Posted tagged ‘Mälardalen’

Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

5 mars, 2016

 

OLAND, SWEDEN - JULY 14: Princess Estelle of Sweden; Crown Princess Victoria of Sweden and Prince Daniel of Sweden attend the 38th Birthday celebrations of Crown Princess Victoria of Sweden on July 14, 2015 in Oland, Sweden. (Photo by Luca Teuchmann/Getty Images)

Prins Oscar är son till kronprinsessan Victoria och prins Daniel samt lillebror till prinsessan Estelle.

Det har väl inte undgått någon att kronprinsessparet begåvats med en liten prins och prinsessan Estelle med en lillebror: hertigen av Skåne, Oscar Carl Olof, föddes den 3 mars 2016.

I egenskap av mångårig och synnerligen inbiten rojalist vill jag härmed frambära mina både innerliga och hjärtliga gratulationer till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Fattas bara annat. Grattis också till konung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, vilka nu kan glädjas åt sitt fjärde barnbarn.

Fler är på gång, då även prins Carl Philip och prinsessan Sofia väntar på att få höra trampet av små, små skor.

Jag kan gärna erkänna, att det finns ett antal rätt goda förnuftsskäl som talar för republik. I ett avseende är emellertid monarkin tveklöst helt överlägsen republiken: det känslomässiga inslaget, vilket är väl så viktigt ur mänsklig synvinkel.

Ingen har nog framfört detta bänttre än den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i sin minnesbok Rapsodi i blått (1974):

Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i alla ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik – och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.

gu3b Gunnar Unger – konservativ skribent och rojalist.

Visst spelar emotionella drivkrafter en väl så stor roll både i politiken och det mänskliga livet i stort som rationella och intellektuella sådana. Det fina i kråksången är emellertid, att det även finns tungt vägande förnuftsskäl som talar till det monarkiska statsskickets fördel.

Detta garanterar att Sveriges hårt prövade folk har en statsledning som står över det oavlåtliga partipolitiska käbblet, som är det pris vi tvingas betala för demokratin. Därtill är monarkin av ett oskattbart PR-värde för vår nation i allmänhet och denna nations industri i synnerhet.

Det apanage staten betalar ut till kungahuset varje år är en försumbar utgift med tanke på allt vi får ut av de insatser som utförs av de representativa och hårt arbetande medlemmarna i samma kungahus. För närvarande beräknas kostnaderna för hov- och slottsstaterna uppgå till 127 miljoner kronor, vilket skall räcka till såväl kungahusets representationskostnader som underhållet av slott och andra egendomar. I gengäld låter kungahuset staten utnyttja dessa egendomar.

Jag har för den intresserade nedtecknat följande lilla orientering om vad apanage egentligen är och inte är: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/29/vad-apanage-ar-och-inte-ar/

Det har i pressen redan skrivits åtskilligt om den lille prinsens namn.

King_Oscar_II_of_Sweden_in_uniform Konungen av Sverige och Norge, Oscar II.

Tilltalsnamnet Oscar har innehafts av två svenska kungar: Oscar I (1799-1859, kung över Sverige och Norge 1844-59), son till Carl XIV Johan; Oscar II (1829-1907, kung över Sverige och Norge 1859-1905, över Sverige 1859-1907), son till Oscar I. Samma namn har burits av prins Oscar Bernadotte af Wisborg (1859-1953), son till Oscar II , bror till Gustaf V och pappa till greve Folke Bernadotte (1895-1948).https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/17/folke-bernadotte-han-dog-med-stovlarna-pa/

Carl kommer från lillprinsens morfar, vår nuvarande kung, men namnet har som bekant burits även av monarkerna Carl IX, Carl X Gustaf, Carl XI, Carl XII, Carl XIII, Carl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) och Carl XV. Här måste också nämnas att en bror till Gustaf V och följaktligen son till Oscar II, prins Carl (1861-1951), burit samma namn.

