Posted tagged ‘Mälaren’

Södertäljeprofiler (II): Engelbrekt Engelbrektsson

27 juni, 2017


Engelbrektsstatyn i Örebro från 1865 av Carl Gustaf Qvarnström.

Riksrådet, rikshövitsmannen och upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson är en av de mest minnesvärda gestalterna i svensk historia. Han föddes i dalabergslagen någon gång under perioden 1392-99 och mördades på en ö i Hjälmaren i maj 1436. Som vi skall se spelar Engelbrekt även en viss roll i Södertäljes historia.

Engelbrekt var son till frälse- och bergsmannen Engelbrekt Englikoson och var gift med Karin Laurensdotter. Några barn hade paret veterligt inte, i alla fall inga som nådde vuxen ålder. Någon bild av Engelbrekt finns ej bevarad, men det är känt att han var liten till växten. Således knappast den imponerande gestalt som statyerna i Örebro och Stockholm (Engelbrekt står även staty i exempelvis Arboga, Falun och Norberg) vill antyda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbrektsstatyn

Engelbrekt Engelbrektsson ledde tillsammans med Karl (VIII) Knutsson Bonde – sedermera svensk konung i tre omgångar 1448-70 – upproret mot Kalmarunionen och dess regent  Erik av Pommern åren 1432-36. Upprorsmännen jagade iväg de kungliga fogdarna från deras borgar, vilka därefter brändes ner. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=16127


En illustration som visar hur Engelbrekts anhängare bränner ner en unionsvänlig fogdeborg.

Försökte bygga en kanal genom Telge. För oss som Södertälje-bor är Engelbrekt ett minnesvärt namn tack vare hans ansträngningar att våren 1435 åstadkomma en kanal genom det dåvarande Telge. http://www.tugboatlars.se/Kanalen.htm:

För att säkra den viktiga handeln i Mälaren försökte Engelbrekt anlägga en kanal genom Telge…ett arbete som aldrig fullföljdes. Med en kanal igenom Telge så skulle trafiken mellan Östersjön och Mälaren ledas förbi det unionstrogna Stockholm.  (Wikipedias avsnitt om Telge hus)

Engelbrekts strävanden att bygga en kanal genom det dåvarande Södertälje var onekligen vällovliga, men med dåtidens resurser i beaktande får man nog säga att försöket på förhand var dömt att misslyckas. Det skulle dröja ytterligare nästan 400 år innan kanalen kunde invigas år 1819 under konung Carl XIV Johans regeringstid.

Engelbrekt, som inte saknade internationella kontakter, lovade flera viktiga handelsstäder i norra Europa fri lejd genom Telge, däribland dem som tillhörde det mäktiga handelsförbundet Hansan. Engelbrekts göranden och låtanden upprörde bland andra riddaren och fogden vid borgen Telge hus, Bengt Stensson Natt och Dag, vilken tidigare varit vänligt stämd gentemot Engelbrekt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Telge_hus


Södertälje kanal i äldre tider.

Telge hus bränns ner. Sedan Bengt Stensson låtit beslagta tyska handelsskepp brände Engelbrekts närmaste man, som hette Erik Puke, i en hämndaktion ner Telge hus som var beläget på Slottsholmen vid Linasundet utanför den nuvarande stadsdelen Brunnsäng i norra delen av Södertälje. Telge hus län omfattade Öknebo, Hölebo och delar av Svartlösa härader i vad som i dag är Södertälje respektive Nykvarns kommuner med omnejd.

1448 inledde kung Karl VIII Knutsson Bonde arbetet med att uppföra en ny borganläggning på Slottsholmen, vilken fick namnet Karlsborg. Den förlorade dock alltmer sin betydelse i slutet av 1400-talet, övergavs och tilläts förfalla. Under tidigt 1500-talet beskrevs borgen som ”omkullfallen”.  Under 1700-talet kom anläggningen att betecknas som Ragnhildsborg efter stadens skyddshelgon, Sankta Ragnhild (1075-omkring 1117).  https://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhild_av_T%C3%A4lje

Slottsholmen är i dag till följd av landhöjningen större än den var under Telge hus storhetstid. Arkeologiska undersökningar gjordes dels 1937, dels 2002 i regi av Södertörns högskola. Bland annat upphittades armborstpilar, delar av hästskor, sporrar och fragment av en ringbrynja samt fingerborgar och andra sytillbehör från slutet av 1200- och början av 1300-talet.


En rekonstruktionsbild av medeltidsfästet Telge hus.

I vattnet utanför Slottsholmen, det vill säga i det som utgjort borgens hamn, upptäckte dykare försvarsanläggningar i form av rester av en pålspärr och stenkistor samt även delar av en medeltida båt.

Riksråd, rikshövitsman och upprorsledare. Det vi vet om Engelbrekt Engelbrektsson har vi från uppgifter i den så kallade Karlskrönikan, en rimkrönika omfattande unionstiden som producerades av kung Karl Knutsson Bondes (1408-70) kansli. Här framgår bland annat att Engelbrekt var en inflytelserik person i hembygden.

Engelbrekt valdes som dalaböndernas talesman i Danmark då klagomål skulle framställas mot den ökände Jens (Jösse) Eriksson, konung Erik av Pommerns danskfödde fogde i Västerås som satte skräck i den svenska befolkningen genom sitt terrorvälde.  Jösse avrättades i december 1436, ett drygt halvår efter Engelbrekts eget frånfälle. Då upproret inleddes 1432 var Engelbrekt Engelbrektsson självskriven som befälhavare över dalahären.

