Posted tagged ‘London-OS 1948’

Glömda svenska fotbollshjältar (7): MFF-klippan Erik Nilsson, medaljör i OS och VM

2 mars, 2019

Malmö FF årgång 1948 som samlarbild i Rekord-Magasinet. Erik Nilsson är tvåa från höger i nedre raden.

Erik Nilsson (1916-95) debuterade i Malmö FF redan som 17-åring 1934 och tillhörde det lag som 1949-51 svarade för bedriften att spela 49 allsvenska matcher i svit utan förlust. Tyvärr var det också Erik som ordnade så att det inte blev 50 jämnt genom att slå en alltför lös bakåtpassning till egen målvakt så att AIK kunde spela in segermålet och därmed bryta skåningarnas unika svit.

Erik Henry Sixten Nilsson föddes i Limhamn 1916 och avled i Höllviken 1995. Han gjorde sig under sin långa spelarkarriär känd som en verklig klippa i såväl klubb- som landslaget på sin position som vänsterback: snabb, hård och litet småful med vassa armbågar och med en strålande fysik, trots att han med 1,75 meter över havet inte var överdrivet lång. Han hade järnkondition och var helt outstandíng på löpträningarna samt tränade även brottning och spelade bordtennis. Moderklubben hette Limhamns IF.

Sveriges trupp i VM i Frankrike 1938. Erik Nilsson trea från vänster i bakre raden.

Nilsson skall ha spelat hela 600 matcher i den himmelsblå MFF-tröjan och gjort fyra mål. I landslaget blev det omsider 57 matcher men inga mål. Landslagsdebuten avverkades i bronsmatchen mot Brasilien – förlust med 4-2 – i VM i Frankrike 1938, där Sverige nådde semifinal och slutade fyra. Eftersom han deltog (som lagkapten) även i VM i Brasilien 1950 är han en av blott två spelare som spelat i världsmästerskapsturneringar såväl före som efter Andra världskriget. Den andre är schweizaren Alfred Bickel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Nilsson_(fotbollsspelare)

Erik Nilsson är den ende svenske fotbollsspelare som varit med och tagit medalj i både OS och VM. 1948 ingick han i guldlaget i London-OS, där Sverige stod som segrare efter att ha besegrat Jugoslavien med 3-1 i finalen. Sverige släppte in endast tre mål på de fyra matcherna i turneringen, vilket blågult kunde tacka målvakten Torsten Lindberg, backparet Knut Nordahl och Erik Nilsson samt centerhalvbacken Bertil Nordahl för. Enligt George Raynor, engelsmannen som fungerade som tränare för svenska landslaget under många år, var Erik Nilsson Sveriges mest värdefulle spelare.

I VM 1950 var Erik med och tog brons som ende kvarvarande spelare från guldlaget 1948. Ja, målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF – som blev känd som ”Rio-Kalle” – var visserligen med på plats i London men fick som reserv för ordinarie Torsten Lindberg snöpligt nog ingen guldmedalj. Kalle hängde som bekant också med till VM hemma i Sverige 1958, där blågult tog silver. Såväl Erik Nilsson som Kalle Svensson blev även OS-bronsmän i Helsingfors 1952.

Erik Nilsson hann med 600 matcher och fyra SM-segrar i MFF innan han lade skorna på hyllan 1953.

I Malmö FF (”Iff-iff”) är Erik Nilsson naturligtvis en legendar av stora mått. Fyra gånger var han med och vann SM – guld: 1944, 1949, 1951 och 1953. Segrar i Svenska cupen blev det 1944, 1946, 1947 och 1951. Erik var allmänt respekterad för sin spelskicklighet men ansågs vara litet udda, eftersom han i egenskap av renlevnadsman aldrig var ute med lagkamraterna och festade. Han föredrog i stället att efter matcherna åka raka vägen hem till hustrun Ester. https://www.svenskafans.com/fotboll/162155.aspx

Erik såg inte heller med blida ögon på festprissarna i landslaget. När de glada gossarna Lennart ”Nacka” Skoglund och Stellan Nilsson ville ”göra stan” i samband med VM i Brasilien 1950 såg Erik Nilsson i samarbete med den stadige andremålvakten Torsten Lindberg, som till yrket var polis, till att de aldrig lämnade VM-förläggningen.

