Posted tagged ‘Los Angeles’

Litet om och med Gary Lewis and the Playboys

29 september, 2017

Ibland får jag en låt i huvudet som liksom etsar sig fast i hjärnvindlingarna ett tag. Här ett sådant exempel: ”Save Your Heart for Me” med 1960-talsbandet Gary Lewis and the Playboys: https://www.youtube.com/watch?v=H6N80zTBmtE

För att minnas denna bör man rimligen ha varit född på 1950-talet eller tidigare. Låten låg etta på Tio-i-topp i oktober 1965 och var en av Los Angeles-bandets första megahits. Gruppen framträdde även i det svenska TV-programmet Drop in. Gary Lewis är äldste sonen i en barnaskara på sju till den berömde judiske komikern Jerry Lewis (född Joseph Levitch), som nyligen avled 91 år gammal. Mamman heter Patti Palmer.

Här syns far och son i en inspelning från mitten av 1960-talet, då Gary och hans Playboys framför hitten ”Everybody Loves a Clown (So Why Don´t You?)”: https://www.youtube.com/watch?v=BxInSDeiSkc

Gary Lewis (till höger) med sin berömde far Jerry Lewis (1927-2017).

Bandet upptäcktes i samband med ett engagemang på Disneyland. Gary Lewis hade inte avslöjat att han var son till megakändisen Jerry Lewis, då han ville göra sig ett namn på sina egna premisser. Ursprungsmedlemmarna var Gary Lewis (född 1946), sång och trummor, Alan Ramsey (1943-85), bas, David Walker (1943), kompgitarr, John West (1939), elorgel/dragspel och David Costell (1945), ledande gitarr.

Genombrottet kom med ”This Diamond Ring” 1964: https://www.youtube.com/watch?v=jfoqTnsXJ20

Andra musikaliska framgångar var ”Count Me In”, ”My Heart´s Symphony”, ”Sure Gonna Miss Her” och ”She´s Just My Style”. Gary Lewis and the Playboys höll på till 1970 men har därefter framträtt sporadiskt med olika besättningar.

Brunråttor, nazism och Nya Tider: yttrandefriheten kan inte tas för given

16 oktober, 2016

nya-tider-bokmassanNya Tider – på högerkanten, dock inte nazistisk.

Flera exempel under senare tid visar att yttrandefriheten i Sverige inte kan tas för given, detta trots att den finns inskriven i grundlagen.

Ett våldsamt kackalorum utbröt då tidningen Nya Tider (NT) tilläts vara med vid den årliga Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Till och med Simon Wiesenthal Center i Los Angeles blandade sig i debatten och vände sig till statsminister Stefan Löfven med en begäran om att den svenska regeringen skulle stoppa NTs medverkan med motiveringen, att NT vore ”nynazistisk”.http://www.dn.se/kultur-noje/simon-wiesenthal-centret-stall-in-nya-tiders-medverkan-pa-bokmassan-lofven/

Det skulle just se snyggt ut om Sveriges regering lade sig i vilka som får och inte får medverka i privata kulturevenemang. Lyckligtvis hade Löfven sinnesnärvaro nog att meddela Wiesenthal-centrets talesperson att så går det inte till i demokratin Sverige.

Därefter har frågan stötts och blötts i olika sammanhang. Exempelvis väckte NTs chefredaktör Vávra Suks medverkan i ett nyhetsprogram i SVT ett rabalder av den digniteten att SVT kände sig föranlåtet att understryka, att företaget inte delar Suks och NTs åsikter.

Vi har alltså kommit så långt – eller kanske rättare sagt inte kommit längre än – att det inte anses självklart att personer och företeelser som diskuteras och/eller angrips anses ha rätt att tala för sin sak utan att mediet som lät så ske känner sig tvunget att be om ursäkt efteråt.

janne-josefsson-uppdrag-granskning

Janne Josefsson: ”Jag anser att det är antidemokratiska, totalitära stämningar inom journalistiken som är ett hot mot yttrandefriheten.”

Måndagen den 10 oktober höll Publicistklubben, som jag är mångårig medlem av, en debatt på temat ”Om debatten om debatten om debatten om nazisterna på bokmässan”. Återigen alltså en rutinmässig naziststämpel på en tidning som med viss rätt kanske kan anses stå långt ut på högerkanten, men enligt min mening mycket långt ifrån varje form av nationalsocialism. Något som var och en som gör sig besväret att ens flyktigt bläddra i tidningen lätt kan förvissa sig om. Debatten visas på video här: https://www.youtube.com/watch?v=GeKezLRHL8M

I debatten deltog bland andra den tidigare programchefen Mikael Olsson Al Safandi. Denne ansåg att företrädare för NT, Sverigedemokraterna (SD) och andra som han menade inte bekände sig till ”alla människors lika värde” inte borde få delta i direktsändning i public service-TV. Ja, ni läser rätt: yttrandefriheten omfattar enligt vissa aktörer inte alla utan upphör vid Sverigedemokraterna och Nya Tider. Olsson Al Safandi fick år 2000 sparken från SVT på grund av ekonomiska oegentligheter .http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10189275.ab

Janne Josefsson, som gjort reportage om såväl höger- som vänsterextremt våld, blev inte svaret skyldigt. ”Jag anser att det är antidemokratiska, totalitära stämningar inom journalistiken som är ett hot mot yttrandefriheten”, ansåg Josefsson.

Josefsson har enligt mitt förmenande helt rätt. Det kan på goda grunder anses att yttrandefriheten i första hand faktiskt är till för att tillförsäkra dem med obekväma och kontroversiella åsikter en röst i samhällsdebatten, inte bara sådana vilkas åsikter ligger i den komfortabla mittfåran.

