Ingen pandemi kan mäta sig med digerdöden

168 värnpliktiga som insjuknat i asiaten i en gymnastiksal på F21 i Luleå.

Ibland undrar jag om inte hysterin kring coronaviruset är värre än sjukdomen i sig. Under min livstid har världen upplevt två tidigare pandemier – asiaten och hongkong-influensan – men jag kan inte påminna mig ens tillstymmelsen till en hysteri som kan jämföras med den nu rådande.

Asiaten, hongkong-influensan och corona hade alla sin begynnelse i Kina. Så var även fallet med medeltidens digerdöden, den allt förhärjande böldpesten. Asiaten började i Kina i början av 1956 och spred sig sedan till 1958. https://sv.wikipedia.org/wiki/Asiaten

Asiaten orsakades av ett influensa A-virus av undertypen H2N2, som först identifierades i Guizhou i Kina 1956. Influensan spreds därefter som en pandemi i hela världen. Till Sverige kom den redan i februari 1957, till Hongkong i april samma år och till USA i juni. Kulmen i vårt land inföll i oktober 1957 med 312 00 smittade.

Uppskattningarna av antalet dödsoffer varierar starkt från 1 miljon till 4 miljoner människor. Världshälsoorganisationen WHO anger omkring 2 miljoner medan Folkhälsomyndigheten drar till med 5 miljoner döda. Antalet döda i USA skall ha uppgått till 69 800.

Dödsoffer förekom också i Sverige, vilket framgår av denna redogörelse på Ing-Britt Perssons blogg: https://www.dagensmedicin.se/blogg/ing-britt-persson/2009/11/23/sa-kom-doden-till-oss-under-asiaten/

Hongkong-influensan utbröt i Kina sommaren 1968 för att därefter sprida sig till Hongkong med cirka en halv miljon insjuknade som följd. Orsaken var ett nytt virus med beteckningen H3N2, en undertyp av influensavirus A. Sjukdomen spred sig över Asien i augusti för att nå den amerikanska kontinenten, bland annat med hemvändande Vietnam-soldater, i september 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hongkonginfluensan

Uppskattat antal dödsoffer under fyra stora pandemier.

Vid ungefär samma tid nådde hongkong-influensan Europa under det att den drabbade Japan först i januari 1969. I Sverige förekom sporadiska fall i november-december 1968. Sedan kom en första våg insjuknade i början av 1969 och därefter en kraftigare våg kring årsskiftet 1969-70. Globalt avled runt 1 miljon människor.

De samhälleliga konsekvenserna av denna typ av influensa beräknas ändå ha blivit förhållandevis lindriga.

Ingen av de ovan nämnda influensatyperna kan emellertid mäta sig med den så kallade spanska sjukan, eller spanskan, som grasserade över hela världen med början i slutet av Första världskriget och de första efterkrigsåren.

Konsekvenserna blev förödande: totalt uppskattas 50 till 100 miljoner människor ha avlidit i spanska sjukan, vilket skall jämföras med cirka 17 miljoner under kriget. Ursprunget är alltjämt okänt. https://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Kultur/Kultur/2018/03/Spanska-sjukan–varsta-farsoten-sedan-Digerdoden/

Flerfaldige guldolympiern Eric Lemming blev ett av offren för spanska sjukan.

Det innebär att cirka 2-5 procent av jordens befolkning dukade under i denna fruktansvärda pandemi. Det gör den till den värsta farsoten sedan digerdöden. Det enda större område som klarade sig undan var Australien. Ett av dödsoffren i Sverige var den flerfaldige olympiske mästaren i spjutkastning, Eric Lemming (1880-1930), som drabbats av sjukdomen redan 1918 och avled i sviter av denna 1930. https://sv.wikipedia.org/wiki/Eric_Lemming

Digerdöden – böldpest – kom till Europa 1347 och härjade i omgångar fram till början av 1700-talet. Sverige drabbades av sammanlagt 20-talet utbrott från 1350 varav det sista kom 1713. Även digerdöden hämtade sitt ursprung i Kina, närmare bestämt 1331-34. Den hemska sjukdomen nådde sedan via handelsvägar från Krim Genua och Venedig i Italien. Till Norge kom pestilensen 1347.

