Posted tagged ‘Manchester’

Om den trojanska hästen förr och nu: propagandister och politiker fortsätter sova

26 maj, 2017

Islam som den trojanska hästen hotande västvärlden. Teckning delad av bland andra Richard Jomshof.

Ibland vill det sig inte riktigt för propagandaskribenterna i mainstream-media.

Som då Anna Hellgren i Expressens kulturavdelning (24 maj) skall klämma åt Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof. Hellgren avslutar sitt angrepp på Jomshof och SD med följande tirad:

Partiet är inte ett demokratiskt alternativ. Det är ett parti grundat på rastänkande, ett parti som om och om igen  bjuder på eruptioner av rasism, demokratiförakt och konspirationstänkande. Det är inte ett parti att ”bjuda in till samtal”, det är ett att bekämpa. http://www.expressen.se/kultur/ide/jomshof-sprider-rasistiska-myter/

Anledningen till Anna Hellgrens obalanserade utbrott står att finna i det faktum att Jomshof på Facebook och Twitter delat en teckning som visar en trojansk häst med påskriften ”islam” utanför en borganläggning som det står ”The West” på. Ett budskap som knappast kan misstolkas kan man tycka, särskilt inte efter det fruktansvärda islamistdådet i Manchester som skördade 22 människors liv; av dessa 18 kvinnor varav sju under 18 år.

Hellgren gör dock sitt bästa för att blanda bort korten och litet till. Rubriken till hennes lamentation lyder således ”Jomshof sprider rasistiska myter”. Sist jag studerade saken tillhörde emellertid inte anhängarna av troskonceptet islam någon mänsklig ”ras”.


Modell av den trojanska hästen utanför det historiska Troja i västra Turkiet. Foto: Tommy Hansson

Man bör väl vidare vara både blind, döv samt i avsaknad av normal slutledningsförmåga om man inte inser att den grundläggande ideologi som bär ansvaret för den överväldigande merparten av alla terrordåd i vår tid är islam. Nämnda egenskaper verkar dock vara meriterande för den som önskar publicera sig på våra vanligaste kultursidor.

Richard Jomshof har alltså varnat för islams destruktiva påverkan på den demokratiska västvärlden. Det gör honom i Expressen-skribenten Hellgrens ögon till en företrädare för ett parti som påstås vara rasistiskt, demokratiföraktande och konspirativt och som man bör bekämpa. Om de islamtroende vettvillingarna och barnamördarna har Hellgren i sin semantiska fatabur inte ett enda kritiskt ord att framföra.

Det är väl tveksamt om Anna Hellgren är tillräckligt bildad för att känna till hur det gick när en svensk opinionsbildare i början på 1940-talet jämförde en annan ideologi med den trojanska hästen. Med detta förhöll det sig på följande sätt.

Sedan revykungen Karl Gerhard (1891-1964) haft premiär på sin produktion Gullregn 1940 grep censuren i form av överståthållarämbetet i Stockholm in och förbjöd utförandet av scenbilden ”Den ökända hästen från Troja” med motiveringen, att tablån i fråga var ”förargelseväckande”. Detta skedde sedan Nazitysklands representanter i Sverige protesterat å det kraftigaste mot att det egna landet framställts i form av en trojansk häst.

I numret sjöng Karl Gerhard en sång, ”Den trojanska hästen”, med traditionell rysk melodi vilken bearbetats av Lille-Bror Söderlundh (1912-57) och som Karl Gerhard själv textsatt. Lyssna gärna på Youtube här:  https://www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU

Ur texten kan följande belysande rader citeras:

Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios* rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad – hurra!

Hela texten här: http://minata.tripod.com/dagens3.html


I Karl Gerhards revy Gullregn framställs hästen från Troja som en dalahäst.

Jag vågar nog påstå att det som i Karl Gerhards briljanta text för nästan 80 år sedan syftade på de tyska nationalsocialisterna med fördel kan appliceras på dagens islamister och deras medvetna eller omedvetna uppbackare inom politik och media, de som likt Anna Hellgren och hennes meningsfränder börjar yla om rastänkande och demokratiförakt så fort islam kritiseras i någon som helst form.

På 1930- och i början av 1940-talet hette det om antinazistiska visselblåsare som Karl Gerhard, Torgny Segerstedt (1876-1945) och Ture Nerman (1886-1969) att de förolämpade främmande makters statschefer och hotade freden. I nådens år 2017 heter det om de antiislamska/antiislamistiska visselblåsarna att de är rasister och konspirationsteoretiker. Allt går igen.

Slutligen kan konstateras, att Hellgren noterat att den av Richard Jomshof och andra – däribland denna bloggare – delade teckningen inte rönt någon påfallande stor uppmärksamhet. Detta kan tolkas som att budskapet för allt fler faktiskt är så självklart att det inte behöver ordas så mycket om.


Salman Abedi misstänks ha utfört terrordådet i Manchster, som IS tagit på sig ansvaret för.

Sedan är det givetvis tragiskt att uppvaknandet skett fem över tolv i en tid då IS-återvändare erbjuds förmåner i stället för fängelse, ramadan skrivits in i kalendrar som en svensk högtid och kommunala politiker och tjänstemän gladeligen ger klartecken för byggandet av salafistiska moskéer sponsrade av Saudiarabien eller Qatar.

Fast aningslösa propagandister som Anna Hellgren lär förstås fortsätta sova, liksom politiker av Stefan Löfvens snitt.

