Posted tagged ‘Lyndon B. Johnson’

Om morden på Kennedy och Oswald – och om en mördare som hyllas som hjälte

31 oktober, 2017

Ögonblick före skotten i Dallas: John och Jackie Kennedy i öppet fordon jämte Texas-guvernören John Connally.

Den amerikanska regeringsadministrationen har i dagarna, efter beslut av president Donald Trump, via Internet offentliggjort drygt 2800 dokument om mordet på president John F. Kennedy (1917-1963) vilka tidigare varit sekretessbelagda. En liten del av materialet om Kennedy-mordet den 22 november 1963 är dock alltjämt hemligstämplad. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6808190

Det är givetvis bra om hädanefter största möjliga öppenhet kan råda beträffande vår moderna historias mest spektakulära mordfall. De enda politiska attentat med dödlig utgång som genom alla tider torde kunna tävla tävla med det på Kennedy är mordet på Julius Caesar  år 44 före Kristi födelse samt mordet på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike-Ungern 1914.

Julius Caesar (100-44 före Kristi födelse) föll offer för en konspiration i Roms senat och bragtes om livet i denna den 15 mars (Idus Martii) år 44 f. Kr. Konspirationens förgrundsgestalter, de romerska ädlingarna Brutus och Cassius, fanns med bland de uppskattningsvis fem-tio förövare som ändade diktatorn Caesars liv och därmed gjorde slut på den romerska republiken. Enligt obduktionsläkaren Antistius protokoll mottog Caesar sammanlagt 23 knivhugg, varav redan det andra var dödande. http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/hur-manga-knivhugg-fick-caesar

Ärkehertig Franz Ferdinand (1863-1914) och hans hustru Sophie von Chotek (1868-1914) mördades under ett besök i Bosniens huvudstad Sarajevo den 28 juni 1914, då de – i likhet med Kennedy och hans hustru Jacqueline (1929-94) i Dallas 49 år senare – oförsiktigt nog färdades i öppen bil genom staden. Mördaren  var en 20-årig, lungsiktig bosnienserb vid namn Gavrilo Princip (1894-1918), som backades upp av terrororganisationen Svarta handen.


Statyn över den serbiske ”hjälten” Gavrilo Princip invigs i Belgrad den 28 juni 2015.

Mordet på ärkehertigparet ledde fram till utbrottet av Första världskriget senare samma år. Princip hyllas än i dag som en hjälte av serbiska nationalister, och 101 år efter mordet – således den 28 juni 2015 – restes en staty av honom i Serbiens huvudstad Belgrad. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/skotten-i-sarajevo-attentatet-som-startade-forsta-varldskriget

Morden på Caesar och Franz Ferdinand fick djupgående konsekvenser för den världshistoriska utvecklingen. Detsamma kan enligt min uppfattning inte sägas om Kennedy-mordet. Detta skakade visserligen USA och västvärlden i sina grundvalar men ändrade knappast världshistorien på något mer avgörande sätt. Möjligen hade konflikten i Indokina – som vid den tid då Kennedy bragtes om livet ännu ej utvecklats till ett fullskaligt krig – fått en något annorlunda karaktär. USA hade vid tiden för Kennedy-mordet omkring 10 000 man stationerade i Vietnam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

I likhet med ovan berörda mordfall vet vi vem som mördade president John F. Kennedy. Det var Lee Harvey Oswald (1938-63), som var född i New Orleans året före utbrottet av Andra världskriget men anställd vid ett skolbokslager i Dallas, Texas.

Den så kallade Warren-kommissionen (som lade fram The Warren Report den 27 september 1964), tillsatt av president Lyndon B. Johnson i syfte att utreda omständigheterna kring mordet, fastslog då den offentliggjordes  att Oswald var ensam gärningsman och att han med tre skott dödat Kennedy och allvarligt sårat guvernör John Connally som också tillsammans med hustrun Nellie färdades i bilen. Connally bytte sedan parti och tjänstgjorde som finansminister i Richard M. Nixons republikanska dministration 1971-72. /Fotnot/

Kommissionens juridiske rådgivare Arlen Specter myntade teorin om att samma kula som dödat Kennedy även sårat Connally. Någon övertygande bevisning för att andra skyttar skulle ha varit inblandade i presidentmordfallet har aldrig framlagts, även om konspirationsteorierna förvisso stått som spön i backen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warrenkommissionen


Lee Harvey Oswald sköt Kenndy från sjätte våningen i Texas School Book Depository.

Det var den 22 november 1963 som Lee Harvey Oswald från sin position i Texas skolbokslager (Texas School Book Depository), det vill säga sin egen arbetsplats, gjorde sig herostratiskt ryktbar genom att mörda USAs 35e president. Oswald hade tidigare varit anställd som flygplansmekaniker och då bland annat genomgått prickskytteutbildning. John F. Kennedy hade haft en skakig inledning på sin presidenttid efter att ytterst knappt ha besegrat sin republikanske motståndare Richard M. Nixon i presidentvalet i november 1960, där det amerikanska megafiaskot i Grisbukten på Kuba den 17 april 1961 framstår i viss särklass.

