Några synpunkter på kippavandringar och deras deltagare

 

 Mycket folk hade samlats på Raoul Wallenbergs torg inför kippavandringen i Stockholm.

I söndags hölls en framgångsrik manifestation till förmån för Israel i Humlegården i Stockholm. Medverkade gjorde bland andra Israels ambassadör Isaach Bachman.

Jag var inte själv närvarande men har sett såväl filmsnuttar som foton från det till synes mycket lyckade evenemanget. Att ett mindre antal ”Palestina”-aktivister stod en bit ifrån och försökte störa manifestationen kunde uppenbarligen inte förta den goda stämning som rådde.

Israelmanifestationen föregicks av en så kallad kippavandring, vilken utgick från Raoul Wallenbergs torg och sedan fortsatte genom centrala Stockholm för att sedan återvända till nämnda torg. Arrangörerna, som var Judiska församlingen i samarbete med Judiska ungdomsförbundet, hade som främsta dragplåster oppositionsledaren Stefan Löfven (S) med andra vandrare såsom förra partiledaren (S) Mona Sahlin och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP).

Mer om kippavandringen genom huvudstadens gator kan läsas i Dagens Nyheter här:

http://www.dn.se/sthlm/toppolitiker-i-kippavandring-mot-antisemitism/

Det är givetvis oerhört glädjande, att en stor manifestation mot antisemitism får en så pass bred uppslutning som denna kippavandring. Kippa är namnet på den manliga judiska huvudbonaden, vilken deltagarna i vandringen uppmanades bära. Även icke-kippabärare var dock välkomna att gå med Löfven med flera.

Eljest har kippavandringar tidigare mestadels hållits i Malmö, där de utgått från Synagogan på Föreningsgatan nära stadens Konserthus och vidare till Möllevångstorget, där tal hållits. Initiativtagare till vandringarna i Malmö är Jehoshua Kaufman från stadens judiska församling, men det har under senare tid ofta varit oklart vilken arrangör som haft ansvaret.

Det finns många hedervärda och ideellt inriktade personer som deltagit i kippavandringarna för att visa sin avsky mot den  från Mellanöstern importerade antisemitism som plågar Malmö och som medfört, att många judar lämnat staden.

 Kippavandrare i Malmö gör reklam för våldsvänstermannen Showan Shattak: ”Kämpa Showan” står det på skyltarna. De mer medvetna deltagarna valde att avstå från den gemensamma fotograferingen.

I vintras inträffade emellertid det anmärkningsvärda, att det lovvärda evenemanget förvandlades till en stödaktion för en tidigare brottsdömd vänsterextremist vid namn Showan Shattak som skadats genom knivskärning vid ett internt extremistbråk med några nazister. Denne Shattak dök sedan efter sitt tillfrisknande upp vid en kippavandring i Malmö i augusti.

Att tvivelaktiga figurer från våldsvänstern – vilka till följd av sin så kallade antisionism (läs: antisemitism) brukar finnas i främsta leden vid våldsamma manifestationer mot Israel – på detta sätt tillåts lägga beslag på uppmärksamheten vid projudiska aktioner måste betecknas som minst sagt märkligt. Värt att notera är också, att det i samband med talen vid kippavandringarna i Malmö brukar oreras väl så mycket om allmän ”tolerans” och påstådd ”islamofobi” som om den nödvändiga kampen mot antisemitism.

En annan kippavandrare under senare år är den öppet propalestinske vänstertrubaduren Mikael Wiehe, som den 9 maj 2011 deltog i en stödmanifestation för det Israel-hatande och mer eller mindre öppet antisemitiska projektet Ship to Gaza:

http://shiptogaza.se/sv/event/uppsala-mikael-wiehe-mfl-p%C3%A5-st%C3%B6dgala-f%C3%B6r-ship-gaza

 Ship to Gaza-vännen Mikael Wiehe som kippavandrare (dock utan kippa) i Malmö tidigare i år.

I mina ögon förefaller det som om vänstern är ute efter att överta ruljansen av Malmös kippavandringar, något som i så fall är ganska syptomatiskt för hur extremvänstern arbetar: man utnyttjar skrupulöst folks ibland mer än tillåtligt naiva välvilja för egna ideologiska syften. När sedan figurer som Wiehe dyker upp tycker man troligen det är bra med ett känt ansikte vid manifestationen.

För att återvända till den lyckade kippapromenaden i Stockholm nyligen så kan jag inte undgå att tycka litet synd om arrangörerna, som nu tycks själaglada över att sosseledaren Stefan Löfven deltagit. Och visst, Löfven framhöll tidigare i år att Israel faktiskt har rätt att försvara sig mot fientliga angrepp, en mycket kontroversiell inställning inom både sossarna och den våldsdyrkande avgrundsvänstern. När han utsattes för en veritabel störtflod av antisemitiska tillmälen valde Löfven dock att avge i alla fall en halv så kallad pudel.

