Det högerpopulistiska spöket

Ett spöke går runt i västvärlden – högerpopulismens spöke. /Fotnot/

Det talas med darr på stämman om att nu måste alla rättrogna demokrater samlas i syfte att stoppa de hemska populisterna i form av exempelvis Donald Trump i USA, Brexit-anhängarna i Storbritannien, Front National och dess ledare Marine Le Pen i Frankrike och Alternative für Deutschland med ledaren Frauke Petry. Även Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson brukar hänföras till populistfållan.

Frauke Petry är partiledare för Alternative für Deutschland.

I ett försök till analys av det högerpopulistiska ”hotet”  i Aftonbladet för en tid sedan påstås, att vid pass hälften av alla européer hyser högerpopulistiska sympatier och att det proverbiala ”30-talet” därmed skulle vara hotande nära; allra mest anfrätta anges Rumänien och Polen vara: http://www.aftonbladet.se/nyheter/utrikes/article23685579.ab

Ett problem med att utnämna vissa partier och politiker till ”(höger)populister” är emellertid att det inte existerar någon statsvetenskaplig konsensus om hur begreppet ”populism” skall tolkas. Etymologiskt kan det härledas till latinets populus, som betyder folk. En möjlig tolkning av ordet populism är därför rätt och slätt ”folklighet”.

Är då folklighet det stora hot mot demokrati och anständighet det i dag i allmänna ordalag utmålas som? Knappast. Jag skulle vilja påstå att den så kallade populismens motståndare inom politik och media, med väldokumenterad faiblesse för att söka oskadliggöra meningsmotståndare med etiketter som ”främlingsfientliga”, ”rasistiska” och nu ”populistiska”, utgör betydligt större hot mot demokrati och yttrandefrihet.

Ta exemplet med militanta motståndare till den presidentvalde Donald J. Trump i USA, vilka inte accepterade valresultatet utan gick ut i stundom våldsamma demonstrationer mot Trump i USAs större städer.

Det verkliga hotet mot demokratin: vildsinta motdemonstranter, som här i Kalifornien, vilka inte accepterar ett valresultat som går dem emot.

Nu senast har Clinton-kampanjen anslutit sig till det Gröna partiets presidentkandidat Jill Stein i hennes begäran om att de avlagda rösterna i tre nyckeldelstater som Trump vunnit skall räknas om. Detta trots att inga andra än obotliga konspirationsteoretiker tror sig ha funnit belägg för att det förekommit valfusk till Trumps fördel.

I skrivande stund har omräkningen i en av de tre staterna – Wisconsin – bekräftat att Trump faktiskt vann. Han skall därtill  ha fått 162 fler röster än i valet den 8 november. I de övriga staterna – Pennsylvania och Michigan – har federala domare avvisat kraven på omräkning. http://punchng.com/finished-recount-confirms-trump-victory-wisconsin/

Vägran, eller åtminstone stark obenägenhet, att acceptera att det finns alternativa åsikter till de egna vad gäller frågor som till exempel invandring, klimatpolitik, feminism och mångkultur är något av det som utmärker antipopulisterna. Det ligger då nära till hands med demonisering av meningsmotståndarna.

En omräkning av rösterna i Wisconsin gav Donald Trump 131 röster fler än i valet den 8 november.

För egen del var det länge sedan jag slutade bryr mig om vad mina meningsmotståndare behagat kalla mig och de politiska grupperingar och/eller partier jag varit ansluten till.  Vill någon kalla oss socialkonservativa och nationalistiska sverigedemokrater för populister, för all del. Att ta hänsyn till folkets (populus) mening kan knappast vara särskilt mycket fel.

I så fall innehåller dock alla partier populistiska inslag, då väl inget parti struntar i vad folket (eller åtminstone de egna väljarna) tycker. Även om man ibland kan få för sig att så är fallet.

Det kan slutligen nämnas att Alexander Bengtsson i tidskriften Expo i samband med valet 2010 uttryckligen framhöll att ”Sd är inga högerpopulister”. http://expo.se/www/download/expo-2-08-s-7-sd-ar-inga-hogerpopulister.pdf

För vad det nu kan vara värt.

---

Anmärkning: Ovanstående bloggtext är en utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 11 december 2016.

Fotnot: Den inledande meningen alluderar på Kark Marx och Friedrich Engels utsaga i Det kommunistiska partiets manifest (1848): ”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke.” http://www.filosofer.se/marx.html

 

Den svenska kulturen är en förutsättning för integration

Knätofs från Dalarna – det svenskaste av allt svenskt?

Det är kutym bland människor som önskar framstå som toleranta, fördomsfria och motståndare till främlingsfientlighet att förneka att det finns en genuin svensk kultur. Förnekandet av svenskheten blir närmast till en trosartikel inom det politiskt korrekta ramverket.

Denna svenskfientliga inställning ifrågasätts av Dan Korn i rapporten Svensk kultur, en förutsättning för integration (Timbro 2016, 41 sidor). Erkännandet av att finns en svensk kultur är tvärtom avgörande för en lyckad integration, hävdar Korn som är folklivsforskare, journalist, författare och fotograf samt även verksam som rabbin i Manchester i England. https://dankorn.wordpress.com/about/

Batikhäxan Katarina Mazetti. Det finns nära nog hur många exempel som helst på att mer eller mindre framträdande personer i det svenska samhället förnekar förekomsten av en specifik svensk kultur. Låt mig börja med en krönika av Katarina Mazetti, en halvkänd författarinna (Grabben i graven bredvid, 1999 som blev en lyckad film 2002) vilken för något år sedan vann SVT-tävlingen ”På spåret” tillsammans med höjdhopparen Stefan Holm.

Katarina Mazetti, ett typiskt exempel på vad som brukar kallas ”batikhäxa”, skrev 2013 en krönika i ICA-Kuriren med rubriken ”Svårt att finna en riktig ‘svensk’”. Enligt Mazetti finns det nästan ingenting som är svenskt, utom möjligen näverlurar, kohorn och att ropa hem korna till fäboden. Om man, som till exempel medlemmar i Sverigedemokraterna (SD), tror så är man enligt Mazetti troligen förståndshandikappad. http://www.hemtrevligt.se/icakuriren/artiklar/diskutera-fraga/20130102/svart-att-finna-en-riktig-svensk

Dan Korn återger i sin rapport följande passus ur Mazettis aktstycke: ”En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ’svensk’ som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen. (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).

