Mitt Romney – en republikansk Judas?

Senator Mitt Romney röstade för en fällande dom mot president Trump på en av åtalspunkterna.

Av det republikanska partiets (Grand Old Party, GOP) 53 representanter i Förenta staternas senat var Mitt Romney ensam om att i den nyligen avslutade riksrättsprocessen mot president Donald Trump rösta för en fällande dom. Romney ville fälla sin partikollega  på en av de två åtalspunkterna, den om maktmissbruk. Däremot ville han se ett frikännande på den andra punkten om obstruerande av kongressen. https://www.deseret.com/indepth/2020/2/5/21123629/mitt-romney-impeachment-vote-convict-president-donald-trump-utah-senator-abuse-of-power

I sin förklaring till varför han agerade som han gjorde hävdade Romney att det var hans livs svåraste beslut. Han hänvisade vidare upprepade gånger till sin religiösa tro som en motiverande faktor. Mitt Romney kommer från en släkt som tillhört Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna) sedan flera generationer. Donald Trump har ifrågasatt Romneys religiositet och menat att han använder den som en ”krycka”. https://www.deseret.com/utah/2020/2/6/21126601/trump-mitt-romney-mormon-impeachment-acquit-convict-religion-mike-lee

Juristen, affärsmannen och numera politikern Willard Mitt Romney föddes den 12 mars 1947 i Detroit i Michigan, där hans far George Romney var guvernör 1963-69. Under åren 1969-73 var denne bostadsminister i Richard Nixons administration. Romney den äldre, som var född i en mormonkoloni i Chihuahua i Mexiko 1907, deltog i primvärvalen till den republikanska presidentnomineringen 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mitt_Romney

I likhet med fadern gjorde Mitt Romney efter akademiska examina inom juridik och ekonomi först en karriär som framgångsrik affärsman innan han gav sig politiken i våld. Han uppmärksammades internationellt sedan han fått uppdraget att rädda Salt Lakes Citys förberedelser inför de vinterolympiska spelen 2002 – med Romney vid rodret i organisationskommittén kunde spelen gå med vinst.

2003-07 var Romney guvernör i Massachusetts och försökte året därpå bli nominerad som republikansk kandidat till presidentposten i USA; budet gick istället till senator John McCain, som dock förlorade valet till demokraten Barack Obama. 2012 lyckades Romney verkligen bli republikansk presidentkandidat men var chanslös mot Obama, som blev återvald. Den sistnämnde erhöll 51 procent och rösterna, men räknad i elektorsröster var Obamas seger desto större: 332 mot 206.

Mitt Romney är senator för delstaten Utah sedan januari 2018 efter att ha klart besegrat demokraten Jenny Wilson i valet. Såväl president Donald Trump som den förre presidenten George W. Bush stödde Romney i dennes valkampanj.

Mitt Romney tillsammans med Donald Trump och Reince Priebus på restaurang Jean Georges den 29 november 2016.

Mitt Romney tackade alltså för Trumps stöd med att vilja fälla presidenten i riksrättsprocessen. Annat ljud i skällan hade det varit något år tidigare, då Romney var påtagligt angelägen om att hålla sig väl med den till president utsedde Trump med det bakomliggande syftet att bli dennes utrikesminister. Romney deklarerade då att Trump företrädde ”ett budskap av inkluderande och att föra folk samman”.

Sedan Romney, Donald Trump och GOPs dåvarande ordförande Reince Priebus – som utsågs till Trumps förste stabschef – ätit en angenäm middag på restaurang Jean Georges i ett Trump-ägt hotell på Manhattan i New York visste Romney inte till sig av förtjusning: ”Jag hade en härlig kväll med den presidentvalde Trump. Vi hade ännu en diskussion om världens affärer och dessa diskussioner som jag haft med honom har varit upplysande, intressanta och engagerande. Jag har uppskattat detta väldigt, väldigt mycket.” https://www.reuters.com/article/us-usa-trump-romney/romney-potential-u-s-secretary-of-state-hails-trump-after-dinner-idUSKBN13P0A7

Romneys lismande gav dock inte avsett resultat, ty Trump utsåg sedan han flyttat in i Vita huset affärsmannen Rex Tillerson till sin utrikesminister. Denne avskedades efter bara drygt ett år på sin post och efterträddes av Mike Pompeo, som blev utrikesminister efter att ha varit chef för säkerhetsorganet Central Intelligence Agency (CIA).

Det var helt väntat att Trump-administrationen skulle attackera Mitt Romney efter det som uppevdes som ett svek av stora mått. I en kort video brännmärks Utah-senatorn av den kvinnliga speakerrösten som ”slick, slippery, stealthy” (smart, hal, lömsk). Romney framställs som en republikan endast till namnet som på ett försåtligt sätt sökt bli medlem av Trump-administrationen.

Trump Video Destroys “Slick, Slippery, Stealthy” Romney

Trumps och det republikanska partiets upprördhet över Mitt Romneys agerande är förståelig, särskilt i beaktande av Romneys tidigare lovord över Trump och dennes politik och närmast krampaktiga strävan att bli utsedd till utrikesminister. En mer distanserad iakttagare skulle kanske nå slutsatsen att Romney i stället visat prov på mod och civilkurage – han måste trots allt räkna med att nu vara persona non grata i de flesta republikanska sammanhang.

Det sanningsenliga svaret på frågan om Mitt Romney är Judas eller en berömvärd sanningssägare ligger förmodligen någonstans mitt emellan dessa båda alternativ.

USA utvisar två kubanska spioner

I den kommunistiska enpartidiktaturen Kuba hyllas massmördaren Ernesto ”Che” Guevara fortfarande som en hjälte.

I skuggan av Greta Thunbergs tårfyllda FN-tal  har Trump-administrationen enligt USAs utrikesdepartement (State Department) utvisat två medlemmar av Kubas FN-delegation vilka upptäcktes ha utfört spionageoperationer på amerikansk mark. State Departments taleskvinna Morgan Ortagus meddelade:

The Department of State notified the Cuban Ministry of Foreign Affairs that the United States requires the imminent departure of two members of Cuba´s permanent mission to the United Nations for abusing their privilege of residence. This is due to their attempts to conduct influence operations against the United States.

De kubanska FN-diplomaternas försök till påverkansoperationer i USA har lett till att Trump-administrationen har belagt medlemmarna av den kubanska FN-missionen med ytterligare reserestriktioner. De kan hädanefter endast röra sig inom Manhattan i New York. Beskedet om utvisningen kom under FNs generalförsamlings 74e sammankomst. https://americantruthtoday.com/politics/2019/09/23/u-s-boots-cuban-diplomats-for-running-spy-ops-on-american-soil/?utm_source=sprklst&utm_campaign=republicanpundit-cuban-9_23-mid

Morgan Ortagus meddelade vidare: ”We take any and all attempts against the national security of the United States seriously, and will continue to investigate any additional personnel who may be manipulating their privileges of residence.”