Vid ständermötet i Arboga i januari 1435 invaldes Engelbrekt i riksrådet men uteslöts kort tid därpå ur detsamma av kung Erik. I januari 1436 återupptog Engelbrekt sin roll som upprorsledare, nu tillsammans med Karl Knutsson Bonde. Tillsammans med denne blev Engelbrekt även rikshövitsman, den tidens motsvarighet till överbefälhavare (ÖB). https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=12366


Ett modernt minnesmynt avbildande kung Karl Knutsson VIII Bonde, som styrde Sverige i tre omgångar då vårt land var ett valkungarike.

Mördaren som undgick straff. Engelbrekt skulle emellertid inte bli så långlivad på denna post, ty i maj 1436 mördades han på en holme i Hjälmaren inte långt från Göksholm. Det anses att mordet inte hade politiska motiv utan snarare med det hat Engelbrekt hade uppväckt inom ätten Natt och Dag.

Mordet begicks enligt Karlskrönikan på så vis att Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag, son till den tidigare nämnde Bengt Stensson, gick lös på Engelbrekt med en yxa varefter Magnus svenner fullbordade den brutala avlivningen av den kraftfulle dalkarlen som vid tiden för sin död var i 40-årsåldern. Mordet väckte enormt uppseende, inte bara inom landet utan också utrikes. https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus_Bengtsson_(Natt_och_Dag)

Mördaren klarade sig undan med livet i behåll, och inte bara det – efter diverse äventyrligheter omfattande bland annat en period som kapare i kung Eriks sold, blev Magnus Bengtsson i tidernas fullbordan medlem av riksrådet samt lagman i Närke.  Det anses att det var fadern, Bengt Stensson Natt och Dag, som hade instiftat mordet.

En av orsakerna till att Magnus Bengtsson undgick straff var sannolikt, att den högre adeln i riket inte betraktade den lågadlige Engelbrekt som tillräckligt ”fin” och givetvis inte alls i samma klass som den förnäma ätten Natt och Dag. http://blog.svd.se/historia/2012/06/01/blev-mordet-pa-engelbrekt-bestraffat/

Engelbrekt och Puke som inspirationskällor. Slutligen några ord om Engelbrekts förtrogne Erik Puke, som alltså var den som i en proteståtgärd mot fogden Bengt Stensson brände ner Telge hus. Sedan Engelbrekt bragts om livet startade Puke ett nytt uppror mot unionsstyret i sin hembygd Rekarne i Södermanland, den så kallade Pukefejden, vilket spreds till Närke och Västmanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Puke


Plåtstaty av Engelbrekt från 1980-talet i Norbergs kommun.

Genom underhandlingar med dalafogden Hans Mårtensson lyckades Erik Puke få ett uppbåd bönder från Dalarna att marschera mot huvudstaden Stockholm. Vid västmanländska Haraker kom det till en smärre sammandrabbning vid Hällaskogen. De stridande parterna kom överens om att förhandlingar skulle inledas i Västerås, men i stället greps upprorsledaren Erik Puke, fördes till Stockholm och avrättades där i februari 1437.

Engelbrekt Engelbrektsson och Erik Puke är sedan länge avsomnade, men deras resoluta uppror mot det främmande väldet och dess representanter i Sverige kan kanske tjäna som inspirationskälla för oss som med demokratiska medel önskar återge Sverige dess nationella självbestämmande!

Annonser

Södertäljeprofiler (I): den helige Ansgar

8 juni, 2017


Aposteln och helgonet Ansgar står staty i Hamburg i Tyskland.

I den första av en planerad serie artiklar om bemärkta Södertälje-profiler skriver jag här om Nordens apostel, Sankt Ansgar. Denne var naturligtvis inte från Södertälje men har ändå i viss mån präglat vår stad, varför jag tycker det kan vara befogat att inleda artikelserien med just honom.

Ansgar föddes i Fouilloy nära Amiens i vad som nu är Frankrike 801 och avled i en sjukdom i Hamburg 865. Han blev i ungdomen munk i Benediktinerorden och i tidernas fullbordan ärkebiskop i stiftet Hamburg-Bremen. Det sägs att Ansgar sörjde över att nödgas dö ”sotdöden” – han hade mycket hellre velat avsluta sin levnadsbana som en martyr för Kristus. Han helgonförklarades efter sin död.

Vi vet förhållandevis mycket om den helige Ansgar tack vare den handskrivna biografi – Vita Anskarii (Ansgars liv)- som författades av hans lärjunge Rimbert efter apostelns död. Rimbert medföljde Ansgar på dennes missionerande till svearna och efterträdde honom också som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865. http://popularhistoria.se/artiklar/ansgar-kristnade-birka/

Vikingaattack. Innan Ansgar anlände till Birka på ön Björkö i Mälaren (som i dag tillhör Ekerö kommun) under tidsperioden 829-831 hade han på inbjudan av den kristne danske konungen Harald Klak gjort en icke fullbordad missionsresa i riktning mot Danmark. Klak och kristendomen hade dock svagt stöd i Danmark och Ansgar föredrog att stanna söder om Elbe på tyskt område, där han inrättade en skola för danska gossar.

Några år därefter var det så dags för Ansgar och hans följeslagare att bege sig till svearnas rike och dess huvudort Birka. Med honom på den strapatsrika resan var Rimbert samt munken Witmar. Ungefär halvvägs utsattes dock ressällskapet, som förutom av missionärerna utgjordes av köpmän, för en attack av pirater i form av vikingar. De vilda nordmännen lade beslag på såväl skepp som ägodelar inklusive 40 böcker avsedda för gudstjänstbruk.

Värst av allt var kanske dock att piraterna även tillägnade sig de dyrbara gåvor munkarna/missionärerna medförde från den tysk-romerske kejsaren Ludvig den fromme i syfte att inte komma tomhänta till mötet med potentaterna i Birka.