Ett annat uttryck för att yttrandefriheten sitter trångt är att personer med  icke politiskt korrekta åsikter – vilka exempelvis i likhet med SD kritiserar svensk immigrationspolitik – kan få veta att de är såväl ”nazister” som ”bruna råttor”, sistnämnda omdöme myntat av Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg och upprepat av Expressens krönikör Cecilia Hagen; den sistnämnda sade sig även vara beredd utrota brunråttorna medelst gift: ”Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?” http://www.expressen.se/kronikorer/cecilia-hagen/hur-ska-man-bli-av-med-manskliga-brunrattorna/

760
Cecilia Hagen ställer frågan hur man bäst skall kunna utrota ”de mänskliga brunråttorna” och lutar åt att ”gift” kunde vara braZyklon B, kanske, det har ju visat sig ha effekt förr? https://sv.wikipedia.org/wiki/Zyklon_B

Ramberg å sin sida syftade på den för sin frispråkighet kände moderate riksdagsmannen Hanif Bali, som hon menade var en ”talltratt” åt de irriterande gnagarna i fråga. Advokatsamfundet tog efter råttuttalandet avstånd från sin generalsekreterare. http://nyheteridag.se/anne-ramberg-kallar-hanif-bali-for-taltratt-at-bruna-rattor/

Det vore kanske en god tanke att göra utbildning på högskolenivå i demokrati, yttrandefrihet och politiska ideologier till ett obligatorium för såväl höga samhällstjänsteman som medlemmar av skrivarkåren.

Fotnot: Texten ovan publicerades i något avkortat skick i Länstidningen, Södertälje den 14 oktober 2016.

Ulla Billquist, Tutta Rolf och ”En stilla flirt”

30 september, 2016

img_1462
Legendsomsusade och skönsjungande Ulla Billquist hjälpte oss att rida ut de besvärliga beredskapsåren med ”Min soldat”. Foto: Tommy Hansson

Ulla Billquist (1907-46) är en av våra mest mytomspunna sångerskor. Icke minst beroende på att hon valde att dö för egen hand vid endast 39 års ålder. Hennes stora hit var givetvis ”Min soldat” från Andra världskrigets beredskapstid.

Billquist var en av min salig hustrus favoritartister, och även jag finner hennes röst njutbar. I mitten på 1960-talet spelade jag på min Grundig rullbandspelare in hennes version av filmmelodin ”En stilla flirt” från radion.

Inspelningen har jag inte kvar, men den måste ha gjort intryck på mig, ty jag har då och då genom åren tänkt på Billquists tolkning av denna sång som först framfördes 1934 av jämnåriga Tutta Rolf i filmen med samma namn. Sången skrevs av Jules Sylvain (Stig Hansson) och Gösta Stevens. Ullas version kan avnjutas via denna länk: http://tidido.com/a35184373645589/al55d63d0013b521ef224f0822/t55d63d0113b521ef224f0851

Mer om Ulla Billquist och hennes sorgliga sorti här: http://www.newsner.com/ulla-billquist-hittades-doed-1946-70-aar-senare-kan-gaatan-kring-mystiska-sjaelvmordet-faatt-ett-svar/om/historia

index

Ulla Billquists tolkning av sången är, det vågar jag nog påstå utan varje överdrift, röstmässigt överlägsen Tutta Rolfs. Här hör och ser vi Rolf i filmen: https://www.youtube.com/watch?v=984HNZpZxJQ

Även om Tutta inte når upp till Ulla vad beträffar röstkvalitet är den förstnämndas variant bedårande på sitt sätt. Liksom hon själv. Sången  ingick alltså i den ganska bagatellartade filmen ”En stilla flirt” i regi av Gustaf Molander. Ett omdöme om filmen lyder: ”Ganska mossig gubbkomedi.” https://sv.wikipedia.org/wiki/En_stilla_flirt

Tutta Rolf föddes i dåvarande Kristiania (Oslo) i Norge två år efter unionsupplösningen och gifte sig 1930 med den 16 år äldre svenske revykungen Ernst Rolf (1891-1932), som avled efter två års äktenskap i lunginflammation han ådragit sig efter ett misslyckat självmordsförsök. Hon gifte omsider om sig med i tur och ordning Jack Donohue och Hasse Ekman. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tutta_Rolf

sylvain_artikel

Stig Hansson med pseudonymen Jules Sylvain komponerade musiken till sången ”En stilla flirt”.

Rolf flyttade på äldre dagar till Los Angeles i USA för att komma närmare sina barn, Oscars-vinnande filmklipparen Tom Rolf (1931-2014) och aktrisen Jill Donohue (född 1940). Hon blev 87 år gammal.

Slutligen en Youtube-inspelning med Måd Demår som Ulla Billquist i ”En stilla flirt”: https://www.youtube.com/watch?v=yF8xHwie6xE

 

Wiesenthal-centret förfuskar arvet efter en av efterkrigstidens stora humanitära gestalter

9 september, 2016

nyt24framsidaNya Tider kan glädjas åt ovärderlig uppmärksamhet i media genom uppståndelsen kring tidningens medverkan i Bokmässan i Göteborg.

Historien om tidningen Nya Tiders medverkan i Bokmässan i Göteborg den 22-25 september fortsätter.http://www.goteborg.com/bokmassan-2016/

Arrangörerna ändrade först det ursprungliga beslutet att låta tidningen medverka och förklarade plötsligt, att den inte skulle få deltaga. Efter en veritabel mediestorm med argument för och emot medverkan återtogs detta beslut och Nya Tider var åter välkommen med sin monter. Det hade onekligen varit konstigt annars, emedan temat för årets bokmässa – den 32a i ordningen – är yttrandefrihet.

