Bannlys dessa ord och uttryck!

Kalle Strokirk ser på samtida floskler.

Jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men jag tillhör dem som retar upp sig på hopplösa ord och uttryck. Båda allmänna sådana, typiska modeuttryck och sådana med politiskt korrekta konnotationer.

Jag har därför (o)roat mig med att lista några av de i mitt tycke värsta – sådana som helst bör bannlysas och/eller utmönstras ur ärans och hjältarnas språk. Det rör sig naturligtvis om mina högst privata domar och fördomar (jag har inget särskilt emot fördomar, särskilt inte sådana jag delar).

Håll till godo!

Agile.

Ett ord som poppat upp i dessa allra yttersta av tider och som används i de mest disparata sammanhang. Det betyder ”lättrörlighet”, förmåga att anpassa sig till olika förhållanden och omständigheter. Jämför med hundsporten agility.

Flygskam.

Ett uttryck som förutsätter att det är skamligt att flyga på grund av klimatutsläpp. Används ofta av miljöaktivister innanför eller utanför Miljöpsykopaterna (MP) för att brännmärka andra som flyger – det är givetvis tillåtet för dem själva.

Formula.

Används företrädesvis i reklam för skönhets- och rengöringsmedel för att antyda ett mått av vetenskaplighet. Det adekvata mer svenska ordet är naturligtvis formel (som i Formel 1-racing).

Framkant.

Att ”ligga i framkant” betyder att vara bra eller helst bäst på något. Så simpelt får man dock inte uttrycka sig i ordbajseriets Sverige – pretentiöst skall det vara!

Grymt.

När någon använde ordet ”grymt” tidigare syftade det på omänskliga handlingar som begåtts av exempelvis torterare eller sadister. Numera betyder det företrädesvis att något är fantastisk bra. En minst sagt uppseendeväckande betydelseförskjutning.

Hållbarhet.

Ett glas kan givetvis vara hållbart – som det i Radio Nord-reklamen förekommande Duralex i början på 1960-talet – men kan en metod eller ett sätt att odla vara det? Jag ställer mig tveksam. Ett alternativ vore kanske ”ändamålsenlig”.

Inspel.

En ursprungligen sportrelaterad term som förirrat sig in på politikens domäner. Du uppmanas till exempel att noga läsa igenom ett dokument för att i bästa fall kunna göra inspel, det vill säga föreslå förbättringar eller tillägg.

Klimatavtryck.

I dag kan nära nog allting – från att resa, äta och sova till att gå på dass – anses avsätta klimatavtryck. Trams i kvadrat, säger jag.

Klimathotet.

Det talas ofta om ”klimathotet” som om det vore en självklarhet: den globala uppvärmningen kommer enligt antal förståsigpåare att leda till jordens undergång inom ett specificerat antal år, ofta tio. Detta oavsett om det är badväder eller vi måste skotta bort meterdjup snö för att komma utanför dörren.

Klimatsmart.

Glöm inte, bäste Svensson, att du på dygnets alla timmar måste vara klimatsmart: du måste inhandla rätt sorts disk- och tvättmedel, klä dig i rätt sorts kläder, framföra rätt sorts fordon och bre dina smörgåsar med rätt sorts margarin. Annars är du, ve och fasa, en klimatbov!

Mångfald.

Ett alltigenom positivt värdeladdat ord: the more the merrier, som de engelsktalande säger. Jag skulle hellre säga ”ju fler kockar, desto sämre soppa”. Allt blir inte bättre bara för att det blir fler immigranter, kulturer eller idioter. Då kan mångfald lätt leda till enfald.

Patriarkatet.

Föreställningen om männens strukturella dominans i samhället som odlats sedan Grupp 8 slängde behåarna på 1960-talet. Tvärtemot att hylla kvinnornas viktiga roll i samhället – uttrycket ”bakom varje framgångsrik man finns en kvinna” föll i glömska – var det ack så synd om kvinnorna. I dag dominerar ett matriarkat bestående av batikhäxor viktiga samhällsfunktioner.

Perfekt storm.

Perfect storm är ett amerikanskt-engelskt uttryck som ordagrant betyder just perfekt storm (eller möjligen oväder). Är det bara jag som tycker att uttrycket låter avigt på svenska? Kan en storm eller ett oväder verkligen vara ”perfekt”? En rasande storm eller kraftigt oväder tycker jag personligen låter betydligt bättre.

