Den nya terrorvågen i Israel

Chefen för Israels försvarsmakt, general Aviv Kochaviv, har bråda dagar.

När detta sätts på pränt har minst elva personer dött i upprepade terrorattacker i Israel under senare tid. Ett av mordoffren var en israelisk fembarnspappa medan två var ukrainska medborgare. En polisman har också skjutits till döds. Detta var den blodigaste terrorveckan i Israel på flera år. https://www.varldenidag.se/nyheter/fembarnspappa-och-ukrainare-doda-i-ny-terrorattack-i-israel/repvcD!6W9GxoA1gsLWg9kddFE8CQ/

Bland dem som skarpt fördömt de palestinaarabiska terroristdåden märks Förenta nationernas (FN) generalsekreterare António Guterres. ”Such acts of violence can not be justified and must be condemned by all”, fastslog Guterres som leder en organisation som vanligen inte har mycket till övers för Israel. https://news.un.org/en/story/2022/03/1115082

Terrorrörelserna Hamas, Hezbollah och Islamic Jihad har, föga oväntat, prisat attackerna. Flera av terroristerna uppges ha sympatiserat med Islamiska staten (IS).

Det av illdåden som skördade flest dödsoffer ägde rum i Ya´bad, en mindre stad belägen i Samarien på den så kallade Västbanken. Det rörde sig om fem personer, varav tre israeler och två ukrainska medborgare. Skytten uppges ha varit en svartklädd man som tros ha jobbat på en byggarbetsplats i närheten av mordplatsen. Han sköts till döds av israelisk polis.

Den israeliske premiärministern Naftali Bennett kommenterade dådet med att ”Israel står inför en ny terrorvåg.” Även Fatahs ledare Mahmoud Abbas sägs ha fördömt dådet. Denne har tidigare tillämpat principen att fördöma palestinaarabisk terrorism på engelska samtidigt som han har hyllat terroristerna på arabiska. Hur det ligger till den här gången vågar jag inte spekulera i.

Tidigare hade en israelisk arab rammat en cyklist med sin bil varvid cyklisten avled. Därefter fortsatte vederbörande med att hugga ihjäl tre personer med kniv utanför ett shoppingcenter. Fem dagar senare mördades två israeler och två poliser av två araber i Hadera i Haifa-distriktet sedan gärningsmannen öppnat eld vid en busshållplats.

Den tredje dödliga attacken under den blodiga veckan ägde rum på en gata i Bnei Brak, en ultra-ortodox stad öster om Tel Aviv med 145 000 invånare och enligt uppgift världens femte mest tätbefolkade stad.

FN-chefen António Guterres uppmanade till ett omedelbart stopp för våldet och uttryckte sina ”heartfelt condolences” till de dödades och skadades familjer. Om den kroniskt Israel-fientliga svenska sosseregeringen beklagat det mot Israel riktade våldet så har det undgått mig.

Lätt att genomskåda Löfvens hyckleri och lögner

Dåvarande utrikesminister Margot Wallström är en av socialdemokratins mer profilerade antisemiter. På bilden får hon en fin utmärkelse av Palestinska myndighetens förintelseförnekande ”president” Mahmoud Abbas.

Malmös internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpande av antisemitism skulle bli Stefan Löfvens klang- och jubelföreställning som avgående socialdemokratisk partiordförande. Det blev inte riktigt så.

Den snöpliga västgötaklimaxen blev att Lettlands president Egils Levits, testades positivt för covid-19 vid hemkomsten och att Finlands president Sauli Niinistö satte sig själv i karantän då han ätit lunch med Levits under konferensens gång. https://www.europaportalen.se/content/lettlands-president-sjuk-i-covid-19-testade-positivt-efter-malmokonferensen

Aktiviteterna i Malmö började annars bra med kungaparets ankomst. Löfven hade på ett tidigt stadium bjudit in en rad världsledare, därbland USAs dåvarande president Donald Trump, till eventet i Malmö. Även efterträdaren Joe Biden bjöds in. De enda statscheferna som fanns på plats var de ovan nämnda Egils Levits och Sauli Niinistö. Däremot hade samtliga Löfvens nordiska statsministerkolleger valt att stanna hemma.

Frankrikes president Emmanuel Macron deltog via ett förinspelat videobudskap medan Israels president Isaac Herzog och USAs utrikesminister Anthony Blinken medverkade på länkar. I övrigt fanns på mötet ett antal ambassadörer från när och fjärran samt författare och journalister.

Den som är någorlunda insatt i Socialdemokraternas historia är inte det minsta förvånade över den skrala uppslutningen. De inser alltför väl att Löfvens konferens dels är ett äreminne över honom själv, dels är ett försök att med tillhjälp av hinkvis med kosmetika dölja den blatanta antisemitismen i det egna partiet.

Så blev Malmökonferensen Stefan Löfvens avskedsföreställning

Och man behöver inte gå tillbaka till 1940- och 1940-talen, då S-partiet krävde att Tyskland skulle stämpla ”J” i judiska medborgares pass så att det skulle gå lättare att avvisa dem och då den av sossepartiet dominerade samlingsregeringen lät tyska vapen- och trupptransporter färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. Socialdemokraterna var allmänt proisraeliska fram till Olof Palmes tillträde som partiordförande och statsminister. Med Palme kom sympatierna för palestinaaraberna i allmänhet och PLO/Fatah under ledning av ärketerroristen Yassir Arafat i synnerhet.

Den Mellanöstern-politik som drogs upp av Palme och utrikesminister Sten Andersson har fortsatt oförändrad och kulminerade med erkännandet av det så kallade Palestina under Stefan Löfvens första tid som statsminister i slutet av 2014. Löfven hade som S-ordförande vid partikongressen 2013 kallat Fatah under Mahmoud Abbas för ”vårt kära systerparti”.

