Röda Kina: diktaturens kreatur

Interpolchefen Meng Hongwei försvann den 26 september och uppges nu utredas för brott i Kina.

Den internationella polisorganisationen Interpols ordförande, Meng Hongwei, lämnade sitt hem i franska Lyon -där Interpol har sitt högkvarter – den 25 september för att resa till hemlandet Folkrepubliken Kina. Därefter verkade det som om han hade gått upp i rök. Tills den kinesiska så kallade antikorruptionsenheten meddelade att Meng gripits och nu utreds för ett icke specificerat brott. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/interpolchef-utreds-for-brott-i-kina

Meng Hongwei, född 1953, valdes till ordförande för Interpol 2016 trots varningsord om att Kina med Meng i ledningen skulle få lättare att spåra upp kinesiska regimkritiker utomlands. Meng var, parallellt med Interpol-åtagandet, en av flera biträdande ministrar för offentlig säkerhet i det röda Kina. Interpol grundades 1923 och är världens tredje största internationella organisation med 193 anslutna länder efter FN och internationella fotbollförbundet FIFA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Interpol

Interpol fick Mengs avskedsansökan den 7 oktober, varefter sydkoreanen Kim Jong-yang tillträdde som tillförordnad chef fram till organisationens kongress i Dubai 18-21 november, då en ny ordförande kommer att väljas.

Mengs hustru, Grace Meng, har uttryckt rädsla för såväl makens öde som för sin familj, vilken uppges ha utsatts för flera hot. Det kan råda liten tvekan om att fru Mengs rädsla är befogad. Den kinesiska antikorruptionsenheten anses av en del bedömare bland annat vara ett verktyg för att undanröja tänkbara maktrivaler till president Xi Jinping.

Metoden att låta dissidenter och andra obekväma personer ”försvinna” har tillämpats av den kinesiska så kallade folkrepubliken under ett antal år. En av dem som drabbats är konceptkonstnären, skulptören och arkitekten Ai Weiwei, född 1957, en känd regimkritiker som vistats mycket i USA. Denne greps på en flygplats i Peking 2011 och hölls därefter isolerad i 81 dagar i en cell utan fönster innan han frigavs. Han tvingades då skriva på en bekännelse om att han gjort sig skyldig till skattebrott. https://www.svd.se/kina-slar-mot-dissidenter

Konstnären och arkitekten Ai Weiwei satt inspärrad i 81 dagar i en fönsterlös cell.

Ai Weiweis fader, poeten Ai Qing, gjorde sig även han impopulär hos den kinesiska kommunistregimen då denna leddes massmördaren och psykopaten Mao Tse-tung (1893-1976) och spärrades in i ett arbetsläger 1957. Ai Weiwei har kritiserat den bristande rättssäkerheten i Folkrepubliken Kina och beskrev i en intervju i den amerikanska tidskriften Newsweek den 28 augusti 2011 Peking som en ”mardröm” och en stad med tusentals osynliga platser från vilka människor kan försvinna spårlöst.

Ai Weiwei fick tillbaka sitt kinesiska pass 2015 och kan nu åter resa utomlands.

Det på våra breddgrader mest bekanta kinesiska försvinnandet var det som drabbade den svensk-kinesiske författaren och bokförläggaren Gui Minhai, född 1964, som försvann från sin semesterlägenhet i Pattaya i Thailand den 17 oktober 2015 i sällskap med en okänd man. Gui är ägare till förlaget Mighty Current vilket publicerat populärlitteratur som kritiserat högsta ledningen i Kina.

Gui Minhai försmäktar alltjämt i kinesisk fångenskap.

Ungefär samtidigt som Gui försvann drabbades flera anställda vid Mighty Current i Hongkong av samma sak. Dessa frigavs senare sedan de av den kinesiska säkerhetstjänsten tvingats erkänna brott de var oskyldiga till. Gui Minhai förblir dock i kommunistkinesiskt fängelse. Han tilläts i augusti ta emot besök av svensk medicinsk personal. https://www.svt.se/kultur/ud-svensk-lakare-har-besokt-gui-minhai

Internationella PEN-klubben och Amnesty International har engagerat sig för Guis sak, vilket även utrikesminister Margot Wallström gjort.

Ytterligare ett försvinnande drabbade den kinesiska filmstjärnan Fan Bingbing, född 1981, som försvann utan ett spår i juni i år. Fan har medverkat i en rad filmer i hemlandet och även setts i Hollywood-produktioner såsom ”X-men: Days of Future” samt ”Iron Man 3”. Hon rankades enligt den amerikanska tidskriften Forbes 2015 som världens fjärde högst avlönade aktris. https://nyheter24.se/noje/914640-fan-bingbing-ar-sparlost-forsvunnen

Efter att till synes ha varit uppslukad från jordens yta i tre månader dök Fan Bingbing åter upp sedan hon åtalats för skattebrott. Hon krävs nu på motsvarande drygt en miljard kronor av den kinesiska staten. Fan har bett om ursäkt på sociala medier. https://www.di.se/nyheter/kinesiska-filmstjarna-skyldig-staten-11-miljarder/

Aktrisen Fan Bingbing dök upp igen efter att ha varit försvunnen i tre månader. Foto: Shutterstock

Ovanstående exempel ger en uppfattning om hur diktaturens kreatur agerar i det röda Kina. Respekten för människors liv och frihet är. liksom i alla totalitära diktaturer, absolut noll.

