På resa till Tyrolen (I): Nedslag i gamla Östtyskland

Minneskyrka och monument över Gustaf II Adolf. Foto: Tommy Hansson

Som brukligt är har jag återigen gjort en resa i det Malmö-baserade reseföretaget Scandoramas regi. Denna gång till Tyrolen via gamla Östtyskland (”DDR”), som också kallades Sovjetzonen. Som vanligt tänkte jag låta mina tappra läsare få ta del av några av mina reserfarenheter. Jag börjar med att berätta litet om resan från Rostock i norra delen av östra Tyskland.

Ett för ett svenskt hjärta mycket intressant stopp på resan var den lilla staden Lützen cirka 20 kilometer sydväst om Leipzig med närmare 8000 själar, belägen i Bundeslandkreis i förbundslandet Sachsen-Anhalt. Lützen och datumet den 6 november 1632 är för alltid inristat i minnet för oss svenskar som en gång i tidernas gryning var lyckliga nog att i skolan få åtnjuta en historieundervisning värd namnet. https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%BCtzen

Gustav Adolf Gedänkenstätte i Lützen. Foto: Tommy Hansson

Det var som bekant här den protestantiska (”evangeliska”) sidans förgrundsgestalt i kampen mot katolikerna i Trettioåriga kriget, den svenske konungen Gustaf II Adolf, hade det sannolikt tvivelaktiga nöjet att dö hjältedöden. Han och hans häst Streiff hade i stridens hetta och slagfältets dimma förirrat sig in i de fientliga leden och blev då ett lätt byte för den katolske härföraren Albrecht von Wallensteins knektar. Streiff överlevde dock slaget och avled först 1633. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen

En bidragande orsak till Gustaf Adolfs desorientering var att han tappat sina glasögon, som den närsynte monarken var beroende av. Slaget slutade formellt med en seger för den protestantiska sidan men med kännbara förluster på 10 000 man som gjorde att den protestantiska sidans positioner i kriget försvagades. Värst av allt var dock förlusten av den svenske konungen, kallad ”Lejonet från Norden” i den evangeliska krigspropagandan.

Historisk mark. Foto: Tommy Hansson

Vad som kanske är mindre känt för många är att det stod ett slag vid Lützen även 1813, då Napoleon och hans tyska allierade ställdes mot motståndarhären. Napoleons armé gick trots svåra förluster segrande ur striden men mötte sitt öde vid Waterloo i nuvarande Belgien två år senare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen_(1813)

Detta var andra gången jag hade äran besöka den minnesplats för det första Lützen-slaget, omfattande Gustav Adolf Gedächtniskirche och ett minnesmonument, som finns på platsen. Här finns även en liten souvenirbutik i vilken jag vid mitt förra besök för runt 15 år sedan inhandlade några snapsglas med Lützen-motiv.

Jena tillhörde ”DDRs” större städer.

Nästa anhalt på resan genom gamla Östtyskland var staden Jena i Thüringen med omtrent 100 000 invånare, där jag för andra gången hade förmånen att få bo på det utmärkta hotellet Maxx.

Jena är nog mest känt som hemort för det optiska industriföretaget Carl Zeiss (kameror, kikare, projektorer med mera), som även lånat namn till stadens inte särskilt framgångsrika fotbollslag FC Carl Zeiss Jena med hemvist i den tyska tredjeligan. I Jena finns även tre forskningsinrättningar som drivs av Max Planck-institutet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jena

Passade på att inhandla dessa kanske litet kitschiga muggar på en bensinstation i forna ”DDR”. Foto: Tommy Hansson

Jag återkommer inom kort med några rader om min minnesvärda sejour i Tyrolen!

 

 

 

 

 

Min hyllning till hästen

Polo är en gammal fin – och dyr – sport av militärt ursprung.

http://www.youtube-nocookie.com/embed/Y5XJbSqwriM?rel=0

Länken ovan går till en film om hästarten KFPS Royal Friesian Horse. Bortsett från att det är en ovanligt vacker film om en vacker häst väcker den hos mig tankar om hästens historiska betydelse för människan. Hästen är en gudagåva som använts av oss människor inom de mest skiftande områden.

