Så blev Merkel en katastrof för Tyskland och Europa

Angela Merkel avgår efter 16 år som tysk förbundskansler. Hennes politik har i väsentliga avseenden inneburit en katastrof för Tyskland och Europa.

”Det är bara att buga för hennes insats för Tyskland och Europa. Hon har varit väldigt viktig, och gjort en väldigt, väldigt stark insats.” https://omni.se/eus-ledare-hyllade-merkel-hon-ar-ett-monument/a/Jxv0kJ
   
Så uttryckte sig Sveriges avgående statsminister Stefan Löfven till TT då han vid EUs toppmöte i slutet av oktober hyllade Tysklands likaledes avgående förbundskansler Angela Merkel. Liknande tongångar hördes från andra toppar inom EU.

Angela Merkel, född 1954, har hunnit avverka 107 EU-toppmöten under sina 16 år vid makten. Det kan inte råda någon tvekan om att hon spelat en ytterst betydelsefull roll inom den Europeiska unionen, och många har också uppfattat henne som unionens faktiska ledare.
  
Eftersom så många andra har sjungit hennes lov – såsom brukar ske när en ledare avgår – finns all anledning att här ta upp hennes mindre goda insatser. Dessa är sannolikt så destruktiva för Tyskland och Europa att de överskuggar allt det andra. Jag syftar noga taget på två frågor: energipolitiken och immigrationspolitiken.

Likheter Merkel-Thatcher. Angela Merkel föddes i Hamburg i dåvarande Västtyskland den 17 juli 1954 som Angela Kasner i en familj som hade polsk bakgrund på fädernet. Fadern var präst, och då han blev kallad att tjänstgöra som ledare för det lokala prästseminariet i Templin i Östtyskland flyttade familjen dit. https://sv.wikipedia.org/wiki/Angela_Merkel
  
Då modern var hemmaarbetande kom Angela aldrig att gå i östtysk förskola utan kom i kontakt med det kommunistiska utbildningsväsendet först på grundskolenivå. Som barn var hon ansluten till partiorganisationen Pionierorganisation Ernst Thälmann och litet senare gick hon med i den frivilliga rörelsen Freie Deutsche Jugend. Hon blev konfirmerad i kyrklig regi och inte enligt den sekulära modell som var bruklig i det kommunistiska Östtyskland.
  
Unga Angela visade sig ha fallenhet för studier. 1973 tog hon således studentexamen med högsta betyg och inledde universitetsstudier i fysikalisk kemi vid universitetet i Leipzig. Det kom att dröja till 1986 innan hon doktorerade i kvantkemi. Också den blivande maken Joachim Sauer, som hade med två barn från ett tidigare äktenskap i boet, var kemist; Angela Merkel har inga egna barn. Före äktenskapet med Sauer var hon under några år gift med Ulrich Merkel.
  
Det är för övrigt anmärkningsvärt att Merkel vad beträffar det ursprungliga yrkesvalet har mycket gemensamt med Margaret Thatcher (1925-2013), som var Storbritanniens premiärminister 1979-90 och som sådan en av västvärlden viktigaste ledare under det Kalla kriget. Thatcher inledde sin yrkesbana som forskande kemist vid Somerville College men blev sedan advokat med skatterätt som specialområde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Margaret_Thatcher

”Mutti” litade på magkänslan. Angela Merkel anslöt sig 1989, samma år som Östtyskland bröt samman, till det oppositionella partiet Demokratischer Aufbruch, som återföreningsåret 1990 gick samman med kristdemokratiska Christlich Demokratische Union Deutschlands (CDU). Det kan vidare nämnas att Merkel var talesperson för Östtysklands sista regering som leddes av Lothar de Maizière som också han blev kristdemokrat. Vid den historiska tyska återföreningen kom såväl Merkel som de Maizière att ingå i förbundsdagen redan från början. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lothar_de_Maizi%C3%A8re
  

2005 efterträdde Angela Merkel socialdemokraten Gerhard Schröder som förbundskansler.

Angela Merkel valdes, efter att ha tjänstgjort som partisekreterare i två år, till ordförande i CDU den 10 april 2000, då hon efterträdde Wolfgang Schäuble. Och den 22 november 2005 efterträdde hon socialdemokraten Gerhard Schröder som tysk förbundskansler. Innan dess hade hon hunnit pröva på regeringssysslor som federal minister för kvinno- och ungdomsfrågor 1991-94 och miljöminister 1994-98 då Helmut Kohl (1930-2017) var förbundskansler.
  
Merkel har av sin befolkning otvivelaktigt kommit att representera trygghet och kontinuitet och har betecknande nog fått smeknamnet Mutti (Morsan). Inom de båda områdena energipolitik och immigrationspolitik har hon emellertid genom att mer lita på sin magkänsla än på sitt i övrigt tämligen välutvecklade rationella förnuft fört Tyskland – och på samma gång EU-sfären – i en närmast katastrofal riktning.
  
Redan 2002 hade den rödgröna tyska regeringen ledd av Gerhard Schröder beslutat att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2022. Angela Merkel och hennes regering beslutade dock 2010 att förlänga driftstiden till i genomsnitt tolv år. https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rnkraft_i_Tyskland
  
Den händelse som kom att definiera Merkels nya energipolitik var den allvarliga olycka, förorsakad av en jordbävning med därpå följande tsunami, som inträffade vid kärnkraftverket i Fukushima i Japan i mars 2011. Hon kom då hastigt till slutsatsen att all kärnkraft i Tyskland måste avvecklas fram till 2022. Merkels Tyskland har lagt ner enorma summor på en energipolitisk omställning med tonvikt på vind- och solkraft. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fukushima-olyckan

Katastrofal omställning. Utbyggnaden av dessa osäkra och våldsamt fluktuerande energikällor uppges nu emellertid ha stagnerat. Precis som i Sverige vill folk inte ha bullrande vindkraftverk inpå knutarna, otympliga plåtschabrak som dödar fåglar och insekter i förfärande mängd. Följden har blivit att Tyskland tvingats fortsätta använda kolkraftverk vilka spyr ut allehanda giftiga ämnen och även koldioxid. https://kvartal.se/artiklar/energipolitik-i-tyskland/
  
Omställningen från den rena och effektiva kärnkraften har blivit en katastrof för alla som oroar sig för klimatet och dessutom kostat de tyska elkonsumenterna ofantliga summor: det tyska elpriset är högre än någon annanstans i Europa. Framtiden ter sig osäker: Tyskland avser att stänga ner kolkraften till 2038 och vilken kraftkälla som då skall lösa Tysklands energibehov står skrivet i stjärnorna. https://timbro.se/smedjan/tysklands-energiomstallning-blev-ett-klimathaveri/
 
Den tyska allmänheten tycks fortsatt vara skräckslagen inför kärnkraften, och i en undersökning daterad 2019 svarade 77 procent av de tillfrågade att de ville avveckla den. Motsvarande siffra vid en svensk undersökning vid samma tid var 19 procent. I Tyskland är det endast det nationalistiska partiet Alternative für Deutschland som är kritiskt till nedstängningen av kärnkraften.
  
Philip Franzén skriver i Kvartal den 17 mars 2021: ”Men trots massiv utländsk kritik står Angela Merkel hittills fast vid att låta projektet slutföras…Medan andra länder hellre kompletterar sin förnybara elproduktion med kärnkraft, planerar Tyskland att komplettera med naturgas.”

”Wir schaffen das”. När flyktingströmmen från Syrien drabbade Tyskland och Europa i sin helhet 2015 tvekade inte Angela Merkel att ta emot immigranterna med öppna armar. ”Wir schaffen das” (Vi ordnar det), förklarade hon entusiastiskt ungefär samtidigt som Fredrik Reinfeldt (M) manade oss svenskar att ”öppna våra hjärtan”. Sammanlagt tog Tyskland emot omkring en miljon personer från Syrien 2015. https://www.bloomberg.com/news/features/2021-09-18/berlin-s-arab-street-shows-merkel-immigration-legacy
  

Merkels immigrationspolitik har förändrat den demografiska och kulturella sammansättningen i Tyskland och Europa.

Senare erkände Merkel att hon haft fel: ”…vi både ignorerade problemet alltför länge och uteslöt nödvändigheten att finna en pan-europeisk lösning.” Hon har emellertid förnekat att den överdimensionerade invandringen lett till ökad terrorism. ”Tyskland kommer att förbli Tyskland”, har hon deklarerat, ”med allt som är kärt för oss. Men Tyskland har genomgått ständig förändring sedan begynnelsen av den federala republiken. Förändring är inte något dåligt. Det är en nödvändig del av livet.” https://www.dw.com/en/merkel-says-mistakes-made-in-germany-eu-concerning-refugees/a-19515071
  
2016 stämde en grupp advokater Angela Merkel inför en författningsdomstol i Karlsruhe till följd av att hennes våldsamt generösa immigrationspolitik inte hade prövats i parlamentet. På grund av att EUs yttre gräns kollapsade vällde mängder av asylsökande in i Tyskland. En del av dessa fortsatte sedan norrut och många hamnade slutligen i Sverige.
  