Omkring 1500 antikommunistiska exilkubaner skickades av Kennedy-administrationen till Kuba i akt och mening att störta den nyligen upprättade kommunistregimen i Havanna under Fidél Castros ledning. Dessa nedkämpades efter tre dagars strider av kommuniststyrkorna varvid 100 dödades och resten fängslades. De senare återbördades till USA sedan den amerikanska regeringen gått med på att skänka omfattande bistånd till Kuba. Invasionsförsöket var taffligt planerat och genomfört och hade aldrig några reella förutsättningar att lyckas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Grisbuktsinvasionen

Kennedys aktier steg efter hand med presidentens statsmannamässiga hanterande av Kubakrisen i oktober 1962 som oförliknelig höjdpunkt. USA hade upptäckt att Sovjetunionen, som då leddes av den färgstarke Nikita Chrusjtjov (1894-1971) med ett förflutet som Stalins hantlangare  i sovjetrepubliken Ukraina, var i färd med att installera nukleära robotbaser på Kuba. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5289118

Kennedy ställde Chrusjtjov mot väggen: han lät införa en blockad mot Kuba och krävde att baserna skulle avvecklas samt att alla vapen under FNs överinseende skulle fraktas tillbaka till Sovjetunionen. USA kunde inte tillåta kärnvapenbestyckade missiler knappt 15 mil från Floridas kust. Chrusjtjov gav efter mot USAs löfte om att inte invadera Kuba. I hemlighet tvingades USA dock även gå med på att montera ned sina robotbaser i NATO-landet Turkiet; om detta kommit fram vid denna tid är det tveksamt, om lovorden över Kennedys ”resoluta” agerande blivit lika ampla som de faktiskt blev.

Fidél Castro träffade dåvarande vicepresidenten Richard M. Nixon på besök i USA 1959.

När de ödesdigra skotten i Dallas föll var det bara ett år kvar till det amerikanska presidentvalet, då alla förväntade sig att John F. Kennedy skulle återväljas för ännu en ämbetsperiod i Vita huset. Resan i öppet fordon i centrala Dallas kan ses som ett avstamp för valkampanjen. Lee Harvey Oswald ändrade dock på den saken men säkrade valsegern 1964 för den demokratiske kandidaten, president Lyndon Johnson. Det är väl känt att Oswald var socialist med starka sympatier för både Sovjetunionen och Kuba. I början av 1960-talet vistades han i Sovjetunionen, där han träffade sin hustru Marina Oswald Porter född Prusakova 1941. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Harvey_Oswald

Det framgår av de nyligen offentliggjorda handlingarna att Oswald bara ett par månader före mordet på Kennedy  vid Sovjetunionens ambassad i Mexico City hade träffat KGB-mannen Valerij Vladimirovitj Kostikov, som var stationerad vid KGBs avdelning 13 som sysslade med politiska mord och attentat. Den amerikanska federala polisen FBI fick kännedom om detta möte den 1 oktober 1963 men vidtog inga åtgärder.

Möjligen berodde detta på att Oswald, även av ryssarna, betraktades som en något förvirrad men troligen ofarlig tokstolle. Oswald hade även haft kontakter med Kubas konsulat i Mexiko. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/R3E1d/kennedys-mordare-traffade-kgb-agent–kort-fore-skotten

Det krävs emellertid inga övernaturliga mått av fantasi att föreställa sig, att såväl ryssar som kubaner hade intressen av att bli av med USAs besvärlige president. Moskva kan ha varit ute efter hämnd för förödmjukelsen i samband med Kubakrisen ett år före mordet, medan Kuba hade ännu tydligare intressen i sammanhanget: genom bland annat vittnesmål i den amerikanska kongressen har det framkommit, att den amerikanska säkerhets- och spionorganisationen CIA genom projektet Operation Mungo (Operation Mongoose) utförde ett flertal försök att mörda diktatorn Fidél Castro (1926-2016) och störta kommunisterna från makten under perioden 1960-62. https://en.wikipedia.org/wiki/Cuban_Project

Fulgencio Battista: Kubas president 1940-44 samt 1955-59. Här på tidskriften Times omslag.

Försöken att mörda Castro, som tagit makten på nyåret 1959 efter en framgångsrik gerillakamp och tvingat den tidigare korrupte diktatorn Fulgencio Battista (1901-73) att fly till Miami i Florida jämte över en halv miljon landsmän, omfattade exempelvis mordförsök via förgiftade cigarrer och en förgiftad dykardräkt. Det ter sig därför inte som helt orimligt att kubanerna ville hämnas för attackerna mot Castro och svara med samma mynt.