Annonser

Rasister det är vi allihopa – eller?

1 april, 2017


Dan Korn skriver i sin bok Rasister det är vi allihopa om såväl äkta som påhittad rasism. Foto: Tommy Hansson

Uttrycket ”rasism” används frekvent som tillhygge mot personer som vågar gå utanför den snäva så kallade åsiktskorridoren. Ofta betyder det egentligen bara ”du är dum” och brukar säga mer om brist på argument hos den som utslungar tillmälet i fråga än om den som anklagas på detta sätt.

Författaren, etnologen, journalisten, rabbinen och debattören Dan Korn, bosatt i Manchester i England, har skrivit en tankeväckande bok om fenomenet rasism och dess användande: Rasister det är vi allihopa (Carlssons bokförlag 2016, 183 sidor). Korn har valt att ta upp ett ganska knepigt ämne i ett förord och 14 efterföljande kapitel som belyser olika aspekter av rasismen respektive ”rasismen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Korn

Om kampen mot rasismen skriver Dan Korn på följande sätt på sidan 9 i förordet:

Den har ett gott syfte och har en storartad historia. Rasismen har förtryckt och mördat. Vem vill inte vara motståndare till det? Men i den stora antirasistiska fanan har fula löss hamnat, som i antirasismens namn gör det bästa för att bevara rasismen. Den gamla rasismen lever än, men den har tappat mark från att ha varit en ideologi som försvarades av regeringar och hyllades i universitetens lärostolar till att bli en suspekt och avskydd ideologi. Den nya rasismen som uppträder i antirasismens klädsamma dräkt är svårare att upptäcka, men den utgör enligt min uppfattning ett betydligt större hot än den gamla rasismen, som blivit tandlös och åderförkalkad.   


Dan Korn demaskerar rasifieringsvänstern.

Den kanske största förtjänsten med Korns bok är just att den på ett övertygande och vältaligt sätt demaskerar vår tids så kallade antirasism och framställer den som precis vad den är: ett nytt slags rasism vars oförsonliga intolerans och hätskhet är ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Ty det behövs inte särskilt mycket för att du skall bli kallas ”rasist”, ”nazist” eller ”fascist” av hysteriska vänsterstollar som Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad eller Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg.

Det kan räcka med att du kritiserar den mångkulturalistiska ideologin eller den förda invandringspolitiken, alternativt påtalar muslimska invandrares överrepresentation när det gäller grov brottslighet. Är du dessutom en vit, medelålders man med svensk bakgrund är du definitivt körd ur ett ängsligt PK-perspektiv.

Ett verksamt instrument i den nya vänsterrasismens verktygslåda är begreppet ”rasifiering”, en svensk översättning av den brittiske sociologen Robert Miles term ”racialisation” vilket förekom i Miles bok Racism 1989. Ordet dök upp på svensk mark 1997 men började användas allmänt först på senvintern 2014. Rasifiering är raka motsatsen till den ”färgblindhet” som var ett honnörsord bland antirasister – verkliga sådana – på 1960-talet.

Att vara rasifierad, det vill säga ha en annan hudfärg än vit, innebär enligt vänstern att besitta en särskild insikt i rasdiskrimineringens mekanismer. Vita skall i detta perspektiv inte inbilla sig att de vet något alls om rasism, tvärtom skall de enligt rasifieringsförespråkarna helst hålla käften och acceptera att de tillhör en underlägsen ras.

Så kan det gå när förment antirasism förbyts i den mest utpräglade rasism där hudfärgen placeras i högsätet. Dan Korn skall ha all heder av att ha avslöjat detta, även om jag upplever hans kapitel om rasifieringen (sidorna 141-159) som kanske onödigt snårigt. Jag hoppar här medvetet över referenserna till alla de franska tänkare – Derrida, Foucault, Bourdieu och allt vad de hette – som Korn anför.


Hanif Bali (M) – ”husblatte” enlig rasifieringsivrarna.

Intressant är att ta del av några av Dan Korns udda iakttagelser i ämnet rasism. Inledningsvis ägnar han exempelvis ett kapitel åt ”Negern i Mölnlycke”, en Leonard Ljungdahl (1887-1932), en svart man som var son till en kvinna i Mölnlycke som varit gift med en negerbetjänt på ett säteri trakten. Denne hade efter en tid försvunnit spårlöst.

Korns efterforskningar visar att Leonard Ljungdahl inte av ortsbefolkningen dömdes på grund av sin avvikande hudfärg utan i det stora hela sågs som vilken svensk som helst, detta trots att den äkta rasismen vid denna tid var allmänt accepterad. Icke minst då av det parti (S) som i dag talar ivrigast om Sverigedemokraternas påstådda ”nazistiska rötter”.

”Postmodernismen” har, enligt Dan Korn, bland annat fört med sig en klappjakt på allt och alla som med litet fantasi kan skällas för att vara anfrätta av rasismen. ”Rasister det är vi allihopa”, skriver Korn ironiskt (sidan 121). ”Hela Europa är ett enda stort träsk av rasism, kolonialism och imperialism. Och vi är alla medskyldiga. För att komma undan rasismen, som utmålas som överallt förekommande, måste man ställa sig upp och deklarera sig vara antirasist.”

I detta politiskt superkorrekta perspektiv blir antirasisten vår tids hjälte, det goda föredömet i samhället. Kruxet är dock att även de människor som verkligen är rasister hänger på och förklarar sig vara goda antirasister. ”Att kalla sig antirasist och verkligen vara mot rasism är två olika ting”, konstaterar Korn.