Rabbinen och folklivsforskaren Dan Korn ifrågasätter Katarina Mazettis angrepp på svensk kultur.

Korn frågar sig med rätta: ”Hur Mazetti kunde få med det där stycket om de inavlade med en IQ på 70 utan att själv ställa sig frågan vilken människosyn hon har, upphör inte att förvåna mig. /…/ Trots att jag inte har tillgång till statistik om hur vanliga vita älgar är i våra skogar, vågar jag ändå påstå att Mazetti inte vad hon talar om. Hon tror att förnekandet av svenskheten är ett medel mot främlingsfientlighet. Jag anser att hon har fel. Invandringen kommer i stället att tydliggöra den svenskhet vi tidigare haft svårt att se.”

Denna bloggare har tidigare formulerat följande omdöme om Katarina Mazettis omtalade krönika: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/12/katarina-mazetti-en-batikhaxa-presenterar-sig/

”Barbari” och ”töntiga saker”. Ett annat exempel på förringandet av svensk kultur, vilken enligt den politiska korrektheten egentligen inte finns, är förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins utlåtande i en intervju som våren 2002 publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg i tidningen Euroturk: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.” http://turkiskaungdomsforbundet.blogspot.se/2010/11/euroturk-pa-natet.html
  
Det är de gamla vanliga ramsan: invandrarkulturen är fin och högtstående, den svenska kulturen, om den nu alls finns, värdelös. Syftet med Sahlins utgjutelse är endast alltför genomskinligt. Hon ville framstå som tolerant, fördomsfri och icke främlingsfientlig. Samma år som Mona Sahlin gav intervjun nådde Sverigedemokraterna för första gången 1 procent i ett riksdagsval, och det är väl inte otroligt att Sahlins uttalande gav SD extra vind i seglen inför valet senare samma år.
 

Enligt Mona Sahlin är vi svenskar ”avundsjuka” på utlänningar på grund av deras kultur – vi har ju bara midsommar och dylikt tönteri…

Tendensen att nedvärdera svensk kultur är emellertid inte förbehållen socialdemokrater eller andra aktörer på vänsterkanten. Ett av Fredrik Reinfeldts mer beryktade yttranden fälldes, då han som nybliven statsminister besökte den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006. Han citerades då av Dagens Nyheter på följande sätt: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/
  
Reinfeldt missförstod Tegnér. Således återigen en svensk ledare som vill skylta med hur invandrarvänlig han är och därför rackar ned på svensk kultur. Fallet Reinfeldt är dessutom särpräglat. Den förre statsministern kommer från en släkt som på fädernet har gott om invandrarinslag med en farfars farfar vid namn John Hood som var färgad cirkusdirektör från USA och som gjorde en litauisk piga med barn. Detta kan förklara en god del av Reinfeldts massinvandringslinje och väldokumenterade personliga hat mot SD.
  
Vad som inte är särskilt omtalat är att Reinfeldts ord om det ursvenska barbariet hämtats från en dikt av nationalskalden och biskopen Esaias Tegnér (1782-1836) med rubriceringen Vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid den 5 april 1836. http://minata.tripod.com/bps_4_dec.html

Tegnér avsåg dock inte alls att förringa svensk bildning och kultur, tvärtom.  Han ville endast förklara dess särart. Diktens näst sista vers lyder så:

Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,/fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,/men det var sol deri, och, hur du klagar,/hvar stodo vi, om de ej varit till?/All bildning står på ofri grund till slutet,/blott barbariet var en gång fosterländskt./Men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,/och sången stämd och lifvet menskligt njutet,/och vad Gustavianskt var blef derför äfven svenskt.

Esaias Tegnér: ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar…”.

Alla tecken tyder på att Fredrik Reinfeldt missförstått Tegnérs budskap. Som Dan Korn framhåller i sin rapport (sidan 11): ”När man studerar kultur måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dels kan man smula sönder kulturen i dess beståndsdelar och då upptäcka att olika detaljer kan komma från andra kulturer, men samtidigt kan man se kulturen i dess helhet och då se helheten som typiskt svensk. Det ena står inte i motsatsförhållande till det andra.”

Konststycket  att hålla två saker i huvudet samtidigt är dock inte något som vanligen utmärker svensk debatt, där det skall vara antingen eller. Antingen vill man värna svensk kultur, och då avfärdas man ofta som främlingsfientlig rasist, eller också påstår man att det inte finns någon svensk kultur, vilket gör att man tenderar att betraktas som god och medmänsklig.

Dagens invandringsnivåer unika. Dan Korn menar att förnekandet av kulturen har ett speciellt syfte. Han exemplifierar med ett möte som hölls i Stockholm den 12 oktober 2015 samlande en stor del av Sveriges beslutsfattare. Mötet hade bjudits in till av statsminister Stefan Löfven ”för att samla alla krafter som kan och vill bidra till att förbättra nyanländas etablering”. Inledningstalare var Ingrid Lomfors, överintendent vid myndigheten Forum för levande historia. På väggen bakom Lomfors hade följande text projicerats:

1. Invandring är inget nytt.
2. Vi är alla en konsekvens av invandring.
3. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde för säkerhets skull att förtydliga den tredje punkten på följande sätt: ”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig, inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/13/efter-klavertrampet-om-svensk-kultur-lomfors-ar-forbrukad-som-forskare/

Rubriken för Lomfors appell var ”Vi har gjort det förr”, alltså tagit emot invandrare. I sammanhanget anses det ävenledes viktigt att föra fram tanken att det inte finns någon urtida, enhetlig och särpräglad svensk kultur. Det viktiga är att lämpa den hittillsvarande kulturen överbord och öppna dörrarna på vid gavel för den saliggörande mångkulturen. Det skall tilläggas att Lomfors efter all den kritik hon utsattes för efter sitt kultur- och svenskfientliga uttalande valde att göra en ”pudel” och hävda, att det på något sätt ändå finns en svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde att ”pudla” efter att ha utsatts för massiv kritik.

