Posted tagged ‘Louis De Geer’

Kan det extrema Sverige bli ett normalt land?

19 januari, 2016

Sjunne Sverige 002 Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”

Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.

Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).

Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.

Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.   

”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”   

Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.

210px-Gustav_Vasa Gustaf Vasa avmålad 1542.

Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.

”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”   

Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/

Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.

Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden

JAG_w230x320 Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.

Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”   

Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288

Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):

En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.

I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.

hjalmar-branting-jpg Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.

Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/

Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.

Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html

Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).

Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.

PalmeArafat Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.

Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.

Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.

Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.

Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.

Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.

untitled Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.

Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”

Godhetskamarillan garanterar SD-framgång

14 september, 2013

Det blåser en farlig främlingsfientlig vind över Sverige. Den tränger sig in i våra vardagssamtal. Den är högljudd i den offentliga debatten. men tystnad är inget svar. I dag börjar vårt upprop för det Sverige vi vill leva i.

Just så lyder inledningen till texten i ett upprop som skrivits under av ett antal kändisar och som publiceras i Expressen i dag. Bland dessa märks personer från sosseledaren Stefan Löfven och ärkebiskop Anders Wejryd till den ökände antisemiten Omar Mustafa och den ofrånkomliga Alexandra Pascalidou liksom fotbollens förbundskapten Erik Hamrén. Att det inte är alldeles kristallklart hur en vind kan tränga sig in i samtal och är högljudd i en debatt förklaras inte, men det kan vi kanske lämna därhän för ögonblicket.

2013-04-12-19-08_omar_mustafaOmar Mustafa (S) ville skicka svenska JAS-plan mot Israel.

Kort sagt: ett gäng kändisar vill visa hur fina och goda människor de är. Därför väljer de nu, dagen före kyrkovalet, att slå ett slag mot Sverigedemokraterna, låt vara att partiet ej nämns vid namn. ”Sverige har under seklers lopp berikats med människor som kommit till vårt land av många olika skäl”, framhåller uppropstexten. Vi hopplöst barbariska svenskar, menar man, ”har inspirerats av ny kultur – konst, litteratur, musik och mat.”

Vad som inte framhålls i texten är att tyskar som kom hit under medeltiden, valloner som kom något senare, skotska militärer som anlände under stormaktstiden med flera avgränsade grupper gjorde det för att med den svenska statsmaktens goda minne utföra konstruktiva insatser inom särskilda sektorer av samhället: handel, järn- och bergsbruk, krigsväsen.

Däremot var det aldrig, som nu är fallet,  fråga om en ostrukturerad massinvandring av analfabeter, bidragsturister, kriminella och flyktingar i en osalig blandning. De som kom hit i förgången tid  gjorde det de skulle och hade inte en tanke på att leva på bidrag eller etablera maffialiknande brottssyndikat, som en del av dagens invandrare föredrar att göra. Långt ifrån alla, naturligtvis: de immigranter som gör rätt för sig och tar seden dit de kommer är värda allt beröm.

Alexandra_Pascalidou_7201Den ofrånkomliga Alexandra Pascalidou.

Och  visst är det gott med kebab och trevligt med turkisk folkdans. Italiensk pizza och amerikanska hamburgare likaså, för att nu inte tala om irländsk och skotsk whiskey eller egyptisk magdans. Däremot är och  får detta aldrig bli något gångbart argument för den hämningslösa invandring som de fina och goda undertecknarna av uppropet uppenbarligen känner sig fullt tillfreds med.

Självfallet förständigas vidare läsarna av de finas och godas substanslösa och gråtmilda svammel ”Ta avstånd från rasism och främlingsfientlighet och diskriminering”. Vilket det givetvis finns all anledning att instämma i. Att vara emot hejdlös invandring som på sikt riskerar bryta ner och splittra vårt land  i ”vi” och ”dom” – så har delvis tvivelsutan redan skett – har dock inget med vare sig rasism eller främlingsfientlighet att göra, men desto mer med omtanke om vårt folk och vår nation.

300px-Grini_1941-43Louis De Geer: framträdande valloninvandrare.