Digerdöden

Människor blev smittade av böldpesten via loppor från smittade råttor. Därpå spreds sjukdomen mellan människor vid direktkontakt eller genom luften. Det har beräknats att under den första pestvågen dog i Sverige cirka 30-40 procent av befolkningen eller möjligen så många som omkring två tredjedelar.

Det kan vara bra att ha denna historik aktuell för sig när vi idag ställs inför det nya så kallade coronaviruset SARS-CoV-2, som när detta skrivs drabbat över 200 personer i Sverige men ännu ej förorsakat något dödsfall. Jag har inga särskilda medicinska kunskaper, men en sak vet jag med bestämdhet: hysteri och panik är absolut ingen betjänt av! https://www.svd.se/32-nya-fall-av-coronaviruset-i-stockholm

 

Visst har det betydelse vilken frisyr nya kulturministern har!

Regeringen Löfven sammanträder?

Är det viktigt vilken frisyr nya svenska kultur- och demokratiministern Amanda Lind (MP) har? Den allmänna klokskapen tycks vara att så icke är fallet utan att det är betydligt viktigare – och mer förkastligt – att hon hyllat avsatte MP-ministern och islamisten Mehmet Kaplan som hjälte och pionjär. Må så vara. Frisyrfrågan i fallet Lind är dock inte oviktig.

Det har nog inte kunnat undgå någon att Amanda Lind, född 1980 som Amanda Johansson, bär så kallade dreadlocks på skulten. Ibland täcker hon över dessa så att det närmast ser ut som hade hon ett getingbo på huvudet. Dreadlocks har förekommit som mänsklig hårmodeschang i tusentals år och bygger på det mänskliga hårets förmåga att tova sig.https://sv.wikipedia.org/wiki/Dreadlocks

I modern tid har dreadlocks kommit att starkt förknippas med new age-religionen rastafari, vilken uppstod på Jamaica i Västindien på 1930-talet. Rastafari hyllar den etiopiske kejsaren Haile Selassie (Ras Tafari Makonnen), även kallad Lejonet av Juda, som en gudomlig gestalt. Inom rastafari har  bruket av cannabis en rituell betydelse men är enligt uppgift inte avsett att användas i berusningssyfte.https://pointsadhsblog.wordpress.com/2015/06/11/the-use-of-marijuana-in-the-rastafari-religion/

Linds frilla för tankarna till drogbruk och rasism.

Min enkla mening är att det inte är lämpligt att en svensk regeringsmedlem, som ofrånkomligen representerar Sverige i omvärlden, har en frisyr som för tankarna till drogbruk. Särskilt inte som hon vid sitt tillträde som kultur- och demokratiminister med sidoansvar för idrotten erkände att hon prövat på att röka cannabis, dock endast vid två tillfällen. ”Det var inget jag fastnade i”, har hon citerats. https://nyheter24.se/nyheter/politik/921546-amanda-lind-talar-ut-om-att-roka-gras-inget-langvarigt

Amanda Lind har utsatts för en annan typ av hårrelaterad kritik som går ut på att hennes rastafrisyr skulle vara ”rasistisk”. Således har Linnea Celik vid Menstruationsmuséet i Amsterdam anklagat den nya kulturministern för ”kulturell appropriering”, vilket Celik jämför med att sota ansiktet för att se ut som en svart afrikan. https://nyheteridag.se/attacken-pa-kulturministerns-frisyr-typ-blackface-for-haret/

Amanda Lind är medlem i Miljöpartiet sedan 1999 och var en ledande kommunalpolitiker i hemstaden Härnösand innan hon 2016 utsågs till MPs partisekreterare. Lind är född i Luleå med en pappa som var kyrkoherde och mamma som var apotekare. Sedan 2009 är hon utbildad psykolog. Amanda är gift med den egenartade konstnären och filmaren Björn Ola Lind, 56, med vilken hon har två barn. Björn Ola är en hejare på det traditionella aborigininstrumentet didgeridoo. https://www.expressen.se/nyheter/amanda-linds-make-jag-har-varit-konstnar-i-30-ar/

Konstnären och filmaren Björn Ola Lind.

