Fatah: ”Israel bakom 9/11”

http://www.youtube.com/watch?v=j-AojmxgC9k

Länken ovan går till ett TV-framträdande signerat Abbas Zaki, ledamot i Centralkommittén för det palestinska partiet Fatah. I inslaget gör Zaki gällande att den förhatliga judiska staten Israel var inblandat i terrorattackerna mot USA den 11 september 2001.

Man tager sig för pannan. Det var alltså en israelisk attack som fick palestinaaraberna att dansa på gatorna av glädje över de 3000 amerikanska dödsoffren i anslutning till tvillingtornen ingående i World Trade Center. Låter ju väldigt sannolikt…

Fatahs Abbas Zaki, till vänster, är en av den palestinske ”presidenten” Mahmut Abbas (till höger) närmaste män.

Det islamistiska Hamas, som kontrollerar det palestinska territoriet Gaza, är den mer extremistiska av de båda palestinska huvudorganisationerna med sin benhårda inställning att den judiska staten skall krossas och judarna slängas i Medelhavet. Det mer sekulära Fatah på Västbanken brukar anses som mer måttfullt.

Vid den senaste så omdiskuterade socialdemokratiska partikongressen kallade till och med partiledaren Stefan Löfven Fatah för ”vårt kära systerparti” och välkomnade varmt Fatahs representant.

Man undrar om Löfven och hans tvivelaktiga partikamrater Carin Jämtin och Veronica Palm står bakom ”analysen” av Israel som ansvarigt för 9/11. Om inte borde man kanske ha ett allvarligt samtal med företrädare för det kära systerpartiet om olämpligheten av att torgföra vildsinta, antisemitiska konspirationsteorier.

Ge inte ”Palestina” vind i seglen!

 Israeliska och palestinska flaggan på en bild. Men dessa båda entiteter är inte på något sätt jämförbara. Demokrati är exempelvis ett okänt begrepp i ”Palestina” som styrs av terrorister.

FN väntas i dag rösta ja till ”Palestina” som en ”stat” med observatörsstatus motsvarande den ställning som Vatikanstaten har i dag. Sverige förväntas liksom övriga nordiska länder rösta ja till palestinaarabernas förslag om observatörsstatus.

”Palestina” och dess så kallade president Mahmut Abbas gjorde i fjol ett försök att bli officiellt medlemsland i FN, men det sprack till följd av att försöket inte hade stöd i FNs säkerhetsråd. För att någon skall tillerkännas observatörsstatus räcker det emellertid med majoritet bland de 193 länder som är medlemmar i FNs generalförsamling.

Man kanske kan tycka att det inte är hela världen om ”Palestina” – som inte på något sätt kan betraktas som en statsbildning och som till betydande del styrs av terrorister – får så kallad observatörsstatus. En sådan uppgradering skulle dock vara ett första steg på vägen mot ökade palestinska förmåner i FNs angelägenheter.

Exempelvis kommer man att kunna delta i den Internationella Kriminaldomstolens arbete i Haag och i det sammanhanget utnyttja sin plats för propagandajippon riktade mot staten Israel.

I det övriga Europa finns det en propalestinsk samling länder som fylkats kring Frankrike, ett land med traditionellt starka antijudiska stämningar. Tyskland, Tjeckien och ytterligare några länder går dock emot den palestinska uppgraderingen. Även Israel, USA och Kanada väntas rösta nej liksom de små men i sammanhanget naggande goda önationerna Palau, Mikronesien, Nauru och Marshallöarna.

 Protester mot Hamas terrorvälde i Gaza,

Var gamle Palestina-kämpen Carl Bildt och hans lealösa moderatparti står vet vi. Men att det traditionellt Israel-vänliga Folkpartiet skulle byta fot i frågan har väl varit mer överraskande och nedslående. Bytt fot sedan fjolårets omröstning har även Venstre och Konservative i Danmark gjort.