De mest militanta förespråkarna för en alldeles genuin form av rasism i dag är troligen de som vänder sin rasism mot den vita folkgruppen. De som kallar personer med invandrarbakgrund vilka inte passar in i det politiskt korrekta mönstret, såsom exempelvis den frispråkige moderate riksdagsmannen Hanif Bali, för ”husblattar”. De som menar att den vita ”rasen” helst borde utplånas från jordens yta.


Tobias Hübinette skräder inte orden utan vill se ”den vita rasens västerland” gå under i ”blod och lidande”.

Till den senare kategorin hör ”vithetsforskaren” Tobias Hübinette, en av initiativtagarna till Expo, som en gång i tidskriften Creol önskade att ”den vita rasens västerland” måtte ”gå under i blod och lidande” och för något år sedan i sin numera akademiska skepnad krävde att invånarna i Sverige skulle registreras beroende på rasmässig tillhörighet.   https://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Dan Korn har skrivit en viktig och samtidigt underhållande bok där han blandar personliga upplevelser och reflektioner med allvar och vetenskapliga belägg. Det blir till en rätt oemotståndlig mix som varmt kan rekommenderas!

Den svenska kulturen är en förutsättning för integration

19 september, 2016

dalarna_jpg__3743x2442_q85_crop_subsampling-2_upscale
Knätofs från Dalarna – det svenskaste av allt svenskt?

Det är kutym bland människor som önskar framstå som toleranta, fördomsfria och motståndare till främlingsfientlighet att förneka att det finns en genuin svensk kultur. Förnekandet av svenskheten blir närmast till en trosartikel inom det politiskt korrekta ramverket.

Denna svenskfientliga inställning ifrågasätts av Dan Korn i rapporten Svensk kultur, en förutsättning för integration (Timbro 2016, 41 sidor). Erkännandet av att finns en svensk kultur är tvärtom avgörande för en lyckad integration, hävdar Korn som är folklivsforskare, journalist, författare och fotograf samt även verksam som rabbin i Manchester i England. https://dankorn.wordpress.com/about/

Batikhäxan Katarina Mazetti. Det finns nära nog hur många exempel som helst på att mer eller mindre framträdande personer i det svenska samhället förnekar förekomsten av en specifik svensk kultur. Låt mig börja med en krönika av Katarina Mazetti, en halvkänd författarinna (Grabben i graven bredvid, 1999 som blev en lyckad film 2002) vilken för något år sedan vann SVT-tävlingen ”På spåret” tillsammans med höjdhopparen Stefan Holm.

Katarina Mazetti, ett typiskt exempel på vad som brukar kallas ”batikhäxa”, skrev 2013 en krönika i ICA-Kuriren med rubriken ”Svårt att finna en riktig ‘svensk’”. Enligt Mazetti finns det nästan ingenting som är svenskt, utom möjligen näverlurar, kohorn och att ropa hem korna till fäboden. Om man, som till exempel medlemmar i Sverigedemokraterna (SD), tror så är man enligt Mazetti troligen förståndshandikappad. http://www.hemtrevligt.se/icakuriren/artiklar/diskutera-fraga/20130102/svart-att-finna-en-riktig-svensk

Dan Korn återger i sin rapport följande passus ur Mazettis aktstycke: ”En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ’svensk’ som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen. (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).

dan_korn650_433
Rabbinen och folklivsforskaren Dan Korn ifrågasätter Katarina Mazettis angrepp på svensk kultur.

Korn frågar sig med rätta: ”Hur Mazetti kunde få med det där stycket om de inavlade med en IQ på 70 utan att själv ställa sig frågan vilken människosyn hon har, upphör inte att förvåna mig. /…/ Trots att jag inte har tillgång till statistik om hur vanliga vita älgar är i våra skogar, vågar jag ändå påstå att Mazetti inte vad hon talar om. Hon tror att förnekandet av svenskheten är ett medel mot främlingsfientlighet. Jag anser att hon har fel. Invandringen kommer i stället att tydliggöra den svenskhet vi tidigare haft svårt att se.”

Denna bloggare har tidigare formulerat följande omdöme om Katarina Mazettis omtalade krönika: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/12/katarina-mazetti-en-batikhaxa-presenterar-sig/

”Barbari” och ”töntiga saker”. Ett annat exempel på förringandet av svensk kultur, vilken enligt den politiska korrektheten egentligen inte finns, är förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins utlåtande i en intervju som våren 2002 publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg i tidningen Euroturk: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.” http://turkiskaungdomsforbundet.blogspot.se/2010/11/euroturk-pa-natet.html
  
Det är de gamla vanliga ramsan: invandrarkulturen är fin och högtstående, den svenska kulturen, om den nu alls finns, värdelös. Syftet med Sahlins utgjutelse är endast alltför genomskinligt. Hon ville framstå som tolerant, fördomsfri och icke främlingsfientlig. Samma år som Mona Sahlin gav intervjun nådde Sverigedemokraterna för första gången 1 procent i ett riksdagsval, och det är väl inte otroligt att Sahlins uttalande gav SD extra vind i seglen inför valet senare samma år.
 

images
Enligt Mona Sahlin är vi svenskar ”avundsjuka” på utlänningar på grund av deras kultur – vi har ju bara midsommar och dylikt tönteri…