Av ovanstående torde ha framgått att det faktiskt inte alls saknar betydelse vilken frisyr Sveriges kultur- och demokratiminister har. En person som företräder Sverige i utlandet bör inte ha huvudhår som kan relateras till drogbruk och rasism. Hon skall helt enkelt se representativ ut.

Tar Amanda Lind sitt ansvarspåliggande ämbete på allvar låter hon dreadlockarna falla. Tycker hon att håret är den viktigaste delen av hennes personlighet, något hon givetvis har full frihet att göra, bör hon däremot avgå.

 

 

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.

Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp

Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.

Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.

Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.

Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.

Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.

Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Kommer Clowner utan gränser lyckas bättre än vår pajasregering?

Kommer Clowner utan gränser att lyckas bättre med integrationen än Stefan Löfven?

Migrationsverket har meddelat att fyra projekt får dela på 25 miljoner kronor i bidrag i syfte att ”förbättra migrationsprocessen för tredjelandsmedborgare”, det vill säga immigranter utanför EU-området. Recipienterna är Clowner utan gränser, Jämtland-Härjedalens idrottsförbund, Strömsunds kommun samt Röda korset. https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv-2017/2017-07-14-Miljonstod-till-fyra-migrationsprojekt.html

Pengarna uppges komma från Asyl-, migrations- och integrationsfonden (AMIF), ett europeiskt samarbetsorgan som enligt Migrationsverket ”medfinansieras till 75 procent”. Tydligen anses clowner kunna bidra till bättre villkor för våra immigranter, oklart av vilken anledning. Clowner utan gränser bildades 1996 efter spansk förebild och uppger sig arbeta för ”en bättre och humanare värld”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Clowner_utan_gr%C3%A4nser

Clowner från Lule stassteater.

Traditionellt clowneri av modernt snitt har av något skäl kommit att bli starkt präglad av den politiska korrektheten och har i Sverige vid flera tillfällen använts till stöd för massinvandringspolitiken. För något år sedan medverkade exempelvis clownklädda aktörer från Lule stassteater (jo, det stavas faktiskt så) i ett flyktingjippo i Luleå i Norrbotten. http://www.kuriren.nu/nyheter/just-nu-clowner-tar-emot-flyktingar-8529276.aspx

I fjol förekom dock clowner i helt andra sammanhang. ”Onda” clowner dök upp på alltfler platser i världen då de bland annat jagade barn och attackerade folk med knivar. Det talades panikartat om hur clownskräcken spred sig epidemiartat. Företeelsen synes dock ha dött ut lika snart som den började. http://www.gp.se/nyheter/sverige/clownskr%C3%A4cken-detta-har-h%C3%A4nt-1.3869476

Cosmo Kramer och clownutstyrde ”Crazy Joe” Devola i ett avsnitt av Seinfeld.

Det finns emellertid även en psykisk störning som går under benämningen coulrofobi, clownfobi, som tar sig uttryck i form av panik- och ångestattacker vid åsynen av clowner. Det mest kända (fiktiva) offret för denna åkomma torde vara Cosmo Kramer, gestaltad av Michael Richards, i den ständigt repriserade amerikanska komediserien Seinfeld. http://hjarnan.ifokus.se/discussions/5813590cce12c4141c000b93-clownskrack

Det undandrar sig mitt bedömande hur många av de svenska immigranterna som kan tänkas lida av clownfobi, men jag ställer mig likafullt skeptisk till att Migrationsverket överöser clownsällskap med miljonbelopp.

När inte ens clownerna i den svenska regeringen med chefspajasen Stefan Löfven i spetsen har vett att föra något som tillnärmelsevis liknar en rimlig migrations- och flyktingpolitik med miljardbelopp till förfogande, tvivlar jag starkt på att ett annat pajasgäng som heter Clowner utan gränser förmår bättre.