Israeliska företrädare har hävdat att en observatörsstatus i FN inte för palestinierna närmare ett officiellt nationsskap, och det kanske stämmer. Ändå kommer en sådan status, som nu även stöds av islamistiska terrorgrupperingen Hamas som tidigare varit kallsinnigt gentemot FN, med all sannolikhet att ge det terroriststyrda ”Palestina” en hel del vind i seglen.

Det enda nordiska parti som valt att, förutom SD förstås, ta klar och rakryggad ställning för Israel och mot de palestinska kraven är så vitt jag känner till Dansk Folkeparti. Vad detta parti anser framgår av citat på följande länk från den alltid läsvärda bloggen Jihad i Malmö:

https://mail.google.com/mail/u/0/?shva=1#inbox/13b4beaa5fb0c631

Den dag palestinaaraberna väljer att i ord och handling klart ta avstånd från alla form av våldshandlingar riktade mot Israel, erkänner Israel samt i stort beter sig som anständigt folk kommer även jag att stödja en palestinsk uppgradering. Vi är nu emellertid mycket långt från en sådan from förhoppning.

Israel slåss för våra värden

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=hs8EwKjCKwQ#t=98s

Ovanstående länk går till en israelisk video som visar hur den oskyldiga civilbefolkningen i Israel drabbas av skoningslösa raketbeskjutningar från det av den islamistiska terroriströrelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Dessa attacker utförs numera med hjälp av moderna missiler med ursprung i Iran. Det är tacken för att staten Israel för några år sedan  gav självstyre åt Gaza. Inom Hamas betraktas dock inte israelisk civilbefolkning som ”oskyldiga” – de är judar och är därför enligt Hamas och andra islamisters måttstockar per defintion fullt legitima måltavlor.

Militanta Hamas-krigare paraderar i Gaza.

Jag vill minnas att utrikesminister Carl Bildt vid det val som gav Hamas majoritet i Gaza talade om valprocessen som ett föredöme avseende demokrati. Han hade rätt i så måtto att själva valet så vitt jag förstår var förhållandevis demokratiskt. Det förde dock ett odemokratiskt extremistparti till makten, något som på ett ovanligt tydligt sätt demonstrerar en av demokratins svagheter.

Jag tror det var Winston Churchill som en gång framhöll att demokratin är ett uselt politiskt system. Han tillade dock att alla andra alternativ är så mycket sämre att man ändå måste föredra demokratin.

Hamas utnyttjade sin nyvunna maktställning till att inte bara angripa Israel och judarna utan även på ett brutalt sätt göra upp med sina palestinska konkurrenter inom Fatah och PLO, som Hamas på 1980-talet bröt sig loss från. Fatah/PLO har makten inom det andra palestinska territoriet, nämligen Västbanken. Dess så kallade president, Mahmut Abbas, har tillkännagivit sin avsikt att ”Palestina” skall bli en stat med FN-status.

Hatpropaganda mot judar är ett obligatoriskt inslag i Hamas skolor och förskolor. Karikatyrteckningen är tyvärr inte alltför långt från verkligheten.

En stat bestående av två separat liggande områden styrda av organisationer – partier i någon meningsfull betydelse av detta ord är det ju inte fråga om, partier brukar vanligen inte förfoga över egna militära arméer – vilka bekämpar varandra med alla till buds stående medel. Om ämnet inte vore så allvarligt vore det skrattretande att ens komma på tanken att försöka göra en statsbildning av detta. Särskilt som Hamas-sidan inte är ett dugg intresserad av en sådan stat. Hamas målsättning är ju att skapa en enda palestinsk-arabisk stat i det område som nu utgör Israel.

Dessbättre har nu Israels regering, ledd av den anmärkningsvärt måttfulle premiärministern Benjamin Netanyahu, insett att Hamas hänsynslösa terror inte längre kan tolereras. Luftangrepp har utförts och marktrupper kan bli nästa steg om inte en bestående vapenvila inträffar. Flera bemärkta Hamas-ledare har kunnat oskadliggöras. Jag kan inte bedöma vilka stridsåtgärder som bör användas, men en sak är klar: Hamas-skurkarnas terror måste stoppas!