Folkrepubliken Kina är det land i världen som avrättar överlägset flest människor. Även om Kina inte offentliggör någon officiell statistik över antalet avrättningar beräknas det att landet avrättar fler personer än alla andra länder tillsammans. Efter Kina i den föga uppbyggliga statistiken återfinns länder som Iran, Vietnam, Irak, Pakistan och Saudiarabien.https://www.omvarlden.se/Branschnytt/nyheter-2017/har-avrattas-flest-manniskor-i-varlden/

 

Marine Le Pen: en modern Jeanne d´Arc med skavanker

Marine Le Pen – Frankrikes nästa president?

Franska opinionsmätningar ger Front Nationals (FN) ledare, Marine Le Pen, född 1968, goda chanser att ta sig vidare till andra omgången i det franska presidentvalet i vår om ingen av kandidaterna når 50 procent av rösterna i den första (vilket är mindre troligt att någon gör). Och även om den allmänna klokskapen menar att hon troligen är chanslös i en andra omgång, så vet man aldrig – allt kan hända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marine_Le_Pen

Minns så att Hillary Clinton ansågs så gott som bombsäker vinnare i USAs presidentval den 8 november 2016. Spelbolaget Unibet räknade exempelvis ut att Hillary med 79 procents säkerhet skulle ta hem spelet mot Donald Trump. Chocken blev desto större när valresultaten började strömma in, och ansiktena på de svenska TV-kommentatorerna såg till slut ut som fiollådor. http://www.di.se/nyheter/spelarna-sager-sitt-hillary-clinton-vinner-valet/

Vi får se hur det går i Frankrike. Uppenbart är under alla omständigheter att många så kallade Sverige-vänner – dit jag räknar mig – hoppas på Le Pen. Frågan är dock om vi verkligen borde välkomna Marine Le Pen som ny fransk president, i så fall den första kvinnliga statschefen någonsin i detta en smula märkliga och självtillräckliga land. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/09/vad-ar-det-for-fel-pa-frankrike/

De Gaulle på stadshusbalkongen i Montreal 1967: ”Vive Québec libre (Leve det fria Québec)!”

Charles de Gaulle (1890-1970), president 1959-69, är den ledare som i modern tid främst har personifierat den franska nationalandan. Milt vansinnig och definitivt storhetsvansinnig styrde den nästan två meter långe de Gaulle bort Frankrike från det militära deltagandet i NATO till förmån för en aktivistisk fransk utrikespolitik. När han besökte Kanada sommaren 1967 och från en balkong till stadshuset i  Montreal, till publikens jubel, pläderade för självständighet för provinsen Québec var måttet dock rågat. http://www.theunion4ever.com/various-lunatics/charles-de-gaulle/

Den då 76-årige De Gaulles tal innebar en präktig internationell skandal och betraktades allmänt som ett missbruk av Kanadas gästfrihet. Två år senare tvingades de Gaulle bort från presidentposten på grund av sin oförmåga att handskas med den franska studentrevolten. Han efterträddes av den tidigare premiärministern Georges Pompidou (1911-74). Här en länk till en kort filmsekvens från de Gaulles tal till de jublande Montreal-borna: https://www.youtube.com/watch?v=XasQu5YQFUM

Ingen fransk statschef har av naturliga skäl kunnat leva upp till Charles de Gaulles färgstarkhet och personliga karisma och det tror jag inte heller Marine Le Pen förmår göra om hon väljs till fransk president. Även om jag sympatiserar med exempelvis Le Pens islamkritiska budskap och hennes motstånd mot EU-byråkratin finns det annat i hennes uppsättning politiska idéer och uttalanden jag finner mindre tilltalande.

Marine Le Pen förtjänar beröm för att hon på ett förtjänstfullt sätt gjort sitt parti FN mer rumsrent. 2015 uteslöt hon till och med sin egen far, FN-grundaren Jean-Marie Le Pen, ur partiet sedan han återigen upprepat sitt mantra om att (de nazistiska) ”gaskamrarna var en detalj i historien” och därmed bagatelliserade Förintelsen. Sådant är straffbart i Frankrike, och Jean-Marie Le Pen har flera gånger bötfällts för liknande uttalanden.

Här är det inga sura miner mellan far och dotter…

Trots Marines ansträngningar är antisemitismen långt ifrån utrotad ur FN och den är inte heller begränsad till den äldre Le Pen. Undersökningar har visat att antisemitiska stämningar och känslor är mer utbredda inom fronten och dess väljarunderlag än hos andra politiska partier och deras sympatisörer. https://www.euractiv.com/section/eu-elections-2014/news/french-national-front-plagued-by-anti-semitism/

Dagens Frankrike är svårt plågat av islamisk extremism och aktiv islamism och har skakats av flera spektakulära terrordåd som tillsammans skördat omkring 200 människors liv. Många i det franska elektoratet sätter därför sitt hopp till Marine Le Pen och hennes motstånd mot denna form av extremism, som hotar icke minst Frankrikes judar. Jag önskar henne och Frankrike all lycka i det viktiga arbetet att rensa upp i det islamistiska träsket.

Det franska parlamentet antog redan 2010 en lag som förbjöd ansiktsmaskering på offentliga platser inklusive heltäckande slöjor av typ burqa och niqab. Senare har även Österrike infört en liknande lagstiftning. https://en.wikipedia.org/wiki/French_ban_on_face_covering Nu vill emellertid Marine Le Pen gå längre och även bannlysa all offentlig exponering av religiösa symboler såsom den manliga judiska huvudbonaden kippa och kristna kors, detta med motiveringen att det på så sätt skulle vara lättare att bekämpa radikal islam.

