Anteckningar från Irland (I): Dublin

Det faller sig naturligt att jag inleder denna text – den första av tre med motiv från min resa till Republiken Irland och Nordirland i månadsskiftet maj-juni 2016 – med att återge 1800-talssången The Rocky Road to Dublin. Att den framförs av mina absoluta favoritartister The Dubliners med Luke Kelly som sångare gör inte saken sämre, inte heller att den förekom i filmen ”Sherlock Holmes” (2009)med Robert Downey, Jr. i titelrollen.

Min kärlekshistoria med Irland går tillbaka till 1969, då jag och en gymnasiekompis skrev en uppsats om Irlands historia i ämnet samhällskunskap. Den byggde på en bok av historikern och Irlands-kännaren Alf Åberg, Irland sedan 1800, utgiven av Reso bokklubb. Framförallt är jag road av den irländska historien och kulturen men försöker ändå hänga med hjälpligt i det nutida skeendet.

För några år sedan kallades Irland ”den keltiska tigern” till följd av den starka ekonomiska utvecklingen, vilken dock kom av sig efter en tid. Nu synes emellertid hjulen vara ordentligt i rullning igen och fjolårets ekonomiska tillväxt blev helt sensationell med hela 26,3 procent. http://www.di.se/artiklar/2016/7/12/jattelyft-i-irlandsk-tillvaxt/

Första gången jag besökte Irland var 2002, då mitt ressällskap först besökte Dublin och därefter styrde kosan i sydvästlig riktning ner mot Dinglehalvön via platser som Carlow, Kilkenny, Cashel, Tipperary, Killarney och Tralee. Den här gången ingick en tripp till Nordirland och Belfast i programmet, varom jag återkommer i ett annat inlägg.

Irlands huvudstad Dublin i provinsen Leinster på östkusten brukar beskrivas som en av Europas vänligaste och samtidigt mest växande huvudstäder. Den anlades av vikingar från Danmark och Norge, vilka år 841 för första gången övervintrade här vid mynningen av floden Liffey samt på en plats vid namn Linn Dunchaill vid floden Clydes mynning. Dublin heter på iriska/gaeliska Baite Átha Cliath. http://varldenshistoria.se/civilisationer/vikingar/irlands-aldsta-vikingastad-har-antligen-upptackts

The Brazenhead i Dublin påstås vara Irlands äldsta pub. Foto: Tommy Hansson

Om dagens Dublin är mysigt och trevligt med ett försvarligt antal mer eller mindre originella och stämningsfulla pubar – jag besökte bland andra The Bleeding Horse samt The Brazenhead, varav den sistnämnda påstås räkna anor tillbaka till 1100-talet och därmed vara stadens och kanske Irlands äldsta pub – så har detta inte alltid varit fallet. Vikingarna var som bekant inte alltid världens mest fredliga och civiliserade människor, men jag bortser här från dem och nöjer mig med att förflytta mig jämnt 100 år tillbaka i tiden då det mytomspunna Påskupproret mot den engelska överhögheten utvecklade sig.

Upproret bröt ut med proklamationen av Republiken Irland (Eire) Annandag påsk 1916. En av undertecknarna av proklamationen var litteratören, teatermannen och motståndskämpen Thomas McDonagh (1876-1916), som med bland annat följande ord varnade engelsmännen att den irländska frihetskampen skulle fortsätta: https://www.youtube.com/watch?v=qZQmWLa9RGA

McDonagh var, i likhet med de flesta andra av upprorsmakarna, vad som skulle kunna betecknas som en idealistisk kristen/katolsk gentleman. De var synnerligen väl inlästa på irländsk historia och kultur/språk samt medlemmar i någon av de trenne paramilitära försvarsstyrkor som existerade.

Constance Markievicz (andra från höger) eskorteras av engelsk militär från Saint Stephen´s Green efter kapitulationen 1916.

En av de mer osannolika ledarna för revolten var ”grevinnan” Constance Markievicz (1868-1927), som var en av de ledande revoltörerna i den centralt belägna parken Saint Stephen´s Green i centrala Dublin; högsta befälet hade här Michael Mallin (1874-1916), en av de få upprorsmän som hade militär erfarenhet från bland annat Boerkriget i Sydafrika i början på seklet.

Saint Stephen´s Green är den näst största offentliga parken i Dublin efter Phoenix Park. Den ligger strax söder om den myllrande affärsgatan Grafton Street och omfattar en sjö, träd, rabatter, gångvägar, gräsytor och en fontän. Här finns också minnesmärken och historiska texttavlor om Påskupproret. Här finns bland annat monument och statyer över sådana historiska frihetskämpar som Robert Emmet (1778-1803) http://www.ireland-information.com/articles/robertemmet.htm och Jeremiah O´Donovan Rossa (1831-1915). https://en.wikipedia.org/wiki/Jeremiah_O%27Donovan_Rossa. Här finns även en byst av Markievicz.

O´Donovan Rossas begravning i Dublin, dit hans stoft förts från New York där han och andra irländska upprorsmän levde i exil, 1915 kom att bli något av en generalmönstring inför Påskupproret nästkommande år. https://www.youtube.com/watch?v=JZFKtqgfBxk För första gången deltog de tre irländska försvarsstyrkorna – Irish Volunteers, National Volunteers och Irish Citizen Army – i samlad trupp och det beräknas att cirka 5000 vapen bars i begravningståget.

Minnesmärket över Jeremiah O´Donovan Rossa i Saint Stephen´s Green. Foto: Tommy Hansson

Berömt är det tal som hölls vid O´Donovan Rossas grav av Påskupprorets överbefälhavare, poeten och skolmannen Patrick (Pádraig) Pearse (1879-1916) med de bevingade orden ”Ireland unfree shall never be at peace”. http://www.historylearningsite.co.uk/ireland-1845-to-1922/patrick-pearse/

”Grevinnan” Constance Markievicz, född Gore-Both, föddes i London i en förmögen familj 1868 och dog i Dublin 1927, troligen i lungtuberkulos (TBC). 1900 hade hon äktat den sex år yngre ”greven”, konstnären och kulturpersonligheten Casimir Dunin-Markievicz (något verkligt adelskap rörde det sig inte om) från Ukraina. I likhet med andra prominenta upprorsledare dömdes hon till döden av en engelsk ståndrätt under ledning av general John Grenfell Maxwell men benådades på grund av sitt kön. Hon var ute ur fängelset igen redan 1917. Constance var till sin politiska övertygelse militant socialist och kvinnosakskvinna (suffragett).