Amos Oz förordar en tvåstatslösning byggd på eftergifter från båda håll.

Terrorister av alla schatteringar måste inse att brott inte lönar sig. I alla fall inte i längden. Låt mig påminna om att Israel är Mellanösterns enda verkliga demokrati, en stat skapad av förföljda människor huvudsakligen från Europa och influerad av europeiska/västliga värderingar.

Det borde vara en obligatorisk skyldighet för alla européer och övriga anhängare av demokrati att sluta upp bakom Israel i dess kamp mot terrorism och den variant av rasism som kallas antisemitism, alltså judehat. Israel slåss för våra värden, och om Israel faller kommer det sannolikt att innebära början till slutet för den övriga västvärlden som vi känner den.

Som alla vet får inte Israel det stöd från den demokratiska västvärlden som jag menar borde vara obligatoriskt. Sverige räknas exempelvis, möjligen tillsammans med Norge, som ett av Europas mest Israel-fientliga länder och den nuvarande alliansregeringen har inte gjort något väsentligt för att förändra detta sakernas tillstånd.

Tvärtom bör regeringen Reinfeldt, med gamle Palestina-vännen och Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister, räknas som betydligt mer Israel-fientlig än den föregående regeringen Persson. Göran Persson var som bekant den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Tage Erlander var där för 40 år sedan.

Israeliska soldater visar stolt upp nationsflaggan.

När det gäller svenska förhållanden kan man göra tankeexperimentet att det inom Smålands gränser – Israel är ungefär lika stort som detta svenska landskap – fanns ett område som tidgare varit en del av Småland men som begåvats med självstyre. Detta område, låt oss säga att det rörde sig om Ydre härad, satte igång med raketbeskjutningar mot det övriga Småland. Jag är rätt säker på att det senare inte skulle tolerera detta utan tvärtom göra något för att stoppa beskjutningarna.

Videon ovan ger en antydan om hur oskyldiga israeler drabbas av terrorn. I svenska media lär vi dock inte få se sådana scener – svenska reportrar kunde inte bry sig mindre om israelernas lidanden och den psykiska påfrestning det innebär att vara omgiven av besinningslösa fanatiker som inget hellre vill än kasta alla judar i Medelhavet. I TV-rutan får vi således enbart se sekvenser från de förvisso ofta beklagliga resultaten av de israeliska flygangreppen, vilka alltså är svar på Hamas raketbeskjutningar.

Partitagandet för de palestinaarabiska terroristerna kan jämföras med den brutala ensidighet som rådde i svenska media under Vietnamkriget, då vi som var med på den tiden hjärntvättades med inslag som alla hade budskapet att världens ledande demokrati USA var Djävulens hemvist på jorden och att den kommunistiska motståndarsidan – Nordvietnam och den sydvietnamesiska gerillarörelsen Viet Cong (FNL) – var rena små lamm. De talrika kommunistiska grymheterna fick vi som var tillräckligt intresserade läsa om i utländsk press.

Offer för Viet Congs terror i Sydvietnam.

Låt oss hoppas att den krigiska utvecklingen i området inte kommer att eskalera bortom all kontroll. Alla är betjänta av fred och fredlig samlevnad. Enligt den israeliske författaren och permanente Nobel-priskandidaten Amos Oz måste båda sidor göra kännbara och i de egna leden impopulära eftergifter för  att en varaktig fred skall komma till stånd inom ramen för en tvåstatslösning.

Jag tror också att det är den bästa – faktiskt den enda – lösningen på sikt. Kortsiktigt är det dock nödvändigt att få stopp på Hamas raketbeskjutningar mot Israel som ju är upphovet till den nuvarande konflikten. Även om det skulle innebära att Israel måste gå in med militär och avlägsna Hamas från makten och temporärt återta kontrollen över Gaza.