Tendensen att nedvärdera svensk kultur är emellertid inte förbehållen socialdemokrater eller andra aktörer på vänsterkanten. Ett av Fredrik Reinfeldts mer beryktade yttranden fälldes, då han som nybliven statsminister besökte den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006. Han citerades då av Dagens Nyheter på följande sätt: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/
  
Reinfeldt missförstod Tegnér. Således återigen en svensk ledare som vill skylta med hur invandrarvänlig han är och därför rackar ned på svensk kultur. Fallet Reinfeldt är dessutom särpräglat. Den förre statsministern kommer från en släkt som på fädernet har gott om invandrarinslag med en farfars farfar vid namn John Hood som var färgad cirkusdirektör från USA och som gjorde en litauisk piga med barn. Detta kan förklara en god del av Reinfeldts massinvandringslinje och väldokumenterade personliga hat mot SD.
  
Vad som inte är särskilt omtalat är att Reinfeldts ord om det ursvenska barbariet hämtats från en dikt av nationalskalden och biskopen Esaias Tegnér (1782-1836) med rubriceringen Vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid den 5 april 1836. http://minata.tripod.com/bps_4_dec.html

Tegnér avsåg dock inte alls att förringa svensk bildning och kultur, tvärtom.  Han ville endast förklara dess särart. Diktens näst sista vers lyder så:

Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,/fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,/men det var sol deri, och, hur du klagar,/hvar stodo vi, om de ej varit till?/All bildning står på ofri grund till slutet,/blott barbariet var en gång fosterländskt./Men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,/och sången stämd och lifvet menskligt njutet,/och vad Gustavianskt var blef derför äfven svenskt.

tegner

Esaias Tegnér: ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar…”.

Alla tecken tyder på att Fredrik Reinfeldt missförstått Tegnérs budskap. Som Dan Korn framhåller i sin rapport (sidan 11): ”När man studerar kultur måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dels kan man smula sönder kulturen i dess beståndsdelar och då upptäcka att olika detaljer kan komma från andra kulturer, men samtidigt kan man se kulturen i dess helhet och då se helheten som typiskt svensk. Det ena står inte i motsatsförhållande till det andra.”

Konststycket  att hålla två saker i huvudet samtidigt är dock inte något som vanligen utmärker svensk debatt, där det skall vara antingen eller. Antingen vill man värna svensk kultur, och då avfärdas man ofta som främlingsfientlig rasist, eller också påstår man att det inte finns någon svensk kultur, vilket gör att man tenderar att betraktas som god och medmänsklig.

Dagens invandringsnivåer unika. Dan Korn menar att förnekandet av kulturen har ett speciellt syfte. Han exemplifierar med ett möte som hölls i Stockholm den 12 oktober 2015 samlande en stor del av Sveriges beslutsfattare. Mötet hade bjudits in till av statsminister Stefan Löfven ”för att samla alla krafter som kan och vill bidra till att förbättra nyanländas etablering”. Inledningstalare var Ingrid Lomfors, överintendent vid myndigheten Forum för levande historia. På väggen bakom Lomfors hade följande text projicerats:

1. Invandring är inget nytt.
2. Vi är alla en konsekvens av invandring.
3. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde för säkerhets skull att förtydliga den tredje punkten på följande sätt: ”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig, inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/13/efter-klavertrampet-om-svensk-kultur-lomfors-ar-forbrukad-som-forskare/

Rubriken för Lomfors appell var ”Vi har gjort det förr”, alltså tagit emot invandrare. I sammanhanget anses det ävenledes viktigt att föra fram tanken att det inte finns någon urtida, enhetlig och särpräglad svensk kultur. Det viktiga är att lämpa den hittillsvarande kulturen överbord och öppna dörrarna på vid gavel för den saliggörande mångkulturen. Det skall tilläggas att Lomfors efter all den kritik hon utsattes för efter sitt kultur- och svenskfientliga uttalande valde att göra en ”pudel” och hävda, att det på något sätt ändå finns en svensk kultur.

lomfors_pudlar2650
Ingrid Lomfors valde att ”pudla” efter att ha utsatts för massiv kritik.

Dan Korn kommenterar (sidan 7):

Man vill så väl, men resonemang som bygger på lögner och undertryckande av obehagliga fakta har aldrig i historien varit förnuftiga. Man sprider dimridåer där klarhet hade kunnat göra nytta. För vi har aldrig gjort det förut. Att hävda att Sverige alltid har haft invandring blir ett nonsensargument. Självklart har landet aldrig varit slutet, men att påstå att vi har gjort det förr blir ändå en lögn, eftersom dagens invandringsnivåer är unika ur ett historiskt perspektiv.

För att få ett begrepp om dagens massiva invandring kan vi jämföra antalet asylsökande i Sverige rekordåret 2015 med hur många valloner som invandrade till vårt land under hela 1600-talet. Under ett århundrade anlände således till Sverige från det fransktalande område som nu är Belgien omkring 2500 personer, varav omkring 20 procent återvände till Vallonien. Det var dessutom en renodlad arbetskraftsinvandring orkestrerad av den svenska regeringen för att få fart på bergsbruk och järnhantering. Under 2015 sökte enligt officiella siffror 162 877 personer asyl i Sverige. http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/

Mångkulturen officiell politik från 1975. Som påpekats av Dan Korn ovan har Sverige aldrig varit ett slutet land. Influenser utifrån har alltid funnits. När kristendomen infördes under vikingatiden kunde så ske tack vare avgörande insatser av missionärer från exempelvis engelska och tyska områden. Ansgar, som anlände till Birka under 800-talet, är endast den förste i en räcka av utländska missionärer vilka reste till svenskt område med livet som insats. Under medeltiden utgjorde tyskar och då framförallt handelsmän ett betydande inslag i svenskt stadsliv. Sverige var därtill fram till reformationen på 1500-talet en del i den internationella katolska gemenskapen, vilket definitionsmässigt innebar ymniga internationella kontakter.