Den kubanske utrikesministern Bruno Rodríguez hävdade, föga sensationellt, på Twitter att det amerikanska utvisningsbeslutet var ”categorically unjustified” och menade att förklaringen att de båda FN-kubanerna skulle ha ägnat sig åt spioneri var att betrakta som ”vulgar slander”.

Barack Obama besökte Kuba och den dåvarande presidenten Raúl Castro 2016.

I juli avvisade Kuba en amerikansk akademisk studie som hade funnit onormala förändringar i hjärnan hos amerikanska diplomater verksamma på Kuba. Det råder fortfarande oklarhet hur dessa förändringar har uppkommit, men det har spekulerats i  att någon form av ljudpåverkan via sonisk utrustning eller hemlig avlyssningsapparatur förekommit. De utsatta diplomaterna drabbades bland annat av yrsel och allvarliga hörselproblem. https://www.bbc.com/news/world-us-canada-49764300

Relationerna mellan Förenta staterna och Kuba förbättrades markant under Barack Obamas tid i Vita huset, och Obama blev 2016 den förste amerikanske president att besöka Kuba och president Raúl Castro sedan Calvin Coolidge träffade sin kubanske motsvarighet Gerardo Machado i Havanna 1928. Med Donald Trumps tillträde som president har pressen på Kuba och dess nuvarande president Miguel Díaz-Canel ökat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/03/23/socialisten-obama-trivdes-med-kommunisterna-pa-kuba/

Kuba har efter Castro-erans slut undergått en viss liberalisering: homosexuella tillåts ingå ”äktenskap”, individuell företagsamhet får förekomma inom vissa gränser och utländska investeringar uppmuntras. Landet förblir dock en kommunistisk enpartidiktatur, och de nu avslöjade kubanska spionerna bekräftar att mycket är kvar vid det gamla.

MPs klimatbusar vässar retoriken: ”Vi har fem år på oss”

Panikmånglarna Alice Bah Kuhnke och Pär ”Snön kommer att försvinna” Holmgren toppar MPs EP-vallista.

Den 30 mars 2019 inträffade den tolfte upplagan av den så kallade Earth Hour. Den dag då miljömedvetna personer anmanades släcka lamporna mellan klockan 20.30 och 21.20 ”för jordens skull”. Jag och många med mig gjorde tvärtom – vi slog på alla lampor för livets och ljusets skull. Samma dag publicerade Expressen en debattext av klimatbusarna Alice Bah Kuhnke, Pär Holmgren och Rebecka Le Moine (MP). https://www.expressen.se/debatt/vi-har-fem-ar-pa-oss-for-att-undvika-katastrofen/

…insatsen vi gör under de kommande fem åren är helt avgörande för planetens framtid.

Bah Kuhnke och Holmgren är toppnamn på MPs EP-valsedel under det att Le Moine är riksdagsledmot och MPs talesperson för biologisk mångfald. De hävdar i sitt inlägg att det tid vi har kvar om vi vill, som det brukar heta,”rädda planeten” är fem år. Det är ett strå vassare än det tioårsperspektiv som de flesta andra domedagsprofeter tenderar att hänvisa till.

Således menade den dåvarande biträdande generalsekreteraren i FN, kanadensaren Maurice Strong, 1972 att det var tio år som gällde. Fixade vi inte det skulle katastrofen vara ett faktum. Dock fanns planeten av någon anledning kvar 1982, så jag förmodar att vi måste ha skött oss rätt bra. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/25/domedagshysteri-i-davos-och-det-ar-alltid-tio-ar-vi-har-pa-oss/

Det hindrade inte amerikanen Noel Brown, vid tillfället chef för FNs miljöprogram, från att 1989 upprepa tesen om ett tioårigt tidsfönster för att hindra jordens hotande undergång. Vilken som vi alla vet aldrig inträffade. Men vad vore miljöextremismen utan domedagsretorik? NASA-forskaren James Hansen drog 2006 till med, att under de kommande åren skulle Manhattan sjunka i havet och hälften av jordens arter utrotas.

James Hansen 2006: ”Manhattan kommer att sjunka i havet och hälften av jordens arter utplånas.”

Men, katten också, något som liknade jordens undergång behagade även denna gång lysa med sin frånvaro. Skam den som ger sig tänkte nog den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore när han 2007 – i samband med att han 2007 mottog Nobels fredspris, som han tilldelats av de tydligtvis svårt senila ledamöterna i den norska nobelpriskommittén – förutspådde Nordpolens nedsmältning inom sju år.

En av de senaste mer prominenta domedagsförkunnarna är Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, som 2018 menade att vi har ”mindre än tio år på oss” innan vi är rökta. Rockström tycks emellertid ha kommit på andra tankar, eftersom han tidigare i år i en debattartikel i Svenska Dagbladet hävdade att domedagsprofeterna har fel.

Professor Rockström är mig veterligt därmed den enda domedagsprofet som gått ut och tagit avstånd från sig själv. http://klimatsans.com/2019/02/24/rockstrom-backar/

För Pär Holmgren, Alice Bah Kuhnke och Rebecka Le Moine räcker det alltså inte med att profetera om jordens undergång och arternas utplåning i ett tioårigt perspektiv. Nu vässar de retoriken och påstår är det fem år som gäller. Allt för att tillsammans med Greta Thunberg och andra klimatbusar skrämma upp folk maximalt. Holmgren är beryktad för att tidigare ha förutspått att snön skulle försvinna och att det första han skulle göra om han blev statsminister vore att införa en klimatdiktatur.

Det avgörande misstaget Holmgren och hans kolleger bland panikmånglarna gör är att betrakta jorden som skör som vi människor måste linda in i bomull för att den inte skall kapsejsa och dö en kvalfull död tillsammans med oss arma jordbor. Detta synsätt har inte mycket med verkligheten att göra. Vår planet kan liknas vid en motståndskraftig organism som anpassar sig efter de mest skiftande förutsättningar och omständigheter. https://www.nsd.se/nyheter/jorden-overlever-med-eller-utan-manniskan-3679596.aspx

Jorden – en motståndskraftig organism.

