Protesterna i Iran: Ahmadinejad uppges ha arresterats

Irans tidigare president Mahmoud Ahmadinejad uppges ha arresterats för regimkritik.

Enligt Al Quds Al Arabi, en  panarabisk tidning publicerad i London av utflyttade palestinaaraber, har den tidigare iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad arresterats i Iran på grund av regimkritiska anmärkningar. Tidningen hänvisar till ”pålitliga källor i Teheran”. https://worldisraelnews.com/report-former-iranian-president-ahmadinejad-arrested-for-anti-regime-remarks/

Ahmadinejad, som var Irans president 2005-13 och efterträddes av Hassan Rouhani, skall ha gripits när han besökte staden Shiraz. Gripandet skall ha godkänts av Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei. Ahmadinejad uppges ha placerats under husarrest.

Det var när den forne presidenten besökte staden Bushehr som han bland annat inför folkmassorna menade, att den iranska ledningen fjärmat sig från den verklighet och de problem befolkningen tvingas uthärda. Han yttrade vidare (min översättning från engelska):

Vad Iran lider under i dag är dåligt ledarskap och inte brist på ekonomiska resurser. /…/ Hassan Rouhanis regering tror att den äger landet och att folket är ett okunnigt samfund. /…/ Folket är upprört på denna regering på grund av dess monopol på offentlig förmögenhet.

De omfattande protesterna mot mullornas regim är de största sedan ”den gröna revolutionen” utbröt 2009. De startade den 28 december 2017 i Irans till befolkningsstorleken andra största stad, Mashhad, som har omkring tre miljoner invånare och tillika är den av landets städer som anses vara ”heligast”. Under de knappa två veckor som passerat sedan upproret inleddes har något tusental arresterats och minst 22 dödats. Regimen har även arrangerat  manifestationer som stödjer regimen i Teheran. https://en.wikipedia.org/wiki/2017%E2%80%9318_Iranian_protests

Irans president Rouhani har beskyllt ”utländska fiender” (läs: USA och Israel) för att ligga bakom protesterna och påstått att dessa skulle vara ”politiska” snarare än ekonomiskt och socialt betingade.

Enligt Israel ligger Iran bakom det mesta av den oro och den terrorism som plågar regionen. Det är väl känt att mullorna på ett synnerligen rundhänt sätt backar upp den shiitiska terrorrörelsen Hizbollah i Libanon, och även i andra konflikthärdar spelar den iranska regimen enligt Israel en ledande roll.

Israels ÖB, Gadi Eizenkot, pekar ut Iran som det stora hotet i Mellanöstern-regionen.

Israels överbefälhavare, generallöjtnant Gadi Eizenkot, har uttalat att när Israel nu inträder i sitt 70e år sedan bildandet 1948 så är Iran på ett eller annat sätt inblandat i alla de hotbilder som den judiska staten är utsatt för: Libanon, Syrien, Irak, Judéen och Samarien (den så kallade Västbanken), Gaza och Sinai. https://worldisraelnews.com/idf-chief-iranian-threat-looms-above-all-regional-threats/

Eizenkot underströk dock samtidigt att den israeliska krigsmakten är fullt i stånd att möta de aktuella hoten. Han ansåg också att, även om Israel inte får negligera de pågående raketattackerna från det Hamas-kontrollerade Gaza, så är tiden ännu inte mogen att svara med maximal kraft.

Det iranska revolutionsgardet har gått ut med budskapet, att protesterna nu är över och att mullorna i Teheran sitter säkert i sadeln. Detta betvivlas emellertid av en del bedömare. Den israeliske Iran-experten Menashe Amir har torgfört uppfattningen, att alltfler städer och byar i Iran anslutit sig till protesterna och att de iranska försäkringarna om att upproret upphört inte går att lita på.

Enligt Amir har demonstranterna bara bytt taktik – i stället för att hålla sina aktioner under dagtid genomför man dem nu nattetid. Mellan 70 0ch 100 byar och städer skulle omfattas av dessa protester. https://worldisraelnews.com/despite-government-claims-iran-protests-not-israeli-expert-says/

USAs FN-ambassadör Nikki Haley kallade de iranska protesterna ”en mäktig uppvisning av ett modigt folk”.