Allt frid och fröjd, således?

simon-wiesenthal-1
Simon Wiesenthal Centers högkvarter finns i Los Angeles, Kalifornien.

Nja, kanske inte riktigt. Nu har Simon Wiesenthal Center, en internationell judisk organisation uppkallad efter den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal, lagt sig i diskussionen och uppmanar i ett öppet brev statsminister Stefan Löfven att ingripa i syfte att stoppa Nya Tiders medverkan. http://www.dn.se/kultur-noje/simon-wiesenthal-centret-stall-in-nya-tiders-medverkan-pa-bokmassan-lofven/

I anslutning till DN-artikeln som länkas till ovan skriver tidningens kulturmedarbetare Kerstin Lindquist, helt befogat i mina ögon, att centret ”skapar en rökridå av sanslösa argument” samt att dess propå till statsministern inte hör hemma i ett demokratiskt sammanhang.

Wiesenthal-centrets talesman Shimon Samuels kallar i det öppna brevet till Löfven Nya Tider för en ”nynazistisk förening” (Neo-Nazi Association) och hänvisar i sammanhanget till ”det respekterade EXPO”, ett omdöme som verkligen kan ifrågasättas. Många ser stiftelsen och tidskriften Expo, som bland annat mottagit bidrag från George Soros för att påverka svenska val, som ett slags politiskt korrekt, statsunderstött Stasi som godtyckligt sätter saftetiketter som ”nyanzistisk”, ”fascistisk”, ”högerextremistisk” och liknande på såväl organisationer som enskilda individer.

samuels_3003855b-1-1_0

Shimon Samuels uppmanar Löfven stoppa Nya Tider som han kallar ”nynazistisk”.

Vad Samuels som representant för Simon Wiesenthal Center, som grundades av rabbi Marvin Hier 1977 med det uttalade syftet att främja mänskliga rättigheter särskilt i ljuset av de omänskligheter som begicks av den tyska nationalsocialismen i form av Förintelsen 1933-45, har att säga Löfven och alla andra som läser brevet framgår här: http://www.wiesenthal.com/site/apps/nlnet/content.aspx?c=lsKWLbPJLnF&b=8776547&ct=14922571&notoc=1

Det är helt uppenbart att för Samuels och Wiesenthal-centret är yttrandefriheten endast av värde om ”rätt” åsikter uttrycks. Det innebär att man helt och hållet missförstått innebörden i ordet ”yttrandefrihet”, som i första hand måste sägas vara till för just obekväma och kontroversiella åsikter. Att be Sveriges regering att gripa in och hindra oönskade deltagare att närvara vid ett evenemang i privat regi – som till på köpet har yttrandefrihet som tema – visar att man därtill inte har en susning om vad demokrati innebär. Det är ju precis så här det går till i diktaturstater!

Särskilt bedrövligt är det att centret på detta sätt förfuskar arvet efter Simon Wiesenthal (1908-2005), Förintelse-överlevaren som efter krigsslutet 1945 satte igång med att dokumentera krigsbrott och att spåra upp naziförbrytare som sökte undkomma rättvisan. Han verkade först i Linz i Österrike men överflyttade efter några år verksamheten till Wien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Wiesenthal

Simon Wiesenthal - portrait of the Austro-Hungarian famous for gathering information about Nazi war criminals, Vienna, 1988. Born 31 December 1908.

Simon Wiesenthal vid 80 års ålder på sitt dokumentationskontor i Wien 1988.

Bland de nationalsocialistiska krigsförbrytare Wiesenthal lyckades spåra upp och överlämna till rättvisan märks Franz Stangl, Klaus Barbie, Peter Menten och Karl Silberbauer. Han var även inblandad i spaningarna efter Adolf Eichmann men får här inget gott omdöme av de israeliska underrättelseagenter som lyckades hitta Eichmann i Argentina och föra honom till Israel och galgen – Wiesenthal skall i själva verket ha försvårat deras arbete. Vad man vidare kan säga om Wiesenthal är att han inte godtyckligt stämplade folk och företeelser som nazistiska, en tvivelaktig konst som Shimon Samuels nu excellerar i.

Intressant att notera är, att Simon Wiesenthal initialt avsåg att dokumentera krigsbrott begångna inte bara av nazister utan också av kommunister och judar. Jag hade själv nöjet att närvara vid ett framträdande av Wiesenthal i Stockholm i början av 1980-talet i Raoul Wallenberg-sammanhang. Det framkom då med all önskvärd tydlighet att Wiesenthal var precis lika mycket antikommunist som han var antinazist.

För mig framstår Simon Wiesenthal som en av efterkrigstidens politiska och humanitära giganter. Det är därför djupt tragiskt att Shimon Samuels och Simon Wiesenthal Center nu kastar en mörk skugga över den man centret hämtat sin namn från, genom att ägna sig åt frihetsfientliga diktaturfasoner. Dessutom spär Samuels på samtidens irrationella judehat genom att klampa in på detta omdömeslösa sätt och lägga sig i saker han inte har med att göra.

Min egen inställning till Nya Tider? Även om tidningen innehåller en hel del matnyttig information, och håller sig med flera kapabla medarbetare, förhåller jag mig skeptisk till exempelvis dess genomgående negativa inställning till Israel och dess faiblesse för vissa konspirationsteorier av typ Estonias förlisning. Detta innebär det innebär emellertid inte att jag skulle komma på tanken att kalla tidningen ”nynazistisk”; det vore verklighetsförfalskning, ingenting annat.