2016 gjorde vidare utrikesminister Margot Wallström i riksdagen gällande, att terroristbekämpning enligt israelisk modell var samma sak som ”utomrättsliga avrättningar”. Uttalandet ledde till att Wallström, som enda utrikesminister inom EU, förklarades persona non grata i Israel och dessutom hamnade på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över det årets mest prominenta antisemiter.

Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter

Vidare är det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, en pålitlig härd för gapig antisemitism. I maj 2019 skanderade SSU-medlemmar ”Krossa sionismen” i det årets Första maj-tåg, något som uppgavs anspela på en palestinaarabisk kampsång. Detta kan svårligen tolkas som annat än att de unga sossarna vill att att den judiska staten Israel skall upphöra att existera: sionismen, som bygger på tanken att judar skall ha en nationell fristad, är ju själva förutsättningen för Israels existens.

Mogna – i alla fall till åren – socialdemokrater har inte varit mycket bättre än sina ungdomliga partikamrater. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) är beryktad för att bland annat ha skyllt antisemitiska manifestationer i Malmö på judarnas stöd för Israel och för att i alla sammanhang ha tagit ställning för palestinaaraberna mot judarna i staden, ”Israel-lobbyn” för att tala med Reepalu. 2009 gick han med i ett demonstrationståg anordnat av vänsterextremistiska AFA mot en tennismatch mellan Sverige och Israel i Malmö.

Ilmar Reepalu (S) tillsammans med ASFA-folk, sossar, Hamas-anhängare och annat slödder i en demonstration mot en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel 2009.

Reepalu skyller på ”Israel-lobbyn”

Riksdagsledamot Hillevi Larsson från Malmö har vidare exempelvis låtit sig fotograferas, glatt leende, med ett diplom hon fått av Palestinska myndigheten med en karta över regionen där Israel saknas. Det väckte yttermera uppmärksamhet då Larsson för en del år sedan framträdde som talare vid en pro-palestinsk demonstration i Malmö där det bland annat ropades på att israeliska soldater skulle knivhuggas.

2009 deltog dåvarande partiledaren Mona Sahlin och tidigare diplomaten och utrikesministern Jan Eliasson vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm där det viftades med Hamas- och Hizbollah-flaggor och den israeliska flaggan brändes. Vid denna manifestation förekom även hakkors och då inte i något negativt sammanhang.

Mona Sahlin och andra ledande sossar deltog i demonstrationer med hakkors

Socialdemokraterna har nu att utvärdera konferensen i Malmö, en stad som är internationellt känd som huvudstad för antisemitism och judehat i norra Europa. Det är medlemmar av partiets väljarbas som står får den absoluta merparten av de brott och trakasserier mot stadens judar som fått antalet judar att minska från omkring 3000 till cirka 500 på några år. Utrikesminister Ann Linde har redan konstaterat att sammankomsten blev en stor framgång, och det finns väl ingen anledning förmoda att den avgående partiordföranden ser det på annat sätt.

Johan Westerholm sammanfattar på Ledarsidorna den 14 oktober konferensen på följande sätt: ”Med Malmö-konferensen avslutas Stefan Löfvens tid som partiordförande. Den konferens som skulle bli hans avskedsföreställning blev i det närmaste en manifestation av en sju år lång tid som statsminister som kantats av ihärdigt förnekande av bjälken i hans eget öga i form av antisemitismen inom partiet i allmänhet och partiorganisationen av Malmö i synnerhet.”

Om Löfven verkligen hade brytt sig om Sveriges judar hade han naturligtvis rensat ut antisemiterna i S-partiet och SSU för länge sedan. Han hade också avbrutit samarbetet med organisationen Tro & Solidaritet, fram till 2011 Socialdemokraternas kristna avdelning under namnet Broderskapsrörelsen. Därefter har organisationen närmast blivit en kamporganisation för att tillvara islams intressen.

Löfvens lögnaktiga hyckleri tar sig också andra uttryck. När det således nyligen avslöjades att tjänstemannen Johan Lindblad vid Sverigedemokraternas riksdagskansli hade anknytning till extremnationalistiska intressen förklarade Löfven att detta bevisade att SD var ett rasistiskt parti. Vad han inte låtsades om var att samme Lindblad hade ett förflutet i Miljöpartiet och dess ungdomsförbund Grön ungdom; Lindblad var 1996-97 förbundssekreterare i Grön ungdom.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%B6n_Ungdom

Men inte nog därmed. Lindblad var under ett flertal år verksam vid Nordiska rådet och utförde då arbetsuppgifter åt Britt Bohlin (S), som var gruppledare för Socialdemokraterna under den Israel-vänlige Göran Perssons tid som statsminister. Bohlin var väl medveten om tjänstemannens ”sidoprojekt” med anknytning till extremnationalismen, främst projektet att bryta ut svenska kommuner och förvandla dem till så kallade svenska zoner. En annan S-märkt riksdagsledamot han samarbetade med var Pyry Niemi.

Stefan Löfven måste rimligen vara medveten om den utpekade SD-tjänstemannens bakgrund. Ändå väljer han att mörka denna och kalla SD ”ett rasistiskt parti”. För en sådan politiker kan denna bloggare endast känna förakt. Det är lätt att avslöja Löfvens hyckleri och lögner. Att Stefan Löfven är landets genom tiderna sämste statsminister torde stå klart för de flesta vid det här laget.

Bildt anklagad för antisemitism – krav på uteslutning ur M

 

Carl Bildt och Fatah-grundaren Yassir Arafat.

Efter Carl Bildts senaste förlöpningar om Israel höjs det röster för att den förre stats- och utrikesministern skall uteslutas ur Moderaterna. En som krävt just detta är Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet.