 Göran Perssons statsministertid blev en tillnyktringens parentes i socialdemokraternas antiisraeliska mellanösternpolitik. Foto: Tommy Hansson

Socialdemokraterna bär på ett tungt bagage av Israel-fientlighet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då sossarnas tidigare traditionellt proisraeliska linje förbyttes i Israel-hat och oblandat stöd för terrorrörelsen PLO under Yassir Arafats ledning. En viss tillnyktring skedde under Göran Perssons tid 1996-2006, men den omfattade endast Persson själv – utrikesminister Anna Lindh förblev hängiven propalestinier.

Socialdemokraterna har alltjämt nära förbindelser med PLO och Fatah, vilket Löfven vid senaste S-kongressen kallade ”vårt kära systerparti”. Det kan på goda grunder antas att Löfven är helt i händerna på partisekreterare Carin Jämtin – som är en svuren Israel-hatare – när det gäller utrikespolitiken i allmänhet och Mellanöstern-politiken i synnerhet.

En hög företrädare för Fatah har för inte så länge sedan uttryckt en vilja att atombomba Israel, varom jag vid tillfället skrev följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Mona Sahlin, tillsammans med ungefär jämnåriga Anna Lindh en av ”Palmes flickor”,  vet vi slutligen har starka ”Palestina”-sympatier; det var väl i hennes egenskap av regeringsutnämnd samordnare i arbetet mot våldsbenägen extremism hon kände sig tvungen att gå i en kippavandring i sällskap med bland andra Israels ambassadör, som hon helt säkert inte har några överdrivet varma känslor för.

 Mona Sahlin iförd sjal i Stockholms moské.

Litet tillspetsat skulle man kanske kunna avrunda med: med sådana vänner behöver varken Sveriges judar eller staten Israels representanter några fiender.

The Dubliners i Malmö: Gubbarna håller än!

Från vänster John Sheahan, Sean Cannon, Patsy Watchorn och Eamonn Campbell under framträdandet i Malmö. Foto: Tommy Hansson

Den legendariska folkmusikgruppen The Dubliners från Irland höll konsert i Malmö konserthus söndagen den 8 maj. Som gammalt Dubliners-fan sedan slutet av 60-talet var jag givetvis på plats. Det blev, alls inte oväntat, en oförglömlig konsert.

Gubbarna håller än!

Senast jag hade förmånen att beskåda och lyssna till de fem dublinborna – John Sheahan, BarneyMcKenna, Sean Cannon, Eamonn Campbell och Patsy Watchorn – var i april 2009, då gruppen framträdde på Cirkus i Stockholm. (Cannon lär emellertid vara bosatt i England). Den gången fick jag en bra plats nära scenen, men i Malmö var det snäppet bättre – jag satt i mitten av första raden mitt emot John Sheahan, som jag nästan kunde vidröra.

The Dubliners bildades redan 1962 på puben O´Donoghue´s som ligger på Merrion Row i centrala Dublin. Puben, som är smockfull med foton och teckningar avbildande gruppen och dess medlemmar, är ett givet pilgrimsmål för varje fan av denna grupp och irländsk folkmusik över huvud taget. Själv var jag där 2002.

En interiör från O´Donoghue´s.

Av originaluppsättningen från tidigt 60-tal återstår i dag endast Sheahan och McKenna, vilka båda är födda 1939. 1982 anslöt Sean Cannon  som ersättare för Luke Kelly, som avled i sviterna av en hjärntumör två år senare. 1987 kom Eamonn Campbell  – denna trolliknande figur med vitt hårrburr och skägg – med och förnyade gruppen genom att initiera ett fruktbart samarbete med punk/folk-gruppen The Pogues; megahitten ”The Irish Rover” blev en stor succé för båda:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

På Wikipedia står att Eamonn har en grov röst som påminner om tidigare medlemmen Ronnie Drews. Tro inte på det. Ronnie var en förnämlig sångare, medan Eamonns röst över huvud taget inte lämpar sig för sång (han är också klok nog att inte sjunga några solonummer). När han någon gång stämmer upp i en refräng låter det närmast som ett tröskverk. Däremot är han en hejare på gitarr.

Senaste tillskottet till The Dubliners är Patsy Watchorn, med ett förflutet i gruppen The Dublin City Ramblers, som ersatte Paddy Reilly 2005.

Det säger något om The Dubliners ålder och erfarenhet att Eamonn Campbell, som är född 1946, är den yngste medlemmen. Äldst, med några månader till godo på Barney, är musiksnillet John Sheahan, som är en baddare på fiol och flöjt men även är en erkänd kompositör med skapelser såsom ”The Marino Walz” och ”St. Patrick´s Cathedral” i bagaget. Den senare, där John alternerade mellan flöjt och fiol tillsammans med Eamonn på gitarr, var en oblandad njutning att lyssna till.