Hon blev den första kvinna som invaldes i det brittiska underhuset, även om hon som seden var i partiet Sinn Féin inte besatte platsen; hon gick sedan över till Fianna Fáil som hon var med och grundade. Dock var hon ledamot i det irländska parlamentet, Dáil, 1918-22 samt arbetsminister 1919-21.

1909 hade Constance grundat de irländska pojkscouterna, Fianna Éireann, som tog del i resningen sju år senare. Hon började några år senare samarbeta med den dynamiske fackföreningsledaren James Connolly (1868-1916) och dennes Irish Citizen Army. Connolly tillhörde den huvudstyrka som förskansat sig jämte Pearse och Joseph Mary Plunkett i Huvudpostkontoret i Dublin. Han sårades svårt och fördes till sjukhus, varifrån han av engelska soldater fördes på bår till Kilmainham-fängelset för att arkebuseras fastbunden i en stol.

Royal College of Surgeons vid Saint Stephen´s Green ockuperades av upprorsmakarna och användes som högkvarter fram till kapitulationen.

Det första dödsoffret för Påskupproret anses ha varit den 28-årige obeväpnade poliskonstapeln Michael Lahiff, som till sin egen olycka var i färd med att ta sig in i Saint Stephen´s Green genom det omgärdande stängslet. Han sköts till döds med tre skott, och enligt vittnesuppgifter avfyrades dessa av grevinnan Markievicz när Lahiff vägrade överlämna nycklar till henne. Enligt andra men troligen felaktiga uppgifter skall hon ha befunnit sig i Dublins stadshus då upproret inleddes.

Jan Olof Olsson (Jolo) beskriver hennes insatser på följande sätt i sin bok I Dublins vackra stad (Bonniers 1968, sidan 80):

Och grevinnan stack fram sin stora tyska pistol genom gallret och sköt honom mitt i synen så han stöp och dog, och hon skrek lyckligt till sina kamrater i frihetsarmén: – Jag sköt honom! Och det blev responser så det stod härliga till. Det var när allt kommer omkring världskrig.

Den så kallade grevinnan Markievicz i fängsligt förvar i väntan på dom. Hon dömdes först till döden, fick straffet omvandlat till livstid men släpptes redan 1917.

Revolutionstrupperna i Saint Stephen´s Green etablerade sig först i den lilla föreståndarstugan av trä som fortfarande finns kvar i parken, men överflyttade sedan högkvarteret till den pampiga och vackra byggnad mittemot parken där kirurghögskolan Royal College of Surgeons in Ireland med anor från 1784 höll till. Garnisonen i Saint Stephen´s Green höll ut i sex dagar. Kommendanten Michael Mallin avrättades, Markievicz klarade sig undan.

Grevinnan antogs länge ha varit biträdande kommendant i Saint Stephen´s Green – det var så hon presenterade sig själv för engelsmännen efter kapitulationen – men senare efterforskningar har visat att den rollen innehades av kapten Christopher Poole. Markievicz framstår för övrigt som en i hög grad kontroversiell figur, självsvåldig och dessutom vid 48 års ålder starkt närsynt varför hon inte kunde ha varit någon toppskytt.

Enligt vissa uppgifter skall hon ha intagit en heroisk pose när hon dödsdömdes och beklagat sig över att dödsdomen omvandlades till livstids fängelse, enligt andra skall hon ha varit alldeles över sig och högljutt gnällt, ojat sig och gråtit över att hon som kvinna skulle kunna komma avrättas. Släktingar till den ihjälskjutne konstapel Lahiff menar att hon borde ha åtalats för mord. http://www.thesun.ie/irishsol/homepage/news/6992140/Was-Countess-Markievicz-a-hero-or-a-cold-blooded-killer.html

100-årsminnet av Påskupproret röner naturligtvis en hel del uppmärksamhet detta jubileumsår. På affischen i centrala Dublin syns från vänster Michael Mallin, Pádraig Pearse, James Connolly, Seán Mac Diarmada samt Thomas J. Clarke. Foto: Tommy Hansson

Längst att hålla ut var den kontingent soldater som leddes av matematikläraren Éamon de Valera på Boland´s Bakery, detta därför att det var den rebellpost som var längst belägen från Huvudpostkontoret varifrån Pearse hade sänt ut order om kapitulation. De Valera, ”Dev” i folkmun, benådades därför att han var amerikansk medborgare född i New York (pappan var kuban, mamman irländska). Han blev i tidernas fullbordan såväl premiärminister som president i Republiken Irland.

Påskupproret blev till det yttre ett magnifikt magplask, och det har berättats att ordinära Dublin-bor längst gatorna slog, hånade och skymfade de tillfångatagna rebellerna när de leddes bort av engelsmännen – ja, man tömde till och med sina nattkärl över dem. Sedan kom emellertid general Maxwells avrättningsorgie och opinionen svängde radikalt. Upprorsmakarna blev hjältar utan vilka det självständiga Irland aldrig sett dagens ljus. Full självständighet uppnåddes dock först 1949.

Trots ivrig rekryteringspropaganda lockades endast 678 irländska nationalister att deltaga i Påskupproret 1916. När krutröken skingrats visade det sig att 1351 människor hade dödats, många av dem helt oskyldiga, att 169 byggnader hade förstörts i grunden och att en tredjedel av Dublins befolkning måste få socialhjälp. Affärer hade plundrats under upproret. Någon gloriös tillställning var det definitivt inte. Påskresningen kom under alla omständigheter att tjäna som inspiration för en rad resningar i olika länder därefter, icke minst i Tredje världen. Även 1960-talets europeiska studentrevolutionärer av gåslevertyp, med ”Röde Rudi” Dutschke i spetsen, skall ha haft 1916 års män som förebilder.