Planeten.

Ibland får vi höra att vi måste vara rädda om planeten – eller för den delen rädda planeten – och motsvarande. Därmed är underförstått att planeten Tellus (ty det är ju inte Mars, Venus eller kanske Uranus som avses) är en bräcklig entitet som vi helst bör linda in i bomull. Inget kunde vara mer felaktigt. vår jord har under årmiljarderna bevisat sig ytterligt motståndskraftig eller kanske rentav…hållbar.

Sjukt.

Hur många gånger har vi inte hört en idrottsutövare uttrycka glädje över en prestation genom att påstå att den eller det var helt sjuk eller sjukt? Jag förundras varje gång. En betydelseförskjutning som kan jämföras med ”grymt” (se ovan).

Spetskompetens.

Jämför med ”framkant” ovan. Används om någon eller några som anses ha viktiga specialkunskaper inom något område. Så rakt på sak får man dock inte uttrycka sig i tillgjorda kretsar.

Styrkekram.

Härmed avses närmast en handfast omfamning av typiskt maskulint slag. ”Björnkram” brukade man säga förr i tiden. Förekommer i reklam för Apoteket Hjärtat i syfte att antyda att en styrkekram är bra för hälsan. Dock bör man nog inte vara alltför skraltig för att stå pall för en kraftfull styrkekram.

Ultimat.

Det här ordet har tagit över allt mer av det språkbruk som är ägnat att beteckna något som tidigare gick under benämningar som slutgiltigt, ytterst och definitivt. Sistnämnda termer har ledsamt nog nästan försvunnit till förmån för det svengelska ”ultimata”.

Urstark.

Nej, det är inte ett välsorterat urmakeri som avses här. Det talas i politiska sammanhang om att ekonomin i ett land eller kanske en kommun är ”urstark”. Ett onödigt superlativ om ni frågar mig. Stark, svag eller möjligen fungerande räcker gott enligt min ringa mening.

Var/vart.

Ett signifikativt karaktäristikum för vår tids språkförbistring är oförmågan på sina håll att skilja mellan ”var” och ”vart”. Så här är det: var betecknar läge, vart riktning. Alltså ”var bor du” respektive ”vart skall du gå”.

Värdegrund.

Ett av de mest tvivelaktiga av de flitigast använda begreppen i vår tid är som jag ser det värdegrund, som började användas i slutet av 1990-talet. Motsvarigheter förekommer inte i några andra länder utom möjligen i Norge. Ofta används det för att försvara uteslutandet av vissa individer ur en viss gemenskap: ”som sverigedemokrat delar han inte vår värdegrund”. Det är ett löjligt högtravande och samtidigt luddigt uttryck.

Nu tycker ni förstås att jag ägnar mig åt att vad man kallar märka ord. Ja, varför inte? Det finns i dagens förflackade och degenererade samhälle onekligen en hel del ord att anmärka på!

Kyrkklockorna i Sveg manifesterade mot yttrandefriheten – störde SD-möte

http://www.expressen.se/nyheter/kyrkklocka-i-sveg-for-mangfald-under-sd-tal/

Svenska kyrkan har gjort det igen. Alltså ringt i klockorna för att markera mot partipolitiska möten som ogillas.

Tidigare har så skett när det lika diminutiva som irrelevanta nazistpartiet Svenskarnas parti anordnat manifestationer på olika håll i landet. I söndags var det emellertid det demokratiska riksdagspartiet Sverigedemokraterna som drabbades.

 Svegs kyrka.

Klockorna i Svegs kyrka i Härjedalen ljöd, efter beslut i ortens kyrkoråd, i syfte att manifestera för ”mångfald och alla människors lika värde” som kyrkorådets ordförande Jonny Springe (S) valde att uttrycka det. På detta sätt stördes det möte med Sverigedemokraternas partisekreterare, riksdagsman Björn Söder, som talare vilket hölls på torget i Sveg.

Länk till kort TT-artikel i Expressen om klockringningen i Sveg överst.

Björn Söders tal, som gav upphov till en stor polisinsats, sammanföll med en manifestation för ”mångfald (återigen detta ord, som ju endast betyder att det finns flera saker av någonting) och kärlek” anordnad av partierna C, FP, KD, M, S och V samt organisationen Vox Humana.