 

Åter till Boden: En tur i Rödbergsfortet

 Bloggaren utanför det förstklassiga hotell Bodensia. Foto: Bo Carlsund

Den 25-26 juni gjorde jag och min lumparkompis Bo Carlsund – vi har hållit kontakten sedan värnplikten vid A8 1971-72 – ett återbesök i vår varmt avhållna militärstad Boden. Senast vi var här var hösten 2008, men då hann vi inte besöka den imponerande försvarsanläggningen Rödbergsfortet vilket vi gjorde nu:

http://www.sfhm.se/smha/ObjectPage____2276.aspx?epslanguage=SV

Boden var från 1831 en oansenlig kyrkby i Överluleå landskommun. 1896 blev Boden municipalsamhälle och 1919 stad. På den tiden hade platsen något tusental inbyggare, att jämföra med 18 277 år 2010. Bodens samhälle har i över hundra år präglats av Bodens fästning, som började uppföras 1901 efter beslut av riksdagen 1897. Anläggningen är landets största militära befästningsverk och alltjämt ett av de tio största i världen i sitt slag.

 I Bodens centrala delar finns fortfarande ett antal äldre byggnader som klarat sig undan senare tiders rivningsraseri. Foto: Tommy Hansson

En av de mest kända kommendanterna för Bodens fästning var Lars Tingsten (1857-1937), general och krigsminister under Norgekrisen 1905, då Sverige till konung Oscar IIs förtret tvingades släppa kontrollen över Norge. Lars Tingsten var farbror till den kände professorn och publicisten Herbert Tingsten (1896-1973). Medan dennes farbror Lars stod främst i det militära försvaret mot ryssarna, svarade brorsonen Herbert för motsvarande insats med en skarpladdad penna som vapen under sin tid som chefredaktör på Dagens Nyheter.

 

Lars Tingsten och Herbert Tingsten.

Bodens fästning utgörs av fem stora fort: förutom Rödbergsfortet lystrar dessa till namnen Södra Åbergsfortet, Mjösjöfortet, Gammelängsfortet samt Degerbergsfortet. Sedan de fyra andra forten bommat igen är i dag endast Rödbergsfortet igång. Det hålls öppet för allmänheten genom Statens Fastighetsverks försorg och är en av Bodens mest populära turistattraktioner. Guidade turer hålls varje dag under öppethållandesäsongen.

Bodens fästning är dock mer omfattande än så. Förutom de fem stora forten omfattas hela anläggningen av tre mindre fort, ett 40-tal infanteriskansar, även kallade ”korvar”, ett antal flankeringsbatterier för att komplettera fortens ansenliga eldkraft samt en mängd mindre anläggningar av typ kulsprutenästen, skyttevärn och skyddsrum. Inalles icke mindre än 12 000 anläggningar!

 Bosse med mäktig utsikt från Rödberget bakom ryggen. Den ljusa strimman i fjärran är ett skjutfält, på vilket artilleriprojektilerna landade på den tiden det begav sig. Foto: Tommy Hansson

För att förstå bakgrunden till anläggandet av Bodens fästning måste man ha förhistorien klar för sig. Det var 1809 som Sverige förlorade kriget mot Ryssland och därmed gick förlustig sin så kallade östra rikshalva – Finland – som varit en del av Sverige i drygt ett halvt årtusende. Gränsen mot Ryssland flyttades till Torne älv.

Under hela återstoden av 1800-talet plussades den ryska hotbilden på: oron växte för att Ryssland även skulle expandera in på svenskt område, samtidigt som ryssarna planerade att bygga en järnväg till Torneå. I detta prekära läge saknade Sverige ett militärt försvar för norra/övre Norrland. Att just Boden valdes som plats för det omfattande befästningsverk som skulle hålla ryssen borta tedde sig naturligt. Boden hade blivit en viktig järnvägsknut i och med att stambanan drogs hit 1894 och kopplades ihop med malmbanan från malmfälten i Gällivare och Kiruna.