Bloggaren i Irlands nationalhelgedom, Saint Patrick´s Cathedral. Foto: Tommy Hansson

Ett givet besöksmål i Dublin är Saint Patrick´s Cathedral, som är uppkallad efter Irlands skyddshelgon Patrick (cirka 387-461) som enligt traditionen förjagade ormarna från Irland. Det är inte helt lätt att skilja myt och verklighet när det gäller någon som levde för drygt halvtannat årtusende sedan, men så mycket kan konstateras att denna kyrkans man – som  var engelsman – gjorde ett djupt intryck på irländarna. Här en tidig bloggtext där jag skriver om Saint Patrick: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/17/det-ar-st-patrick%C2%B4s-day-slainte/

Saint Patrick´s Cathedral i centrala Dublin, inte långt från Trinity College med dess berömda Book of Kells, uppfördes 1191-1270 och är den största kyrkan på den irländska ön samt nationalkatedral i Republiken Irland. Något som möjligen kan tyckas egendomligt, eftersom Irland som bekant är katolskt och katedralen i fråga anglikansk, det vill säga protestantisk.

Något särskilt andlig atmosfär råder inte i kyrkans inre, som – även om det finns ett ordinärt gudstjänstliv med andakter, körsång, orgelkonserter med mera – till betydande del nog är att betrakta som ett museum med en ganska stor shoppingavdelning. Längs kyrkans innerväggar finns ett stor antal minnestavlor, monument och epitafier rörande bemärkta kyrkans tjänare men även sekulära personligheter inklusive krigare av olika slag. Här uppmärksammas exempelvis hjältemodiga insatser under världskrigen.

Jonathan Swift: ”Välsignad är den som inte väntar sig någonting, ty han skall aldrig bli besviken.”

Kyrkans ”kändis” nummer 1 är dock tvivelsutan den världsberömde författaren Jonathan Swift (1667-1745), vars böcker om Gullivers resor är vitt spridda och översatta till en mängd språk. Själv minns jag dem från min barndom, och de betraktas oftast som barnböcker, men egentligen är de satirer över samtidens förhållanden främst avsedda för en vuxen publik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Swift

Jonathan Swift, som var domprost i Saint Patrick´s från 1713, synes ha varit en tämligen färgstark person som tyvärr blev spritt språngande galen under slutfasen av sitt liv. Han gifte sig aldrig men hade flera kärestor, varav Stella (som egentligen hette Esther Johnson) var den som stod hans hjärta närmast. Båda är begravda i anslutning till Sant Patrick´s Cathdedral.

Följande vackra musikstycke tillägnad kyrkan – och med samma titel som denna – har komponerats av och framförs även av violinisten John Sheahan från Dubliners: https://www.youtube.com/watch?v=FSuA5tsztz4

En central roll i Dublins historia och karaktär spelar vidare floden Liffey (iriska An Life), ibland benämnd Anna Liffey, vilken delar Dublin i en sydlig och en nordlig del. Liffey har sin källa i Wicklow Mountains cirka 30 kilometer sydväst om huvudstaden och mynnar ut i Dublin Bay i Irländska sjön. Sammanlagt är den 80 kilometer lång.

Äkta irländsk måltid: Irish stew nedsköljd med Guinness och irländsk whiskey. Foto: Tommy Hansson

Enligt en efterhängsen myt används Liffeys vatten till att brygga det berömda irländska Guinness-ölet av portertyp, men så är det inte – Guinness använder i stället vatten i ledningar från Wicklow Mountains. Sant är dock att flodens vatten förser Dublin-borna med deras dricksvatten (som inte är särskilt välsmakande).

Fram till 1816 var den som ville ta sig från ena sidan av staden till den andra tvungen att nyttja båttransport. Detta år tillkom den välvda och rätt eleganta så kallade Ha´penny Bridge, som mäter 43 meter på längden och drygt tre meter på bredden. I dag finns ett otal broar över Liffey, men fortfarande beräknas att omkring 27 000 personer passerar över Ha´penny Bridge (som ursprungligen hette Liffey Bridge) varje dag.

Ett besök vid John Jameson´s Old Whiskey Distillery, med sedvanlig whiskeyprovning som avslutning, ingick givetvis även i mitt Dublin-program. Det gamla destilleriet är numera ett museum med tillhörande butik, den ädla drycken förfärdigas i dag i Cork i södra delen av landet.

Bro med anor – Ha´penny Bridge, vackert välvd över Liffeys glittrande vatten. Foto: Tommy Hansson

Som slutkläm måste det sägas att Irland just nu är inne i en mycket intressant tidsperiod. Ekonomin har som nämnts ovan vuxit kraftigt under senare år, och nu talas det även – som en följd av det brittiska utträdet ur EU (Brexit) – om att en irländsk återförening ter sig möjlig och detta på ett helt fredligt sätt. Detta är sannolikt vad alla katoliker på ön önskar, men med protestanterna torde det vara en helt annan sak. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-36821733

Nästa bloggtext från min Irlands-resa kommer att handla om Belfast och Hillsborough.

”Caledonia” och Skottland

 Dougie MacLean: ”Caledonia”.

Jag avslutar dagen med en finstämd sång som också har kallats Skottlands inofficiella nationalsång:”Caledonia” med och av Dougie MacLean (Caledonia är romarrikets gamla namn för det som nu är Skottland).

MacLean föddes i Dunblane 1954 och anses av många vara Skottlands främste visdiktare och sångare. Han är också verksam som musikproducent.

Om inte detta är den perfekta godnattsången så vet jag inte vad som kan vara det. Två signifikativa rader ur texten:

Let me tell you that I love you
That I think about you all the time

Ja, det är ju helt enkelt så man känner för någon man älskar.

 Luke Kelly (i mitten) och Dubliners.

Slutligen ett bonusnummer: ”The Battle of the Somme”/”Freedom Come All Ye” med Luke Kelly och The Dubliners.

https://www.youtube.com/watch?v=Rl7MYTTHUFg

Jag vill gärna tillägna dessa sånger min älskade dotter Isabella och hennes vän Jared i Glasgow.

Dubliners hyllning till amiral Nelson

 Den enarmade krigshjälten Horatio Nelson gick till väders i Dublin.

http://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

I 157 år stod han på sin pelare i centrala Dublin: den brittiske sjöstridshjälten, amiral Horatio Nelson. Det vill säga som staty, skapad av en konstnär från Irlands nästa största stad, Cork, 1808-09. ”The Pillar”, som placerades i mitten av Sackville Street, senare O’Connell Street nära Huvudpostkontoret som kom att spela en så avgörande roll under Påskupproret 1916, blev ett av Dublins mest imponerande landmärken.