Planeten Tellus har genom årmiljarderna överlevt de våldsammaste temperatursvängningar och naturkatastrofer. Jag vågar påstå att den, mänskligt att döma, kommer att överleva också det som väntar i framtiden ända tills solen slocknar och därmed omintetgör alla förutsättningar för liv på jorden. Därmed inte sagt att vi inte skall sträva efter att vårda vår natur och vår omgivning.

Klimatbusar, domedagsförkunnare och skräckmånglare kan vi dock vara utan.

Domedagshysteri i Davos – och det är alltid tio år vi har på oss

Två klimatalarmister på en bild  – Antonio Guterres och Greta Thunberg.

Det rådde, inte helt otippat, domedagshysteri när World Economic Forum drog igång i schweiziska Davos. FNs generalsekreterare Antonio Guterres hävdade inledningsvis att ”we are losing the race”. Han fortsatte: ”Climate change is the defining issue of our time”. https://voiceofeurope.com/2019/01/doomsday-hysteria-in-davos-un-chief-says-we-are-losing-the-race-on-climate-change/#.XEr1gshHxRg.twitter

Föga sensationellt menade Guterres att Parisavtalet från 2015 inte är tillräckligt och att det måste till ett batteri av åtgärder för att rädda klimatet och därmed jorden. Han fick medhåll av personer som USAs förre utrikesminister John Kerry – som skrev under Parisavtalet för USAs räkning – och filmaren David Attenborough. Bland annat diskuterades en internationell skatt på koldioxid – ett ämne som är absolut nödvändigt för att det över huvud taget skall finnas liv på jorden..

Den klimatologiska medvetenheten verkar emellertid inte ha slagit igenom riktigt bland världens ledare. Det har beräknats att omkring 1500 av dem som anländer till Davos gör så i privata jetplan. Så icke  den 16-åriga klimatprofetissan Greta Thunberg, som valde att ta tåget till Davos. Eljest har mycket av uppmärksamheten kring Davos-mötet kretsat kring USA-presidenten Donald Trumps frånvaro. https://www.theguardian.com/global-development/2019/jan/22/record-private-jet-flights-davos-leaders-climate-talk

Maurice Strong varnade 1972 för att vi bara hade tio år på oss för att ”hejda katastrofen”.

Sagda domedagshysteri är som vi alla vet tämligen utbredd i dessa yttersta av dagar. 87 så kallade influencers gick i Expressen den 24 januari ut i ett upprop riktat mot statsminister Stefan Löfven. ”Släpp taget om väljarstödet, Löfven, ,uppmanade de klämkäckt statsministern. ”Våga vara obekväm och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor med en statlig hockeytackling.” http://www.ttela.se/nyheter/sverige/87-influencers-i-klimatupprop-1.12703400

Sedan återstår givetvis att se hur Löfven hanterar dessa ”visdomsord” från ett gäng hjärntvättade B-kändisar och nobodys vilka i klimatalarmismens tidevarv ser en chans att göra sig ett namn. Den enda undertecknare jag kände igen var den hyfsat kända skådespelerskan Eva Röse.

Domedagsretorik är definitivt ingen nyhet i de här sammanhangen. Redan 1972 hävdade Maurice Strong, en kanadensisk affärsman och diplomat som var biträdande generalsekreterare i FN, att ”vi har tio år på oss att hejda katastrofen”. Eftersom ingen märkbar miljökatastrof inträffade de påföljande tio åren kan man kanske anta, att vi faktiskt lyckades rätt bra. https://samtiden.nu/2018/10/vi-har-tio-ar-pa-oss-idag-liksom-1972/

Detta hindrade inte Noel Brown, en före detta amerikansk director för FNs miljöprogram, att 1989 påstå att vi hade ”ett tioårigt fönster av möjligheter” på oss i syfte att hejda den kataklysmiska utvecklingen. Någon fullskalig katastrof hade dock inte skett 1999, så nu måste väl ändå domedagsprofetiorna vara uttömda? Nejdå. 2006 menade NASA-forskaren James Hansen att det närmaste decenniet skulle Manhattan sjunka i havet och jordens arter utplånas till hälften.

Al Gore gör reklam för sin nya film enligt en amerikansk karikatyrteckning.

Men inget som ens var i närheten av dessa dystopiska spådomar materialiserades. Skam den som ger sig, dock. 2018 var det dags för Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, att deklarera att ”hela världen måste drastiskt öka tempot och de kommande åren blir helt avgörande”. Rockström utnämndes av tidskriften Miljöaktuellt 2012 och 2016 till ”miljömäktigast” i Sverige. Den som lever får se.

Visst ja, jag höll på att glömma charlatanernas charlatan, den förre amerikanske vicepresidenten och senatorn Al Gore – som lyckligtvis aldrig lyckades bli USAs president – vilken i samband med att han mottog Nobels fredpris i Oslo i december 2007 varnade för att Nordpolens is kunde vara borta inom sju år. Isen är dock kvar ännu drygt elva år senare och tycks dessutom, i likhet med de isbjörnar som påstods vara utrotningshotade till följd av det milda klimatet, leva och ha hälsan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Kv8ELE/nordpolens-is-borta-om-sju-ar

En klimatförkunnare av det något blygsammare formatet är förre meteorologen Pär Holmgren, numera Miljöpartiets (surprise) toppkandidat inför valet till Europaparlamentet. Denne siade 2006 om att snön var på väg att försvinna för alltid och att vi inom den närmaste 20-årsperioden inte längre skulle komma ihåg hur man åker skidor – Vasaloppet skulle därmed tillhöra historien. https://www.expressen.se/nyheter/snon-pa-vag-att-forsvinna-for-alltid/

Snön utanför min balkong trotsar Pär Holmgrens förutsägelser om att den skulle vara försvunnen vid det här laget. Foto: Tommy Hansson

Ja, så där håller det på. Läs gärna den alltid läsvärde och initierade Ronie Berggrens blogganalys Klimatapokalyps kontra Antikrist – vilken hotbild bör vi ta på allvar? http://www.ronie.se/kristendom/2018/12/07/klimatapokalyps-kontra-antikrist-vilken-hotbild-bor-vi-ta-pa-allvar/?fbclid=IwAR1k_v5vfKtueYI43gH2IEqkN8diMt7ox6wAwqI0Feyd-WGAD5kMJ9MwELM

Ni kan också med fördel ta del av mitt blogginlägg Är klimatalarmismen på väg utför? från 2013, där jag bland annat konstaterar inte bara att polarisarna växt i likhet med beståndet av isbjörnar utan också att vi här uppe i Norden hade ett avsevärt varmare klimat på vikingatiden för mer än 1000 år sedan; detta berodde garanterat inte på några utsläpp av växthusgaser från bilar eller industri. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/24/ar-klimatalarmismen-pa-vag-utfor/

 

 

Nya uppgifter: Trump kan tillåta spionen Pollard flytta till Israel

Den nu 63-årige Jonathan Pollard kan enligt nya uppgifter tillåtas flytta till Israel i samband med invigningen av den nya USA-ambassaden i Jerusalem i maj.