Dan Korn kommenterar (sidan 7):

Man vill så väl, men resonemang som bygger på lögner och undertryckande av obehagliga fakta har aldrig i historien varit förnuftiga. Man sprider dimridåer där klarhet hade kunnat göra nytta. För vi har aldrig gjort det förut. Att hävda att Sverige alltid har haft invandring blir ett nonsensargument. Självklart har landet aldrig varit slutet, men att påstå att vi har gjort det förr blir ändå en lögn, eftersom dagens invandringsnivåer är unika ur ett historiskt perspektiv.

För att få ett begrepp om dagens massiva invandring kan vi jämföra antalet asylsökande i Sverige rekordåret 2015 med hur många valloner som invandrade till vårt land under hela 1600-talet. Under ett århundrade anlände således till Sverige från det fransktalande område som nu är Belgien omkring 2500 personer, varav omkring 20 procent återvände till Vallonien. Det var dessutom en renodlad arbetskraftsinvandring orkestrerad av den svenska regeringen för att få fart på bergsbruk och järnhantering. Under 2015 sökte enligt officiella siffror 162 877 personer asyl i Sverige. http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/

Mångkulturen officiell politik från 1975. Som påpekats av Dan Korn ovan har Sverige aldrig varit ett slutet land. Influenser utifrån har alltid funnits. När kristendomen infördes under vikingatiden kunde så ske tack vare avgörande insatser av missionärer från exempelvis engelska och tyska områden. Ansgar, som anlände till Birka under 800-talet, är endast den förste i en räcka av utländska missionärer vilka reste till svenskt område med livet som insats. Under medeltiden utgjorde tyskar och då framförallt handelsmän ett betydande inslag i svenskt stadsliv. Sverige var därtill fram till reformationen på 1500-talet en del i den internationella katolska gemenskapen, vilket definitionsmässigt innebar ymniga internationella kontakter.

När Sverige fick en organiserad krigsmakt var vi vidare tvungna att importera såväl officerare som manskap från en rad olika länder och områden: ester, letter, skottar, engelsmän, kroater, serber, holländare etcetera. Finnar från den så kallade östra rikshalvan var ett viktigt inslag i den svenska hären. Sedan kom vallonerna, kultuturimport från Frankrike under Gustaf IIIs tid och tre århundraden senare, efter Andra världskrigets slut, arbetskraftsinvandrare till de svenska industrierna från Sydeuropa och de nordiska länderna med Finland i spetsen.

Dessa invandringsvågor utgjorde dock inte på något sätt någon okontrollerad immigrantström som i våra dagar utan tjänade vissa bestämda syften. Några av dem som kom hit rotade sig förvisso i det nya landet, men det stora flertalet valde att återvända till sina hemländer efter avslutad tjänstgöring. Ett särfall är den berömde franske filosofen, prästen, juristen och vetenskapsmannen René Descartes (Renatus Cartesisus, 1596-1650), som importerades av drottning Christina till det svenska hovet för att sätta fart på svenskt kulturliv. Han avled dock i lunginflammation i ett land han avskydde.http://www.kollega.se/drottningen-och-filosofen-motet-mellan-christina-och-descartes

Självfallet kom de inkommande individerna och grupperna att på skilda sätt påverka svenskt samhälls- och kulturliv liksom svenska språket. På så sätt kan det naturligtvis hävdas, att mångkulturen är en gammal svensk företeelse.

René Descartes importerades till Sverige av drottning Christina men avled i lunginflammation på det kalla slottet Tre Kronor i Stockholm.

Officiell regeringspolitik blev emellertid mångkulturen först 1975 under Olof Palmes regeringstid. I proposition 1975:26, som enhälligt klubbades igenom i riksdagen, fastslogs det att invandrande grupper inte behövde assimilera sig i enlighet med svenska samhällsnormer. I stället fick de, om de så önskade, fortsätta att på svensk mark utveckla sina inhemska kulturer. Ökad internationalisering var en målsättning i den svenska samhällsplaneringen.

1997 förstärktes det mångkulturalistiska greppet om samhället med propositionen Sverige, framtiden och mångfalden som undertecknats av invandringsminister Leif Blomberg (S). Hela samhället – dess arbetsmarknads-, social- , skol- och kulturpolitik – skulle baseras på den så kallade mångfalden. En massiv propagandainsats skulle säkra åtlydnaden av regeringsdirektiven. https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Integrationen dömd att misslyckas. Man torde inte med bästa vilja i världen kunna påstå, att Sveriges mångkulturalistiska politik varit lyckosam. Det pris vi fått betala för att känna oss riktigt goda, fina, toleranta och fördomsfria är högt och omfattar bland annat:

Minst ett 50-tal utanförskapsområden där kriminella gäng styr med våld och anarki och dit polisen inte vågar sig; så kallat hedersvåld och ibland –mord; en alltmer utsatt situation för kvinnorna yttrande sig bland annat i en ökning av sexuella trakasserier inklusive massvåldtäkter; drastiskt ökade krav på myndigheterna att tillfredsställa olika kulturella särkrav; ett kraftigt inflöde av ”ensamkommande barn”, vilka ibland kan vara ända upp till 40 år gamla; ett ökat tryck på samtliga samhällsinstitutioner och –funktioner; samt icke minst en omfattande islamisering inklusive moskéer, böneutrop och en ständig anpassning till islam från Svenska kyrkans sida.

Den nybyggda moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm – lägg märke till minareten varifrån böneutrop förekommer.

De mångkulturalistiska operatörerna talar dock hellre om det fantastiska och spännande med en blandning av olika kulturer, religioner och sedvänjor i Det nya landet, som för övrigt är titeln på en propagandavideo ihopkommen av Individuell människohjälp (IM), en av biståndsorganet SIDAs så kallade ramorganisationer. Här inskärps budskapet, att vi etniska svenskar kan glömma det Sverige som var en gång och att vi med hull och hår måste ge oss mångkulturen i våld: http://www.friatider.se/det-finns-ingen-vag-tillbaka-nu-ska-svenskarna-integreras-i-mangkulturen

Allt detta bottnar i den falska föreställningen, att det inte existerar någon inhemsk kultur och att ett obegränsat antal skilda kulturer skulle kunna leva parallellt med varandra i bästa sämja och endräkt. Sådant kan, åtminstone till en del, kanske fungera i ett land som USA där det finns en levande föreställning om en särskild amerikansk identitet och där det är straffbart att vara un-American (oamerikansk). Inte heller USA har dock kunnat undgå att påverkas negativt av mångkulturalistiska strömningar, vilka med socialisten Barack Obama dessutom fått fotfäste i Vita huset.

