Blandade visdomsord och sentenser

Ingen vet var haren har sin gång.

Svenska språket innehåller ett stort antal talesätt och sentenser av olika slag. Några av dessa är stigna direkt ur folkdjupet och avspeglar lärdomar som ofta gjorts under mer eller mindre smärtsamma förhållanden. Andra har inlånats från utlandet inklusive det gamla Rom under det att några härrör från litteraturen, Bibeln eller andra kristna urkunder.

Länge hölls den visdom som emanerar ur de allra flesta av nämnda talesätt och sentenser för självklar. I de yttersta av dessa tider har de emellertid av somliga börjat ifrågasättas såsom löjeväckande, banala eller meningslösa. Detta är såväl ohistoriskt som dumdristigt. Dock bör framhållas att det finns undantag från alla regler.

I det här inlägget slår jag ett slag för traditionell visdom och klokskap genom att återge några av talesätten och samtidigt presentera min personliga tolkning av dessa. Några har jag till och med kommit på själv.

Alla är barn i början. Det tar tid att lära sig saker.

Allt kommer till den som kan vänta. Hav tålamod!

Allt löser sig, sa han som sket i vasken. Allt ordnar sig till slut.

Allt är inte guld som glimmar. Se inte bara till det ytliga.

Anden är villig, köttet är svagt. Det räcker inte med att vilja något – det måste omsättas i praktiken. Bibliskt ursprung.

Arga katter får rivet skinn. Bråkstakar får skylla sig själva om de råkar illa ut.

Att bygga upp, ej riva neder, är en kristens plikt och heder. Kristna bör omsätta sin tro i handling.

Att komma till makten och behålla den. Socialdemokratisk ideologi enligt författaren Vilhelm Moberg.

Att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt. Livet blir vad vi fyller det med.

Av barn och fyllbultar får man höra sanningen. Sanningen kan komma från oväntat håll.

 

Bara döda fiskar flyter med strömmen. Följ inte kritiklöst den stora massans åsikter!

Borta bra men hemma bäst. Glöm inte var du hör hemma.

Bra karl reder sig själv. Det här klarar du själv!

Bränt barn skyr elden. Dåliga erfarenheter leder till försiktighet.

Bättre brödlös än rådlös. Den påhittige klarar sig alltid.

Bättre en fågel i handen än tio i skogen. Du vet vad du har men inte vad du får.

Bättre fly än illa fäkta. Ägna ingen tid åt fruktlösa strider.

Bättre lyss´ till den sträng som brast än att aldrig ha spänt en båge. Det skadar aldrig att försöka.

Bättre stämma i bäcken än i ån. Ta tag i svårigheterna så snart du kan.

 

Den som fikar efter mycket mister ofta hela stycket. Hys realistiska förhoppningar!

Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Lura inte andra – då kan det gå illa.

Den som inte varit radikal i sin ungdom har inget hjärta. Den som inte ändrar sig i mogen ålder och blir konservativ har ingen hjärna. Citat som Winston Churchill hämtade från den franske statsmannen Georges Clemenceau, som i sin tur fått det från någon annanstans.

Den som vill ha fred bör rusta sig för krig. Om du vill komma i åtnjutande av goda saker bör du vara beredd på det värsta.

Den som vill vara fin får lida pin. Det kostar på att vara presentabel.

Det enda säkra är skatterna och döden. Tillvaron är obeständig förutom i ett fåtal avseenden.

Det ordnar sig med blommorna, bara kärringen dör. Det löser sig!

Det osar katt. Det här verkar riskabelt.

Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli. Var väl förberedd!

Det som göms i snö kommer fram i tö. Allt uppdagas till slut.

Det var surt, sa räven om rönnbären. Misslyckat försök att hävda att man inte är intresserad av något man egentligen är väldigt intresserad av. ”Rönnbären” är en felöversättning av den ursprungliga grekiskans ”druvorna”.

Det är inte målet som är viktigast utan vägen dit. Livets prövningar gör dig starkare. Talesätt byggt på Karin Boyes dikt ”I rörelse”.