”Kanske kan de nöja sig med en vanlig hatt”, har Le Pen citerats med adress Frankrikes manliga judar, ”men det skulle vara ett steg i ansträngningarna att utplåna radikal islam i Frankrike”.

Islamistiskt terrordåd i Paris – men vad hjälper kippa- och korsförbud?

Det utpräglat sekulära Frankrikes religionsfrihet är redan hårt beskuren för att vara i ett västland, och ett kippa- och korsförbud skulle inte göra saken bättre. På vad sätt en sådan åtgärd skulle göra att det lättare att motverka islamismen har åtminstone denna bloggare mycket svårt att förstå – varför skall kristna och judar straffas för det islamistiska barbariet?

Jag spekulerar friskt nu, men möjligtvis är Le Pens tal om kippaförbud en blinkning åt FNs antisemiter att hon trots allt inte helt övergivit dem. Dessutom tror jag Le Pen, och jag medger att jag spekulerar igen, utifrån sitt utpräglat sekulära synsätt inte riktigt begriper sig på religion och vad den betyder för de olika trosbekännarna. Något som i mina ögon definitivt inte är en tillgång. http://forward.com/fast-forward/362315/marine-le-pen-says-jews-should-sacrifice-kippah-to-fight-radical-islam/

FNs frontfigur menar vidare att Frankrikes judar inte längre skall kunna äga medborgarskap i både Frankrike och Israel, även om hon har sagt att hon inte tänker sparka ut dem med dubbla medborgarskap som vägrar välja. Inga fransmän, anser Le Pen, skall kunna vara medborgare i ett land utanför EU inklusive USA. Undantag gör Le Pen dock för Ryssland, som Le Pen favoriserar på ett rätt uppseendeväckande sätt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/10/french-jews-will-have-give-dual-israeli-citizenship-marine-le/

Le Pen har fått mothugg av bland andra den judiske franske parlamentarikern Meyer Habib, som framfört att ”Israel är en livförsäkring” för franska judar om situationen för dem i Frankrike skulle bli olidlig och att dessa inte kommer att avsäga sig sitt franska medborgarskap. Habib underströk vidare att Le Pens parti fortfarande är antisemitiskt präglat och att alla typer av extremism är farliga för Frankrike. http://www.jpost.com/Diaspora/French-MP-pans-Le-Pens-pledged-dual-citizenship-ban-Israel-life-insurance-for-Jews-481320?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Le Pen deklarerade nyligen i ett tal i Lyon att två typer av ”totalitarianism” hotar Frankrike: den så kallade globalismen och den islamistiska fanatismen. Därtill vill hon, om hon blir vald, under sina första sex månader vid makten utlysa en folkomröstning om franskt utträde ur EU (”Frexit”) samt även verka för att Frankrike lämnar NATOs integrerade militärkommando för att i stället helt fokusera på att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga hemmavid. http://abcnews.go.com/International/wireStory/latest-le-pen-twin-totalitarianisms-threaten-france-45280332

Marine Le Pen flankeras på bilden av Matteo Salvini från italienska Lega Nord och Geert Wilders från nederländska Frihetspartiet under ”populistmötet” i Koblenz.

Om man skall döma efter Le Pens hittillsvarande utrikespolitiska instinkter torde detta försvar inte i första hand inriktas på att försvara Frankrike mot ett tänkbart angrepp från arvfienden i öster. Att hon uttryckt åsikten att ”Krim alltid har varit ryskt” kan jag köpa; det är, oavsett allting annat, ett faktum vilket jag själv kunde konstatera under mitt Krim-besök 2004. Detta är dock inget hållbart argument för att ryssarna och deras allierade kan bete sig  efter gottfinnande på halvön. Att Le Pen därtill beskrivit maktförändringen i Ukraina 2014 som en ”statskupp” är inte heller fel.

Hennes sätt att till synes entusiastiskt sluta upp bakom president Vladimir Putin, som på goda grunder av bland andra oppositionspolitikern och förre schackvärldsmästaren, numera New York-baserade Garri Kasparov, beskrivits som en maffiaboss tyder dock som jag ser det på en oförblommerad naivitet som passar föga för en eventuellt blivande fransk president. Dessutom har hon kallat de västliga sanktionerna mot ryska makthavare för ”komplett idiotiska”, vilket jag inte alls håller med om. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-front-national-russian-kremlin-putin-invasion-annexation-crimea-ukraine-2014-a7566196.html

Marine borde kanske lära av USAs nye president Donald Trump, som hon såvitt jag förstår är en stor beundrare av. Trump talade väl om Putin och Ryssland före valet men har, väl på plats i Vita huset och troligen under intryck av förnuftiga medarbetare, anslagit en mer försiktig ton avseende ett eventuellt upphävande av sanktionerna.

Donald Trump lugnade Julia Tymosjenko.

Detta var vad den nye presidenten kommunicerade i samband med en så kallad bönefrukost med den ukrainska oppositionspolitikern, förra premiärministern Julia Tymosjenko, nyligen. Den senare sade sig efter mötet med Trump ha känt sig ”lugnare” vad beträffar Trumps avsikter: http://www.politico.com/story/2017/02/trump-ukraine-russia-sanctions-234631

Marine Le Pen måste nog med sina fel och förtjänster betraktas som den viktigaste av de politiker som brukar räknas som ledargestalter för den nya ”högerpopulismen” i Europa och som, förutom Le Pen, omfattar exempelvis Geert Wilders i Nederländerna, Frauke Petry i Tyskland, Nigel Farage i Storbritannien (även om UKIPs partiledare numera heter Paul Nutall), Norbert Hofer i Österrike och Matteo Salvini i Italien.