Nelsonstatyn placerades överst på en drygt 36 meter hög, refflad pelare och blev därmed ett av de mest storslagna minnesmärkena över Horatio Nelson (1758-1805), som omkom under sjöslaget mellan britter och spanjorer vid Kap Trafalgar i Spanien. Den 8 mars 1966 hade emellertid en grupp rekryter från den irländska republikanska armén, IRA, fått nog av Nelson. Man detonerade en sprängladdning som sprängde statyn i bitar.

Efter sprängattentatet – en av deltagarna hette Joe Christie och blev senare utesluten ur IRA – förlorade Dublin enligt många något av sin forna karaktär. Också folk som inte var några större beundrare av vare sig Nelson eller det brittiska imperiet beklagade därför sprängdådet, som gjorde deras gamla stad litet mer opersonlig.

 En gammal vy över centrala Dublin med The Nelson Pillar.

Flera sånger har blivit till i syfte att hugfästa minnet av händelsen – irländarna gör sånger om det mesta – och överst i denna bloggtext hittar ni en länk till The Dubliners version av ”Nelson´s Farewell”, skriven av Joe Dolan.

Några representativa rader ur sången:

In Trafalgar Square it might be fair to leave old Nelson standing there
But no one tells the Irish what they´ll view

Innan sången avlevereras av den populära men nu tyvärr nedlagda irländska musikgruppen läser sångaren Luke Kelly upp en dikt om Dublin av poeten Louis MacNeice (1907-63) på sitt oefterhärmliga sätt.

Så mycket nöje med ”Nelson´s Farewell” innan ni somnar!

The Unquiet Grave

Luke Kelly (1940-84).

God natt till er alla med ”The Unquiet Grave” framförd av Luke Kelly.

Denna folksång av engelskt ursprung  dateras tillbaka till 1400-talet och nedtecknades av Francis James Child 1868. Den handlar om en ung man som sörjer sin döda älskade alltför djupt så att hon inte får ro i sin grav.

Ännu efter ”tolv månader och en dag”  ber han henne om en kyss. Hon svarar honom då att i så fall kommer båda deras hjärtan att förtvina. Han gör bäst i att i stället njuta det liv han har.

Luke Kelly föddes den 17 november 1940 och avled i sviterna efter en hjärntumör den 30 januari 1984, endast 43 år gammal. Han var 1962 med och bildade den berömda irländska folkmusikgruppen The Dubliners. Luke har blivit en förebild för ett antal irländska sångare.

Tillägnas alla dem som inte längre är med oss men som vi gärna hade sett dröjt litet längre i vår närhet.

Luke Kelly: En gruvarbetares vaggsång

Luke Kelly i The Dubliners med rött hår.

http://www.youtube.com/watch?v=HK_WGjss69Q

Den här gången önskar jag mina kära läsare en god natt med en genuin vaggsång: ”A Miner´s Lullaby (Coorie Doon)”. Den framförs till eget banjoackompanjemang av ingen mindre än Luke Kelly.

Luke Kelly föddes den 17 november i Dublin 1940 och avled i samma stad den 20 januari 1984 efter att ha drabbats av en hjärntumör. Luke var med och bildade gruppen The Dubliners 1962 tillsammans med Ronnie Drew, Barney McKenna och Ciaron Bourke. Han betraktas som den irländska populärmusikens troligen mest inflytelserike sångare.

Fråga vilken känd irländsk sångare som helst vem han har som förebild och svaret kommer att bli  ”Luke Kelly”.

Min egen kärlekshistoria med The Dubliners sträcker sig tillbaka till 1969. Sedan dess har jag sett gruppen uppträda sex gånger. Sista gången var i Köpenhamn i april 2012 tillsammans med min käresta. Jag skriver ”sista”, eftersom gruppen sedan dess upplösts. Några av medlemmarna har dock fortsatt uppträda tillsammans under annat namn.

Jag kan lämpligen tillägna sången min bäste vän i gymnasiet, Per Holmer, som fick mig intresserad av irländsk musik, historia och kultur.

_

En irländsk sångare och speleman: Christy Moore

Christy Moore i aktion på scen.

Christopher Andrew  – han kallas bara Christy – Moore föddes i Newbridge i grevskapet Kildare den 7 maj 1945. Christy Moore anses vara en av Irlands främsta artister och utnämndes 2007 av RTE´s People of the Year till ”Irelands greatest living musician”. Han är dock föga känd i Sverige, varför jag tycker det finns all anledning att lyfta fram honom här.

En av hans mest karaktäristiska sånger är ”Smoke and Strong Whiskey”:

http://www.youtube.com/watch?v=DL0yWCVzGOU

Moore var kring mitten av 1960-talet anställd vid en bank i Clonmel i grevskapet Tipperary, men hade ett stort personligt intresse för Irlands rika folkmusikskatt. Under en bankstrejk 1966 reste han till London, där han försörjde sig genom tillfälliga jobb och passade på att besöka folkmusikklubbar och irländska musikpubar. Han träffade här personer i gamet som Luke Kelly, Seamus Ennis och Margaret Barry.

1969 spelade Christy Moore in sitt första album som fick titeln Paddy on the Road tillsammans med sångaren och låtskrivaren Dominic Behan, en bror till den världsberömde författaren Brendan Behan. Skivan reproducerades i endast 500 exemplar men har senare införlivats med Moores CD-produktion.

Christy medverkade med en sång i The Dubliners 25-årsalbum 1987.

1972 kom det första mer uppmärksammade albumet med titeln ”Prosperous” efter en by med samma namn i Kildare. I samband med inspelningen av detta album träffade Christy Moore de blivande medlemmarna i bandet Planxty: Liam O´Flynn, Andy Irvine och Dónal Lunny. Lunny följde senare med till bandet Moving Hearts 1981.

Här hör och ser vi Christy Moore och den alltför tidigt bortgångne gitarristen Jimmy Faulkner i den svidande vackra rebellballaden ”The Galtee Mountain Boy” i en inspelning från 1979 (sången börjar två minuter in i videon):

Christy Moores repertoar består av såväl traditionella  irländska ballader som sånger han skrivit själv. Han har genom åren framträtt tillsammans med kända irländska artister såsom The Dubliners, Sinéad O´Connor och Shane MacGowan, den senare frontfigur i punk/folkgruppen The Pogues.

