Sverige har representerats fyra gånger från och med 2014. 2014 placerades riksdagens andre vice talman, Björn Söder (SD), på sjätte plats på listan. 2016 var det dags för utrikesminister Margit Wallström (S) att belägga åttondeplatsen. 2018 var turen kommen till Karolinska universitetssjukhuset (nionde). 2019 återfanns Sverige jämte Danmark på en niondeplats under beteckningen Skandinavien.
Det måste anses särskilt allvarligt att Sveriges utrikesminister, vår främsta röst i internationella sammanhang, hamnar på en skammens lista av den här kalibern.
Wiesenthal-listans upplaga för 2021 har följande utseende:
1. Iran. Islamiska republiken Iran toppar, inte särskilt överraskande, listan. Ledande iranska militärer och politiker förefaller aldrig tröttna på att förkunna den judiska staten Israels och sionismens snara undergång via iranska ansträngningar i form av bomber, granater och missiler.
2. Hamas. Den jihadistiska terrorrörelsen Hamas, vilken sedan 2005 styr och ställer i Gaza, ägnar sig regelbundet åt raketbeskjutning av civila områden i Israel. Rörelsens anhängare i utlandet ägnar sig lika regelbundet ät extrem retorik. Ett gäng Hamas-anhängare skanderade i Londons judiska kvarter ”Fuck the Jews and rape their daughters.”
3. BBC. Den statliga brittiska nyhetskanalen BBCs reporter Tala Halawa har gjort sig beryktad genom att twittra: ”Hitler was right…Zionists can´t get enough of our blood.” I samma medium har hon även påstått att Israel är mer nazistiskt än Hitler. I en rapport från BBC påstods det vidare att orsaken till att en grupp muslimer angripit en buss med judar var att det i bussen yttrats nedsättande omdömen om araber. Vid en kontroll visade det sig att så inte alls varit fallet – överfallet hade skett helt oprovocerat.
Tala Halawa, BBC: ”Israel är mer nazistiskt än Hitler.”
4. Covid-överdrifter. I opinionsbildningen mot så kallade vaccinationspass har det förekommit paralleller till den nazityska Förintelsen av sex miljoner judar. Sådana här pass, eller andra åtgärder i syfte att särskilja vaccinerade från ovaccinerade, har i propagandan jämförts med den gula Davids-stjärna som judar i Tredje riket tvingades bära. Detta är i hög grad att relativisera den i världshistorien unika Förintelsen.
5. Jewish Voices for Peace. Enligt Wiesenthal-centret är vänsterinriktade judiska Jewish Voices for Peace (JVP), som inte erkänner staten Israel, en gruppering som Hamas kan uppskatta. Inför den judiska högtiden Hanukkah uppmanade JVP människor att fira högtiden, samtidigt som man lovade att skapa en ”radikal, kärleksfull och anti-sionistisk befrielserörelse”.
6. Sociala medie-jättar. På listans sjätteplats hamnar jättar bland sociala media av tip Twitter, TikTok, Facebook, Telegram med flera. Orsak: de utgör enligt Wiesenthal Center dygnet runt plattformar som saluför antisemitism och annan form av bigotteri och extremism.
7. Tyskland. Tyskland har misslyckats totalt med att bekämpa antisemitism och judehat, företeelser som tycks breda ut sig alltmer i landet. Detta framgår av statistiken med tusentals anmälda antisemitiska hatbrott varav minst ett 50-tal inbegripit våld. Ett groteskt exempel är att Michael Blume, som är kommissionär mot antisemitism i delstaten Baden-Württemberg, påkommits med att gilla ett Facebook-inlägg som jämförde sionismen med nationalsocialismen. Wiesenthal Center menar också att nyhetskanalen Deutsche Welle försyndat sig.