Quislings vålnad går igen i Norge

Quislings skugga vilar alltjämt tungt över Norge.

Att Norge genom sin utrikesminister Jonas Gahr Störe häromdagen deklarerade, att landet var berett att i FN att stödja den palestinske ledaren Mahmud Abbas propå om en palestinsk statsbildning var ingen tillfällighet. Norge har nämligen under en följd av år utmärkt sig för sin notoriska Israel-fientlighet.

Frågan är om inte Norge är Europas mest antiisraeliska land. Det hävdar i alla fall den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld:

Norge har varit en föregångare i motståndet mot Israel med klara tecken på antisemitism…Det är ingen tillfällighet att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet Quisling.

Läs mer här:

http://hanavihehadash.blogspot.com/2011/07/chockerande-rapport-om-norges.html

Gerstenfeld, som bland annat skrivit boken Antisemitism i Norge: Bakom den humanitära masken, är nog en aning orättvis i omdömet om Quisling. Norrmannen Trygve Lie var exempelvis FNs förste generalsekreterare, och det var under hans ledarskap som såväl Israel som Republiken Korea bildades genom världsorganisationens assistans. Norges anti-israelism låter sig dock knappast förnekas.

Israelerna är naturligtvis väl medvetna om den norska inställningen. När Norge 2009 gav sig till att inom ramen för ett storstilat projekt hylla den nobelprisade författaren Knut Hamsun (1859-1952) i anledning av 150-årsminnet av dennes födelsedag fick man utstå hård kritik av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman. Den norske nationalskalden Hamsun var som bekant beryktad för sina nazistsympatier och för att 1943 ha skänkt sitt nobelpris till Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels. Hamsun skrev också en svassande minnesruna över Hitler vid dennes död 1945.

Här kan man läsa mer om det norska Hamsun-projektet:

http://www.nb.no/hamsun2009/om-hamsun-2009

Den norska antisemitismen går emellertid betydligt längre tillbaka än tiden för Knut Hamsuns levnad. I likhet med vad som var fallet i andra kristna europeiska länder, icke minst Sverige, är i Norge den fientliga inställningen till judarna ett beryktat fenomen. Men medan judar fick rätt att invandra i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen redan i början på 1770-talet, skedde samma sak i Norge först 1842. Redan dessförinnan hade dock ett antal till kristendomen omvända judar, inte sällan med stor framgång, etablerat sig i Norge: Ludvig Mariboe, Edvard Isach Hambro och Heinrich Glogau var några sådana.

Henrik Wergeland slog ett slag för judarna i Norge.

Den som framförallt påverkade Stortinget att införa immigrationsrätt för judiska trosbekännare var skriftställaren och språkförnyaren Henrik Wergeland (1808-45), bland annat författare till boken Jödesagen i det norske Storting. Immigrationslagen liberaliserades ytterligare 1859 varvid många fruktade en störtflod av judiska invandrare. Dessa farhågor visade sig vara betydligt överdrivna, och år 1910 fanns endast omkring 1000 judar i Norge; många av dessa hade anlänt från Ryssland som en följd av tsarregimens pogrompolitik.

Den schabloniserade norska nidbilden av judar skilde sig inte nämnvärt från den som varit gängse över stora delar av Europa – judar utmålades som snikna penningutlånare och drivna affärsmän med anlag för svårartad sadism. De kunde också vid behov avkonterfejas såsom undergrävande bolsjevikagenter och fuskande bidragstagare.

Efter Första världskriget införde Norge en strikt immigrationspolitik som särskilt vände sig mot judarna. Som ett argument mot den judiska folkgruppen användes icke minst den traditionella slaktmetoden skäktning, vilken förbjöds i sin ursprungliga form 1929. Förbudet äger fortfarande bestånd. Liksom i det övriga Europa trängde nationalsocialistiska idéer även in i Norge på 1930-talet.