64b56595a3967a6638291f482bef1f66

Rättvisan hann till slut upp Franz Stangl, kommendant i Sobibor och Treblinka och ansvarig för 900 000 människors död, i form av Simon Wiesenthal.

Den som vill bilda sig en egen uppfattning om Nya Tider kan göra det via denna länk: http://nyatider.nu/

Simon Wiesenthal Centers idiotiska inblandning i svenska affärer borde medföra att Nya Tiders medverkan i Bokmässan om ett par veckor är definitivt säkrad. Alla berörda, hoppeligen till och med den rödgröna regeringen och dess bihang Expo, torde inse att den här sortens grötmyndiga försök att på sämsta Putin-maner söka få en regering att ingripa för att stoppa vissa medier och vissa åsikter är helt oacceptabla.

Eller är jag för optimistisk? Det får den närmaste tiden utvisa.

Vackra vita män (III): Jeremy Brett

9 januari, 2015

untitled Jeremy Brett (1933-95) som Sherlock Holmes.

I den tredje delen av min bloggserie ”Vackra vita män” har turen kommit till Jeremy Brett, mest känd för sin lysande tolkning av den fiktive mästerdetektiven Sherlock Holmes och dennes karaktär i fyra TV-serier under 1980- och 1990-talen. De visas fortfarande i svensk television.

Jeremy Brett (1933-95) föddes den 3 november 1933 i Berkswell, Warwickshire i England som Peter Jeremy William Huggins. Han hade tre äldre bröder varav en blev präst. Efternamnet Brett tog han sig då fadern, som var arméofficer, krävde detta för att inte yngste sonens karriärval skulle fläcka familjeäran. Namnet hämtades från firmamärket på Jeremys första kostym, Brett & Co.

Jeremy genomgick utbildning vid Eton College men har betecknat skolgången som ”en akademisk katastrof”, mycket beroende på medfödd dyslexi. Därefter sökte han till och kom in på Central School of Speech and Drama i London. Han fick dock kämpa med ett talfel som gjorde det svårt för honom att uttala bokstaven ”r”. Karriären tog snabbt fart för den bildsköne unge mannen, som filmdebuterade redan 1954 i ”Svengali”.

1956 medverkade Brett i ”Krig och fred” med den brittisk-nederländska aktrisen Audrey Hepburn (1929-93) i huvudrollen, och 1964 fick han en stor framgång i rollen som Freddie Eynsford-Hill i Warner Brothers-produktionen ”My Fair Lady” med Rex Harrison som Higgins och Audrey Hepburn som Eliza. Filmen tilldelades inte färre än åtta Oscar vid Oscars-galan 1965.

MyFairLady28_zps803997c6 Jeremy Brett, Audrey Hepburn och Rex Harrison i ”My Fair Lady”.

I likhet med många brittiska skådespelare framträdde Jeremy Brett i såväl film- och TV-produktioner som i klassisk scenteater, icke minst Shakespeare. Bretts scendebut inträffade på Library Theatre i Manchester 1954 under det att London-debuten skedde i Shakespeare-stycket ”Troilus och Cressida” med Old Vic Company 1956. Under karriärens tidigare skede blev det även ett gästspel på Broadway i New York.

1959 inträffade en tragisk händelse av uppskakande karaktär för den ännu ej 30-årige Jeremy Brett. Denne kreerade rollen som prins Hamlet i Shakespeares skådespel ”Hamlet”, då hans mor omkom i en bilolycka i Wales. Brett har förklarat i en intervju: ”Min mor hade dödats på ett brutalt sätt i en bilolycka 1959, jag var mycket arg över detta därför att min son var bara tre månader gammal när hon dödades.”

Jeremy Brett var vid denna tid gift med den kända karaktärsskådespelerskan Anna Massey (1937-2011), som belönades med den fina Brittiska Imperieorden (CBE) och titeln Commander of the Order of the British Empire. Anna och Jeremy fick tillsammans sonen David Huggins, född 1959, som skulle bli skämttecknare, illustratör och författare. Enligt Anna sprack äktenskapet därför att Jeremy, som var bisexuell, träffat en man.

imagesDavid Huggins, född 1959, son till Anna Massey och Jeremy Brett.

Den bestående prestationen i Jeremy Bretts yrkeskarriär är och förblir rollen som Arthur Conan Doyles (1859-1930) excentriske privatdetektiv Sherlock Holmes. Själv fick jag upp ögonen för denna egendomlighet i världslitteraturen då jag i mitten av 1980-talet, parallellt med att TV-produktionerna med Brett började televiseras, köpte en diger lunta med titeln Sherlock Holmes. The Complete Illustrated Short Stories by Sir Arthur Conan Doyle. Den nästan 1000-sidiga volymen innehåller alla 56 korta berättelser om Holmes och doktor Watsons öden och äventyr med originalillustrationerna från tidskriften The Strand.

Sherlock Holmes syn på det detektiva brottsbekämpningsarbetet framgår av följande citat från en understreckare av den brittiske författaren Anthony Burgess i Svenska Dagbladet den 18 januari 1987:

…medan det hos Holmes finns en kyla som utesluter värderingar och överdriver logikens betydelse. I ”De fyras tecken” säger han till Watson: ”Detektivarbetet är, eller borde vara, en exakt vetenskap och bör behandlas på samma kyligt lidelsefria sätt. Du har försökt ge det en nyans av romantik, vilket får ungefär samma verkan som om man placerade in en kärlekshistoria eller en enlevering i Euklides femte sats.” Kan vi älska en sådan person? Frågan borde föregås av en annan: kan en sådan person existera? Svaret är nej, och det gäller också Hamlet, Falstaff och kung Lear.