Namnet Olof kommer från lillprinsens farfar, Olle Westling, som för övrigt för sju år sedan donerade en av sina njurar till sonen som då var njursjuk. När jag blev underkunnig om namnet fruktade jag ett tag att namnet kom från Olof Palme, men så var alltså lyckligtvis ej fallet. Eljest hade man väl kunnat tänka sig att det kungliga nytillskottet uppkallats efter Olof Skötkonung (cirka 960-talet/980-1022, kung 995-1022), den förste sveakonung som regerade över såväl Mälardalen som Västergötland samt  även den förste som lät döpa sig och förblev kristen.

Wedding+Swedish+Crown+Princess+Victoria+Daniel+wNdFnje6BxMm Prins Daniels föräldrar: Ewa och Olle Westling, här vid kronprinsessparets bröllop.

Det utan tvivel mest bisarra som hittills skrivits i anledning av Victorias nedkomst är ett debattinlägg i tidningen Metro av serietecknaren Adrian Malmgren, Malmö, som menar att prins Oscar inte skall ”påtvingas sin könstillhörighet av vård och samhälle”.

I enlighet med den så kallade queerteorin /Fotnot/ och dess fantasivärld ser Malmgren, som uppges föreläsa om ”transinkludering och representation”, kön som en social konstruktion som helt och hållet betingas av miljön. http://www.metro.se/metro-debatt/tvinga-inte-pa-oscar-ett-kon-lat-lillprinsen-definiera-sig-sjalv-istallet/EVHpcd!GmSOZu9Gx0j/

Den stackars prinsen skall alltså inte få veta om han är pojke eller flicka, eller eventuellt tillhöra något slags tredje kön, utan själv få ”avgöra” detta när han växer upp. Detta är naturligtvis sinnessjukt trams, nödtorftigt maskerat som intellektuell teori, och inget annat. Jag för min del säger: Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

Fotnot: Queerteorin, som kommer från USA, är den mest revolutionära yttringen av homosexrörelsen. Den strävar efter att slå sönder den naturliga könsordningen och traditionella familjeideal i syfte att bereda väg för en samhällsrevolution. Den som vill läsa mer kan göra det i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), kapitlet ”Vänsterns nya kläder”, avsnittet ”Bögrevolten”.

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

22 september, 2015

5156149_26112015 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

500821_0413012afp2fb8m0mgj411 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

olofOlof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

kraniumokrona Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

640px-Strasbourg_walter_gustave_adolphe Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

Viktor_Rydberg_1876 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

HMS_Sverige_after_1931 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

hqdefault Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

untitled Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

724074_1200_800 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

Åsa Linderborg: Hatdrottning och storkränkare

21 februari, 2013

untitledStorkränkaren Åsa Linderborg.

Det talas i dessa dagar mycket om så kallat näthat. Därmed avses vanligen mindre elegant formulerade nätkommentarer ofta innehållande invandringskritik och angrepp på invandringens försvarare. Visst, det förekommer hatfyllt aggressiva inlägg av detta slag som definitivt inte är roliga att läsa och som inte hör hemma i civiliserade sammanhang.

Jag skulle dock vilja påstå att det mer eller mindre politiskt korrekta hatet från vänster är minst lika frekvent. Jag råkar själv med jämna mellanrum ut för det, icke minst i form av kommentarer till denna blogg. Häromdagen var det exempelvis en galning som skrev följande: ”Varför inte skjuta dej själv, så har du gjort en god gärning mot högerextremismen.” Vederbörande hade dock inte kuraget att själv stå för sin uppmaning utan hade hackat in sig på en känd SD-riksdagsmans e-mejladress för att skicka meddelandet. Självklart raderade jag budskapet så snart jag blev varse dess existens.

På twitter har jag sett notoriska vänstertwittrare angripa kritiker av massinvandringen i och utanför Sverigedemokraterna med hjälp av de grövsta tillmälen, där väl ”pissmyror” tillhör de lindrigare epiteten.