8. Council on American-Islamic Relations (CAIR) och Sunrise-rörelsen. CAIR, en muslimsk amerikansk rörelse som säger sig värna om mänskliga rättigheter, har hamnat på listan främst på grund av ett utspel av Zahra Billoo, director för San Francisco-avdelningen. På en konferens i november uppmanade hon sina åhörare att se upp för ”fiender” i form av ”artiga sionister”. CAIR ställde sig helt bakom uttalandet.
Miljögruppen Sunrise å sin sida vägrar betjäna sådana som identifierar sig som sionister. Gruppen hävdar i sin propaganda att ”We are the climate revolution.” https://www.sunrisemovement.org/
9. University of Southern California (USC). Situationen för judiska studenter vid amerikanska utbildningsinstitutioner hårdnar beständigt. Särskilt administrationen vid University of Southern California (USC) har, anser Wiesenthal-centret, totalt misslyckats med att komma till rätta med antisemitismen på skolan.
Mångåriga anti-Israel-aktivisten Anuradha Mittal tog initiativet till att Ben & Jerry´s skulle bojkotta Judéen och Samarien.
10. Unilever. Unilever, grundat 1978 i den amerikanska delstaten Vermont, är ett internationellt matkonglomerat, som sedan 2000 äger glassen Ben & Jerry´s (vilken kunnat köpas i Sverige för hutlösa priser sedan 2004). Det rönte betydande internationell uppmärksamhet då företaget proklamerade att det skulle sluta sälja glassens i Judéen och Samarien (”Västbanken”) i Israel. Beslutet kan sägas ha givit den anti-israeliska opinionsbildningen ny legitimitet.
Anuradha Mittal Även organisationen StopAntisemitism utser prominenta antisemiter. I en omröstning fick Anuradha Mittal, som är styrelseordförande i Unilever i Vermont, överlägset flest röster. Mittal sägs vara den som tog initiativet till att bojkotta Judéen och Samarien. https://www.stopantisemitism.org/
I egenskap av grundare och verkställande direktör för den vänsterinriktade tankesmedjan Oakland Institute har hon tidigare frikostigt stött och spridit diverse avhandlingar och rapporter vilka anklagat Israel för allt från apartheid till folkmord och kolonialism.
Fotnot:Wiesenthal-centret är uppkallat efter nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal (1908-2005).
Dåvarande utrikesminister Margot Wallström är en av socialdemokratins mer profilerade antisemiter. På bilden får hon en fin utmärkelse av Palestinska myndighetens förintelseförnekande ”president” Mahmoud Abbas.
Malmös internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpande av antisemitism skulle bli Stefan Löfvens klang- och jubelföreställning som avgående socialdemokratisk partiordförande. Det blev inte riktigt så.
Aktiviteterna i Malmö började annars bra med kungaparets ankomst. Löfven hade på ett tidigt stadium bjudit in en rad världsledare, därbland USAs dåvarande president Donald Trump, till eventet i Malmö. Även efterträdaren Joe Biden bjöds in. De enda statscheferna som fanns på plats var de ovan nämnda Egils Levits och Sauli Niinistö. Däremot hade samtliga Löfvens nordiska statsministerkolleger valt att stanna hemma.
Frankrikes president Emmanuel Macron deltog via ett förinspelat videobudskap medan Israels president Isaac Herzog och USAs utrikesminister Anthony Blinken medverkade på länkar. I övrigt fanns på mötet ett antal ambassadörer från när och fjärran samt författare och journalister.
Den som är någorlunda insatt i Socialdemokraternas historia är inte det minsta förvånade över den skrala uppslutningen. De inser alltför väl att Löfvens konferens dels är ett äreminne över honom själv, dels är ett försök att med tillhjälp av hinkvis med kosmetika dölja den blatanta antisemitismen i det egna partiet.
Och man behöver inte gå tillbaka till 1940- och 1940-talen, då S-partiet krävde att Tyskland skulle stämpla ”J” i judiska medborgares pass så att det skulle gå lättare att avvisa dem och då den av sossepartiet dominerade samlingsregeringen lät tyska vapen- och trupptransporter färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. Socialdemokraterna var allmänt proisraeliska fram till Olof Palmes tillträde som partiordförande och statsminister. Med Palme kom sympatierna för palestinaaraberna i allmänhet och PLO/Fatah under ledning av ärketerroristen Yassir Arafat i synnerhet.