Jeremy_Brett_as_Sherlock_Holmes Den violinspelande mästerdetektiven i Jeremy Bretts skepnad.

Mot denna bakgrund är det föga sensationellt att Jeremy Brett tvingades till stora uppoffringar för att få sin Holmes att bli så bra som möjligt. Målsättningen med TV-bolaget Granadas Sherlock Holmes-filmer var att göra handlingen in i minsta detalj autentisk och tidstypisk, och Brett ägnade kopiöst med möda på studier för att skapa den bäste Sherlock världen någonsin sett.

Jeremy Brett medverkade i 41 avsnitt av TV-serierna om Sherlock Holmes enligt följande:

1984-85: The Adventures of Sherlock Holmes.
1986: The Return of  Sherlock Holmes.
1990: The Casebook of Sherlock Holmes.
1994: The Memories of Sherlock Holmes.

Brett var ingen främling inför Conan Doyles slitstarka skapelse, då han i en scenproduktion i Los Angeles 1980 spelat doktor Watson mot Charlton Hestons Holmes. Därmed är Brett en av fåtaliga aktörer som gestaltat både Sherlock Holmes och dennes assistent, den före detta brittiske arméläkaren John Watson, vars vanlighet ytterligare förstärker Holmes flamboyans.

Under arbetets gång lade Brett till detaljer som detektivens udda, nervösa handrörelser och korta, högljudda skratt och snabba, grimalsliknande leende, egenheter hos Bretts Holmes-gestalt vi devota fans lärt oss uppskatta och älska. Jeremy Brett har i intervjuer berättat hur han gick till väga för att framskapa sin tolkning av Holmes personlighet (jag låter den engelska originaltexten stå kvar):

”Watson describes You Know Who as a mind without a heart, which is hard to play. Hard to become. So what I have done is invent an inner life…Holmes has become the dark side of the moon for me. He is moody and solitary and undeneath I am really sociable and gregaroius. It has all got too dangerous.”

untitled Brett och Hardwicke som Holmes och Watson.

Här följer ett drygt åtta minuters avsnitt av en intervju med Jeremy Brett vilket inleds med att denne berättar om en scenversion av ”The Secrets of Sherlock Holmes” som Brett framförde i slutet av 1980-talet tillsammans med Edward Hardwicke, som var den andre i ordningen av Holmes medhjälpare Watson; den förste var David Burke:

https://www.youtube.com/watch?v=h4SSyopdTd8

Ansträngningarna med Holmes-rollen och det faktum att hans älskade andra hustru, den amerikanska aktrisen och producenten Joan Wilson, dog i cancer 1985 ledde till att Brett mitt under inspelningarna av TV-serierna drabbades av allvarliga psykiska problem. Han insjuknade i manisk depression, så kallad bipolaritet, och vistades i perioder på sjukhus.

Han medicinerade med litiumtabletter, vilket gjorde att han ökade i vikt och blev långsammare i rörelserna vilket också  tydligt framgår i TV-produktionen. En av biverkningarna av medicinen var att Bretts hjärta ökade till det dubbla i storlek. Han rökte dessutom 60 cigarretter per dag, vilket näppeligen förbättrade hälsotillståndet.

Brett berättade öppet om sina hälsoproblem och uppmanade andra i liknande situation att söka medicinsk hjälp. Jeremy Brett avled slutligen den 12 september 1995 i en hjärtattack i sitt hem i Clapham i London.

images9USHJ7SB Basil Rathbone: 1940-talets store Sherlock Holmes-tolkare.

För denna bloggare blev Jeremy Bretts gestaltning av Sherlock Holmes, som jag tidigare inte intresserat mig nämnvärt för, något av en uppenbarelse. Han gav liv och nerv åt en figur som på 1940-talet blivit känd på vita duken genom den Sydafrika-födde brittiske aktören Basil Rathbone (1892-1967). Jag kom att beundra såväl Bretts lysande skådespelarkonst som hans sofistikerade manliga skönhet.

Här en länk till ytterligare en intervju, denna gång med Brett och Watson-gestaltaren Edward Hardwicke:

https://www.youtube.com/watch?v=eBI_5Rzf1aI

2014 korades Jeremy Brett slutligen i en omröstning till alla tiders främste Sherlock Holmes-uttolkare. Något annat hade som jag ser det varit otänkbart,

 

 

 

Världens vackraste kvinna till Jerusalem

14 november, 2014

3832801109 Sarah Silverman spexar med sin Emmy Award.

http://www.haaretz.com/jewish-world/jewish-world-news/1.626432

Den israeliska tidningen Haaretz meddelar i dag att  judisk-amerikanska film- och TV-stjärnan Sarah Silverman, född 1970, kommer att medverka som speciell gäst vid den sextonde upplagan av the Jerusalem Jewish Film Festival 16-23 december.

Sarah Silverman är en av mina absoluta favoriter och enligt mig sannolikt världens vackraste kvinna!

På Jerusalem-festivalen kommer Silvermans stand-up-show We Are Miracles, som belönades med det prestigefyllda amerikanska priset Emmy Award 2014, att förevisas. Därefter kommer Sarah att hålla ett tal samt emottaga ett pris för sina samlade prestationer inom komedifacket.

Sarah Silverman föddes i Bedford i den amerikanska delstaten New Hampshire den 1 december 1970 men är numera  bosatt i Los Angeles. Hon inledde sin karriär som 19-åring 1989 och fick 1993 anställning som manusförfattare vid den berömda komediserien Saturday Night Live, varifrån hon fick sparken då hennes texter inte ansågs hålla måttet.

Sarah_Silverman_2012 Skönheten Sarah Silverman.