Med tanke på den fortgående immigrationskrisen i Europa och det växande missnöjet med EU skulle det förvåna i alla fall mig om inte dessa ledare och deras partier har framtiden för sig. I slutet av januari samlades  de till ett möte i tyska Koblenz i syfte att ventilera sina gemensamma intressen. https://www.washingtonpost.com/world/europe/europes-right-wing-populist-leaders-to-confer-in-germany/2017/01/19/356a056e-dd95-11e6-8902-610fe486791c_story.html?utm_term=.35e0e8d99c1c

Jungfrun från Orléans förevigad på miniatyrmålning från medeltiden.

Man må tycka vad man vill om Marine Le Pen, men att hon för tillfället har vind i seglen och undan för undan kommit att prägla den politiska debatten i Frankrike och i någon mån i det övriga Europa är ostridigt. I många anhängares ögon framstår hon som en modern Jeanne d`Arc (1412-31), även kallad jungfrun från Orléans, som trots att hon var en enkel bondflicka och analfabet utsågs till överbefälhavare för den franska här som slogs mot det engelska inflytandet under Hundraårskriget (1337-1453) mellan Frankrike och England.

Hon hade redan som 12-åring kristet färgade visioner som gick ut på att hon skulle bibehålla sin kyskhet och viga sitt liv åt att rädda Frankrikes självständighet. Hon föll i burgundernas händer, såldes till engelsmännen och brändes slutligen på bål som häxa och utövare av trolldom 1431. Dödsdomen upphävdes sedan 1465 av påven Calixtus III. 1920 helgonförklarade Jeanne d`Arc av påven Benedictus XV. Hon är Frankrikes skyddshelgon och dessutom särskilt helgon för soldater. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d’Arc

Marine Le Pen är en skild trebarnsmamma och moster till parlamentsledamoten Marion Maréchal-Le Pen, född 1989. Hon är inget helgon och knappast kristen så det stör, och inte heller lär hon bli bränd på bål (annat än bildligt talat i PK-media), men att hon i vida kretsar betraktas som Frankrikes räddare undan globalism och islamism är inte att ta fel på. Som framgått ovan menar jag dock att hon är en modern Jeanne d`Arc med vissa skavanker.

Marine som Jeanne d´Arc – Frankrikes frälsare.

Svarta fredagen: islamistterrorn slår till – Sverige på tur?

Översiktsbilder över terrorplatserna. Längst till vänster anläggningen i sydöstra Frankrike, i mitten shiamoskén i Kuwait City där attacken ägde rum cirka två timmar efter den i Frankrike; längst till höger hotellet i Sousse där den sista terrorattacken ”Den svarta fredagen” ägde rum. Allt detta skedde parallellt med att IS-styrkor massakrerade människor i Kobane. Källa: New York Times

Inom loppet av några timmar fredagen den 26 juni slog terrorister med anknytning till den så kallade Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL/DAESH) till på tre skilda kontinenter och mördade drivor av människor och sårade ännu många fler: Frankrike, Kuwait och Tunisien:

http://www.nytimes.com/2015/06/27/world/middleeast/terror-attacks-france-tunisia-kuwait.html

Ungefär samtidigt genomförde samma IS en truppoffensiv mot staden Kobane vid den turkiska gränsen i Syrien och massakrerade cirka 160 män, kvinnor och barn med sedvanlig grymhet. De slogs dock tillbaka av kurdiska styrkor vilka snart kunde återta staden. Det är med allt fog nämnda fredag nu går under beteckningen ”Svarta fredagen”.

 Den här makabra synen mötte tillkallad polis vid den drabbade anläggningen utanför Lyon.

* På en plats mellan Lyon och Grenoble, Saint-Quentin Fallavier i sydöstra Frankrike, angreps på fredagsmorgonen en amerikanskägd gasfabrik. Ett fordon med två personer i körde rätt in i anläggningen varvid två personer skadades. En av terroristerna uppges ha gripits av polis. En explosion hördes vid tiotiden och ett avhugget manshuvud samt en flagga med arabisk text hittades av polis på ett stängsel på platsen, liksom huvudets kropp.

* Minst 39 personer dödades och ännu fler sårades i anslutning till badortshotellet Imperial Marhaba i Sousse vid Tunisiens medelhavskust. Följande en explosion hördes ihållande automateld från en person, en Abu Yanya Qayra-wani, med anknytning till IS som sköts till döds av säkerhetsstyrkor.

 Mannen som enligt IS skall ha utfört terrordådet i Sousse.

Det befaras att dådet kommer att lamslå den tunisiska turistnäringen, som är avgörande för landets ekonomi. Tunisien gick en gång i bräschen för den så kallade Arabiska våren och är alltjämt relativt demokratiskt.

* På fredagen slog även en självmordsbombare till i Kuwait Citiy i Kuwait i den shiitiska Imam al-Sadeq-moskén. Minst 24 människor uppges ha dödats och fler än 200 skadats. Offren utgjordes av främst pojkar och män som deltog i middagsbönen. IS har tagit på sig ansvaret för dådet och gärningsmannen har namngivits som en Abu Suleiman al-Muwahed.

