såsom nu sker, utelämnar fjärde och sista verserna. Speciellt den avslutande versen förtjänar återges:

Ring in den tid då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias.

I det engelskspråkiga originalet:

Ring in the valiant man and free
The larger heart, the kindlier hand;
Ring out the darkness of the land,
Ring in the Christ that is to be.

Studera gärna de svenska respektive engelska varianterna i sin helhet här:

http://popularpoesi.blogspot.com/2008/12/alfred-tennysons-nyrsklockan.html