Det är inte över förrän den feta damen sjunger. Håll ut ända till slutet. Talesätt med operamotiv.

Det är mörkast före gryningen. Misströsta inte- snart ljusnar det!

Droppen urholkar stenen. Ha inte för bråttom – låt det ta tid!

Du kan ingenting ta med dig dit du går. I livet efter detta är dina rikedomar betydelselösa.

Döm inte hunden efter håren. Det är inte utseendet som är det viktiga.

 

Egen härd är guld värd. Ditt hem är din borg.

Elda inte för kråkorna. Ansträng dig inte i onödan.

En olycka kommer sällan ensam. Tro inte att det inte kan bli värre.

Ensam är stark. Du kan mer än du tror.

Ett gott samvete är den bästa huvudkudden. Följ ditt samvete så slipper du oroa dig.

 

Friskt vågat, hälften vunnet. Satsa ordentligt så har du en sportslig chans.

 

Goddag yxskaft. Används för att påpeka att man fått ett intetsägande svar på en fråga.

Gråt inte över spilld mjölk. Haka inte upp dig på småsaker.

Gå inte över ån efter vatten. Var tacksam över vad du redan har.

Gör så gott du kan och låt Gud göra resten. Överlåt åt Gud det du inte klarar av själv.

 

Har man tagit fan i båten får man ro den i land. Du är själv ansvarig för mindre lyckade val.

Hoppet är det sista som överger människan. Det finns alltid hopp oavsett hur mörkt det ser ut.

Hur man än vänder sig har man ändan bak. Acceptera att du är den du är!

Huvudsaken i livet är inte att segra utan att kämpa väl. Gör så gott du kan! Visdomsord från den moderna olympiska rörelsens grundare, baron Pierre de Coubertin.

Hälsan tiger still. Var tacksam för att allt går sin gilla gång. Ur Erik Gustaf Geijers dikt ”Odalbonden”.

Hämnden är min, säger Herren. Bry dig inte om att försöka utkräva hämnd – Gud ordnar den saken om det behövs. Hämtat ur Femte Moseboken.

Här ligger en hund begraven. Någonting är inte rätt.

Högmod går före fall. En alltför stor självuppskattning gör att du inte rätt kan bedöma tillvarons fallgropar.

 

I de lugnaste vatten finns de största fiskarna. Allt är inte som det tycks vara.

I krig och kärlek är allting tillåtet. Extrema förhållanden kan kräva extrema åtgärder.

I mörkret är alla katter grå. Döm inte utan att ha hela bilden klar för dig.

Inga träd växer upp i himlen. Var realistisk i dina förhoppningar.

Ingen rök utan eld. Inget rykte utan grund.

Ingen vet var haren har sin gång. Livet är oförutsägbart.

I nöden prövas vännen. När du har det svårt visar det sig vilka som är dina verkliga vänner.

 

Jag anar ugglor i mossen. Här är något som inte stämmer.

Ju fler kockar, desto sämre soppa. Blanda inte in för många i det som skall göras.

Ju större de är, desto tyngre faller de. Låt dig inte imponeras av berömmelse och förment storhet.

 

Kalla en spade för en spade. Att tala klarspråk.

Kasta inte pärlor för svin. Lägg inga resurser på något som är ovärdigt.

Kom ihåg att du är dödlig. Bli inte övermodig!

 

Lagom är bäst. Gör allt med måtta.

Lika barn leka bäst. Håll dig till likasinnade.

Liten tuva stjälper ofta stort lass. Ingenting är säkert – shit happens!

Låt inte snålheten bedra visheten. Sparsamhet är inte alltid en dygd.

Läkare, bota dig själv! Predika inte bara för andra, visa själv vad du kan. Mycket gammalt talesätt som Jesus hänvisar till i Lukas 4:23.

Lätt fånget, lätt förgånget. Det som är lätt att vinna är också lätt att förlora.