Christy Moore med Shane MacGowan.

Här Christy i MacGowans monsterhit ”Fairytale of New York”:

http://www.youtube.com/watch?v=FwXBtmRTsFs

Duett framförd av Moore och MacGowan i den senares ”A Pair of Brown Eyes”:

http://www.youtube.com/watch?v=4dSGu9803LA

Moore och Planxty i ”Cliffs of Doneen”:

http://www.youtube.com/watch?v=eH8jYhmcaQE

När The Dubliners firade sitt 25-årsjubileum i TV-programmet ”The Late Show” 1987 fanns Moore med som sångare, gitarrist och bodhranspelare (bodhran är en traditionell irländsk handtrumma). Han medverkar även med en hyllningssång till förre Dubliners-sångaren Luke Kelly (1940-84) i 25-årsalbumet.

Moore har spelat in omkring 25 egna album. I april kom han ut med det första studioinspelade albumet på fyra år med namnet Listen. 2011 kom Folk Tale.

Luka Bloom, en yngre bror till Christy.

Politiskt står Christy Moore långt till vänster. Han är en stor förespråkare för det republikanska ”saken”, det vill säga ett enat Irland. Hans mamma var en känd borgerlig politiker i partiet Fine Gael i grevskapet Kildare och kandiderade även till det irländska parlamentet.

Moore har en yngre bror med artistnamnet Luka Bloom (Barry Moore) som också är en välkänd artist på Irland.

Den olyckliga kärlekens paradox

Jag har tidigare i min blogg behandlat den romantiska kärleken. Jag gör nu ett försök att ta mig an den olyckliga kärleken, vilken naturligtvis också har ett starkt inslag av romantik. Alla som upplevt någon form av olycklig kärlek vet vilka djupa själsliga plågor detta tillstånd medför. Det kan tyckas paradoxalt att den likväl givit upphov till några av de finaste och mest fullödiga konstnärliga uttrycken vår civilisation känner.

En lämplig utgångspunkt är brevromanen Den unge Werthers lidanden (Die leiden des jungen Werthers) som blev Johann Wolfgang von Goethes (1749-1832) genombrottsverk.

Goethe tolkade den unge Werthers lidanden.

Romanen, som Goethe skrev 25 år gammal 1774, handlar om den kärlek unge Werther känner för unga Charlotte (Lotte) vilken emellertid redan är förlovad med Albert. Berättelsen är avfattad som brev vilka Werther skriver till sin vän Wilhelm. Den ofruktbara kärlekshistorien slutar med att Werther begår självmord genom att skjuta sig.

Den verkliga förebilden till Werther skall ha varit en ung tysk student som hette Carl Wilhelm Jerusalem (1747-72) vilken sköt sig i ett anfall av svårmod till följd av sin obesvarade kärlek till Elisabeth Herd.

Den unge Werthers lidanden blev oerhört inflytelserik och ett ledande verk i den så kallade Sturm und Drang-perioden i tysk litteratur, vilken kom efter upplysningstidens litterära alster.  Romanen, som skildrar kärleken mellan man och kvinna som en obetvinglig naturkraft, ansågs kontroversiell för sin tid då den utmanade borgerlig anständighet och hävdvunna normer. Den fick även nedslag i svensk litteratur.

Den så kallade Werther-effekten skall ha lett till att talrika unga män tog livet av sig på grund av olycklig kärlek vid denna tid, något som dock inte med säkerhet kunnat verifieras.

En scen ur Werther av Massenet.

Den franske komponisten Jules Massenet (1842-1912), eljest mest känd för Manon, komponerade 1892 operan Werther byggd på Gotehes opus.

Musiken överflödar för övrigt av verk och sånger med den olyckliga kärleken som motiv. En närmast smärtsamt vacker dikt på detta tema är ”On Raglan Road” med text av den irländske poeten Patrick Kavanagh (1904-67). Den publicerades första gången i tidningen Irish Times 1946 med titeln ”Dark Haired Miriam Ran Away”. Raglan Road är en oansenlig gatstump i utkanten av centrala Dublin.

Den mörkhåriga flicka sången handlar om har som förebild Kavanaghs flickvän Hilda Moriarty, som senare både fick en doktorstitel och äktade en irländsk regeringsminister. Moriarty har sagt att förhållandet sprack på grund av den stora åldersskillnaden – han var 40, hon 22.

Patrick Kavanagh skrev ett av de vackraste poemen om olycklig kärlek.

Kavanaghs poem blev till en sång då diktaren och sångaren Luke Kelly (1940-84) i The Dubliners möttes på en pub i Dublin. Kellys tolkning torde vara den definitiva bland alla de versioner som olika sångare, bland dessa Van Morrison, svarat för:

http://www.youtube.com/watch?v=EuafmLvoJow

Kavanagh tog inte livet av sig men gifte sig aldrig.

Bland svenska diktare finns två kända författarinnor vilka begått självmord till följd av olycklig kärlek. Den äldsta av dessa, Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-63), förälskade sig i mogen ålder i den betydligt yngre Johan Fischerström men kärleken förblev obesvarad. Hon dränkte sig i en bäck. Dikten ”Öfver en Hyacint” 1762 är en elegie över kärleken till Fischerström.

Nordenflycht diktade om en hyacint.

Victoria Benedictsson, född Bruzelius, (1850-88) räknas som en av våra främsta så kallade 1880-talsrealister vars mest kända verk heter kort och gott Pengar. Hon giftes tidigt bort med godsägaren Christian Benedictsson men blev sedermera förälskad i den danske kritikern och författaren Georg Brandes. Den olyckliga kärleken till Brandes var en utlösande faktor till självmordet, som ägde rum i Köpenhamn.

Olyckligt eller åtminstone obesvarat måste man väl även kalla författaren/poeten Birger Sjöbergs (1885-1929) svärmeri för den unga dam som avporträtteras i Fridas bok innehållande några av våra mest älskade visor. Sjöberg tog dock inte livet av sig utan avled i dubbelsidig lunginflammation i Växjö. Hans verkliga storverk blev den voluminösa romanen Kvartetten som sprängdes.

