Drömmen som blev verklighet: spiondömde Jonathan Pollard i Israel

 

Jonathan och Esther Pollard välkomnades på Ben-Gurion-flygplatsen av premiärminister Benjamin Netanyahu.

Drömmen blev verklighet. Så kan man uttrycka den tidigare spiondömde Jonathan Pollards och hans hustru Esthers ankomst till Ben-Gurion-flygplatsen den 30 december 2020. https://www.jpost.com/breaking-news/jonathan-pollard-makes-aliyah-official-with-his-landing-in-israel-653680

Paret anlände till Israels internationella flygplats nära staden Lod i ett privat jetplan som ställts till förfogande av den amerikanske miljardären Sheldon Adelson. Efter att ha kysst marken och läst judiska böner välkomnades makarna Pollard av premiärminister Benjamin Netanyahu, som arbetat i flera decennier för Pollards frigivande.

”Ingen kunde vara stoltare över detta land och denne ledare än vi är”, deklarerade Jonathan Pollard vid ankomsten till sitt andliga hemland. Makarna Pollard kommer att bosätta sig i en lägenhet i Jerusalem. Det är dock känt att Pollard tidigare haft en del kritiskt att säga om Israels i hans tycke bristfälliga agerande för att få honom frigiven. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/05/28/spionen-pollard-israels-regering-gor-inte-tillrackligt-for-mig/

Jonathan Jay Pollard föddes i en ortodox judisk familj i Galveston, Texas den 4 augusti 1954. Han arbetade som civilanställd analyter för den amerikanska flottan när han greps 1985 efter att ha lämnat ut tusentals kopior på hemliga handlingar som han kommit över under sin tjästeutövning. Han menade att USA undanhöll dokument som den allierade nationen Israel borde få del av och etablerade därför kontakt med den israeliska ambassaden i Washington, D. C. https://en.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Pollard

Trots att Pollard säger sig ha överlämnat handlingarna till israelerna av ideella skäl accepterade han en dusör på 50 000 US dollar med löfte om mer. När han påkoms försökte han och den dåvarande hustrun Anne Henderson Pollard 1985 ta sin tillflykt till Israels ambassad i Washington, D. C. men greps efter en dramatisk biljakt med FBI-agenter hack i häl. https://observer.com/2015/08/the-pollard-pawn/

Jonathan Pollard och Anne Henderson Pollard gifte sig i Italien 1985.

1987 dömdes Jonathan Pollard till livstids fängelse med möjlighet till villkorlig frigivning efter en kontroversiell rättegång. Det var första gången i USAs historia någon som spionerat för ett allierat lands räkning ådömdes ett så hårt straff. Bedömare menade att fem-sex år hade varit mer passande i sammanhanget.

Hustrun Anne Henderson Pollard, född 1960, dömdes till fem års fängelse av vilka hon avtjänade drygt tre år. Hon blev israelisk medborgare 1991 och levde en tid i Israel innan hon återvände till USA och New York. Jonathan skilde sig från henne utan föregående varning efter hennes frigivande 1990 och gifte sig tre år senare med Esther Pollard, också känd som Elaine Zeitz. https://www.timesofisrael.com/pollards-ex-wife-i-dont-understand-why-we-divorced/

Efter närmare 30 år bakom galler frigavs Pollard med stränga restriktioner i november 2015 och fyra år senare blev han helt fri och kunde förverkliga sin länge närda dröm att flytta till Israel.

Paret Jonathan och Esther Pollard mottog även skriftliga välkomsthälsningar från Israels president Reuven Rivlin, den alternerande premiärministern Benny Gantz samt premiärministerkandidaten Gideon Sa ´ar.

17-årig israeliska mördad i bombdåd: vad är det för fel på palestinaaraberna?

Den av terrorister mördade Rina Shnerb blev 17 år.

Den 17-åriga israeliskan Rina Shnerb dödades då en kraftig sprängladdning detonerade vid den naturliga källan Ein Bubin utanför den judiska staden Dolev i Samarien på den så kallade Västbanken den 23 augusti.