I maj planerar USA att flytta sin ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem i samband med högtidlighållandet av staten Israels 70-årsjubileum. Det är inte alls omöjligt att president Donald J. Trump kommer att närvara vid den historiska ceremonin. http://www.varldenidag.se/nyheter/usa-flyttar-ambassaden-till-jerusalem-i-maj/reprbz!oLYQzaEFUqPrm3O4FofV9w/

Det cirkulerar nu uppgifter som tyder på att Trump i samband med ambassadflytten kommer att tillåta den före detta israeliske spionen Jonathan Pollard att flytta till Israel, som han betraktar som sitt hemland. Pollard, som är född i en judisk familj i Galveston, Texas 1954, är en tidigare civilanställd underrättelseanalytiker vid den amerikanska flottan som 1986 erkände sig skyldig till att ha överlämnat sekretessbelagda dokument till Israel. https://www.timesofisrael.com/trump-could-let-pollard-go-to-israel-in-honor-of-embassy-launch-report/

Jonathan Pollard vid tiden för sitt gripande 1985.

Genom att erkänna sin skuld hoppades Pollard kunna undgå en livstidsdom. Dessa förhoppningar slog fel – Jonathan Pollard blev således den förste amerikan någonsin som fick livstidsstraff för att ha spionerat för en vänligt sinnad nation. Detta kunde av allt att döma ske sedan den dåvarande amerikanske försvarsministern, Caspar Weinberger, utövat starka påtryckningar mot det amerikanska domstolsväsendet.

I november 2015 frigavs emellertid Pollard men belades med stränga restriktioner, vilka bland annat förhindrat honom som ortodox jude att fira gudstjänst i synagogan på Manhattan i New York, där han bosatte sig. Han förbjöds också att, ehuru israelisk medborgare, resa till Israel under en tid av fem år efter frigivningen.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/11/22/israel-spionen-jonathan-pollard-frigiven-i-usa/

Den troende juden Jonathan Pollard har förklarat sitt spioneri med att ”the American intelligence establishment collectively endangered Israel´s security by withholding crucial information.” Pollard har alltid stått för vad han gjorde och ingen förnekar heller att han gjort sig skyldig till brottslig handling. Straffet, som normalt borde ha renderat Pollard högst tio års fängelse, blev dock orimligt hårt.

Många i Israel betraktar Jonathan Pollard som en stor patriot och hjälte.

I den judiska staten Israel betraktar många, inklusive premiärminister Benjamin Netanyahu, Jonathan Pollard som en hjälte. Den sistnämnde har också fått flera offentliga platser och gator i Israel uppkallade efter sig. Ett torg i Jerusalem döptes exempelvis om inför den amerikanske presidenten George W. Bushs besök i Israel 2007. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/124739

 

”Allahu Akbar” när Kalifatet slår till i New York

Sayfullo Saipov: ISIS-anhängare som skrek ”Allahu Akbar” efter att ha dödat åtta och skadat minst 12 personer i New York.

Åtta personer mördades och minst tolv uppges ha skadats då en 29-årig jihadist vid namn Sayfullo Saipov i en skåpbil plöjde fram mot färdriktningen på en cykelväg i närheten av det forna World Trade Center på Manhattan i New York. Saipov skall ha kommit in i USA på laglig väg 2010.

Som så ofta i sådana här sammanhang beskrivs den ifrågavarande terroristen som ”väldigt vänlig”, en som inte gör en fluga förnär. Saipov har arbetat som chaufför åt företaget Uber men har även titulerats lagerarbetare. https://www.expressen.se/nyheter/arbetade-som-uberchauffor-beskrivs-som-valdigt-vanlig/

Efter att kraschat in i en skolbuss – en skola ligger i anslutning till färdvägen – lämnade Saipov fordonet, beväpnad med en luftpistol och ett paintball-gevär. Enligt vittnen skrek han det islamska slagordet ”Allahu Akbar” (Gud är större). Han sköts av polis men överlevde dessvärre och fördes till sjukhus för operation.  Terroristen hade i sin ägo ett brev där han förklarade sin lojalitet till Kalifatet, det vill säga terrorrörelsen IS.

Efter jihadistdådet i New York.

Av de åtta dödsoffren var fem argentinska medborgare och en belgare.

Jihadistdådet på Manhattan har beskrivits som det värsta i sitt slag i USA sedan attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001. Liksom då saknas det inte röster som väljer att lägga skulden på USA och dess Mellanöstern-politik, där den värsta försyndelsen av alla givetvis är att stödja den judiska staten Israel.

I en kommentar på Facebook heter det exempelvis: ”Vet att det kan verka hjärtlöst men USA förtjänar dessa terrorister!!!”

Uzbekistan är en auktoritär diktatur utan kust i Centralasien där en stor majoritet av de cirka 32 miljoner invånarna bekänner sig till islam. Det finns även ett antal kristna kyrkor av olika slag i landet. https://en.wikipedia.org/wiki/Religion_in_Uzbekistan

Uzbekistan blev formellt självständigt från Sovjetunionen 1991 och styrdes fram till 2016 av envåldshärskaren Islam Karimov, som avled i fjol. Hans efterträdare, Sjavkat Mirszjiajev, fick nära 100 procent av rösterna vid det val som gav honom makten. https://www.expressen.se/nyheter/darfor-exporteras-terror-fran-uzbekistan/

Stockholms-terroristen Rakhmat Akilov är också bördig från Uzbekistan.

Av detta framgår att de medborgerliga rättigheterna sitter minst sagt trångt i landet, vars härskare får sämsta möjliga betyg – 7,0 – avseende frihet och demokrati av organisationen Freedom House.

Också den lastbilsterrorist som erkänt terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april i år, 39-årige Rakhmat Akilov, är bördig från Uzbekistan. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/11/efter-lastbilsterrorn-de-tio-varsta-grodorna/

Det skall tilläggas att den uzbekiska regeringen lovat göra vad den kan för att bringa klarhet i terrordådet på Manhattan.

Så firade Hillary och Bill valsegern i förväg: bevis på viral video

Hillary Clinton efter att ha förlorat presidentvalet till Donald Trump. Allvarligt sjuk – eller ”bara” fyllsjuk?

Man skall aldrig ta ut någon seger i förskott.