Mikael Samuelsson tolkar här ”Frida i vårstädningen”:

http://www.youtube.com/watch?v=HZ6Xcjtc-Ts

Ett monument över Frida och hennes tillbedjare Birger Sjöberg.

En särskild form av olycklig kärlek är den då de älskande tu visserligen är djupt förälskade i varandra men där kärleken, av olika skäl, icke anses ha framtiden för sig.

Som i fallet med greve löjtnant Sixten Sparre och hans Elvira Madigan (Hedvig Jensen), vilka rymde till Danmark 1889 och begick gemensamt självmord sedan pengarna tagit slut (det vill säga Sparre sköt först Madigan och därefter sig själv). John Saxon diktade ett berömt skillingtryck i ämnet med inledningsorden ”Sorgeliga saker hända…”.

Ett liknande drama utspelades på jaktslottet Mayerling utanför Wien den 30 januari 1889, då Österrikes kronprins Rudolf och hans 17-åriga älskarinna Marie Vetsera dog på motsvarande sätt. Det har även förekommit teorier om att de båda älskande blev mördade. Såväl affären Sparre-Madigan som Mayerlingdramat har blivit filmer.

Kärleken gjorde Sixten Sparre till mördare och självmördare.

Den olyckliga kärleken kan, som vi sett, leda till plågsamma kval vilka stundom resulterar i självmord. Så är naturligtvis långt ifrån alltid fallet. Vi har nog alla varit olyckligt kära någon gång, och i bästa fall leder själskvalen till en andlig reningsprocess och erfarenheter vi kan ha nytta av i resten av livet.

Så har i alla fall varit fallet för denna bloggare.

.

The Dubliners 50 år – tankar efter en konsert i Köpenhamn

Eamonn Campbell, John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon och Patsy Watchorn: The Dubliners.

Jag började lyssna på den irländska folkmusikgruppen The Dubliners 1969. Jag hade då skrivit en uppsats om Irlands historia med en gymnasiekompis och var så att säga ”på” om allt irländskt. Det blev inledningen på en mångårig kärlekshistoria.

Första gången jag hade nöjet att se och lyssna på den numera legendariska irländska gruppen var i Konserthuset i Stockholm 1973. Det var ett forum som var litet för stort för Ronnie Drew, Ciaron Bourke, Luke Kelly, Barney McKenna och John Sheahan – salen var bara halvbesatt. Under samma uppehåll i Sverige nådde dock gruppen ut till en svensk storpublik genom att medverka i TV-programmet ”Fint som snus”.

Bland annat med den gaelisk/irländska sången ”Peggy Lettermore” framförd av Ciaron Bourke:

http://www.youtube.com/watch?v=BQ9p6NreqAU

Ciaron Bourke (1935-88) hade en självförbrännande livsstil, vilket ledde till att han drabbades av en hjärnblödning 1974 och aldrig kom tillbaka till gruppen på allvar. Han efterlämnade hustru och sex döttrar. Han avled slutligen 1988. När jag och min hustru Marika såg gruppen under en konsert på Draken i Stockholm 1985 gjorde Bourke ett sällsynt framträdande under evenemangets andra del.

 Ciaron Bourke (1935 – 88). 

Min andra konsert med The Dubliners inträffade på Göta Lejon i Stockholm hösten 1981. Gruppen bestod vid denna tid av nämnda medlemmar minus Ciaron. Den legendariske sångaren Luke Kelly (1940-84) framförde då bland andra sånger det nya örhänget ”Dublin in the Rare Auld Times”:

Jag hade därtill lyckan att få det nya albumet ”Together Again” signerat av de fyra bandmedlemmarna. Den hänger sedan många år tillbaka lyckligt  inom glas och ram i mitt hem.

  Luke Kelly (1940 – 84).

Det dröjde därefter ända till 2009 innan jag, återigen tillsammans med hustru Marika, fick tillfälle att avnjuta The Dubliners å Cirkus i Stockholm. Gruppen bestod då, förutom av John och  Barney, av Sean Cannon, Eamonn Campbell och den före detta sångaren i The Dublin City Ramblers, Patsy Watchorn.

I maj 2011 uppträdde The Dubliners i Malmö konserthus och självklart var jag på plats, därtill på första raden. En enastående upplevelse! 2012 skulle det bli dags för gruppens 50-årsjubileum – den inledde sin unika karriär på puben O´Donoghue´s 1962 på Merrion Row i Dublin som The Ronnie Drew Group – och det kan sägas ha sparkats igång på The Vicar Street i Dublin strax före jul 2011, då en jubileums-DVD spelades in.

Den 5 april 2012 drabbades emellertid The Dubliners av ett fruktansvärt avbräck. Banjospelaren Barney McKenna – Irlands mest inflytelserike trakterare av tenorbanjo – avled i sitt hem i Howth i curragh Dublin. Gruppen beslutade dock att fortsätta med sin redan påbörjade 50-årsturné med Gerry O´Connor som Barneys ersättare.

http://www.gerryoconnor.com/

”Banjo Barney” kommer alltid att ihågkommas som en virtuos på favoritinstrumentet men också som en briljant mandolin- och melodionspelare. Han framträdde även med högst individualiserade sångnummer såsom ”Fiddler´s Green”, ”Comical Genius”, ”South Australia” samt ”I Wish I had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

The Dubliners gav sin första konsert efter Barneys död på 50-årsturnén på Tivoli i Köpenhamn den 18 april 2012 (en planerad konsert på Berwaldhallen i Stockholm tre dagar tidigare frös inne). Liveframträdandet interfolierades med filmsekvenser och foton från gruppens halvsekellånga tillvaro och inget av fansen behövde bli besviket.

 Barney McKenna (1939 – 2012).

Personligen fastnade jag för en låt som spelades in för ”Fint som snus” 1973 och som spelades upp som exempel på Ciarons sångkonst: ”Bainne na mBó´:

http://www.youtube.com/watch?v=YvXJGbT6FvA&feature=related

Jag överdriver nog inte om jag säger att vi gamla Dubliners-fans betraktar de äldre gentlemän som i dag befolkar The Dubliners som gamla vänner, ja nästan familjemedlemmar. Släkt och vänner kan svika – Dubliners har aldrig gjort det det och kommer aldrig att göra det.