När Östersundsposten intervjuade några ortsbor var flera mycket kritiska till klockringningen, som de menade i själva verket kunde ses som en manifestation riktad mot yttrandefriheten.

”Jag har inget till överst för Sverigedemokraterna, men det här var dåligt gjort”, löd ett omdöme. En annan menade att det nu var dags att gå ur Svenska kyrkan.

Det har senare, enligt uppgifter i tidningen Härjedalen, framkommit att kyrkorådet var splittrat i frågan om klockringning under SD-mötet. När frågan skulle avgöras i en omröstning blev siffrorna således knappa 4 – 3 till förmån för ringningen:

http://www.tidningenharjedalen.se/opinion/kyrkoherde-torgny-larsson-om-klockringningen-i-sveg

 Jonny Springe (S) lät klockorna ringa mot yttrandefriheten.

Kyrkoherde Torgny Larsson, som tidigare uppgavs ha deltagit i beslutet, skriver i ett brev som publiceras i tidningen att han inte varit med om ställningstagandet, utan att han tvärtom är kritisk mot klockringningen under SD-mötet. Larsson menar att kyrkan bör vara restriktiv med att ringa annat än vid gudstjänster, och att  endast allvarliga händelser av typ ofred eller då stora materiella värden hotas bör kunna föranleda klockringning.

Klockringning som protest mot ett besök av Björn Söder hade för övrigt skett tidigare på söndagen i Falun, men då rörde det sig om obehöriga som brutit sig in i kyrkan och ringt i klockorna på eget bevåg.

Klockringningen i Sveg bekräftar enligt denna bloggares mening den sorgesamma andliga förflackning och selektiva politisering som Svenska kyrkan under en lång följd av år varit drabbad av. I dag anses det viktigare att protestera mot demokratiska partier man av någon anledning ogillar och att hålla menlösa manifestationer för exempelvis miljö, så kallad mångfald, homosexualitet och kärlek  än att företräda kristen tro.

Kyrkans ledning anser det viktigare att bojkotta apelsiner från Israel än att engagera sig för förföljda kristna i arabvärlden och försvara den kristna tron mot tilltagande islamisering och materialism.

Jag talar om en kyrka vars högsta företrädare, ärkebiskop Antje Jackelén, är oförmögen att särskilja fridsfursten Jesus från krigsherren Muhammed och vars stockholmsbiskop, Eva Brunne, lever i ett öppet lesbiskt parförhållande. En kyrka i fritt fall.

 

Min väg till insikt i västvärldens mest extrema land: från vänster till höger

 Rosenborgsgymnasiet (numera Täljegymnasiet) där jag röstade på sossarna i andra ring.

Från och med en bit in på högstadiet och till och med sista ring i gymnasiet – en period på ungefär fyra/fem år – stod jag till vänster politiskt. Under en del av den tiden menade jag mig även vara ateist. Jag var inte ansluten till något parti eller någon gruppering men såg på mig själv som allmänt ”vänster”.

Praktiskt kom detta till uttryck i att jag röstade på Kommunisterna i skolvalet i nionde klass och på Socialdemokraterna i gymnasievalet i andra ring i min hem- och födelsestad Södertälje. Jag lyssnade också en hel del på proggmusik med framförallt Gunder Hägg och Träd, gräs och stenar. Gick på konserter med dessa och andra artister på Moderna museet och Gärdet i Stockholm. Umgicks med likaledes vänstervridna skolkompisar.

Under vårterminen i sista ring – vi skriver nu 1970 – hände något med min politiska övertygelse. Jag började tröttna på vänstern och dess många gånger bedrövligt sekteristiska och allmänt otrevliga representanter. Började ifrågasätta tidigare för mig heliga kor, som stödet för Viet Cong (FNL) i Indokina och det ständiga föraktet för vårt svenska fosterland.

 Plakatvänstern demonstrerar till förmån för kommunisterna i Indokina.