 En skadad moskébesökare tas om hand i Kuwait City.

I Sverige störde på fredagen två radikala muslimer bönen i Stora moskén i Eskilstuna. Männen uttalade sitt stöd för IS och anklagade den svenskfödde imamen Abd al Haqq Kielan, född som Leif Karlsson 1941, för att inte vara rättrogen muslim och ställde till tumult i gudstjänstlokalen:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6199805

Imam Kielan förklarade för ett halvår sedan enligt Nyheter Idag att det inte fanns några belägg för IS-rekrytering i muslimtäta Eskilstuna. Man kan undra om han är lika säker på den saken i dag.

 Imam Kielan-Karlsson har tidigare förnekat IS-rekrytering i muslimtäta Eskilstuna.

http://nyheteridag.se/imam-abd-al-haqq-kielan-isis-rekrytering-i-eskilstuna-ar-bara-rykten/

Vårt land har hittills drabbats av endast ett islamistiskt terrordåd: när den i Tranås bosatte Taimour Abdulwahab osäkrade sitt självmordsmördarbälte på Bryggargatan i centrala Stockholm vid luciatid 2010. Lyckligtvis sprängde han endast sig själv i luften, men resultatet kunde ha blivit ett helt annat och oändligt mer tragiskt. Jag skrev följande på min blogg vid tillfället:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/12/15/det-var-bara-en-tidsfraga/

Taimour Abdulwahab klarade dessbättre bara av att spränga ihjäl sig själv i Stockholm 2010.

Med tanke på Sveriges havererade massinvandringspolitik och mångkulturalism var det egentligen sensationellt att ingenting att detta slag inträffat tidigare. Ty bland de hundratusentals immigranter, varav de från Syrien garanteras permanent uppehållstillstånd, vi tar emot finns helt säkert ett okänt antal IS-terrorister som väl i Sverige står till uppdragsgivarens förfogande att genomföra de terroraktioner denna ger order om.

En angelägen fråga är därför om vi kan vänta framtida islamistiska terrordåd i Sverige. Svaret är givetvis att sådana kan inträffa precis när som helst, detta med tanke på de jihadåtervändare som lindas in i bomull av svenska staten i allmänhet och extremismsamordnare Mona Sahlin i synnerhet och de terrorister som gömmer sig bland övriga immigranter. Enligt SÄPO har ett par terrordåd avvärjts redan, vilket vi givetvis tackar för.

 IS-militanter på marsch. Snart på en gata nära dig?

Sverige under ledning av Fredrik ”Öppna era hjärtan” Reinfeldt valde emellertid i fjol att ställa sig utanför det intereuropeiska samarbetet i syfte att uppspåra och lagföra terrorister, vilket gör SÄPOs terroristbekämpningsmöjligheter dubiösa och chansartade:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/25/sverige-vet-som-vanligt-bast/

Så vem vet när det smäller eller vems huvud som ryker och spikas upp på en stolpe? Din gissning är lika god som min.

Händelser och tankar under veckan som varit: en antagen motion, intervju med Euronews och gruppledarval

 Den vackra, blivande Zacharias Anthelius park vid Katolska kyrkan nära Kanalen. Foto: Tommy Hansson

Jag tar, som sig bör, det roligaste och först inträffade först.

Under sista fullmäktigesammanträdet med den utgående församlingen den 29 september fick jag och SD Södertälje sin första motion antagen. Det var mitt förslag om att uppkalla en offentlig plats efter stadens förste så kallade litterate – det vill säga för ämbetet utbildade – borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624).

Den här motionen har en speciell förhistoria. Jag började forska om Anthelius, bland annat på Riksarkivet och Kungliga biblioteket, efter att ha läst en artikel om denne i en kommuntidning 1995. Där fick jag veta att mäster Anthelius utnämndes till borgmästare i Söder Tällije i maj 1623 av ingen mindre än konung Gustaf II Adolf.

Det blev bråda dagar för den nye borgmästaren, som tidigare tjänstgjort hos hertig Carl Filip i Nyköping och efter dennes död i hans mors, änkedrottning Kristina (som även var mor till kungen), kansli på Gripsholm i Mariefred. Södertälje var nämligen en stad i kris och stod på ruinens brant, men Anthelius tycks verkligen ha gjort skillnad och omtalas i uppskattande ordalag av samtida källor.

 Södertälje under 1600-talet. Ur Erik Dahlberg: Suecia Antiqua et Hodierna.

Vad som däremot inte uppskattades var den religion Anthelius i hemlighet under sina studieår på kontinenten konverterat till: den romerska katolicismen. Det blev stor skandal när det avslöjades vid påsktiden 1624 att Anthelius ingick i en katolsk gruppering som inbjudit en jesuitisk missionär att i lönndom ta sig in i landet. Slutet på den sorgliga historien blev att den 41-årige Zacharias Anthelius och ett par av hans trosfränder dömdes till döden och avrättades med svärd på Stockholms torg (numera Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

1996 författade jag som fullmäktigeledamot för dåvarande Täljepartiet en motion där jag yrkade på att en gata eller offentlig plats i Södertälje skulle uppkallas efter den avrättade borgmästaren, offer för den protestantiska inkvisitionen men alltså en mycket duglig ämbetsman som dessutom var representant för borgarståndet i den dåvarande riksdagen. Motionen bifölls i alla instanser men blev ändå resultatlös – Anthelius fick aldrig någon gata eller plats vid denna tid.