    

Överst Rödbergsfortets grindar med artillerisymboler.
Nederst guiden och lokalhistorikern Stig Gustafsson. Foto: Tommy Hansson

Mellan Första världskriget (1914-18) och Andra världskriget (1939-45) växte det mäktiga befästningsverket ut ytterligare, och efter krigsslutet lät den dåvarande krigsmakten (jag har aldrig riktigt förlikat mig med den mesiga beteckningen försvarsmakten) bygga fler befästningar i syfte att fördröja ett fientligt anfall i norr. Att det största och praktiskt sett enda hotet under det Kalla kriget kom från Sovjetunionen var en självklarhet, vilken en flyktig blick på kartan räcker för att konstatera.

Det främsta försvarsverket i sammanhanget var Kalixlinjen, som var sju mil lång och sträckte sig mellan Töre i söder och Gällivare i norr. Kalixlinjen var som bredast sex mil och hade Siknästfortet som östligaste utpost. Längs denna försvarslinje fanns ett stort antal mindre befästningar och artilleripjäser vilka var inrymda i berg- eller betongrum. Och mellan Kalixlinjen och Boden fanns Luleälvslinjen, vilket inbegrep Viktoriafortet i Vuollerim.

    

Överst interiör från ett av fortets logement med de typiska blå-vit-rutiga sängöverkasten.
Nederst en vy över sjukstugan inklusive vaxfigur med amputerat ben. Foto: Tommy Hansson

När jag fick min inryckningsorder 1971 och förständigades att tågledes bege mig till Kungliga Bodens artilleriregemente (A8) i juli 1971 hoppade jag väl inte direkt av glädje. Snarare kände jag osäkerhet inför detta nya skede i mitt liv. Ehuru försvarsvän redan då har jag aldrig varit vad man kallar ”stridis”.

På tåget norrut från Stockholms central hade jag turen att sammanstöta med Bosse Carlsund, som skulle bli inte bara en uppskattad lumparkompis utan fastmer en vän för livet. En rolig detalj från första morgonen på A8 regemente: vi nyinryckta erbjöds frukost i matsalen, och när vi skulle sockra på gröten fann vi att de stora karen alls inte innehöll den söta varan utan – salt!

När Bosse och jag ganska precis 43 år senare satte oss i en taxi vid hotell Bodensia för vidare transport till Rödbergsfortet var vi förväntansfulla. Vi hade som artillerister förvisso vistats nära fortet men aldrig besökt dess innanmäte. Vi kom att ingå i en besökandegrupp på ett tiotal personer, vilka på ett trevligt och informativt sätt visades runt av förra stambefälet och lokalhistorikern Stig Gustafsson.

 Olika typer av artilleriammunition som användes av Rödbergsfortets pjäsuppsättning. Foto: Tommy Hansson

Vid grindarna varnades för den skräckinjagande hund som fordomdags bevakat fortet, men det fanns ingen  anledning till oro då dess närvaro nu blott bestod av inspelat hundskall. På den lilla gården innanför grindarna berättade Stig hur cirka 900 personer från närområdet slitit i ett decennium för att med tillhjäp av spett, slägga och dynamit bereda plats för denna imponerande anläggning. Den var ett samhälle i miniatyr med bland annat militär ledningscentral, logement, storkök, matsal, mässar, läkar- och tandläkarmottagning, kraftverk, brunnar och hygienutrymmen.

På fortets hjässa, dit man kommer via branta trappor, har man en hisnande utsikt över det skogrika kringområdet omfattande bland annat Bodens stad och skjutfält. Här kan man också närmare studera artilleripjäserna vilka försetts med pansarkupoler. I fortet finns också en överskådlig samling av de projektiler med vilka pjäserna laddades.

 På Rödbergsfortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Den halvannan timme långa turen i Rödbergsfortet var en både intressant och nöjsam upplevelse, icke minst beroende på den sakkunnige guiden. Samtidigt låg det litet vemod i luften på grund av att inte bara Rödbergsfortet och Bodens fästning numera i stort är museala företeelser, vittnande om den svunna tid då Sverige ännu hade ett militärt försvar med en reell förmåga att försvara landet mot fientliga angrepp.