Bild gjorde sig inledningsvis skyldig till den häpnadsväckande utsagan att Israels agerande vid Tempelberget i Jerusalem, där de muslimska helgedomarna al-Aqsa-moskén och Omar-moskén är belägna, är att jämställa med att ”skicka in nazister i Vatikanen.” https://www.expressen.se/nyheter/bildts-svar-anklagas-for-ren-antisemitism/

Jämförelser mellan staten Israels politik och nationalsocialismen anses vara ett säkert tecken på antisemitism. Aron Verständig citeras i Expressen: ”Det är ren och skär antisemitism.” Han menar att Moderaterna nu bör ta tag i problemet Bildt och utesluta honom ur partiet. Samma krav har ställts av Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm.

Verständig anser vidare: ”Det är  förvånande att en tidigare statsminister och utrikesminister ger uttryck för sådana åsikter.” Tyvärr är det emellertid inte alls förvånande att just Carl Bildt gör det, varom mer nedan.

Det skall i ärlighetens namn sägas att Bildt insåg att han gått för långt och erkände att hans formulering nog inte hade varit den allra bästa. Istället tillkännagav Carl Bildt med en överraskande dålig språklig formulering  via sitt Twitter-konto som svar till en kritiker: ”Och jag håller med dig om det hade förmodligen varit bättre att det var som om IS hade stormat in St. Peters-kyrkan – eller i viktiga synagogor.” 

Att jämföra Israel med den brutala terrorrörelsen Islamiska staten (IS), även kallas Kalifatet – som halshuggit och bränt folk levande – skulle alltså enligt excellensen Bildt vara att föredra framför att jämföra den judiska staten med de tyska nazisterna. Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om så verkligen är fallet.

Jag belyste i en på sin tid rätt uppmärksammad bloggartikel 2009 den dåvarande utrikesministern Carl Bildts hållning gentemot Israel och det judiska folket. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Jag framhöll bland annat: ”Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig förstått det judiska folkets situation och särart.” Följaktligen har han gång efter annan trampat i klaveret då han kommenterat situationen i Mellanöstern eller haft med israeliska befattningshavare att göra.

Detta har bland annat yttrat sig i att han jämfört den islamistiska terrorrörelsen Hamas med den demokratiska oppositionen i Israel samt tryckt på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning. I samband med den senaste konflikten har Bildt yttermera stött husockuperande palestinaaraber i östra Jerusalem.

Jag jämförde i mitt blogginlägg enligt ovan Bildts bristande förståelse för den judiska synen på Jerusalem som Israels eviga huvudstad med den tragiskt mördade FN-medlaren Folke Bernadotte, vilken i princip hade samma inställning till Jerusalem som Bildt. 

Det påstås ofta att Jerusalem är centralt för den muslimska identiteten. Fakta i målet är dock att Jerusalem i Koranen nämns lika ofta som i hinduismens eller asatrons grundläggande dokument – det vill säga aldrig. https://www.varldenidag.se/israelkommentar/hur-viktig-ar-jerusalem-for-islam/repqkB!aIRxMmGTk8w8S1dmPqigUA/

Bildts Israel-kritiska och ”Palestina”-vänliga hållning kan spåras tillbaka till hans tid som studentpolitiker. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping i november 1971 gick Carl Bildt, Carl Cederschiöld och några till emot förbundets representantskap och insisterade på att ”Israels bildande stod i strid” med palestinaarabernas rättigheter. Och på den vägen är det. Jag tror inte jag begår någon större överdrift om jag gissar att Bildt helst såg att Israel försvann från kartan.

Bildts inställning i Israel-”Palestina”-frågan rimmar väl med hans öppenhet för vänstern i andra frågor. Som medlem i Stockholms studentkårs internationella utskott möjliggjorde han för kårmedlemmarna (däribland denna bloggare, vilken till skillnad från Bildt tog en examen) att skänka pengar till de kommunistiska gerillarörelserna FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Bildt tillhörde också de studentpolitiker som förordade goda förbindelser med östblocksländer såsom Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.

Det förtjänar slutligen att påpekas att det parti som gått mest i bräschen för stöd till Israel i den pågående konflikten är Sverigedemokraterna; även Kristdemokraterna intar en proisraelisk hållning.

DEBATT: Israel har rätt att försvara sig mot terrorister

Fotnot: Lars Lundberg (1945-2004) ger i boken Bilder av Bildt (Legus förlag 2004, 187 sidor) en exposé över Carl Bildts liv från tidigt ungdom och framåt.

+n

b¨+9´+u

Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Palestinska myndigheten fortsätter betala ut terroristlöner trots israeliskt förbud

USAs dåvarande vicepresident Joe Biden och Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas i Ramallah 2010.

”Vi betalar ut runt 50 miljoner shekel (15 miljoner US dollar eller omkring 125 miljoner kronor) per månad i löner.” Det sade Qadri Abu Bakr, kommissionär för fångaffärer, till The Times of Israel nyligen. De ”löner” han åsyftade var de bidrag palestinaarabiska terrorister och deras familjer erhåller från den Palestinska myndigheten. https://www.timesofisrael.com/plo-says-15-million-per-month-being-paid-in-terror-stipends/

Sammanlagt utbetalade Palestinska myndigheten enligt The Times of Israel den 4 mars 2021 under 2020 181 miljoner US dollar eller närmare 1,5 miljarder svenska kronor. Myndigheten har i flera årtionden använt utländska bidragspengar för att belöna fängslade eller frigivna dömda terrorister och deras familjer.

Även familjerna till ”martyrer” – det vill säga självmordsbombare eller terrorister vilka oskadliggjorts av israelisk militär eller polis – belönas på detta sätt för de ”uppoffringar” de gjort för den palestinaarabiska saken.