Genombrottet kom under 1990-talet, då Silverman fick en rad roller inom film- och TV-produktioner såsom den kultförklarade komediserien Seinfeld som körs i ständiga repriser världen över – själv kan jag se avsnitten hur många gånger som helst!

2007 fick Sarah Silverman sin egen komikershow The Sarah Silverman Program på TV-kanalen Comedy Central som gick i tre säsonger. Sin första Emmy, i kategorin musikproduktioner, fick Sarah 2008 för sitt sångnummer ”I´m Fucking Matt Damon”, som framfördes tillsammans med sagde Damon i Jimmy Kimmel Show (Kimmel var vid tillfället Sarahs pojkvän).

Sångnumret med Damon blev snabbt en favorit på Youtube och kan avnjutas via en länk ingående i artikeln som redovisas överst.

Sarah Silverman har gjort sig känd för sina stundom skabrösa skämt och har inte tvekat att skoja rätt burdust med amerikanska nationalmonument såsom exempelvis Martin Luther King samt om rasfrågor. Se nedan:

https://www.youtube.com/watch?v=b3RYrQSir7k

Delar av Silvermans släkt är bosatta i Israel. En av hennes tre systrar, Susan, är så kallad reformrabbin inom judendomen och gift med den israelisk-amerikanske miljöföretagaren Yosef Abramowitz. Paret har fem barn inklusive tre adoptivbarn från Etiopien.

Susan är aktiv inom opinionsgruppen Women at the Wall, som arbetar för ökad kvinnlig närvaro vid Västra tempelmuren i Jerusalem, judenhetens viktigaste plats för tillbedjan.

untitled Fyra systrar på en bild – från vänster Laura, Sarah, Susan och Jodyne Silverman.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sånger om att inte förstå

9 januari, 2014

images Den klassiska bilden av en ung Don McLean.

Det här godnatthälsningen handlar om att inte förstå.

Livet har lärt mig mångahanda ting, och en av de mest uppenbara och samtidigt kanske mest nedslående lärdomarna är att ingen människa  någonsin kan förstå en annan fullt ut. Men att sörja över detta är meningslöst – det är bara så det är, för att låna en textrad av Björn Afzelius. Det hjälper inte hur lika man ser på saker och ting – man kan vara på skilda planeter ändå.

Bland de mest missförstådda av mänskliga existenser kommer jag att tänka på konstnärerna ibland oss. Exempelvis nederländaren Vincent van Gogh (1853-90). Han lär inte ha sålt en enda tavla under sin livstid, men efter sin död för egen hand vid 37 års ålder förvandlades han till den moderna tidens kanske mest hyllade konstnär – Picasso möjligen undantagen.

Om Vincent van Gogh har den amerikanske sångaren Don McLean, född 1945, gjort en finstämd sång som heter ”Vincent”. Följande länk går till McLeans sång beledsagad av ett bildspel med målningar av van Gogh – mycket njutbart!

http://www.youtube.com/watch?v=dipFMJckZOM

untitled Ett av Vincent van Goghs många självporträtt.

Det är nog ingen tillfällighet att det är en sång min nu till ängel upphöjda hustru Marika tyckte mycket om. Det hände att jag själv försökte mig på den för att göra både henne och mig själv glada. Liksom van Gogh var hon en älskande, sensibel person för vilken den gråa, dagliga tillvaron ibland framstod som alltför svår att uthärda. Till skillnad från van Gogh tog hon dock inte livet av sig, och till skillnad från honom omgav hon sig med en älskad familj.  Som visserligen inte alltid förstod henne men likväl älskade henne.

Och det är väl så det bör vara. Att brister i förståelse kompenseras med kärlek. Tyvärr är det, som vi alla vet, blott alltför sällan på det viset. Saker och personer vi inte förstår har vi alltför lätt att racka ner på och i värsta fall hata.

Några rader ur McLeans text:

For they could not love you
But still your love was true
And when no hope was left inside
On that starry, starry night
You took your life as lovers often do
But I could have told you, Vincent
This world was never meant
For one as beautyful as you

Don McLean har också skrivit sången ”Empty Chairs”, som jag tolkar som en berättelse om hur svårt det kan vara också för människor som tycker om varandra att nå fram till motparten. Vi ser kanske den andra/andre varje dag men har egentligen ingen aning om vad som rör sig i hans eller hennes hjärna och hjärta. Följden blir komplikationer av skilda slag, icke minst känslomässiga sådana.

LR berlin 3

Det var inte så länge sedan en av mig älskad person sa, att man lär sig så mycket genom hjärtesorger. Jag kunde naturligtvis bara hålla med, men gjorde också reflektionen att det inte är så det bör vara. I min ideala värld, som jag nog aldrig kommer att sluta hoppas på, finns inga hjärtesorger ty i den världen förstår vi alla äntligen varandra helt och hållet.

”Empty Chairs”:

http://www.youtube.com/watch?v=jtrIc8vq7wU

Minnesvärda textrader:

And I wonder if you knew
That I never understood
That although you said you´d go
I never thought you would

Denna sång inspirerade i sin tur, när den en gång framfördes av McLean på en nattklubb i Los Angeles, till låten ”Killing Me Softly With His Song” som blev en stor hit med Roberta Flack, född 1937, i början på 1970-talet:

http://www.youtube.com/watch?v=LQ2t5e7stVM

I heard he had a good song
I heard he had a style
And so I came to see him
To listen for a while
And there he was this young boy
A stranger to my eyes

Sången komponerades av Charles Fox och orden skrevs ned av Norman Gimbel. Och liksom är fallet med alla goda sånger blev världen förmodligen litet bättre efter det!

imagesQKHNL18K Roberta Flack fick en megahit med ”Killing Me Softly”.