I ett land som Sverige, där svenskhet och svensk kultur av ledande samhällsgrupperingar ses på med misstro (om dessa företeelser ens anses existera) vilket blir en förevändning för hejdlös massinvandring, är integrationen emellertid dömd att misslyckas. Militanta inkommande muslimer från Mellanöstern och Nordafrika, varav ett okänt antal ISIS-soldater, föraktar den svenska svagheten som de utnyttjar för att i tidernas fullbordan söka införa kalifat och sharialagstiftning.

Dan Korn hävdar i sin intresseväckande rapport att det visst går att tala om en specifik svensk kultur, som fått sin särart just genom sin unikt svenska blandning av inhemskt och sådant som hämtats utifrån. Svensk kultur är således långt ifrån bara knätofs från Dalarna. Att erkänna att det finns en sådan svensk kultur, menar Korn, är en förutsättning för att vi skall få till stånd en lyckad samhällsintegrering (sidan 8). Ty utan en svensk kultur finns ju ingenting att integreras i, bara en obestämd, flytande sörja: ”Den svenska kulturen har genom historien tjänat som ett sammanhållande kitt. Den rollen borde kulturen även i framtiden kunna ha. Ur det perspektivet är det helt ointressant om man kan konstatera att kulturen inte alls är så ursprunglig, urgammal och ’äkta’ som folk i allmänhet tror.”

Riksdagsman Hanif Bali (M): ”Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.”

Jag avslutar denna exposé med ett citat från den Iran-födde moderate riksdagsmannens Hanif Bali, som begripit vad frågan om den svenska kulturen handlar om, blogg:

 

När de väletablerade eliterna påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen. /…/ Svensk kultur är långt mer komplicerad och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

Rysk oppositionell: ”Vi förtjänar bättre än det vi har nu”

”Putin hilf uns” – Hjälp oss Putin – står det på den handskrivna skylten till höger som förekom i en Merkel-fientlig demonstration i Tyskland nyligen.

Allt är så eländigt i väst att vi lika gärna kan be Putin rädda oss.

Ungefär så resonerar sannolikt många av de Putin-anhängare som poppar upp i olika sammanhang, inte minst på ”nätet”. Den handlingskraftige före detta KGB-officeren och sovjetnostalgikern Putin skall rädda det dekadenta väst, inte bara från förödande mångkultur och massinvandring utan också från hotet från den så kallade Islamiska staten (IS, ISIS, ISIL, DAESH). Varför prata om ”hotet från Ryssland” när hotet från inhemska islamister är desto större? Så brukar resonemanget gå.

Jag talar här om de vanliga och normalt hyggliga västmedborgare som, oftast med all rätt, ifrågasätter tingens ordning i Sverige, Tyskland, USA och andra västländer vilka än så länge hålls i ett fast grepp av ängslig politiskt korrekthet och feg opportunism. Bland dessa finns också bildade individer som borde veta bättre. Således inte om Kremls professionella propagandister och ”troll” som på bred front infiltrerar våra medier och vårt samhällsliv.

Saker som obefintlig eller på sin höjd rudimentär demokrati och yttrandefrihet i Ryssland, liksom oblyg inblandning i andra länders angelägenheter, viftas undan som ovidkommande. Huvudsaken är att ”den starke mannen” Putin skall rädda oss.

Jag vill uppmana alla som har ett seriöst intresse av vad som verkligen händer i dagens Ryssland att tillgodogöra sig en filmad intervju med den ryske oppositionsmannen Vladimir Kara-Murza via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=nJXBpBPrRBo&feature=youtu.be Intervjun har lagts ut av American Enterprise Institute och omfattar även publikfrågor.

Vladimir Kara-Murza (till vänster) med Boris Nemtsov.

Filmen är över en timme lång men väl värd att se. Den ytterst vältalige Kara-Murza avlivar enligt min uppfattning de allra flesta av de oftast svepande och ytliga argument våra Putin-vänner brukar utkolportera i syfte att främja den ryska regimens sak och framställa den gamle KGB-mannen i Kreml som allas vår frälsare.

Vladimir Kara-Murza är föga känd på våra breddgrader men har under en följd av år, trots sin relativa ungdom, spelat en viktig roll i olika oppositionella sammanhang. Född i Moskva 1981 i en aristokratisk tatarsläkt har han arbetat som journalist och politiker sedan 2002. Han har bland annat varit korrespondent i London åt flera ryska medier samt BBC-korrespondent i Washington, D. C. Hans far var en känd TV-personlighet i Sovjetunionen och kritiker av den kommunistiska Brezjnev-regimen. Bland Kara-Murzas talrika uppdrag märks det som chefsrådgivare åt the Institute of Modern Russia. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Vladimirovich_Kara-Murza

Kara-Murza har deltagit som oppositionell kandidat i flera val och då blivit föremål för allehanda trakasserier och angrepp från regimen. Detta i likhet med alla ryska samhällskritiker som är oppositionella på riktigt och inte har valt att låta sig inrangeras i Putins ”officiella” opposition. 2008 deltog han aktivt i den garvade dissidenten Vladimir Bukovskijs – vilken bland annat talat om EU som ”det nya Sovjetunionen” – presidentvalskampanj. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/28/bukovskij-jamfor-eu-med-sovjetunionen/

Riktigt illa höll det på att gå 2015, när Kara-Murza vid hemkomsten till Moskva efter en resa ute i landet blev akut sjuk – förmodligen efter att ha förgiftats – efter en måltid. Läkarna vid sjukhuset han fördes till gav honom fem procents chans att överleva. http://www.nytimes.com/2016/08/21/world/europe/moscow-kremlin-silence-critics-poison.html?_r=0 I Ryssland är det vanligt att ”besvärliga” individer förr eller senare möter en ond, bråd död i likhet med journalisten Anna Politkovskaya 2006, KGB-avhopparen Alexander Litvinenko 2006, juristen och korruptionsavslöjaren Sergej Magnitskij (2009) och den karismatiske oppositionspolitikern Boris Nemtsov (2015).