Efter det föga vänskapliga mötet med vikingarna nådde det fromma sällskapet omsider Björkö och Birka sedan man tvingats tillryggalägga betydande avstånd till fots och, när man stötte på vattendrag, nyttja de båttransporter som stod till buds. Avsaknaden av gåvor till trots blev de kristna förkunnarna med Ansgar i spetsen vänligt mottagna av sveakonungen Björn. Först hade de besökt Hovgården på grannön Adelsö för att inhämta formellt tillstånd att besöka Birka.


”Den helige Ansgar av Hamburg” som ikonbild.

Ärkebiskop och påvligt sändebud. Vi kan läsa följande i den nyöversättning av Rimberts skildring som utgavs 1986:

När kungen hade fått reda på deras uppdrag, diskuterade han saken med sina män och gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vistas där och predika Kristi evangelium.

Efter halvtannat år återvände Ansgar till tyskt område och kunde då till kejsar Ludvig överlämna ett brev från sveakungen Björn, enligt uppgift av Rimbert ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (det vill säga sannolikt med runor). Kejsaren beslöt nu att instifta ett nytt ärkestift norr om floden Elbe med säte i Hamburg. Ansgar utsågs 834 av påven Gregorius IV till ärkebiskop tillika påvligt sändebud i den dåtida världens norra utmarker, ett för kristna missionärer livsfarligt område där de beryktade vikingarna med sin hedniska tro på asagudarna inte brukade lägga fingrarna emellan.

Nådens år 845 blev skickelsedigert för Ansgars hemstad Hamburg i norra Tyskland. En stor vikingaflotta angrep då staden och lade den i grus och aska. Kyrkan och dess boksamling tillspillogavs, men Ansgar lyckades rädda kyrkans heliga reliker undan förödelsens styggelse.

Flerhundraårig process. I Birka jagades efter några års verksamhet de kristna predikanterna på flykten. Det hjälpte inte att militärbefälhavaren i staden, Hergeir,  låtit döpa sig – den hedniska reaktionen var för stark. Ansgar beslöt sig i detta läge för att återvända till Birka för att om möjligt åter få fart på den kristna missionen. Detta skedde i början på 850-talet, då Ansgar var en mogen man i dryga 50-årsåldern.

Ansgar mottogs med glädje av sveakonungen, men i övrigt var opinionen inte särskilt vänligt stämd gentemot anhängarna av Vite Krist. Frågan om de kristna skulle få tillåtelse att föra ut sitt budskap i Birka fick avgöras genom officiell lottning, den första kända i svensk historia. Lotten utföll till de kristnas fördel och Erimbert blev ny präst i Birka medan Ansgar återvände till sitt ärkebiskopsdöme där Bremen 864, året före Ansgars död, utsågs till ny ärkestiftsstad.
Inte heller denna gång lyckades kristendomen bita sig fast i Birka. När ärkebiskopen Unni besökte Birka 935 fanns inte ett spår kvar av den kristna tiden.

Kristnandeprocessen i dåtidens Sverige tog flera hundra år i anspråk. Den förste kungen som lät döpa sig var Erik Segersäll, men han avföll efter en tid till hedendomen. Eriks son, Olof Skötkonung, blev den förste svenske monarken att döpa sig och hålla fast vid den kristna tron. Dopet skedde enligt traditionen vid Husaby källa i Västergötland år 1008. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_kristnande


Ansgarsmonumentet i form av ett keltiskt kors på Borgberget i Birka på Björkö invigdes 1834.

Ansgar och Södertälje. Hur var det då med Ansgars anknytning till Södertälje, det dåtida Taelghia?

Att Nordens apostel verkligen passerade förbi här är mer än troligt eftersom den dåvarande vikingatida bosättningen var belägen längs den närmaste vägen mellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Trafiken på denna vattenled var viktig för de centrala orterna Helgö (400-700-talen), Birka (700-900-talen) samt Sigtuna (900-talet och framåt).

Båtfärder mellan Östersjön och Mälaren var möjliga tack vare det vid den tiden högre vattenståndet. När markhöjningen började göra sig gällande gick det att släpa skeppen över de grundare partierna. På 1000-talet hade det blivit alltför grunt för släpning, men detta gick att avhjälpa genom att farkosterna då rullades på stockar. Under Ansgars tid var det troligen släpning som gällde.

Ursprunget till den nuvarande Södertälje kanal stod klart 1819 under Carl XIV Johans regenttid. Bygget hade påbörjats 13 år tidigare och till betydande del utförts av ryska krigsfångar. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_kanal

Om Ansgar och hans medresenärer stannade till i Taelghia känner vi inte till, men att platsen var bebyggd vid den aktuella tiden vet vi genom arkeologiska undersökningar. Däremot vet vi att Sankt Ansgars katolska församling och den karaktäristiska vita kyrkan med anor sedan 1966 strax öster om kanalen är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

1834 restes på Borgberget i Birka, beläget innanför den gamla borganläggningen, det så kallade Ansgarsmonumentet för att markera 1000-årsminnet av Ansgars första missionsresa.

Fotnot: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

 

Vikingarna: mördarmaskiner och plundrare men också handelsmän och statsbyggare

30 november, 2016

A furore Normannorum libera nos, Domine! (För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!)

Denna bön bads i nordfranska kloster och kyrkor och syftar på de så kallade vikingarna, det vill säga våldsverkande men även handlande och statsbyggande nordbor från Sverige, Norge, Danmark och Island. Dessa gjorde den europeiska världen från Britannien och Irland i norr till Konstantinopel i söder osäker från slutet av 700-talet till mitten på 1000-talet. Vikingatiden har även kallats Nordens första storhetstid.

vikings-attack-lindisfarne
Illustrationen visar hur det kan ha sett ut då en nordman slår ihjäl en munk i Lindisfarne den 8 juni 793.