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Det var ingen hejd på jublet från de trogna fansen i den inte helt fullsatta konserthallen när de fem bandmedlemmarna gjorde sin entré. Som vanligt inledde de med en fartfylld reel för att få publiken att komma upp i varv. Sedan följde de välkända sångerna slag i slag. ”When the Boys Come Rolling Home”, ”The Black Velvet Band”, ”The Rocky Road to Dublin” (försök sjunga med i den refrängen, den som kan!), ”The Wild Rover”, ”Whiskey in the Jar”, ”Dublin in the Rare Old Times” och naturligtvis genombrottslåten, den komiska men för tiden (1967) vågade ”Seven Drunken Nights”; den ledde till bannlysning både i kommersiell radio och från predikstolar men också till, att The Dubliners halkade in på ”Top of the Pops” i England. Här några länkar från olika tidpunkter till ovanstående titlar:

http://www.dailymotion.com/video/x7kfj1_the-dubliners-when-the-boys-come-ro_music

http://www.youtube.com/watch?v=gfngKaaDVro

http://www.youtube.com/watch?v=8cnzstOtW2k

http://www.youtube.com/watch?v=jujqyVez2jw

John ackompanjerar Barney under ”I Wish I Had Someone to Love Me”. Foto: Tommy Hansson

Barney McKenna har en särskild plats i varje Dubliners-anhängares hjärta. Barney, som hunnit passera 70-årsstrecket, är en erkänd mästare på tenorbanjo men excellerade denna kväll också i den sorts mindre dragspel som brukar kallas melodeon, eller på engelska rätt och slätt squeeze-box. Efter vanligheten rev ”Banjo-Barney” ner ovationsåskor med sina sångnummer, särskilt den rörande kärlekssången ”I Wish I Had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

Barney går inte så bra längre – han fick ledas fram till sin scenplats – men han föreföll vara på mycket gott humör, kommunicerade med publiken på danska och hade sig.

The late, great Ronnie Drew.

Gruppens två ledande sångare i dag är eljest Sean Cannon och Patsy Watchorn: Sean med sin känsliga sammetsröst, Patsy med sin mer råbarkade ”pipa” som försett honom med hits som ”The Ferryman” och ”The Town I Loved So Well”. Av dem föredrar jag Sean, som denna kväll framförde en av flera sånger på iriska (gaeliska) språket med samma melodi som den kända kärlekssången ”Raglan Road”, som var ett av Luke Kellys bravurnummer. Sean informerade om att melodin skulle vara så gammal som från 1500-talet, något han hade inhämtat från Wikipedia…Jag har inget emot Patsy, en sympatisk herre och genuin underhållare, men vad jag har litet svårt för är hans ”sång-pratande” vilket drar ner tempot och stör rytmen i sångerna.

Det var för övrigt Patsy som informerade om att det var den traditionella gatu- och skojsången ”Finnegan´s Wake” som inspirerade James Joyce till dennes berömda – men i mitt tycke groteskt överskattade och helt obegripliga – roman med samma namn. Jag trodde alltid det var tvärtom, men tack vare Patsy Watchorn vet jag nu bättre.

Finnegan´s Wake:

http://www.youtube.com/watch?v=Z_k2GG-H_RU

På tal om Joyce, tillsammans med Brendan Behan den mest framstående irländska författare som aldrig fick Nobelpriset, så var det ju hans novellsamling Dubliners som inspirerade Luke Kelly att namnge gruppen, som i ett första skede hette The Ronnie Drew Group efter den legendariske bandmedlemmen Ronnie Drew (1934-2008). The Dubliners har genom åren framfört texter skrivna av såväl Behan som Joyce, men i sammanhanget framförallt av den förstnämndes bror Dominic, exempelvis ”Building Up and Tearing England Down”, ”Maloney Wants a Drink”, ”The Patriot Game”, ”Poor Old Dicey Reilly” och många fler.

Dominic Behan – poet, författare, sångare, rebell.

Building Up and Tearing England Down:

http://www.youtube.com/watch?v=UtyfebUytfI

The Dubliners tackade för sig med det traditionella extranumret ”Molly Malone” och lovade att försöka komma tillbaka till Malmö nästa år, då gruppen firar sitt 50-årsjubileum. Jag hoppas det blir så. Eller ännu hellre Stockholm.

Men även om de inte väljer att komma hit alls, så kan jag trösta mig med att jag har ett stort antal skivor och även ett par DVD-filmer med den här världsunika gruppen att avnjuta i hemmets lugna vrå. Och det är förstås inte alltför långt till Tyskland, där gruppen av någon anledning har sina trognaste fans utanför Irland och där även deras fan club finns.