 

Makt korrumperar och all makt korrumperar absolut. Ju mer makt desto större risk för korruption. Citat från den engelske historikern Lord Acton.

Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Bestäm dig för hur du skall ha det!

Man ser inte skogen för alla träd. Låt inte detaljerna göra dig blind för helheten.

Man skall aldrig säga aldrig. Inget  är givet på förhand.

Motgångar är till för att övervinnas. Låt dig inte nedslås om något går fel – du kan rätta till det!

Människan spår men Gud rår. Gud är den som bestämmer i slutändan.

 

Nära skjuter ingen hare. Det är bara träffar som räknas.

När nöden är som störst är hjälpen som närmast. Det lättar snart!

 

Ont krut förgås inte så lätt. Dåliga saker kan vara svåra att bli av med . Felöversättning från tyskan, där det är ogräs (Unkraut) som inte förgår så lätt.

Otack är världens lön. Det är sparsamt med rättvisa i den jordiska tillvaron.

Ovan molnen är himlen är himlen alltid blå. Låt dig inte nedslås av tillfälliga otrevligheter.

 

Rom byggdes inte på en dag. Låt viktiga saker få ta sin tid.

 

Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna. Satsa hårt så blir resultatet bra även om det inte blir exakt som du tänkt dig.

Själv är bäste dräng. Det här klarar du fint!

Skam den som ger sig. Upp igen, på´n igen!

Skomakare, bliv vid din läst. Splittra inte upp dig utan gör det du är bra på.

Sköt dig själv och skit i andra, frukta Gud och saligt vandra. Gör din grej och lägg dig inte i andras angelägenheter.

Slutet gott, allting gott. Målet är mödan värt.

Smakar det så kostar det. Ingenting är gratis.

Små grytor har också öron. Barn begriper mer än du tror.

Små sår och fattiga vänner skall man inte förakta. Strunta inte i det skenbart obetydliga – då kan det gå illa.

Som man bäddar får man ligga. Handlingar har konsekvenser.

Som man ropar i skogen får man svar. Handlingar har konsekvenser.

Som man sår får man skörda. Handlingar har konsekvenser.

Solen har också sina fläckar. Ingenting är fullkomligt.

Stor i orden, liten på jorden. Ett smort munläder är inte samma sak som storhet.

Svinhugg går igen. Du blir själv behandlad som du behandlar andra.

 

Tala är silver, tiga är guld. Att lyssna kan vara bättre än att låta käften glappa i tid och otid.

Ta seden dit du kommer. Respektera de seder och bruk som råder dit du kommer.

Tiden läker alla sår. Härda ut så skall du se att det lättar så småningom!

Trägen vinner. Med litet tålamod kan du nå målet.

Tänk efter före. Gör ingenting överilat.

 

Väck inte den björn som sover. Mucka inte gräl i onödan.

 

Yla inte med vargarna. Anslut dig inte till den tanklösa mobben.

 

Ärlighet varar längst. Håll dig till sanningen så slipper du trassla in dig i lögner.

Ät, drick och var glad, ty i morgon skall du dö. Gläd dig och njut av livets goda medan du kan!

 

 

På resa i västra Turkiet (IV): Efesos

 En illustration som ger en föreställning om hur det magnifika Artemis-templet i Efesos kan ha tett sig. Det räknades som världens förnämsta underverk.

Efesos
Så har turen kommit till det sista resmålet under min veckolånga resa i den gamla romerska provinsen Asien i vintras – Efesos (latinsk stavning Efesus). Utan att ta i alltför häftigt får jag nog säga att Efesos är den mest intressanta av alla de platser min resegrupp besökte i nuvarande västra Turkiet och som jag skrivit om i tre tidigare bloggtexter.

De tidigaste arkeologiska fynden som gjorts i Efesos emanerar från runt 1400 före Kristi födelse. Enligt den antike historieskrivaren Herodotos från Halikarnassos (484-425) hade staden, som nog får sägas vara en av de mest omtalade i världshistorien, grundats av västliga kolonisatörer cirka år 1000 före Kristi födelse. De joniska städerna, bland vilka Efesos var ledande, upplevde en första storhetstid kring 500-talet då exempelvis poeten Kallinos och den försokratiske filosofen Herakleitos levde och verkade i Efesos.