Enligt den amerikanske författaren William F. Buckley, Jr. (1925-2008), grundare av den inflytelserika konservativa tidskriften National Review, i tomanen ”Mongoose R.I.P.” (London 1987) handlade Lee Harvey Oswald på direkt eller indirekt uppdrag av Fidél Castro i Havanna. Boken tar upp CIAs mordförsök på Castro och robotkrisen på Kuba, och även om boken i mycket bygger på fiktiva händelser så talar fakta i målet för att teorin om Castro-regimens inblandning kan vara riktig.

Om mordet på John F. Kennedy – trots Warren-rapporten och trots de nu frisläppta dokumenten – åtminstone delvis ter sig gåtfullt så kan detsamma förvisso sägas om mordet på Lee Harvey Oswald den 24 november 1963. Oswald sköts till döds från 30 centimeters håll av den kriminellt belastade nattklubbsägaren Jack Ruby (1911-67), egentligen Jacob Leon Rubenstein, under förflyttning från polishäktet i Dallas till delstatsfängelset mitt under televiserad direktsändning från TV-bolaget NBC: https://www.youtube.com/watch?v=r6PcVCqg3tg

Lee Harvey Oswalds baneman Jack Ruby avled i fängelse 1967.

Det har spekulerats vida om motivet till Rubys mordhandling och personligen kan jag tänka mig tre motiv: 1. Jack Ruby var personligen chockad över mordet på Kennedy och ville hämnas detta genom döda Oswald. 2. Ruby hade maffiaförbindelser och sköt Oswald för maffians räkning för att dölja dess inblandning i mordet. 3. Ruby handlade på uppdrag av den kubanska regimen i syfte att mörka dess inblandning.

Enligt Warren-rapporten fanns inget som tydde på att Ruby hade maffiarelationer, och tanken att en upprörd privatperson skulle vilja vedergälla mordet på en omtyckt president genom att avliva mördaren framstår i alla fall för denna bloggare som tämligen osannolik. Om teorin om Castro-regimens inblandning i Kennedy-mordet är riktig – vilket jag hävdar att den kan vara – blir tanken att Ruby agerade för kubanernas räkning desto mer plausibel. Ruby besökte för övrigt själv Kuba 1959. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jack_Ruby

Lee Harvey Oswald: lejd av kubanerna?

Jack Ruby dömdes den 14 mars 1964 till döden för mordet på Lee Harvey Oswald men avled i fängelse i en cancerrelaterad sjukdom den 3 januari 1967 innan domen hunnit verkställas.

Det har formulerats tonvis med konspirationsteorier avseende mordet på president John F. Kennedy. Det mest kända exemplet härvidlag är väl Oliver Stones Oscar-belönade film JFK från 1991, enligt vilken bland andra Kennedys vicepresident Lyndon Johnson var inblandad i försöken att mörklägga mordhandlingen. Detta är inte något som jag tänker ta upp här, mycket beroende på att jag är mer eller mindre allergisk mot konspirationsteorier. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/16/behovet-av-konspirationer/

Mycket av glorian kring John F. Kennedys ”1000 dagar” som USAs president härrör från mordet den 22 november 1963. Hade Kennedy fått fortsätta är risken stor att han, precis som sin efterträdare, svårt vingklippts Vietnamkriget och kanske också de skandaler som omgärdade hans privatliv men som pressen teg om. I verkligheten var Kennedy en ganska ordinär politiker som levde högt på familjens pengar och sin personliga karisma.

Chefsdomare Earl Warren (1891-1974), ordförande i Warren-kommissionen.

Fotnot: Warren-kommissionen leddes av presidenten i USAs Högsta domstol, Earl Warren. Övriga medlemmar var förre CIA-chefen Allen Dulles, kongressmannen och senare presidenten Gerald Ford, kongressman Hale Boggs, förre chefen för världsbanken John J. McCloy, Georgia-guvernören Richard Russell, senator John Sherman Cooper och senator Arlen Specter (juridisk rådgivare)

100 år sedan Richard Nixon föddes: en av de stora presidenterna

25 oktober, 2013

new-book-alleges-richard-nixon-had-an-affair-with-a-florida-businessmanUSAs 37e president Richard M. Nixon (1913-94).

I år är det  100 år sedan Richard Nixon – den ende amerikanske president som avgått frivilligt från sin post – föddes. Jag skall försöka reda ut varför han blev så hatad men också älskad och även belysa de betydelsefulla insatser han svarade för, innan han 1968 valdes till president efter en jämn uppgörelse med demokraternas kandidat Hubert Humphfrey. Nixons största bedrift som president var sannolikt hans Kina-politik, vars följder är med oss än i dag.