Det måste betecknas som på gränsen till sinnessvagt att lyfta fram forna dagars konstruktiva men samtidigt mycket begränsade invandring och indirekt hävda, att det är precis så dagens invandring också ser ut. Den gör ju inte det. Om de fina och de goda – men ack så naiva – kändisarna vill leva i ett samhälle där infödda svenskar diskrimineras på bekostnad av illegala immigranter, där importerade kulturinfluenser såsom hedersvåld och massvåldtäkter blir allt vanligare, där medlemmar i invandrarligor skjuter ihjäl varann på löpande band och där Malmös judar tvingas fly på grund av muslimska invandrares antisemitism, så må det vara deras  ensak.

De ser ändå  inte skymten av detta i de ombonade högreståndsområden de oftast framsläpar sina dagar i. De kan visserligen ta del  av dessa problem i etablerade media, vilka emellertid nästan aldrig nämner etniciteten i brottsammanhang om det inte är etniska svenskar inblandade. Sanningen och öppenheten står alternativa media av typ Avpixlat, Contra och Dispatch International för, men dessa har ju redan avfärdats som ”rasistiska” och ”främlingsfientliga” av de fina och de goda och deras ängsligt politiskt korrekta  medlöpare.

Ta gärna del av Avpixlats video ”Dom kallar oss PK” här:

http://www.youtube.com/watch?v=kEMOJQ_MfTo

3624272120Kändisdravlet är en garant för stora SD-framgångar i kommande val.

Egentligen borde väl vi som blivit klara över den bistra verkligheten vara tacksamma över godhetskamarillans sentimentala dravel, eftersom det så lätt genomskådas av gemene man i väljarkåren. Därför borde vi kanske rentav hoppas på att det här uppropet fortsätter att attrahera etablerade kändisar och därmed jämställda, eftersom detta är en nästan säker garant för stora framgångar för Sverigedemokraterna – nu närmast i kyrkovalet i morgon och sannolikt i ännu högre grad i nästa års val till Europaparlament, riksdag, landsting och kommuner.

Så fortsätt gärna med ert sentimentala och hopplöst naiv-utopiska och historielösa dravel om hur all invandring berikar i alla lägen och att det absolut inte finns några som helst problem i sammanhanget. Vanligt folk är mycket långt ifrån så korkade som ni tror!

untitledErik Hamrén visar dåligt omdöme – dags att börja heja på Norge och Danmark?.

För övrigt överväger jag starkt att börja heja på Danmark eller Norge i fotboll  sedan förbundskapten Erik Hamrén haft det dåliga omdömet att ansluta sig till kändisjippot.

Sverigedemokraternas konservatism

7 januari, 2011

SD är bland annat ett proisraeliskt parti. På bilden firar fr. v. Krister Maconi, Björn Söder och Ted Ekeroth Israels 60-årsdag.

Etablerade konservativa – det vill säga främst sådana med anknytning till Kristdemokraterna och Moderaterna – brukar med den drucknes envishet hävda att Sverigedemokraterna (SD) är ett populistiskt parti renons på en seriös konservativ agenda. I egenskap av konservativ såväl som aktiv sverigedemokrat tillbakavisar jag naturligtvis med bestämdhet sådana påståenden.

Innan jag går närmare in på frågan om SDs konservatism skall jag något redogöra för min egen variation av denna ideologi. Den sträcker sig tillbaka till den tidpunkt då jag inledde mitt politiska engagemang i den ungdomsbetonade organisationen Demokratisk Allians i maj 1972. Såsom DA-aktivist kom jag snart att uppskatta  de konservativa skribenterna Gunnar Unger och Tage Lindbom, vilkas tankar och formuleringskonst kommit att påverka mitt eget engagemang. Jag har även tagit intryck av skribenter såsom Leif Carlsson, Thede Palm och Christopher Jolin.

Om man vill sätta en etikett på min personliga konservativa övertygelse så kan man lämpligen kalla den ”Reagan-konservatism” efter president Ronald Reagan (1911-2004, USAs president 1981-89). Jag bekänner mig således till en konservatism som med fördel kan uppdelas i tre delar: 1. Stöd för traditionella värden grundade i den religion som främst påverkat den demokratiska västvärlden, alltså kristendomen; 2. Övertygelsen att individuell frihet avseende politik, ekonomi och religion är en omistlig del i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat; 3. Medvetandet om att inget land kan existera isolerat från omvärlden utan måste samarbeta med andra länder för att överleva.