 En del av Lysimachos gamla gatunät som bevarats till eftervärlden. Foto: Tommy Hansson

Efesos, som under sin högperiod hade en befolkning runt 250 000 invånare, hade en viktig hamn och därtill god åkermark och blev därmed det joniska Greklands ledande stad. Ryktet om Efesos storhet spred sig till bland andra den omätligt rike och även högfärdige konung Krösus (Kroisos) av Lydien, som anlände till Efesos med sin krigshär.

Enligt en uppgift jag sett lade han staden i grus och aska för att sedan återuppbygga den, enligt en annan skonade han den. Krösus lät samtliga joniska stadsstater betala skatt till honom men behandlade dem eljest välvilligt.

                Överst sitter en av de många katter man såg i Efesos (och på alla andra platser) uppflugen på ett stenkomplex. Nedre bilden visar en kollektiv bekvämlighetsinrättning. Foto: Tommy Hansson

När Efesos utsattes för grekisk kolonisation från cirka 1000 före Kristi födelse tillbads den anatoliska fruktbarhetsgudinnan Kybele, vars manliga präster frivilligt kastrerade sig för att komma närmare gudinnan. Dyrkan av Kybele smältes så småningom samman med tillbedjan av Artemis (romersk beteckning Diana), som var jaktens, kyskhetens och barnafödandets gudinna. Krösus tillsköt medel för restaurering av det gamla tempet, vilket ödelagts vid kimmeriernas invasion kring år 600, och efter cirka 100 års byggnation stod det klart omkring år 460 före Kristi födelse.

Detta så kallade arkaiska Artemis-tempel var inte vilken byggnad som helst. Det skall ha mätt 60 x 125 meter och därmed varit större än en modern fotbollsplan, varit 25 meter högt och haft så många som 127 kolonner. Så fanns det också med på den ursprungliga förteckningen över världens sju underverk och räknades som det förnämsta av dessa. Artemistemplet brändes emellertid ner av en man som hette Herostratos 356 före Kristus, enligt uppgift samma natt som Alexander den store föddes. Herostratos begick illgärningen med det enda syftet att bli känd, därav termen ”herostratisk ryktbarhet”.

 Efesos berömda Celsus-bibliotek. Foto: Tommy Hansson

Det tog ytterligare ett sekel att bygga upp templet, som nu kallades det hellenistiska Artemis-templet. Detta stod till år 263 efter Kristi födelse, då det lades i ruiner av invaderande goter. Templet byggdes visserligen upp igen men återfick aldrig sin forna glans och betydelse, främst beroende på kristendomens inflytande. Templets marmor användes som byggnadsmaterial vid katedralbyggen. Artemis- eller Diana-kulten var dock seglivad, och gudinnan hölls i helgd och tillbedjan ända in på 500-talet i Herrens år.

För att återvända till kung Krösus, så fick hans välde ett slut 546 före Kristus då perserna under konung Kyros (eller Cyrus) II invaderade den grekiska världen. Kyros gav order om att Krösus skulle brännas på bål, men avrättningen stoppades av något skäl som det finns olika teorier om. En går ut på att Krösus då han stod på bålet ropade ”Solon”, namnet på en grekisk statsman, tre gånger varvid Kyros blev nyfiken och frågade Krösus varför han åkallade Solon.

 Motiv på en antik grekisk amfora som föreställer kung Krösus.

Svaret blev att den egotrippade Krösus frågat Solon om han kände till någon lyckligare person än han själv, en enormt rik och mäktig furste. Solon hade svarat att Krösus skulle ställa frågan igen då han stod inför döden, eftersom han aldrig bedömde en persons lycka under dennes livstid. Först när han befann sig på bålet hade Krösus fattat vad Solon egentligen menat. Kyros gillade svaret och lät Krösus gå fri. Härefter levde Krösus i ytterligare 20 år som perserkonungens uppskattade rådgivare.