På USAs begäran höll FNs säkerhetsråd nyligen, trots motstånd från bland andra Ryssland och Sverige, ett extrainkallat möte i anledning av situationen i Iran. Den amerikanska FN-ambassadören Nicki Hailey kallade protesterna ”en mäktig uppvisning av ett modigt folk”, medan hennes ryske kollega riktade hård kritik mot FNs inblandning i Irans ”interna angelägenheter”. Några konkreta beslut fattades inte vid mötet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6856235

Hatets profeter möts med tystnad

http://news.sky.com/story/1123624/iran-claims-israel-wound-comments-distorted

Valet av Hassan Rohani som ny president i Iran – han tillträder i morgon 4 augusti – har hälsats med tillfredsställelse av somliga som hoppas på en förändring efter den tidigare mycket obalanserade Mahmut Ahmadinejad.

Rohani gjorde dock de förhoppningsfulla besvikna när han häromdagen kallade Israel ett ”gammalt sår” i Mellanöstern-regionen. Ett sår som var i behov av att ”renas”. Uttalandet gjordes under högtidlighållandet av det så kallade Qudsdagen i Teheran. Dagen firas sedan 1979 den sista fredagen i den muslimska fastemånaden ramadan med syftet att visa solidaritet med det palestinska folket. Quds är det arabiska namnet för Jerusalem.

Moderate mysfarbrorn Rohani: ”Israel är ett gammalt sår som behöver renas”.

Uttalandet framkallade starka reaktioner i Israel, och premiärminister Benyamin Netanyahu uttalade sitt misstroende mot Rohani som ”moderat” reformator i mullornas skoningslösa Iran som bland annat hänger dömda narkotikabrottslingar och homosexuella genom att offentligt hissa upp dessa i stora lyftkranar.

Iranska media har i efterhand med noll trovärdighet hävdat, att Rohanis uttalande ”misstolkats”. Se länken överst. Innan Rohani höll sitt tal hade Irans avgående president, Ahmadinejad, påstått att en ”förödande storm” skulle komma och rycka upp den ”sionistiska” staten med rötterna.

Rohanis och Ahmadinejads oförsonliga angrepp på Mellanösterns enda demokrati står väl i överenstämmelse med vad en annan av Mellanösterns hatprofeter, den helt Iran-beroende Hizbollah-ledaren Sheikh Hassan Nasrallah, yttrat. Nasrallah hävdade att Israels ”eliminering” ej endast ligger i palestinaarabernas, utan i hela den muslinska världens, intresse:

Den enda lösningen är att förstöra det utan att ge det  möjligheten att ge upp.

Frågan är om man skall tolka uttalanden som dessa som tom retorik eller som substantiella hot. Israelerna kan i varje fall inte kosta på sig lyxen att bekänna sig till den förstnämnda tolkningen utan måste givetvis vidtaga nödvändiga mått och steg i syfte att försvara sitt land.

Iranberoende Nasrallah: ”Israel skall elimineras.”

Slutligen måste man notera, att några protester mot de framförda hatbudskapen inte avhörts utanför Israels gränser. FNs och EUs ledare har förblivit öronbedövande tysta. Detta gäller FNs notoriskt Israel-hetsande  generalsekreterare Ban Ki-moon, det gäller EUs så kallade utrikeschef Cathy Ashton och det gäller givetvis också vår egen utrikesminister Carl Bildt, som eljest har för vana att prompt delge omvärlden sina visdomsord om i princip allt som händer i världen.

Iran kan således tryggt fortsätta med sina hot om att utplåna den judiska staten, liksom Hizbollah kan och kommer att fortsätta beskjuta civila områden i Israel utan större reaktioner från omvärlden. Ve dock Israel om man skulle råka besvara elden. Då tas storsläggan fram och Israel framställs som krigshetsare och ett hot mot världsfreden.

Efter katastrofen Ahmadinejad: Finns det hopp för Iran?

Ahmadinejads galenskap isolerade Iran från omvärlden.

Irans avgående president, Mahmoud Ahmadinejad, har sammanfattat sitt åtta år långa presidentskap. Det han kommit fram till är att hans återkommande förnekande av den nationalsocialistiska judeutrotningen – Förintelsen – var hans största bedrift alla kategorier. Enligt den tyska nyhetsbyrån Deutsche Presse-Agentur (DPA) har han uttryckt detta så:

Detta var ett tabubelagt ämne som ingen i Väst ville lyssna på. Detta bröt ryggraden på den västliga kapitalistregimen.