Liksom i Sverige har de invällande personerna, varav ett överväldigande flertal män, satt sin distinkta prägel på landet. I Berlin har immigranter från Syrien förändrat den kulturella verkligheten på ett oåterkalleligt sätt. Gatan Sonnenallee i den tyska huvudstaden går exempelvis under namnet Arabgatan. https://www.spiegel.de/politik/deutschland/fluechtlinge-zurueckweisung-an-der-grenze-laut-bundesregierung-zulaessig-a-1073404.html

Därför är fanatikern Annie Lööf är en fara för Sverige

När centerledaren Annie Lööf i en SVT-intervju den 10 november 2014 fick frågan om hon kunde tänka sig en invandring på 30 miljoner så att Sverige fick en befolkning i höjd med 40 miljoner svarade hon att det var inget hon ville utesluta: ”Ser inga problem med det”, blev svaret till intervjuaren Anna Hedenmo. Se länken ovan.

Att Lööf talat sig varm för globalistprofeten George Soros, som vill avskaffa alla nationsgränser, införa en helt fri invandring och ingripit i nationella angelägenheter i en rad länder – i Sverige gav han den vänsterextrema stiftelsen Expo en dusör som ledde till att den SD-fientliga organisationen Tillsammansskapet bildades inför valet 2014 – är därför helt stilenligt. https://nyheteridag.se/lackan-avslojar-george-soros-betalade-expos-grasrotsrorelse-for-att-paverka-valet-2014/

Om George Soros, född György Schwartz i Budapest 1930, utlät sig Annie Lööf nyligen på följande sätt på sitt Instagram-konto: ”En stark, modig person som gjort mycket gott.” Tilläggas kan att Soros genom en omfattande valutaspekulation var en av de finansiella aktörer som starkt bidrog till den djupa ekonomiska krisen i Sverige 1992, vilken medförde 500 procents inflation. Ekonomin räddades genom att regeringen på Ny Demokratis inrådan lät kronan flyta fritt.

Henry Kissinger och framlidne David Rockefeller – två av Trilaterala kommissionens grundare.

Att Annie Lööf är sugen på att bli Sveriges första kvinnliga statsminister är ett understatement. Jag är inte den enda bedömare som menar att det är svårt att hitta en mer olämplig kandidat för denna post än just Lööf. I en debattartikel i Expressen den 27 september 2018 skrev miljöpartisterna Birger Schlaug, före detta språkrör, och MaLou Lindholm, tidigare EU-parlamentariker, följande om Lööf:

Sverige behöver inte en statsminister – eller ens ett statsråd – som är medlem i en privat global organisation som bakom stängda dörrar har som syfte att leda världen. https://www.expressen.se/debatt/elitorganisationen-som-annie-loof-talar-tyst-om/

Den organisation Schlaug och Lindholm åsyftar är Trilateral Commission (Trilaterala kommissionen), som bildades 1973 av bland andra David Rockefeller, Henry Kissinger och Zbigniew Brszezinski och som har i storleksordningen 300-350 deltagare från hela världen. Kommissionen delar George Soros gränslösa approach till politik och handel. Bland övriga svenska medlemmar märks Carl Bildt, Urban Ahlin och Marcus Wallenberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trilateral_Commission

Annie Lööf och faderskapet Hans-Göran Johansson.

Annie Lööf, som ogift Annie Johansson, föddes i byn Maramö utanför Värnamo i Småland den 16 juli 1983. Hon ingick 2011 äktenskap med ingenjören Carl-Johan Lööf. Paret är bosatt i Nacka. Hennes pappa, polisassistent  Hans-Göran Johansson (C), är kommunstyrelsens ordförande i Värnamo sedan 2008. Som ung var Lööf målvakt inom ramen för IFK Värnamos flickfotbollsverksamhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Annie_L%C3%B6%C3%B6f

Omsider blev Annie Johansson aktiv inom Centerpartiet, jobbade på bank och skaffade sig juristutbildning vid Lunds universitet. Kuriosa: vid en vistelse som Dag Hammarskjöld-stipendiat i London 2003 arbetade hon en tid som barista. Johansson invaldes i Sveriges riksdag 2006, efterträdde i konkurrens med Anna-Karin Hatt 2011 Maud Olofsson som C-ledare och var näringsminister i regeringen Reinfeldt 2011-14.

Ideologiskt är Annie Lööf nyliberal ut i de ordspråksrelaterade fingerspetsarna, något som framgår av de tre verk inom litteraturen hon framhållit som sina favoritböcker: Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg, Anarki, stat och utopi av Robert Nozick samt Och världen skälvde av råkapitalismens stora förkunnare Ayn Rand. Lööfs favorit bland internationella politiker är Margaret Thatcher. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/06/24/annie-anna-karin-och-ayn/

Anna-Karin Hatt var Annie Lööfs medtävlare om partiledaruppdraget.

Av Annie Lööfs biografi framgår övermåttan väl att hon är en renlärig fanatiker när det gäller globalisering, öppna gränser och fri invandring. Pragmatism är ingenting som ligger för henne, vilket ju också demonstreras av hennes med L-ledaren Jan Björklund delade inställning i den utdragna regeringsfrågan. Det viktigaste för Lööf-Björklund är således inte att ge Sverige en alliansregering utan att  till varje pris hålla Sverigedemokraterna borta från varje form av tänkbart inflytande.

Att detta i förlängningen nästan oundvikligen kommer att leda till att SD växer och därmed får ett ännu större inflytande, samtidigt som väljarunderlagen för C och L riskerar att kraftigt reduceras, tycks varken hon eller parhästen Jan Björklund ha funderat över. För i alla fall Björklunds parti är risken överhängande att det åker ur riksdagen vid det troliga extraval som väntar runt hörnet.

Annie Lööf är en politisk utopist och som sådan en logisk partiledare för Centern, som har en grundmurad tradition av utopism att falla tillbaka på åtminstone sedan Thorbjörn Fälldin med närmast religiös övertygelse lyfte kärnkraftsfrågan på 1970-talet. För några år sedan presenterade vidare partiet ett politiskt programprojekt som innefattade fri invandring, månggifte, slopad skolplikt och ett federalt Sverige. https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Nej, någon skomåltid blir det nog inte för Annie Lööf.

Tanken på att talman Andreas Norlén skall ge Lööf i uppdrag att sondera för ett regeringsalternativ lär stupa på att moderatledaren Ulf Kristersson i ett anfall av akut klarsyn sagt sig neka detta. Förhoppningsvis slipper vi därmed fru Lööf som statsminister. Att hon är en fara för Sverige står klart för denna bloggare. Däremot utesluter Lööf inte att släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare, vilket vore ett förräderi i den högra skolan mot alliansväljare och alla andra som vill se ett regeringsskifte.

Detta borde innebära att Annie Lööf redan nu rimligen hade fått börja tänka på hur hon skall anrätta den sko hon har sagt sig vilja inmundiga hellre än att bli ett ”stödhjul” åt Stefan Löfven. Dock har hon tydligen på sistone försiktigtvis tänkt om i den frågan. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/darfor-skickar-folk-gamla-skor-till-centerpartiet

Tories bästa val på 34 år: behåller makten i Storbritannien

---

En satirikers syn på valet i Storbritannien: Theresa May i DUPs bröstficka.

Premiärminister Theresa May och hennes Conservative Party (Tories) gjorde jättefiasko i parlamentsvalet i Storbritannien samtidigt som Labour gjorde braksuccé.

Se där i ett nötskal svenska mediers rapportering kring det brittiska valet. Det behöver knappast sägas att denna var starkt partisk till förmån för vänsteralternativet, precis som sker vid varje amerikanskt presidentval. Som vanligt ser verkligheten något annorlunda ut.

Labour gjorde förvisso bra ifrån sig. Faktum är dock att de konservativa i procent räknat gjorde sitt bästa val på 34 år, då Storbritannien under Margaret Thatchers ledning besegrade Argentina i Falklandskriget. Tories fick i det nyligen hållna valet 42,3 procent av rösterna vilket är ett rekordartat folkligt stöd.http://cornucopia.cornubot.se/2017/06/brittiska-valet-storsta-valjarstodet.html

Till följd av det egenartade valsystemet med enmansvalkretsar – segraren erhåller alla röster – innebär det inte per automatik att ett stort antal röster ger önskat antal mandat i parlamentet.