Slutligen tycker jag att gitarristen Eamonn Campbell kan vara värd en alldeles särskild mässa. Det var han som initierade det fruktbärande samarbetet med The Pogues 1987 – resulterande främst i ”The Irish Rover” – vilket innebar en nytändning för gruppen:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Min favorit bland Dubliners-låtar? Det får bli Luke Kellys ”Bunclody”:

http://www.youtube.com/watch?v=3RPaE0VMtWo

Men ”The Ballad of St. Anne´s Reel” är inte dum den heller:

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

 John Sheahan (till höger) och Barney McKenna.

Vore det inte för John Sheahan, född 1939, skulle The Dubliners dock förmodligen inte finnas kvar. John, som anslöt sig till gruppen 1964, har städse fungerat som en sammanhållande kraft och är i dag den som presenterar gruppens framträdanden. Här syns och hörs han i ”Farwell to Harstad”, en norsk melodi som tillägnats terroroffren i Oslo/Utöya den 22 juli 2011:

http://www.youtube.com/watch?v=Ocf7Z8MAwDE

Förutom de medlemmar som nämnts ovan har även Paddy Reilly, Jim McCann och Bobby Lynch varit medlemmar av The Dubliners.

The Dubliners i Malmö: Gubbarna håller än!

Från vänster John Sheahan, Sean Cannon, Patsy Watchorn och Eamonn Campbell under framträdandet i Malmö. Foto: Tommy Hansson

Den legendariska folkmusikgruppen The Dubliners från Irland höll konsert i Malmö konserthus söndagen den 8 maj. Som gammalt Dubliners-fan sedan slutet av 60-talet var jag givetvis på plats. Det blev, alls inte oväntat, en oförglömlig konsert.

Gubbarna håller än!

Senast jag hade förmånen att beskåda och lyssna till de fem dublinborna – John Sheahan, BarneyMcKenna, Sean Cannon, Eamonn Campbell och Patsy Watchorn – var i april 2009, då gruppen framträdde på Cirkus i Stockholm. (Cannon lär emellertid vara bosatt i England). Den gången fick jag en bra plats nära scenen, men i Malmö var det snäppet bättre – jag satt i mitten av första raden mitt emot John Sheahan, som jag nästan kunde vidröra.

The Dubliners bildades redan 1962 på puben O´Donoghue´s som ligger på Merrion Row i centrala Dublin. Puben, som är smockfull med foton och teckningar avbildande gruppen och dess medlemmar, är ett givet pilgrimsmål för varje fan av denna grupp och irländsk folkmusik över huvud taget. Själv var jag där 2002.

En interiör från O´Donoghue´s.

Av originaluppsättningen från tidigt 60-tal återstår i dag endast Sheahan och McKenna, vilka båda är födda 1939. 1982 anslöt Sean Cannon  som ersättare för Luke Kelly, som avled i sviterna av en hjärntumör två år senare. 1987 kom Eamonn Campbell  – denna trolliknande figur med vitt hårrburr och skägg – med och förnyade gruppen genom att initiera ett fruktbart samarbete med punk/folk-gruppen The Pogues; megahitten ”The Irish Rover” blev en stor succé för båda:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

På Wikipedia står att Eamonn har en grov röst som påminner om tidigare medlemmen Ronnie Drews. Tro inte på det. Ronnie var en förnämlig sångare, medan Eamonns röst över huvud taget inte lämpar sig för sång (han är också klok nog att inte sjunga några solonummer). När han någon gång stämmer upp i en refräng låter det närmast som ett tröskverk. Däremot är han en hejare på gitarr.

Senaste tillskottet till The Dubliners är Patsy Watchorn, med ett förflutet i gruppen The Dublin City Ramblers, som ersatte Paddy Reilly 2005.

Det säger något om The Dubliners ålder och erfarenhet att Eamonn Campbell, som är född 1946, är den yngste medlemmen. Äldst, med några månader till godo på Barney, är musiksnillet John Sheahan, som är en baddare på fiol och flöjt men även är en erkänd kompositör med skapelser såsom ”The Marino Walz” och ”St. Patrick´s Cathedral” i bagaget. Den senare, där John alternerade mellan flöjt och fiol tillsammans med Eamonn på gitarr, var en oblandad njutning att lyssna till.

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Det var ingen hejd på jublet från de trogna fansen i den inte helt fullsatta konserthallen när de fem bandmedlemmarna gjorde sin entré. Som vanligt inledde de med en fartfylld reel för att få publiken att komma upp i varv. Sedan följde de välkända sångerna slag i slag. ”When the Boys Come Rolling Home”, ”The Black Velvet Band”, ”The Rocky Road to Dublin” (försök sjunga med i den refrängen, den som kan!), ”The Wild Rover”, ”Whiskey in the Jar”, ”Dublin in the Rare Old Times” och naturligtvis genombrottslåten, den komiska men för tiden (1967) vågade ”Seven Drunken Nights”; den ledde till bannlysning både i kommersiell radio och från predikstolar men också till, att The Dubliners halkade in på ”Top of the Pops” i England. Här några länkar från olika tidpunkter till ovanstående titlar:

http://www.dailymotion.com/video/x7kfj1_the-dubliners-when-the-boys-come-ro_music

http://www.youtube.com/watch?v=gfngKaaDVro

http://www.youtube.com/watch?v=8cnzstOtW2k

http://www.youtube.com/watch?v=jujqyVez2jw

John ackompanjerar Barney under ”I Wish I Had Someone to Love Me”. Foto: Tommy Hansson

Barney McKenna har en särskild plats i varje Dubliners-anhängares hjärta. Barney, som hunnit passera 70-årsstrecket, är en erkänd mästare på tenorbanjo men excellerade denna kväll också i den sorts mindre dragspel som brukar kallas melodeon, eller på engelska rätt och slätt squeeze-box. Efter vanligheten rev ”Banjo-Barney” ner ovationsåskor med sina sångnummer, särskilt den rörande kärlekssången ”I Wish I Had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

Barney går inte så bra längre – han fick ledas fram till sin scenplats – men han föreföll vara på mycket gott humör, kommunicerade med publiken på danska och hade sig.

The late, great Ronnie Drew.