Richard Milhous Nixon föddes i Yorba Linda, Orange County i Kalifornien den 9 januari 1913. Han kom från enkla förhållanden. Föräldrarna var Frank Nixon och Hannah Milhous, den senare med tysk bakgrund. Fadern var först metodist men blev omsider, liksom hustrun, kväkare. Den unge Richard fick en sträng uppfostran och förbjöds svära, dansa och dricka alkohol. Av bröderna avled Arthur och Harold i TBC i unga år medan Donald levde mellan 1914 och 1987. Yngsta brodern Edward, född 1930, lever fortfarande.

Unge Richard visade sig vara en duktig skolelev som gillade latin och Shakespeare. Eftersom familjens ekonomiska omständigheter inte tillät akademiska studier vid någon av de mer prestigefyllda läroanstalterna, enrollerade sig Nixon först vid Whittier College i Kalifornien. Nixon valdes här till ordförande i elevrådet. Därefter började han studera juridik vid Duke University i Durham, North Carolina 1934. Båda dessa institutioner präglades av de ideal som förfäktades av metodister/kväkare.

Nixon försökte sedan få en anställning vid några av de mer kända advokatbyråerna i New York men misslyckades med detta, varför han återvände till Duke för att ta sin advokatexamen. När det var klart flyttade han tillbaka till Whittier, där han blev delägare i en advokatbyrå som drevs av en vän till familjen. 1940 gifte han sig med high school-lärarinnan Pat Ryan. Tillsammans fick de döttrarna Tricia, född 1946, och Julie, född 1948. Den senare kom att gifta sig med en sonson till förre presidenten Dwight D. Eisenhower, vars vicepresident Nixon var i två perioder.

Novelist-Ann-Beattie-imagines-Mrs-Nixon-BEJJ6JD-x-largeFamiljen Nixon: Julie, Tricia, Richard och Pat.

Under Andra världskriget var Nixon inkallad i flottan. Han ansågs vara ha goda ledaregenskaper och avancerade till örlogskapten. Han skall också ha gjort sig ett namn som den amerikanska Stilla havs-flottans främste pokerspelare. Efter kriget gav sig Richard Nixon politiken i våld och anslöt sig till Grand Old Party (GOP), det vill säga republikanerna. 1946 invaldes han vid 33 års ålder i den amerikanska kongressens representanthus.

Nixon invaldes i representanthuset samtidigt som den blivande presidenten John F. Kennedy. Deras respektive tjänsterum låg intill varandra, och de blev goda vänner trots olika partier och sina helt olika typer av bakgrund. 1950 invaldes Nixon i senaten efter en antikommunistisk valkampanj som gav honom smeknamnet ”Tricky Dick”. Nixon gillade inte att framträda offentligt men gjorde likväl bra ifrån sig som kampanjtalare.

Antikommunismen låg i tiden i USA. Flera uppseendeväckande sovjetiska spionhärvor hade avslöjats, och Nixon deltog mycket aktivt i arbetet att avslöja kommunistiska landsförrädare. Han grundlade genom denna verksamhet  ett rykte som stenhård antikommunist, vilket gjorde honom hyllad och uppskattad i vissa kretsar. I andra, mer vänsterinriktade kretsar gjorde samma verksamhet att han betraktades med avsky som en fiende till så kallade progressiva värden.

imageAlger Hiss dömdes till fem ås fängelse för mened.

Jan Olof ”Jolo” Olsson har i bokverket 20e århundradet (Del 6 1951-1960) sammanfattat Richard Nixons ställning vid denna tid på följande sätt:

Nixon var för stora skaror nästan nationalhjälte. Av andra var han hjärtligt avskydd. Hans politiska karriär grundade sig på hans insats 1948 då han som medlem av representanthuset i Washington satt med i den kommitté som undersökte oamerikansk verksamhet. Det var Nixon som mot de övriga medlemmarna i kommittén, mot allmänna opinionen och trots kritik och hån i pressen var övertygad om att Alger Hiss, en av de framträdande i Franklin Roosevelts administration, trots sina nekanden var skyldig till vad han anklagats för, nämligen att ha lämnat ut uppgifter till en kommunistisk agent. Det visade sig att Nixon hade rätt, och från det ögonblicket blev han dessvärre de ultrapatriotiska amerikanernas idol och för de liberala den mest avskydda figuren i politiken näst senator McCarthy.

Just det. Nixon fick rätt den gången, liksom så många andra gånger. Det har det vänstervridna/politiskt korrekta etablissemanget i USA och västvärlden aldrig kunnat förlåta honom.  Nixon trodde, mer än de flesta andra, på den avhoppade kommunisten och redaktören i tidskriften Time, Whittaker Chambers, när denne hävdade att den respekterade diplomaten Alger Hiss – som vid denna tid var ordförande i den ansedda Carnegiestiftelsen – inte bara var medlem i det amerikanska kommunistpartiet, utan också hade lämnat ut hemliga dokument till Sovjetunionen.