Rödbergsfortet drog sin sista suck den 1 januari 2000. Dessförinnan hade all ammunition skjutits ut på omgivande skjutfält, vilket ställde sig betydligt billigare än att frakta den därifrån. Fortet ägs i dag av Statens Fastighetsverk samt ingår som en del i nätverket Sveriges Militärhistoriska Arv. Även Försvarsmuseum Boden på gamla A8-området finns med i den administrativa bilden.

    

Överst bloggaren vid en artilleripjäs utanför Rödbergsfortet. Foto: Bo Carlsund
Nederst visar en vaxdocka hur det gick till att skicka upp ammunition till pjäserna på fortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Inom Bodens garnison rymdes till in på 1990-talet 13 procent av vårt lands militära försvar. Här fanns som mest sex regementen: A8 (artilleri), I19 (infanteri), Ing3 (ingenjörstrupper), S3 (signaltrupper), P5 (pansartrupper) samt Lv7 (luftvärn). Då utgjorde militärer en ansenlig del av stadsbilden i Bodens centrum. Man ser militärer i dag också, men de drunknar snarast bland den övriga befolkningen varav invandrare från exempelvis Somalia, Afghanistan och olika afrikanska stater är ett betydande inslag.

Även om staden fortfarande härbärgerar militära aktiviteter kan man nog säga, att Boden har metamorfoserats från militärstad till invandrarstad. Föraren i den taxi varmed Bosse och jag åkte tillbaka till hotellet berättade, att han fick huvudbry när han upplystes om att han skulle ta en körning till ”Migrationsverket” – verket har nämligen flera anläggningar på platsen.

 Bodens kommunhus. Foto: Tommy Hansson

Efter en hyfsat god asiatisk lunchbuffé i Bodens centrum, ett stenkast från det rätt nyligen restaurerade Bodensia, var det dags för Bosse och mig att ta länsbussen till Luleå för vidare befordran till Luleås flygplats Kallax. Vi tackade vår militärstad för den här gången och siktar på att vara tillbaka om några år i nostalgins tecken, förutsatt att liv och hälsa består!

 Bodens store son, nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900-76).

Slutligen skall erinras om att det var i Boden som nobelpristagaren (1974) i litteratur Eyvind Johnson (1900-76) föddes. Andra på skilda sätt bemärkta bodensare är överbefälhavaren Stig Synnergren (1915-2004), ständige akademisekreteraren Peter Englund (1957-), OS-guldmedaljörerna Sven Utterström (1901-79) och Lars Frölander (1974-) samt spionen Fritiof Enbom (1918-74).

 

 

Majorov i all ära – omöjligt överträffa Salchow och Grafström

Jag har nyss sett det nya svenska konståkningshoppet Alexander Majorov – veterligt ej släkt med de på sin tid kända sovjetiska hockeybröderna Boris och Jevgenij med samma efternamn – från Luleå ramla i herrarnas konståkning i OS i Sotji. Låt oss hoppas unge Majorov kommer igen. Han får i vilket fall som helst svårt att överträffa våra giganter på området: Ulrich Salchow och Gillis Grafström.

Ulrich Salchows namn lever vidare i konståkningsvärlden genom det efter honom uppkallade hoppet salchow. Han föddes av två danska föräldrar i Köpenhamn 1877 och avled i Stockholm 1949. Salchow, som tillhörde den 1891 bildade Allmänna Idrottsklubben i Solna (AIK), plockade hem tidernas första OS-guld i manlig konståkning vid spelen i London 1908.

 Ulrich Salchow: ett OS-guld, tio VM-guld, nio EM-guld.

Under de påföljande OS-åren fick han aldrig tillfälle att försvara guldet, eftersom arrangörerna av Stockholms-OS 1912 valde bort konståkning och de planerade spelen i Berlin 1916 frös inne på grund av Första världskriget. I Antwerpen 1920 var konståkningen tillbaka, men då var Salchow 42 år och hade passerat krönet i sin lysande karriär. När han skulle utföra en salchow föll han och var borta ur medaljdiskussionen.