”Eftersom den Palestinska myndigheten ger bort mer pengar för längre israeliska fängelsedomar får de fängelsekunder som spärrats in för de mest brutala terrorattackerna mer understöd från Ramallah”, heter det i artikeln i The Times of Israel.

Under de senaste två åren har Israel introducerat ny lagstiftning syftande till att lagföra palestinaarabiska banker vilka gör utbetalningar som belöning för terrorism. Den Palestinska myndigheten har dock sökt efter kryphål i lagen i syfte att kunna fortsätta utbetalningarna.

USA-studenten Taylor Force mördades av en palestinaarabisk terrorist 2016.

Enligt Qadri Abu Bakr erhöll nyligen cirka 7500 frigivna terrorfångar utbetalningar från PLO. Utbetalningar till de omkring de 4500 som alltjämt befinner sig bakom lås och bom förbereds. Den amerikanska Trump-administrationen stoppade bidragen till palestinaaraberna delvis på grund av sagda terrorlöner, vilka på engelska ibland kallas pay-for-slay.

Detta skedde genom den så kallade Taylor Force Act, som antogs i senaten 2018 efter att ha fått stöd från såväl republikaner som demokrater. Lagen är uppkallad efter den 28-årige amerikanske studenten och arméveteranen Taylor Force från Vanderbilt University i Nashville, Tennessee, som 2016 knivhöggs till döds i Tel Aviv av en palestinaarabisk terrorist under en studieresa. https://mfa.gov.il/MFA/ForeignPolicy/Terrorism/Victims/Pages/Taylor-Force.aspx

Forces mördare, Bashar Mashala, sköts till döds av israelisk polis men eftersom Mashala räknas som ”martyr” får hans familj månatliga utbetalningar från Palestinska myndigheten. Terroristen ifråga skadade i samband med mordet på Force ytterligare elva personer inklusive en havande kvinna.

Biden-administrationen har förutskickat att den kan komma att återuppta det ekonomiska biståndet till den Palestinska myndigheten, men detta kan visa sig bli problematiskt med tanke på the Taylor Force Act och the Anti-Terrorism Clarification Act som förbjuder bidrag till entiteter vilka understödjer terrorism. https://unitedwithisrael.org/can-biden-renew-aid-to-palestinians-and-still-adhere-to-taylor-force-act/

Ann Linde ser på terrorlönerna som ”en form av socialbidrag”.

Representanter för Vänskapsförbundet Sverige-Israel har sammanträffat med utrikesminister Ann Linde (S) och framfört önskemålet att Sverige som betydande biståndsgivare till Palestinska myndigheten skall ta avstånd från utbetalningarna till terrorister och deras familjer. Enligt referat från mötet duckade Linde för frågan med att förklara att hon såg på dessa utbetalningar som ”en form av socialbidrag”. https://www.varldenidag.se/nyheter/ann-linde-kallade-terroristloner-for-socialbidrag/reptaD!XWGYJvmiNADqEJhqzUHT1g/

Peter Hultqvist: Ett snabbporträtt utan smink

Peter Hultqvist ser nöjd ut sedan han av Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas 2015 utnämnts till kommendör av Palestinska förtjänstorden. Till vänster dåvarande utrikesministern Margot Wallström.

Försvarsminister Peter Hultqvist har av någon anledning bland icke-sossar haft rykte om sig att vara ”den gode socialdemokraten”. Det kan i någon mån bero på att han visat upp en försvarsvänlighet som har upplevts vara större än hos de flesta partikolleger, men också på Hultqvists framtoning som en rejäl karl med rejäl daladialekt.

Efter Hultqvists senaste bravader, med vilt sluggande mot Sverigedemokraterna i krönikor i Dala-Demokraten och i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVTs nyhetsprogram Aktuellt den 9 februari 2021, torde emellertid försvarsministerns i mitt tycke helt oförtjänta rykte som god eller åtminstone acceptabel socialdemokrat vara ett minne blott.

Den 21 januari publicerades i Dala-Demokraten en krönika av Peter Hultqvist där denne gick till storms mot Sverigedemokraterna. Bland annat anmärkte han på SDs retorik i form av hänvisningar till strid och krig, något som Hultqvist påstod var hämtat från fascism och nazism. Han avfärdade också SD som ”högerextremister” som inte går att tämja.

Han passade också på att indirekt ge SD skulden för några huliganers inträngande i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari och raljerade över att ett par SD-företrädare velat se Donald Trump som fredspristagare. Vad som väckte störst uppmärksamhet i Hultqvists krönika var emellertid följande mening: ”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris.” https://www.dalademokraten.se/artikel/peter-hultqvists-kronika-hogerextremismen-gar-inte-att-tamja

SDs Jimmie Åkesson blev inte Hultqvist svaret skyldig. Åkesson erinrade i Expressen om att försvarsministern kallat SD för ”grisar” och att partiet ”inte går att tämja”. Och ja, det måste anses vara övermåttan lågt att i en debatt benämna meningsmotståndare som djur som skall tämjas. Med tanke på Peter Hultqvists eget utseende borde han dessutom kanske ha valt ett annat djur än just gris.

”Alltså, det är så lågt och det är ett sådant uppskruvat tonläge”, framhöll Jimmie Åkesson, ”och vi är inte ens nära valrörelsen än.” Enligt SD-ledaren handlar Hultqvists och andra S-toppars retorik om att de inte vill prata om att vi har en skjutning om dagen, att vi har över 12 000 döda i covid-19 och att det i Sverige för närvarande råder elbrist på grund av en förfelad energipolitik. https://www.expressen.se/nyheter/jimmie-akesson-man-kallar-oss-for-grisar/

När vidare Hultqvist talar om SDs ”krigsretorik” tycks han lyckligt ovetande om att den socialistiska kampsång som han och flertalet andra socialdemokrater sjunger minst en gång om året – Internationalen – är fullproppad med martialiskt vapenskrammel.