Förutom att förneka Förintelsen – som han refererade till som en ”saga” – hotade Ahmadinejad gång efter annan att förgöra den judiska staten Israel. Bortsett från spridda applåder i den antisemitiska samfälligheten ledde Ahmadinejads anti-judiska/israeliska utfall till att Iran fördömdes och isolerades.

Så skedde icke endast visavi västerlandet utan även i stora delar av den muslimska och/eller arabiska delen av världen. Iran sågs med allt fog som ett hot mot världsfreden med en galning vids rodret. Mahmoud Ahmadinejad tycks dock själv vara helt omedveten om detta. Enligt honom själv satte han Iran på kartan och gjorde det till ett aktat globalt namn:

Jag hade två uppgifter: att bygga upp Iran och att förbättra världen.

Den avgående iranske presidenten är tydligtvis helt övertygad om att han lyckades med dessa uppgifter. Hans uppfattning delas emellertid inte av den presidentvalde Hassan Rowhani, som menar att den beryktade företrädaren ägnade sig åt ”hatretorik” vilken isolerade Iran och förde landet till randen  av ett krig. Detta är en åsikt som för övrigt delades av alla sex iranska presidentkandidater.

Hassan Rowhani tar avstånd från Ahmadinejads hatretorik.

Frågan är då hur Iran med Rowhani som president kommer att te sig. Det brukar hävdas att Irans president i stort är en staffagefigur, medan den verkliga makten ligger hos det styrande Väktarrådet och dess högste ledare vilken i dag är Ali Khamenei. Denne väljs inte av folket och har vetorätt över alla beslut som fattas av det folkvalda parlamentet och den likaledes folkvalde presidenten, som i Iran är regeringschef och inte statschef.

Så oavsett Rowhanis möjligen goda intentioner är det den konservative shiaprästen Khamenei som innehar den yttersta makten. Min uppfattning är dock att man inte bör underskatta betydelsen av vad en ledande person i ett land kan åstadkomma. När Michail Gorbatjov tillträdde som sovjetisk ledare 1985 var det en vanlig uppfattning att, oavsett hur reformsinnad han än var, så var det ändå den styrande kommunistiska nomenklaturan som bestämde allt.

Jag var närvarande vid ett tal som hölls av den kände dissidenten Vladimir Bukovkij i Stockholm samma år som Gorbatjov tillträdde. Bukovskijs uppfattning var att man i stort sett kunde ha ett lik som ledare – politiken skulle ändå förbli densamma. Som vi vet blev det inte riktigt så. Gorbatjovs reformistiska  inställning, och hans vilja att förhandla med USAs president Ronald Reagan, ledde till slut till Sovjetunionens upplösning och Västs seger i det Kalla kriget.

Michail Gorbatjov i sin krafts dagar.

Jag är inte säker på att Hassan Rowhani är Irans Gorbatjov. Likafullt känns hans kritik av företrädaren Ahmadinejad och dennes vanföreställningar som ett positivt tecken och bidrar till försiktiga förhoppningar om ett annat och mindre extremistiskt framtida Iran.

Explosion i iransk kärnanläggning

Den nukleära Fordow-anläggningen sedd från luften.

Kombinera medeltida tänkande med högmodern teknologi och du får Iran.

Du behöver inte vara Einstein för att inse att detta förhållande utgör en fara för världsfreden. Irans kärnvapenambitioner kan på ytterst goda grunder anses utgöra det största hotet mot mänsklig civilisation sedan Stalin gick ihop med Hitler i Molotov-Ribbentroppakten 1939 och därmed lade grunden för Andra världskriget.

Nyligen tycks dock det iranska kärnvapenprogrammet ha drabbats av ett betydande bakslag. Reza Kahlil, en tidigare CIA-agent i det iranska revolutionsgardet, har uppgivit till World Net Daily att en före detta underrättelseofficer i den iranska regimen har rapporterat om en explosion i anslutning till den nukleära Fordow-anläggningen.

Explosionen skall ha orsakat stor förödelse inom en radie av en halvmil omkring anläggningen och lett till att 240 personer innestängts. Enligt dessa uppgifter skall all trafik inom ett par mils omkrets ha stängts av medan trafiken på huvudvägen mellan Teheran och Qom stoppats. Regimen i Teheran har avfärdat uppgifterna om explosionen som ”västlig propaganda”.