Den Mellanöstern-politik som drogs upp av Palme och utrikesminister Sten Andersson har fortsatt oförändrad och kulminerade med erkännandet av det så kallade Palestina under Stefan Löfvens första tid som statsminister i slutet av 2014. Löfven hade som S-ordförande vid partikongressen 2013 kallat Fatah under Mahmoud Abbas för ”vårt kära systerparti”.
2016 gjorde vidare utrikesminister Margot Wallström i riksdagen gällande, att terroristbekämpning enligt israelisk modell var samma sak som ”utomrättsliga avrättningar”. Uttalandet ledde till att Wallström, som enda utrikesminister inom EU, förklarades persona non grata i Israel och dessutom hamnade på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över det årets mest prominenta antisemiter.
Vidare är det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, en pålitlig härd för gapig antisemitism. I maj 2019 skanderade SSU-medlemmar ”Krossa sionismen” i det årets Första maj-tåg, något som uppgavs anspela på en palestinaarabisk kampsång. Detta kan svårligen tolkas som annat än att de unga sossarna vill att att den judiska staten Israel skall upphöra att existera: sionismen, som bygger på tanken att judar skall ha en nationell fristad, är ju själva förutsättningen för Israels existens.
Mogna – i alla fall till åren – socialdemokrater har inte varit mycket bättre än sina ungdomliga partikamrater. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) är beryktad för att bland annat ha skyllt antisemitiska manifestationer i Malmö på judarnas stöd för Israel och för att i alla sammanhang ha tagit ställning för palestinaaraberna mot judarna i staden, ”Israel-lobbyn” för att tala med Reepalu. 2009 gick han med i ett demonstrationståg anordnat av vänsterextremistiska AFA mot en tennismatch mellan Sverige och Israel i Malmö.
Ilmar Reepalu (S) tillsammans med ASFA-folk, sossar, Hamas-anhängare och annat slödder i en demonstration mot en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel 2009.
Riksdagsledamot Hillevi Larsson från Malmö har vidare exempelvis låtit sig fotograferas, glatt leende, med ett diplom hon fått av Palestinska myndigheten med en karta över regionen där Israel saknas. Det väckte yttermera uppmärksamhet då Larsson för en del år sedan framträdde som talare vid en pro-palestinsk demonstration i Malmö där det bland annat ropades på att israeliska soldater skulle knivhuggas.
2009 deltog dåvarande partiledaren Mona Sahlin och tidigare diplomaten och utrikesministern Jan Eliasson vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm där det viftades med Hamas- och Hizbollah-flaggor och den israeliska flaggan brändes. Vid denna manifestation förekom även hakkors och då inte i något negativt sammanhang.
Socialdemokraterna har nu att utvärdera konferensen i Malmö, en stad som är internationellt känd som huvudstad för antisemitism och judehat i norra Europa. Det är medlemmar av partiets väljarbas som står får den absoluta merparten av de brott och trakasserier mot stadens judar som fått antalet judar att minska från omkring 3000 till cirka 500 på några år. Utrikesminister Ann Linde har redan konstaterat att sammankomsten blev en stor framgång, och det finns väl ingen anledning förmoda att den avgående partiordföranden ser det på annat sätt.
Johan Westerholm sammanfattar på Ledarsidorna den 14 oktober konferensen på följande sätt: ”Med Malmö-konferensen avslutas Stefan Löfvens tid som partiordförande. Den konferens som skulle bli hans avskedsföreställning blev i det närmaste en manifestation av en sju år lång tid som statsminister som kantats av ihärdigt förnekande av bjälken i hans eget öga i form av antisemitismen inom partiet i allmänhet och partiorganisationen av Malmö i synnerhet.”