På senhösten samma år träffade jag en snygg, proper och borgerligt sinnad tjej som understödde min politiska kursändring. Relationen tog snart slut, men min politiska färdriktning var redan utstakad. En riktig vattendelare för min del blev värnpliktstjänstgöringen vid A8 i Boden. Dels insåg jag vikten av ett militärt försvar för att försvara vår demokrati och frihet, dels fick jag tillfälle att på närmare håll studera extremvänsterns arbetsmetoder i form av uppvigling och olaga affischering.

Det var i Boden 1971-72 jag bestämde mig för att engagera mig politiskt. Jag och ett par kompisar gick på möten med Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden, men det var inte partipolitiken jag i första hand var intresserad av. När jag fick höra talas om en antitotalitär organisation som hette Demokratisk Allians (DA) och även träffa ordföranden i dess Stockholms-avdelning, som gjorde lumpen vid I19, bestämde jag mig för att bli DA-aktivist. Vilket jag även blev med början direkt efter muck våren 1972. Ungefär samtidigt gick jag med i Försvarsfrämjandet och blev även invald i dess styrelse.

Och på den vägen är det, kan man säga. Jag har ibland funderat litet över vad som hade hänt om jag fortsatt vara vänster, om jag inte drabbats av insikten om att kommunism och socialism var fel. Hade jag sökt mig till något parti till vänster, börjat demonstrera mot USAs engagemang i Indokina och ryckts med i allt detta hat som florerar i den röda fållan? Kanske hade jag rentav ställt mig på barrikaderna och kämpat för den väpnade revolutionen tillsammans med de så kallade R:arna?

Kanske hade jag sällat mig till dessa demokratins marodörer som nu försöker hindra politiska partier och inriktningar de inte gillar från att uttrycka sina åsikter med tillhjälp av oväsen, sten- och äggkastning samt misshandel?

 Mitt gamla regemente A8 i Boden.

Och visst kan det vara lockande att spekulera. Fast nu tror jag inte på att det var slumpen som ingrep och förde mig högerut. Jag tror inte på slumpen över huvud taget. Att vandra vidare på vänstervägen låg helt enkelt inte i korten eller kaffesumpen för min del. Jag är övertygad om att jag blev ledd vid handen av en högre makt som ville mitt bästa. Vid denna tid för drygt 40 år sedan började mycket riktigt även Gud få en allt större plats i mitt hjärta och medvetande.

De ibland våldsamma mötesstörningarna i denna valrörelse riktade mot Sverigedemokraterna – där vänsteraktivister inte ens drar sig för att misshandla SD-sympatiserande kvinnor inför deras minderåriga barn – är enligt mitt sätt att se ett resultat av ett samhälle i kris. Det är nu vi får skörda frukterna av decennier av en socialistisk politik som föraktar traditionell kristendom, hävdvunnen sexualmoral och en kunskapsbaserad skola.

Våra barn växer upp utan att få lära sig respekt för äldre, lärare och andra samhällsauktoriteter. De får i skolorna reda på allt och litet till om sina rättigheter men ingenting om ansvar och förpliktelser. De får lära sig att ”ifrågasätta”, som det så vackert heter, men inte att vörda beprövade ideal och traditioner såsom fosterlandskärlek, familjeideal, hänsyn, tolerans och/eller vanlig vänlighet och normal anständighet.

De får lära sig att vi med öppna armar skall hälsa alla som kommer hit från utlandet välkomna och att det är svårartad ”rasism” och/eller ”främlingsfientlighet” att kräva att dessa kanske också bör tillföra landet något eller att hävda, att alla inte får plats hur gärna vi än skulle vilja. De får lära sig något som kallas ”mångfald” men som ofta inte leder till något annat än enfald.

 Konstnären/provokatören Dan Park: dömd till fängelse för att ha uttryckt misshagliga åsikter.

Socialdemokratin och borgerligheten, vilken knappast varit ett dugg bättre när den betrotts med makten, har kört det här landet i botten. Sverige av i dag är troligen den västliga världens mest extrema land som får andra demokratier att häpna över hur det kunnat gå så här långt. Där konstnärer och politiker straffas med fängelse och böter av rättsväsendet när de uttrycker misshagliga åsikter om folkgrupper och religion.

Där förment liberala tidningar använder sig av researchgrupper bestående av brottsdömda vänsterextremister för att hänga ut människor med avvikande, låt vara inte alltid rumsrena, meningar. Där landets statsminister har en patologisk fixering vid ett av riksdagens demokratiskt invalda partier. Där fackföreningar utesluter medlemmar med ”olämplig” partitillhörighet. Etcetera, etcetera.