Det är ett gammalt talesätt som, i likhet med de flesta traditionella visdomsord, innehåller en djup sanning. Just den här devisen blir smärtsamt aktuell när vi studerar fallet Hillary Clinton.

En kort videofilm som läckts av en person som var närvarande vid Hillary Clintons valvaka senast, och som på kort tid har setts av över en miljon människor på nätet, vittnar om hur Hillary, maken Bill och dottern Chelsea sprudlar av glädje när de tror att Hillary vunnit valet över Donald Trump den 8 november. Videon här: https://www.youtube.com/watch?v=NKhGEeZSQs0&t=53s

Bill Clinton, den gamle horbocken och kvinnoförnedraren, skuttar omkring som en liten skolflicka när han tror att segern är i hamn. Det är motbjudande att se, särskilt när man inser att han sannolikt tänker på vilka möjligheter som öppnar sig att åter få trakassera kvinnor i Vita huset. Hillary och Chelsea förenas i en glädjefylld kram medan Bill hoppar omkring.

Det är känt sedan tidigare att Hillary har allvarliga alkoholproblem.

Jag vet inte i vilket skede av valnatten dessa scener utspelades, men de var strax därefter förbytta i chock och tragik. Enligt vittnesmål på plats söp Hillary sig full så till den grad att hon inte klarade av att hålla det sedvanliga concession speech där hon erkänner sig besegrad och tackar sina anhängare för deras stöd. Det talet fick hon i stället hålla på ett hotell på Manhattan dagen efter den för henne och Clinton-lägret katastrofala valutgången.

I videon hävdas vidare att en betydelsefull anledning till att Clinton-gänget kände sig så säkra på segern var, att man genom systematiskt valfusk försäkrat sig om röstövervikt i ett antal delstater. När de verkliga resultaten började strömma in sjönk stämningen av naturliga skäl till bottennivå, och Hillary började titta djupt i flaskan och gå löst på de medarbetare hon skyllde valnederlaget på. Kampanjledaren John Podesta skall ha råkat särskilt illa ut, men även Bill Clinton skall ha fått sin släng av sleven.

Att Hillary har alkoholproblem är ingen nyhet. Det konstaterades i samband med hennes försök att bli Demokraternas presidentkampanj 2008, det har uppmärksammats vid spektakulära krogbesök och det noterades även i den senaste valrörelsen innan urartningen vid valvakan.http://truepundit.com/secret-service-security-detail-hillary-clinton-was-drunk-the-morning-of-campaign-rally/

Några iakttagare har påpekat att efter valnederlaget såg Hillary Clinton ut som döden själv – stripigt hår och alldeles grå i ansiktet: https://www.youtube.com/watch?v=z5ed3m5_XwM Den dröm hon haft sedan gymnasiet – att en dag bli USAs första kvinnliga president – hade gått i kras.

Det är fullt möjligt att Hillary verkligen var sjuk och inte bara fyllsjuk. Det har många gånger påpekats att hennes stundom irrationella beteende kan tyda på en allvarlig sjukdom. Syfilis, autism och överkänslighet mot stress har nämnts i sammanhanget. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/08/hillary-clintons-bisarra-beteende-vacker-fragor/

Hillary Clinton på Haiti.

Frågan är om Hillary Clinton och/eller personer omkring henne inte drar sig för mord i syfte att sätta åt personer som de anser kan skada dem. Efter valet hittades Monica Petersen, en reporter som undersökte allvarliga brott inklusive barnprostitution som Clinton-stiftelsen kan ha begått i  på Haiti, död under suspekta omständigheter. Läs mer här: http://www.thepoliticalinsider.com/election-woman-investigating-clinton-foundation-crimes-found-dead/

Det kan naturligtvis tänkas att Clinton-kotteriet är helt oskyldigt till Petersens död. Det är emellertid ett obestridligt faktum att Bill och Hillarys Clintons väg till makten och därefter är kantad av ett stort antal mystiska dödsfall, ett ämne jag tidigare skrivit om på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/10/sex-mystiska-dodsfall-och-morklaggningar-bill-och-hillary-clintons-historia/

Det må vara hur som helst med detta. En sak står fullständigt klar för mig: världen är säkrare utan en president Hillary Clinton, lidande av grava alkohol- och hälsoproblem, med kärnvapenknappen inom räckhåll.

 

Hillary var full och våldsam: därför kunde hon inte tala på valnatten

Inga muntra miner när Hillary slutligen erkände sig besegrad – från vänster Bill Clinton, Hillary Clinton och vicepresident-kandidaten Tim Kaine.

Det står nu klart varför Hillary Clinton avstod från att hålla det sedvanliga concession speech – där den förlorande kandidaten i ett presidentval erkänner sig besegrad och tackar sina anhängare för deras insatser i valrörelsen – på valnatten. Hon var helt enkelt alltför berusad och upprörd för att klara det.

En reporter från CNN som befann sig i Clinton-lägret å yrkets vägnar avslöjade sanningen för en vän, som i sin tur vidarebefordrade uppgiften till radiovärden Todd Kincannon. Reportern rapporterade in förhållandet till sin redaktion, som dock inte offentliggjorde storyn då man hade bestämt sig för att inte publicera några ”bunkerhistorier” från Clinton-lägret. https://therealstrategy.com/hillary-attacked-podesta-restrained-trump-won/#

Enligt CNN-reportern söp Hillary till ordentligt när det under valnatten började gå upp för henne att hon skulle förlora till den avskydde Donald Trump. De drömmar hon närt ända sedan sin gymnasietid om att en gång bli USAs första kvinnliga president skulle slås i spillror, och det av en smått bisarr affärsman som tagit upp politiken som hobbyverksamhet på äldre dagar.

Hillary Clinton är inte känd för att spotta i glaset…

Det blev helt enkelt för mycket för Hillary. Hon drabbades av ett slags psykotiskt anfall framkallat av djup besvikelse och alkohol och gick enligt uppgift till fysiskt angrepp mot sina kampanjmedarbetare Robby Mook och John Podesta; det var den senare som skickades fram på valnatten för att tacka medarbetarna medan hon själv lyckades samla sig så pass mycket att hon ringde upp Trump och gratulerade honom till valsegern.

De nu aktuella men nedtystade uppgifterna om Hillary Clintons handlingsmönster stämmer väl överens med tidigare uppgifter från bland andra Secret Service-medarbetare, som vittnat om Hillarys ibland våldsamma och irrationella beteende och om hennes extremt grova språkbruk vid sådana tillfällen.