Mohammed Razza Hidari uppmanar till sanktioner mot Iran.

Israeliska underrättelsekällor uppges för sin del ha bekräftat rapporter offentliggjorda av det israeliska medianätverket Arutz Sheva att en megaexplosion skall ha inträffat förra veckan.

Fordowanläggningen är ett center för nukleär anrikning avsedd för nästa fas i utvecklandet av kärnvapen i Iran. Enligt den israeliska tidningen Yedioth Ahronot innehåller anläggningen 2700 centrifuger för anrikning av uran. Fordow är beläget djupt inne i ett berg nära den heliga shiitiska staden Qom. Enligt samma källa finns Irans största nukleära anläggning i Natanz, där det finns 10 000 centrifuger.

Explosionen i Fordow-anläggningen tros vara resultatet av en sabotageaktion. Det är i så fall inte första gången Irans kärnvapenprogram utsatts för attacker. Tidigare har flera nyckelpersoner verksamma inom ramen för samma program mördats. Även Fordow har drabbats tidigare, låt vara i mindre skala.

Enligt Benjamin Netanyahu är 2013 ett kritiskt år för Irans kärnvapenambitioner.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har framhållit inför Förenta Nationernas generalförsamling att Irans kärnvapenambitioner behöver konfronteras under 2013. Dessa ambitioner innebär naturligtvis ej endast en fara för den judiska staten utan för världsfreden i stort. Den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad förklarade på Förintelsens minnesdag den 27 januari – Ahmadinejad är en beryktad förintelseförnekare –  att ”alla muslimer skulle mobilisera alla resurser för att rycka upp sionismen med rötterna”.

Det tidigare iranska sändebudet Mohammed Razza Hidari, som flytt från Iran, har sagt att om Iran lyckas framställa en atombomb så ”kommer man definitivt att använda den mot Israel”. Eller för den delen mot vilken annan stat som helst som uppfattas som ett hot mot Iran. Hidari har uppmanat omvärlden att rikta sanktioner mot den iranska regimen, som att stänga dess ambassader och inte låta dess representanter komma på besök. Alltså samma typ av behandling som vederfors Sydafrikas aparheidregering på sin tid.

Ayatollah Khamenei ser kärnvapnen i ett religiöst perspektiv.

Utvecklingen av Iran till kärnvapenmakt har även en djupare betydelse av religiöst slag för de shiitiska makthavarna. Ayatollah Khamenei, Irans högste andlige och politiske ledare sedan han efterträdde Khomenei 1989, anges enligt Washington Post hysa åsikten att utvecklandet av kärnvapen är en viktig åtgärd i syfte att påskynda ankomsten av shiiternas Messias-liknande gestalt Mahdin, den så kallade tolfte imamen som levde på medeltiden.

Och enligt president Ahmadinejad skall hela den islamistiska iranska revolutionen med början 1979, som förde de fanatiska mullorna till makten, ha varit en preparation för Mahdins ankomst. En annan viktig del i samma strävan är enligt Ahmadinejad att förstöra den judiska staten Israel.

Så visst har Netanyahu rätt – något måste göras för att förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt. Inte bara för Israels utan för världens skull.

Quislings vålnad går igen i Norge

Quislings skugga vilar alltjämt tungt över Norge.

Att Norge genom sin utrikesminister Jonas Gahr Störe häromdagen deklarerade, att landet var berett att i FN att stödja den palestinske ledaren Mahmud Abbas propå om en palestinsk statsbildning var ingen tillfällighet. Norge har nämligen under en följd av år utmärkt sig för sin notoriska Israel-fientlighet.

Frågan är om inte Norge är Europas mest antiisraeliska land. Det hävdar i alla fall den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld:

Norge har varit en föregångare i motståndet mot Israel med klara tecken på antisemitism…Det är ingen tillfällighet att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet Quisling.

Läs mer här:

http://hanavihehadash.blogspot.com/2011/07/chockerande-rapport-om-norges.html

Gerstenfeld, som bland annat skrivit boken Antisemitism i Norge: Bakom den humanitära masken, är nog en aning orättvis i omdömet om Quisling. Norrmannen Trygve Lie var exempelvis FNs förste generalsekreterare, och det var under hans ledarskap som såväl Israel som Republiken Korea bildades genom världsorganisationens assistans. Norges anti-israelism låter sig dock knappast förnekas.