Självklart var jag inte nöjd med detta, och när jag valdes in i fullmäktige för Sverigedemokraterna 2010 tänkte jag följa upp mitt tidigare engagemang och skrev därför 2013 en ny motion med samma yrkande: uppkalla gata eller offentlig plats efter Zacharias Anthelius. Detta bar således frukt i fullmäktige den 29 september sedan motionen bifallits överallt.

Då hade även stadsbyggnadsnämnden förordat att parken utanför Katolska kyrkan – hitintills kallad Kanalparken – lämpligen skulle byta namn till Zacharias Anthelius park, något som även den katolske kyrkoherden godkänt. Det kan nämnas att stadsbyggnadsnämndens ordförande, kommunalrådet Staffan Norberg (V), yrkade bifall på motionen från fullmäktiges talarstol.

Mina forskningsrön framlade jag 2011 i boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans trosfränder. Contra förlag, 215 sidor.

På tisdagen väntade en intervju med det för mig tidigare okända TV-bolaget Euronews med huvudkontor i franska Lyon. Ämne: den syriska flyktinginvandringen till Södertälje. Jag hade i egenskap av partiets gruppledare kommit överens med Euronews Päivi Suhonen om att träffas i Stadshusets foajé, där jag även fick träffa den tyske reportern Hans von der Brelie samt en filmfotograf och en ljudtekniker. Dagen innan hade man grillat kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) på den ganska pampiga stadshusbyggnadens tak.

Vi åkte upp till plan 3, där samhällsbyggnadskontoret håller till. Själva intervjun, som utfördes på engelska, tyckte jag inte beredde några större svårigheter (vi får väl se hur det blir då reportaget sänds). Jag har genomfört nästan identiskt likartade intervjuer med utländska media ett antal gånger i samband med senaste valrörelsen.

Euronews ville dock även att jag skulle gå omkring litet i stadshuskorridorerna  för att kunna lägga in detta i det samlade reportaget, så det blev en hel del gående innan kameramannen var nöjd. Det dryga åtta minuter långa reportaget skall enligt uppgift sändas nu på fredag och visas därefter under en hel vecka vid olika tidpunkter – på 13 språk! Så har jag inte varit internationell kändis tidigare så lär jag väl bli det nu…

 Bloggaren med ryggen mot kameran grillad av teamet från Euronews med reportern Hans von der Brelie i mitten. Håll med om att jag är rätt snygg i håret! Foto: Euronews

Jag hoppar nu till söndagen, eftersom ingenting av större vikt inträffade onsdag till lördag. Mer än att jag vaknade, skrev – bland annat en debattartikel om det organiserade tiggeriet till lokala media –  lyssnade till musik samt i vanlig ordning filosoferade kring diverse av mänsklighetens ödesfrågor. Eftersom min son som vanligt hälsade på åt vi tillsammans en god middag på fredagkvällen.

Jag hade eljest tänkt åka in till Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm fredag afton för att avhöra ett föredrag om de etiopiska judarna, men jag orkade helt enkelt inte utan föredrog samvaro i familjens så kallade sköte. Söndagen den 5 oktober – för övrigt min namnsdag, då jag har Bror (efter min far) som binamn – kände jag det emellertid som min plikt att närvara vid ett historiskt möte med SD Stockholm/Stockholms län landstingsgrupp.

Sverigededemokraterna lyckades i valet 2014 för första gången ta sig in i Stockholms landsting (därtill som vågmästare) med nio ordinarie mandat och utöver det ett antal ersättare, däribland denna bloggare som var tredjenamn på valsedeln för Stockholms län sydvästra valkrets. SD Södertäljes eminenta Ingrid Hult som etta med ett stort antal personkryss blev ordinarie. Den viktigaste punkten på programmet vid mötet var att välja en gruppledare, som i absolut gynnsammaste fall – om än inte särskilt troligt – även kommer att kunna titulera sig landstingsråd.

 Dan Kareliusson som nyvald gruppledare för SD i Stockholms läns landsting. Foto: Tommy Hansson

Klar segrare i den personröstning som följde blev Dan Kareliusson från Stockholms stad, vilken med sin breda erfarenhet från en rad sektorer i samhället måste anses vara ett utomordentligt gott val. Till sin närmaste hjälp i sitt kommande värv får Dan nu Per Carlberg, SD Tyresö och Arnold Boström, SD Huddinge, två goda och brett uppskattade partikamrater.

Dan har redan lyckats ordna så att vårt parti får ett eget hus intill landstingsbyggnaden till vårt förfogande. Det skall bli mycket intressant att följa fortsättningen. Första mötet med det nyvalda landstingsfullmäktige sker den 21 oktober.

I går var det så dags för vår nyvalda fullmäktigegrupp att välja ny gruppledare, där de nio ordinarie invalda hade rösträtt. Mötesordförande nu, liksom vid landstingsmötet dagen före, var  ingen mindre än riksdagsledamoten David Lång som också är ordförande i vår kommunförening. Jag utmanades i omröstningen av Tommy Blomqvist, föreningens vice ordförande, medlemsansvarig, ersättare i kommunstyrelsen och ledamot/ersättare i flera nämnder.

Det blev utmanaren som avgick med segern med 5 röster mot 4. I ytterligare en omröstning valdes jag till vice gruppledare. Med 617 personkryss och gedigen kommunalpolitisk rutin såväl som mediaerfarenhet i bagaget – och med ett förnämligt valresultat där vi så gott som dubblade såväl procent- som mandattal – hade jag trott mig om att kunna göra ett bra jobb som gruppledare också under de kommande fyra åren. En majoritet ville dock annorlunda i god demokratisk ordning, varför jag gratulerar min partivän ”Blomman” till sin nya och ansvarspåliggande position!