Perserstyret får ett slut med Alexander den stores (356-325) uppdykande. Alexander anländer till Efesos år 334 och ger enligt uppgift av historikern Strabon (63-24 före Kristus) frihet åt den berömda staden. Efter Alexanders död i Babylon 325 tycktes sötebrödsdagarna för Efesos vara över. Staden kom från år 287 att styras av en av Alexanders mer bemärkta officerare, Lysimachos (360-281), som efter den store fältherrens död var invecklad i konflikter med en rad furstar.

                Överst underbart vackra grekiska arkitekturornament, därunder turistiskt intresse för en del av den forna Efesos. Foto: Tommy Hansson

Lysimachos återuppbygger Efesos enligt ett rutnätssystem, bygger upp starka stadsmurar samt döper även om staden till Arsinoe efter sin hustru som var egyptisk prinsessa; namnbytet ogillas dock av befolkningen. Lysimachos dör slutligen på slagfältet i en strid i Frygien.

Efesos blir en del av det romerska riket år 133 före Kristi födelse och en mycket viktig sådan. Efesos har ett strategiskt läge som inkörsport till Mindre Asien och en viktig hamn med sjöförbindelser över hela Medelhavet. Berömt är vidare stadens Celsus-bibliotek samt arenan, som är störst i hela den antika världen med plats för 25 000 åskådare vilka kan beskåda kamp mellan vilda djur.

Aposteln Paulus, det vill säga mannen som grundade kristendomen genom sitt outtröttliga missionerande, besökte Efesos under sina andra och tredje missionsresor och grundlade år 50 i Herrens år en kristen församling i staden. Under tredje missionsresan stannade Paulus tre år i Efesos, och i Nya testamentets Apostlagärningarna 20:17-38 kan vi läsa hans avskedstal till församlingen. Bekant är givetvis även hans Brev till efesierna. I Apostlagärningarnas 19e kapitel kan vi ta del av Pauli konflikt med Diana-dyrkarna, som anförs av guldsmeden Demetrius.

 Bloggaren i arenan där den efesiska menigheten rasade mot Paulus.

Denne är upprörd över att den nya religionen inverkar menligt på försäljningen av silverminiatyrer av det berömda Diana (Artemis)-templet och vill röja undan Paulus. Demetrius anför följande mot Paulus (Apostlagärningarna 19:25-27):

I män, I veten att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning; men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med människohänder icke äro gudar. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.

När folket som lyssnat hörde detta blev de mycket upprörda och ropade: ”Stor är efesiernas Diana!” I Apostlagärningarna, som författades av evangelisten och läkaren Lukas, berättas att ”hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två macedonier som voro Paulus´ följeslagare.” Paulus avråddes att gå in bland de uppretade människorna på arenan, vilket han velat göra, och så småningom lugnade ”stadens kansler” ner de upprörda känslorna med några väl valda ord.

 Ruinerna efter Sankt Johannes-basilikan i Efesos.

Även aposteln Johannes, den lärjunge Jesus skall ha älskat mest, var verksam i Efesos och blev omsider församlingens föreståndare och titulerades biskop. Efter honom är Sankt Johannes-basilikan från 500-talet helgad. Enligt en icke helt okontroversiell teori skall Johannes ha befunnit sig i Efesos tillsammans med Jesu moder, Maria. Påven Celestinus I är den som för första gången omnämner Efesos som platsen för Marias död och himmelsfärd.

Det var emellertid först genom den tyska nunnan Anna Katharina Emmericks visioner i början av 1800-talet, och en katolsk expedition som gjordes i slutet av samma sekel, som det så kallade Marias kapell (Pannaya Kapula, ”Jungfruns port”) i Efesos upptäcktes. Då hade lokala ortodoxa kristna redan under lång tid firat Marias död och uppstigande till himlen i det aktuella kapellet. Det kallas i dag Meryem Ana och är en viktig vallfartsort.