Israelerna är naturligtvis väl medvetna om den norska inställningen. När Norge 2009 gav sig till att inom ramen för ett storstilat projekt hylla den nobelprisade författaren Knut Hamsun (1859-1952) i anledning av 150-årsminnet av dennes födelsedag fick man utstå hård kritik av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman. Den norske nationalskalden Hamsun var som bekant beryktad för sina nazistsympatier och för att 1943 ha skänkt sitt nobelpris till Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels. Hamsun skrev också en svassande minnesruna över Hitler vid dennes död 1945.

Här kan man läsa mer om det norska Hamsun-projektet:

http://www.nb.no/hamsun2009/om-hamsun-2009

Den norska antisemitismen går emellertid betydligt längre tillbaka än tiden för Knut Hamsuns levnad. I likhet med vad som var fallet i andra kristna europeiska länder, icke minst Sverige, är i Norge den fientliga inställningen till judarna ett beryktat fenomen. Men medan judar fick rätt att invandra i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen redan i början på 1770-talet, skedde samma sak i Norge först 1842. Redan dessförinnan hade dock ett antal till kristendomen omvända judar, inte sällan med stor framgång, etablerat sig i Norge: Ludvig Mariboe, Edvard Isach Hambro och Heinrich Glogau var några sådana.

Henrik Wergeland slog ett slag för judarna i Norge.

Den som framförallt påverkade Stortinget att införa immigrationsrätt för judiska trosbekännare var skriftställaren och språkförnyaren Henrik Wergeland (1808-45), bland annat författare till boken Jödesagen i det norske Storting. Immigrationslagen liberaliserades ytterligare 1859 varvid många fruktade en störtflod av judiska invandrare. Dessa farhågor visade sig vara betydligt överdrivna, och år 1910 fanns endast omkring 1000 judar i Norge; många av dessa hade anlänt från Ryssland som en följd av tsarregimens pogrompolitik.

Den schabloniserade norska nidbilden av judar skilde sig inte nämnvärt från den som varit gängse över stora delar av Europa – judar utmålades som snikna penningutlånare och drivna affärsmän med anlag för svårartad sadism. De kunde också vid behov avkonterfejas såsom undergrävande bolsjevikagenter och fuskande bidragstagare.

Efter Första världskriget införde Norge en strikt immigrationspolitik som särskilt vände sig mot judarna. Som ett argument mot den judiska folkgruppen användes icke minst den traditionella slaktmetoden skäktning, vilken förbjöds i sin ursprungliga form 1929. Förbudet äger fortfarande bestånd. Liksom i det övriga Europa trängde nationalsocialistiska idéer även in i Norge på 1930-talet.

1933 bildade Vidkun Quisling (1887-1945) partiet Nasjonal Samling, som i början mest var kristet-konservativt men med tiden blev alltmer naziorienterat och i stort sett endast en norsk avläggare till det tyska nazistpartiet NSDAP under Hitlers ledning. Quisling var inte vem som helst. Han var en officer som med tiden blev både militärattaché med stationering i Moskva – Quisling krävde tidigt att Norge skulle erkänna Sovjetunionen – och försvarsminister. Han hade också idkat ett nära samarbete med den berömde polarforskaren Fridtjof Nansen när det gällde internationellt humanitärt hjälparbete.

1938 drog Halldis Neegaard Östbye upp riktlinjerna för den kommande norska judepolitiken genom sin bok Jödeproblemet og dets lösning, och när Tyskland invaderade Norge i april 194o var marken för judeförföljelserna redan beredd. Vidkun Quisling blev tyskarnas staffagefigur, och hans efternamn skulle snart bli synonymt med ”förrädare”. När den nazityska ockupationen inleddes 1940 fanns i Norge åtminstone 2173 judar. Minst 775 av dessa deporterades till nazistiska dödsläger varav bara en liten spillra överlevde.

230 hela hushåll utplånades genom den av tyskarna exekverade och Quisling stödda förintelsepolitiken. Av de norska judar som lyckades fly undan Förintelsen hamnade de flesta i Sverige och i någon mån Storbritannien. Quisling arkebuserades till slut på Akershus fästning i Oslo den 24 oktober 1945.