 Här syns min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, i direktkontakt med väljarna på Gågatan i Södertälje under den gångna valrörelsen. Foto: Tommy Hansson

Vi har haft ett fruktbart samarbete tidigare, och inget tyder väl på att det kommer att bli sämre framöver. Jag har heller aldrig haft som mål i politiken – eller livet i stort för den delen -att göra vad man kallar karriär, utan mer sett mig som en ”arbetare i vingården” som rycker in där det behövs och i övrigt gör vad jag gör för att det är roligt och/eller nödvändigt. Efter en pionjärinsats som gruppledare 2010 – 2104 under stundom ganska turbulenta förhållanden, med bland annat irakiskt massavhopp, skall det faktiskt bli rätt skönt att slippa att alltid vara partiets ansikte utåt och den det skylls på när det någon enstaka gång går åt pipan.

Som jag ser det bör SD Södertäljes målsättning vid valet 2018 bli att springa om Moderaterna och bli kommunens näst största parti (tror inte riktigt på att vi kan rå på sossarna, men osvuret är som alltid bäst). Om vi håller ihop och ger järnet skall det kunna gå!

Vår kommunförening heter ju SD Södertälje/Nykvarn, och för Nykvarns del utsågs 19-årige John Hult till gruppledare att jämte ungefär jämnårige Patrick Claesson företräda Sverigedemokraterna i fullmäktige på denna ort med knappt 10 000 invånare. Lycka till, grabbar!

 I mitten SDs nyblivne gruppledare i Nykvarn, John Hult, omgiven av Patrick Claesson till vänster samt bloggaren. Foto: Sveriges radio

 

 

 

 

 

 

Förintelsens plats i vår tids Europa

Professor Klas-Göran Karlsson höll ett intressant föredrag i Judiskt Center. Foto: Tommy Hansson

Den 6 oktober hade Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelning bjudit in Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet, att tala över ämnet ”Förintelsens plats i vår tids historia”. Litet synd var det att sammankomsten, som ägde rum i Judiska Centret i Stockholm, inte hade lockat mer än ett tiotal personer. Jag vill genom denna bloggartikel söka bidraga till att Karlssons utmärkta föredrag får ytterligare spridning.

Sedan Stockholms-samfundets ordförande Ulf Öfverberg hälsat de närvarande välkomna inledde professor Karlsson med att förklara, att han anser att frågor som har med offer och lidande att göra är särskilt intressanta. Han har skrivit böcker som bland annat har med den nationalsocialistiska judeförintelsen men också med den kommunistiska terrorn att göra.

– Det finns tre perspektiv i fråga om folkmordet, fastslog Karlsson. För det första det historiska perspektivet: när det började. För det andra det jämförande perspektivet – man kan jämföra olika folkmord, från det unika till det generella. För det tredje det genealogiska perspektivet: vad händer efteråt? Sådant tycker min forskargrupp i Lund är särskilt intressant.

Professor Karlsson och hans forskargrupp i Lund har under en följd av år arbetat med ett projekt som heter ”Förintelsen och den europeiska historiekulturen” som tar upp frågan om hur man hanterat Förintelsen fram till i dag. Karlsson menar att årtalet 1990 är viktigt i sammanhanget: vad hände under åren kring 1990? 1991 kommer journalisten Maria-Pia Boëthius ut med boken Heder och samvete, vilken behandlar den svenska undfallenheten gentemot Nazityskland under Andra världskriget.

– Det var inga nyheter som behandlades i boken, framhåller Klas-Göran Karlsson, men inom några år hade historieintresset i Sverige ökat kraftigt. Det fanns ett nytt historiemedvetande som hjälper oss att orientera oss. 1997 sade statsminister Göran Persson i riksdagen, just före sommaruppehållet, att nu ska vi inte ägna oss åt futiliteter som budgetarbetet utan åt Förintelsen. Han hade då äntligen insett att historia var viktigt, särskilt historien om Förintelsen.

Vad är det då som ligger bakom det uppflammande intresset för Förintelse-historien? Professor Karlsson menade att det finns en enkel förklaring: 1990-talet blev det moraliska medvetandets år. Saker som det judiska guldet – som stulits från judarna – och tvångssteriliseringar diskuterades ymnigt. Plötsligt var Sverige del av ett historiskt orsakssammanhang. Inte minst Socialdemokratins hållning kom i fokus och S tvingades in i en försvarsposition.

1997 igångsattes efter Göran Perssons initiativ i riksdagen projektet ”Levande historia”, vilket bland annat ledde fram till den uppmärksammade Förintelsekonferensen i Stockholm i januari 2000 vilken för mig framstår som Persson-administrationens absoluta höjdpunkt:

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0001/23/konf11.html

– 2003 fick vi ämbetsverket Forum för levande historia, fortsätter Klas-Göran Karlsson. Kanske hade det att göra med ”inträdet i Europa”. Den viktiga fråga som dök upp under 1990-talet var: har Europa en gemensam historia? Också i det övriga Europa hamnade Förintelsen i centrum. Persson vände sig exempelvis till de baltiska nationerna och uppmanade dem att göra upp med sitt förflutna.

Kvinnliga fångar som nyss anlänt till Auschwitz.