Mindre rumsrent formulerade nätåsikter är som sagt inte speciellt trevliga att ta del av oavsett om de kan anses komma från vänster, höger eller mittemellan. En försvarlig del av det vänsterintelligentsian kallar ”näthat” består dock av förståeliga reaktioner mot icke mindre hatfyllda mediaaktörer. Bland de senare torde Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg stå i en viss särklass. Den högerinriktade men ej nationalistiska nätsajten Veckans Contra gör i sammanhanget följande reflexion:

Den stora saken är att hatarna i de stora tidningarnas mediaredaktioner har fruktansvärt fel när de vill förmena de som inte har den eleganta formuleringskonstens gåva att över huvudtaget uttrycka sin åsikt.

lenin_fist-1979pxSovjetterrorns skapare, V. I. Lenin. En av Åsa Linderborgs ikoner.

Åsa Natasja Linderborg fick högsta ansvaret för Aftonbladets kultursidor 2009. Född i Västerås 1968 hade hon en mamma som var landstingsråd och riksdagsledamot för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och en pappa som var metallarbetare och därtill alkoholist. Linderborg gick med i VPKs ungdomsförbund Kommunistisk ungdom (KU) 1981 och utsågs 1987 till ombudsman för sagda förbund med Mälardalen som ansvarsområde. Hon har även innehaft förtroendeposter för Vänsterpartiet i Uppsala.

2001 doktorerade Åsa Linderborg på en avhandling om socialdemokratin och dess historieskrivning. 2007 utkom hon med den kritikerrosade boken Mig äger ingen, innehållande scener från ett hem där fadern är alkoholiserad,  som blev nominerad till Augustpriset. Det gjordes även en teaterpjäs med boken som förlaga och nu uppges det  finnas filmplaner. Linderborg har tilldelats flera litterära priser och utmärkelser.

Som var och en förstår är denna Linderborgs bakgrund högeligen meriterande för anställning och/eller medverkan på Aftonbladets kultursidor. Hon skrev den 16 juni 2006 en hyllningsartikel till den psykopatiske massmördaren Mao Tse-tung. 2008 blev hon biträdande kulturchef och 2009 högsta hönset på tidningens kulturredaktion. Sommaren 2012 hade hon en artikelserie som hyllade sovjetterrorns skapare, Vladimir Illitsj Lenin.

Det är minst av allt konstigt att Åsa Lindeborg fått sin beskärda del av det så kallade näthatet. Särskilt inte mot bakgrund av att en betydande del av hennes egen verksamhet på Aftonbladet består i att provocera och kränka.

imagesCADCFIHBLars Vilks menar att Linderborg är en ”auktoriserad storkränkare”.

Bland hennes mest beryktade insatser märks det envetna försvaret av antisemiten Donald Boströms på Aftonbladet offentliggjorda falsarier om påhittade israeliska organstölder från palestinska terrorister. Hon har även utan att blinka buntat ihop den intellektuellt betonade immigrationskritiska sajten Avpixlat med rena nazistsajter.  Sedan blir Linderborg uppretad över att hon får veta att hon lever!

Den inte helt okände konstnären Lars Vilks, som själv drabbats av Linderborgs onyanserade rappakalja, har sammanfattat Åsa Linderborgs verksamhet på följande sätt:

Hennes styrka är att hon flera gånger i veckan presenterar provokationer och kränkningar som just i det avseendet erbjuder stort läsvärde. Hon är på så sätt auktoriserad storkränkare.

Finns det hopp för Södertälje efter AstraZenecas bantning?

12 februari, 2012

AstraZenecas anläggningar i Gärtuna i Södertälje kommer att brandskattas hårt av nedskärningarna.