Turn! Turn!Turn!

21 augusti, 2013

byrdsThe Byrds.

Vad sägs om att somna med The Byrds och deras stora hit ”Turn! Turn! Turn!” med text av Pete Seeger?

Sämre kunde det vara, säger jag. Sångtexten hämtar sitt tema från Predikaren ur den judiska bibeln (Gamla testamentet): allting förändras men samtidigt är intet nytt under solen. Allt är i botten ett meningslöst jagande efter vind. Allt har sin rätta tid, säger Predikaren (3:8), och detta bildar sångens tema:

En tid att födas. En tid att dö. En tid att plantera. En tid att skörda. En tid att döda. En tid att hela. En tid att förstöra. En tid att bygga upp. En tid att gråta. En tid att skratta. En tid att sörja. En tid att dansa. En tid att röja bort stenar. En tid att samla stenar. En tid att kramas. En tid att låta bli att kramas. En tid att hitta. En tid att tappa bort. En tid att behålla. En tid att kasta bort. En tid att riva sönder. En tid att sy ihop. En tid att vara tyst. En tid att tala. En tid att älska. En tid att hata. En tid för krig. En tid för fred.

Sången blev The Byrds andra stora hit efter Dylan-covern ”Mr. Tambourine Man”, båda från 1965.

The Byrds bildades i Los Angeles 1964 och höll på till 1973. Sedan fortsatte man i olika uppsättningar fram till 2000. Gruppens speciella sound kom genom Roger McGuinns tolvsträngande gitarrspel. Inspiration hämtades från The Beatles, jazzmusikern John Coltrane samt folkmusik. The Byrds gav därmed upphov till termen ”folkrock”.

Gruppen gjorde stor lycka med ett antal Dylan-covers men slog även stort med egna kompositioner som ”Eight Miles High” och ”Do You Want to be a Rock´n Roll Star?” Här The Byrds och Bob Dylan i ”Mr. Tambourine Man” i ett liveframträdande:

http://www.youtube.com/watch?v=dxKIWcuLWHA

Tillägnar sången min gode vän Eric Hallberg, som jag skall hälsa på i morgon. Blir i vanlig ordning några whiskies, en bit mat, musiklyssnande samt diverse pokulerande om det eländiga tillståndet i nationen med mera.

Svenska artister (V): Alice Babs

18 september, 2012

 Alice Babs Sjöblom i mogen ålder. I bakgrunden en byst av henne.

Det är svårt att i dag, då artister som tycks inspirerade av underjordens krafter ofta nog intar världens scener, förstå att Alice Babs en gång kunde anses framföra sånger och stå för värderingar som var höjden av dekadens och omoral. Så var det i alla fall då Alice ”Babs” Nilson, som hon då var känd som, 1940 slog igenom med dunder och brak i filmen ”Swing it, magistern!” i regi av Schamyl Bauman.

Videolänk nedan med titelmelodin:

http://www.youtube.com/watch?v=m7_94j2qYbk

Filmen och då endast 16-åriga Alice gjorde stor succé i Sverige, Danmark och Norge. I Finland var det en annan sak: här var dans vid denna tid förbjuden och radion spelade huvudsakligen psalmer och marscher under de bistra krigsåren. När den unga artisten en gång uppträdde inför finska krigsinvalider gjorde hon dock stor lycka.

Trots succén bland biobesökare och allmänhet var det åtskilliga i de äldre generationerna som rynkade på näsan åt swingmusiken – som introducerade jazzen i Sverige – och unga Alice ”Babs” Nilson. Talrika präster avfärdade all populärmusik som synd och ansåg att Alice var ”ungdomens förförare” eller rentav en ”slyna” som framförde ”negermusik”. En kyrkoherde Grände kallade Alice och swingen ”en andlig mul- och klövsjuka”. Hon uppges ha tagit illa vid sig av denna kritik och såg det som en sorts revansch, när hon många år senare uppträdde i kyrkor med Duke Ellingtons orkester.

Så här skrev exempelvis signaturen Scatterbrain i en recension av en av Alices skivor:

Denna skiva borde inte få spelas annat än i en obebodd trakt i mörkaste Afrika.

Som sagt, svårt att förstå i dag att denna äppelkindade helylletjej från Småland kunde få ett sådant renommé…

Hildur Alice Nilson föddes i Kalmar den 26 januari 1924 som dotter till biografpianisten Jean Edvin Nilson och en moder som sjöng. Familjen flyttade till Västervik och senare till Stockholm i syfte att utveckla dotterns sångkarriär. Redan 1938 syntes unga Alice i filmen ”Blixt och dunder” i regi av Anders Henrikson och med Hasse Ekman som manusförfattare. Första skivinspelningen inträffade 1939 med ”Joddlarflickan” med text och musik av fadern. Samma år såg hon den blivande samarbetspartnern Duke Ellington och dennes orkester vid ett framträdande i Stockholm.

 Så här såg ”ungdomens förförare” ut på 1940-talet…

1940 kom så det formidabla genombrottet med ”Swing it, magistern!” Filmen hade premiär på biografen Royal i Stockholm den 21 december 1940 och väckte genast stort uppseende. Alice ”Babs” Nilson, som snart skulle bli känd som enbart Alice Babs, spelar här skolflickan Inga Danell som vid ett offentligt framträdande använder artistnamnet Linda Loy. Hennes musiklärare, lektor Bergman, spelas av Adolf Jahr. Filmen fick 1941 en uppföljare som hette ”Magistrarna på sommarlov” som dock inte gjorde stort väsen av sig.