När Sverige fick en organiserad krigsmakt var vi vidare tvungna att importera såväl officerare som manskap från en rad olika länder och områden: ester, letter, skottar, engelsmän, kroater, serber, holländare etcetera. Finnar från den så kallade östra rikshalvan var ett viktigt inslag i den svenska hären. Sedan kom vallonerna, kultuturimport från Frankrike under Gustaf IIIs tid och tre århundraden senare, efter Andra världskrigets slut, arbetskraftsinvandrare till de svenska industrierna från Sydeuropa och de nordiska länderna med Finland i spetsen.

Dessa invandringsvågor utgjorde dock inte på något sätt någon okontrollerad immigrantström som i våra dagar utan tjänade vissa bestämda syften. Några av dem som kom hit rotade sig förvisso i det nya landet, men det stora flertalet valde att återvända till sina hemländer efter avslutad tjänstgöring. Ett särfall är den berömde franske filosofen, prästen, juristen och vetenskapsmannen René Descartes (Renatus Cartesisus, 1596-1650), som importerades av drottning Christina till det svenska hovet för att sätta fart på svenskt kulturliv. Han avled dock i lunginflammation i ett land han avskydde.http://www.kollega.se/drottningen-och-filosofen-motet-mellan-christina-och-descartes

Självfallet kom de inkommande individerna och grupperna att på skilda sätt påverka svenskt samhälls- och kulturliv liksom svenska språket. På så sätt kan det naturligtvis hävdas, att mångkulturen är en gammal svensk företeelse.

descartes
René Descartes importerades till Sverige av drottning Christina men avled i lunginflammation på det kalla slottet Tre Kronor i Stockholm.

Officiell regeringspolitik blev emellertid mångkulturen först 1975 under Olof Palmes regeringstid. I proposition 1975:26, som enhälligt klubbades igenom i riksdagen, fastslogs det att invandrande grupper inte behövde assimilera sig i enlighet med svenska samhällsnormer. I stället fick de, om de så önskade, fortsätta att på svensk mark utveckla sina inhemska kulturer. Ökad internationalisering var en målsättning i den svenska samhällsplaneringen.

1997 förstärktes det mångkulturalistiska greppet om samhället med propositionen Sverige, framtiden och mångfalden som undertecknats av invandringsminister Leif Blomberg (S). Hela samhället – dess arbetsmarknads-, social- , skol- och kulturpolitik – skulle baseras på den så kallade mångfalden. En massiv propagandainsats skulle säkra åtlydnaden av regeringsdirektiven. https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Integrationen dömd att misslyckas. Man torde inte med bästa vilja i världen kunna påstå, att Sveriges mångkulturalistiska politik varit lyckosam. Det pris vi fått betala för att känna oss riktigt goda, fina, toleranta och fördomsfria är högt och omfattar bland annat:

Minst ett 50-tal utanförskapsområden där kriminella gäng styr med våld och anarki och dit polisen inte vågar sig; så kallat hedersvåld och ibland –mord; en alltmer utsatt situation för kvinnorna yttrande sig bland annat i en ökning av sexuella trakasserier inklusive massvåldtäkter; drastiskt ökade krav på myndigheterna att tillfredsställa olika kulturella särkrav; ett kraftigt inflöde av ”ensamkommande barn”, vilka ibland kan vara ända upp till 40 år gamla; ett ökat tryck på samtliga samhällsinstitutioner och –funktioner; samt icke minst en omfattande islamisering inklusive moskéer, böneutrop och en ständig anpassning till islam från Svenska kyrkans sida.

fittja_moske_2012
Den nybyggda moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm – lägg märke till minareten varifrån böneutrop förekommer.

De mångkulturalistiska operatörerna talar dock hellre om det fantastiska och spännande med en blandning av olika kulturer, religioner och sedvänjor i Det nya landet, som för övrigt är titeln på en propagandavideo ihopkommen av Individuell människohjälp (IM), en av biståndsorganet SIDAs så kallade ramorganisationer. Här inskärps budskapet, att vi etniska svenskar kan glömma det Sverige som var en gång och att vi med hull och hår måste ge oss mångkulturen i våld: http://www.friatider.se/det-finns-ingen-vag-tillbaka-nu-ska-svenskarna-integreras-i-mangkulturen

Allt detta bottnar i den falska föreställningen, att det inte existerar någon inhemsk kultur och att ett obegränsat antal skilda kulturer skulle kunna leva parallellt med varandra i bästa sämja och endräkt. Sådant kan, åtminstone till en del, kanske fungera i ett land som USA där det finns en levande föreställning om en särskild amerikansk identitet och där det är straffbart att vara un-American (oamerikansk). Inte heller USA har dock kunnat undgå att påverkas negativt av mångkulturalistiska strömningar, vilka med socialisten Barack Obama dessutom fått fotfäste i Vita huset.