Misshandel och tortyr ledde till att Sergej Magnitskij avled i ryskt fängelse.

I början av intervjun erinrar Kara-Murza om mordet på oppositionsledaren Boris Nemtsov (1959-2015), som sköts till döds på en bro bara ett stenkast från Kreml i hjärtat av Moskva den 27 februari 2015. Nemtsov var 1997-98 vice premiärminister i Boris Jeltsins regering och blev senare en av de mest framträdande oppositionspolitikerna i rörelsen Solidaritet och Partiet för folkets frihet (PARNAS), sammanhang i vilka även Vladimir Kara-Murza synts. Jag skrev följande om det laglösa Ryssland efter mordet på Nemtsov: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

I Vladimir Kara-Murzas ögon bör även den ryska utrikespolitiken ses i ett inhemskt perspektiv, med andra ord ”inrikes utrikespolitik”:

Orsaken till Putins engagemang för Assad-regimen i Syrien är inhemsk. Allt som regimen gör har med inhemska maktsträvanden att göra, även om det sker i Syrien och Ukraina. När problemen hopar sig på hemmaplan beger sig Putin utomlands. Det ligger även i Putins intresse att hålla en diktatorskollega som Assad under armarna.

Vidare uppmanar Kara-Murza andra länder att inta ett långsiktigt perspektiv på Ryssland. I USA, hävdar han, finns i stort endast två synsätt när det gäller Ryssland: antingen sväljer man allt som Putin-regimen säger och gör med hull och hår eller också skyller man allt ont som sker i världen på Ryssland. Något mellanläge tycks inte finnas.

– Ryssland förtjänar bättre än det vi har nu, menar Vladimir Kara-Murza. Vi behöver inte ha det så här i evighet. Påståendet om att ryssarna längtar efter starka ledare är en vandringssägen som gränsar till det rasistiska. Ända sedan det liberala och framstegsvänliga partiet Kadetterna blev största parti i valet till statsduman 1906 har det gått bra för sådana partier när valen varit någorlunda fria.

Enligt Kara-Murza bör USA (och omvärlden i övrigt, får man förmoda) inte blunda för de övergrepp som sker i Vladimir Putins Ryssland. Han berömmer också den så kallade Magnitsky Act, en sanktionslag som 2012 antogs av kongressen i USA i syfte att förhindra ryska befattningshavare, som varit delaktiga i mordet på den ryske juristen Sergej Magnitskij i Butyrka-fängelset 2009, att  utnyttja det amerikanska banksystemet. Mer om Magnitskij: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij.

Vladimir Putin – desperat att behålla makten.

-Magnitskij-lagen är inte anti-rysk, som det hävdats, utan prorysk, säger Kara-Murza i intervjun. Den riktar sanktioner mot individer som förtrycker folk och stjäl deras pengar. Det är en bra lag, låt vara att den inte tillämpats särskilt kraftfullt.

Enligt Kara-Murza har den väljare som står framför en valurna ingen riktig chans. Hela statsapparaten inriktas på att hjälpa fram Putins parti, Förenade Ryssland, till seger på alla nivåer. Även av regeringen sanktionerade oppositionspartier tillåts få visst antal röster, men för Kara-Murzas Partiet för folkets frihet (PARNAS) – alltså ett verkligt oppositionsparti – är utsikterna hopplösa. De kandidater partiet lyckats få invalda i olika församlingar i hela Ryssland kan räknas på ena handens fingrar. https://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Freedom_Party

Så här ser alltså verkligheten ut i Putins Ryssland. Och några tecken på att machomannen i Kreml och hans hejdukar skulle ha lyckats särskilt väl när det gäller att komma till rätta med radikal islam och jihadism i det egna landet finns knappast heller att uppbåda. Rysslands problem med islam är väl så stora som de vi har i väst, och i dag utgör muslimska trosbekännare omkring 15 procent av Rysslands befolkning – en andel som ständigt är i stigande. Tilläggas kan att Ryssland är en av den islamska skurkstaten Irans mest pålitliga allierade. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

Levada Centers undersökning visade, att Förenade Ryssland tappat 15 procents sympatier sedan i januari 2016. Strax därefter förbjöds institutet!

Allt är dock inte nattsvart i Ryssland med demokratiska och frihetliga mått mätt. Enligt en nyligen genomförd undersökning, omfattande 1600 personer i 48 regioner, inför de förestående valen till statsduman tappar Förenade Ryssland snabbt i popularitet. Undersökningen i regi av Levada Center ger Putins parti endast 31 procents sympatier vilket indikerar stora förluster i det kommande valet: http://www.rferl.org/contentinfographics/putins-party-losing-popularity/27970155.html

Putins svar på den för honom och hans parti ytterst oroande undersökningen kom blixtsnabbt: Levada, det enda oberoende mätinstitutet i Ryssland, förbjöds på stubben! http://cornucopia.cornubot.se/2016/09/diktaturen-ryssland-forbjuder-det-sista.html?spref=tw

Så reagerar inte en regim som känner att den sitter säkert i sadeln och har kontroll på läget. En sådan desperat reaktion tyder i stället på rädsla för att förlora makt, inflytande och pengar och på en monumental osäkerhet. Av samma skäl har Putins trupper en stående order att skjuta skarpt på demonstrationer som uppfattas som ordningsstörande.

Utomlands ägnar sig Ryssland åt hemlig infiltration av medier med syftet att skapa förvirring och osäkerhet i väst men också att göra den ryska befolkningen mer informationsresistent. En känsla av att ”alla ljuger, det går inte att lita på någon” skall skapas. Givna måltavlor är NATO, USA och EU. http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/prag-ryssland-agnar-sig-at-hemlig-infiltration-av-medier

Vladimir Kara-Murza (längst till vänster) med sovjet- och rysslandsexperten Anne Applebaum och Vladimir Bukovskij.

Sammanfattningsvis kan vi fråga oss hur många av oss som, trots alla de de skavanker vårt eget demokratiska system förvisso har, egentligen vill ha hit de förhållanden som råder i Ryssland. Alltså statsdiktatur, trakasserier av och ibland godtyckliga fängslanden och rentav mord på oppositionella, hejdlös korruption överallt, statsstyrd mediekontroll, omfattande militär inblandning utomlands och militärstyrkor med en stående order att vid behov öppna eld mot civila.