Jag är motståndare till den inskränkta konservatism av isolationistiskt/ nationalistiskt slag som överordnar den egna nationen allting annat. Den inställningen bär ett tungt ansvar för de båda världskrig som skakade världen under 1900-talet. Min egen konservatism är den västerländskt frihetliga varianten.

Därmed inte sagt att en sund fosterlandskärlek är av ondo. Alldeles tvärtom; efter vänsterextremismens marxistiska och leninistiska härjningar med början ungefär i medio av 1960-talet menar jag att svenskarnas känsla för och uppskattning av det egna landet måste genomgå en renässans. Marxisterna och leninisterna lärde vad som populärt kommit att kallas 68-generationen att Sverige med dess nattståndet kristna arv var en liten men hungrig imperialistisk/kapitalistisk makt som det skulle spottas och våmeras på. I stället ställdes den socialistiska och kommunistiska klasskampen upp som det högsta goda.

 Den invandrade näringsidkaren Louis De Geer berikade den svenska nationen.

Det är egentligen först i våra dagar, bortåt ett halvsekel efter det att extremvänsterns flåbusar inledde sitt härnadståg mot vett, etikett och sunt förnuft, som en grundläggande omprövning av klasskampsidealet tycks vara på väg. Ett paradigmskifte, då 68-generationens gamla värderingar ter sig mindre sakrosankta än tidigare,  har inträtt. Ett pregnant uttryck härför var Sverigedemokraternas inträde i Sveriges riksdag i höstas.

Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett så kallat socialkonservativt parti; själv brukar jag nöja mig med att beteckna mig såsom rätt och slätt konservativ, eftersom jag stundom har svårt att skilja det ena slaget av konservatism från det andra. Som en röd tråd genom det sverigedemokratiska budskapet går kravet på en kraftig begränsning av immigrationen till vårt land, detta av både ideologiska och pragmatiska skäl.

Också SD inser att ett tokstopp för invandringen inte skulle vara av godo för vårt land. Som jag påpekade ovan kan inget land förhålla sig avvisande till alla utifrån kommande impulser. Detta gäller givetvis också Sverige, vilket en mycket kort titt i backspegeln bekräftar – utan ett vid skilda tidpunkter förekommande inflöde av exempelvis militärt folk, industrialister och industriarbetare skulle vårt land knappast ens ha överlevt som nation.

Vad vi nu upplever när det gäller invandring går emellertid utanpå allting annat som tidigare förekommit i historien. Vi upplever nu, med start i höjd med Olof Palmes makttillträde 1970, en massinvandring som ursprungligen innebar att praktiskt taget alla personer som kom till Sverige under förebärande av flyktingskäl fick stanna. Av någon anledning utvecklades kring denna massinvandring ett slags politiskt korrekthet som mycket länge förlamade all fri debatt: att ifrågasätta invandringen till Sverige, eller ens delar därav, ansågs vara synonymt med rasism och nazism. Förre socialministern och senare Röda Kors-myglaren Bengt Westerberg gick i bräschen för ett sådant synsätt.

Bengt-W Massinvandringsvännen Bengt Westerberg (FP).

Det är sant att SD i vissa kretsar alltfort avfärdas som ett rasistbetonat enfrågeparti, och epitetet ”främlingsfientligt” är utan tvekan det som främst brukar avhöras i sammanhanget. Kanske särskilt så från representanter för riksdagspartier som verkar stå farligt nära sin egen utplåning (läs: Kristdemokraterna och Centerpartiet). Ändå är jag övertygad om att de politiskt korrekta flosklernas makt  avseende invandringskritik är på väg att släppa sitt grepp över folkflertalet. Detta kan förklara inte bara SDs riksdagsinträde utan även partiets framgångar efter valet.

Faktum är nämligen att SD, trots märkbara försök från de stora medierna att undanhålla mediekonsumenterna detta faktum, i dag har större framgångar i opionsmätningarna än någonsin tillförne. Snittet beträffande väljarsympatierna utslaget på de större mätningsinstituten ligger således när detta skrivs på 6,3 procent.

Se länken nedan:

http://status.st/

Jag tror detta beror på att väljarna nu blivit i stånd att konstatera att Sverigedemokraterna faktiskt inte är det fradgatuggande extremistparti som det politiska och medierelaterade etablissemanget vill få folk att tro. SDs agerande i riksdagen, där man med hjälp av endera maktblocket faktiskt fått igenom några förslag – jag tänker exempelvis på bantningen av regeringskansliets budget och stoppandet av höjningen av Öresunds-avgifterna – har desslikes visat att partiet faktiskt är tämligen normalt i de flesta avseenden.

