Något om Wagner och varför jag hatar honom

Richard Wagner: kompositör, revolutionär, antisemit.

I går, den 22 maj 2013, var det jämnt 200 år sedan den tyske komponisten, revolutionären och kämpande antisemiten Richard Wagner föddes. Jubiléet har uppmärksammats över hela världen, bland  annat i Aftonbladet som hade ett uppslag på kultursidorna med rubriceringen ”Länge leve Wagner”. Att just  revolutionsglada Aftonbladet, med sin blott alltför välkända aversion mot judar i allmänhet och staten Israel  i synnerhet, skulle publicera denna hyllning överraskar knappast.

Det är med goda skäl det i Israel råder en inofficiell bojkott av Wagners verk. Wagner var trots allt Nazitysklands mest hyllade kompositör. Det skall dock framhållas att inte alla israeler är förtjusta i detta, då man menar att man bör skilja kompositören Wagner från den synnerligen motbjudande människan och ideologen Wagner. Det finns i den judiska staten till och med ett Wagnersällskap som söker kringgå bojkotten. Mer om problematiken Wagner-Israel här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=5397548

Jag överlåter åt Israel och dess musik- och kulturliv att hantera Wagner och hans musik. Själv känner jag mig oförhindrad att i all stillhet framföra mitt hat mot denna patologiskt olidliga personlighet och icke minst hans musik, som jag finner svåruthärdligt svulstig, bombastisk och onjutbar. Jag har flera gånger slagit mig ner vid TVn i akt och mening att åtminstone försöka lyssna på något wagnerianskt så kallat mästerverk, men det har inte fungerat – jag tycker helt enkelt det låter vämjeligt. Naturligtvis tvingas jag dock acceptera att personer med annan smak har en annan mening.

Wagner i en satirtecknares respektlösa version. Wagner var Tredje rikets favoritkompositör.

Ett av Wagners mest kända verk är ”Valkyrieritten” ur tredje akten i operan Valkyrian. Stycket spelades i vietnamfilmen Apocalypse Now (1979) i regi av Francis Ford Coppola med dess beryktade citat ”I love the smell of napalm in the morning”:

I rättvisans namn kan jag gärna erkänna att jagt till nöds står ut med att lyssna på ”Valkyrieritten”, även om stycket blivit banaliserat genom medverkan i filmer som Apocalypse Now och en mängd andra sammanhang. Ett annat i mitt tycke delvis njutbart  Wagner-stycke är ouvertyren ur operan Rienzi, som faktiskt inleds finstämt och även innehåller ett känt melodiskt parti men naturligtvis inte saknar inslag i den sedvanligt bombastiska stilen:

http://www.youtube.com/watch?v=_dq8PVVF0bo

Denna opera har som motiv den romerske folktribunen Cola di Rienzo (1313-54), vars målsättning var att genom att upprätta en ”folkets diktatur” skapa reda i de då kaotiska förhållandena i världsmetropolen Rom. Han mördades dock bara några månader efter dess tillkomst.

Cola di Rienzo som staty i Rom. Hjälte i Wagners opera  Rienzi.

Wilhelm Richard Wagner (1813-1883) föddes i Leipzig den 22 maj 1813 och avled i Venedig den 13 februari 1883. Han var därmed samtida med en annan landsflyktig tysk revolutionär, Karl Marx, som såg dagens ljus i Trier fem år efter Wagners födelse och dog i London  den 14 mars 1883, en månad efter den senares frånfälle.

Wagners fader var polistjänsteman och avled ett halvår efter det nionde barnets, det vill säga Richards, födelse. Modern  gifte senare om sig med skådespelaren, diktaren och målaren Ludwig Geyer, som möjligen också var far till minstingen som till en början gick under namnet Richard Geyer.

Wagner bestämde sig vid 16 års ålder för att bli operakompositör trots att han då nätt och jämnt kunde spela piano. Efter studier vid Leipzigs universitet, då han drogs mer till litteraturen än till musiken, blev han 1833 orkesterrepetitör vid teatern i Würzburg. 1834 blev han kapellmästare i först Magdeburg och sedan Riga i Lettland. Det var i Riga han komponerade sin första ”heroiska” opera, ovan nämnda Rienzi, vilken ett sekel senare skulle göra ett outplånligt intryck på Wagner-dyrkaren Adolf Hitler (1889-1945). Hitler uppges ha sett Rienzi 140 gånger.

Jag tänker här inte fördjupa mig i Richard Wagners rikhaltiga produktion, vars höjdpunkt är den med fornhedniska motiv belamrade Nibelungenring (Ringen) omfattande operaverken Rheingold, Die Walküre, Siegfried samt Götterdämmerung. Det finns gott om människor som älskar det sammelsurium av asagudar och diverse andra mytologiska skapelser och hjältar vilka befolkar dessa verk. Jag tillhör emellertid inte dessa.