Ni som gillar Putin – tror ni fortfarande att han kan ”rädda” oss?

 

 

Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

 Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

 Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

 Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.

 

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

 Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

 Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

 Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

 Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

 Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Persson om Schyman: ”Omogen, splittrad och okunnig”

 På den tiden det begav sig: Göran Persson (S) och Gudrun Schyman (V) i en skakig relation.

Två sensationer inträffade i valet till Europaparlamentet (EP) den 25 maj: Sverigedemokraterna (SD) fick nästan 10 procent och vann två mandat som tillfaller Kristina Winberg och Peter Lundgren, Feministiskt initiativ (Fi) erhöll 7 procent av rösterna och kan därmed skicka Soraya Post till Bryssel och Strasbourg.

Sistnämnda parti, med förra Vänster-ledaren Gudrun Schyman som primus motor, noteras även mestadels för siffror över 4 procent i mätningarna inför riksdagsvalet den 14 september. I ett ”värsta tänkbara”-scenario kan Fi ej endast nå riksdagen  utan också komma att ingå i en rödgrön regering med ministerposter och allt.

Således ett parti som bland annat vill införa medborgarlöner, avskaffa det militära försvaret, lägga ned kärnkraften, införa ett juridiskt tredje kön, möjliggöra månggifte och anordna omskolningskurser för män. Det är vidare ett parti som talar vitt och brett om kvinnors rättigheter men föredrar att tiga om invandrares gängvåldtäkter och barbarisk könsstympning av skolflickor.

Med ett sådant knäppgöksparti vid rikets roder skulle Sverige sannolikt förlora all eventuell kvarvarande respekt i omvärlden. Så här har jag tidigare skrivit om detta värstingparti:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/05/27/varstingpartiet-fi-siktar-hogt/

Intressant är att ta del av vad vår förre statsminister Göran Persson (S) fick för intryck av Gudrun Schyman under den tid hennes dåvarande parti (V) ingick i regeringsunderlaget. Klicka på länken nedan för att ta del av Perssons intervjusvar angående Schyman (han pratar om Schyman ungefär 1,25 – 3,40 minuter in i filmen):

Göran Persson, statsminister 1996-2006, talar om att han ”jobbar på” sin relation med Gudrun Schyman men att de båda aldrig tycks nå fram till varandra. Varför? Persson ger bland annat följande förklaring:

De gånger jag träffar henne ger hon ett splittrat och omoget intryck. Hon är ofta väldigt okunnig i de sakfrågor vi diskuterar och oerhört undfallande vid förhandlingar.

En gång, berättar Persson, fick dåvarande vänsterledaren ett våldsamt utbrott om karlar i största allmänhet vid en viktig förhandling och gastade om att ”Ni män skall inte tro att ni kan knulla runt med kvinnor ur olika miljöer”.

Göran Persson avslutar intervjudelen om sina erfarenheter av Gudrun Schyman med att säga, att han ”aldrig kommer att kunna lita på Gudrun Schyman” i ett krisläge för landet. Man får innerligt hoppas att den nuvarande S-ledaren, Stefan Löfven, tar Perssons ord om Schyman ordentligt ad notam.

 Islamiseringen fortgår ohejdad.

Det är enligt mitt synsätt i dagens läge i högsta grad befogat att tala om kris för gamla Sverige. Massinvandringen spränger alla gränser med alliansregeringens goda minne och tvingar på oss en så kallad mångkultur, som i allt raskare takt urholkar och upplöser hävdvunna traditioner och värderingar. Islamiseringen av vårt samhälle fortsätter okontrollerat. Ekonomin körs i botten liksom respekt för lag och ordning.

Något militärt försvar har vi i ett sådant läge näppeligen råd med, vilket öppnar oanade möjligheter för  Putins Ryssland. De som protesterar mot denna tingens ordning marginaliseras genom diverse tillmälen och fantasifulla djävulsmålningar.

Att i ett sådant läge låta personer som Gudrun Schyman, Soraya Post och andra mer eller mindre förvirrade partikamrater få något som helst att säga till om vore förödande för vårt redan hårt prövade och sargade land, och skulle nästan säkert ge upphov till chockreaktioner i omvärlden. Låt det aldrig inträffa!

 

Syrienflyktingarna: Jyllands-Posten skriver om SD Södertälje/mig

 Tommy Hansson, SD Södertälje. Foto: Jyllands-Posten.

hansson

hanssen-2

Södertälje har uppmärksammats en hel del i internationella media under senare tid. Orsaken står att finna i det faktum, att vår arma stad tar emot fler syriska flyktingar än någon annan svensk kommun procentuellt sett. Då brukar media intervjua dels kommunledningen, dels det enda riktiga oppositionspartiet, SD.

Minst 2000 nyanlända väntas under innevarande år. Klarar vår kommun med cirka 90 000 invånare detta?

Naturligtvis inte. Södertälje går på knäna – flyktingströmmen från Syrien frestar svårt på försörjningskostnader, skolor, bostadssituation och arbetsmarknad. Vi kan dessutom förvänta oss en nyrekrytering till stans kriminella nätverk.

Dessutom synes invandringsströmmen från Somalia öka och zigenartiggarna från Rumänien bli ett ofrånkomligt inslag i vår gatubild. Vilket medför alltfler illiterata bidragssökare. Tack, goa regeringen samt EUs öppna gränser, för att vi välsignas med all denna berikande mångkultur!

 Boel Godner (S). Foto: Kurier.

Allt detta kan vi tacka regeringens EBO-lagstiftning samt Migrationsverkets rent ut sagt sinnessvaga beslut att ge alla inkommande från Syrien permanent uppehållstillstånd (PUT) för.

Alla partier i Södertälje är överens om att Södertälje drabbas oförtjänt hårt, givetvis också SD. Endast SD kritiserar dock PUT-beslutet, som är huvudorsaken till flyktingströmmen. Det är helt enkelt inte riktigt klokt.

Att den rödgröna majoriteten med sossarna i mer eller mindre splendid isolation uppvaktar regeringen titt som tätt med krav på ökade bidrag samt att andra kommuner i Stockholms län skall ta sitt ansvar hjälper tyvärr föga. Nu senast har kommunstyrelseordförande Boel Godner gått ut med krav om inspektion av flyktingbostäderna.