Det fanns bara tre punkter på dagordningen då kommunstyrelsen i Södertälje träffades tillsammans med inbjudna gäster för ett extra sammanträde på fredagseftermiddagen (10/2): protokollets justering, fastställande av dagordning samt ”Förändringar inom AstraZeneca”.

Bakgrunden till det extrainsatta mötet var givetvis läkemedelsföretagets förutskickade personalbantning med drygt 1000 personer i moderstaden Södertälje. Inbjudna gäster inkluderade bland andra regeringens samordnare Lars Leijonborg, Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez- Svankvist samt Ingrid Petersson och Tobias Olsson från AstraZeneca.

AstraZeneca är inget företag vilket som helst. Jämte Scania är det ett av två företag i Södertälje som har hela världen som arbetsplats. Det grundades redan 1913 under namnet Astra/Apotekarnas Kemiska Fabriker av täljeapotekaren Adolf Rising. Det hade initialt tio anställda men utvecklades starkt under de närmast följande åren.

Främsta orsak till den spektakulära framgången var den ökande inhemska läkemedelsbrist som framträdde i samband med Första världskriget i och med minskad import från de stora tyska läkemedelsindustrierna. Den första världssäljaren blev preparatet Xylocain 1948, vilket främst marknadsfördes såsom bedövningsmedel för tandläkare.

Storsäljaren Xylocain.

Genom åren följde ett flertal stora försäljningsframgångar. 1995 bytte företaget namn till Astra AB och 1999 gick det samman med brittiska Zeneca och bildade därmed fusionen AstraZeneca. Företagets ”hjärta” fortsatte att slå i Södertälje. Nu ter sig det anrika företagets framtid osäker, vilket oundvikligen kommer att medföra följdverkningar i Södertälje. För två år sedan friställdes 900 personer då forskningsavdelningen i Lund lades ner.

Ingrid Petersson från AstraZeneca inledde med att beskriva företaget som ett globalt bioläkemedelsföretag som omfattar ”hela kedjan” från tidig forskning till marknadsföring och försäljning. Företaget finns etablerat i hundratalet länder inklusive de framträngande marknaderna Brasilien, Indien, Kina, Mexiko och Ryssland.

Behovet av personalnedskärningar, omtalade Petersson, bottnar främst i det faktum att kostnaderna för forskning går uppåt medan produktionen av läkemedel går nedåt. Det blir allt mer komplicerat och tidskrävande för ett läkemedelsföretag att hävda sig på marknaden.

Enligt planerna skall Astra Zeneca minska personalen med 7300 personer över hela världen. De största neddragningarna kommer att ske inom försäljning och tjänstefunktioner men även inom forskning och produktion.

– I Södertälje planeras en minskning om 1100 personer plus X antal tjänster, förklarade Ingrid Petersson. Den tidiga forskningen på nervsjukdomar kommer att läggas ner i Södertälje och Montreal. Andra delar som stängs eller minskar/sammandras är säkerhetsvärderingsenheten samt stödfunktioner.

Fr. v. syns Ingrid Petersson, Boel Godner, Angeles Bermudez-Svankvist, Lars Leijonborg samt lokala södertäljepolitiker. Foto: Tommy Blomqvist

Allting kommer emellertid inte att läggas ner i företagets två Södertälje-anläggningar i Snäckviken och Gärtuna. Här finns en del anläggningar som är av världsklass. För närvarande pågår enligt Ingrid Petersson en kompetenskartläggning. Alla medarbetare som är verksamma i Södertälje bor heller inte i kommunen utan kommer från hela Mälardals-regionen: cirka 200 bor i Södertälje jämfört med 250 i Stockholm och 50 i Nykvarn.

– AstraZenecas nedskärningar är alltså inte bara en lokal fråga för Södertälje, underströk Ingrid Petersson. Som även försäkrade mötesdeltagarna att företaget sätter in alla krafter i omställningen under mottot ”individen i centrum”. Jämväl kommer AstraZenecas forskningsanläggning i Mölndal med 2400 anställda att fortsätta som tidigare.