                Den muslimske fursten Isa Bey och  hans moské. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste jag även säga några ord om en muslimsk helgedom i Efesos som ligger nedanför Sankt Johannes basilika och inte så långt från lämningarna av Artemis-templet. Det är Isa Bey-moskén, uppförd 1373-74 av en syrisk mästerarkitekt vid namn Ali, som anses vara ett fint exempel på seldjukisk arkitektur. Isa Bey-moskén låg i ruiner under första hälften av 1800-talet, och 1842 hade minareten fallit.

Moskén användes under 1800-talet som karavanseralj, alltså ett värdshus för resande, men är nu restaurerad och ett populärt turistmål. Den är uppkallad efter den muslimske fursten Isa Bey.

 Hotel Sealight blev sista anhalten före hemresan från Izmir-flygplatsen. Foto: Tommy Hansson

Det var en mäktig upplevelse att få resa runt och beskåda alla dessa för vårt gemensamma europeiska och mänskliga arv i stort så viktiga platser, sprängfyllda med kultur- och religionshistoria. Vädret var inte det allra bästa med mycket regn och blåst, men det faktum att resan gjordes off-season gjorde det möjligt att ta del av sevärdheterna med större ostördhet och kanske i lugnare tempo än annars kunde ha skett. Ett särskilt tack till den unge guiden Bedri, som med stor kunnighet, energi och vänlighet gjorde sitt bästa för att resan skulle bli så minnesvärd som möjligt.

Nu ber jag en stilla bön för att dessa mänskliga skatter skall få fortsätta att glädja mänskligheten i egenskap av uppskattade utflyktsmål och viktiga studieplatser för arkeologerna och inte ödeläggas av fanatiska jihadister som fått för sig att det strider mot Allahs vilja att bevara dem. Precis som skett på andra platser genom DAESH/ISIS-terrorn.

 Hemma igen – vid station Södertälje centrum den 5 februari. Foto: Tommy Hansson

En Israelresa (II): Qumran, Masada, Caesarea

Här följer andra delen i berättelsen i ord och bild om min Israelresa med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu har turen kommit att redogöra något för mina intryck från tre historiskt intressanta (minst sagt) platser: Qumran, Masada och Caesarea.

Det var på resans fjärde dag det 15 personer starka ressällskapet äntrade den ganska trånga minibussen utanför Hotel Metropolitan i Tel Aviv för transport söderut i riktning Döda havet.

 I museet i Qumran finns denna rekonstruktion av hur det kan ha sett ut då Dödahavsrullarna hittades inrymda i några krukor i öknens klippgrottor. Foto: Tommy Hansson

QUMRAN: Första anhalten denna varma vårdag – läs sommardag enligt svenska förhållanden – blev Qumran, som ligger cirka 10 kilometer inåt land räknat från Döda havets nordvästra strand i Negev, det stora ökenområde i södra Israel som upptar omkring 60 procent av landets yta.

Platsen Qumran, som antas ha bebyggts under Johannes Hyrkanos regeringstid 134-104 före Kristi födelse, ligger nära de klippgrottor där år 1947 en herdepojke av en slump hittade några av de cirka 900, närmare 2000 år gamla dokument, vilka skulle bli kända som Dödahavsrullarna.

 På väg till Qumran… Foto: Tommy Hansson

Vi guidades runt i och kring museet på platsen av vår kunniga, svenskfödda guide Marie Ben Rein. Mycket av presentationen, som inleddes med en rundtur och en film i museet,  handlade om den judiska, religiösa gruppering som kallas essenerna (eller esséerna) som levde och verkade här kring Kristi födelse.

Det var en renlärig sektbildning med strikta regler som av en del tros ha varit ett slags föregångare till de första kristna; det har framställts teorier om att Jesus eller Johannes döparen, kanske rentav båda, fick sin första religiösa skolning här. Essenerna skall ha varit klädda i vitt och ha haft en apokalyptisk syn på världen såsom befolkad av ”ljusets och mörkrets söner” (själva ansåg de sig givetvis tillhöra de förstnämnda). Rörelsen har omskrivits av antika skribenter såsom Flavius Josefus, Filon och Plinius den äldre.