I ett land som Sverige, där svenskhet och svensk kultur av ledande samhällsgrupperingar ses på med misstro (om dessa företeelser ens anses existera) vilket blir en förevändning för hejdlös massinvandring, är integrationen emellertid dömd att misslyckas. Militanta inkommande muslimer från Mellanöstern och Nordafrika, varav ett okänt antal ISIS-soldater, föraktar den svenska svagheten som de utnyttjar för att i tidernas fullbordan söka införa kalifat och sharialagstiftning.

Dan Korn hävdar i sin intresseväckande rapport att det visst går att tala om en specifik svensk kultur, som fått sin särart just genom sin unikt svenska blandning av inhemskt och sådant som hämtats utifrån. Svensk kultur är således långt ifrån bara knätofs från Dalarna. Att erkänna att det finns en sådan svensk kultur, menar Korn, är en förutsättning för att vi skall få till stånd en lyckad samhällsintegrering (sidan 8). Ty utan en svensk kultur finns ju ingenting att integreras i, bara en obestämd, flytande sörja: ”Den svenska kulturen har genom historien tjänat som ett sammanhållande kitt. Den rollen borde kulturen även i framtiden kunna ha. Ur det perspektivet är det helt ointressant om man kan konstatera att kulturen inte alls är så ursprunglig, urgammal och ’äkta’ som folk i allmänhet tror.”

hanif_bali_wiki650
Riksdagsman Hanif Bali (M): ”Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.”

Jag avslutar denna exposé med ett citat från den Iran-födde moderate riksdagsmannens Hanif Bali, som begripit vad frågan om den svenska kulturen handlar om, blogg:

 

När de väletablerade eliterna påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen. /…/ Svensk kultur är långt mer komplicerad och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

Vackra vita män (III): Jeremy Brett

9 januari, 2015

untitled Jeremy Brett (1933-95) som Sherlock Holmes.

I den tredje delen av min bloggserie ”Vackra vita män” har turen kommit till Jeremy Brett, mest känd för sin lysande tolkning av den fiktive mästerdetektiven Sherlock Holmes och dennes karaktär i fyra TV-serier under 1980- och 1990-talen. De visas fortfarande i svensk television.

Jeremy Brett (1933-95) föddes den 3 november 1933 i Berkswell, Warwickshire i England som Peter Jeremy William Huggins. Han hade tre äldre bröder varav en blev präst. Efternamnet Brett tog han sig då fadern, som var arméofficer, krävde detta för att inte yngste sonens karriärval skulle fläcka familjeäran. Namnet hämtades från firmamärket på Jeremys första kostym, Brett & Co.

Jeremy genomgick utbildning vid Eton College men har betecknat skolgången som ”en akademisk katastrof”, mycket beroende på medfödd dyslexi. Därefter sökte han till och kom in på Central School of Speech and Drama i London. Han fick dock kämpa med ett talfel som gjorde det svårt för honom att uttala bokstaven ”r”. Karriären tog snabbt fart för den bildsköne unge mannen, som filmdebuterade redan 1954 i ”Svengali”.

1956 medverkade Brett i ”Krig och fred” med den brittisk-nederländska aktrisen Audrey Hepburn (1929-93) i huvudrollen, och 1964 fick han en stor framgång i rollen som Freddie Eynsford-Hill i Warner Brothers-produktionen ”My Fair Lady” med Rex Harrison som Higgins och Audrey Hepburn som Eliza. Filmen tilldelades inte färre än åtta Oscar vid Oscars-galan 1965.

MyFairLady28_zps803997c6 Jeremy Brett, Audrey Hepburn och Rex Harrison i ”My Fair Lady”.

I likhet med många brittiska skådespelare framträdde Jeremy Brett i såväl film- och TV-produktioner som i klassisk scenteater, icke minst Shakespeare. Bretts scendebut inträffade på Library Theatre i Manchester 1954 under det att London-debuten skedde i Shakespeare-stycket ”Troilus och Cressida” med Old Vic Company 1956. Under karriärens tidigare skede blev det även ett gästspel på Broadway i New York.

1959 inträffade en tragisk händelse av uppskakande karaktär för den ännu ej 30-årige Jeremy Brett. Denne kreerade rollen som prins Hamlet i Shakespeares skådespel ”Hamlet”, då hans mor omkom i en bilolycka i Wales. Brett har förklarat i en intervju: ”Min mor hade dödats på ett brutalt sätt i en bilolycka 1959, jag var mycket arg över detta därför att min son var bara tre månader gammal när hon dödades.”

Jeremy Brett var vid denna tid gift med den kända karaktärsskådespelerskan Anna Massey (1937-2011), som belönades med den fina Brittiska Imperieorden (CBE) och titeln Commander of the Order of the British Empire. Anna och Jeremy fick tillsammans sonen David Huggins, född 1959, som skulle bli skämttecknare, illustratör och författare. Enligt Anna sprack äktenskapet därför att Jeremy, som var bisexuell, träffat en man.

imagesDavid Huggins, född 1959, son till Anna Massey och Jeremy Brett.

Den bestående prestationen i Jeremy Bretts yrkeskarriär är och förblir rollen som Arthur Conan Doyles (1859-1930) excentriske privatdetektiv Sherlock Holmes. Själv fick jag upp ögonen för denna egendomlighet i världslitteraturen då jag i mitten av 1980-talet, parallellt med att TV-produktionerna med Brett började televiseras, köpte en diger lunta med titeln Sherlock Holmes. The Complete Illustrated Short Stories by Sir Arthur Conan Doyle. Den nästan 1000-sidiga volymen innehåller alla 56 korta berättelser om Holmes och doktor Watsons öden och äventyr med originalillustrationerna från tidskriften The Strand.