Enligt en annan (och kanske mindre sannolik) historia var Erik Nilsson så pass internationellt fruktad att ett belgiskt lag, som MFF hade mött på bortaplan, begärde garantier för att Erik inte skulle vara med och spela i returmötet i Malmö!

Medan många av de svenska succéspelarna från OS 1948 och VM 1950 tog chansen och blev professionella i Italien, föredrog Erik Nilsson att stanna hemma i Sverige. Han skall ha fått ett anbud att spela för AC Milan, och därmed ansluta sig till den berömda svenska innertrion Gre-No-Li, 1950 då han var 34 år men avböjt. Han fortsatte sitt arbete vid Statens järnvägar (SJ) i Malmö och höll i gång i MFF i ytterligare några år, innan ålder och sviktande form tvingade honom att sluta.

Backresen Erik Nilsson gjorde 57 matcher i landslagströjan 1938-52.

Då kunde Erik Nilsson se tillbaka på en enastående spelarkarriär. Efter de aktiva åren klippte han helt osentimentalt av alla band med klubben och fotbollen och gick in i en annan tillvaro. Ett av de stora intressena var resor – Erik besökte bland annat avlägsna länder som Kina, Indien, Irak och Nepal samt gjorde exkursioner i djunglerna på Tasmanien i en tid då utlandsresor inte var särskilt vanliga. Konst var ett annat av intressena.

Erik Nilsson blev så kallad Stor grabb 1943 och invaldes som medlem nummer 7 i Svensk fotbolls Hall of Fame 2003. Motivationen till invalet löd så:

Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal i internationella mästerskap. Mångårig landslagskapten liksom i det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher.

 

Zlatan i Sven Rydells fotspår

16 november, 2012

Zlatan cykelsparkar in 4-2 på England. En prestation i yppersta världsklass.

När jag här om kvällen bänkade mig framför TVn för att beskåda Sveriges träningslandskamp mot England på den nya imposanta Friends Arena var det utan större förhoppningar jag gjorde detta. Föga anade jag att matchen skulle utveckla sig till att bli en stor idrottsupplevelse. Orsaken härtill kan uttryckas i sex bokstäver: ZLATAN.

Efter att ha svarat för sitt tredje mål och givit Sverige ledningen med 3-2 via en kraftfull frispark från 30 meter trodde man knappast det kunde bli så mycket bättre. Man bedrog sig. Ty några minuter senare, sedan Englands målvakt Joe Hart nickat bort bollen utanför straffområdet, fick Zlatan tag på lädret och skickade detsamma via en akrobatisk cykelspark i en mäktig lyra in i motståndarmålet och gjorde därmed sitt fjärde mål i matchen. Han kom då upp i 39 landslagsmål på sina hittills 85 matcher i den blågula tröjan och ligger numera på andra plats i skytteligan efter Sven Rydell..

Jag kommer i nuläget på ett enda svenskt landslagsmål som kan mäta sig med Zlatans häpnadsväckande bicycleta när det gäller finess, elegans och konstfärdighet. Det är Kurre Hamrins slalomlöpning genom Västtysklands försvar på högerkanten i VM-semifinalen på Nya Ullevi 1958, en soloprestation som resulterade i svenskt 3-1 och en plats i finalen mot Brasilien.

Det har diskuterats om Zlatan Ibrahimovic redan nu kan bedömas vara Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider. Låt oss först titta litet på de lirare som kan anses göra honom äran stridig innan vi tar ställning till den frågan.

