Därför var det bättre förr

 Stilfulla och kultiverade Ingrid Bergman med sin Oscar för rollen som Greta Ohlsson i ”Mordet på Orientexpressen”.

Härom kvällen såg jag ett avsnitt ur SVT-serien ”Minnenas television”. Det var ett soffprogram från 1972 med den oförglömlige TV-profilen Lasse Holmqvist som samtalsledare med gäster som skådespelerskan Ingrid Bergman, reseförfattaren Hans Ostelius, operasångaren Carl-Axel Hallgren (senare hovsångare) och skådespelaren Jarl Kulle.

Framförallt var det La Bergman, vår världsberömda Hollywood-aktris, som imponerade på mig. Stockholmstjejen Ingrid Bergman (1915-82) blev under en följd av år ett begrepp inom filmvärlden med roller i filmer som ”Gasljus”, ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” och icke minst ”Casablanca”. Bergman var en av demonregissören Alfred Hitchcocks absoluta favoriter.

Själv minns jag henne nog bäst i rollen som en tafatt svensk biståndarbetare vid namn Greta Ohlsson  i  ”Mordet på Orientexpressen” från 1974 i regi av Sidney Lumet. Rollen renderade henne en synnerligen välförtjänt Oscar i kategorin ”bästa kvinnliga biroll”.

Hon spelade mot storheter som Charles Boyer, Spencer Tracy, Humphrey Bogart, Leslie Howard och Cary Grant utan att darra det minsta på manschetten. Hennes framträdande i Holmqvists program gav en aning om varför hon kunnat nå denna världsberömmelse.

 Grant och Bergman i Hitchcock-thrillern ”Notorious”.

För att börja med det mest uppenbara var Bergman en strålande skönhet ännu vid 57 års ålder. Det var dock när hon öppnade munnen för att tala som det gick upp ett ljus, åtminstone för denna bloggare. Vilken diktion, det vill säga förmågan att uttrycka sig på ett tydligt, kultiverat och samtidigt estetiskt fullgånget sätt, excellererade hon inte i!

Så perfekt talar ingen längre. Delvis har detta säkerligen med den minskade betydelse talpedagogiken har undergått i modern tid att göra. Finns det fortfarande några logopeder (talpedagoger) kvar? Jag tillåter mig tvivla, i alla fall när jag noterar hur erbarmligt illa alltför många offentliga talare och inte minst TV-medarbetare framför det de vill säga.

Dagens skådespelargeneration skall vi inte ens tala om, den är under all kritik när det gäller att uttala orden korrekt och tydligt. Nedgången måste ha skett relativt sent, ty ännu min hustru Marika Bardel Hansson (1956-2010), som var utbildad skådespelerska (Skara skolscen), hade en utmärkt talröst med nära nog perfekt diktion.

Denna förmåga synes emellertid knappast ha uppskattas efter förtjänst, eftersom hon aldrig lyckades komma in på Dramatens elevskola trots ihärdiga försök. Skådespelarna av i dag förefaller närmast sätta en ära i att tala så sluddrigt och ovårdat som möjligt i enlighet med den ”diskbänksrealism”, som alltför länge har tillåtits behärska svensk så kallad skådespelarkonst.

Mark Levengood och kronprinsessan Victoria.

Ett litet exempel är det totala genomslag som sche-ljud med tungrotsuttal fått i vår tid: numera blir det alltid ch- och aldrig sj-uttal. Det senare uttalet har kommit att uppfattas som ”tillgjort” och ”onaturligt”, trams naturligtvis. Man behöver bara lyssna till finlandssvensk dialekt – exekverad av exempelvis Mark Levengood – för att upptäcka vilka estetiska kvaliteter tungspetsuttalet har!

Jag fastnade emellertid inte bara för skön Ingrids perfekta diktion utan för hennes stil, hennes närvaro, hela hennes sympatiska och kultiverade väsen i stort. Och hon var inte den enda närvarande som visade prov på kultur och kultivering, dessa egenskaper uppvisade samtliga i programmet medverkande på olika sätt.

Holmqvist ledde samtalen på ett varsamt och respektfullt sätt, fjärran från de skräckexempel på vulgaritet och högljudd flamsighet man dagligdags erfar i samtliga TV-kanaler där väl de decibelstinna så kallade Filip och Fredrik tar förstapriset.

Det är även att notera, att Holmqvists TV-program visades i en tid när anti-rök-hysterin ännu inte nått full stormstyrka. Således tilläts både La Bergman och Ostelius blossa på sina rökverk – cigarrett respektive cigarr – som den naturligaste sak i världen.

Allt var kanske inte bättre förr. När jag såg Holmqvist, Bergman med flera i TV blev jag emellertid varse att något faktiskt var det.