Tamhästen (Equus ferus caballus) anses ha domesticerats (tämjts) för omkring 10 000 år sedan. Den har alltså funnits till hands som en ovärderlig mänsklig hjälpreda praktiskt sett lika länge som det funnits en mänsklig civilisation värd namnet. Den har kommit till användning som dragdjur och riddjur i krig som fred samt även använts inom sport och spel samt som föda, producent av djurhudar och till och med som mjölkproducent.

Hästens guldålder slutade för cirka ett sekel sedan, men den fyller alltjämt en viktig funktion inom främst rekreation och sport och faktiskt ännu som arbetsdjur. Mellan människa och häst har under millennierna utvecklats en särskild relation som gör det fullt motiverat att tala om hästen som människans bästa vän. Vanligen brukar hunden förses med detta epitet, men jag vågar påstå att hästen gjort sig mera förtjänt av det. Jag skall genast tillägga att jag inte har något särskilt emot hundar.

Den kungliga hästen Streiff avfotograferad 1927.

En  berömd svensk häst var Streiff, som konung Gustaf II Adolf red i slaget vid Lützen den 6 november 1632 som ledde till konungens död. Streiff överlevde sin herre med ett år och stoppades upp. Han kan numera ses på Livrustkammaren i Kungliga slottet men lär vara mindre än han var i verkligheten till följd av bristfällig uppstoppningsteknik. En annan berömd kuse var Carl XIIs Brandklipparen, som det ryktas om blev hela 40 år gammal. Troligen var det frågan om två hästar med samma namn. En ligger begravd utanför Ängsö slott.

Personligen har jag inget speciellt förhållande till hästen, även om jag växte upp på en lantgård där min farfar ägde en grovlemmad arbetshäst till mitten på 1950-talet. Jag har fortfarande i färskt minne hur denna trogna häst – min farfar kallade den ”Märsan” – föstes in i slakteriföretagets specialfordon av en dräng vid namn Persson. Det stackars djuret gjorde motstånd in i det sista, det hade nog en instinktiv föraning om vad som väntade.

Jag kan fortfarande få tårar i ögonen när jag tänker på Märsans öde. Min mormor gjorde fruktlösa försök att trösta mig med att Märsan nog skulle fortsätta göra nytta men nu i form av ”prickig korv”. Jag var väl lite drygt fem år vid tillfället.

Detta är alltså den enda häst jag haft något som liknar ett personligt förhållande till. Även granngården hade en häst som användes något längre än min farfar gjorde bruk av Märsan. I den senares ställe kom en traktor av fabrikatet Massey-Ferguson, en så kallad gråsugga. Efter min farfars frånfälle 1959 tog min pappa över driften av gården.

Jag har dock fortsatt uppskatta hästar litet på avstånd, deras respektingivande storlek har gjort att jag ogärna närmat mig dem fysiskt. Dock har jag så länge jag minns uppskattat dem för deras ovärderliga tjänster till människans förmån. Mellan människa och häst finns uppenbart ett förtroendefullt förhållande som gagnat båda arter.

En mäktig Stockholms-syn: Beridna Högvakten.

För snart tio år sedan gick jag vidare med i Beridna Högvaktens vänförening som så kallad guldmedlem eftersom jag tyckte denna tradition var mycket väl värd att bevara.

Arten som porträtteras i den inledande filmen, The KFPS Royal Horse, har sitt ursprung i Nederländerna. Dess förfäder användes redan under medeltiden i kraft av sin storlek som stridshästar och kunde bära en riddare i full rustning. Efter att ha varit nära utrotning vid flera tillfällen uppges den under senare tid ha blivit allt populärare och används till exempel inom sporten dressyr.