Unga Rina var på utflykt tillsammans med sin far, rabbinen Eitan Shnerb, och sin 19-åriga bror Dvir. Dessa skadades allvarligt vid explosionen och fördes i ambulanshelikopter till ett sjukhus i Jerusalem, där de kunde återhämta sig. Enligt fadern räddade dottern hans och sonens liv då hon fick ta emot den värsta delen av detonationen. https://www.timesofisrael.com/three-israelis-seriously-hurt-in-explosion-at-west-bank-spring/

Den palestinaarabiska propagandan har sökt rättfärdiga terrordådet genom att påstå att familjen kom från en ”bosättning” och att offret Rina Shnerb var verksam i de israeliska försvarsstyrkorna IDF. Påståendena är falska. Familjen kommer från staden Lod i centrala Israel, mest känd för den internationella Ben Gurion-flygplatsen och Rina hade inget att göra med IDF.

Enligt en opinionsundersökning företagen av Palestinian Center for Policy and Survey Research (PSR) stöder 61 procent av de tillfrågade palestinaaraberna terrordådet mot en oskyldig judisk familj som kostade 17-åriga Rina Shnerb livet. 49 procent av dessa var bosatta i Judéen och Samarien och 80 procent i Gaza. 37 procent sade sig stödja terrorism riktad mot Israel i allmänhet medan 32 procent förespråkade en fredlig uppgörelse. 10 procent var för ett fredligt motstånd. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/269092

Rina Shnerb begravdes i hemstaden Lod.

Vidare ville enligt samma undersökning 69 procent av palestinaaraberna bosatta i Judéen och Samarien eller Gaza att den Palestinska myndygheten (PA) skulle avvisa den amerikanska Trump-administrationens fredsplan, ibland kallad Deal of the century. 19 procent var för fredsplanen med vissa reservationer medan blott 5 procent ville att planen skulle antas rakt av.

Undersökningen visade också att stödet för en så kallad tvåstatslösning i Israel och de palestinaarabiska områdena har minskat märkbart. 42 procent stöder nu en sådan lösning medan 56 procent är emot.

Dagarna efter bombattentatet hävdades att israeliska säkerhetsstyrkor gripit de ansvariga. Det visade sig dock att uppgifterna var felaktiga: den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet meddelade att inga gripits och att undersökningarna fortfarande pågick. https://www.timesofisrael.com/liberman-says-security-forces-nabbed-terrorists-behind-deadly-west-bank-bombing/

Man frågar sig osökt, med tanke på det utbredda stödet för illdåd av det här slaget, vad det är för fel på palestinaaraberna. Hur är det över huvud taget möjligt att applådera ett brutalt mord på en oskyldig israelisk tonåring? Svaret är att folkgruppen i fråga ända sedan förra seklet var ungt utsatts för en oupphörlig hjärntvätt om de ”ondskefulla judarna” och att alla medel är tillåtna i kampen mot dessa,

En liten flicka i Gaza lär sig hur man knivhugger israeliska soldater.

Det är ett faktum att i dag lär sig barn i de palestinaarabiska skolorna och förskolorna i läroböcker och på lektioner hur man dödar judar. Och om och när Rina Shnerbs mördare grips, döms och fängslas kommer de och deras familjer att garanteras livstids försörjning genom utbetalningar från den Palestinska myndigheten. https://www.timesofisrael.com/gaza-kids-put-on-play-about-stabbing-killing-israelis/

 

 

 

 

 

 

R

En Israelresa (I): Om Tel Aviv och Jaffa (och litet om Ramle)

 Utsikt över Tel Aviv från mitt hotellfönster. Foto: Tommy Hansson

Som jag tidigare bloggat om gjorde jag en resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu, gott folk, har det äntligen blivit tid att berätta mer om denna min andra resa (den första skedde 2005, då jag deltog i en fredskonferens) till det Heliga landet.