Nej, jag hade aldrig accepterat allt detta även om jag fortsatt på min ungdoms missriktade vänsterväg. Uppvaknandet hade kommit förr eller senare. Nu är jag hjärtinnerligt glad över att det kom så tidigt!

 

 

Schyman mot regeringen – Sverige mot PK-diktatur

 Gudrun Schyman har bland annat krävt ett ”genuskommunalråd” i Simrishamn.

http://www.svd.se/nyheter/valet2014/partiledardebatt-i-svt-agenda_3525588.svd?sidan=10

Gudrun Schyman, tidigare ledare för Vänsterpartiet och numera ledamot i kommunfullmäktige i Simrishamn för Feministiskt initiatv (Fi), deltog av uppenbara skäl inte i gårdagens partiledardebatt i SVT. Ändå talas det nu upphetsat om att hon skulle ha vunnit debatten. Så här citeras ekonomen Klas Eklund i Svenska Dagbladet i dag:

Sedan är frågan vem som vann på debatten, och där tror jag att Feministiskt Initiativ (sic) och Gudrun Schyman ligger bra till. Det talades väldigt lite om jämställdhet och när det väl dök upp var det kortfattat och ganska tekniskt. Jag tror att många tittare satt och var nyfikna på hur hon hade hanterat de frågorna.

Fi var länge ett så kallat promilleparti av i princip samma slag som Svenskarnas Parti, Kommunistiska Partiet och Socialistiska rättvisepartiet men har i några av de senaste opinionsmätningarna avancerat upp över enprocentsspärren, som berättigar till att partiets valsedlar läggs ut i vallokalerna. I någon mätning har partiet till och med parkerat på drygt två procent. I SIFOs väljarbarometer inför valet till europaparlamentet (EP) den 25 maj når Fi därtill hela 3,2 procent.

Detta har medfört att det nu börjar spekuleras i att Fi kanske rentav kan ta sig in i riksdagens som en följd av valet den 14 september. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, citeras på följande sätt i Dagens Industri den 1 maj: ”Jag har länge sett framför mig att de skulle ha svårt att komma in, men får erkänna att jag vacklat lite.”

Schyman eldar upp pengar i Visby.

Inte nog därmed. Efter partiledardebatten i går var Miljöpartiets språkrör, Gustav Fridolin, enligt Expressen i dag till och med inne på spåret att Gudrun Schyman borde tas med i en röd-grön regering om hon och hennes parti skulle ta sig in i riksdagen:

Jag samarbetar väldigt gärna med Feministiskt initiativ. Vi behöver en ny feministisk regering…Hon gör ett väldigt bra jobb i Simrishamns kommunfullmäktige men om hon får byta den politiska arenan mot en annan så tycker jag det är bra för Sverige.

Expressens artikel här:

http://www.expressen.se/nyheter/de-vill-ha-schyman-i-en-rodgron-regering/

Utan tvekan bidrar sådana uttalanden till att sätta press på Socialdemokraternas allmänt hållningslöse och vinglige ledare och statsministerkandidat, Stefan Löfven, som hade gott om lovord för Schyman efter gårdagens debatt.

Frågan är då vad Fis framgångar under senaste tid beror på. Enligt en undersökning som nyligen gjorts vid Göteborgs universitet och som jag tidigare bloggat om har Miljöpartiet, och i någon mån Vänsterpartiet, ett oproportionerligt stort stöd bland den svenska journalistkåren.

I mina ögon är det alldeles tydligt att detta förhållande nu även spiller över på Fi: vare sig MP, V eller Fi utsätts för någon riktig granskning i svenska media, ett förhållande som är utomordentligt allvarligt ur demokratisk synvinkel. I fallet Fi är det vidare känt att partiet är populärt i innekretsar med artistanknytning. Tidigare ABBA-musikern Benny Andersson har exempelvis gjort sig beryktad för att ha pumpat in miljonbelopp till partiet.

Känd Fi-mecenat: stenrike Benny Andersson.