Leanne Wood leder Plaid Cymru (The Party of Wales), som vill se ett självständigt Wales.

Till de stora förlorarna i valet hörde United Kingdom Independence Party (UKIP), som inte fick ett enda mandat. Räknat i mandat erhöll Conservative Party 318 (-13), Labour 266 (+32), Scottish National Party 35 (-19), Liberal Democratic Party 12 (+3), Democratic Unionist Party 10 (+2), Sinn Fein 7 (+3), Plaid Cymru (The Party of Wales) 4 (+1) och Green Party 1 (oförändrat). https://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2017/jun/08/live-uk-election-results-in-full-2017

Således backade de konservativa avseende platser i House of Commons (underhuset) och fick nöja sig med 318 mandat. Därmed uppnåddes inte egen majoritet, varför premiärminister Theresa May har tvingats uppvakta det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP) som gick fram till 10 platser i underhuset. DUP har lovat stödja Tories enligt principen en fråga i taget. https://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Unionist_Party

DUP är ett socialkonservativt parti som grundades 1971 av pastor Ian Paisley, Desmond Beal och andra ledande företrädare för Protestant Unionist Party. Partiets övergripande målsättning är att motverka den irländska nationalismen och försvara Nordirlands brittiska och protestantiska identitet. DUP är vidare negativt inställt till aborter och avvisar så kallade samkönade äktenskap. Partiet är för Brexit och EU-kritiskt. Paisley ledde DUP till 2008, då han efterträddes som partiledare av Peter Robinson.

Två starka kvinnor tar befälet i brittisk politik: Arlene Foster (DUP) och Theresa May (Tories).

Sedan december 2015 leds partiet av den 46-åriga trebarnsmamman Arlene Foster, vilket gör att satirteckningen här ovan inte är helt rättvisande. Foster har företrätt DUP i det nordirländska parlamentet i Belfast sedan 2003 som representant för Fermanagh och South Tyrone. Hon har sedan 2007 även innehaft flera ministerposter i Northern Ireland Executive.

För att förstå Arelene Fosters politiska engagemang bör man veta att hon har självupplevd erfarenhet av terroriströrelsen IRAs verksamhet. Hennes far, som var reservist i polisstyrkan Royal Ulster Constabulary, utsattes när hon var barn för ett mordförsök. Senare drabbades en skolbuss hon satt i som tonåring av en IRA-bomb. Foster är en supporter till det skotska fotbollslaget Glasgow Rangers. https://en.wikipedia.org/wiki/Arlene_Foster

Det har på sina håll grymtats över att Tories nu kommer att bli beroende av det avsevärt mer konservativa – några skulle säga reaktionära – Democratic Unionist Party. Storbritannien borde under alla omständigheter glädja sig åt att man nu slipper se Labour hamna i regeringsställning, ett parti som senast hade regeringsmakten under Gordon Browns misslyckade tid som premiärminister 2007-10.

Förre London-borgmästaren Ken Livingstone är avstängd från Labour efter att ha kallat Hitler ”sionist”.

Labour, nominellt socialdemokratiskt men i dagens läge sannolikt betydligt mer ideologiskt till vänster än så, har urartat till att bli ett parti som har svåra problem med antisemitism och en eklatant ovilja att ta avstånd från terrorism. 18 medlemmar, varav en parlamentsledamot och en före detta borgmästare i London, har avstängts för antisemitiska kommentarer. https://www.theguardian.com/politics/2017/apr/04/labour-suspends-ken-livingstone-for-a-year-over-hitler-comments

Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, har torgfört uppfattningen att Hitler var sionist samt försvarat den kvinnliga parlamentsledamoten Naz Shah för att på sin Facebook-sida förespråkat att Israel skulle omlokaliseras till USA. Livingstone har envist hållit fast vid sin uppfattning och därför fått sin avstängning förlängd, medan Shah gjort avbön och åter tagits till nåder. https://www.theguardian.com/books/2016/sep/13/the-lefts-jewish-problem-corbyn-israel-and-antisemitism-dave-rich-review

Labourledaren Jeremy Corbyn har länge gjort en slät figur i brittisk politik och mest väckt uppmärksamhet på grund av sin så kallade antisionism – en term som nästan alltid är en omskrivning för antisemitism – och negativa inställning till den judiska staten Israel. På meritlistan står vidare en mångårig faiblesse för den irländska nationalist-/terroriströrelsen IRA och dess politiska gren Sinn Fein. Han är nära vän med det senare partiets mångårige ledare Gerry Adams. Sinn Fein deltar visserligen i de brittiska valen men har som princip att inte låta sig representeras i underhuset.

Extremvänsterpolitikerna Jeremy Corbyn (Labour) och Gerry Adams (Sinn Fein) 1995.

Vänsterextremisten Jeremy Corbin, givetvis hjälten nummer 1 i det brittiska valet enligt svenska medier, har alltid vägrat ta avstånd från terrorismen oavsett om denna kommit från IRA eller islamismen vilket framgår av denna statistik: https://order-order.com/2017/06/08/100-times-jeremy-corbyn-sided-terrorists/

Samma dag som detta skrivs har det meddelats att premiärminister May sett sig föranlåten att avskeda två högt uppsatta kampanjstrateger för att blidka den interna Tory-opinionen, och det kan förutsättas att kommande regeringsbestyr och Brexit-förberedelser inte kommer att bli helt smärtfria. Mays beslut att utlysa nyval var säkerligen ett missgrepp.

Någon katastrofsituation råder dock inte – den verkliga katastrofen skulle ha inträffat om Labour och Jeremy Corbyn hade kommit till makten.

Brexit – värsta käftsmällen för det europeiska Utopia

Brexit, Storbritanniens skilsmässa från EU, är ett faktum.

Brexit, Storbritanniens historiska skilsmässa från den Europeiska unionen (EU), innebär den första riktiga käftsmällen för det utopiska tänket om en federal statsbildning i Europa ledd från Bryssel. Inte undra på att EU-fantaster av typ Carl Bildt, Birgitta Ohlsson, Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt i dag befinner sig i akut chocktillstånd.

När Ohlsson framträdde i någon av TV-kanalerna tidigare i dag, tjatade hon om ”EU” och ”Europa” som samma sak. Det är ju den taktik många av EU-anhängarna kört med: en röst på lämna-sidan i Storbritannien skulle vara samma sak som en röst mot Europa. Så är det naturligtvis inte. EU och Europa är två vitt skilda saker. Således kommer Europa att fortsätta existera sedan EU förpassats till den ordspråksmässiga historiska soptippen.

Namnet ”Europa” härstammar från prinsessan Europa, som enligt grekisk mytologi förfördes och rövades bort av överguden Zeus i tjurgestalt och fördes till ön Kreta. Senare började Europa användas som beteckning för det grekiska fastlandet och från 500-talet före Kristi födelse även som namn för länderna norr därom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europa_(mytologi)

”Ja till EEC”: ett rockslagsmärke som var aktuellt i början av 1970-talet. Foto: Tommy Hansson

Jag måste bekänna att jag vid EU-omröstningen 1994 entusiastiskt  stödde ja-sidan. Det berodde inte på att jag nödvändigtvis ville se någon europeisk statsbildning, utan på att jag välkomnade influenser utifrån vilka kunde fungera som motvikt till det olidliga sosse-Sverige. Den inställningen hade jag haft ända sedan vad som skulle bli EU fortfarande kallades EEC (Europeiska ekonomiska gemenskapen).

När det sedan blev dags att rösta om euron som valuta i Sverige 2003 hade jag emellertid tagit mitt förnuft till fånga och röstade nej. Nejsidan saluförde (i liten upplaga, tror jag) en knapp med texten ”Ingen jävla euro”, som jag förgäves sökte få tag i. Vad som hände efter mitt entusiastiska ja till EU 1994 var, att jag insåg att organisationen alltmer började hemfalla åt storhetsvansinne.

Den ville reglera precis allt som var europeiskt, från böjningen på gurkor till medlemsländernas ekonomier. Utvecklingen hade gått åt fel håll: Sverige blev inte mer som EU utan EU blev mer som Sverige. Det var inte den utvecklingen jag hade röstat för 1994.

Robert Schuman skapade embryot till EU.

Embryot till den europeiska unionen kan sägas ha bildats med den så kallade Schuman-deklarationen den 9 maj 1950. Ursprungsman till denna var den franske politikern Robert Schuman (1886-1973), född i Luxemburg med såväl tyska som franska rötter, som i olika omgångar var fransk såväl premiär- som utrikesminister. Han hade för övrigt en mycket djup kristen övertygelse och levde som en munk i livslångt celibat samt ägnade sig åt religiösa studier.