Jag börjar med att återge några intryck från Tel Aviv och Jaffa, som jag inte hann besöka för nio år sedan. När vi vid ankomsten till den internationella Ben Gurion-flygplatsen, belägen i staden Lod, möttes av vår utomordentligt skickliga guide Marie Ben Rei rådde väderförhållanden motsvarande svensk sommar. Sedan bar det av i buss till de sammanvuxna städerna Tel Aviv och Jaffa.

Lunch i form av falafel intogs på ett trevligt arabiskt ställe i Jaffa där det, kanske litet oväntat, serverades Heineken-öl. Ölen kostade motsvarande 55 kronor, alltså i paritet med svenska priser. Vårt ressällskap under ledning av Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson fortsatte därpå till vårt hotell Metropolitan, som är beläget i närheten av USAs ambassad i Tel Aviv. Något märkligt, för att inte säga unikt, är  att den internationella kommuniteten med FN i spetsen, i sin oändliga visdom får man förmoda, beslutat att inte erkänna den stad som israelerna själva anser vara sin huvudstad som just – huvudstad. Jag talar naturligtvis om Jerusalem, där regeringen och parlamentet har sitt säte.

Världens länder envisas dock med att placera sina ambassader i Tel Aviv, således också USA, trots att jag under mitt förra Israel-besök fick veta att den amerikanska regeringen köpt upp en tomt i Jerusalem för ett tilltänkt ambassadbygge. Detta var förstås under George W. Bushs presidenttid, jag vet inte om tomten i fråga finns kvar i amerikansk ägo.

 Amerikanska ambassaden i Tel Aviv. Foto: Tommy Hansson

Medan Tel Aviv, med sina en halv miljon invånare landets näst största stad efter Jerusalem, är en modern stad som grundades 1909 anses Jaffa vara en av världens äldsta städer. Det var härifrån den bibliske profeten Jona inledde sin skickelsedigra skeppsfart med destination Tarsis, dit Jona hade tänkt sig i syfte att undfly den mission han fått av Gud: att missionera för den stora staden Nineves befolkning och få denna att göra bot och bättring.

I Jona 1:3 läser vi: ”Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis.” Under båtfärden blåste det dock upp till storm, och Jona uppmanade storsint nog besättningen att slänga honom över bord eftersom han insåg att Gud hade sänt ovädret för att visa sitt missnöje med sin undflyende tjänare. Jona hamnade i buken på en stor fisk, räddades dock omsider och utförde sedan på ett mycket framgångsrikt sätt sin mission i Nineve. Något han själv för övrigt blev mycket missnöjd över, men det är en annan femma.

Läs gärna mina reflektioner om Jona öden och äventyr här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/10/funderingar-kring-jona-och-hans-mission/

Under korsfarartiden kom grevskapet Jaffa att utgöra ett vasalldöme till konungariket Jerusalem. 1799 intogs staden av den självutnämnde franske kejsaren Napoleon I Bonaparte, sin tids Hitler, som i staden lät avrätta 2000 tillfångatagna albaner. Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jaffa förbli i arabiska händer, men staden intogs av israeliska styrkor under det Arabisk-israeliska kriget 1948-49. En del araber valde att förbli under israeliskt styre och utgör i dag kärnan i stadens arabiska befolkning.

 I Newe Zedek möts gammalt och nytt. Foto: Tommy Hansson

Det litet drygt 100 år gamla Tel Aviv – namnet betyder ”Vårens kulle” – anses i dag vara en av världens mest ”hippa” städer med en kosmopolitisk atmosfär, brusande nattliv, långa stränder längs Medelhavskusten, berömd ”vit” arkitektur i Bauhaus-stil, jättemycket klotter och i dessa yttersta av dagar även ett livaktigt HBTQ-liv. Tel Aviv var under ett drygt halvår mellan maj och december 1948, då israeliska trupper återerövrade västra Jerusalem, Israels huvudstad på grund av de hårda striderna i Jerusalem ett par mil därifrån.