Om Löfven verkligen hade brytt sig om Sveriges judar hade han naturligtvis rensat ut antisemiterna i S-partiet och SSU för länge sedan. Han hade också avbrutit samarbetet med organisationen Tro & Solidaritet, fram till 2011 Socialdemokraternas kristna avdelning under namnet Broderskapsrörelsen. Därefter har organisationen närmast blivit en kamporganisation för att tillvara islams intressen.
Löfvens lögnaktiga hyckleri tar sig också andra uttryck. När det således nyligen avslöjades att tjänstemannen Johan Lindblad vid Sverigedemokraternas riksdagskansli hade anknytning till extremnationalistiska intressen förklarade Löfven att detta bevisade att SD var ett rasistiskt parti. Vad han inte låtsades om var att samme Lindblad hade ett förflutet i Miljöpartiet och dess ungdomsförbund Grön ungdom; Lindblad var 1996-97 förbundssekreterare i Grön ungdom.
Men inte nog därmed. Lindblad var under ett flertal år verksam vid Nordiska rådet och utförde då arbetsuppgifter åt Britt Bohlin (S), som var gruppledare för Socialdemokraterna under den Israel-vänlige Göran Perssons tid som statsminister. Bohlin var väl medveten om tjänstemannens ”sidoprojekt” med anknytning till extremnationalismen, främst projektet att bryta ut svenska kommuner och förvandla dem till så kallade svenska zoner. En annan S-märkt riksdagsledamot han samarbetade med var Pyry Niemi.
Stefan Löfven måste rimligen vara medveten om den utpekade SD-tjänstemannens bakgrund. Ändå väljer han att mörka denna och kalla SD ”ett rasistiskt parti”. För en sådan politiker kan denna bloggare endast känna förakt. Det är lätt att avslöja Löfvens hyckleri och lögner. Att Stefan Löfven är landets genom tiderna sämste statsminister torde stå klart för de flesta vid det här laget.
Peter Hultqvist ser nöjd ut sedan han av Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas 2015 utnämnts till kommendör av Palestinska förtjänstorden. Till vänster dåvarande utrikesministern Margot Wallström.
Försvarsminister Peter Hultqvist har av någon anledning bland icke-sossar haft rykte om sig att vara ”den gode socialdemokraten”. Det kan i någon mån bero på att han visat upp en försvarsvänlighet som har upplevts vara större än hos de flesta partikolleger, men också på Hultqvists framtoning som en rejäl karl med rejäl daladialekt.
Efter Hultqvists senaste bravader, med vilt sluggande mot Sverigedemokraterna i krönikor i Dala-Demokraten och i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVTs nyhetsprogram Aktuellt den 9 februari 2021, torde emellertid försvarsministerns i mitt tycke helt oförtjänta rykte som god eller åtminstone acceptabel socialdemokrat vara ett minne blott.
Den 21 januari publicerades i Dala-Demokraten en krönika av Peter Hultqvist där denne gick till storms mot Sverigedemokraterna. Bland annat anmärkte han på SDs retorik i form av hänvisningar till strid och krig, något som Hultqvist påstod var hämtat från fascism och nazism. Han avfärdade också SD som ”högerextremister” som inte går att tämja.
Han passade också på att indirekt ge SD skulden för några huliganers inträngande i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari och raljerade över att ett par SD-företrädare velat se Donald Trump som fredspristagare. Vad som väckte störst uppmärksamhet i Hultqvists krönika var emellertid följande mening: ”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris.”https://www.dalademokraten.se/artikel/peter-hultqvists-kronika-hogerextremismen-gar-inte-att-tamja
SDs Jimmie Åkesson blev inte Hultqvist svaret skyldig. Åkesson erinrade i Expressen om att försvarsministern kallat SD för ”grisar” och att partiet ”inte går att tämja”. Och ja, det måste anses vara övermåttan lågt att i en debatt benämna meningsmotståndare som djur som skall tämjas. Med tanke på Peter Hultqvists eget utseende borde han dessutom kanske ha valt ett annat djur än just gris.
