Ryssland och Kina: så agerar diktaturens kreatur

Ryssland och det av Kommunistkina kontrollerade Hongkong har under senare tid skakats av regimfientliga demonstrationer. Folk har helt enkelt tröttnat på att styras av diktatoriska dekret som begränsar yttrandefrihet, demokrati och självbestämmande.

I Moskva har utkommenderad polis med hård hand slagit ner demonstrationer inför höstens lokalval. Sammanlagt har sannolikt tusentals personer gripits. Demonstranterna protesterar mot att Putin-regimen underkänt oppositionskandidater på skakiga grunder. Detta innebär en upptrappning av Kremls krigföring mot oliktänkande – oppositionskandidater har tidigare i alla fall tillåtits ställa upp i val, även om man ombesörjt att de alltid förlorat.

Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj är ständigt påpassad av Putins hejdukar.

Aftonbladets krönikör Susanna Kierkegaard spekulerar i ett inlägg den 5 augusti i att regimens nya, hårdare attityd kan ha att göra att den åldrande Vladimir Putin känner sig stressad. Han är född 1952 och närmar sig alltså de 70 och har suttit vid makten, antingen som president eller premiärminister, sedan 2000 och har fått finna sig i att hans popularitet dalat sedan Krim-krisen 2014.

Den ryska ekonomin mår allt annat än bra på grund av västliga sanktioner efter mordförsöken genom förgiftning på Sergej och Julia Skripal i engelska Salisbury i fjol. Putin är inne på sin andra presidentperiod i följd och måste enligt grundlagen överlämna makten till någon annan efter presidentvalet 2024. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/Vbowb1/putins-alderskris-kan-bli-varldens-problem

Frågan blir då hur Putin tänkt sig fortsätta styra och ställa i Ryssland. Tidigare har han låtit sig utses till premiärminister under det att hans stand-in Dmitrij Medvedev, 13 år yngre än Putin, fått överta presidentposten som Putins buktalardocka. Ett alternativt scenario inbegriper Vitryssland, vars diktator Aleksandr Lukasjenka inget hellre vill än att integrera Vitryssland med Ryssland.

Susanna Kierkegaard skriver: ”Analytiker spekulerar redan i huruvida Putin faktiskt planerar att bli president i Vitryssland och i praktiken slå ihop de båda länderna, för att behålla greppet om hela Ryssland.” Ett litet väl vildvuxet scenario, om ni frågar mig – å andra sidan kan nog Putin förväntas göra nära nog vad som helst för att behålla makten.

I samband med det brutala nedslåendet av de regimkritiska demonstrationerna i Moskva greps den ledande oppositionsmannen Aleksej Navalnyj, född 1976, och dömdes till 30 dagars fängelse för att ha arrangerat olagliga demonstrationer. Navalnyj har varit Rysslands ledande oppositionspolitiker sedan Boris Nemtsov mördades i direkt anslutning till Kreml den 27 februari 2015. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Aleksej Navalnyj har studerat vid såväl Yale-universitetet i USA som Moskvas finansakademi och skulle, om Ryssland vore en fullskalig demokrati, utgöra ett allvarligt hot mot Putins makthegemoni. Alltså måste han till varje pris hindras från att bli ett sådant hot. Navalnys antikorruptionsstiftelse anklagas följaktligen nu av den ryska regeringen för att ha bedrivit penningtvätt till ett värde av 1 miljard rubel (148 miljoner kronor). https://www.svt.se/nyheter/utrikes/navalnyjs-stiftelse-anklagas-for-pengatvatt

I den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong har under de senaste två månaderna förekommit stundom våldsamma demonstrationer mot områdets styre, vilket ytterst garanteras av Kommunistkina. Demonstrationerna började som protester mot ett lagförslag som gick ut på, att brottslingar i Hongkong skulle kunna utlämnas till det kinesiska fastlandet. Efterhand har de protesterande alltmer börjat vända sig mot att de via styret i Hongkong kontrolleras av det kommunistiska röda Kina. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/08/06/fastlandskina-till-demonstranter-i-hongkong-lek-inte-med-elden

En demonstrant i Hongkong låter den brittiska flaggan Union Jack vaja fritt som en protest mot det kinesiska styret.