Schuman kallas ibland av EU-fantasterna för ”Europas fader”, trots att världsdelen  existerat i omkring 2500 år med detta namn! Den 9 maj upphöjdes senare till Europadagen. http://europa.eu/about-eu/basic-information/symbols/europe-day/schuman-declaration/index_sv.htm

Schumans grundläggande idé var att säkra freden i Europa genom att till en börjas enas kring produktionen av de viktiga förnödenheterna kol och stål. Framförallt måste Tyskland hindras från industriell framställning som åter skulle kunna göra landet till en militär stormakt. Ett avtal om detta undertecknades den 18 april 1951, och den 23 juli 1952 trädde avtalet i kraft: Kol- och stålunionen (eller -gemenskapen) var ett faktum med de sex medlemsländerna Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg .http://www.dn.se/nyheter/politik/det-borjade-med-stal-och-kol/

Efter hand utvidgades unionens/gemenskapens verksamhetsfält, och den 1 januari 1958 bildades den Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC. Sedan kan man, något förenklat, säga att EG (Europeiska gemenskapen) kom till 1993 och EU (Europeiska unionen) 2009. Det var en ypperlig taktik av EU-byråkraterna att sålunda, steg för steg, smyga på européerna en överstatlighet som säkerligen upprört skulle ha avvisats om försök att iscensätta den hade gjorts redan på 1950-talet.

Donald Tusk, ordförande i Europeiska rådet, är medveten om EUs problem.

Från lovande idé till överstatlig elefantiasis – så skulle utvecklingen av den europeiska samfällighet som i dag går under beteckningen EU kunna beskrivas. På en del håll inom unionen inses också, att denna utveckling varit katastrofal. Så varnade Donald Tusk, den tidigare polske premiärministern som nu är ordförande i Europeiska rådet, i ett tal i Luxemburg en knapp månad före folkomröstningen som ledde till Brexit att EU-byråkratins ständiga makthunger leder till motstånd mot unionen. http://erixon.com/blogg/2016/05/en-sjalvkritisk-eu-pamp/

Så framhöll Tusk bland annat enligt Deutsche Welle:

Det är vi som i dag är ansvariga som måste konfrontera utopierna som vuxit fram i EU, som utopin om ett Europa utan nationalstater, utopin om ett Europa utan motstridiga intressen och ambitioner, utopin om att Europa kan tvinga på världen sina värderingar.

Frågan är dock om det inte var utopin om ett Europa som kan absorbera all världens flyktingar – av vilka i realiteten islamistiska terrorister, ekonomiska lycksökare och bidragsturister utgjort en majoritet – sådan den kommit till uttryck i den tyska förbundskanslern Angela Merkels aningslösa politik, som ledde till Storbritanniens utträde och med all sannolikhet början till slutet för den gistna EU-skutan.

Margaret Thatcher (1925-2013), brittisk premiärminister 1979-90 och en av det Kalla krigets verkliga hjältar, förblev skeptisk gentemot EU och skrev i sin bok Statecraft 2002, att EU är ett ”klassiskt utopiskt projekt, ett monument över de intellektuellas fåfänga, ett program vars ofrånkomliga öde är misslyckande”. Thatchers ord ser med Brexits faktum ut att kunna bli profetiska.

EU är, enligt Margaret Thatcher, ”ett klassiskt utopiskt projekt”.

Enda möjligheten att undvika nämnda misslyckande torde vara för EU att dra ner kraftigt på ambitionerna och göra upp räkningen med all verklighetsfrämmande utopi. Det är dags att inse, att en idealstat aldrig kan byggas på politiska beslut uppifrån. Eljest finns risken/chansen att det blir strömhopp från EU-skutan där möjligen Frankrike står först på tur. Hans Kundani menar i sin uppsats ”Europe as Utopia” 2014 att EU, ”olikt alla andra utopiska projekt”, har förmågan att ändra riktning.

Problemet är bara denna ändrade riktning kan gå åt två håll. Antingen i rätt riktning, bort från katastrofen, eller också rakt in i den.

 

 

 

 

Mordet på Nemtsov: Putins laglösa Ryssland

 

 Boris Nemtsov dog en kort stund efter beskjutningen utanför Kreml.

Vilka krafter låg bakom det brutala mordet på den ryske oppositionspolitikern Boris Nemtsov på Moskvoretskijbron utanför Kreml i Moskva den 27 februari? Eftersom Nemtsov var starkt kritisk till Vladimir Putins styre, och därtill enligt uppgift arbetade på en rapport som skulle lägga fram bevis för Moskvas inblandning i separatistupproret i östra Ukraina i april 2014, ligger det nära till hands att förmoda att Putin-regimen är inblandad i mordet.

En prominent rysk oppositionell som öppet deklarerat att det sannolikt är Kreml som mördat Nemtsov är förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov, vilken liksom Nemtsov har judisk bakgrund. Kasparov, numera bosatt i USA, säger i en intervju med CNN: ”First suspect must be Kremlin.”  Om Putins eventuella medverkan i sammanhanget har Kasparov även citerats: ”He has oceans of blood on his hands.”

Kasparov påpekar i intervjun att endast det ryska maktcentrat i Moskva har de övervakningsresurser i form av kameror och möjligheter till telefonavlyssning som krävs för att följa varje steg Nemtsov tog de sista timmarna av sitt liv. En bra fråga är vidare hur det kom sig att Nemtsov, som hade sällskap av en 23-årig ukrainsk modell vid namn Anna Duritskaja, sköts på en plats där avståndet till närmaste övervakningskamera var ovanligt stort.

Intervjun visas i en kort film här:

http://edition.cnn.com/videos/tv/2015/03/03/ac-kasparov-on-nemtsov-murder.cnn

Kasparov, som varit med och arrangerat talrika oppositionsmöten tillsammans med Nemtsov, frågar sig vidare varför någon i Kreml eller någon som sympatiserar med den högsta makten i Ryssland, kan känna sig hotad av Nemtsov: ”If you have 86 % support, why do you kill someone like Boris?”

 Boris Nemtsov i ett av många demonstrationståg.

Kasparov refererar här till en av Kreml företagen sympatimätning som visat att Putin har stöd av 86 procent av det ryska folket. Kasparov drar slutsatsen att denna mätning var fejkad och att Putin-styret har betydligt mindre uppbackning än så. Om Kasparov har fel om den påstått fejkade undersökningen är hans utsago dock snarast ett argument mot att Putin ligger bakom mordet.

http://uk.businessinsider.com/garry-kasparov-speaks-out-on-assassination-of-boris-nemtsov-2015-2?r=US

Det är inte första gången Moskva i allmänhet och Putin i synnerhet anklagas för att ligga bakom mord på obekväma figurer. Här föjer två av flera exempel. Den 7 oktober 2006 sköts den rysk-amerikansk-ukrainska journalisten Anna Politkovskaja, född 1958, till döds i hissen till det hyreshus i Moskva hon bodde i. Politkovskaja var djupt kritisk till de ryska krigen i Tjetenien. Fem män dömdes senare för mordet varav två till livstids fängelse. Några bevis för att det skulle ha varit ett beställningsmord kom aldrig fram.

Halvannan månad senare, den 23 november 2006, avled en annan för Kreml besvärlig person på ett sjukhus i London. Det var den förre KGB-översten Aleksandr Litvinenko, född 1962, som bevisades ha förgiftats med det radioaktiva ämnet polonium. Liksom Politkovskaja – båda hade för övrigt födelsedag den 30 augusti – var Litvinenko kritisk till ryssarnas krigföring i Tjetjenien. Han stödde den muslimska separatistgerillan och hade till och med konverterat till islam.

Dessutom hade han en teori om att den ryska säkerhetstjänsten FSB, där Litvinenko var överstelöjtnant, hade sprängt flera hyreshus i Ryssland för att skjuta skulden på tjetjerna, detta för att rättfärdiga vidare ryska operationer i Tjetjenien. Det förefaller i sammanhanget klart att endast FSB kunde ha haft tillgång till det sällsynta ämnet polonium.

Den ryska författarinnan Masha Gessen beskriver och spekulerar om båda dessa mord i sin bok om Putin, Mannen utan ansikte, i kapitlet ”Skräckvälde” (Brombergs förlag 2012). Enligt Gessen har Putin sedan han kom till makten gradvis ”utmanövrerat och eliminerat sina politiska rivaler. Han har nedmonterat landets sköra demokrati, inte minst genom sitt järnhårda grepp om medierna.”

 Alexander Litvinenko (1962-2006) före insjuknandet i poloniumförgiftning.