Vikingatiden kan sägas ha inletts med att besättningarna på tre krigsfartyg norrifrån attackerade en hamn i Dorchester på den engelska sydkusten i slutet av 780-talet. Det officiella startskottet för vikingaplundringarna brukar dock anses ha avlossats den 8 juni år 793 i Herrens år, då hundratals vilda nordmän klev i land på den ö – i dag kallad Holy Island – där biskopssätet och klostret Lindisfarne var beläget. http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

Lindisfarne hade år 635 anlagts av den irländske munken Aidan på order av konung Oswald i Northumberland. Det blev högkvarter för den kristna mission som riktades mot det dåtida kungadömet Mercia. En berömd munk blev den senare abboten och ärkebiskopen Sankt Cuthbert. Mer om Lindisfarne här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindisfarne

Platsen skulle plundras om och om igen innan den slutligen övergavs. Biskopssätet hade då flyttats till Durham i det inre av fastlandet. I dag finns på Holy Island, som vid ebb har landförbindelse med det engelska fastlandet, klosterruiner samt en slottsbyggnad som stod klar 1550. Ön är numera framförallt ett omtyckt tillhåll för ornitologer på grund av det rika fågellivet.

aidan_of_lindisfarne
Sankt Aidan av Lindisfarne.

Nordmännen högg med sina yxor och svärd ihjäl ett stort antal av de fromma munkarna, vilka tillbringade dagarna med att bedja, hålla gudstjänster, skriva av och illustrera bibeltexter, sjunga psalmer och arbeta i trädgården där de odlade bland annat medicinalväxter. De klosterbröder som icke ljöt döden flydde hals över huvud medan de norröna våldsmännen lade beslag på allt de kunde finna i fråga om dyrbarheter.

Den vilda attacken slog självklart ned som en bomb i hela den kristna världen. 13 år senare, 806, drabbades klostret Columbus på ön Iona i Inre Hebriderna utanför Skottlands nordvästkust av samma öde som Lindesfarne. Här lämnade nordborna intet åt slumpen utan alla munkar på platsen mördades. Vikingatågen ägde rum mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt, då den kristna missionen spred sig allt längre norrut och utmanade de människor som fortfarande trodde på den gamla fornnordiska mytologin inklusive gudagestalter såsom Oden, Tor, Frej med flera.

På 800-talet sändes den nordtyske munken Ansgar till Birka på Björkö i Mälaren med målsättningen att omvända svearna till tron på ”Vite Krist”, som Kristus kallades av nordborna. Han fick under första resan god kontakt med konung Björn och tilläts uppföra en kyrka, där de troende kristna kunde bedja och förrätta andakter. Vid sin andra resa kunde Ansgar dock till sin sorg konstatera, att den kristna tron befann sig på tillbakagång. http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

img_1506
Runsten i Järnvägsparken i Södertälje. Texten från 1000-talet handlar om Holmfast och Rodälv vilka kommit hem sedan de ”voro österut”. Foto: Tommy Hansson

Det skulle dröja ytterligare ungefär 300 år innan kristendomen var etablerad som dominerande troskoncept i vad som nu är Sverige. Detta skedde delvis med tillhjälp av missionärer från de tyska och brittiska områdena, men också genom att den nya tron medfördes och förkunnades av hemvändande vikingar. Dessa icke endast berördes av det kristna kärleksbudskapet utan  insåg också att kristendomen – som nu omfattades av stora delar av den civiliserade världen – var förmånlig sedd ur ett mellanfolkligt och handelsmässigt perspektiv.

Den förste svenske konung som lät döpa sig var Olof Skötkonung, son till Erik Segersäll; dopet skall enligt den vanligaste historiska traditionen ha ägt rum vid Husaby källa i Västergötland år 1008 och utförts av den engelske missionären Sigfrid. Kung Olof var nu noga taget inte den förste svenske monark som lät döpa sig till den kristna religionen – det hade hans far Erik gjort tidigare.  Olof var dock först att hålla fast vid kristendomen intill sin död. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/os-kristnandet.htm

Det är alldeles uppenbart att de av våra förfäder som drog ut på vikingatåg – alla gjorde ju inte det, de flesta som bebodde våra trakter stannade kvar hemma och brukade jorden samt skötte kreaturen – var av ett helt annat kynne än våra dagars lättkränkta och feminiserade svenskar. Vad de än var så inte var de några veklingar. Som vi sett ovan tvekade de inte att ta för sig med understundom extremt brutala metoder.

Här sången ”Här kommer det en viking” framförd av Sigge Fürst och med text av Eric Sandström: https://www.youtube.com/watch?v=AfPOqcLCFXA

De mest vildsinta vikingarna ingick i en elitstyrka som kallades bärsärkar, alternativt ulvhednar, vilka eggat fantasin hos många historiker och historiskt intresserade genom åren och givit upphov till en mångfald teorier. Bland annat har det spekulerats i att bärsärkarna skulle ha inmundigat små mängder av den giftiga röda flugsvampen innan det var dags för strid, men det är det numera få som tror. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rs%C3%A4rk

De vikingatida krigshandlingarna inleddes som framgått ovan i engelska Dorchester på 780-talet. Därefter följde en drygt 250-årig historia av såväl krig, oprovocerade brutala övergrepp som fredlig handel i både öster och väster. Enligt tidigare historiskt synsätt var det vikingar från Sverige som färdades i österled medan danskar, norrmän och islänningar drog västerut. Numera anses denna teori förlegad – de geografiska aktiviteterna var i stort jämnt fördelade mellan de nordiska folkslagen.

13708159_901823926589149_7532972431847693393_o
Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i Vikings.