Enligt tidigare Secret Service-mannen Gary Byrnes bästsäljande bok Crisis of Character (Center Street 2016) hade Hillary under Bill Clintons presidenttid på 1990-talet för vana att gå lös på maken med vad som fanns till hands, vilket kunde resultera i exempelvis blåtiror. http://thehill.com/blogs/in-the-know/in-the-know/282330-ex-secret-service-agent-clinton-occasionally-violent

Gary Byrnes avslöjande bok om makarna Clintons stormiga förhållande toppade New York Times bestsellerlista i somras.

Hillary höll i stället det sedvanliga talet dagen därpå i Stora balsalen (Grand Ballroom) i Hotel New Yorker på Eight Avenue mitt emot Madison Square Garden på Manhattan. Demokratiska partiets valvaka hade hållits i Jacob K. Javits Convention Center en bit därifrån. Den senare anläggningen hade valts på grund av sitt glastak, vilket skulle illustrera att Hillary spräckte ”glastaket” genom att bli USAs första kvinna att nå presidentposten.

Den besvikna och våldsamma kandidaten fick enligt tillgängliga uppgifter hållas tillbaka på ett handgripligt sätt under den korta stund anfallet varade. En läkare fick sedan ge henne lugnande medel.

Edward Klein, författare till Hillary-boken Guilty as Sin (Regnery Publishing 2016) som kom ut någon vecka före valet, vilken intervjuas i Steve Malzberg Show på kabel-TV via länken här ovan, berättar vidare att fru Clinton ringt upp en väninna på valnatten och gråtit okontrollerbart så att det knappt gått att höra vad hon sade. https://en.wikipedia.org/wiki/Steve_Malzberg

Här mer om Edward Kleins bok Guilty as Sin; författaren var tidigare redaktör för The New York Times Magazine: http://www.washingtontimes.com/news/2016/oct/4/ed-klein-hillary-is-guilty-as-sin/

Bill Clinton efter Hillarys ”specialbehandling”.

Clinton skall enligt uppgift ha skyllt valförlusten på FBI-chefen James Comey samt även på president Obama, som hon menade borde ha gjort mer för att abortera FBIs undersökning av hennes oansvariga och kanske brottsliga hantering av e-mejl innehållande statshemligheter. E-mejl som i varje fall Julian Assanges WikiLeaks lyckades utmärkt väl att hacka.

Som Ed Klein säger till Steve Malzberg i nämnda inslag: ”Med Clintons är det så att det alltid är någon annans fel.”

Klein säger i inslaget, på frågan om det nu är slut på familjen Clintons korrumperande inflytande i USA-politiken, att så är det nästan säkert: de kommer inte att kunna hämta sig efter nederlaget mot Trump och kommer inte att kunna fortsätta dominera det Demokratiska partiet. Också deras tvivelaktiga stiftelse kommer med största sannolikhet att tappa avsevärt i lyskraft. Och Hillary själv kommer knappast att bli mer än en fotnot i historien som en som försökte bli president två gånger och misslyckades båda gångerna.

Ed Klein förutspår i stället att den demokratiske operatör som kommer ut ur valförlusten mest med äran i behåll är president Barack Obama, som kommer att ha kvar sitt inflytande i partiet och fungera som något slags grå eminens. Familjen Obama kommer också att bo kvar i Washington, D. C. inte så långt från Vita huset.

Donald J. Trump vann en klar seger enligt det elektorssystem som råder i USA men fick totalt färre antal röster – det är i skrivande stund oklart hur stor Hillarys övervikt blev. Därmed inte sagt att Clinton nödvändigtvis hade vunnit om USA inte hade haft elektorssystemet utan endast gått på det sammanlagda antalet röster. De båda kandidaterna hade nämligen i det senare fallet tvingats använda en helt annan kampanjstrategi och det är enligt expertisen omöjligt att säga hur det i så fall hade gått.

I en del vallokaler gick det på grund av valfusk bara att rösta på Clinton.

Här en analys i detta intressanta ämne i The Washington Post:  https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/11/14/trump-lost-the-popular-vote-that-doesnt-mean-he-would-have-lost-a-popular-vote-election/

Dessutom hade Trump mycket väl kunnat ta hem spelet även om det totala röstetalet om det inte på en del ställen fuskats med såväl valmaskiner som röster från illegala invandrare. Enligt Gregg Phillips från organisationen Vote Fraud.org avlämnades röster från så många som drygt 3 miljoner illegala invandrare, alltså icke röstberättigade personer.http://www.infowars.com/report-three-million-votes-in-presidential-election-cast-by-illegal-aliens/

Personligen känner jag mig extremt lättad över att inte den dokumenterat obalanserade – för att inte säga fullständigt galna – Hillary Clinton inte kom närmare kärnvapenknappen än ett förlorat presidentval.

 

Trumps seger i USA-valet: Väljarna har tröttnat på politisk korrekthet

En försonlig Donald Trump mötte sina anhängare efter segern tillsammans med hustrun Melania och yngste sonen Barron.

Först Brexit. Sedan fick Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. Och nu har Donald J. Trump vunnit presidentvalet i USA i kraft av ett ointagligt antal elektorsröster. 2016 blir onekligen ett minnesvärt år ur min personliga synvinkel sett…

Jag är normalt rätt usel på att förutsäga kommande skeenden. Trodde exempelvis på både John McCain och Mitt Romney i de båda senaste amerikanska presidentvalen. Har inte haft någon riktig så kallad magkänsla. Det var dock annorlunda den här gången. Sedan ungefär en vecka har jag haft en ganska bestämd känsla av att det här valet var vikt för Trump och lät mig inte rubbas trots knappt övertag för Clinton i de flesta mätningar.

När jag gick till sängs vid elvatiden på kvällen natten mot onsdag hade jag därtill en lätt och harmonisk känsla av att det här nog kommer att gå vägen utan att jag behöver sitta klistrad vid TVn eller datorn hela natten. När jag vaknade till några timmar senare slog jag på datorn lagom för att kunna konstatera, att Trump just tagit hem Kentucky och Indiana Bra, tänkte jag och gick och knöt mig igen.

Så småningom gick jag upp igen och nu var det begravningsstämning i samtliga svenska TV-kanaler som hade valvakor. Härligt, det här kan bli något, tänkte jag då. Kanske min mag- eller kanske hjärtekänsla visar sig vara korrekt den här gången? Så blev det också. När jag inmundigade frukost vid sjutiden på morgonen var segern så gott som klar, bara de sista elektorsrösterna upp till ointagliga 270 fattades.