Boris Jefimovitj Nemtsov föddes i Sotji vid Svarta havet i södra Ryssland 1959. När han var sju år gammal flyttade familjen till ”den slutna staden” Gorkij (inga utlänningar tilläts vistas där) omkring 35 mil från Moskva. Båda hans föräldrar var judiska, vilket Boris fick reda på av sin mormor många år senare. Efter sina studier doktorerade Nemtsov i fysik och matematik och hade fram till 1990 anställning vid Gorkij radiofysiska forskningsinstitut. Efter Tjernobyl-katastrofen i april 1986 organiserade Nemtsov kraftfulla protester mot ett planerat nytt reaktorbygge i området, vilket som en följd av protesterna aldrig blev av.

1990 invaldes Boris Nemtsov i Högsta sovjet i Ryska republiken som representant för Gorkij, som snart därpå återgick till sitt gamla namn Nizjni Novgorod. Rysslands nye ledare Boris Jeltsin (1931-2007) hade nu fått upp ögonen för Nemtsov och utsåg 32-åringen till guvernör för regionen Nizjni Novgorod 1991, en befattning han innehade till 1997. Nemtsov införde ett brett reformprogram som fick fart på den ekonomiska tillväxten i regionen.

1997 utsågs så Nemtsov, som var kritisk till Rysslands inblandning i Tjetjenien, av president Jeltsin till förste vice premiärminister med särskilt ansvar för energisektorn. Han nämndes ett tag som tänkbar efterträdare till Jeltsin på presidentposten men fick stryka på foten till förmån för den tidigare KGB-officeren Vladimir Putin.

När Boris Nemtsov sköts till döds med fyra skott i ryggen – sex hade avlossats – med en Makarov-pistol i utkanten av Kreml hade han varit en välkänd oppositionell i över ett årtionde och en nära medarbetare till Garri Kasparov, samt en av de ledande i oppositionsrörelsen Solidaritet och Partiet för folkets frihet.

 Putin på plats i Sotji 2014 – de dyraste vinterspelen någonsin.

På senare år protesterade han mot arrangemanget av de vinterolympiska spelen i födelsestaden Sotji 2014, något som definitivt inte föll Putin på läppen. Frågan är då varför den ryska regeringen eller krafter närstående denna skulle riskera att meja ner Nemtsov, vars möjligheter att agera ändå var starkt kringskurna.

Långt ifrån alla är lika övertygade som Garri Kasparov om att mordet var Kreml/Putins verk. Alexander Nekrassov, som presenteras som tidigare rådgivare till Kreml och den ryska regeringen, ifrågasätter i en text på sajten Aljazeera den 2 mars logiken i att Kreml skulle låta mörda Nemtsov så pass nära den ryska maktens boningar: ”Wouldn´t it be asking for trouble, considering that Russia´s relations with the West are at the lowest point since the Cold War over the crisis in Ukraine?”

Nekrassov nämner att rysk polis, som Putin omedelbart beordrade göra en noggrann undersökning av mordet, arbetar enligt flera olika linjer: Ukraina-kopplingen, islamistisk hämnd för att Nemtsov uttalat sig mot islamistisk extremism och stött Charlie Hebdo, en svartsjuk pojkvän till någon av de kvinnor Nemtsov (som var gift och hade fyra barn) träffade, möjliga fiender från hans tid som politiker. Märkligt nog, kan det tyckas, har tydligen inte polisen fått i uppdrag att utreda en eventuell Kreml-koppling.

I sin artikel gör Nekrassov sitt bästa för att förringa Nemtsovs betydelse:

But it is worthwhile remembering that his achievements were not so numerous and his so-called attempts to ’root out corruption’ rarely brought any results, if any at all. He was eloquent but without much substance, ambitious but without the intellect to back it.

Artikelförfattarens så uppenbart orättvisa omdömen om Boris Nemtsovs insatser gör att man inte kan undgå att fråga  sig vem hans uppdragsgivare egentligen är.

http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2015/03/simple-murder-boris-nemtsov-150302081839658.html

Författaren Maxim Grigoriev ger i Svenska Dagbladet den 2 mars en pessimistisk bild av situationen i Ryssland. ”Den ryska makten har alltid varit insvept i mörker”, anser Grigoriev och påtalar den frapperande bristen på insyn och obefintliga möjligheter för befolkningen att påverka någonting i regeringens politik.

Putin med bar överkropp som jägare respektive fiskare.

Grigoriev fortsätter: ”Precis som den kristna guden är både tre och en samtidigt, sammanstrålar demokratins tre pelare, verkställande, lagstiftande och dömande makt, i en enda persona, i en kropp: den fetlagde lokalpampen, statsbyråkraterna med pokeransikte, den barbröstade Putin med jaktgevär.”

Och det enda folket kan känna sig förvissat om, menar Grigoriev,  är att det kommer att bli mer våld.

http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/mordet-pa-nemtsov-vacker-konspirationsteorier_4375697.svd

Den engelska tidskriften The Economist sjunger i en ledartext dagen efter mordet Boris Nemtsovs lov och hävdar att denne dog som en ”liberal martyr”:

Mr Nemtsov was a figure who represented everything Mr Putin´s kleptocratic regime is allergic to. A charismatic and brainy physicist with curly black hair and smiling eyes, he stood by Mr Yeltsin when the Communists tried to stage a coup in August 1991. At the age of 32, he was appointed governor of Nizhny Novgorod. His market reforms and open style of government earned him the praise of Margaret Thatcher.

The Economists ledarskribent fortfar med dessa tänkvärda ord: “Who was responsible for Mr Nemtsov´s murder is only one part of the question. The other is how his death will be usesd by the Kremlin.” Tidskriften drar en parallell till mordet på Sergej Kirov (1886-1934), chef för det sovjetiska kommunistpartiet i Leningrad, som mördades på sitt kontor 1934 av en man som hette Leonid Nikolajev vilken hade blivit utesluten ur kommunistpartiet samma år.

 Sergej Kirov (i mitten) mellan Josef Stalin (till höger) och Sergo Ordzhonikidze.

Stalin utnyttjade mordet på Kirov till att genomföra hänsynslösa utrensningar på verkliga eller inbillade fiender. En del historiker, bland dem Robert Conquest i boken Stalin och mordet på Kirov (Prisma 1991), vidhåller att det var Stalin själv som hade beordrat mordet därför att denne fruktade att den vida populäre Kirov utgjorde ett hot mot sin egen maktställning, medan andra anser att detta inte kan bevisas.

http://www.economist.com/news/europe/21645432-russias-rising-political-hatred-claims-victim-scrupulously-honest-reformist-leader-liberal-martyr

Oavsett vem som bär det yttersta ansvaret för mordet på Boris Nemtsov på Moskvoretskijbron utanför Kreml den 27 februari 2015, så bekräftar nidingsdådet bilden av Ryssland som ett delvis laglöst och på sin höjd halvdemokratiskt land med rötter i feodalismen vilket i värsta fall är förutbestämt att regeras av despot efter despot.

Franciskus tar katolska kyrkan ett halvsekel tillbaka i utvecklingen

 Påven Franciskus agiterar mot den välståndsskapande kapitalismen.

http://signum.se/vatikanens-resa-fran-anti-kommunism-till-anti-kapitalism/

Sju månader in i den nye påven Franciskus Is pontifikat tycks det stå klart vad han syftar till: han vill ändra den romersk-katolska kyrkans färdriktning från höger till vänster. Den katolska tidskriften Signum väljer att tala om ”Vatikanens resa från anti-kommunism till anti-kapitalism” (se länken överst).

”Återigen ruskar påven Franciskus om katolska kyrkan”, heter det i Signums text. ”På tisdagen gav han ut sin första ‘apostoliska förmaning’ Evangelii gaudium genom att utse en ny fiende till kyrkan: den moderna kapitalismen.”

Påven förklaras ha tagit klar politisk ställning gentemot den fria marknadspolitik, som gjort att tillståndet i världen på det stora hela taget blir allt bättre: folk lever längre och bättre och är bättre utbildade, barnadödligheten minskar, kvaliteten på maten ökar. Fortfarande finns oerhört mycket att göra, framförallt i underutvecklade muslimskt styrda länder med våld, fattigdom och kvinnoförtryck, men överlag blir det allt bättre i världen. Denna utveckling har bland annat beskrivits i Steven Pinkers tegelstensliknande bok The Better Angels of Our Nature.

 Johannes Paulus den store: bidrog till den fria världens seger i Kalla kriget.

Genom att fördöma det politiska system som gjort ovan beskrivna, positiva utveckling möjlig och i stället återgå till den stelbenta socialismens grundvalar med dess slagordliknande fördömanden av ”girighet”, ”materialism” och ”konsumism” tar påven tillbaka katolska kyrkan cirka ett halvsekel i tiden.