Sven Rydell höll världsklass på sin tid.

Den spelare som alltjämt innehar målrekordet i landslaget med 49 mål – på bara 43 landskamper – är Sven Rydell (1905-75) med smeknamnet ”Trollgubben” till följd av sin enastående tekniska färdighet.

Han spelade i det spelsystem praktiskt taget alla lag använde vid denna tid – 2-3-5 – inner i en femmannakedja. Sven Rydell spelade under merparten av sin aktiva karriär i en av landets anrikaste klubbar, Örgryte IS i Göteborg. Han svarade för 156 mål i allsvenskan.

Rydell var Sveriges dominerande spelare 1921-32 men tvingades lägga dobbskorna på hyllan redan vid 29 års ålder på grund av en efterhängsen knäskada. Hans mest minnesvärda insats kom vid en landskamp mot gamle trätobrodern Danmark 1931 som Sverige vann med 3-2 tack vare Rydells tre fullträffar. Denna avgörande insats renderade Rydell Svenska Dagbladets bragdguldmedalj.

Största internationella meriten var eljest OS-bronset i Paris 1924, där Sverige i första matchen besegrade regerande OS-mästarna Belgien med hela 8-1 i en av Sveriges mest legendariska matcher någonsin. I matchen om bronset besegrade blågult Nederländerna med 3-1. Rydell var för övrigt även svensk mästare i handboll representerande Redbergslids IK, en klubb han även en kort tid spelade fotboll för.

Efter den aktiva karrären blev Sven Rydell en uppskattad sportjournalist och skrev bland annat krönikor under signaturen ”Dribbler” i Göteborgstidningen (GT). Dottern Ewa Rydell blev elitgymnast och representerade Sverige i olympiska spel. Sven dog vid 70 års ålder 1975.

GreNoLi – från vänster Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Om vi botaniserar vidare bland svenska bolltrillare med stjärnglans finner vi i Gunnar Nordahl, Gunnar Gren och Nils Liedholm – vilka i italienska AC Milan bildade en innertrio med beteckningen GreNoLi – andra kandidater till titeln bästa svensk genom tiderna. Alla tre blev OS-guldmedaljörer i London 1948 och enrollerades strax därefter som proffs i Italien.

Därmed betraktades de som icke önskvärda personer i hemlandet enligt dåtidens inskränkta synsätt. De togs inte till nåder förrän vid fotbolls-VM i Sverige 1958, eller rättare sagt Gren och Liedholm. Dessa båda svarade för helt avgörande insatser när det gällde att föra Sverige till ett VM-silver.

Nordahl stannade i Italien för att vid hemkomsten 1960 bli spelande tränare i Karlstads BK. Han fortsatte som tränare och även fotbollskommentator efter sin aktiva karriär. Bland annat skrev han fotbollskrönikor i Idrottsbladet i början på 1980-.talet, där det var min uppgift att ringa upp honom och skriva ner krönikorna. Gunnar var alltid trevlig att ha att göra med.

Gunnar Nordahl krutar på i Norrköpings-tröjan på 1940-talet.

Åt suveräna Brasilien, där det då 17-åriga fenomenet Edson Arantes do Nascimento – han uppträdde under artistnamnet Pelé och anses av många vara världens bäste genom tiderna – gjorde sin internationella debut, fanns ingenting att göra. Det blev stryk med 5-2 i finalen på Råsunda sedan dock blågult tagit ledningen med 1-0 genom Liedholm.

Att avgöra vem som var bäst av trion GreNoLi är nära nog omöjligt. Gren var den borne teknikern men även en framstående målgörare. Han gjorde 32 mål på 57 landskamper och är därmed femte bäste landslagsskytt. Nordahl var den typiske ”centertanken” och en notorisk målspruta med 43 landslagsmål på 33 nationskamper. Liedholm var en lysande strateg på planen, och förre förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock menade i ett känt yttrande att det bästa fotbollslag man kunde tänka sig var ett som bestod av elva Nils Liedholm. ”Lidas” blev efter spelarbanans slut en mycket framgångsrik tränare samt vingårdsägare.