Ända sedan Donald Trump kungjorde sin kandidatur har jag haft känslan att han verkligen är Försynens man i det här valet. Det behövdes någon ”utifrån” med friskt perspektiv på politiken för att befria USA – och i ett vidare perspektiv världen – från det korrupta och i vissa avseenden kanske också rent kriminella inflytandet från familjen Clinton och Obama-administrationen, med dessas gamla trötta politiska korrekthet men i total avsaknad av egna idéer.

Jag instämmer med andra ord inte alls i den klichéartade ”klokskapen” att vi hade att göra med två dåliga kandidater, där det gällde att välja den minst dåliga/e. Som jag ser det är Donald Trump mer än väl kvalificerad att leda USAs vidare öden och äventyr. Hillarys i stort sett enda budskap var å andra sidan att hon var kvinna och att hon därmed skulle spränga ”glastaket” och bli USAs första kvinnliga statschef. Det räckte inte.

Dags för såväl vänner som fiender till Donald Trump att vänja sig vid den här bilden…

Jag menar utifrån mitt kristet-konservativa perspektiv att utgången av USA-valet 2016 visar att Gud, trots allt, inte övergivit Amerikas Förenta stater. Nu åligger det president elect Donald Trump och hans kommande administration att leva upp till sitt ansvar, vilket naturligtvis inte kommer att bli världens lättaste uppgift. God hjälp har han dock av det faktum att kongressens båda kamrar alltfort har republikansk majoritet. Några frågetecken finns, som till exempel Trumps syn på frihandeln och hans inställning till NATO-samarbetet och Ryssland.

Jag är helt för att USA skall ha ett i görligaste mån konstruktivt samarbete med Putins Ryssland och inte söka konfrontation, men samtidigt bör den kommande presidenten inte hysa några illusioner om Vladimir Putins fredsvilja eller inställning till västvärlden. Eller för den delen den ryska regimens inställning till demokrati och mänskliga rättigheter, vilken är minst sagt bristfällig.

Det har sedan den för många chockartade valutgången diskuterats, hur det kunde gå som det gick. Rent allmänt är jag övertygad om att etablissemangsmedia gravt underskattade det utbredda missnöjet med Hillary Clintons kandidatur och den motvilja – för att inte säga vämjelse – hennes person faktiskt och enligt min mening med all rätt väcker på sina håll. Hon har gång på gång påkommits med lögner, fiffel och troligen också ren brottslighet men varje gång lyckats åla sig ur besvärligheterna genom att hon hållits under armarna av Obama-administrationen eller FBI. Hennes och maken Bills politiska historia är kantad av egendomligheter:https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/10/sex-mystiska-dodsfall-och-morklaggningar-bill-och-hillary-clintons-historia/

I Sverige tycks media och utrikesbedömare över huvud taget inte känna till dessa fakta utan nöjer sig med att tala om ”hatet” mot Hillary Clinton närmast som ett resultat av att hon är en ”stark kvinna”, vilket förklaras provocera framförallt äldre ”arga vita lågutbildade män” – det vill säga den kategori väljare som ”expertisen” här hemma outtröttligt predikar stödjer Donald Trump. Det som till sist visade sig fälla avgörandet var dock att fler vita kvinnor och så kallade latinos än väntat visade sig rösta på Trump. En fråga som inte nämndes alls i den svenska valbevakningen var Trumps vallöfte att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. http://www.sydsvenskan.se/2016-11-03/trump-flirtar-med-israel

Trump var populärare bland kvinnor än många hade väntat sig.

En av de bättre analyserna av Trumps övertygande valseger jag sett har levererats av den kända anti-jihadisten Pamela Geller. Denna framhåller bland annat:

More specifically, Trump won because he convinced a great number of Americans that he would destroy political correctness. http://pamelageller.com/2016/11/trump-won-leftist-political-correctness-inspired-terrifying-backlash.html/

En av de mer insiktsfulla svenska kommentatorerna, en kommunikationsexpert som framträdde i en av TV-kanalerna, underströk dessutom att Donald Trump är en mästerlig kommunikatör med förmågan att väcka känslor hos åhörarna genom sitt sätt att tala, sina gester och genom att använda sitt rikhaltiga register av ansiktsuttryck. Han låter helt enkelt övertygande och han är därtill underhållande. Hans reseschema till olika platser och olika arenor har också varit minst sagt hektiskt, och han lyckades genomgående samla avsevärt fler åhörare där han drog fram än Hillary.

Den som följt den amerikanska valrörelsen på sociala medier har vidare inte kunnat undgå lägga märke till Donald Trumps ihärdiga och skarpa twittrande, där han regelmässigt refererat till motparten som ”Crooked Hillary” och mot slutet av valrörelsen bara som ”Crooked”. Han och hans medarbetare har oupphörligt slagit ner på Hillarys och hennes familjs skumraskerier inklusive den tvivelaktiga Clinton-stiftelsen. Minst sagt god draghjälp har Trump-kampanjen dessutom haft av WikiLeaks frontfigur Julian Assange, som vid flera tillfällen offentliggjort drivor med avslöjande mejl som hackats från Hillary Clintons och hennes närmaste medarbetares e-post.

Expresidenten och republikanen George W. Bush svek Trump och lade sin röst på Hillary Clinton. De två tycks trivas tillsammans.

Allt detta sammantaget har givit resultat. Trumps kampanj har lyckats nå ut med sitt budskap i en helt annan utsträckning än Hillarys kampanj, trots att denna kunnat utnyttja Obama-administrationens samlade resurser. Inte ens rapporterat valfusk på en del håll kunde hindra Trump från att vinna – på flera platser rapporterades exempelvis om valmaskiner som ändrade röstresultatet från Trump till Clinton. http://newsvoice.se/2016/11/09/omfattande-valfusk-avslojat-usa-det-gar-bara-att-valja-clinton/

Inte många, om ens några, representanter för det politiska snack-etablisemanget förutsåg denna utgång av det amerikanska presidentvalet i nådens år 2016. Litet roligt är det i sammanhanget att titta på detta klipp från den notoriske vänstermannen Bill Mahers TV-show när Donald Trumps kampanj just lämnat startgroparna. Maher, hans panel och åhörare brister ut i hånfulla skrattsalvor när den konservativa opinionsbildaren Ann Coulter deklarerar att hon anser att Trump av alla republikanska kandidater har störst möjlighet att lyckas i ett presidentval: https://worldisraelnews.com/watch-tv-panel-laughs-at-prediction-of-a-trump-presidential-victory/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Netanyahu+Congratulates+Trump%21+Jerusalem+Mayor+Urges+Trump+to+Move+US+Embassy&utm_campaign=20161109_m135424888_%5BNA-UWI%5D+Netanyahu+Congratulates+Trump%21+Jerusalem+Mayor+Urges+Trump+to+Move+US+Embassy&utm_term=watch_btn_dark_png

Men vann, det gjorde han, och det eftertryckligt vad elektorsrösterna beträffar (även om det när detta skrives ser ut som om Hillary Clinton skulle inhösta flest antal röster totalt). Därmed placerar han republikanska svikare som familjen Bush, vilken föredrog att rösta på Clinton, längst in i skamvrån. Busharna känner sig uppenbarligen mer hemma med Crooked Hillary och hennes hejdukar än med sitt eget partis kandidat.