Det var den 21 januari 1950 som en jury i New York fann Alger Hiss skyldig till mened och dömde honom till fem års fängelse. Han kunde formellt inte dömas för spioneri, eftersom de brott han begått var preskriberade, men i realiteten var det som sovjetspion och landsförrädare han dömdes och tvingades schavottera inför en hel värld. De avgörande bevisen mot Hiss var mikrofilmer innehållande avfotograferade dokument som Chambers hade gömt i en ihålig pumpa på sin bondgård i Maryland. Historien med pumpan har sedan använts för att förlöjliga Nixon och hans medarbetare, precis som om bevisen skulle vara mindre trovärdiga om de gömts i en pumpa.

Alger Hiss förnekade under resten av sitt långa liv sin skuld och har därvid alltid haft en trogen anhängarskara bland de politiskt korrekta i västvärlden. Under rättegången kom dock Hiss att inveckla sig i det mer långsökta försöket att dölja sanningen efter det andra. Först gjorde han gällande att han aldrig i hela sitt liv sett Whittaker Chambers. När det emellertid blev klart att den senare hade detaljerade kunskaper om makarna Hiss privatliv, möblemanget i deras bostad och om Algers fritidsintressen, övergick han till att påstå att han känt Chambers flyktigt men då under ett annat namn.

Under båda rättegångarna mot Alger hiss gick Nixon hårt åt den kommunistiske sovjetspionen, vilken lika envetet och med ett överlägset flin på läpparna bedyrade sin oskuld och samtidigt anklagade Chambers för att vara än sinnessjuk, än försmådd homosexuell beundrare av Hiss. Till slut blev det Nixon – och rättvisan – som segrade. Chambers kontrasterar i sin berömda memoarbok Witness (1952) de styrkor som ”vann Hiss-fallet åt nationen” mot ”de glittrande Hiss-styrkorna”. Skillnaden dem emellan var, menade Chambers, ungefär densamma som ”mellan det glittrande franska ridderskapet och de något skamfilade engelska bågskyttarna, som segrade vid Agincourt”.

Richard Nixons insats i Hiss-fallet kan knappast överskattas. Om inte Alger hiss hade fällts och vidden av det sovjetiska spionaget i USA inom framförallt Roosevelt-administrationen blottlagts, hade cancern troligen inte kunnat kontrolleras och kanske fått en dödlig utgång för USA som fri och demokratisk nation.

eisenhower-and-nixonEisenhower och Nixon: president och vicepresident.

Richard Milhous Nixon var under hela sin offentliga verksamhet förföljd av skandaler och kontroverser. Efter Hiss-affären kom, sedan Nixon nominerats till Eisenhowers vicepresident, den så kallade Checkers-affären. Nixon anklagades här för att ha tagit emot motsvarande 90 000 kronor i mutor av en affärsman. Den enda gåvan han tagit emot, försäkrade Nixon dock i ett emotionellt TV-tal till nationen, var hunden Checkers som hans små döttrar tyckte så mycket om.

I talet berörde Nixon också sin fattiga barndom i ett enkelt kväkarhem. Genom talet fick Nixon opinionen på sin sida och tvingade Eisenhower, som hade en ganska sval inställning till sin vicepresident, att uppskattande tillstå: ”Dick, you are my boy.” Inför presidentvalet 1956 försökte presidenten förmå Nixon att avsäga sig vicepresidentskapet för att i stället ingå i regeringskabinettet. Nixon, som anses vara en av de mest inflytelserika vicepresidenterna i USAs historia, vägrade dock gå med på detta.

När Eisenhowers två presidentperioder var över – han hade i båda valen besegrat den demokratiske kandidaten Adlai Stevenson – var Richard M. Nixon den logiske republikanske kandidaten. Uppgörelsen mellan honom och demokraternas John F. Kennedy i november 1960 blev ett av historiens jämnaste amerikanska presidentval. I den TV-sända valdebatten framstod Nixon på grund av sin mörka skäggbotten för en majoritet av allmänheten som mer osympatisk än den insmickrande Kennedy med sin pojkaktiga frisyr och sitt tandrika leende.

untitledNixon och Kennedy i TV-debatten. Kennedy vann på grund av Nixons skäggstubb.

Kennedy vann med en marginal omfattande endast 120 000 röster. Räknat i elektorsröster var dock skillnaden till Kennedys fördel så pass stor som 303 mot 219. 1962 ställde sedan ”Tricky Dick” upp i Kaliforniens guvernörsval och förlorade med stort eftertryck. Hans politiska karriär tycktes vara över, och i ett bittert uttalande inför den samlade presskåren vidhöll Nixon: ”You won´t have Nixon to kick around any more.” Richard Nixon var emellertid tillbaka redan 1964, då han gjorde ett misslyckat försök att bli nominerad som republikanernas presidentkandidat. I stället valde han att arbeta för Grand Old Partys uttalat konservative kandidat Barry Goldwater, som förlorade jordskredmässigt till Lyndon B. Johnson.