Franciskus talar i sin antikapitalistiska pamflett föraktfullt om exempelvis så kallade nedsippringsteorier (trickle-down theories), vilka förfäktades av ekonomer som stod Ronald Reagan och Margaret Thatcher nära. Bedriften att formulera ekonomisk politik som start bidrog till den fria världens seger i det Kalla kriget imponerar uppenbarligen inte på den socialistiske populisten Franciskus.

Jag kan inte annat än förundras och samtidigt uppröras över det politiska lappkast som den nuvarande innehavaren av Petri stol gör. Det är en form av reaktionär populism som inte kan leda till något gott. Den stärker de kyrkliga krafter som  ser på kristendomen mer som en ideologi för omfördelning av ekonomiska tillgångar än en andlig frälsningslära.

Den nyligen helgonförklarade påven Johannes Paulus II (även kallad ”den store”), som genom sitt kraftfulla antikommunistiska budskap tillsammans med fackföreningsrörelsen Solidaritet välte den ateistiska och människofientliga kommunismen över ända i sitt hemland Polen, torde gråta i sin himmel.

 Ronald Reagan: den fria världens ledare under slutfasen av det Kalla kriget.

De vänstervridna kulturknuttarna i vår del av världen jublar naturligtvis, som Aftonbladets Katrine Kielos som prisar påvens ”ledarskap” och enkla vanor som att gå i gamla tofflor och bo på härbärgen:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article17940979.ab

Jag har själv i egenskap av unificationist och liberalkatolik inget särskilt religiöst förhållande till påven. Jag  tillåter mig dock att reagera, när en av världens mest profilerade ledare är stadd på en utveckling som riskerar omintetgöra de framsteg som skett i världens största kristna rörelse de senaste femtio åren.

Golda Meir: Israels järnlady

Golda Meyerson/Meir har kallats ”Israels järnlady”, ”Israels moder” samt även ”Stålmormor”. Hård i nyporna och rökte som en borstbindare.

Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), sade en gång att Golda Meir var ”den ende mannen i det  israeliska regeringskabinettet”. Meir blev även kallad ”järnlady” flera år innan Storbritanniens Margaret Thatcher ägnades detta epitet. Tveklöst var Golda Meir en synnerligen duglig politiker och statsman.

När Tor Carlid för en tid sedan höll ett föredrag om Golda Meir i den av honom startade och ledda Betlehemskyrkans Israelgrupp, hade han valt att kalla föredraget ”Hon styrde Israel från sitt kök”. Det hade dock visat sig svårt att belägga detta påstående, men Tor hade i alla fall hittat en bild där Golda fanns på plats i köket.

Tor Carlid, med ett mångårigt förflutet vid tidningen Dagen, har tidigare föreläst om en rad israeliska förgrundsgestalter. Dessa var alla män, vilket inte är så konstigt – det har varit tunnsått med israeliska toppkvinnor i politiken. Den enda jag på rak arm kommer på är Tzipi Livni, född 1958, som var utrikesminister 2006-2009 och som även varit jordbruks- samt justititeminister.

Tzipi Livni, Israels utrikesminister 2006-2009.

Låt det med en gång bli sagt att jag mycket uppskattar Tor Carlid såväl som person som föreläsare. Han lägger upp sina föredrag klart och redigt och kan i regel inte dölja sin entuasiam och/eller djupa engagemang för det han talar om. Så blev det naturligtvis också i fallet Golda Meir.

– Golda Meir var en eldsjäl som gjorde väldigt mycket, sade Tor om Golda Meir och det omdömet är det svårt att argumentera mot. Hon föddes den 3 maj 1898 som Golda Mabovitz i Ukrainas nuvarande huvudstad Kiev – då beläget i Tsarryssland – som ett av åtta syskon. Två systrar överlevde, de övriga syskonen dog tidigt.

Det gamla Ryssland översköljdes vid denna tid av den ena pogromen blodigare än den andra, och 1903 emigrerade Goldas pappa Moshe Mabovitz till USA – resten av familjen stannade kvar i staden Pinsk i nuvarande Vitryssland innan den 1906 flyttade efter till Milwaukee, Wisconsin (mest känd för sin ölproduktion). Över 2,5 miljoner judar utvandrade från förtrycket och antisemitismen i tsarriket.

I Milwaukee fick Goldas pappas anställning som snickare medan mamman drev en speceriaffär, där Golda fick hjälpa till från åtta års ålder. Familjen tog livlig del i det judiska livet i Milwaukee. När hon var 14 kom Golda in på high-school (gymnasium), men modern tyckte att hon skulle avbryta studierna, börja jobba samt gifta sig. Golda valde då att rymma till den äldre systern Sheyna Korngold i Denver, Colorado, där hon träffade skyltmålaren Morris Meyerson (1893-1951) med vilken hon ingick äktenskap 1917.

Paret Morris och Golda Meyerson som nygifta.

Paret Meyerson emigrerade, jämte Sheyna Korngold, till Palestina-mandatet 1921. De sökte och fick medlemskap i kibbutzen Merhavia belägen nära staden Afula i nuvarande norra Israel. Redan 1924 hade emellertid Morris Meyerson tröttnat på det krävande kibbutzlivet och flyttade först till Tel Aviv och senare Jerusalem. Paret fick barnen Menachem (född 1924) och Sarah (född 1926). Golda Meyerson, som hon fortfarande kallade sig, genomgick även en abort.

– Någon storartad moder var aldrig Golda, avslöjade Tor Carlid. Det har sagts att hon stannade hemma med barnen endast en gång, och det var när hon fick migrän…

Paret Meyerson gled isär men skilde sig aldrig. Golda Meirs tillkortakommanden på familjeplanet förminskar inte hennes insatser som politiker och statsman. ”Jag vet inte om kvinnor är bättre än män”, menade Golda Meir en gång, ”men de är i alla fall inte sämre.” Detta är det förvisso bara att instämma i.

Golda Meyserson engagerade sig alltmer i fackföreningsrörelsen Histadrut och nådde 1928 en hög position i dess kvinnoavdelning. Hon blev även alltmer framträdande i arbetarpartiet Mapai. 1948 erbjöd hon sig att resa till Förenta staterna och samla in pengar i syfte att stärka den judiska försvarsmakten inför det förväntade arabiska angreppet sedan staten Israel en gång utropats. Hon och partiledaren David Ben-Gurion hade hoppats på 25 miljoner dollar – Golda kom tillbaka med 50. ”Tack vare denna judiska kvinnas insats kunde staten Israel skapas”, yttrade Ben-Gurion en gång.

Levi Eshkol, premiärminister 1963-69.

Golda Meir gjorde även ett försök att övertala dåvarande Transjordaniens kung Abdullah att avstå från att delta i det arabiska angreppet på den judiska staten. Tyvärr lyckades inte detta.

Den 14 maj 1948 utropades staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum, senare omdöpt till Independence Hall. Golda Meir var på plats som en av 24 framträdande befattningshavare och politiker när David Ben-Gurion – liksom Meir född i Tsarryssland – inför världen läste upp Israels självständighetsförklaring. Den nya staten skulle dels vara judisk, dels grunda sig på ”frihet, rättvisa och fred”.

Därefter sjöng de församlade sången Hatikva (Hoppet), vars text skrivits i början av 1880-talet av Naftali Herz Imber och som blev den unga statens nationalhymn. Här en sentida tolkning:

http://www.youtube.com/watch?v=NjfFpFW9OdA

Den 15 maj kom det befarade angreppet från Egypten, Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien, men lilla Israel med dess då cirka 600 000 invånare gav angriparna ordentligt på tafsen. Så skedde även vid angreppen 1956, 1967 och 1973. Stormakterna USA och Sovjetunionen erkände den nybildade judiska staten på ett tidigt stadium, och 1948 utstågs Golda Meir till ambassadör i Sovjet. När hon anlände till Moskvas synagoga hälsades hon entusiastiskt av 50 000 judar, vilka kommit för att fira det judiska nyåret Rosh Hashana.

De sovjetkommunistiska myndigheterna var inte alls lika entusiastiska utan svarade med brutala insatser och fängslanden. Meir tröttnade snart och återvände till Israel redan 1949. Mellan Sovjet och Israel blev förhållandet alltmer frostigt, och Sovjet och dess östeuropeiska satellitstater valde snart att bryta med Israel och solidarisera sig med dess arabiska fiendestater som ett led i det Kalla kriget. Samtidigt behandlades de sovjetiska judarna allt sämre och hindrades hårdhänt från att emigrera till Israel.

Moshe Sharett, premiärminister 1954-56.