1933 bildade Vidkun Quisling (1887-1945) partiet Nasjonal Samling, som i början mest var kristet-konservativt men med tiden blev alltmer naziorienterat och i stort sett endast en norsk avläggare till det tyska nazistpartiet NSDAP under Hitlers ledning. Quisling var inte vem som helst. Han var en officer som med tiden blev både militärattaché med stationering i Moskva – Quisling krävde tidigt att Norge skulle erkänna Sovjetunionen – och försvarsminister. Han hade också idkat ett nära samarbete med den berömde polarforskaren Fridtjof Nansen när det gällde internationellt humanitärt hjälparbete.

1938 drog Halldis Neegaard Östbye upp riktlinjerna för den kommande norska judepolitiken genom sin bok Jödeproblemet og dets lösning, och när Tyskland invaderade Norge i april 194o var marken för judeförföljelserna redan beredd. Vidkun Quisling blev tyskarnas staffagefigur, och hans efternamn skulle snart bli synonymt med ”förrädare”. När den nazityska ockupationen inleddes 1940 fanns i Norge åtminstone 2173 judar. Minst 775 av dessa deporterades till nazistiska dödsläger varav bara en liten spillra överlevde.

230 hela hushåll utplånades genom den av tyskarna exekverade och Quisling stödda förintelsepolitiken. Av de norska judar som lyckades fly undan Förintelsen hamnade de flesta i Sverige och i någon mån Storbritannien. Quisling arkebuserades till slut på Akershus fästning i Oslo den 24 oktober 1945.

Fritz Clausen, nazistledare i Danmark.

Som en jämförelse kan nämnas att i det andra nordiska land Tyskland ockuperade den 9 april 1940, Danmark, var extremnationalismen i allmänhet och antisemitismen i synnerhet betydligt mindre utbredda. Det fanns visserligen ett nazistparti, men tyskarna ansåg att det och dess ledare Fritz Clausen var så inkompetenta att de i stället valde att samarbeta med den existerande danska regeringen.

Danskarna ville till skillnad från norrmännen inte veta av några judeförföljelser utan såg till att det stora flertalet danska judar – omkring 7000 – via Öresund undkom till Sverige i en mäktig räddningsaktion. Till följd härav undgick nästan alla danska judar Förintelsen.

Med ovan beskrivna historiska bakgrund tycker man kanske att Norge skulle ha lärt ett och annat av Quisling-tiden och den brutala tyska ockupationen. När man studerar dagens norska hållning gentemot judarna och Israel finns det emellertid anledning betvivla, att så är fallet. Den traditionella norska antisemitismen  finns kvar i nationalmedvetandets skrymslen som en ruttnande och  illaluktande varböld som aldrig läkt. Den bevaras av ett samhälleligt elitskikt dominerat av vänsterinriktade politiker, journalister, akademiker, präster och frivilligorganisationer vilka ser det som sin plikt att angripa den judiska staten Israel och hålla blodbesudlade, arabiska terrororganisationer av typ Hamas under armarna.

Det finns så många exempel på denna hållning att jag här inskränker mig till att redogöra för ett fåtal. Låt mig först säga, att det stora undantaget i norsk politik är det Israel-vänliga Fremskrittspartiet vars ledare Siv Jensen enligt uppgift skall ha en israelisk flagga och en byst av Ronald Reagan på sitt tjänsterum.

Oslo universitet nekade utan motivering Alan Dershowitz att föreläsa om konflikten Israel-Palestina.