Nixons tid skulle komma i november 1968, då han besegrade Johnsons vicepresident Hubert Humphrey i ett jämnt val men där fördelningen av elektorsrösterna blev klara 301 mot 191. Nixon hade luttrats genom en rad kriser och stod nu redo att ta på sig rollen som världens mäktigaste ledare. Under de första fyra åren som USAs 37e president var han inte frånvarande från jobbet en enda dag på grund av sjukdom. Som vicepresident valde han den tämligen okände guvernören i Maryland, Spiro Agnew.

richard-nixon-agnewNixon och Agnew.

Nixon och Agnew omvaldes med synnerligen betryggande marginal i presidentvalet 1972, då det demokratiska partiet ställde upp med den vänsterradikale Vietnam-krigsmotståndaren George McGovern. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där högerliberalen Björn Ahlander var chefredaktör,  skrev i en ledarkommentar den 9 november 1972:

”I ett vidare perspektiv utgör Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitik ett hopp för världen. Deras mål är att dra in Sovjetunionen, Kina, Japan, Västeuropa och andra länder i ett globalt balanssystem som är ägnat att förebygga stora krig och som möjligen kan leda till en ny världsordning. Ingenting liknande detta har på allvar försökts sedan den berömda Wien-kongressen efter de förödande Napoleon-krigen.”

Nixon var i själ och hjärta, vilket framgått ovan, en övertygad antikommunist och ”kall krigare”, men han blev aldrig riktigt den konservativa amerikanska opinionens gunstling, även om de konservativa naturligtvis uppskattade hans insatser i kommunistbekämpningens tjänst i slutet av 1940- och början av 1950-talen.

Han var snarast en moderat konservativ pragmatiker, och hans och Kissingers avspänningspolitik uppfattades av många, sannolikt med en viss rätt, som alltför tillmötesgående gentemot Sovjet. Liksom många andra västliga bedömare överskattade Nixon och Kissinger den sovjetiska militära styrkan och sovjetsamhällets stablitet. Först Ronald Reagan ett decennium senare insåg att Sovjetunionen – som Reagan benämnde ”ondskans imperium” – kunde och skulle besegras av den fria världen med Förenta staterna som ledarnation.

100729_nixon_ap_218Nixon omgiven av amerikanska soldater  under ett besök i Sydvietnam.

Reagan behövde dock inte besväras av Vietnamkriget, som var en kvarnsten om halsen för både Nixon och hans företrädare Johnson. Nixon lovade redan då han tillträdde 1968 att avsluta konflikten i Indokina med hedern i behåll, och i januari 1973 såg detta ut att ha lyckats med Parisavtalet som renderade Henry Kissinger och den nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho Nobels fredpris.

Drygt två år senare hade dock kommunisterna segrat i Sydvietnam, Laos och Kambodja sedan USA gradvis dragit tillbaka alla sina stridskrafter. Nixon-administrationens mantra ”fred med ära” kunde aldrig dölja det faktum, att Förenta staterna för första gången i historien hade förlorat ett krig. Vilka orsakerna till utgången av Vietnamkriget än var, så var inte president Nixons omedvetenhet om kommunismens natur en av dem.

kissingerDoktor Henry Kissinger: Nixons nationelle säkerhetsrådgivare samt utrikesminister.

Få förstod mer än Nixon kommunismens verkliga karaktär. Nixon torde med bitter klarhet ha insett att kriget inte kunde vinnas, men han försökte genom att beordra omfattande bombningar av Hanoi och Haiphong julen 1972 tvinga kommunisterna till förhandlingsbordet och få till stånd så förmånliga fredsvillkor som möjligt.

Det är tveksamt om Nixon någon gång på allvar trodde, att den korrupta regeringen i Saigon i längden kunde försvara sig mot anstormningen norrifrån.  Nordvietnam var tungt beväpnat med vapen från Kina och Sovjet samt hade till sin hjälp en femtekolonn i Sydvietnam, som i större delen av västvärlden kallades Viet Cong (vietnamesiska kommunister) men i Sverige benämndes FNL.

NixonVisitsChinaPresident Nixon överlägger med Röda Kinas premiärminister Chou En-lai.

Richard Nixons största utrikespolitiska bedrift kom med den Kina-politik som utformades av honom och den nationelle säkerhetsrådgivaren, senare utrikesministern Henry Kissinger. Genom sin resa till Peking 1972 förhindrade Nixon av allt att döma Kina att återförenas med Sovjetunionen och därmed skapa ett nära nog oövervinneligt världskommunistiskt block. Detta kunde ske genom att Nixon och Kissinger för de kommunistkinesiska  ledarna inklusive den redan senile ordförande Mao  Tse-tung kunde presentera amerikanska satellitfoton som visade offensiva sovjetiska militäranläggningar nära den kinesiska gränsen.
  