845 angrep vikingar Hamburg och anställde stor förödelse. Samma år samt 857 och 885-86 gav man sig på Paris. Angreppet 845 skall möjligen ha anförts av den legendariske hövdingen Ragnar Lodbrok, som lät hänga 111 av Paris försvarare. En särskilt innovativ vikingahövding av dansk eller norsk härkomst var Rollo, vilken tilläts etablera sig i Frankrike i utbyte mot att han försvarade landet mot vikingaangrepp.

Han utsågs småningom till greve av Rouen och anses ha varit den förste hertigen av Normandie under namnet Robert I. Rollo är anfader till Englands förste normandiske kung, Vilhelm erövraren, som tog landet i besittning efter slaget vid Hastings 1066. Rollo levde mellan cirka 845 och cirka 930. Slutet på vikingatiden kan fixeras till år 1066, då den norske monark som kallats Harald hårdråde åkte på pumpen mot den engelske kungen Harold Godwinson. Den senare var den siste saxiske kungen i England, eftersom han kort efter slaget vid Stamford Bridge dödades i slaget vid Hastings som förde normanderna till makten.

Här följer en lista över de viktigaste vikingatida krigshandlingarna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_krigshandlingar

Om vikingarna finns ett antal mer eller mindre efterhängsna myter. Den vanligaste torde vara den om vikingahjälmarna med horn på. Avbildningar på till exempel Bayeux-tapeten, som framställer slaget vid Hastings, och de sällsynta hjälmfynd som gjorts ger dock vid handen att vikingahjälmarna varit hornlösa och toppiga. Avbildningar av figurer med hornhjälmar har dock hittats, men dessa anses snarare avbilda mytologiska gestalter såsom den fornnordiska mytologins övergud Oden.

219712715_82ec6434-7bd2-4123-87a2-1f37d8d7357c
Kvinnliga krigare – så kallade sköldmör – spelade en stor och viktig roll i vikingahärarna.

Den populära TV-serien Vikings, vars handling kretsar kring Ragnar Lodbrok-gestalten (som spelas av australiensaren Travis Fimmel), å sin sida visar vikingar vilka strider utan hjälm. Över huvud taget är det uppenbart att Vikings, låt vara välgjord och delvis historiskt korrekt, tar sig betydande historiska friheter där exempelvis Rollo blir till Ragnars bror. En annan TV-serie med vikingamotiv är The Last Kingdom som skildrar dels kampen mellan de dåtida engelska kungarikena, dels alla dessa rikens kamp mot vikingarna.

I Vikings framgår tydligt att kvinnor, kallade sköldmör, kunde spela väl så viktiga roller i krigiska situationer som män. Enligt nyare forskarrön baserade på vikingagravar skall emellertid kvinnorna ha spelat en ännu mer framträdande roll än vad Vikings antyder. Kanske så många som hälften av alla vikingakrigare har varit kvinnor. http://www.newsner.com/stereotypen-om-vikingar-krossad-ny-forskning-halften-av-krigarna-var-kvinnor/om/nyheter

Jag har tidigare under mina arkeologistudier för länge sedan sysslat en del med vikingatiden, även om jag var mer intresserad av bronsåldern. De nämnda TV-serierna har medfört ett uppsving för intresset för min del. Nyligen skaffade jag mig således boken Vikingar – myt och verklighet. Nordens första storhetstid, vilken är en av Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB) moderniserad version av klassikern Nordens första storhetstid: omkring 800-1066 med lärarinnan Anna Sandström som författarinna och utkommen 1894.

Boken, med förord av den historiske författaren Ulf Sundberg, kan varmt rekommendera för den som vill få en lättfattlig sammanfattning av vikingarna och deras härnadståg samt icke minst inbördes strider i form av exempelvis slaget på Fyrisvallarna 885 och slaget vid Svolder år 1000.

img_1597
SMBs nyutgåva av Anna Sandströms bok om vikingar kan rekommenderas. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste det sägas att vikingarna var mycket mer än råa och ibland omänskliga mördarmaskiner och plundrare (ty det var de verkligen). Dessutom var de slavhandlare och sålde 801 för första – men ingalunda sista – gången kristna fångar som slavar till muslimska handelsmän. De var även, som jag framhållit ovan, skickliga handelsmän och var mera är: framgångsrika nationsbyggare som var inblandade i Rysslands, Irlands och Englands tillblivanden.

Det tycker jag vi hedrar dessa våra förfäder för genom att samfällt lyfta på våra hornlösa vikingahjälmar och skåla i den honungssötade drycken mjöd. De var inte alla gånger Guds bästa barn – men de var våra killar och tjejer, och vi skulle tveklöst behöva litet mer av deras anda i dagens förvekligade Sverige!

Täljepartiet gick i bräschen för Södertäljekringlorna

26 maj, 2016

601526_421456404584598_1604563485_nSå här kunde det se ut när kringelgummorna försålde sina bakverk vid Södertälje tågstation.

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna…

Det kan väl vara lämpligt att inleda denna lilla betraktelse kretsande kring en stadssymbol med ovanstående rader ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner.Södertälje blev allmänt känd som ”Kringelstaden” redan i början på 1800-talet. 1837 var 26 kringelförsäljare skattskrivna i staden i en befolkning på 1250 personer.https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4ljekringla

Kringelruljansen flöt på mycket bra de kommande 100 åren, då det strategiskt belägna Södertälje – som ligger mitt emellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren – var en omtyckt badortsstad med havsbad, ett antal övriga utom- och inomhusbad samt ett rikt florerande societetsliv omkring det idylliska grönområde som kallas Badparken.

Försäljningen av bakverken var dock inte alltid oproblematisk. De så kallade kringelgummorna utvecklade med tiden en tämligen aggressiv försäljningsstil och var inte alltid så noga med språk och hyfs. Detta ledde till att de under perioder var förbjudna att idka försäljning på stadens gator och torg.