Hongkong kontrollerades från 1842 till 1997 av Storbritannien, som sistnämnda år återlämnade området till Fastlandskina. Japan ockuperade Hongkong under några år under Andra världskriget men tvingades efter krigsslutet återlämna det till britterna. I dag utgör Hongkong jämte Macao en särskild administrativ region i södra Kina under parollen ”Ett land, två system”. Hongkong är således alltjämt kapitalistiskt och utgör ett av världens viktigaste ekonomiska centra men tillåts av kommunistkineserna inte vara en demokrati också i politiskt avseende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hongkong

Styret i Peking under ledning av presidenten Xi Jinping, född 1953, har på sistone intagit en hårdare attityd gentemot Hongkong-borna och kallat protestledarna ”våldsamma brottslingar”. ”Leker ni med elden blir ni brända”, har varit det kärva budskapet från Peking. Det är inte på något sätt uteslutet att fastlandskineserna sätter in militär i syfte att komma till rätta med demonstranterna. Hittills har polisen nöjt sig med att avlossa tårgas och gummikulor.

I måndags utlyste protestledarna en generalstrejk som rönte ett betydande stöd från allt från banker till internationella redovisningsfirmor. Stora delar av områdets samhällsliv inklusive flygtrafik lamslogs i den största strejkaktionen i mannaminne. Unga demonstranter kräver nu att Hongkongs regering överlämnar ”makten till folket”. https://www.di.se/nyheter/generalstrejk-i-hongkong-borsen-rasar/

Händelserna i Moskva och Hongkong visar hur diktaturens kreatur (för att citera Olof Palme) – det vill säga ledarna i Ryssland och Kina – agerar. Politisk opposition tolereras inte utan möts med våld, fängslanden och hot om ännu mera våld.

 

 

Kinesiskt vapenskrammel – men Taiwan är ingen munsbit för kommunisterna i Peking

Xi Jinpings nyårsbudskap: ”Det är oundvikligt att införliva Taiwan.”

Folkrepubliken Kinas president Xi Jinping deklarerade i ett budskap i början på det nya året att det var ”oundvikligt att införliva Taiwan” med det kinesiska fastlandet. Det är sedan länge rutin för kinesiska ledare att på detta sätt skramla med vapnen mot den lilla östaten i Taiwansundet, med allt fog kallad det fria Kina. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/xi-jinping-oundvikligt-att-inforliva-taiwan

Enligt Xi vill det röda Kina i första hand se en fredlig återförening men hotade också: ”Vi ger inga löften om att ge upp användandet av militär kraft.” Kommunistkineserna tänker sig en återförening enligt principen ”ett land, två system”, vilken råder i Macao och Hongkong.

Detta avvisas emfatiskt av regeringen på Taiwan, eller Republiken Kina som det officiella namnet lyder. President Tsai Ing-wen, som är Taiwans första kvinnliga statschef, svarade Xi Jinping på följande sätt: ”Vi uppmanar Kina att ta klivet ut på vägen mot demokrati. Bara då kan de verkligen komma att förstå det taiwanesiska folkets framhärdande och ideal.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Tsai_Ing-wen

Även om viss islossning skett mellan det röda Kinas diktatur och den antikommunistiska demokratin Taiwan under senare år gäller fortfarande delvis det Kalla krigets frontlinjer länderna emellan. Detta bekräftas med all tydlighet av Xi Jinpings hot om att sätta in militärt våld mot taiwaneserna om dessa inte frivilligt går med på att inkorporeras med det kinesiska fastlandet.

Taiwans president Tsai Ing-wen uppmanar det röda Kina att slå in på den demokratiska vägen.

Relationen mellan Kina och Taiwan är komplicerad. Samtidigt som Republiken Kina på Taiwan sedan länge fungerar som en självständig statsbildning har man aldrig formellt förklarat sig självständigt från det väldiga Kommunistkina. Hit flydde Nationalistkinas ledare, generalissimo Chiang Kai-shek, med en miljon anhängare efter nederlaget mot Mao Tse-tungs kommunister 1949 och omlokaliserade till Taiwan Republiken Kina som det ”riktiga” Kina.

Chiangs version av Kina representerade hela Kina i FN fram till den 25 oktober 1971, då världsorganisationen erkände kommunistregimen i Peking som Kinas representant. Taiwan har sedan 1991 sökt medlemskap i FN men hittills utan att lyckas. USA väntade med att erkänna Peking till 1979, då Jimmy Carter var president. https://sv.wikipedia.org/wiki/Taiwans_politiska_status

Det kan förefalla självklart att det röda Kina, med en befolkning på 1,386 miljarder människor (2017) och en potent militärmakt, enkelt skulle besegra Taiwan, som har 23,58 miljoner invånare (2018), vid en militär konfrontation. Historien visar emellertid att så knappast är fallet. Kinmenöarna är härvidlag ett illustrativt exempel.