Det mest spektakulära exemplet gäller den ryktbare judisk-amerikanske juristen, författaren och debattören Alan Dershowitz – som är professor vid Harvard och står till vänster politiskt – vilken i början av 2011 erbjöd sig att hålla gratis föreläsningar vid norska universitet över den internationella juridikens tillämpning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Trondheim avböjde med motiveringen att ämnet var alltför kontroversiellt, medan Oslo tackade nej utan motivering. Bara Bergen-universitetet var villigt ta emot Dershowitz, men förutsättningen var då att han inte sade ett ljud om Israel utan i stället berörde sina erfarenheter som den mordåtalade O. J. Simpsons försvarare. I den norska akademiska världen är en pro-israelisk hållning något otänkbart – inte ens neutralt hållna föreläsningar om den israelisk-palestinska konflikten går för sig.

Den luttrade Dershowitz berättar om sina nedslående erfarenheter av Norge här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704474804576222561887244764.html

Expo refererade vidare den 17 juni 2011 till en undersökning som visade, att en tredjedel av Norges judiska skolungdomar har upplevt sig bli hetsade på grund av sin judiskhet. Det föranledde skolminister Kristin Halvorsen att lova anslå sex miljoner kronor att gå till utbildning av lärare med syftet att motverka rasism och antisemitism.

Mot den här anförda bakgrunden var det knappast ägnat att förvåna, att när Irans  president Mahmoud Ahmadinejad i april 2009 i FN höll ett rabiat tal – där han bland annat anklagade Israel för att vara en ”en grym rasiststat” och ifrågasatte Förintelsen – så avstod de norska delegaterna från  att resa sig och gå ut i protest. Därmed var norrmännen så gott som ensamma av de västliga delegaterna att stanna kvar.

Till och med den alls inte proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt talade på sin blogg om att Ahmadinejad gjort sig skyldig till ”oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat”. Samme Bildt har även varnat för att stödja Mahmud Abbas begäran om godkännandet av en palestinsk stat, då detta kan leda till katastrofala konsekvenser för en förhandlingsfred mellan Israel och palestinierna.

Norges antiisraeliske utrikesminister.

Detta bekommer inte Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe ett spår. Han och hans socialdemokratiska regering framhärdar i en politik som nästan får Olof Palmes och Sten Anderssons Arafat-vänliga politik från 1980-talet att verka nyanserad. Det verkar som om Quislings vålnad går igen.

En palestinsk stat helt verklighetsfrämmande

En blick på kartan räcker för att man skall få en uppfattning om Israels utsatta läge.

I helgen hålls ett informellt möte i polska Sopot där EUs utrikesministrar träffas för att diskutera unionens hållning till den palestinske presidenten Mahmut Abbas förslag till erkännande av en palestinsk stat inom ”1967 års gränser”, det vill säga de som gällde före Sexdagarskriget samma år.

Enligt min uppfattning kan det rimligen bara finnas en ståndpunkt i denna fråga: den så kallade palestinska myndigheten har inte på något sätt – vare sig politiskt eller moraliskt – visat att den är mogen att administrera en statsbildning. En sådan är i nuläget med andra ord helt verklighetsfrämmande. Abbas förslag bör således tas för vad det är: propagandistiskt prat i vädret, ingenting annat.

Utrikesminister Carl Bildt, som aldrig uttryckt någon större förståelse för den demokratiska staten Israel, menar att de svenska politiska partierna bör tala med en röst i denna fråga. Så kommer dock knappast att ske. Splittringen är nämligen stor.

Den borgerliga alliansens avgjort mest Israel-vänliga parti är i nuläget Folkpartiet. I en debattartikel i Expressen den 1/9 klargör partiledare Jan Björklund och EU-minister Birgitta Ohlsson varför EU inte bör erkänna Palestina:

Vi i Folkpartiet menar att en ensidigt utropad stat är fel väg att gå för att nå fred och en hållbar tvåstatslösning i regionen. Det uppnås bara genom fredsavtal mellan parterna efter förhandling och kan inte kommenderas fram av omvärlden…Det bästa för palestinierna vore en fredsprocess som sker parallellt med att grunden för en palestinsk stat byggs.