”Alltså, det är så lågt och det är ett sådant uppskruvat tonläge”, framhöll Jimmie Åkesson, ”och vi är inte ens nära valrörelsen än.” Enligt SD-ledaren handlar Hultqvists och andra S-toppars retorik om att de inte vill prata om att vi har en skjutning om dagen, att vi har över 12 000 döda i covid-19 och att det i Sverige för närvarande råder elbrist på grund av en förfelad energipolitik. https://www.expressen.se/nyheter/jimmie-akesson-man-kallar-oss-for-grisar/
När vidare Hultqvist talar om SDs ”krigsretorik” tycks han lyckligt ovetande om att den socialistiska kampsång som han och flertalet andra socialdemokrater sjunger minst en gång om året – Internationalen – är fullproppad med martialiskt vapenskrammel.
Internationalen som traditionell allsång på sossekongress med Stefan Löfven i mitten: ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.”
Redan i första versen i den av Henrik Menander till svenska översatta sången heter det sålunda: ”Det dånar uti rättens krater, snart skall uppbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset, slav, stig upp för att slå dig fri.” I en senare vers läser vi: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” Refrängens bevingade ord icke att förglömma: ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är…”
Hultqvist borde kanske också ha pluggat på vad hans egen partiledare, Stefan Löfven, förkunnat i icke-fredlig väg förliden tid. I en intervju inför det för S-partiet segerrika valet 2014 sade han således till SVT den 17 februari 2014: ”Jag kommer att kriga som om vi är på väg att förlora valet.”https://www.svt.se/nyheter/val2014/lofven-1
Också när det gäller den så kallade svenska modellen kan Löfven understundom känna sig motiverad att ta till krigsretorik. I ett tal i Bandhagen i södra Stockholm den 29 februari 2016 försäkrade han åhörarna: ”Därför blåser jag här och nu till strid om den svenska modellen” (som Löfven i meningen innan förklarat sig vara ”förbannat stolt” över). https://www.regeringen.se/tal/2016/02/tal-av-stefan-lofven-striden-om-den-svenska-modellen/
Peter Hultqvist föddes i Gävle på nyårsafton 1958 men växte upp i Stora Tuna socken i Borlänge kommun. Hans far var till yrket revisor medan modern kom till Sverige som finskt krigsbarn. 1975 gick han med i SSU Libertas i hemkommunen, där han längre fram i karriären var kommunalråd i 17 år. Som journalist var Hultqvist bland annat verksam vid Dala-Demokraten och Norrländska Socialdemokraten. 2006 valdes han in i riksdagen för Dalarna och 2014 utsågs han till försvarsminister i Löfvens decemberregering, en post han innehaft sedan dess. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Hultqvist
Vad som är anmärkningsvärt med Hultqvist och hans statsrådspost är att han inte fullgjort värnplikten, som var obligatorisk då han ryckte in som rekryt med befattningen skyttesoldat vid Dalregementet i Falun. När den blivande försvarsministern lämnade regementet efter 57 dagar berodde detta dock inte på att han var en samvetsöm vapenvägrare. Han och några andra nyinryckta strejkade som protest mot viss typ av tjänstgöring de inte uppskattade. https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/hur-forsvarar-du-detta-ministern/
”Jag hamnade snett”, ursäktade sig Hultqvist senare, något som förefaller fullt trovärdigt med tanke på hans koleriska läggning. Hultqvist sökte efter att ha lämnat regementet vapenfri tjänst och hamnade efter en tid på en expeditionstjänst inom kriminalvården (själv föredrar han titulaturen ”utredare”).
Hultqvist är nu inte den förste av våra försvarsministrar som gjort vapenfri tjänst. Detsamma gäller exempelvis Sten Tolgfors (M), som var försvarsminister i alliansregeringen 2007-12. I Tolgfors fall rörde det sig om vapenvägran av religiösa skäl då han var medlem i Missionskyrkan. Han gick allmänt under öknamnet ”Tomhylsan”. Tolgfors ersattes som försvarsminister av Karin Enström (M). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/kallades-for-tomhylsan
Erik Nises (till höger) hade inga problem med att besegra Peter Hultqvist i kampen om att bli ordförande i S Borlänge.