IMG_1274

Rockslagsmärke med Täljeparti-symbol. Samtliga färgfoton: Tommy Hansson

Nu har kommunstyrelsen, där denna bloggare är ersättare för SD, beslutat återlansera kringlan som symbol för den goda staden Södertälje i en brett upplagd marknadsföringskampanj.

Ett lyckat beslut, tycker jag, som vid KS-sammanträdet i går den 25 maj passade på att erinra närvarande mötesdeltagare om att det sedan länge avsomnade Täljepartiet (TÄP) under sin tid i fullmäktige 1994-98 gick i bräschen för Södertäljekringlan genom att bruka den som partisymbol.

Detta föranledde KS-ordföranden Boel Godner (S) att i dagens Länstidningen mer eller mindre ge TÄP skulden för att det sedan dess inte satsats kommunalt på en lansering av kringlan som kommunsymbol.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3907144-nu-blir-sodertalje-kringelstan-igen Litet dålig stil – tvärtom borde väl TÄP ges en eloge för att ha insett kringlans potential som Södertälje-symbol!

IMG_1276

Häfte med Täljepartiets väl genomtänkta politiska program.

Men det är ju så det brukar vara med självtillräckliga sursossar – aldrig benägna att erkänna att andra partier kan ha gjort något bra och alltid redo att stjäla idéer från andra och hävda att det är deras egna. Som i fallet med Björn Borg-promenaden, som invigdes år 2000. Förslaget att namnge en gata efter stadens store son kom dock först från Ny demokrati och fortsatte drivas av Täljepartiet. Och typiskt nog fick Borg alltså endast en ”promenad” där folk brukar rasta sina hundar, inte en riktig gata.

Nu har därtill det lilla lokala Realistpartiets gruppledare Joakim Granberg kommit med ett förslag om att hylla Björn Borg med en staty i centrala Södertälje. En utmärkt idé – men också här var Täljepartiet först; vi tänkte oss en staty som komplement till en gata alternativt plats till Borgs ära.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3791327-forslag-hedra-bjorn-borg-med-en-staty

Tänkte passa på tillfället att här berätta litet om Täljepartiet, som var en avknoppning av Ny demokrati som satt i fullmäktige 1991-94 i enlighet med dåtidens treåriga mandatperioder. Vi var en handfull nydemokrater som tröttnade på det alltmer urartade moderpartiet och bildade Täljepartiet.

Något som inte var helt oproblematiskt – den rätt lyxiga partilokalen högst upp på den prestigefyllda adressen Storgatan 1, med bar och allt, ockuperades under stort mediauppbåd av några missnöjda nydemokrater. Det blev rättssak av det hela, och till slut kunde Svea hovrätt hösten 1995, ett år efter ockupationen, fastslå att vi hade haft rätten på vår sida när vi bildade det nya partiet.

Täljepartiet bestod noga taget av sex personer – er förtrogne, Håkan W. Jyde, Rikard Österman, Carl Gustaf Carpel, Margareta Gamma och Bo Widerberg och bedrev enligt förutsättningarna (två ordinarie KF-mandat och en ersättarplats) en mycket aktiv högerborgerlig oppositionspolitik i fullmäktige, nämnnder och genom otaliga debattinlägg och insändare i lokala media.

IMG_1277

TÄP gav då och då ut den lilla skriften Kringlan.

Jag minns med glädje dessa fyra år, vilka såvitt jag minns i stora drag saknade tendenser till splittring i partiet – något ganska unikt i partisammanhang, skulle jag vilja hävda. Undantaget är Bo Widerberg, som lämnade partiet efter ett politiskt utspel av mig som han inte kunde förlika sig med.

När det blev dags för val 1998 ville Håkan och Rikard ta en paus från politiken, vilket ledde till att Täljepartiet upphörde vara aktivt (de återkom senare för en begränsad tid i Moderaterna). Nu framlidne Carl Gustaf Carpel blev gruppledare för Kristdemokraterna i Nykvarn (han satt själv på det enda KF-mandatet). Jag hade varit beredd att fortsätta i TÄP, men som ensam partiföreträdare fanns ju inte mycket att göra.

Tio år senare gjorde jag come-back i partipolitiken i Sverigedemokraterna och resten vet ni.

IMG_1281

Glädjen stod högt i tak då vi i TÄP invaldes i fullmäktige 1994.

Till sist bör sägas att kringlan hela tiden funnits levande i Södertälje, kanske främst genom varuhuset Kringlan i stadens hjärta samt även Kringlaskolan. Själva bakverken tror jag man kan få tag på endast på Torekällberget – ”Södertäljes Skansen” – men vem som helst kan naturligtvis använda sig av ett gammalt recept på äkta Södertäljekringlor och sätta igång med bakningen!

Varför inte försöka med detta:http://www.matklubben.nu/recept/lanskapsbr%F6d_s%F6dermanland_s%F6dert%E4ljekringlor_13587.html#.V0bAUb7SqgY

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

22 september, 2015

5156149_26112015 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

500821_0413012afp2fb8m0mgj411 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

olofOlof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

kraniumokrona Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

640px-Strasbourg_walter_gustave_adolphe Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

Viktor_Rydberg_1876 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

HMS_Sverige_after_1931 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

hqdefault Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

untitled Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

724074_1200_800 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

Kungafamiljen: Vad apanage är – och inte är

29 augusti, 2015

Kungafamiljen/ The Swedish Royal Family Sollidens Slott juli 2014/ Solliden Palace July 2014 Kungafamiljen på Solliden 2014. Foto: Kungahuset

Häromdagen hade jag ett kort meningsutbyte på Facebook med en inbiten republikan. Denne menade, i anslutning till ett aktuellt kungabesök, att det inte fanns någon anledning för folket att känna festyra och stolthet vid besök av personer han kallade ”socialbidragstagare”. Personen ifråga syftade sannsynligtvis på det kungliga apanaget.