Ulrich Salchow blev världsmästare ej färre än tio gånger – 1901-05 samt 1907-11. Därmed är han, tillsammans med det norska fenomenet Sonia Henie, tidernas mesta VM-segrare i konståkning. Han vann dessutom EM nio gånger. Efter den aktiva banan beklädde Ulrich Salchow en rad styrelseposter inom konståkningsvärlden men var även ledamot i Riksidrottsförbundets (RF) överstyrelse samt hade uppdrag inom boxningen och cykelsporten.

Som tidernas främste svenske konståkare på skridsko måste ändock Gillis Grafström (1893-1938) rankas. Han var huvudstadsbo, representerande Stockholms ASK, men bodde en tid på Kurön som tillhör Adelsö i Tyresö kommun och tränade då på Mälarens is. Grafström är den ende manlige konståkare som vunnit tre olympiska spel: i Antwerpen 1920, Chamonix 1924 (de första renodlade vinterolympiska spelen) samt Sankt Moritz 1928. I Lake Placid 1932 tog han silver efter att ha krockat med en fotograf!

Gillis Grafström anses vara tidernas kanske bäste manlige åkare i det obligatoriska programmet – han förmådde göra åttor, blommor och andra isfigurer på ett utomordentligt konstfullt sätt. Han hade dock ytterligt delikata nerver och fick flera gånger övertalas att ställa upp i de stora mästerskapen. När han vann OS-guld i Sankt Moritz 1928 hade han inte tävlat på fyra år. Någon kritik tålde han inte.

Gillis Grafström: tre OS-guld, tre VM-guld.

Den klassiske sportjournalisten Sven Lindhagen (1896-1969), i många år verksam vid Idrottsbladet samt som speaker vid friidrottstävlingar på Stockholms stadion, har i sin bok Guldmedaljörer (1958) beskrivit Grafström på följande sätt:

Det utmärkande för Grafströms skridskotänkande var att han ville göra åkningen till en skön konst – han ville absolut inte som nutidens främsta ekvilibrister ”göra konster.” Han avskydde allt vad tricks och publikfriande nummer hette. Musiken, åkningen, dräkten smälte hos honom ihop till en symfoni.

 Legendariske sportjournalisten och författaren Sven Lindhagen.

Förutom de tre OS-gulden vann han VM åren 1922, 1924 och 1929. Efter den sistnämnda bedriften fick han dela det årets Svenska Dagbladets bragdmedalj med skidåkaren Sven Utterström, vilken svarat för Sveriges första femmilsseger i norska Holmenkollen. Sedan han slutat som aktiv tränade han bland annat Sonia Henie.

Gillis Grafström var utbildad arkitekt efter examen i Berlin 1918 och kompletterade med studier vid KTH i Stockholm. I början av 1920-talet var han verksam som inredningsarkitekt i London men flyttade sedan till Berlin-stadsdelen Potsdam, där han levde från och med 1925 till sin död i hjärtmuskelinflammation eller blodförgiftning – uppgifterna varierar – den 14 april 1938.

Ett par månader före sin död hade han den 9 februari 1938 äktat änkefrun Cécile Oppenheim (1898-1995), som var sonsondotter till den tysk-judiske tonsättaren Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-47).

 Grafström var svensk idrotts störste konstnär.

Gillis Grafström har beskrivits som en komplex natur och som svensk idrotts störste konstnär någonsin. Han var en skicklig gymnast men ägnade sig inte åt akrobatik under åkningen, som han ville skulle vara så estetiskt tilltalande som möjligt. Till sin personlighet var han skygg och släppte ingen in på livet.

”Hans like har vi aldrig fått”, avslutar Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman sitt porträtt av Grafström i Bragdernas bok: Svenska Dagbladets guldmedaljörer genom tiderna (1984). Grafström fick slutligen en gata i Potsdam uppkallad efter sig: Gillis-Grafström-Strasse.