Ytterligare en betydelsefull faktor i sammanhanget är Fi-anhängarnas stenkrossliknande aktiviteter i så kallade sociala medier. Här är det hatfyllda utfall som gäller: envar som dristar sig andas minsta kritik mot feminismen blir kallad både det ena och det andra. Själv blev jag kallad ”liten jävla rassegubbe” och anmanad ”hålla käften” i anslutning till diskussionerna om partiledardebatten. Självklart skrämmer sådant  personer som är litet mindre hårdhudade än denna bloggare från att säga sitt hjärtats mening.

Feminism framställs ofta som något som har med jämställdhet alternativt jämlikhet att göra. Ingenting kunde vara felaktigare. Feministerna sätter könet i centrum och prioriterar det ena på bekostnad av det andra. Man har helt enkelt ersatt det marxistiska klassbegreppet med det feministiska könet, på ungefär samma sätt som nationalsocialister använder begreppet ras som rikslikare för allting.

Det finns åtminstone en sak jag för mitt liv inte kan begripa när det gäller feminismen och den extrema variant därav jag brukar kalla feminazismen. Om man nu värnar om kvinnans rättigheter, varför i all världen vill man då att hon på alla plan skall bli lik mannen? Hon skall ha samma typ av jobb, samma lön, samma titulatur och gärna också se ut litet som mannen. De mest avancerade feministerna bör dessutom helst också älska kvinnor och skaffa barn genom insemination.

Varför duger inte det kvinnliga åt feministerna/feminazisterna?

Personligen tycker jag det är tillräckligt illa att Feministiskt initiativ med dess ledare – Gudrun Schyman är bland annat känd för att offentligen ha urinerat på en biograf, ha jämfört män med talibaner, ha musikhyllat Stalin i TV och för att ha bokstavligen ha bränt hundratusentals kronor under Almedalsveckan – får husera i en fullmäktigeförsamling i Skåne, där hon bland annat krävt att kommunen inrättar ett ”genuskommunalråd”. Till galenskaperna på riksplanet hör att hon och hennes parti vill skrota vårt svenska försvar.

http://www.ystadsallehanda.se/simrishamn/article1260923/Schyman-FI-kraumlvergenuskommunalraringd.html

Europaparlamentet i Strasbourg – nästa steg i utvecklingen för tokfeministerna?

Gudrun Schyman är förvisso ett fenomen i sitt slag. Efter att tidigare ha varit aktiv i en kommunistisk bokstavssekt förde hon upp V till dittills oanade opinionshöjder. Hon har en sällspord förmåga att linda media om sitt vänstra lillfinger och är dessutom i mitt tycke en rätt stilig kvinna. Dessvärre är hon också spritt språngande galen.

Via länken här nedan visas hur Schyman i svensk TV hyllar massmördaren Stalin genom att dirigera en barnkör som sjunger diktatorns lov. Jag förmodar att inslaget skall vara humoristiskt, men hur kul är det egentligen att hylla en person som har omkring 50 miljoner människors liv på sitt samvete? Man kan blott föreställa sig vilket ramaskri det hade blivit om en nazistledare tillåtits dirigera en barnkör som framfört den nazityska marschssången ”Horst Wessel” till Hitlers ära:

Tanken på detta extremistparti  inte bara i europaparlament och riksdag utan desslikes i en svensk regering är tillräckligt för att framkalla frossbrytningar hos er bloggare.

I ett mera långsiktigt perspektiv ser det ännu värre ut. Om inte ett ordentligt uppvaknande sker är Sverige på väg att bli en politiskt korrekt diktaturstat där varje form av kritik mot den massiva invandringen, feminismen och klimatalarmismen kommer att bli förbjudet. Enligt min mening är vi närmare ett sådant skräckscenario än vi kanske föreställer oss.

På detta tyder enligt min mening icke minst den alltmer outrerade intolerans som möter PK-tänkandets kritiker. Det ”fina” vänsterhatet på nätet växer för varje dag och hoten mot obekväma tyckare blir allt grövre. Och snart kan en SD-are inte visa sig offentligt utan att mötas av ägg, spottloskor, hugg och slag. Mångfaldens nobla försvarare gör allt som står i deras makt för att förhindra andra att uttrycka sin mening – onekligen en märklig uppfattning om vad mångfald är och hur den bör försvaras!

Polisen i Norrköping i färd med att gripa en man som attackerat Jimmie Åkesson.