I syfte att bemöta och tillbakavisa okunniga och vulgära kommentarer av detta slag tyckte jag det kunde vara motiverat att här något redogöra för apanaget och vad detta egentligen är – och inte är. Beträffande det sistnämnda är det alldeles uppenbart att något ”socialbidrag” är det inte.

Här följer en sammanfattning rörande kungahusets ekonomi:

http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/ekonomi.4.7c4768101a4e8883780001030.html

543006375 Konung Carl XIII.

Termen apanage är fransk och stammar från vulgärlatinets apanare, att förse någon eller några med bröd. I vår mening innebär det de pengar en stat betalar ut till sin monark. Apanaget infördes i Sverige den 1 december 1809, då riksdagen slöt ett avtal med konung Carl XIII: staten fick tillgång till ”ett antal kungsgårdar och  kungsladugårdar och därtill hörande hemman och lägenheter”.

Som motprestation gav den svenska staten konungen tillgång till slotten samt ett årligt apanage. Monarken återlämnade även sin personliga egendom Guadeloupe i Karibien till Frankrike för 24 miljoner franc, ett sätt att betala av den svenska statsskulden.

I Wikipedia läser vi följande:

Den årliga återbetalningen och räntan som detta lån mellan stat och kungahus gav utgjorde ända fram till 1983 en betydande del av kungahusets apanage. År 2006 uppgick apanaget till cirka 48 miljoner kronor.

Hela texten om apanaget i Wiki här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Apanage

Apanaget innebar i Frankrike ursprungligen de pengar konungens icke förstfödda barn erhöll som kompensation för att de inte ärvde tronen, en förmån som alltid tillföll den förstfödde sonen.

gripsholm_slott Kungliga Gripsholms slott vid Mälaren.

Den sammanlagda kostnaden för de svenska kungliga hov- och slottsstaterna uppgår för närvarande till cirka 127 miljoner kronor, varav 65 miljoner som apanage till hovstaterna och 62 miljoner till slottsstaterna för drift och underhåll av de elva kungliga slotten plus övriga kungliga egendomar såsom Kungliga Djurgården, Hagaparken och Riddarholmskyrkan.

Apanaget skall desslikes täcka kostnaderna för statschefens offentliga uppgifter samt representationskostnader för övriga medlemmar av kungahuset.

Apanaget i Sverige är vid en internationell jämförelse påfallande lågt. Dyrast i drift i Europa är det brittiska kungahuset, vilket av staten tillerkänns omkring en halv miljard (500 miljoner) kronor. Härefter kommer Nederländerna med ett apanage om 400 miljoner kronor. Både Norge och Danmark har högre apanage än Sverige. Lägst apanage har det lilla furstendömet Luxemburg med åtta miljoner. Spaniens kungahus är dock billigast med en kostnad på 1,90 kronor per capita.

Det är naturligtvis inget konstigt med att Sveriges statschef och hans familjemedlemmar avlönas av staten för sina ansvarspåliggande uppgifter. Det vore ju mycket märkligt, för att säga det minsta, om så icke vore fallet. Att kalla detta för ”socialbidrag” är felaktigt, respektlöst, enfaldigt och okunnigt. I mitt tycke är vår konstitutionella monarki en såväl vis som vacker inrättning som på ett lysande sätt knyter samman historia och nutid.

Victoria-5 Kronprinsessan Victoria och prins Daniel: goda representanter för Sverige!

Det skänker oss icke endast en levande tradition, nationell glans och oskattbar good-will utomlands utan också välbehövliga exportinkomster för den svenska industrin och företagsamheten. Apanaget är således synnerligen väl investerade slantar.

Min sommar i bilder samt några reflektioner – och litet musik

14 augusti, 2015

002 En stunds avkoppling på balkongen. Foto: Tommy Hansson

Nu när den kommunala verksamheten smugit igång börjar det bli dags att runda av sommaren 2015. Jag gör det i form av ett antal bilder samt några reflektioner. Först några minnesbilder från somrar som var.

Det är nog inte fel att säga att jag minns min barndoms och ungdoms somrar som i ett förklarat skimmer.

Förskoleårens badutflykter med familj och släkt till Mälarens strand ett par kilometer från hemmet minns jag väl. Särskilt den mycket heta sommaren 1955, det år jag fyllde fyra. Jodå, jag minns, kanske inte som i går men likväl.

Mina första badbyxor var Tarzan-mönstrade i svart och gult. De hade jag på mig även då jag och mina föräldrar gjorde en utflykt till min många år äldre kusin Gerd och hennes familj i Nykvarn, där vi tog oss ett dopp i ån som flyter genom samhället.

Bad Nykvarn 006Bad i Nykvarnsån 1957 (?). Jag och min pappa Bror till höger, mitt kusinbarn Annelie till vänster. Hennes pappa, som också hette Bror, i bakgrunden.

Sedan följde det stora getingåret 1959, då varje nedfallet äpple hemmavid var fullt av getingar. Vill minnas att jag blev stungen fyra gånger, oftast under cyklande. Varje gång baddade min mamma på betten med Salubrin. Somrarna i början av 1960-talet var däremot regniga och kyliga. Jag och kusin Kjell, vars familj hade sommarställe på andra sidan gärdet räknat från vårt bostadshus, var ofta inomhus och spelade galoppspelet Jägersro.

Jag började i första klass i Högantorps folkskola hösten 1958. Varje skolavslutning till och med 1964 följde sedan samma mönster. Färd till skolan med föräldrarna och sedan samling i skolan med sång, musik och oftast någon teaterpjäs vi elever hade övat in, något som också skedde vid höstterminens avslutning i december. Eftersom jag läste bra och hade gott minne fick jag oftast förtroendet att kreera bärande roller – piratkapten, kung, julgran och fågelskrämma.