Alice Babs var nu ett etablerat fenomen inom svensk underhållningsindustri. Ett axplock ur hennes fortsatta filmkarriär ger titlar som ”En trallande jänta” (1942), ”Vårat gäng” (1942), ”Örnungar” (1944), ”Sången om Stockholm” (1947), ”I dur och skur” (1953), ”Swing it, fröken” (1956) och ”Det svänger på slottet” (1959). I den sistnämnda filmen spelar Babs mot dåvarande manlige flickfavoriten Lasse Lönndahl.

Titelsången ur ”Vårat gäng”:

http://www.youtube.com/watch?v=liN-eqdhXIw

”Örnungar” i regi av Ivar Johansson handlar om segelflygning och spelades in på platåberget Ålleberg i Västergötland med dess 330 meter över havet. Alice Babs spelade in alla flygscener hon medverkade i själv – hon hade nyligen tagit segelflygcertifikat. Filmen är väl eljest mest känd för slagdängan ”Gå upp och pröva dina vingar” av och med Lasse Dahlquist. Insatsen här skulle i tidernas fullbordan rendera Alice det första hedersmedlemskapet i Segelflygets veteranförening (2001).

1954 är ett märkesår i Alice Babs karriär då hennes platta  ”Käre John” (med amerikansk förlaga som 1951 sjungits in av Hank Williams) resulterade i Sveriges första guldskiva. På piano Charlie Norman och gitarr Jörgen Ingmann. 1958 var Alice Sveriges första representant i Eurovision Song Contest i Holland med låten ”Lilla stjärna”, vilken belade en hedersam fjärdeplats. Segrade gjorde Frankrikes André Claveau med ”Dors, mon amour”.

”Käre John”:

http://www.youtube.com/watch?v=nPDbQ3RRTEQ

”Lilla stjärna” (video):

http://www.youtube.com/watch?v=GJ32dJz8O7I

1958 gick Babs karriär in i ett nytt skede då hon tillsammans med danskarna Svend Asmussen (född 1916) och Ulrik Neumann (1918-94) bildade trion Swe-Danes. Det var en högt kvalificerad ensemble: Alice Babs rykte som helgjuten sångerska var grundmurat, Neumann var en rutinerad revyartist, musiker och kompositör och Asmussen ansågs vara världens främste jazzviolinist.

Videolänken nedan från ett framträdande på Berns i Stockholm:

http://www.youtube.com/watch?v=csRUYiZvB70

Trion, som den minnesgode och lite äldre läsaren tvivelsutan erinrar sig från talrika framträdanden i svensk television, nådde världsrykte då den 1959-60 turnérade i USA och bland annat medverkade i Ed Sullivans show i New York samt konserterade på Coconut Grove i Los Angeles. Olympia i Paris var en annan världsscen på vilken svensk-danskarna uppträdde. Gruppen splittrades redan 1963 då den stod på toppen av sin karriär.

 Oförglömliga Swe-Danes.

Det var 1963 som Alice Babs inledde sitt fruktbärande samarbete med den världsberömde amerikanske orkesterledaren och jazzpianisten Duke (eller Edward Kennedy som han egentligen hette) Ellington (1899-1974). Den svenska sångerskan kom att bli oumbärlig för Ellington tack vare sitt röstomfång, vilket skall ha omfattat tre och en halv oktav. Ellington skrev de andra och tredje av sina ”Sacred Concerts” för Babs röst. Han sa själv att om han inte kunde använda svenskan så var han tvungen att anlita tre sångerskor för de aktuella sångpartierna.

 Edward Kennedy Ellington – ”Duke”.

Särskilt lyckad blev konserten i New Yorks största katedral, St. John the Divine, den 19 januari 1968 inför 8000 åhörare. New York Times musikkritiker skrev följande:

Miss Babs, sopran från Sverige, som framträtt med Ellingtons band vid flera tillfällen i Europa, intog i går kväll sin plats bland Ellingtons främsta – musiker och sångare som givit Ellington-ensemblen en särställning. Hennes röst visade sig vara ett magnifikt Ellington-instrument, rent fullödigt och med både värme och styrka i båda ändar av ett brett register.

1972 gav Alice Babs ut skivan ”Alice in Israel” och tilldelades samma år Masadamedaljen av den judiska hjälporganisationen Keren Kajemet. Hon fick medaljen och ett diplom ur dåvarande israeliske ambassadören Max Varons hand tillsammans med några andra förtjänta svenskar. Samma år utnämndes hon till hovsångerska – en hederstitel som dittills endast gått till operaverksamma sångare/sångerskor.

 Alice Babs tilldelades Masadamedaljen av Keren Kajemet.

På Alice Babs övriga meritlista kan nämnas att hon 1969 belönades med Karl Gerhards hederspris och att hon 1974 invaldes i Kungliga musikaliska akademien. Hon samarbetade genom åren med musikprofiler som exempelvis Charlie Norman, Povel Ramel och Bengt Hallberg. Hon har fortsatt sjunga offentligt högt upp i åren, ofta tillsammans med dottern Titti Sjöblom, men drabbades i våras tyvärr av en stroke.

Alice Babs familjeliv har såvitt jag känner till inte varit särdeles dramatiskt. Hon gifte sig 1943 med dåvarande fänriken, sedermera direktören Nils Ivar Sjöblom med vilken hon fick barnen Lilleba Lagerbäck (född 1945), Lars-Ivar (Lasse) Sjöblom (född 1948) samt Titti Sjöblom (född 1949).

Alice och Titti gör reklam för klassiska Toy tuggummi.

Den mest kända sång mor och dotter spelat in tillsammans torde slutligen vara ”Droppen Dripp och Droppen Drapp”:

http://www.youtube.com/watch?v=_5R3P6lR2lo