Under åren 1949-56 innehade Golda Meir flera ministerposter i arbetarregeringen. 1956 utsågs hon till utrikesminister, en högprofilerad post hon innehade till 1966. I samband med att hon blev utrikesminister bytte hon officiellt efternamn till Meir. Som utrikesminister träffade hon av naturliga skäl ett flertal välkända världspolitiker.

Hon överlade även med FNs svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Och när Sveriges statsminister Tage Erlander besökte Israel i början på 1960-talet tillhörde Golda Meir de politiker han fick träffa. 1964 medverkade Meir vidare till att Israel ingick ett handelsavtal med EEC, en föregångare till EG respektive EU.

Under senare hälften av 1960-talet var Golda Meir såväl generalsekreterare i arbetarpartiet Mapai som ledamot i parlamentet Knesset. När  premiärministern Levi Eshkol (1895-1969) dog den 26 februari 1969 utsågs Golda Meir till hans efterträdare. Denne var, liksom Meir, född i det som numera är Ukraina. Samma gäller för övrigt även Israels andre premiärminister, Moshe Sharett (1894-1965). När Golda blev premiärminister var hon såväl Israels som världens tredje kvinnliga premiärminister.

Menachem Begin från högerblocket Likud blev 1977 den förste premiärminister som inte representerade arbetarpartiet. Han var 1978 med om det historiska Camp David-avtalet, då han i förhandlingar med Egyptens Anwar Sadat och USAs Jimmy Carter säkrade fred med Egypten. Israel lämnade då över Sinai-området till Egypten.

Menachem Begin, den förste högerpolitiker att bli regeringschef i Israel. Var med om att förhandla fram Camp David-avtalet med Egypten 1978.

– Golda Meir var outtröttlig i sin passion för Israel, underströk Tor Carlid inför den talrika åhörarskaran i Israelgruppens samlingslokal. 1971 reste hon till Sverige och träffade bland andra företrädare för Samfundet Sverige-Israel samt framträdande politiker och kyrkliga företrädare.

Under Golda Meirs tid som israelisk regeringschef drabbades Israel – och världen – av massakern vid de olympiska spelen i München 1972, då den palestinska terrorgrupperingen Svarta September mördade 11 israeliska idrottsmän. Meir berordrade då underrättelsetjänsten Mossad att, i form av en operation som fick kodnamnet ”Guds vrede”, straffa de överlevande ansvariga bakom dådet. Meir och Israel valde att agera helt på egen hand, då man insåg att andra länder inte skulle lyfta ett finger för att bistå den judiska staten. 13 terrorister spårades upp och dödades under de följande 20 åren..

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överrumplingsattack mot Israel i det så kallade Yom Kippur-kriget. Efter inledande motgångar lyckades Israel avvärja attacken och gå till motangrepp, men såväl höga militärer som politiker – bland dessa Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan – fick utstå hård kritik för att landet inte var bättre förberett på anfallet. Dayan återkom dock som utrikesminister i Begin-regeringen 1977. Stor krigshjälte blev den blivande premiärministern Ariel Sharon. 2500 israeliska soldater dödades.

Moshe Dayan och Golda Meir tvingades avgå efter Yom Kippur-kriget.

Den 3 juni 1974, alltså på dagen för 39 år sedan när detta skrivs, avgick Golda Meir som israelisk premiärminister. Hon efterträddes av Yitzhak Rabin. Golda försvann från politiken och avled slutligen i cancer i Jerusalem den 8 december 1978, 80 år gammal. Under sin minnesvärda tid vid makten kallades hon både ”Israels moder” samt ”stålmormor”. 1982 kom storfilmen A Woman Called Golda med Alan Gibson som regissör. I huvudrollen som Golda Meir sågs den svenska storstjärnan Ingrid Bergman, som här gjorde sin sista filmroll.

Slutligen några citat som tillskrivs Golda Meir och som redovisades av Tor Carlid:

Man kan inte skaka hand med en knuten näve.

Det första jag fick lära mig som diplomat var att hålla tyst på olika språk.

Judar är populära bara som offer.

Vi kommer att få fred med araberna först när de älskar sina barn mer än de hatar oss.

Ingrid Bergman som Golda Meir i ”A Woman Called Golda”.

Allende sköt sig med Castros AK-47

CHILES EX-PRESIDENT
BEGICK SJÄLVMORD 

NEW YORK. Chiles ex-president begick självmord.
Det bekräftar en expertgrupp.
Salvador Allendes kvarlevor har undersökts av rättsläkare och undersökningen visade att han verkligen tog  sitt liv under militärkuppen 11 september 1973.

DIAMANT SALIHU 

Ända sedan president Salvador Allende Gossens (1908-73) avled i samband med militärens stormning av Monedapalatset i Santiago de Chile den 11 september 1973 har Allende-vänliga historieskrivare hållit fast vid versionen, att den socialistiske Allende mördades av militären. Mer förutsättningslösa bedömare har hållit frågan om självmord contra mord öppen.

Allende (i mitten) och hans medarbetare blickar upp mot skyn och får se militärplan närma sig presidentpalatset, La Moneda, där de sökt skydd under den pågående militärkuppen. Strax därpå var Allende död.

Faktum är dock, att  redan den undersökning som gjordes på plats strax efter militärkuppen entydigt visade att det var självmord, inte mord:  Salvador Allende, som gömt sig under ett skrivbord, tog livet av sig med en kpist m/AK-47 han fått i gåva av Kubas kommunistiske diktator Fidél Castro. Allende valde självmordet som utväg framför att låta sig gripas eller dödas av militären, alternativt tvingas i exil (och i sådant fall med största sannolikhet på Kuba).

Frågan är vad den nya expertkommissionens slutsatser kommer att innebära för Allendes eftermäle. Kommer han alltjämt att betraktas som den store socialistiske martyren, eller kommer han att ses som en feg krake som valde den enkla utvägen? Enligt uppgifter på text-TV har hans efterlevande i vart fall hela tiden lutat åt att det var självmord.

Salvador Allende gjorde 1952, 1958 och 1964 tre misslyckade försök att bli vald till Chiles president, det Chile som hade Latinamerikas stoltaste demokratiska traditioner att falla tillbaka på och länge varit förskonat från den malström av militärkupper som utmärkt en stor del av den övriga kontinenten. Allende skämtade själv om att det på hans gravsten skulle stå: ”Här vilar Chiles näste president”.

1970 gick det dock vägen. Allende vann valet med knappast möjliga marginal. Med 36,2 procent av rösterna besegrade han den konservative Jorge Alessandri (34,9) och kristdemokraten Radomiro Tomic (27,8). Enligt lag skulle under sådana omständigheter en andra valomgång äga rum mellan de två kandidater som fått flest röster. Kongressen valde dock att sidsteppa vallagen och utsåg Allende till president.

Konservativa bedömare fruktade det värsta, och faktum är att alla deras  farhågor besannades. Trots att Allende hade ett mycket svagt mandat för långtgående samhällsreformer satte han genast igång med ett heroiskt försök att omvandla Chile till en socialistisk diktatur med Kuba som förebild. Han lät importera kommunistiska revolutionärer utomlands ifrån och började med friskt mod nationalisera hela det chilenska samhället. Han omgav sig med värsta sortens kommunistslödder med den brutale livvaktschefen Max Joel Marambio i spetsen (Marambio fann sedan en fristad i Sverige).

Till slut gick det inte längre. Hela samhället förlamades av Allendes katastrofpolitik och ekonomin kollapsade med fyrasiffrig inflation som en av följderna. Arbetslösheten steg och fattigdom och desperation bredde ut sig, alltmedan sossetoppen i Sverige med Olof Palme i spetsen applåderade Allendes vällovliga ”socialistiska samhällsexperiment”.

Allende och Castro – två av 68-vänsterns gudagestalter.

Chile var på väg mot avgrunden i expressfart, och den enda lösning som slutligen stod till buds var en militärkupp. Den som motvilligt axlade ansvaret blev till slut – ett kuppförsök misslyckades dessförinnan – armégeneralen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) vilken bildade en militärjunta. Efter kuppen inledde den nya regimen en hänsynslös klappjakt på vänsterelement, varav några inspärrades i Santiagos fotbollsstadion. Det beräknas att omkring 3000 kommunister och socialister fick sätta livet till, ännu fler försvann spårlöst.

Det måste understrykas att militärkuppen hade godkänts av en majoritet av Chiles nationalförsamling – det fanns vid kuppens genomförande också långt framskridna planer på en vänsterkupp mot Allende, vilken ”den hårda kärnan” av revolutionärer såg som alltför kraftlös. Ett marxistiskt Chile hade under dessa det Kalla krigets dagar också riskerat att maktbalansen tippat över till det kommunistiska lägrets fördel.