Senast har Jyllands-Posten, Danmarks näst största avisa efter Politiken och världsberömt för sina Muhammed-teckningar, uppmärksammat situationen i Södertälje och icke minst Sverigedemokraterna. Jag intervjuades i egenskap av partiets gruppledare i fullmäktige för en tid sedan och resultatet kan ni avnjuta via länkarna överst.

Om någon till äventyrs undrar över undertecknads kanske något märkliga pose kan jag upplysa om att jag endast rättade mig efter fotografens instruktioner. Och så blev det som det blev.

Själv(ända)mål klämma åt SD

Hur ”svensk” är du själv, Jonas Gardell?

I dag går den icke helt okände teologie hedersdoktorn med mera Jonas Gardell ut på Twitter och skriver att han röstar i kyrkovalet för att inte det i hans tycke ”osvenska” Sverigedemokraterna (SD) skall få onödigt stort inflytande. Carl Bildt twittrar på ungefär samma sätt. Viktigast i kyrkovalet är tydligen att ”stoppa SD”. Dagen före kyrkovalet publicerades därtill i Aftonbladet och Expressen ett annonsliknande debattinlägg av nära 500 kändisar mot vad man kallar ”främlingsfientlighet”.

På engelska språket kallas sådant negative campaigning. Man manifesterar mot något utan att ha särskilt mycket eget att komma med. På detta sätt kan man nog också tolka hela den socialdemokratiska mobiliseringen i kyrkovalet. I går hade jag det tvivelaktiga nöjet att befinna mig några meter från sossarnas toppkandidat i kyrkovalet, den förra skandalomsusade LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin, när jag deltog i SD Södertäljes valkampanj på Politikertorget.

Lundby Wedin berömde det egna partiet för att ha medverkat till samkönade vigslar i Svenska kyrkan och menade, att präster som ej vill sammanviga personer av samma kön eller är motståndare till kvinnliga präster inte skall få fortsätta finnas inom Svenska kyrkan. De gör i stället bäst att söka sig till andra kyrkor och församlingar, menade hon.

Lundby Wedin passade givetvis också på att ge SD och Jimmie Åkessons en känga för att man vill att kyrkan skall följa landets lagar och inte gömma illegala invandrare. Tänk vad hemskt: SD vill faktiskt att Svenska kyrkan skall följa lagarna!

Skandal-Wanja, nu toppkandidat i kyrkovalet.

Att klämma åt Sverigedemokraterna har alltså blivit ett självändamål – och samtidigt ett självmål.  För statsministern är det rentav viktigare att hålla SD borta från inflytande över svensk politik än att själv göra ett bra val, vilket klart framgick av hans Almedals-tal i somras. Problemet med detta negativa kampanjande mot ett fortfarande relativt litet parti är ju, att det leder till motsatt effekt: dels stärker det redan övertygade SD:are, dels kan det få presumtiva SD:are att ta det definitiva klivet över. Mobbning är sällan populärt, särskilt inte när det kommer från stöddiga makthavare som Fredrik Reinfeldt.

Folk går inte längre på det substanslösa upprapandet om att SD:s restriktiva immigrationspolitik är lika med ”rasism”, ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi”. De tror inte längre på de tomma klichéerna om att ”invandring berikar” och att mångkultur är bra i alla lägen.

De kan ju med egna ögon på respektive hemorter se att det de facto inte är så, vare sig det nu handlar om hedersrelaterade balkongfall på olika platser i landet, blodiga gängkrig om narkotikamarknaden i Göteborg, antisemitiska förföljelser i Malmö, bilbränning och stenkastning mot polis och räddningstjänst i Stockholms förorter eller gangsteruppgörelser med åtföljande rättegångar i Södertälje. Då duger det inte med att komma stickandes med att det är spännande att kunna äta kebab eller dansa turkisk folkdans.

Om inte alla tecken slår fel så kommer SD därför att gå starkt fram i de val som förestår inklusive dagens kyrkoval. Vanliga svenskar brukar inte uppskatta att få skrivet på näsan vad de skall tänka och tycka eller vilket parti de INTE skall rösta på. Att det skall vara så svårt för etablissemanget inom politik och media att inse detta. Som någon statsvetare uttryckte sig nyligen i anledning av en opinionsmätning: ”SD tycks osårbart.”

Bildt röstar inte för något – han röstar emot SD.

Ty varken negativ greuelpropaganda eller interna skandaler och tillkortakommanden synes påverka väljaropinionen avseende SD i negativ riktning. Snarare då i motsatt riktning. Inte heller har SD ”spruckit som ett troll” då det kommit ut i solskenet, som några så käckt hoppats på. Den stora frågan är vad SD-fienderna skall hitta på härnäst när varje form av hittillsvarande taktik visat sig vara missriktad.

Kanske blir det att, likt Jonas Gardell, avkonterfeja SD som ”osvenskt” vad detta nu skall innebära. För övrigt kan man kanske fråga sig i vad mån Gardell själv ter sig så särskilt svensk. En homosexuell, troende pajaskonstnär med kronisk mundiarré och skrivklåda är väl inte det allra svenskaste man kan tänka sig, om vi nu skall plocka upp Gardells kastade handske och grubbla över vad som kan anses vara ”svenskt” eller icke.

Obama-administrationens fumlande banar väg för Putin

Barack Obama och John Kerry fumlar vidare i Syrien-frågan.

In a fumbling, amateurish display worthy of the Three Stooges the President of the United States, his Secretary of State, and his former Secretary of State legitimized the Russian thug Vladimir Putin and Syria´s dictator Bashar Assad.

Så skrivs det på den amerikanska sajten Secure America Now efter Obamas och hans underhuggares deklarerat positiva inställning till Rysslands president Putins förslag om att Syriens lager av kemiska stridsmedel bör ställas under internationell uppsikt. Efter att ha ägnat sig åt vad som liknar krigsretorik under en längre tid synes nu alltså Obama-administrationen beredd överväga ett förslag vilket, om det antogs, skulle vara omöjligt att implementera.

