TU: ”Vi dömer inte, vi pixlar” – när det passar…

TU försvarar i sin kampanj pixlingen som metod – men denna är som framgår nedan påfallande selektiv. Foto: Tommy Hansson

Tidningsutgivarna (TU) bedriver en kampanj med rubriceringen ”Vi dömer inte vi pixlar” om vad man kallar medier och trovärdighet, där metoden att pixla brottslingars/brottsmisstänktas ansikten försvaras.

TUs VD Jeanette Gustafsdotter menar i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje, som händelsevis har samma rubriksättning som TU-kampanjen, den 30 januari att ”det är brottet som är nyheten” och inte ”vilken religion, sexualitet eller politisk åsikt” vederbörande har.http://www.lt.se/opinion/debatt/vi-domer-inte-vi-pixlar-1

Detta låter ju mycket bra i teorin, men det är en sanning med betydande modifikation. Enligt min mening hade det varit betydligt mer sannfärdigt om annonsrubriken lytt ”Vi dömer genom att pixla” (eller i förekommande fall avpixla).

1999 hängde de fyra största tidningarna i Sverige ut 62 personer som angavs vara nazister och/eller MC-kriminella.

Det mest eklatanta exemplet i presshistorien på politiskt motiverad avpixling i mainstream-media torde vara uthängningen med namn och bilder på 62 påstått aktiva nazister och/eller medlemmar i brottsbelastade MC-gäng i de fyra stora Stockholms-tidningarna (Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet) den 30 november 1999. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9911/30/nazi/nazi1.html

”Sällan har en publicering varit mer politiskt korrekt; chefredaktörerna föll i varandras armar under betygande av ömsesidig högaktning och det politiska etablissemanget med statsministern i spetsen uttryckte sin stora belåtenhet”, kommenterade förre pressombudsmannen (PO) Pär-Arne Jigenius kritiskt händelsen i Dagens Nyheter den 29 november 2004. http://www.dn.se/kultur-noje/i-allmanintressets-tjanst/

Förre MP-ledaren Birger Schlaug har i sin bok Svarta oliver och gröna drömmar (1997) vittnat om enigheten beträffande att inte tala klartext avseende den mångkulturalistiska politikens avigsidor:
  

Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen fast vi alla såg dem. https://sv.wikiquote.org/wiki/Birger_Schlaug

Enligt Schlaug gjorde de medvetna lögnerna att allmänheten inte kände igen sig i den alternativa verklighet etablissemanget presenterade. Därför, menade han, kunde det invandringskritiska partiet Ny demokrati komma in i riksdagen 1991.

Jag vågar påstå att den överenskommelse Schlaug nämner alltjämt påverkar de etablerade mediernas mörkanden och tillrättalägganden, även om dessa medier för allt i världen inte vill erkänna det själva. Därför har Sverigedemokraterna (SD) kunnat bli ett av Sveriges största partier. Därför läses alternativa medier av typ Avpixlat, Fria Tider och Samtiden av allt fler människor. Och därför sjunker förtroendet för etablerade medier, framförallt kvällspressen, på ett dramatiskt sätt.

I Medieakademins årliga förtroendebarometer 2016, sammanställd av Göteborgs universitet och TNS-SIFO, noteras således att endast 14 procent litar mycket eller ganska mycket på Aftonbladet och bara 10 procent på Expressen. Den lokala tidningen åtnjuter dock ”hela” 46 procents uppskattning – grattis Länstidningen och andra lokaltidningar. http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

I slutet av 2013 hängde Expressen genom sina medarbetare David Baas och Christian Holmén samt den så kallade Researchgruppen, med AFA-veteranerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson i spetsen, ut ett stort antal personer som skrivit anonyma kommentarer på nätet under förevändningen att de var ”näthatare”. Tidningen erhöll Föreningen grävande journalisters pris Guldspaden 2014 för bedriften.http://www.dagensmedia.se/medier/dagspress/researchgruppen-och-expressen-far-guldspade-for-avpixlingen-av-avpixlat-6089521

Ingen pixling när invandringskritiska ”näthatare” hängs ut med bild och namn av slaskpressen.

Ett par av den senaste tidens mer notabla exempel på mediers avpixling – där både namn och bild publicerades – gäller de nazister med påstådd anknytning till Nordiska motståndsrörelsen (NMR) som gripits misstänkta för sprängattentat mot en syndikalistisk lokal respektive asylanläggningar i Göteborgs-området, samt de personer som dömts skyldiga för mordet på 62-åriga Madeleine i Långshyttan.