Det var också i Tel Aviv, närmare bestämt i den oansenliga byggnad som inrymde stadens museum, som Israels förste premiärminister David Ben Gurion (1886-1973) läste upp den judiska statens självständighetsförklaring den 14 maj 1948. Ben Gurion var för övrigt född i Kiev i Ukraina.

På en av mina vandringar genom staden, varav några skedde på egen hand och andra tillsammans med delar av mitt ressällskap, hamnade jag på Hotel Cinema Tel Aviv vid Diezengoff-torget, en avantgardistisk biograf i Bauhaus-stil som alltså metamorfoserats till ett hotell. På andra sidan torget från hotellet räknat finns en pittoresk antikivitetsmarknad, där man kan få tag på allt mellan himmel och jord, exempelvis vapen av historiskt intresse, böcker, smycken, gamla tidningar, frimärken etcetera.

Jag måste säga att jag ångrar att jag inte köpte en bok som innehöll en samling historiska foton från Tel Aviv jag blev erbjuden av en av marknadsmånglarna. Känner mig alltid bortkommen när jag besöker sådana där marknader där man förväntas pruta och förhandla om priset, något som känns främmande för mig. Förmodligen hade jag fått betala ett hutlöst pris för boken, så det kanske var lika bra att transaktionen inte blev av när allt kommer omkring…

I den här oansenliga museibyggnaden i Tel Aviv utropade Ben Gurion Israels självständighet den 14 maj 1948 medan hårda strider rasade i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Mitt ganska dåliga lokalsinne ställer till problem av litet annat slag. Som när jag hade tänkt promenera från hotellet till de äldre delarna av Jaffa, exempelvis det i dag mycket uppskattade Newe Zedek som bildades 1887 som Jaffas första förstad. I närheten finns även ett militärhistoriskt museum som jag gärna ville besöka. Enligt hotellpersonalen skulle det bara vara att promenera längs stranden så kom man snart dit.

Jovisst, hur enkelt som helst. Så småningom tvingades jag konstatera, att jag gått i motsatt riktning. Gamla Jaffa låg åt andra hållet! Nåja, jag fick se några delar i Tel Aviv som jag inte sett förut och även tillfälle att titta närmare på miljön i anslutning till de hisnande långa stränderna (och nej, jag badade inte, har inte badat utomhus sedan jag och familjen besökte Italien 1990).

Ett stycke från Tel Aviv på vägen mot Jerusalem ligger staden Ramle, som är känd för sitt så kallade vita torn och för att judar, muslimer och kristna här lever i relativ harmoni. Man är kanske inte alltid bästa vänner men man tolererar varandra. Vi passade på att ströva omkring i stadens till synes oändliga frukt- och grönsaksmarknad samt titta på den stora franciskanerkyrkan med minnen från Napolens besök i slutet av 1700-talet.

Det var även i Ramle som den tyske krigsförbrytaren Adolf Eichmann (1906-62) avrättades genom hängning  den 31 maj 1962. Israel  har och hade inte dödsstraff, men ett undantag gjordes för Eichmann som först hade spårats upp och gripits av den israeliska underrättelsetjänsten i Argentina.

 Frukt- och grönsaksmarknaden  i Ramle. Foto: Tommy Hansson

Slutligen kan jag inte underlåta att nämna att vi i Tel Aviv även passade på att besöka ett äldreboende i regi av hjälporganisationen Karen Hayesod. Här hade flera Förintelse-överlevare fått en rofylld sista anhalt, och det var med rörelse vi lyssnade till en kortväxt kvinna i 85-årsåldern berätta om sina erfarenheter från Auschwitz. Hon visade sedan i sin lilla välskötta lägenhet stolt upp foton på ett barnbarn (eller om det var barnbarnsbarn) – en ung kvinna iförd israelisk arméuniform.

I nästa avsnitt från Israel-resan tänkte jag bjuda på några personliga intryck samt givetvis bilder från historiskt intressanta platser såsom Qumran, Masada och Caesarea.