Internationalen som traditionell allsång på sossekongress med Stefan Löfven i mitten: ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.”

Redan i första versen i den av Henrik Menander till svenska översatta sången heter det sålunda: ”Det dånar uti rättens krater, snart skall uppbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset, slav, stig upp för att slå dig fri.” I en senare vers läser vi: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” Refrängens bevingade ord icke att förglömma: ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är…”

Stå inte där och mumla – här är texten!

Hultqvist borde kanske också ha pluggat på vad hans egen partiledare, Stefan Löfven, förkunnat i icke-fredlig väg förliden tid. I en intervju inför det för S-partiet segerrika valet 2014 sade han således till SVT den 17 februari 2014: ”Jag kommer att kriga som om vi är på väg att förlora valet.”https://www.svt.se/nyheter/val2014/lofven-1

Också när det gäller den så kallade svenska modellen kan Löfven understundom känna sig motiverad att ta till krigsretorik. I ett tal i Bandhagen i södra Stockholm den 29 februari 2016 försäkrade han åhörarna: ”Därför blåser jag här och nu till strid om den svenska modellen” (som Löfven i meningen innan förklarat sig vara ”förbannat stolt” över). https://www.regeringen.se/tal/2016/02/tal-av-stefan-lofven-striden-om-den-svenska-modellen/

Peter Hultqvist föddes i Gävle på nyårsafton 1958 men växte upp i Stora Tuna socken i Borlänge kommun. Hans far var till yrket revisor medan modern kom till Sverige som finskt krigsbarn. 1975 gick han med i SSU Libertas i hemkommunen, där han längre fram i karriären var kommunalråd i 17 år. Som journalist var Hultqvist bland annat verksam vid Dala-Demokraten och Norrländska Socialdemokraten. 2006 valdes han in i riksdagen för Dalarna och 2014 utsågs han till försvarsminister i Löfvens decemberregering, en post han innehaft sedan dess. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Hultqvist

Vad som är anmärkningsvärt med Hultqvist och hans statsrådspost är att han inte fullgjort värnplikten, som var obligatorisk då han ryckte in som rekryt med befattningen skyttesoldat vid Dalregementet i Falun. När den blivande försvarsministern lämnade regementet efter 57 dagar berodde detta dock inte på att han var en samvetsöm vapenvägrare. Han och några andra nyinryckta strejkade som protest mot viss typ av tjänstgöring de inte uppskattade. https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/hur-forsvarar-du-detta-ministern/

”Jag hamnade snett”, ursäktade sig Hultqvist senare, något som förefaller fullt trovärdigt med tanke på hans koleriska läggning. Hultqvist sökte efter att ha lämnat regementet vapenfri tjänst och hamnade efter en tid på en expeditionstjänst inom kriminalvården (själv föredrar han titulaturen ”utredare”).

Hultqvist är nu inte den förste av våra försvarsministrar som gjort vapenfri tjänst. Detsamma gäller exempelvis Sten Tolgfors (M), som var försvarsminister i alliansregeringen 2007-12. I Tolgfors fall rörde det sig om vapenvägran av religiösa skäl då han var medlem i Missionskyrkan. Han gick allmänt under öknamnet ”Tomhylsan”. Tolgfors ersattes som försvarsminister av Karin Enström (M). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/kallades-for-tomhylsan

Erik Nises (till höger) hade inga problem med att besegra Peter Hultqvist i kampen om att bli ordförande i S Borlänge.

Peter Hultqvist har länge varit anhängare av det så kallade Palestina. Vid sitt riksdagsinträde 2006 var han pådrivande vid bildandet av Svensk-palestinska parlamentariska föreningen och var dess ordförande tills han blev försvarsminister.

Hultqvist har flera gånger tagit upp Palestina-frågan i riksdagen. I interpellationen 2011/12:5, ”Erkännande av Palestina” riktad till utrikesminister Carl Bildt, argumenterade han att Sverige skulle erkänna ”Palestina” som självständig statsbildning. Flera år tidigare hade Hultqvist ställt en skriftlig fråga, 2006/07: 1080, ”Samarbete med Palestina” till Bildt. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/erkannande-av-palestina_GZ105

2015 tilldelades så Peter Hultqvist av den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, den höga utmärkelsen Order of Merit som tack för sina exceptionella insatser till ”Palestinas” fromma. Hultqvist kommenterade: ”Hedrande. Jag har varit engagerad i Mellanöstern-frågan ända sedan SSU-tiden.” Olof Palme, upphovsmannen till socialdemokratins Israel-fientliga utrikespolitik, erhöll samma utmärkelse posthumt. https://www.dt.se/artikel/abbas-prisade-hultqvist

I hemstaden Borlänge är Peter Hultqvist inte särdeles populär ens bland ortens socialdemokrater. När han 2020 kandiderade till posten som ordförande i Borlänges socialdemokratiska förening gick det, trots att han var valberedningens kandidat, inte som han tänkt sig. Till ny ordförande valdes istället Erik Nises, tidigare presschef hos Stefan Löfven och i likhet med Hultqvist i grunden journalist, med röstsiffrorna 79-65. https://annonsbladet.com/erik-nises-valdes-till-ny-s-ordforande/

Framträdandet i SVT-debatten med Jimmie Åkesson torde effektivt ha avlivat myten om Peter Hultqvist som en sansad debattör. Istället fick TV-tittarna se en kolerisk man som, samtidigt som han läste innantill från en fusklapp, högröd i ansiktet skrek och gjorde obalanserade utfall mot den hela tiden kolugne SD-ledaren som Hultqvist sedan länge haft ett gott öga till.