Sherlock Holmes syn på det detektiva brottsbekämpningsarbetet framgår av följande citat från en understreckare av den brittiske författaren Anthony Burgess i Svenska Dagbladet den 18 januari 1987:

…medan det hos Holmes finns en kyla som utesluter värderingar och överdriver logikens betydelse. I ”De fyras tecken” säger han till Watson: ”Detektivarbetet är, eller borde vara, en exakt vetenskap och bör behandlas på samma kyligt lidelsefria sätt. Du har försökt ge det en nyans av romantik, vilket får ungefär samma verkan som om man placerade in en kärlekshistoria eller en enlevering i Euklides femte sats.” Kan vi älska en sådan person? Frågan borde föregås av en annan: kan en sådan person existera? Svaret är nej, och det gäller också Hamlet, Falstaff och kung Lear.

Jeremy_Brett_as_Sherlock_Holmes Den violinspelande mästerdetektiven i Jeremy Bretts skepnad.

Mot denna bakgrund är det föga sensationellt att Jeremy Brett tvingades till stora uppoffringar för att få sin Holmes att bli så bra som möjligt. Målsättningen med TV-bolaget Granadas Sherlock Holmes-filmer var att göra handlingen in i minsta detalj autentisk och tidstypisk, och Brett ägnade kopiöst med möda på studier för att skapa den bäste Sherlock världen någonsin sett.

Jeremy Brett medverkade i 41 avsnitt av TV-serierna om Sherlock Holmes enligt följande:

1984-85: The Adventures of Sherlock Holmes.
1986: The Return of  Sherlock Holmes.
1990: The Casebook of Sherlock Holmes.
1994: The Memories of Sherlock Holmes.

Brett var ingen främling inför Conan Doyles slitstarka skapelse, då han i en scenproduktion i Los Angeles 1980 spelat doktor Watson mot Charlton Hestons Holmes. Därmed är Brett en av fåtaliga aktörer som gestaltat både Sherlock Holmes och dennes assistent, den före detta brittiske arméläkaren John Watson, vars vanlighet ytterligare förstärker Holmes flamboyans.

Under arbetets gång lade Brett till detaljer som detektivens udda, nervösa handrörelser och korta, högljudda skratt och snabba, grimalsliknande leende, egenheter hos Bretts Holmes-gestalt vi devota fans lärt oss uppskatta och älska. Jeremy Brett har i intervjuer berättat hur han gick till väga för att framskapa sin tolkning av Holmes personlighet (jag låter den engelska originaltexten stå kvar):

”Watson describes You Know Who as a mind without a heart, which is hard to play. Hard to become. So what I have done is invent an inner life…Holmes has become the dark side of the moon for me. He is moody and solitary and undeneath I am really sociable and gregaroius. It has all got too dangerous.”

untitled Brett och Hardwicke som Holmes och Watson.

Här följer ett drygt åtta minuters avsnitt av en intervju med Jeremy Brett vilket inleds med att denne berättar om en scenversion av ”The Secrets of Sherlock Holmes” som Brett framförde i slutet av 1980-talet tillsammans med Edward Hardwicke, som var den andre i ordningen av Holmes medhjälpare Watson; den förste var David Burke:

https://www.youtube.com/watch?v=h4SSyopdTd8

Ansträngningarna med Holmes-rollen och det faktum att hans älskade andra hustru, den amerikanska aktrisen och producenten Joan Wilson, dog i cancer 1985 ledde till att Brett mitt under inspelningarna av TV-serierna drabbades av allvarliga psykiska problem. Han insjuknade i manisk depression, så kallad bipolaritet, och vistades i perioder på sjukhus.

Han medicinerade med litiumtabletter, vilket gjorde att han ökade i vikt och blev långsammare i rörelserna vilket också  tydligt framgår i TV-produktionen. En av biverkningarna av medicinen var att Bretts hjärta ökade till det dubbla i storlek. Han rökte dessutom 60 cigarretter per dag, vilket näppeligen förbättrade hälsotillståndet.

Brett berättade öppet om sina hälsoproblem och uppmanade andra i liknande situation att söka medicinsk hjälp. Jeremy Brett avled slutligen den 12 september 1995 i en hjärtattack i sitt hem i Clapham i London.

images9USHJ7SB Basil Rathbone: 1940-talets store Sherlock Holmes-tolkare.

För denna bloggare blev Jeremy Bretts gestaltning av Sherlock Holmes, som jag tidigare inte intresserat mig nämnvärt för, något av en uppenbarelse. Han gav liv och nerv åt en figur som på 1940-talet blivit känd på vita duken genom den Sydafrika-födde brittiske aktören Basil Rathbone (1892-1967). Jag kom att beundra såväl Bretts lysande skådespelarkonst som hans sofistikerade manliga skönhet.

Här en länk till ytterligare en intervju, denna gång med Brett och Watson-gestaltaren Edward Hardwicke:

https://www.youtube.com/watch?v=eBI_5Rzf1aI

2014 korades Jeremy Brett slutligen i en omröstning till alla tiders främste Sherlock Holmes-uttolkare. Något annat hade som jag ser det varit otänkbart,

 

 

 

Hamas mördade sina egna under vapenvila, skyllde på Israel

28 juli, 2014

TELAVIV Israelisk polis bär iväg en del av en raket som avlossats från Gaza mot Tel Aviv. Raketen sköts ner av det israeliska antimissilsystemet Iron Dome.