Hillary Clinton kände sig tydligtvis så pass tillplattad efter förlusten att hon först avstod från att hålla det övliga concession speech där den förlorande kandiaten inför sina anhängare erkänner sig besegrad och gratulerar motståndaren till segern. Långt om länge höll hon dock med gråten i halsen det beramade talet på Hotel New Yorker i hjärtat av Manhattan (där jag för övrigt bodde ett par månader sommaren 1980 då jag praktiserade på tidningen The News World). https://www.good.is/articles/hillary-clinton-concession-speech

Hade hon stått vid sin föresats att inte tala hade det varit första gången detta skett sedan presidentvalet 1892, då demokraten Grover Cleveland besegrade den sittande presidenten, republikanen Benjamin Harrison, och därmed gjorde come-back som president efter att ha varit Harrisons företrädare på presidentposten.

Harrison hade  ett fullgott skäl att inte hålla detta tal – hans hustru var svårt sjuk och Harrison föredrog att hålla sig hemma och stötta henne, vilket han också gjort under större delen av valkampanjen. Den gentelemanna-mässige Cleveland svarade med att dra ner betydligt också på sin egen valkampanj. Grover Cleveland är den ende i USAs historia som valts till president i två icke sammanhängande ämbetsperioder. https://www.loc.gov/rr/news/topics/elect1892.html

Benjamin Harrison och Grover Cleveland möttes i valen 1888 och 1892 och vann varsin gång.

Hillary Clinton ringde även upp sin motpart och gratulerade honom till valsegern, något som även president Barack Obama uppges ha gjort. Båda anslog en försonlig ton och talade om att det är tid att hålla ihop landet och visa enighet över partigränserna, vilket givetvis hedrar dem. Detta gäller även Donald Trump, som i sitt segertal i New York räckte fram en olivkvist med dessa ord:

Nu är det tid för USA att läka såren. Till alla demokrater, republikaner och oberoende säger jag att det är dags att sluta oss samman som ett enat folk.

Jag kan inte låta bli att avsluta den här bloggtexten med att hänvisa till den dråpliga psykolog, som i etablissemangsmediernas stolta flaggskepp Dagens Nyheter uppmanar de hysteriska föräldrar som upplever den presidentvalde Donald Trump som en katastrof och ett hot mot fred och frihet i hela världen att inte skrämma upp sina barn med domedagsscenarion: http://www.dn.se/livsstil/psykologen-sa-pratar-du-med-ditt-barn-om-trump/

Bara i Sverige.

Nu säger jag adjö till Sverige och ägnar mig åt forskning i New York

 New York University (NYU) i Greenwich Village – min kommande arbetsplats.

I dag, på månaden aprils första dag, har jag fått ett besked som kommer att förändra min tillvaro på ett ganska radikalt sätt framöver. Jag har blivit erbjuden en forskartjänst på The Institute for Cold War Studies vid New York  University. Parallellt därmed kommer jag att bekläda en biträdande gästprofessur i ämnet Political Science (statsvetenskap) för en tid av två år, sedan får vi se om det blir förlängning eller inte.

Jag kan tacka min enkla blogg för den här möjligheten – jag har en vecka på mig att tänka över erbjudandet men kan redan nu avslöja, att jag kommer att tacka ja – eftersom den har en förhållandevis stor läsekrets i USA. New York University är kanske inte ett av de mer illustra universiteten i USA, men det går definitivt inte av för hackor. Grundad redan 1831 finns bland denna läroanstalts alumner så distinkta namn som Woody Allen, Alec Baldwin och Angelina Jolie.

 Woody Allen: en av NYUs mer firade alumner.

Eftersom jag redan ser ganska ”hipp” ut med runda designglasögon, intellektuellt skägg och hästsvans kommer jag att smälta fint in i det hippa området Greewich Village på Manhattan, där campusområdet är beläget och där jag även kommer att bo. Jag propsade på att få en betald hemresa varannan månad, vilket också beviljades. Min bostad i Södertälje behåller jag. Med min nya, oförskämt höga lön kommer jag inte att ha några problem att hålla mig med två bostäder.

Tyvärr kommer jag naturligtvis inte att kunna ägna mig åt kommunalpolitiken i Södertälje eller landstingspolitiken i Stockholms län och kommer därför att avsäga mig min fullmäktigeplats och övriga uppdrag jag har. Mitt medlemskap i Sverigedemokraterna behåller jag dock givetvis.

New York är en gammal bekantskap som jag nu således får nöjet och privilegiet att åter stifta bekantskap med. Här var jag sommaren 1980 verksam som journalistpraktikant vid dagstidningen The News World. Tidningen bytte några år senare namn till The New York City Tribune, för vilken jag var korrespondent i Sverige 1988-90 då tidningen tyvärr lades ned.

 Kommunisten och spionen Alger Hiss dömdes för mened till fem års fängelse.

Mitt huvudsakliga forskningsprojekt kommer att omfatta spionavslöjandena i USA i slutet av 1940- och början av 1950-talet, som  jag tidigare skrivit en del om i tidskriften Contra. Jag kommer särskilt att koncentrera forskningen till den som sovjetisk spion avslöjade utrikespolitiske tjänstemannen Alger Hiss, som bland annat hade en amerikansk nyckelroll i samband med FNs bildande.

Eftersom brotten Hiss anklagades för var preskriberade då han ställdes inför rätta i början av 1950-talet, kunde han endast dömas till fem års fängelse för brottet mened. Han förnekade inför rätta att han var kommunist, ett faktum som dock kunde styrkas genom vittnesmål av den avhoppade kommunisten och senare konservative skriftställaren Whittaker Chambers.

Jag behöver knappast säga att jag brinner av iver att få sätta tänderna i detta spännande forskningsprojekt. Bland annat hoppas jag få göra intervjuer med Hiss sentida släktingar, som jag sedan sannolikt kommer att publicera i ett antal nummer av tidskriften Contra.

 I New York City Tribune skrev jag bland annat om utredningen av mordet på Olof Palme.