Det är symptomatiskt för det mentala läget inom sosseriet och övrig vänster att Hultqvist fick motta taktfasta applåder och hurrarop från personer som den röda prästinnan Helle Klein och advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg: tydligen skall SD skrikas ner – inte bemötas med sansade argument inom ramen för en anständig debatt.

Fortsatt svensk miljardrullning till ”Palestina”

Fortsatt svensk miljardrullning till ”Palestina”. På bilden statsminister Stefan Löfven tillsammans med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas.

En av den nytillträdda svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som en självständig stat. Samtidigt utlovades den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud ett bestånd i miljardklassen. Denna Palestina-politik gjorde, av naturliga skäl, Sverige omöjligt som samarbetsland i den judiska staten Israels ögon.

I dagarna har januariregeringen aviserat vad som kallas en ”ny strategi” för Sveriges fortsatta samverkan med ”Palestina” (som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning) för perioden 2020-24. Det heter således i ett pressmeddelande från regeringskansliet:

Regeringen har idag beslutat om en ny femårig strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Palestina. Strategin ska bidra till att minska fattigdomen i landet, till bättre förutsättningar för en demokratisk utveckling och till ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/06/regeringen-antar-ny-strategi-for-utvecklingssamarbetet-med-palestina/

Av biståndet, omfattande 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden, kanaliseras 1,46 miljarder via det svenska biståndsorganet SIDA. Resterande 40 miljoner kronor kommer från Folke Bernadotteakademin.

Enligt Peter Eriksson (MP), med titeln minister för internationellt utvecklingssamarbete, skall Sveriges bistånd bidraga till att ”Palestina” må existera ”sida vid sida med Israel i fred och säkerhet”. Vidare enligt  Eriksson: ”Ett grundläggande hindret /sic!/ för utvecklingen i Palestina är Israels ockupation” av den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Eriksson torgför den vanliga desinformationen om att Israel ”ockuperar” områdena väster om Jordan. Dessa annekterades av dåvarande Transjordanien i samband med det första Arabisk-israeliska kriget 1949. Vad som sedan hände var att Israel av uppenbara säkerhetsskäl tillägnade sig samma områden som ett resultat av det för arabstaterna katastrofala Sexdagarskriget 1967. Områdena ifråga kan anses vara omdiskuterade, men någon ”ockupation” rör det sig inte om. Att Israel nu formellt vill ansluta de judiska delarna av områdena är något som inte borde få någon att höja på ögonbrynen.

 

Abbas palatsprojekt i Surda beräknades gå lös på 13 miljoner US dollar. 

Det är svårt att se vad som skulle vara ”nytt” i den nu tillkännagivna svenska ”strategin” avseende den palestinaarabiska omdådena. Det är samma gamla Israel-fientliga och terroristvänliga utrikespolitik som Sverige ägnat sig åt sedan Olof Palme efterträdde den Israel-vänlige Tage Erlander som statsminister 1969.

Peter Erikssons tal om ”demokratisk” och ”fredlig” utveckling är inte ens värt papperet det är skrivet på: eftersom det inte finns några som helst möjligheter till kontroll av hur pengarna används, är det enda som kommer att ske att de båda palestinaarabiska entiteterna Fatah och Hamas kommer att ges ännu bättre förutsättningar att fortsätta bedriva terror mot den judiska staten och avlöna terrorister i israeliska fängelser. Oliktänkande kommer att fortsätta fängslas och torteras, kvinnor att förtryckas och barn utsättas för antisemitisk indoktrinering. Demokrati och mänskliga rättigheter vet Abbas inte ens vad det är. https://www.expressen.se/debatt/svenskt-bistand-kan-avlona-terrorister/

Kommer därtill att Sverige är en av de största internationella bidragsgivarna till UNRWA, FNs hjälporgan för palestinskt flyktingsbistånd och ger massvis med bistånd via Europeiska unionen (EU).

1500 miljoner i ytterligare bistånd till ”Palestina”

Den Palestinska myndigheten har onekligen ett säreget sätt att prioritera sina ekonomiska resurser. Löner till dömda terrorister (och deras familjer) har redan nämnts. Ett projekt som väckte viss uppståndelse för några år sedan var myndighetens bygge av ett nytt palats i Sudra nära Ramallah på en area omfattande totalt 27 000 kvadratmeter.

Palatset skulle, förutom bostadsutrymmen för Abbas, ge plats åt en vaktstyrka, gästutrymmen med mera. Det hela skulle gå löst på runt 13 miljoner US dollar, det vill säga drygt tio gånger så mycket i dagens svenska penningvärde. https://www.timesofisrael.com/pa-building-palace-near-ramallah-at-cost-of-13m/

Socialdemokraternas ekonomiska prioriteringar enligt en karikatyrtecknare.

 

 

Mellanöstern: när det är förräderi att delta i en fredskonferens

Jared Kushner presenterade i Bahrain USAs fredsplan för Mellanöstern inför bland andra ett betydande antal arabiska delegater.

Jag vet inte säkert, men den Palestinska myndigheten (PA) kan vara den enda nationella entitet där det anses vara brottsligt att delta i fredskonferenser. På det tyder PAs reaktioner på att en delegation omfattande 13 personer deltog i en fredskonferens i Manama i Bahrain i slutet av juni.

‘I Fear for My Life’: Inside the Overnight Drama to Rescue the Hebron Businessmen from the PA

Den 28 juni stod ett 50-tal representanter för den Palestinska myndighetens säkerhetstjänst och polis beredda att arrestera flera medlemmar i den av Ashraf Jabari ledda palestinaarabiska delegation som deltog i Bahrain-konferensen. Flera hus i den palestinskkontrollerade delen av staden Hebron på den så kallade Västbanken omringades i detta syfte.