Gren vann i början på 1980-talet en omröstning om vem som var vår bästa lirare genom tiderna och står mycket välförtjänt staty vid Gamla Ullevi i Göteborg. Han representerade under sin tid i Sverige bland annat göteborgsklubbarna Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS och GAIS. Han hoppade in som spelare så sent som vid 56 (!) års ålder vid en match med IK Oddevold, som Gren tränade, i division IV.

En klacksparkande Gunnar Gren som staty vid Gamla Ullevi.

När vi snackar VM 1958 kommer vi inte ifrån vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund som slog igenom i VM i Brasilien 1950, där Sverige lyckades erövra ett sensationellt brons. Han gjorde sig då känd som ”Den vajande majskolven” genom sitt blonda hårsvall och försvann liksom många andra i bronslaget till proffslivet i Italien. ”Nacka” levde högt på sin glimrande teknik och gjorde stor lycka i Sverige-VM.

Efter hemkomsten från Italien 1964 enrollerades ”Nacka” i sin gamla klubb Hammarby IF och svarade i debuten mot Karlstads BK i näst högsta serien division II för konststycket att skruva en hörna direkt i mål. Samma år togs han ut i landslaget i en match mot Polen. Det märktes dock att konditionen var för dålig för spel i högsta eliten. ”Nacka” avled tragiskt och svårt alkoholiserad i sitt hem på Södermalm i Stockholm 1975, bara 45 år gammal.

”Nacka” Skoglund hälsar på konung Gustaf VI Adolf före en match i VM 1958. Tittar på gör  i mitten lagkaptenen Nils Liedholm.

I så kallad modern tid framstår Henrik ”Henke”Larsson som en av de allra främsta. ”Henke” var andre bäste målgörare i landslaget med sina 37 mål före Zlatans urladdning mot England på Friends Arena. Genombrottet kom i VM i USA 1994, där ”Henke” ingick i det bejublade bronslaget. Under sin tid i skotska Celtic nådde Larsson sin höjdpunkt som spelare men hade även korta sejourer i Manchester United och Barcelona. Han röstades relativt nyligen fram som den bäste svenske fotbollsspelaren  genom tiderna.

Henrik Larsson i Celtic-tröjan. 37 mål i landslaget.

Vem är då den bäste svenske liraren någonsin? Talar vi i absoluta termer kan det nog inte råda någon tvekan. Zlatan ”Ibra” Ibrahimovic, 195 centimeter över havet och 100 kilo tung, är bättre tränad och har följaktligen mer tempo och styrka i kroppen än någon av föregångarna någonsin hade. Zlatan skulle få de andra att framstå som pojklagsspelare om de skulle mötas på planen i dag.

Så kan man naturligtvis dock inte räkna. Varje spelare måste bedömas enligt sin tids förutsättningar. Dessutom finns det all anledning förmoda, att Rydell med flera slocknade stjärnor skulle ha gjort Zlatan äran stridig om de varit aktiva i dag. Frågan  vem som är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider får därför lämnas öppen. Sven Rydell var aktiv under en tid då det internationella utbytet inte hade kommit igång på allvar men har ändå beskrivits som vår förste spelare med internationell lyskraft.

En sak är säker. Om Rydell hade levt i dag och som sportjournalist hade haft möjlighet att bedöma Zlatans insatser hade han varit full av lovord inför den nu 31-årige svensken med bosnisk-kroatisk bakgrund. Enligt min idrottsintresserade son kan Zlatan liknas vid ett ädelt vin som bara blir bättre med åren.

Ett ädelt vin som bara blir bättre med åren – det är karaktäristik så god som någon vad gäller Zlatan Ibrahimovic!