Ingrid Petersson och hennes kollega Tobias Olsson framhöll att företaget kommer att informera kommunledningen fortlöpande om vad som är på gång, vilket KS-ordföranden Boel Godner tackade särskilt för. Det finns en icke obetydlig risk för att bantningen kan bli större än avsett.

Angeles Bermudez-Svankvist informerade om att Arbetsförmedlingen (AF) uppgjort en beredskapsplan i syfte att underlätta för friställda att få lämpliga arbeten. AF har även kontakt med Trygghetsrådet och Invest Sweden i frågan:

– Det finns en öppen linje som AstraZeneca-anställda kan ringa, sade Bermudez-Svankvist. Det kan finnas ett potentiellt intresse från sjukhussidan och kanske från högskolorna. Arbetsförmedlingen står väl rustad och har omallokerat personal.

Lars Leijonborg intervjuas av radion. I bakgrunden passar denna bloggare på att fika efter KS-mötet. Foto: Tommy Blomqvist

Bermudez-Svankvist betonade vikten av kartläggning av den kompetens och erfarenhet som finns och att en ”nationell matchning” kommer att ske. Flera företag uppgavs ha anmält sitt intresse.  Hon framhöll även att det kan komma att bli icke obetydliga ”kringeffekter” när minst 1100 AstraZeneca-anställda slutar.

Förra statsrådet och FP-ledaren Lars Leijonborg har alltså utsetts till regeringens samordnare i AstraZeneca-frågan. Han sammanfattade sin arbetsbeskrivning enligt följande

– Mitt uppdrag är begränsat till att under tre månader försöka minimera de negativa effekterna – AstraZeneca är ju en företrädare för Sverige som ledande inom läkemedelsindustrin. Företaget självt har naturligtvis ett stort ansvar.

Leijonborg valde att anlägga ett optimistiskt synsätt på AstraZenecas neddragningar:

– Jag tror att vi om ett par år kommer att konstatera, att det blev ett antal lösningar. Jag tror att ett antal halvstora företag kan komma att ta över en del av AstraZenecas verksamhet och att vi kommer att få se en diversifiering i läkemedelssektorn.

Lars Leijonborg sade sig vidare nära en förhoppning, att AstraZeneca väljer en mer generös inställning än amerikanska General Motors (GM) gjorde då man av konkurrensskäl inte ville att andra företag – som var intresserade av SAAB – skulle utnyttja GM:s landvinningar från SAAB-tiden.

– Det finns intresse från andra företag samt även Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) – dock inget som är klart ännu, menade Leijonborg. Man skall komma ihåg att en nedläggning också innebär möjligheter.

Tommy Blomqvist, KS-ersättare för Sverigedemokraterna, frågade Leijonborg om inte onödiga regleringar och restriktioner verkar hämmande för svensk forskning på läkemedel. Något denne verkade instämma i. När sedan Blomqvist preciserade vad han menade – att det kanske var dags att lätta på restriktionerna kring djurförsök – blev Leijonborg dock mer undanglidande.

Kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) avslutade med att infomera om att en grupp bestående av politiker från samtliga partier i KS samt tjänstemän skulle utses i syfte att bevaka AstraZeneca-frågan.

Efter det extra KS-sammanträdet i Södertälje stadshuset följde en presskonferens.

Det är omöjligt att förutse exakt vilka konsekvenser AstraZenecas varsel kan komma att få för Södertälje kommun. Det är också troligt att antalet friställda inom de närmaste åren  kommer att bli större än de 1100 samt X antal som förutskickats så här långt.

Klart är att södertäljepolitikernas manöverutrymme är tämligen begränsat. Inte ens ”tungviktaren” Lars Leijonborg har mandat att göra mer än att söka begränsa skadeverkningarna för individerna själva och deras familjer, för Södertälje kommun, Mälardals-regionen samt Sverige.