Den israeliska nyhetsbyrån Tapzit Press Service (TPS) skildrar ett drama som började med att konferensdelegaten Ashraf Ranem ringde TPS och sa: ”Jag fruktar för mitt liv och har stora problem.” I bakgrunden hördes ljud som uppstod när säkerhetsmän från PA trängde in i bostaden och anklagade honom för spioneri och förräderi och informerade honom om att han kunde dömas till döden.

Agerandet var en del i den Palestinska myndighetens hetsjakt på delegaterna i den palestinaarabiska delegation som trotsade de fastlåsta positionerna i Mellanöstern och deltog i den USA-sponsrade fredskonferensen i Bahrain. Hebron-baserade styrkor från den israeliska försvarsmakten IDF ingrep för att bistå de utsatta fredsdelegaterna. Hebron är en av världens äldsta städer och var en gång konung Davids huvudstad. http://en.hebron.org.il/history/613

Ranem, som är verksam i möbelbranschen, lyckades ta sin tillflykt till den del av Hebron som kontrolleras av israelerna och fick en fristad i Ashraf Jabaris hem. Han hamnade dock i en svår situation då säkerhetsstyrkorna från PA konfiskerade hans pass, kreditkort och andra viktiga dokument och ägodelar. Flera av säkerhetsmännen som trängde in i Ranems hem var för övrigt släktingar till honom. Jabari var den ende av de palestinaarabiska delegaterna som talade på mötet i Bahrain.

Den palestinaarabiske chefsdelegaten Ashraf Jabari (till vänster) och USAs Israel-ambassadör David Friedman i Jerusalem.

En annan fredsdelegat, den cancersjuke Abu Milah, greps innan han blev förvarnad om PAs tillslag. Han frigavs dock efter ett dygn sedan enligt uppgift högt rankade medlemmar i den amerikanska administrationen ingripit. Detta innebar ännu ett bakslag för den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas, som alltså tvingades böja sig för amerikanska påtryckningar.

Fredskonferensen i Bahrain, med temat Peace to Prosperity, lockade drygt 300 deltagare från 30 länder, exempelvis Australien, Argentina, Dubai, Saudiarabien, Nigeria  och Qatar. Det arabiska deltagandet innebar ett dundrande fiasko för Palestinska myndigheten, som hade uppmanat araberna att inte delta.

Under konferensen presenterade Vita husets chefsrådgivare Jared Kushner, tillika president Donald Trumps svärson, en mycket ambitiös fredsplan som utformats av Vita huset. Enligt planen skall 50 miljarder US dollar satsas på att förbättra de Palestinska territoriernas ekonomi i syfte att exempelvis minska arbetslösheten och möjliggöra utländska investeringar. Planen omfattar 190 specifika projekt för dessa ändamål.

Konferensens värd var Bahrains kronprins Salman bin Hamad Al Khalifa. Förutom Kushner deltog från amerikansk sida bland andra finansminister Steven Mnuchin. Däremot lyste officiella delegationer från såväl Israel som Palestinska myndigheten med sin frånvaro. https://fortune.com/2019/06/30/bahrain-summit-middle-east/

Donald Trump och Mahmoud Abbas: inte de bästa av vänner.

Det sägs att palestinaaraberna aldrig missar en möjlighet att missa en möjlighet, och att förmå PA och dess ledare Mahmoud Abbas att inse sitt eget bästa tycks vara en omöjlig uppgift. Den åldrande Abbas, nu 84 år gammal, har satt sig på bakhasorna och avvisat alla konstruktiva propåer sedan USA flyttade sin Israel-ambassad från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem.

Till skillnad från en annan ärkefiende till USA, Nordkoreas diktator Kim Jong-un, vägrar Abbas att ens kommunicera med Trump-administrationen och tar varje tillfälle att förbanna Trump, Kushner och USAs Israel-ambassadör David Friedman.https://nypost.com/2019/07/02/mahmoud-abbas-blows-his-chance-at-achieving-peace-in-the-middle-east/

Abbas totala oförsonlighet går ut över palestinaaraberna i allmänhet och de palestinaaraber som faktiskt vill åstadkomma något konstruktivt, såsom 13-mannadelegationen i Manama.,i synnerhet.

 

 

 

 

Katastrofen Wallström har gjort det igen!

Vår katastrofala utrikesminister Margot Wallström har återigen förargat Mellanösterns enda demokrati.

Utrikesminister Margot Wallström (S) har gjort det igen. Ådragit sig den israeliska regeringens vrede för ett fientligt uttalande riktat mot den judiska staten. https://www.varldenidag.se/nyheter/israels-nya-kritik-mot-wallstrom-och-svenska-kyrkan/repsbv!3yzkjVxYxbFBmUUodBgR0Q/

I samband med riksdagsdebatten om S-MP-regeringens utrikesdeklaration torgförde Wallström – som är den enda av EUs 28 utrikesministern som inte är välkommen att göra officiella besök i Israel – uppfattningen, att Israel har vad hon kallade ”demokratiska utmaningar”.

I ett meningsutbyte med Lars Adaktusson (KD) anförde Wallström följande: ”Israel har infört lagar som är tvivelaktiga när det gäller inte minst religionsfrihet.” Vilka lagar det skulle vara fråga om valde utrikesministern att inte precisera.

Margot Wallströms nya utspel mot Israel fick Israels ambassadör i Stockholm, Ilal Ben-Dov, att reagera. Han skrev på Facebook: ”Aldrig under de senaste 2000 åren har det funnits en plats i Mellanöstern som har haft så stark religionsfrihet än den som uppehålls och garanteras i staten Israel för alla troende oavsett religion.”

Israels ambassadör Ilal Ben-Dov anklagar Margot Wallström för att förvränga verkligheten.