Fritz Clausen, nazistledare i Danmark.

Som en jämförelse kan nämnas att i det andra nordiska land Tyskland ockuperade den 9 april 1940, Danmark, var extremnationalismen i allmänhet och antisemitismen i synnerhet betydligt mindre utbredda. Det fanns visserligen ett nazistparti, men tyskarna ansåg att det och dess ledare Fritz Clausen var så inkompetenta att de i stället valde att samarbeta med den existerande danska regeringen.

Danskarna ville till skillnad från norrmännen inte veta av några judeförföljelser utan såg till att det stora flertalet danska judar – omkring 7000 – via Öresund undkom till Sverige i en mäktig räddningsaktion. Till följd härav undgick nästan alla danska judar Förintelsen.

Med ovan beskrivna historiska bakgrund tycker man kanske att Norge skulle ha lärt ett och annat av Quisling-tiden och den brutala tyska ockupationen. När man studerar dagens norska hållning gentemot judarna och Israel finns det emellertid anledning betvivla, att så är fallet. Den traditionella norska antisemitismen  finns kvar i nationalmedvetandets skrymslen som en ruttnande och  illaluktande varböld som aldrig läkt. Den bevaras av ett samhälleligt elitskikt dominerat av vänsterinriktade politiker, journalister, akademiker, präster och frivilligorganisationer vilka ser det som sin plikt att angripa den judiska staten Israel och hålla blodbesudlade, arabiska terrororganisationer av typ Hamas under armarna.

Det finns så många exempel på denna hållning att jag här inskränker mig till att redogöra för ett fåtal. Låt mig först säga, att det stora undantaget i norsk politik är det Israel-vänliga Fremskrittspartiet vars ledare Siv Jensen enligt uppgift skall ha en israelisk flagga och en byst av Ronald Reagan på sitt tjänsterum.

Oslo universitet nekade utan motivering Alan Dershowitz att föreläsa om konflikten Israel-Palestina.

Det mest spektakulära exemplet gäller den ryktbare judisk-amerikanske juristen, författaren och debattören Alan Dershowitz – som är professor vid Harvard och står till vänster politiskt – vilken i början av 2011 erbjöd sig att hålla gratis föreläsningar vid norska universitet över den internationella juridikens tillämpning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Trondheim avböjde med motiveringen att ämnet var alltför kontroversiellt, medan Oslo tackade nej utan motivering. Bara Bergen-universitetet var villigt ta emot Dershowitz, men förutsättningen var då att han inte sade ett ljud om Israel utan i stället berörde sina erfarenheter som den mordåtalade O. J. Simpsons försvarare. I den norska akademiska världen är en pro-israelisk hållning något otänkbart – inte ens neutralt hållna föreläsningar om den israelisk-palestinska konflikten går för sig.

Den luttrade Dershowitz berättar om sina nedslående erfarenheter av Norge här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704474804576222561887244764.html

Expo refererade vidare den 17 juni 2011 till en undersökning som visade, att en tredjedel av Norges judiska skolungdomar har upplevt sig bli hetsade på grund av sin judiskhet. Det föranledde skolminister Kristin Halvorsen att lova anslå sex miljoner kronor att gå till utbildning av lärare med syftet att motverka rasism och antisemitism.

Mot den här anförda bakgrunden var det knappast ägnat att förvåna, att när Irans  president Mahmoud Ahmadinejad i april 2009 i FN höll ett rabiat tal – där han bland annat anklagade Israel för att vara en ”en grym rasiststat” och ifrågasatte Förintelsen – så avstod de norska delegaterna från  att resa sig och gå ut i protest. Därmed var norrmännen så gott som ensamma av de västliga delegaterna att stanna kvar.

Till och med den alls inte proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt talade på sin blogg om att Ahmadinejad gjort sig skyldig till ”oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat”. Samme Bildt har även varnat för att stödja Mahmud Abbas begäran om godkännandet av en palestinsk stat, då detta kan leda till katastrofala konsekvenser för en förhandlingsfred mellan Israel och palestinierna.

Norges antiisraeliske utrikesminister.

Detta bekommer inte Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe ett spår. Han och hans socialdemokratiska regering framhärdar i en politik som nästan får Olof Palmes och Sten Anderssons Arafat-vänliga politik från 1980-talet att verka nyanserad. Det verkar som om Quislings vålnad går igen.