Den musikaliske Nietzsche – här vid pianot – avskydde Wagners musik.

Kort sagt: jag hatar Wagner. Jag avskyr hans revolutionära retorik, hans antisemitism, hans hednaromantik och hans musik. Jag avskyr hans självupptagna och hänsynslösa gestalt.Wagner kan på mycket goda grunder anses vara en cancer i Europas politiska och kulturella liv. Jag vill i sammanhanget erinra om vad filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900), för övrigt en annan av Hitlers  och Nazitysklands husgudar, i ett plötsligt anfall av klarsyn uttryckte: ”Jag skulle gärna byta ut hela Wagners produktion mot en akt av /Bizets opera/ Carmen.”

Här ett avsnitt ur Carmen, där Don José i Placido Domingos gestalt betygar Carmen sin kärlek i form av ”Blomsterarian”:

http://www.youtube.com/watch?v=tVY3vKQKSv4

Personligen skulle jag slänga Wagners samlade verk i soptunnan till förmån för denna enda aria!

1849 blev Richard Wagner involverad i den vänsterrevolutionära rörelsen i Dresden och var tvungen att fly undan polisen, först till Weimar och därefter till först Paris och sedan Zürich där han var bosatt till 1858. 1864 blev han kallad till det bayerska hovet i München av den bisarre och småningom sinnessjuke konungen Ludwig II, som lät uppföra en rad av den beundrade tonsättarens verk.

Bayerns galne kung Ludwig II upplät sin famn åt Wagner.

1872 slog sig Wagner tillsammans med andra hustrun, Cosima, ner i Bayreuth och invigde där en så kallad festspelsteater vilken invigdes med Ringen 1876. Cosima var dotter till pianisten och tonsättaren Franz Liszt och var en rabiat antisemit, något som stundom var besvärande för Wagner. Året före sin död, 1882, komponerade Richard Wagner det sista av sina storverk, Parsifal. Hans samlade skrifter gavs ut i tio band under åren 1871-83, medan hans brev gavs ut posthumt i två serier 1912-13.

Richard Wagner hade en minst sagt storvulen målsättning. För alltid präglad av Februarirevolutionen 1848, där också Marx spelade en aktiv roll, ville han genom sin musik och dramatik åvägabringa en ”allkonst” som skulle förändra den mänskliga tillvaron i sina grundvalar. Wagner ville en total mänsklig revolution och krossa den småborgerliga och kommersiella tidsandan och icke minst judenheten. Han ville inte underhålla utan revolutionera. I likhet med Nietzsche såg han ner på kristendomen.

Tage Lindbom har i sin bok Fallet Tyskland (1988) skrivit så om den wagnerianska särarten:

Den revolution Wagner talar om är en inre revolution. Det är ett upphävande inte blott av etiska begrepp  utan framförallt av alla gränser mellan det andliga och det sinnliga, mellan det själsliga och det kroppsliga. Melodiskt, harmoniskt, rytmiskt fullbordar Wagner den romantiska musiken: den är liksom en framvällande flod, ett oavbrutet raffinerat spel på nervsträngarna, ett flöde, som berör allt inom människan. 

Nej, Wagner får vara för min del. Självfallet respekterar jag dock att andra på olika grunder kan göra en annan bedömning än jag. Även en sådan i jämförelse med Hitler så diametralt annan personlighet som den franske diktaren Charles Baudelaire (1821-67) fascinerades av det wagnerianska. Jag har även goda vänner och släktingar som, i likhet med min brittiske deckarfavorit kommissarie Morse, uppskattar Wagner. Var och en må bli salig på sin fason.

Känd wagnerian: kommissarie Morse.

Kan islamofobi vara antisemitism?

 Wilhelm Marr, antisemitismens upphovsman.

Efter varje nummer av SD-Kuriren, som jag är chefredaktör för, brukar det till redaktionen inkomma ett antal synpunkter i form av mejl, vykort eller brev. Sedan nummer 91 utkommit nåddes jag av ett brev där avsändaren bland annat ville göra upp räkningen med vad han ansåg vara felaktigt språkbruk. Som exempel på sådant angav brevskrivaren ordet ”antisemitism”.

Personen i fråga menade, att eftersom både araber och judar är semitiska folk borde ”antisemitism” kunna gälla båda dessa etniciteter – således ej endast judar, vilket är det vanliga. Vidare, menade brevskrivaren, kan araber rent definitionsmässigt inte vara antisemiter eftersom det ju skulle innebära att man vände sig mot sig själva, det egna folket.