Secure America Now hänvisar till en intervju i den normalt Obama-vänliga tidningen New York Times med en ”högre amerikansk tjänsteman”, vilken uppger ”…that Washington has firm knowledge of only 19 of the 42 suspected chemical weapons sites. Those numbers are constantly changing, because Mr. Assad has been moving the stores, largely for fear some of them could fall into the hands of rebels.”

En sådan situation skulle uppvisa omisskännliga likheter med Iraks diktators Saddam Husseins kurragömmalek med FNs vapeninspektörer, då dessa inte kunde hitta några illegala vapendepåer därför att Saddam hela tiden flyttade runt dem eller förstörde dem. Strax före krigsutbrottet 2003 lastade han sedan hela rasket på flygplan och lastbilar med destination Syrien, detta enligt uppgifter i boken Saddam´s Secrets av den förre Saddam-generalen Georges Sada.

Assad och Putin: goda vänner och allierade.

Man kan naturligtvis hoppas på att Assad, diktator i Syrien sedan 2000 och känd som en av världens mest brutala despoter, skall vara mer samarbetsvillig än Saddam men några som helst garantier för att så skulle bli fallet finns helt enkelt inte. Putins timida förslag om internationell kontroll av Assads kemlager framstår mest av allt som ett halmstrå, som en tvehågsen Obama och hans eventuellt blivande koalitionspartners i ett angrepp mot regeringssidan i Syrien klamrar sig fast vid.

I dag meddelades att FNs undersökningskommission under ledning av brasilianaren Paulo Pinheiro kommit fram till, att båda sidor i den syriska konflikten begått allvarliga krigsbrott under de senaste månaderna. Regimen sades ha massakrerat civila och bombat sjukhus, medan rebellerna genomfört avrättningar, tagit gisslan samt bombat civila. ”Främst regeringsstyrkor” angavs ha använt kemiska stridsmedel, men enligt FN-kommissionen gick det inte att dra några säkra slutsatser.

Vad som kommer att hända inom den närmaste framtiden är att en resolution skall förberedas i FNs säkerhetsråd samt att USA skall överlägga med Ryssland, Storbritannien och Frankrike om hur man bäst sätter press på Assad. Obama har alltså förklarat sig vara ”försiktigt positiv” till den ryska propån och har därför bett kongressen skjuta upp sin omröstning om ett amerikanskt ingrepp i Syrien. I ett tal till den amerikanska militären sade han dock att man skall hålla sig beredd att gripa in om de diplomatiska ansträngningarna misslyckas.

FN-utredaren Paulo Pinheori anklagar båda sidor i Syrien-konflikten för krigsbrott.

Det i mitt tycke verkligt oroande med Obamas velande är att det får Rysslands gudfaderliknande ledare Vladimir Putin att framstå som en stor statsman på grund av ett skäligen tandlöst förslag om internationell övervakning som, av skäl som anges ovan, inte har några förutsättningar att lyckas.

Samme Putin fick för övrigt applåder från motståndare till islam och mångkultur för ett påstått tal i den ryska duman i februari i år, då han bland annat skulle ha sagt att ”Ryssland behöver inte minoriteter. Minoriteter behöver Ryssland”, och där han högaktningsfullt bad de som föredrar sharialagar framför ryska dito att skyndsamt bege sig iväg till de länder där sharia tillämpas. Enligt uppgifter som cirkulerat skall den ryske ledaren ha fått ”stående ovationer” under fem minuter efter det korta och kärnfulla talet.

Problemet är bara att något sådant tal av Putin i den ryska statsduman inte skall ha registrerats någonstans. Det mesta tyder därför på att det rör sig om en bluff eller om desinformation av något slag, oklart i vilket syfte. En annan möjlighet är att talet hållits off the record men av någon anledning läckts ut. Mer om detta via länken här:

http://www.hoax-slayer.com/putin-duma-speech-sharia-law.shtml

Barack Obama belönades 2009 med Nobels fredspris av den uppenbarligen senila norska nobelkommittén för det ”hopp” han påstås ha ingivit. Världen har dock knappast blivit en mer hoppfull plats med Obamas bristfälliga ledarskap, snarare har den blivit osäkrare än tillförne. Samtidigt har USAs ställning som världens ledande stormakt eroderats betänkligt, vilket lämnar fältet fritt för Ryssland och Kina att konkurrera om positionen som världens ledarnation.

Norska nobelkommitténs åldrande ordförande Thorbjörn Jagland.

Obamas fumlande ger den gamle slipade KGB-mannen Putin oanade möjligheter att framstå som en ansvarsfull statsman vilket är djupt oroande, icke minst om man betänker dennes illa dolda planer på att åter införliva de tre baltiska staterna med det ryska väldet. Inte heller Finland och Sverige går säkra i det perspektivet.

Stolle i stolleparti (MP)

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=5554459

Pernilla Hagberg heter Miljöpartiets gruppledare i Vingåker i Södermanland.

Att Miljöpartiet är något av ett stolleparti visste vi redan, men Pernilla Hagberg är faktiskt något i hästväg. Hon anser bland annat att regeringen i samarbete med den amerikanska underrättelsetjänsten CIA sprutar gifter och tungmetaller såsom aluminium över Sverige och andra länder.

Detta anges ske genom så kallade chemtrails efter flygplan. Det påstås till och med att hon fått en inbjudan att tala om detta i Europaparlamentet. Om varför detta sker svävar hon dock på målet.

Länken överst går till text och ljud om Pernilla Hagberg producerat av Sveriges Radio. Här följer en intervju som återgivits av bland andra Humanistbloggen:

http://humanistbloggen.blogspot.se/2013/06/intervju-med-pernilla-hagberg.html?showComment=1370331169854

Aftonbladet skriver så här om Hagbergs stolligheter:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15478012.ab

Personligen har jag inte mycket till övers för Sjuklöverpartierna i Sveriges riksdag. Frågan är dock om inte Miljöpartiet är allra värst. Med detta vid rikets roder får vi inte bara  entusiastiska förespråkare för vidlyftig invandring och mångkulturalistiska experiment utan också utflipprade konspirationsteoretiker som Pernilla Hagberg.

Hagberg kallar sig förstås inte för konspirationsteoretiker utan ”konspirationsrealist”.

Naturligtvis är det CIA som ligger bakom…