Avslutningsvis sjöngs psalmerna ”I denna ljuva sommartid” samt ”Den blomstertid nu kommer”. Atmosfären var otrolig, man kunde påtagligt känna Guds närvaro vill jag påstå. Vid hemfärden hade man ett som det kändes oändligt långt sommarlov framför sig. Här ”I denna ljuva sommartid” med Stockholms kammarkör:

Midsommarmat 001           Gula blommor 001

Midsommarmat i form av kärringröra på kavring med öl och nubbe (överst). Gula blomster som solar i gräset bredvid skogsbacken upp till mitt bostadsområde (där nedanför). Foto: Tommy Hansson

Tills hösten kom med dess mättade atmosfär av skördearbete, doft av äpplen och den förestående älg- och rådjursjakten som min far deltog i. Då kändes det faktiskt ganska bra att börja skolan igen, inte minst med tanke på den av mig älskade fotbollen som vi ägnade oss åt på rasterna och där jag spottade in mål på löpande band; jag förde till och med statistik över matcherna. Min ett år yngre skolkamrat, Bosse Rask, skulle för övrigt senare bli amiral i ubåtsflottan.

I slutet av 1960- och början av 1970-talet företog jag samt några vänner och kusiner (Kjell och Jörgen) ett par somriga semesterresor i bil. Vi åkte söderut längst östkusten, rundade de sydligaste landskapen längs kusten mot Danmark och kontinenten, fortsatte norrut längst västkusten och reste slutligen hem igen i östlig riktning. Det var camping i tält som gällde, även om någon enstaka natt tillbringades på motell. Det blev  väl en och annan mellanöl under dessa resor.

001               001

Överst störtregn med inslag av hagel sett från min balkong. Nederst på samma balkong jag och min gäst Jan-Peter. Foto: Tommy Hansson/Sebastian Hansson

I takt med ålder och eventuell mognad kom sommarmånaderna för mig att tappa mycket av sin gamla charm. Jag började till och med börja tycka att de var skäligen jobbiga, ty det förväntades att nu skulle man minsann göra en prestigefylld semesterresa fylld med sol, bad och diverse lustifikationer. Inte minst kände jag den pressen sedan jag gift mig och fått egen familj. Inte blev det mycket bättre av att kära hustrun älskade sol, bad och värme, medan jag ställde mig mer kallsinnig till nämnda företeelser.

Fast ibland blev det ändå riktigt lyckat. Sommaren 1990 var hela familjen (dottern Isabella låg i mammas mage) samt mina svärföräldrar vid sommarhuset i Bolsena i Italien samtidigt som fotbolls-VM i samma land pågick. Det var mycket trevligt med många besök och många minnesvärda middagar hos familjen Bardels vänner i Bolsena och grannbyarna omkring såsom Grotte di Castro. Bäst var det de stämningsfyllda kvällarna då det inte var så olidligt varmt.

Kusinträff m m 001 På kusinträff i Vagnhärad. Sebastian längst till vänster, jag sjätte från vänster.

Eljest tillbringade vår familj mycket tid hos mina föräldrar på Svalängen, där jag växte upp, och där barnen kunde springa runt och leka och glädja farmor och farfar med sin närvaro.

Sedan min hustru Marika gick bort våren 2010 har jag tagit somrarna som de kommit utan några åthävor. Har det gjorts resor så har det som regel skett i augusti då det brukar vara litet lugnare. Som i fjol, då jag och sonen Sebastian besökte Tyskland och Österrike.

Kusinträff m m 004          Kusinträff m m 007

Överst besöker vi kusiner och medföljande gamla släktstället Ekeby i Hölö, Södertälje kommun. Nederst kusinerna Kjell, Kerstin, Olle samt Anette. Foto: Tommy Hansson

I år nöjde vi oss med hyrbil och en övernattning på vandrarhem i Vagnhärad i Trosa kommun, detta i anledning av en kusinträff som kusin Kerstin anordnade med all ackuratess. I programmet ingick ett besök på gården Ekeby i Hölö, som min farfar hyrde i slutet av 1920- och början av 1930-talet.

Mitt huvudsakliga sommarnöje 2015 har annars bestått i att sitta och dega på mitt speciella smultronställe, en sunkig uteservering nere på stan, det vill säga på Gågatan i centrala Södertälje. Där får vi nikotinister fortfarande utöva vår speciella last över en kopp kaffe och en toast eller kanske en negerboll, samtidigt som vi förstrött kan iaktta det inte särskilt upphetsande folklivet runt omkring.

003 Eder tillgivne mysande på uteserveringen. En av mina fåtaliga självisar. Foto: Tommy Hansson

Litet musik så. ”Jag har mitt eget blåbärsställe” med Grus i dojjan, som antagligen träffar några rena toner även om jag har missat detta:

Bäst att passa på innan antirök-Gestapo förmenar oss även denna njutning!

002          Fåglar 002

Motiv från mitt smultron- eller kanske blåbärsställe på Gågatan. Foto: Tommy Hansson

I övrigt har jag ägnat mig en del åt läsning, skrivande (förstås, jag kan i princip inte leva utan att skriva), se på företrädesvis brittiska deckare på TV samt att filosofera litet över livet i allmänhet. Romantiken lämnar jag därhän eftersom den tycks vara ett avslutat kapitel för min del. Den kan jag faktiskt leva utan (försöker jag intala mig i alla fall).

Mat och dryck har givetvis fått sitt beskärda utrymme. Ja, jag har helt enkelt tagit dagen som den kommit utan något särskilt planerande!

Södertälje sommar 2015 005 Ett besök hos Marika i den vackra minneslunden på Södertälje kyrkogård. Foto: Tommy Hansson