Detta räcker dock inte för att den konservatism som menar sig vara litet ”finare”, icke minst med anknytning till sajten Tradition & Fason (T & F) vars ofta kostym- och slipsklädda klientel envisas med att vilja beteckna SD som ett populistiskt enfrågeparti av litet vulgärare slag. Det var därför i mitt tycke uppfriskande att se ett blogginlägg från den välrenommerade och stundom T & F-medarbetande konservative tänkaren Jan Olof Bengtsson nyligen:

http://janolofbengtsson.wordpress.com/

Bengtsson avvisar här tesen om Sverigedemokraterna som ett i uteslutande negativ mening högerpopulistiskt enfrågeparti och för i övrigt ett väl nyanserat resonemang kring partiet som borde mana till efterföljd. Det är dags att erkänna SD som ett seriöst parti på konservativ grund!

 Den konservative debattören Jan Olof Bengtsson.

Som aktiv sverigedemokrat – jag har varit chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren och ledare för SDs fullmäktigegrupp i Södertälje samt är ersättare i kommunstyrelsen – talar jag som alla förstår i egen sak men försöker samtidigt, efter bästa förmåga, bibehålla ett så objektivt perspektiv som möjligt. Min samlade bedömning blir då att SDs mångåriga projekt  i syfte att höja nationalkänslan  i högsta grad också är ett vällovligt konservativt arbete.

Ty ingen nation på denna jord torde kunna fungera effektivt eller i ett längre tidsperspektiv ens kunna bestå utan att dess medborgare har en kollektivt positiv uppfattning om landet i fråga, dess särart och traditioner. Jag menar till och med att den som inte inser att detta är en konservativ förstahandsuppgift knappast själv kan göra anspråk på att kallas konservativ!

Jag tänker på detta begänsade utrymme inte gå vidare med att göra någon omfattande analys av Sverigedemokraternas partiprogram men vill avslutningsvis ändå peka på att partiet också i andra avseenden än ovan nämnda gjort ställningstaganden som understryker den konservativa identiteten.  (Nedanstående exempel på frågor som kan anses vara särskilt väsentliga för partiet är inte rangordnade inbördes):

SD sluter exempelvis upp bakom kärnfamiljen och avvisar allt tvång för kyrkor och samfund att ”viga” samkönade par;

SD inser att abort är en negativ företeelse som bör bergänsas så mycket som möjligt och har därför den mest restriktiva policyn av alla riksdagspartier med en gräns vid tolfte graviditetsveckan;

SD inser vidare att ett starkt och funktionsdugligt militärt försvar är en nationell livsnödvändighet som kräver helt andra satsningar än de som för närvarande görs;

SD ser den allt grövre brottsligheten omfattande bland annat maffialiknande verksamhet och brutala överfallsvåldtäkter mot kvinnor som ett hot mot vårt samhälles fortbestånd och vill i sammanhanget se en uppskärpning av straffskalorna och en ökad satsning på rättsvårdande institutioner, företrädesvis polismakten;

SD betraktar den kraftiga invandringen från muslimska länder av typ Afghanistan och Somalia som ett hot mot såväl landets säkerhet  som kristna arv, något som terrorismrelaterade händelser på senaste tid synes bekräfta;

SD anser att det är alldeles otillständigt att våra äldre samhällsmedborgare har bland de absolut sämsta pensionerna i Europa – människor som hjälpt till att bygga upp vårt land och skapa dess välstånd skall inte behöva leva på eller under fattigdomsstrecket;

 Semlan – exempel på svensk kultur värd att bevara.

SD vill skapa en svensk kulturkanon (riksdagsman Mattias Karlsson har väckt en sådan motion) i syfte att fastställa vilka kulturyttringar som kan anses vara särskilt värdefulla och därmed skyddsvärda;

SD erkänner monarkins viktiga roll när det gäller att återknyta till en tusenårig tradition av oskattbart värde och därmed stärka den svenska identiteten.

Den som inte er beredd att erkänna att dessa ställningstaganden är förenliga med en respektabel konservativ ideologisk inriktning deltar enligt min mening inte i en seriös diskussion.