Militärkuppen i Chile blev alltså, såsom förhållandena utvecklade sig, en nödvändig räddningsoperation. Den styrande juntan måste emellertid kritiseras för att a) ha gått alltför hårt och hänsynslöst fram med kommunister, socialister och påstådda sådana, även om 3000 dödsoffer är en droppe i havet om man jämför med offren för den castroitiska revolutionen på Kuba; och b) ha behållit makten på tok för länge. Pinochet avgick slutligen som president 1990 sedan han förlorat en folkomröstning och utsågs därpå till senator på livstid.

Augusto Pinochet hade sina uppenbara fel och brister. Han och kollegerna i den styrande juntan hade dock förnuft nog att inte lägga sig i den ekonomiska politiken utan uppdrog åt utländsk expertis, främst med anknytning till Chicago-universitetet, att dra upp riktlinjerna för en modern marknadsekonomi. Detta gjorde att Chile inom några år var på god väg att förvandlas till ett välfärdssamhälle, i alla fall med latinamerikanska mått. Sedan Pinochet avgått 1990 blev landet också något av ett demokratiskt föredöme på kontinenten.

Pinochet och Thatcher insåg båda farorna med kommunismen.

Med detta sagt är det också tydligt att Augusto Pinochet ingalunda var det monster vänsterpropagandan velat göra honom till. Hans sista år förmörkades av att han, på premiärminister Tony Blairs order, greps under ett besök hos förra premiärministern Margaret Thatcher i England 1998 och hölls i husarrest på obestämd tid. Detta kunde ske efter en häktningsorder från en obskyr spansk domare vilken en gång varit rådgivare åt Allende. Denne brydde sig, lika litet som Blair, om att Pinochet besökte England på uppdrag av Chiles president och var utrustad med diplomatpass. Han frigavs till slut lika godtyckligt som han gripits och tilläts 2000 återvända till Chile som en fri man.

Notisen ovan, som hämtats ur Expressen den 20/7, visar vilket kvantum uppmärksamhet – det vill säga obetydligt – ledande svenska media tillmäter bevisen för att Allende tog sig själv av daga. Att den med alla mått mätt misslyckade Allende inte var den martyr alla tagit för givet att han var, kommer tvivelsutan som ett hårt slag för många vänsteranhängare.

Annie, Anna-Karin – och Ayn

Anna-Karin Hatt – Mauds favorit.

Striden om vem som skall efterträda Maud Olofsson som ny ledare för Centerpartiet lär i första hand komma att utkämpas mellan Annie Johansson och Anna-Karin Hatt. Båda småländskor, båda unga – Annie född 1983, Anna-Karin född 1972.

Annie Johansson fyller när detta skrivs snart 28 år (16 juli) och valdes 2006 in i riksdagen som dess yngsta ledamot. Hon är partiets ekononomiskt-politiska talesperson och därtill vice gruppledare i riksdagen. Med sin nyliberala utsyn – en av hennes politiska förebilder är Margaret Thatcher – är hon helt klart den så kallade Stureplans-falangens favorit.

Anna-Karin Hatt är elva år äldre än Annie Johansson och blir 39 år den 7 december. Hon är IT- och regionminister (biträdande näringsminister) och den som Maud Olofsson helst vill se som sin efterträdare. Är inte lika utmejslat liberal som Annie Johansson. Anna-Karin, som varit ledarskribent på centertidningarna Hallands Nyheter och Södermanlands Nyheter,  är född Andersson och gift med Greger Hatt som var med och bildade Miljöpartiet i början på 1980-talet; han gick sedan över till Socialdemokraterna innan han landade hos Centern. Tidigare var Anna-Karin Hatt gift med centerprofilen Ola Alterå.

Jag kan inte påstå att jag bryr mig över hövan om vem som blir Centerpartiets nya ledare. I Aftonbladet den 23/6 fanns dock på kulturavdelningen  intressant information i sammanhanget: Annie Johanssons tre favoritböcker påstods vara Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar, Robert Nozicks Anarki, stat och utopi samt idéromanen Och världen skälvde av Ayn Rand. De två förstnämnda verken har jag inga särskilda synpunkter på. De är säkert lärorika, bildande och inspirerande om man lutar åt det nyliberala hållet, även om jag personligen (ännu) inte läst dem.

Rand-frälsta Annie Johansson.

Den tredje boken i ordningen har jag dock läst. Författarinna är rysk-amerikanskan Ayn Rand (1905-82), vilken onekligen är en framstående skribent men tyvärr också tillskyndare av en nördig och närmast totalitär  ideologi som något oegentligt kallas objektivismen. Och världen skälvde (på engelska Atlas Shrugged) är en tegelstensroman som kom ut på svenska i tre volymer på Timbro förlag i slutet på 1980-talet. Boken publicerades först i USA 1957 som ett politiskt-ideologiskt manifest, där författarinnan förkunnar att människan endast existerar för sin egen skull och att hennes strävande efter lycka är den högsta moraliska normen. Människan bör vara en heroiskt rationell varelse och allt som är däremot – religion, altruism, kollektivism – är ondskefullt.

Personportätten i Och världen skälvde är irriterande ensidiga och onyanserade. Hjältefigurerna, såsom messiasgestalten John Galt, dennes älskade Dagny Taggart samt Hank Rearden, är undantagslöst vackra, smärta och handlingskraftiga, med andra ord lysande exemplar av det mänskliga släktet. Skurkarna (på svenska ”roffarna”, på engelska the looters) är samtliga ömkliga, blekfeta och korrumperade och bör helst utrotas från jordens yta.

Jag tvingade mig igenom den svenska upplagan av boken med dess tre volymer för att jag sanningsenligt skulle kunna säga att jag läst den. Den är förvisso skriven på kraftfull prosa och innehåller en hel del spänning och visst annat av intresse, men den kritiske läsaren kan inte undgå att notera det malande predikande som genomsyrar verket, kulminerande i John Galts stora tal över 76 sidor i den svenska upplagan. Detta tal måste vara det mest effektiva sömnpiller världslitteraturen äger. Jag skall här inte öda några ord på själva handlingen i boken, den är löjligt melodramatisk, orealistisk och fyrkantig.

Storasyster Ayn ser dig…

När Atlas Shrugged kom ut i USA fick den ett blandat mottagande. Liberaler, som i likhet med Ayn Rand sjöng kapitalismens lov, tenderade att höja boken och dess bisarra författarinna till skyarna. Konservativa med en kristet orienterad livssyn stöttes av bokens kompromisslösa ateism och totala oförståelse för religionens värden. Det medförde att Rand genast fick den inflytelserika tidskriften National Review– då som nu den amerikanska konservatismens flaggskepp – och dess grundare, den troende katoliken  William F. Buckley, Jr., mot sig. Buckley lät medarbetaren Whittaker Chambers, en avhoppad kommunist och den som några år tidigare avslöjat den uppburne amerikanske UD-tjänstemannen Alger Hiss som kommunist och sovjetisk spion, skriva en recension under rubriken ”Storasyster ser dig” med bland annat följande lydelse (min översättning från engelskan):

Från nästan vilken sida som helst i Atlas Shrugged kan en röst höras, utifrån smärtsam nödvändighet, kommenderande: ”Till en gaskammare – gå!” Samma oflexibla självrättfärdighet resulterar också (i total avsaknad av någon form av befriande humor), i udda extravaganser…detta dollartecken, till exempel.

Chambers har metaforiskt fångat författarinnans obarmhärtiga fanatism och intolerans, vilken för övrigt har många paralleller med en (pseudo)religiös tro. Dollartecknet syftar på  Rands en smula barnsliga upphöjande av det amerikanska dollartecknet som det godas symbol nummer 1. Trots vissa marginella förtjänster måste Ayn Rands magnum opus enligt mitt synsätt hänföras till litteraturhistoriens praktpekoral och bör i dag läsas främst i avskäckande syfte. Då  rekommenderar jag hellre Rands genombrottsverk De levande (We the Living) och Anthem (Hymn), båda mer anspråkslösa och mer läsvärda än Och världen skälvde.

Annie Johansson får naturligtvis ha vilka favoritböcker hon vill för mig. Att en tänkbar ledare för ett svenskt riksdags- och regeringsparti inrangerar fanatikern Ayn Rands svulstiga Och världen skälvde bland sina absoluta favoritböcker bedömer jag emellertid som klart oroande.

Centern skulle sannolikt göra väl i att  låta Annie Johansson stå på tillväxt samt förpassa Stureplans- och bögliberalerna ut i partiets periferi när man ändå håller på. Det är inte mer liberalism Centerpartiet behöver, snarare mer konservatism. Och i så fall undrar jag om inte jordbruksminister Eskil Erlandsson vore en bättre partiledarkandidat.

Kommer Eskil Erlandsson att ladda bössan?