Peter Hultqvist har länge varit anhängare av det så kallade Palestina. Vid sitt riksdagsinträde 2006 var han pådrivande vid bildandet av Svensk-palestinska parlamentariska föreningen och var dess ordförande tills han blev försvarsminister.
Hultqvist har flera gånger tagit upp Palestina-frågan i riksdagen. I interpellationen 2011/12:5, ”Erkännande av Palestina” riktad till utrikesminister Carl Bildt, argumenterade han att Sverige skulle erkänna ”Palestina” som självständig statsbildning. Flera år tidigare hade Hultqvist ställt en skriftlig fråga, 2006/07: 1080, ”Samarbete med Palestina” till Bildt. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/erkannande-av-palestina_GZ105
2015 tilldelades så Peter Hultqvist av den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, den höga utmärkelsen Order of Merit som tack för sina exceptionella insatser till ”Palestinas” fromma. Hultqvist kommenterade: ”Hedrande. Jag har varit engagerad i Mellanöstern-frågan ända sedan SSU-tiden.” Olof Palme, upphovsmannen till socialdemokratins Israel-fientliga utrikespolitik, erhöll samma utmärkelse posthumt. https://www.dt.se/artikel/abbas-prisade-hultqvist
I hemstaden Borlänge är Peter Hultqvist inte särdeles populär ens bland ortens socialdemokrater. När han 2020 kandiderade till posten som ordförande i Borlänges socialdemokratiska förening gick det, trots att han var valberedningens kandidat, inte som han tänkt sig. Till ny ordförande valdes istället Erik Nises, tidigare presschef hos Stefan Löfven och i likhet med Hultqvist i grunden journalist, med röstsiffrorna 79-65. https://annonsbladet.com/erik-nises-valdes-till-ny-s-ordforande/
Framträdandet i SVT-debatten med Jimmie Åkesson torde effektivt ha avlivat myten om Peter Hultqvist som en sansad debattör. Istället fick TV-tittarna se en kolerisk man som, samtidigt som han läste innantill från en fusklapp, högröd i ansiktet skrek och gjorde obalanserade utfall mot den hela tiden kolugne SD-ledaren som Hultqvist sedan länge haft ett gott öga till.
Det är symptomatiskt för det mentala läget inom sosseriet och övrig vänster att Hultqvist fick motta taktfasta applåder och hurrarop från personer som den röda prästinnan Helle Klein och advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg: tydligen skall SD skrikas ner – inte bemötas med sansade argument inom ramen för en anständig debatt.
Företrädare för ”världens första feministiska regering” besöker Iran.
Sveriges rykte utomlands är inte längre vad det har varit. Från att tidigare ha ansetts vara ett internationellt föredöme som det perfekta exemplet på ”demokratisk socialism” med såväl välfärd som bibehållen demokrati, betraktas vårt land numera på sina håll som en pariastat. https://www.msn.com/en-us/news/world/sweden-tries-out-a-new-status-pariah-state/ar-BB15Qn1L
Det liberala flaggskeppet The New York Times – i och för sig långt ifrån alltid något sanningsvittne – hade således den 25 juni en artikel med rubriken ”Sweden Tries Out a New Status: Pariah State”. Bakgrunden är, föga oväntat, den svenska hanteringen av Kina-smittan. I artikeln citeras förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland: ”When you see 5000 deaths in Sweden and 230 in Norway, it is quite incredible.”
I tidningstexten omtalas också det faktum, att svenskar inte är välkomna i något av de andra nordiska länderna på grund av rädsla för smittorisken. Personligen anser jag denna rädsla vara våldsamt överdriven, men jag kan inte förneka att den existerar och att den ger Sverige och oss svenskar ett dåligt rykte.