Gruppens två ledande sångare i dag är eljest Sean Cannon och Patsy Watchorn: Sean med sin känsliga sammetsröst, Patsy med sin mer råbarkade ”pipa” som försett honom med hits som ”The Ferryman” och ”The Town I Loved So Well”. Av dem föredrar jag Sean, som denna kväll framförde en av flera sånger på iriska (gaeliska) språket med samma melodi som den kända kärlekssången ”Raglan Road”, som var ett av Luke Kellys bravurnummer. Sean informerade om att melodin skulle vara så gammal som från 1500-talet, något han hade inhämtat från Wikipedia…Jag har inget emot Patsy, en sympatisk herre och genuin underhållare, men vad jag har litet svårt för är hans ”sång-pratande” vilket drar ner tempot och stör rytmen i sångerna.

Det var för övrigt Patsy som informerade om att det var den traditionella gatu- och skojsången ”Finnegan´s Wake” som inspirerade James Joyce till dennes berömda – men i mitt tycke groteskt överskattade och helt obegripliga – roman med samma namn. Jag trodde alltid det var tvärtom, men tack vare Patsy Watchorn vet jag nu bättre.

Finnegan´s Wake:

http://www.youtube.com/watch?v=Z_k2GG-H_RU

På tal om Joyce, tillsammans med Brendan Behan den mest framstående irländska författare som aldrig fick Nobelpriset, så var det ju hans novellsamling Dubliners som inspirerade Luke Kelly att namnge gruppen, som i ett första skede hette The Ronnie Drew Group efter den legendariske bandmedlemmen Ronnie Drew (1934-2008). The Dubliners har genom åren framfört texter skrivna av såväl Behan som Joyce, men i sammanhanget framförallt av den förstnämndes bror Dominic, exempelvis ”Building Up and Tearing England Down”, ”Maloney Wants a Drink”, ”The Patriot Game”, ”Poor Old Dicey Reilly” och många fler.

Dominic Behan – poet, författare, sångare, rebell.

Building Up and Tearing England Down:

http://www.youtube.com/watch?v=UtyfebUytfI

The Dubliners tackade för sig med det traditionella extranumret ”Molly Malone” och lovade att försöka komma tillbaka till Malmö nästa år, då gruppen firar sitt 50-årsjubileum. Jag hoppas det blir så. Eller ännu hellre Stockholm.

Men även om de inte väljer att komma hit alls, så kan jag trösta mig med att jag har ett stort antal skivor och även ett par DVD-filmer med den här världsunika gruppen att avnjuta i hemmets lugna vrå. Och det är förstås inte alltför långt till Tyskland, där gruppen av någon anledning har sina trognaste fans utanför Irland och där även deras fan club finns.

The Dubliners kommer till Sverige!

När jag nyligen besökte den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners hemsida fann jag att ett besök i Malmö och därvarande konserthus ingår i turnéprogrammet för 2011.

Den 8 maj klockan 18.00 konserterar såldedes The Dubliners i Malmö efter att tidigare ha spelat på ett par ställen i Danmark.  Jag kommer, om hälsan står mig bi, garanterat att vara på plats då. Såsom konsument av gruppens musik sedan 1969 vill jag givetvis inte missa ett sådant tillfälle. Senaste gången jag såg grabbarna – eller kanske snarare gubbarna – var på Cirkus i Stockholm våren 2009 tillsammans med min hustru och det blev en oförglömlig upplevelse.

Den klassiska uppsättningen Kieran Bourke, John Sheahan, Ronnie Drew, Barney McKenna och Luke Kelly.

Tårarna började strömma  nerför kinderna redan när John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon, Seamus Campbell och Patsy Watchorn äntrade scenen och jag sjöng med i de välbekanta sångerna så att jag var alldeles hes efter konserten.

Det är inte så mycket att undra på. The Dubliners har varit en integrerad del av mitt liv ända sedan jag och min gymnasiekompis Per Holmer skrev en gemensam uppsats om Irlands historia och i samband därmed började lyssna på The Dubliners. Vi gick då i gamla Rosenborgsgymnasiet, tidigare Läroverket, i Södertälje på den halvklassiska linjen.

När jag kramade och pussade min första stora kärlek, Christine, ljöd deras musik från en skivspelare av 60-talstyp i bakgrunden. De var mina favoritartister när jag ryckte in i lumpen vid A8 i Boden 1971 och likaså när jag blev politiskt aktiv i Demokratisk Allians året därpå. De fanns med som avkoppling och inspirationskälla under resten av 1970-talet; inte ens när jag greps av ett religiöst uppvaknande och var försiktig med alkoholen under några år (det trodde ni inte!) slutade jag lyssna till deras whiskeydoftande visor.

Givetvis introducerade jag också min framlidna hustru Marika för gruppen i början på 1980-talet och vi fanns båda på plats på Draken vid Fridhemsplan i Stockholm 1985, då Sean Cannon hade ersatt den eminente sångaren Luke Kelly som avlidit i hjärntumör året innan. Vid detta framträdande gjorde desslikes Kieran Bourke, som dragits med sviterna efter ett slaganfall sedan tio år tillbaka, ett sällsynt gästspel under andra hälften av konserten. Jag minns att han såg mager och tärd ut.

Mina barn, Sebastian och Isabella, har givetvis tvingats lyssna till The Dubliners under hela sitt liv, dock utan att bli särskilt tagna av gruppens musik. Nyligen tillkännagav dock dottern att hon tyckte Dubliners var ganska okay och att hon till och med laddat ner några låtar av dem. Jodå, jag blev rörd.

Av den Dubliners-uppsättning som framträder i Malmö har de flesta hunnit passera 70-årsstrecket. Barney och John har varit med från begynnelsen på O´Donoghues vid Merrion Row i Dublin 1962  – i strikt mening tror jag John kom med något år senare – och Sean som varit med i 27 år betraktar jag fortfarande som nykomling.

John, Sean, Patsy och Seamus – Barney utanför bild.

Under alla omständigheter hyser jag inga tvivel om att det kommer att bli en oförglömlig upplevelse att avnjuta denna världsunika grupp i Malmö den 8 maj!

Slutligen tre av mina absoluta Dubliners-favoriter:

Whiskey in the Jar:

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

The Ballad of St. Anne´s Reel (inklusive framlidne Ronnie Drew):

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

The Black Velvet Band (inklusive framlidne Luke Kelly): 

http://www.myvideo.de/watch/7314495/Luke_Kelly_The_Dubliners_Black_Velvet_Band