Att USAs närmande till det Röda Kina i sinom tid skulle gå ut över den traditionella partnern Republiken Kina på Taiwan (det var Carter-regeringen som erkände Peking på Taipeis bekostnad 1979) var beklagligt men kanske oundvikligt. I detta globala perspektiv framstår Watergate, som slutligen blev Nixons fall, som en struntsak.

Richard Milhous Nixon var en komplex personlighet. Han beskrev sig själv vid något tillfälle som ”en inåtvänd person i ett utåtriktat yrke”, en man som för sin personliga del och å sin familjs vägnar förmodligen skulle ha varit lyckligare om han på heltid fått ägna sig åt advokatyrket. Men viljan att göra en bestående samhällsinsats och att kämpa för de ideal han höll högt vägde tyngre, och trots sin naturliga tillbakadragenhet var han effektiv när han var ute på valturnéer. Att han var en god talare bevisade han genom sitt installationstal i Washington, D. C. i januari 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=zjFZlFXnrNs

imagesCANND5O5

Efter sin avgång 1974 – han hade dessförinnan och till sina många fienders stora förtret av sin efterträdare Gerald Ford benådats för eventuella brott begångna i samband med Watergate-affären – blev Nixon en respekterad ”äldre statsman” och ansedd utrikespolitisk analytiker och utlandsgäst. Han författade en rad framsynta böcker av vilka The Real War (1980) kommit ut i svensk översättning på Contra förlag under titeln ”Det verkliga kriget”. För mig kommer Nixon alltid att framstå som en av de stora presidenterna.

Sexskandaler, hor och avkristning

22 juli, 2013

Det har nog inte undgått många att Sverigedemokraterna (SD) drabbats av en ny sexskandal. Polisanmälan har inlämnats mot en så kallad hög SD-tjänsteman för sexuellt ofredande riktat mot en SD-kvinna. Jag avstår från alla spekulationer om de faktiska händelseförloppen utan överlåter med varm hand detta åt utredarna att bedöma.

Allmänt sett tycker jag emellertid alla sådana här solkiga historier bara är för bedrövliga för alla berörda och oavsett vilket parti som drabbas därav. Jag kan på rak arm erinra mig ett antal partirelaterade sexskandaler, där den mest iögonenfallande väl gällde en socialdemokratisk riksdagsman som i fyllan och villan  skall ha stått utanför dörren till en kvinnlig partikamrats bostad och uppmanat henne: ”Knulla, knulla för fan!”

imagesRiksdagsman Per Svedberg (S) i fylle- och sexskandal.

Riksdagsmannen, Per Svedberg från Gävleborgs läns valkrets, leddes bort i bara kalsongerna av vakter. Svedberg erkände det faktiska händelseförloppet men ville inte vidgå den något skabrösa uppmaningen. Händelsen inträffade 2009 men innebar tydligen inget avbräck i Svedbergs politiska karriär, eftersom han alltjämt kvarstår som riksdagsman. Mer om händelsen här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12202418.ab

De två SD- tjänstemän, varav en tillika folkvald politiker, som anklagats för trakasserier av sexuell natur har upplysningsvis båda lämnat sina tjänster inom partiet och även själva partiet. Varav man rimligen kan dra slutsatsen att SD ser allvarligare på incidenter av det här slaget än S.

Att politiker ertappas med brallorna nere är ju inte precis någon ny företeelse vare sig i Sverige eller utlandet. I Sverige är den så kallade Geijeraffären fortfarande i gott minne: den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer (1909-99) påkoms i början av 1970-talet med att ha köpt sexuella tjänster av prostituerade, vilket i och för sig inte var olagligt vid denna tid.

secondColumnStatsrådet och sexköparen Lennart Geijer.

Det allvarliga bestod noga taget av två förhållanden: dels att Geijer såsom regeringsledamot kan bedömas ha varit i riskzonen att i utpressningssyfte utnyttjas av främmande makt; dels att regeringen Palme med statsministern själv i spetsen i det längsta sökte mörka skandalen. I en bok om hela den så kallade bordellhärvan, som kom ut för några år sedan, utpekades desslikes ett antal andra höga politiker inom såväl socialdemokratin som borgerligheten som sexköpare.

Internationellt väckte den så kallade Profumoskandalen stort uppseende på sin tid. 1963 tvingades John Profumo (1915-2006), försvarsminister i den brittiska Tory-regeringen, avgå sedan han uppdagats ha haft en sexuell relation med topless-dansösen Christine Keeler och sedan ljugit om det.

Keeler hade samtidigt en affär med den sovjetiske marinattachén Eugene Ivanov, och det spekulerades naturligtvis i om Keeler lämnat ut hemlig information hon fått av Profumo till  Ivanov. Det uppges att Profumos hustru, aktrisen Valerie Hobson, hela tiden troget stod vid makens sida.

profumo_1600942cJohn Profumo blev ett jagat villebråd för press och allmänhet under Profumoskandalen.