Det säger ganska mycket om Israel-opinionen i Sverige att en sådan minst sagt försiktig hållning i rådande debattklimat anses vara på gränsen till extremistisk. Björklund/Ohlsson är också noga med att ta allt tänkbart avstånd från den israeliska bosättningspolitiken.

Övriga svenska partier är föga oväntat ännu försiktigare. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har alltid intagit en emfatiskt Palestina-vänlig attityd och inte ens varit främmande för samröre med den blodtörstigt islamistiska terrorrörelsen Hamas. Självklart stöder dessa partier därför Abbas förslag om en palestinsk stat som han avser lägga fram i FN i höst.

Moderaterna under Bildts inflytande kommer på sin höjd att förhålla sig neutralt i frågan, och nu börjar också traditionellt proisraeliska Kristdemokraterna att vackla. ”Jag tycker att påtryckningar behövs, något måste hända”, citeras exempelvis KDs Desirée Pethrus i DNs nätupplaga 1/9. Det behöver knappast sägas att det är Israel som skall utsättas för påtryckningar. Samma inställning uppvisas av Centerns Kerstin Lundgren.

Den militära bilden av Hamas Auschwits-politik.

För mig som sverigedemokrat är det självklart att betona Israels behov av att omvärlden, och då givetvis också Sverige, tar ställning för dess behov av att existera inom säkra och erkända gränser. Detta behov kommer aldrig att kunna tillfredsställas så länge som Hamas framhärdar i att inte vilja erkänna den judiska staten utan tvärtom – både i teori och praktik – syftar till att utplåna Israel.

Palestinierna, och då talar jag om såväl terroristiska Hamas som något mindre blodtörstiga Fatah/PLO, har dessutom visat sig vara fullständigt inkompetenta såväl som gravt korrupta när det gäller att hantera sina territorier. Det enda de varit någorlunda bra på är att berika sig själva, bedriva irreguljär krigföring, till stor del riktad mot den israeliska civilbefolkningen, samt kolportera ut insmickrande propaganda som västvärlden alltför ofta varit benägen att gå på.

Problemet när det gäller fredsprocessen i denna del av världen är inte den demokratiska välfärdsstaten Israel. Det är att palestinaraberna  aldrig tycks vara beredda att ge upp hoppet om att, vare sig detta motiveras politiskt eller religiöst, med väpnad makt förinta judarna och Israel. Åtminstone Hamas bedriver vad jag skulle vilja beteckna som ren Auschwitz-politik i ord och handling.

Bara en sådan sak som att det visat sig att Hamas använder en del av de svenska biståndspengarna till att utbilda terrorister. Det vore onekligen välgörande om biståndsminister Gunilla Carlsson (M) förmådde klargöra för vederbörande, att sådant är fullständigt oacceptabelt. Om detta inte lyckas så måste Sverige dra in biståndet med omedelbar verkan.

Palstinske ”presidenten” Mamhmut Abbas med sin idol och förebild, framlidne terroristledaren Yassir Arafat.

En förutsättning för att en palestinsk stat skall kunna etableras måste vara att den palestinska kommunitetens representanter erkänner Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser och lägger ner alla militära försök att utplåna Israel. Innan så sker är alla så kallade fredssamtal och/eller försök att bilda palestinska stater meningslösa.

Jag tänker slutligen inte heller komma med något försök till avståndstagande från Israels så kallade bosättningspolitik. De judiska bosättningarna behövs för att luckra upp den väpnade palestinska militärpolitiken och, inte minst viktigt, förse palestinier på ”Västbanken” (det bibliska Judéen och Samarien) med arbeten som de inkompetenta palestinska makthavarna inte kan förse dem med. Jag har själv besökt israeliska bosättningar och sett hur de bokstavligt talat får öknen att blomma.

Jag utesluter inte möjligheten att palestinaraberna någon gång i framtiden kan komma att visa sig kapabla och värdiga att förverkliga drömmen om en egen statsbildning. Det är dock en mycket lång väg att gå innan de ens kan sägas vara i närheten därav.