Alla som någon gång besökt den israeliska huvudstaden Jerusalem vet vad ambassadören menar. Här myllrar det av allehanda judiska, muslimska, drusiska och kristna samfund och organisationer. ”Att beskylla Israel för att begränsa religionsfriheten är en blatant förvrängning av verkligheten”, fastslog Ilal Ben-Dov med all rätt.

Som ett exempel på Israels frikostiga attityd gentemot religiösa organisationer framhöll Ben-Dov att det starkt Israel-fientliga Svenska teologiska institutet i Jerusalem – som tillhör Svenska kyrkan – har full frihet att verka i Israel utan några som helst begränsningar.

Margot Wallström förklarades persona non grata att som regeringsföreträdare för Sverige besöka Israel sedan hon i riksdagen 2016 anklagat Israel för att ägna sig åt ”utomrättsliga avrättningar” i kampen mot den palestinaarabiska terrorismen, vilken entusiastiskt understöds av regeringens nära allierade Palestinska myndigheten och dess fanatiskt antisemitiske ”president” Mahmoud Abbas.

Wallström har av Palestinska myndighetens ”president” begåvats med den så kallade Soldatorden.

Moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark kritiserade i en debattartikel i fjol excellensen Wallström för att gång efter annan fördöma Israel men vara betydligt restriktivare med att rikta kritik mot antisemitisk verksamhet. Wallström verkar inte förstå att det i de palestinaarabiska territorierna pågår en ständig, judefientlig hjärntvätt av palestinaarabiska barn. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/l1k8XL/wallstrom-kritiserar-hellre-israel-an-judehat

Jag tvekar inte att fastslå att Margot Wallström är en ständigt käftglappande katastrof. Wallström har vidare någon enstaka gång pliktskyldigast och i svepande ordalag fördömt det omfattande förtrycket mot kristna i muslimska länder, men det är i sin Israel-kritik utrikesministern reserverar sina tunga kanonader. Hon fullföljer därvidlag Socialdemokraternas anti-israeliska Palme-Andersson-linje som varit rådande i drygt 40 år.

Är det så här Wallström straffar Guatemala för ambassadflytten?

Utrikesminister Margot Wallström markerar mot Guatemala genom att kalla hem ambassadör Anders Kompass för konsultationer.

Efter de utrikespolitiska skandalerna med Sveriges Kina-ambassadörs möte med Angela Gui och kinesiska skumraskfigurer och statsrådet Annika Strandhälls groteska inblandning i Ungerns inrikespolitik startar nu utrikesminister Margot Wallström ett bråk med Guatemala. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sverige-kallar-hem-ambassador-ska-ses-som-en-markering

Wallström kallar hem ambassadör Anders Kompass till Stockholm för, som det heter, ”konsultationer”. ”Beslutet ska ses som en markering mot Guatemala”, tydliggör excellensen Wallström åtgärden. Bakgrunden förklaras vara den politiska situationen i det centralamerikanska landet och Sveriges bilaterala relationer med detta.

Det svenska missnöjet med Guatemala anges ha att göra med att FNs antikorruptionsinsats The International Commission against Impunity in Guatemala (CIGIG) har anklagat Guatemalas president Jimmy Morales för olaglig finansiering av sin valkampanj, vilken 2016 oväntat förde honom till presidentposten. CIGIG har mot den bakgrunden krävt att presidentens straffimmunitet skall hävas. Sverige uppges vara en viktig finansiär till CIGIGs verksamhet. https://en.wikipedia.org/wiki/International_Commission_against_Impunity_in_Guatemala

Guatemalas regering motsatte sig redan inledningsvis Kompass ambassadörsskap och krävde 2018 att han skulle skickas hem sedan han, föga diplomatiskt, hävdat att samhället i Gutamela var ”korrupt”. Den svenska regeringen vägrade dock kalla hem den odiplomatiske diplomaten och Kompass har blivit kvar på den svenska ambassaden i Guatemala City. https://www.nt.se/nyheter/sverige-protesterar-mot-guatemala-om-kompass-om5284740.aspx

Anders Kompass blev internationellt känd då han som chef för fältavdelningen inom ramen för FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCR) anklagade franska FN-soldater för att begå sexuella övergrepp mot barn i Centralafrikanska republiken. När kompass överlämnade sin rapport till Frankrike blev han avstängd från sin tjänst men rönte internationellt erkännande som så kallad visselblåsare. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/detta-har-hant-fn-skandalen-och-anders-kompass

Frågan är dock om det inte är dags för Anders Kompass att bestämma sig – skall han vara diplomat eller visselblåsare? De båda sysslorna kan svårligen låta sig förenas i det långa loppet.

Guatemalas president Jimmy Morales och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i samband med Guatemalas flytt av sin ambassad till Jerusalem.

En annan fråga är om det endast är de förklaringar som avgivits av utrikesminister Margot Wallström enligt ovan som ligger till grund för markeringen mot Guatemala. Guatemala var en av de första länder som erkände den judiska staten Israel diplomatiskt 1948 och flyttade förra året, i likhet med USA, sin ambassad från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem.

Detta var inget populärt drag i Israel-hatande Wallströms ögon som nu möjligen ser en möjlighet att straffa Guatemala för dess tilltag,. https://www.reuters.com/article/us-israel-palestinians-guatemala/guatemala-opens-embassy-in-jerusalem-two-days-after-u-s-move-idUSKCN1IH0Q7

Det är känt sedan tidigare att Sverige lovat den Palestinska myndigheten och dess ”president” Mahmoud Abbas att motverka att EU-länder flyttar sina ambassader till Jerusalem. https://www.varldenidag.se/nyheter/sverige-lovade-motverka-flytt-av-eu-landers-ambassader/reprek!cJVm986LW9oUL@cH8h9uXQ/

Guatemala i Centralamerika har omkring 17 miljoner invånare och är ungefär lika stort som Lappland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Guatemala