Ögruppen Kinmen (även kallad Quemoy alternativt Jinmen) är jämte Penghu och Matsu belägen mitt i Taiwansundet mellan fastlandet och Taiwan och har en befolkning om cirka 125 000. Jag besökte det kraftigt militariserade Kinmen under ett besök på Taiwan som svensk delegat vid dåvarande World Anti Communist Leagues (WACL) årliga kongress i januari 1990.

Vid två tillfällen har det kommunistiska Kina gjort allvarliga försök att erövra Kinmen från nationalistkineserna. Det första försöket gjorde endast några veckor efter utropandet av Folkrepubliken Kina på Himmelska fridens torg i Peking den 1 oktober 1949. Invasionsförsöket tillgick så att ett stort antal fiskebåtar fyllda med soldater ur den kommunistiska så kallade folkarmén den 25 oktober anlände till Kinmen. De hade av allt att döma inte räknat med någon allvarligare form av motstånd, men däri bedrog de sig.

Far och son Chiang Kai-shek (sittande) och Chiang Ching-kuo var Taiwans två första presidenter.

Redan den 27 oktober hade nationalisternas stridskrafter i grunden besegrat de kommunistiska invasionsstyrkorna, då Republiken Kinas 118e division med understöd av flyg och pansar gick till motattack vid Lintsu. Härefter återstod endast upprensningsaktioner. Fler än 6000 av totalt omkring 20 000 Mao-trogna soldater överlämnade sig i fiendens händer. Generalissimo Chiang Kai-shek anlände själv till Kinmen för att inspektera platsen för det blodiga slaget.

Mao Tse-tungs kommunister hade dock långt ifrån givit upp hoppet om att erövra Kinmen, som ju kan betraktas som en språngbräda till det egentliga Taiwan. I mitten på 1950-talet började således kommunistiskt artilleri beskjuta Kinmenöarna, och kulmen nåddes 1958-59, då omkring 500 000 granater under 55 dagar regnade ned över öarna från andra sidan Taiwansundet. Därefter förekom regelbunden beskjutning till 1978, då USA upptog diplomatiska förbindelser med Peking.

Sedan det röda Kinas militära aggression upphört vidtog ett propagandakrig. Länge hade båda sidor högtalare, vilka överöste motsidan med dånande propagandabudskap, påkopplade. Sedan detta upphört började Taiwan-sidan från Kinmen skicka ballonger med informationsmaterial över till fastlandet. Även metoder som plastbägare med propaganda på vattnet, ljudvågor och radiosändningar användes. Målsättningen med all denna propaganda var att berätta för fastlandskineserna om det mått av välfärd och demokrati som nåtts på Taiwan.

1992 lät president Chiang Ching-kuo, en son till Chiang Kai-shek, häva undantagstillståndet på Kinmen, fem år efter att det upphört på det egentliga Taiwan. Kinmen fungerar i dag som en knutpunkt för handeln mellan de båda kinesiska staterna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kinmen

För diktaturens kreatur i det kommunistiskt styrda Kina är det under tiden business as usual. Det vill säga regimen i Peking spärrar in och torterar religiöst och politiskt oliktänkande, bygger upp sin krigsmakt och låter obekväma individer försvinna utan ett spår.https://tommyhansson.wordpress.com/2018/10/09/roda-kina-diktaturens-kreatur/

Kartbilden visar Kinmens läge i förhållande till Kinas fastland.

Möjligen är president Xi Jinpings hotfulla ton mot Taiwan betingad av att han tror att USA, efter president Donald Trumps deklarerade föresats att överge USAs kurdiska allierade i Syrien, inte kommer att reagera nämnvärt för den händelse röda Kina skulle invadera Taiwan. Detta torde i så fall vara en missbedömning – USA kommer med all sannolikhet inte anse sig kunna sitta med armarna i kors om kineserna skulle ge sig på Taiwan.

Alldeles bortsett från detta kommer den kinesiska krigsmakten inte att kunna köra över det militärt mycket väl rustade Taiwan efter gottfinnande, vilket ovannämnda historiska exempel visar. Taiwan är ingen munsbit för kommunisterna i Peking.