De pixlingar TUs VD förordar tycks alltså vara påfallande selektiva. Detta beror som jag ser det på att personernas politiska åskådning – nationalsocialism – samt hudfärg – vit – enligt mainstream-medias kodex i de här aktuella fallen inte bör döljas utan tvärtom framhävas.

Ibland framförs argumentet, att det är att förfalla till konspirationsteorier att hävda att det finns en allmän tendens i etablerade media att pixla personporträtt av politiska skäl, till exempel i syfte att dölja den pixlades hudfärg. Pixling/avpixling kan skilja sig åt från tidning till tidning, heter det. Då blir naturligtvis frågan, varför i så fall TU går ut och gör sig till tolk för alla medlemsmedier och hävdar att VI dömer inte VI pixlar (mina versaler).

Är TUs VD Jeanette Gustafsdotter tillräckligt självkritisk?

”Vi är självkritiska. Vi måste bli ännu bättre på att förklara det vi gör”, skriver Jeanette Gustafsdotter i Länstidningen.  Så länge de gamla vanorna består och det pixlas bara när det passar de politiska syftemålen, kan jag dock tyvärr inte se att den pågående kampanjen bidrar nämnvärt till den målsättningen. Snarare alldeles tvärtom.

Monarkin, känslorna och romantiken

 Sofia och Carl Philip. Tjusigare par får man leta efter.

Det har varit lysande dagar för den svenska monarkin. Lördagen den 13 juni sammanvigdes prins Carl Philip med Sofia Hellqvist, en före detta lättklädd modell som nu tilldelats titeln prinsessa av Sverige. Och måndagen den 15 juni nedkom prinsessan Madeleine med en son, paret Christopher O´Neills och Madeleines andra barn efter prinsessan Leonore som nu blir storasyster. Nykomlingen har begåvats med namnen Nicolas Paul Gustaf och titeln hertig av Ångermanland.

Jag vågar nog påstå att huvuddelen av svenska folket har följt dessa händelser med betydande intresse och välvilja. Monarkin och den nuvarande kungafamiljen av huset Bernadotte har en grundmurad ställning i det svenska folkdjupet, låt vara att tidigare skandalskriverier naggat de positiva opinionssiffrorna marginellt i kanten.

Det skall icke undanskymmas att det finns ett antal tämligen goda förnuftsskäl som talar för republik, kanske lika många som talar för monarkin. I ett avseende är emellertid monarkin helt överlägsen republiken: det känslomässiga inslaget. För mig liksom säkerligen en överväldigande majoritet av landets rojalister och kanske också andra är monarkin en känslosak. Jag inte kan se några som helst fel i detta.

 En medalj med vår medeltida konung Erik läspe och halte som motiv.

Som den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) framhöll i sin memoarbok Rapsodi i blått (1974):

Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i all ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik – och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.

Emotionella drivkrafter spelar alltså en väl så stor roll roll både inom politiken och det mänskliga livet över huvud taget som rationella och intellektuella sådana. Det finns även ett flertal nog så förnuftsmässiga skäl för att behålla vårt tusenåriga kungadöme, såsom att det svårligen kan tänkas någon bättre good-will för Sverige.

Jag känner mig ganska säker på att ett antal republiker skulle vara redo att sälja sin  president till lägstbjudande i utbyte mot ett monarkiskt statsskick.

Varför inte avsluta med ännu ett Gunnar Unger-citat:

   För att bli alltmer personlig: jag tycker det är trevligt med kungar och drottningar och prinsar – för att inte tala om prinsessor; jag är en varm anhängare av kvinnlig tronföljd. Jag tycker om kronan och äpplet och spiran och svärdet och jag tycker om silvertronen och den hermelinsbrämade manteln.

 Konung Carl XVI Gustaf på silvertronen läser trontalet 1974.

Ja, vem gör inte det? Möjligen då förhärdade republikaner utan sinne för vare sig historia eller romantik och vilka tjatar om att allt i alla lägen måste vara så förtvivlat jämlikt och demokratiskt och att ingen följaktligen skall kunna, som det så förnumstigt brukar heta, födas till sitt ämbete.

Normalt är jag också en varm anhängare av jämlikhet och demokrati. Men varför då inte låta vårt konstitutionellt monarkiska statsskick vara undantaget som bekräftar regeln? Demokratiskt är det under alla omständigheter så tillvida som det beslutats av riksdagen samt åtnjuter en överväldigande popularitet i folkdjupet.