– Förintelsen är grundvalen i ett europeiskt historiemedvetande, anser Karlsson. Det integrerade Europa uppstod i ruinerna av det krigshärjade Europa, särskilt efter Auschwitz. Man ville säkerställa, att detta aldrig skulle hända igen. I Bryssel håller man till exempel på och bygger ett förintelsemuseum. Man hade insett vad extrem nationalism och chauvinism kunde ställa till med.

Efterkrigstiden markerar eljest  slutet på något och början på något nytt. Man hänger sig åt en progressiv historiesyn, särskilt i Sverige – man ville se framåt och inte bakåt. I det perspektivet fick Förintelsen inte plats. Många länder var vidare så upptagna av att ”tycka synd om sig själva” att de inte såg till judarna, som inte hade någon egen nation. I kommunistdiktaturerna sades ingenting om Förintelsen. I stora delar av Sovjetryssland och Östeuropa rådde därtill en antisemitism som inte går ihop med uppmärksammandet av Förintelsen.

– 1953 tillkommer förintelsemuseet Yad Vashem i Israel, säger professor Karlsson. Men också i Israel var man först tveksam till att använda sig av Förintelsen, där ”judarna gick passiva till ugnarna” enligt en vanlig föreställning. Då var intresset för Warszawa-upproret, där judarna gjort väpnat motstånd, större. Dock ökade intresset för Förintelsen i Israel genom krigen 1967 och 1973.

Vy från Eichmann-rättegången i Jerusalem. Den tilltalade i en glasbur i bildens övre, vänstra del.

– Det första som placerar Förintelsen på Europas historiskt-kulturella karta, framhåller Karlsson, är rättegången mot Adolf Eichmann i Israel i början på 1960-talet. Israel har inte dödsstraff men gjorde ett undantag för nazibödeln Eichmann, som avrättas 1962. Fler uppmärksammade rättegångar följer, exempelvis mot Klaus Barbie, ”slaktaren från Lyon” (Barbie dömdes till livstids fängelse 1987 och avled 1991).

En annan händelse som starkt bidrog till att sätta fokus på Förintelsen var västtyske förbundskanslern Willy Brandts knäfall vid förintelsemonumentet i Warszawa i januari 1970, liksom det faktum att gamle naziofficeren (och FNs förre generalsekretetare) Kurt Waldheim blir Österrikes president 1986.

– I mitten av 1980-talet kom den stora tyska Historiker-Streit, framhåller Karlsson vidare. Hur kunde Hitler och Förintelsen bli möjliga i den gamla kulturnationen Tyskland? Den debatten blev oerhört viktig. 1989 kom Zygmunt Baumans bok Auschwitz och det moderna samhället. Bauman hävdar här att Förintelsen var ett modernt projekt: de som var olika blev stigmatiserade i en byråkratisk apparat.

En annan viktig bok, framhåller professor Karlsson, var Christopher R. Brownings Ordinary Men (Helt vanliga män), utkommen 1992, vilken behandlar den tyska Reservbataljon 101 och dess roll i genomförandet av ”den slutliga lösningen” i Polen. Man får heller inte glömma alla filmer och TV-serier med Förintelsen som tema, där begynnelsen sker med TV-serien Holocaust 1978-79.
Det paradoxala är att, parallellt med att Förintelse-intresset tilltar i styrka, förintelseförnekarna och historierevisionisterna får luft under vingarna.

– Ibland är intresset för Förintelsen inte helt igenom positivt, menar Klas-Göran Karlsson. En ”amerikanisering” kan leda till trivialisering och banalisering av ämnet. Det är många som vill ta förintelsehistoriken i anspråk för politiska ändamål, som att angripa staten Israel: ”palestinierna behandlas av israelerna som judarna av tyskarna”. Detta är uttryck för en fullständig missuppfattning av historien. Även de i samband med Första världskriget massmördade armenierna har fått uppsving för sin sak.

Sovjetfångar på marsch i den kommunistiska Gulag-arkipelagen.

Allra sist i sitt föredrag valde professor Karlsson att ta upp frågan om nationalsocialismen contra kommunismen. Man jämför till exempel Auschwitz med Gulag men glömmer då lätt bort ”intentionalismen”: Hitlers projekt var inte en nobel idé som spårade ur, utan det var ända från första början Hitlers och nazisternas mening att utplåna judarna.

Här menar jag att Klas-Göran Karlsson är inne på tveksamma vägar. När han kallar den kommunistiska ursprungsteorin ”god”, tenderar han att glömma bort att den endast kan förverkligas genom att oönskade klasser och personer elimineras under utövandet av det så kallade proletariatets diktatur. Det finns minst lika mycket intentionell våldsideologi bakom drömmen om det klasslösa, kommunistiska samhället som idealet om det germanska lyckorike – det tusenåra Tredje riket – som vägledde Hitler och hans hejdukar.

Det är hög tid att myten om den egentligen goda kommunismen som missbrukats avlivas – kommunismen är ond till själva sin innersta kärna, då den faktiskt förutsätter massmord inom ramen för proletariatets diktatur.

Ändå är det en riktig iakttagelse att Förintelsen – massmordet på omkring sex miljoner judar i Europa under 1930- och 1940-talen – är en unik företeelse i världshistorien. Om Hitler hade vunnit kriget kan man vara säker på att alla de tolv miljoner judar som fanns på olika håll i världen vid denna tidpunkt hade mördats. Att detta var målsättningen framgår också av protokollen från Wannsee-konferensen i januari 1942.