I Frankrike ses politikers utomäktenskapliga snedsteg av tradition i ett mer försonande ljus än i resten av västvärlden. Den socialistiske franske presidenten Francois Mitterrand hade i 15 års tid en affär med svenskan Chris Forsne, som han blivit presenterad för av Olof Palme på Bommersviks kursgård 1979. Forsne födde 1988 en son.

En annan av Mitterrands älskarinnor hette Anne Pingeot, som 1974 födde Mitterrands barn. Olof Palme å sin sida (1927-86) sägs enligt ihållande rykten ha haft en relation med den amerikanska artisten Shirley MacLaine.

Mer om Mitterrand och Forsne här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15256649.abr

I det religiösa USA har politikers utomäktenskapliga förbindelser stundom givit upphov till saftiga rubriker. President Bill Clintons politiska karriär var kantad av kvinnoaffärer, vilka hans hustru Hillary översåg med endast därför att hon genom Clinton själv såg en möjlighet att tillägna sig politisk makt.

Mest omtalad blev Lewinskyaffären, presidentens relation med den unga praktikanten Monica Lewinsky som bland annat inbegrep såväl oral- som cigarrsex (!) i Vita huset. Clinton ljög det amerikanska folket rätt i ansiktet när han bestämt förnekade att han haft sex med ”den där kvinnan, fröken Lewinsky” varför han ställdes inför riksrätt 1999 men frikändes.

Clinton menade sig kunna neka till att ha haft en sexuell förbindelse med Lewinsky, då han hävdade att han inte haft samlag med henne vilket till äventyrs också är sant.

bclintonMonica Lewinsky och Bill Clinton.

Bill Clinton var långt ifrån den förste amerikanske president som hållit sig med utomäktenskapliga sexpartners. Republikanen Warren G. Harding (1865-1923), ansedd som en av USAs sämsta presidenter genom tiderna, pläderade för striktare sexuallagar i sin valkampanj 1919 samtidigt som hans älskarinna stod i begrepp att föda hans barn.

Den uppenbare sexmissbrukaren John F. Kennedys (1917-63) multisexuella eskapader, där Marilyn Monroe bara var en i raden av älskarinnor, är blott alltför beryktade för att närmare beröras här. Kennedys oförmåga att hålla sig inom äktenskapets hank och stör var allvarlig, då den äventyrade den nationella säkerheten genom att presidenten vid ett tillfälle bland annat delade älskarinna med en maffiaboss. Kennedys efterträdare, Lyndon B. Johnson (1908-73), sägs för sin del ha supit, svurit och horat sig igenom sin fem år långa presidenttid.

Monroe+John+F+Kennedy+Top+Secret+Fbi+Forbidden+PicMonroe och Kennedy.

Även Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Dwight D. Eisenhower (1890-1969) höll sig med älskarinnor, låt vara att detta tack vare medias benägna diskretion undgick allmänhetens kännedom.

Jämfört med exemplen närmast ovan, förefaller det som de alltför indiskreta SD-tjänstemännen påståtts ha ägnat sig åt ha varit förhållandevis oskyldigt, även om det alltid är trist och tragiskt när drabbade kvinnor känner sig obehagligt berörda och trakasserade. Personligen håller jag mig i egenskap av troende kristen med en ganska strikt moral: jag anser att sex hör hemma inom äktenskapet eller åtminstone inom ett fast förhållande.

En av orsakerna till den alltmer urartade sexualmoralen är utan tvivel samhällets avkristning och den starka ställning som sexualrelaterade påtryckargrupper såsom RFSL, RFSU med flera tillägnat sig med hjälp av kristendomsfientliga politiker. Inte mycket är längre tabu bortsett från pedofili och våldtäkter. Jag tillhör den generation då de judeo-kristna grundvalarna såsom Tio Guds bud och Jesu Bergspredikan lärdes ut i skolorna från första klass inom ramen för kristendomsundervisningen, då även utantillplugg av psalmverser stod på dagordningen.

bloggTio Guds bud.

Med den undervisningen följde också en känsla för vad som var passande och icke passande uppförande i allmänhet, som jag tror även personer som sedan växte upp och blev ateister eller agnostiker – eller bekännare av annan tro än den kristna – hade god nytta av. I äldre tider såg samhället ytterst allvarligt på utomäktenskapliga förbindelser. Det talades i lagböckerna om lönskaläge (sex mellan två ogifta), enkelt hor (en av parterna var gift) samt dubbelt hor (båda parterna var gifta på annat håll). Dödsstraff förekom i straffskalan.

Jag är ingen förespråkare för återkriminalisering av utomäktenskapligt sex. Om de svenska politiker och tjänstemän som nämns ovan emellertid hade fått en traditionell kristendomsundervisning tvivlar jag på att de hade skämt ut sig och sina partier genom att ägna sig åt aktiviteter såsom att kräva sex på fyllan eller beskriva för kvinnliga arbetskamrater hur ”kåta” de är.