Resonemanget är rent logiskt rätt rimligt. Det stämmer att araber och judar räknas som semitiska folk. Alltså borde det vara möjligt att beteckna också avoghet gentemot araber – islamofobi med ett modernt uttryck – som antisemitism. Och det borde enligt samma sätt att resonera vara svårt eller omöjligt för araber att vara antisemiter.

Ändå är detta alldeles felaktiga slutledningar. Vi kan här nämligen inte enbart ta hänsyn till den rena logiken sådan den uttrycktes av nämnda brevskrivare. Här väger nämligen sedvanan blytungt.

Sanningen är nämligen den, att antisemitism aldrig någonsin använts i annan mening än att vara emot judarna. Jag är medveten om att jag tagit upp detta delikata ämne i minst ett tidigare blogginlägg men bestämde mig efter brevet till SD-Kuriren för att göra det på nytt. Det kan ju också tänkas att alla mina trogna läsare inte uppmärksammat mitt tidigare inlägg i frågan.

Alltså var det så att ordet antisemitism myntades av den tyske skriftställaren och socialistiske ideologen Wilhelm Marr (1819-1904). Marr grundade till på köpet ett politiskt sällskap som fick namnet die Antisemitenliga. Marr, som föddes i Magdeburg ett år efter Karl Marx födelse, var som ung ateist och vänsterhegelian. Sedan den av alla tyska socialister hett emotsedda revolutionen 1848 misslyckats flydde Wilhelm Marr fältet och levde därefter sju år i Centralamerika.

Vd återkomsten till Tyskland och Hamburg var Marr en tämligen misslyckad affärsman och hade förändrat sin politiska utsyn. Han hade nu antagit ett rasbetonat synsätt och tyckte sig i representanter för det judiska folket se en negativ samhällskraft, något som möjligen kan ha haft att göra med att han hunnit gifta och skilja sig tre gånger varav två gånger med judinnor. I en av sina böcker, publicerad under tiden för Amerikanska inbördeskriget 1863, försvarade han även slaveriet som samhällelig institution.

1862 gav den flitige Marr även ut skriften Judenspiegel och 1879 Vom Jüdischen Kriegsschauplatz. Samma år kom även Marrs skrift Der Weg zum Siege des Germanenthums über das Judenthum ut i Bern i Schweiz. Det som skilde Marrs verk från alla andra antisemitiska skrifter vid denna tid var att Marr här myntade termen antisemitism.

Antisemitism var enligt Wilhelm Marrs språkbruk sak samma som, med Wikipedias ord, ”avståndstagande från och aktiv kamp mot judendomen”.  Marrs bok blev snabbt populär och trycktes i tiotalet upplagor, vilket även innebar att hans term antisemitism vann burskap på kort tid. Antisemitismen var den i Marrs ögon positiva idé som skulle användas i försvarssyfte mot den upplevda judiska anstormningen.

Wikipedias författare gör följande utläggning om Marrs syn: ”Trots den sedvanliga jargongen var hans antisemitism i första hand socialt motiverad, han ansåg att judefrågan var ett socialpolitiskt problem och uppmanade det utsugna folket att bekämpa den judiska kapitalismen, den gyllene internationalen.” Liknande tankar hade tidigare framförts av bland andra Karl Marx i uppsatsen Zur Judenfrage.

Karl Lueger påverkade Hitler.

Den myckenhet av antijudisk opinionsbildning som existerade i Europa vid denna tid, framförallt i Centraleuropa och Frankrike, gav även upphov till en politisk rörelse vilken i Österrike förde fram Karl Lueger (1844-1910) till borgmästarposten i den kosmopolitiska staden Wien. Adolf Hitler har i sitt världshistoriska pekoralverk Mein Kampf vittnat om den betydelse Luegers politik hade för honom och den framväxande nationalsocialismen.

Ordet antisemitism användes således under den beskrivna tidsperioden uteslutande för att beteckna en antijudisk inställning och, vilket måste inskärpas, har i praktiken aldrig använts på annat sätt. Det antal araber som vid denna tid fanns i Europa var ju också mycket lätt räknade, varför deras inflytande i samhället till skillnad från situationen i dag var obefintligt.

För att svara på frågan i blogginläggets rubrik: Nej, ”islamofobi” kan aldrig vara ”antisemitism” eller för den delen tvärtom. Ordet islamofobi, som av vänstern och andra professionella så kallade antirasister används i huvudsak för att brännmärka kritik av radikal islamism och jihadism, kunde i sig vara värt en längre utläggning.

Men det får i så fall bli en annan gång. Avslutningsvis är det fullt möjligt för medlemmar av ett visst folk att vända sig mot och komma att avsky den egna etniciteten. Detta fenomen kallas med en modern term oikofobi.