På tal om Sotji kan jag inte låta bli att återge följande lilla historia:

Galten hade varit ute på galej och tillfrågades av sina griskompisar:
   – Nå, hur var det – fanns det några snygga brudar?
   Svaret blev, något resignerat:
   – Nej, det var So-tji.

Tidningschef misshandlad i Eskilstuna

http://www.svt.se/nyheter/sverige/uppgifter-chefredaktor-misshandlad

Jag fick i dag reda på att PeO Wärring, chefredaktör för den liberala dagstidningen Eskilstuna-Kuriren (EK), blivit svårt misshandlad utanför en restaurang i centrala Eskilstuna i Södermanland.

Det var ett för mig ett lika skakande som ledsamt besked, då Wärring under några år i slutet på 1980-talet var min chef i sin egenskap av chefredaktör på Morgonposten (MP) i Göteborg där jag var utrikespolitisk medarbetare.

 PeO Wärring – brutalt misshandlad.

PeO Wärring, född i Helsingborg 1958, drev MP tillsammans med Rolf K. Nilsson, som tog över ledningen då Wärring 1990 flyttade till Luleå för att bli chefredaktör och ansvarig utgivare för moderata Norrbottens-Kuriren. MP lades dock ner inte så lång tid därefter. Till Eskilstuna kom PeO Wärring 1999. Han hade avslutat sina journaliststudier 1984 och sedan arbetat vid ett antal skånetidningar. Wärring har också varit vice ordförande i Tidningsutgivarna.

Media – se länk till text i SVT Nyheter 5 januari överst – rapporterar att ingen ännu gripits för det råa överfallet, som utfördes av flera personer. Wärring fördes i medvetslöst tillstånd till sjukhus där hans tillstånd uppges vara förhållandevis bra.

Vilka förövarna var är i dagsläget okänt. Känt är att EK skrivit om den organiserade brottsligheten i sörmlandsmetropolen, icke minst Hell´s Angels. Tidigare har medarbetare vid tidningen hotats och fått bilar vandaliserade. Det är vidare ett känt politiskt faktum att extremvänstern med anknytning till AFA har ett starkt fäste i staden. AFA har tidigare misshandlat borgerliga politiker i Eskilstuna, bland annat en representant för det lilla nyliberala Liberala Partiet.

För några månader sedan väckte det viss uppmärksamhet att EK publicerade en debattartikel skriven av det nationalsocialistiska Svenskarnas Partis ledare, Stefan Jacobsson, i sin nätupplaga. Artikeln handlade om vänsterextremistiskt våld och medborgargarden. PeO Wärring hävdade då att artikeln publicerats ”av misstag”. Den uppges ha legat ute på nätet under endast  fyra timmar.

http://www.svt.se/kultur/eskilstuna-kuriren-publicerade-debattartikel-av-svenskarnas-parti

Under 2013 sökte kriminella kretsar hindra Östgöta Correspondenten i Linköping från att publicera i deras tycke olämpligt material. Det är onekligen i högsta grad oroande att folk börjar ta lagen i egna händer för att hämma yttrandefriheten.

 J. A. Selander höll EKs fana högt mot Hitlertyskland och regeringens censur.

Eskilstuna-Kuriren grundades 1890 och var under Andra världskriget en av de få tidningar som, därmed trotsande samlingsregeringens censurpolitik, vågade ta in nazikritiskt material och nagelfara tidningscensuren. Detta ledde till att tidningen togs i beslag av staten tre gånger. Ledande namn på EK var då J. A. Selander (1887-1964), som jämte Handelstidningens Torgny Segerstedt och Trots Allts Ture Nerman räknades till landets mest orädda kritiker av Hitlertyskland och nazismen.

Att frihetens fiender, vilka de nu visar sig vara, nu ger sig på en ledande representant för detta historiskt antitotalitära språkrör är en händelse som ser ut som en tanke.

Vill slutligen önska PeO Wärring god bättring och att han snart är tillbaka på redaktionen med friska tag!