 En del av vårt ressällskap syns här blicka ner i en av de vattenanläggningar som Qumrans bebyggare använde sig av för att hålla sig rena till kropp och själ. Foto: Tommy Hansson

Till mörkrets anhängare ansåg essenerna att dåtidens religiösa etablissemag i form av fariséer, sadducéer och skriftlärde hörde.

Bland Dödahavsrullarna, varav de flesta i pergament, fanns handskrifter av alla den judiska bibelns (Gamla testamentet) böcker utom Ester. Det viktigaste fyndet var en fullständig version av Jesaja. Vid Qumran återfanns dokument som var kring 1000 år äldre än de tidigare äldsta kända, hebreiska handskrifterna.

Vad som kan anses tala för att det kan finnas kopplingar mellan Jesus och essenerna är, att bland återfunna dokument finns förlagor till de saligprisningar (”Saliga äro de…”) som Jesus uttalade enligt evangelisterna Matteus (5) och Lukas (6). Personligen känner jag mig rätt övertygad om att det var just hos essenerna som Jesus, under de ungdomsår som den kristna bibeln (Nya testamentet) underlåter att nämna, fick sin grundläggande religiösa utbildning. Det behöver dock inte ha varit just vid Qumran, essenerna var utspridda över hela det forntida Judéen.

Förutom de många bibelrelaterade fynden har dessutom hittats en stor samling dokument från den gruppering som bebodde platsen, exempelvis Kommunitetens regler, som visar att invånarna levde i en klosterliknande gemenskap under tillämpande av strikta regler och förordningar. Männen fick inte ingå äktenskap, men sekten kunde föröka sig genom inflyttade konvertiter. Cirka 4000 personer antas ha levt här ute i ödemarken.

När romarna lade Jerusalems tempel i grus och aska år 70 upplöstes den religiösa gemenskapen i Qumran, och anhängarna sökte sig till andra grupper såsom fariséerna (vars teologi de till betydande part delade) eller de första kristna.

 Här någonstans bland ökenklipporna nära Qumran hittades Dödahavsrullarna av en herdepojke. Foto: Tommy Hansson

De arkeologiska fynd som gjorts i Qumran, och som vi resedeltagare gick runt och studerade, visar att essenerna fäste mycket stor vikt vid bad och renlighet och att dopet spelade en stor roll i deras praktik och åskådning. Något som kan tala för att Johannes döparen, som faktiskt var en äldre halvbror till Jesus, haft med denna rörelse att göra. Johannes döpte som bekant människor i vatten till syndernas förlåtelse. Vid Qumran har arkeologerna funnit vattenbassänger och cisterner, vari det mycket sparsamma regnvattnet samlades upp på ett sinnrikt sätt.

MASADA: Ännu längre söderut i Negevöknen ligger den mäktiga, 400 meter höga bergsklippan Masada vid Döda havet. Den finns sedan 2001 på UNESCOs så kallade världsarvslista. 161-143 år före Kristi födelse anlades ett mindre fort på bergets platåformade topp. År 37-34 lät konungen Herodes den store bygga ett palats i ena änden av platån samt ett ansenligt befästningsverk.

År 66 erövrade de upproriska seloterna, en militant judisk gruppering som ville kasta ut romarna med våld ur Judéen, Masada från den romerska ockupationsmakten. 72 påbörjade den romerska tionde legionen under ledning av den beprövade fältherren Flavius Silva (spelad av Peter O´Toole i den kända filmen/TV-serien Masada från början av 1980-talet) en belägring av klippbefästningen.

 Utanför museet vid foten av Masada-klippan. Foto: Tommy Hansson

När romarna året därpå lyckades ta sig upp till klipplatån fann de så gott som alla av försvararna – män, kvinnor, barn – döda. De hade begått kollektivt självmord. Endast två kvinnor och fem barn, vilka gömt sig i en grotta, var vid liv.