Det verkar inte finnas några gränser för hur lågt den islamistiska terrororganisationen Hamas kan sjunka i sin omänsklighet under den pågående konflikten i Gaza:

http://www.wnd.com/2014/07/hamas-used-cease-fire-to-execute-suspected-collaborators/#7T29iVrU4YsQPgqG.99

Sajten World Net Daily (WND) och dess medarbetare Aaron Klein rapporterar om hur Hamas mördade åtminstone 25 civila Gaza-bor, anklagade för förräderi, under en vapenvila som utlysts av humanitära skäl torsdagen den 24 juli. Sedan hävdade Hamas att det var Israels försvarsstyrkor som begått morden under dessas operationer i Shujaiyeh söndagen den 20 juli och drog sig inte för att fira de människor man just mördat som ”martyrer”.

Som uppgiftslämnare hänvisar WND till ”källor som står Hamas och jihadgrupper nära”. De mördade Gaza-borna anklagades för att ha lett israeliska trupper till Hamas-byggda infiltrationstunnlar samt ha försett Israel med information om Hamas infrastruktur i städer i Gaza-remsan. Under operationen i Shujaiyeh dödades 13 israeliska soldater under den Hamas-beskjutning som förekom trots vapenvilan.

I dag, tjugo dagar in i Israels Gaza-offensiv och på den tionde dagen av markoffensiven, rapporteras om mer än hundra antisemitiska brott världen över, bland annat ett antal i England och Nordirland. Det är mer än dubbelt så många som ”vanligt”.

What would

Asiatiska ungdomar skrek ”Heil Hitler” och kastade sten mot förbipasserande i ett judiskt distrikt i Manchester, medan en kvinna iförd niqab rapporteras ha kastat en sten i huvudet på en cyklande judisk pojke. I Gateshead blev en judisk rabbin överfallen av fyra ungdomar och i Belfast krossades rutorna i stadens enda synagoga med tegelstenar.

Mer här på den informativa sajten Jihad i Malmö, där du även finner statistik över konflikten så här långt:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2014/07/dag-20-i-kriget.html

Sonen till en av Hamas grundare, imamen Sheikh Hassan Yousef, har under årens lopp avslöjat Hamas terrorverksamhet och hur man inte drar sig för att skicka sina egna barn i döden inom ramen för den heliga kampen för att utplåna Israel och dess judiska befolkning. Sonen, Mosab Hassan Yousef, född 1978, arbetade 1997-2007 under täckmantel inom den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet och lyckades då förhindra planerade självmordsmördarattcker mot Israel.

Mosab Hassan Yousef berättar här i ett amerikanskt TV-inslag om Hamas blodiga hantverk och hur han slutligen tröttnade på detta och gick emot allt hans fader stod för:

2010 publicerades Mosabs uppseendeväckande bok Son of Hamas, som snabbt tog sig in på New York Times bestsellerlista och gjorde Hamas-ledningen rasande. Mosab Hassan Yousef har konverterat till kristendomen och lever numera i Kalifornien.

P1-BJ265_IRONDO_G_20121125185540 Det israeliska antimissilförsvaret Iron Dome har oskadliggjort ett stort antal Hamas-raketer och därmed räddat många israeliska medborgares liv.

 

 

 

Massachusetts/Words

18 januari, 2014

imagesGOS2IK3T En ungdomlig upplaga av Bee Gees.

http://www.youtube.com/watch?v=4XWYefe9EzI

Min 900e bloggtext sedan starten i slutet av 2008 handlar om Bee Gees. Denna popgrupp tillhör knappast mina absoluta favoriter. Men det finns en låt de gjort som jag alltid har älskat: ”Massachusetts”, skriven 1967. Länken ovan ansluter till en liveinspelning i Melbourne 1989. Ingen i gruppen hade varit i den amerikanska delstaten när låten skrevs.

Hoppas nu ni får en riktigt god natt med dessa tongångar!

Bee Gees bestod av bröderna Barry (född 1946), Robin (1949-2012) och Maurice (1949-2003) och därutöver av varierande bandmedlemmar. De båda sistnämnda var tvåäggstvillingar; Robin avled i levercancer och Maurice i tarmkomplikationer. En fjärde broder, Andy (1958-88), var också en framgångsrik sångare som dog i hjärnhinneinflammation kort  tid efter sin 30-årsdag.

Familjen Gibb kom ursprungligen från Isle of  Man i Storbritannien, flyttade sedan till Manchester men slog sig plötsligt ner i Australien 1959.

”Massachusetts” blev Bee Gees första listetta i Australien såväl som Storbritannien. Sjunger gör Robin Gibb. Strax därefter kom megahiten ”Words”. I slutet av 1970-talet blev gruppen ledande inom discomusiken med låtar som ”Stayin´Alive” och ”How Heep Is Your Love” från filmen Saturday Night Fever. Disco är dock inte riktigt min grej

”Words”:

http://www.youtube.com/watch?v=JECTUQVrvzE

Äldste Gibb-brodern, Barry, är numera ensam kvar att föra familjetraditionen vidare.

Tillägnas mitt grundläggande goda humör, som klarat mig igenom så mycket!