Den som skildrat den judiska motståndskampen mot de romerska inkräktarna var den judiske historieskrivaren Flavius Josefus, en av få antika författare som omnämner Jesus. Den hjältemodiga men i längden utsiktslösa kampen på Masada var länge en symbol för judiskt motstånd i allmänhet. Numera är den gängse synen att exemplet Masada är väl negativt: dagens judar har inte för avsikt att kämpa tappert för att sedan dö, utan ambitionen är att tvärtom besegra fienden.

 Uppe på Masada finns en generös utsikt över Negev inklusive Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Masadaområdet, som är en israelisk nationalpark, tillhör Israels populäraste turistattraktioner och på klipplatån anordnas bland annat operaföreställningar. Till toppen kommer man med kabinbana från den nedanför liggande museianläggningen.

Efter det fantasieggande besöket på Masada kunde den som ville ta sig ett dopp i Döda havet, världens lägst belägna plats och med en salthalt som gör allt liv omöjligt. Den som känner mig vet dock att jag i stället föredrog ett par öl på en något så när trevlig (men mycket flugrik) uteservering.

 Lämningar av Herodes befästningsanläggning. Foto: Tommy Hansson

CAESAREA MARITIMA: Den forntida staden Caesarea grundades av Straton, härskare över Sidon, på 400-talet före Kristi födelse. Den uppgraderades av Herodes den store till att bli en betydelsefull hamnstad vid Medelhavet med plats för omkring 300 fartyg. Från denna stad kom patriarken Eusebios, kallad ”kyrkohistorikens fader”, som levde på 300-talet efter Kristi födelse.

Under den store Herodes tid var Caesarea Judéens näst största stad efter Jerusalem. Bland attraktionerna fanns en viktig hamn, en hippodrom, en akvedukt samt en amfiteater som alla finns inom gångavstånd vid Medelhavets rand. År 6 efter Kristi födelse blev Caesarea residensstad för den romerske prokuratorn i provinsen Judéen.

 Den gamla amfiteatern i Caesarea var en ganska imponerande anläggning som används än i dag. Foto: Tommy Hansson

Den mest bekante av dessa prokuratorer var givetvis den från evangelierna kände Pontius Pilatus, mannen som på den skränande mobbens uppmaning dömde Jesus till döden i Jerusalem. Det är logiskt nog i Caesarea som det hittills enda kända arkeologiska beviset för Pilatus existens återfunnits, en steninskrift som förutom Pilatus omnämner kejsar Tiberius under vilken han tjänade med mycket liten framgång.

I Caesarea bestod under Jesu dagar hälften av befolkningen av judar och hälften av icke-judar. År 66 efter Kristi födelse utbröt det upplopp mellan syriska och judiska grupperingar som slutade med fullskaligt uppror och romersk invasion samt Jerusalems och dess tempels förstörelse.

 I Caesarea, den gamla residensstaden för Roms prokuratorer, finns det enda arkeologiska belägget för Pontius Pilatus existens. Foto: Tommy Hansson

Så småningom blev Caesarea ”Palestinas” – ett namn som kejsar Hadrianus gav den forna judeiska provinsen sedan de flesta judar drivits bort från området in i diásporan – huvudstad. Så skulle den förbli tills kejsar Konstantin den store gjorde kristendomen till den dominerande religionen i det romerska riket på 300-talet.

Jag rekommenderar varmt alla som reser till Israel ett besök i Caesarea, där man riktigt kan höra historiens vingslag. I det lilla museet kan man därtill se en kort film om stadens särpräglade historia. Intill det historiska Caesarea Maritima (Caesarea vid havet) ligger den moderna staden Caesarea (eller Qesarya/Kesarya) mellan Tel Aviv och Haifa med omkring 5000 invånare. Det är för övrigt den enda ort i Israel som drivs av en privat stiftelse.

 Vid havet var en hippodrom (hästkapplöpningsbana) anlagd. Foto: Tommy Hansson