Jag undrar om inte den minskade uppskattning av Sverige i världen vi nu ser tog sin början, då ett antal kvinnliga medlemmar i ”världens första feministiska regering” jämte statsminister Stefan Löfven besökte Iran i februari 2017 för att underteckna ett antal handelsavtal med mullorna i Teheran. Det blev en världsnyhet då de svenska ministrarna uppträdde i slöja och i övrigt såg ut som om de hade ekiperat sig i närmaste lumpbod.
Det konstaterades i världspressen, att vare sig Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Storbritanniens premiärminister Theresa May hade beslöjat sig i möten med iranska ledare. De svenska ministrarna fick kritik från feminister såsom den iranska journalisten Masih Alinejad, som menade att svenskorna borde ha kritiserat diskrimineringen av kvinnor i Iran i stället för att dansa efter mullornas pipa.
Dåvarande EU- och handelsministern Ann Linde tillhörde de svenska delegaterna i Iran. Som utrikesminister sedan september 2019 har hon knappast inneburit någon förbättring jämfört med sin föregångerska på posten, Margot Wallström vilken lyckades med konstycket att göra sig ovän med både arabstaterna och den judiska staten Israel – i sistnämnda land förklarades hon persona non grata.
Dansande polis i Stockholms Pride-tåg.
Orsaken till israelernas ställningstagande bottnade dels i att en av den nya svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som statsbildning, dels att Wallström i riksdagen anklagat Israel för att ägna sig åt ”utomrättsliga avrättningar” då man oskadliggjorde palestinaarabiska terrorister. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/01/15/sr-wallstrom-persona-non-grata-i-israel
Ett direkt beklämmande intryck gjorde Linde vid en TV-intervju med tyska Deutsche Welle, då hon i en intervju skulle försvara Sveriges pandemistrategi på grötig engelsk-skånska. Bland annat påstod hon att i Sverige kunde alla som ville bli testade för den kinesiska smittan, vilket var sakligt fel. I efterhand sökte hon, med begränsad framgång, rådda sitt anseende med att hon hade menat Stockholm och inte Sverige som helhet. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7500581
Kritiken lät inte vänta på sig. Bland annat anmälde Sverigedemokraterna Ann Linde till riksdagens konstitutionsutskott (KU) för att hon ljugit om pandemitestningen.
Listan över exempel som visar att bilden av Sverige som internationellt föredöme flagnat betänkligt skulle kunna göras mycket lång. Jag skall ge ytterligare ett par exempel. Ett är att personer med funktionsnedsättning halkat efter betydligt i det svenska så kallade välfärdssamhället, vilket konstateras av Elisabeth Wallenius, ordförande i Funktionsrätt Sverige i en debattartikel i Expressen den 3 december 2019. https://www.expressen.se/debatt/sverige-fran-foredome-till-riktigt-daligt-exempel/
Sanningen är att inte ens ett av världens största skatteuttag räcker till för vård av sjuka, handikappade och andra behövande i dagens Sverige. Inte när oproportionerliga resurser går till att vidmakthålla världens mest extrema immigrationspolitik.
Kommer därtill polismaktens sorgliga utveckling under senare år. Från att ha satt brottslighetens bekämpande i första rummet tycks svensk polis numera prioritera socialt experimenterande och genustrams – vi har sålunda sett manliga gay-poliser i uniform dansa i Pride-tåg och en kvinnlig polis som böjt knä inför våldsamma demonstranter samtidigt som hon gjorde black power-hälsning.
Hoppsan – så kan det gå om man lyssnar för mycket på ”tänkaren” klimat-Greta. M/S Malmö fastnade i isen vid Svalbard.
Ett sätt att bedöma tillståndet i världen kan vara att studera vilka personer som är föremål för beundran. Jag ämnar i det här inlägget visa vad jag menar genom att ge tre exempel vilka under senare tid tilldelats priser och erkännanden av skilda slag. Av en tillfällighet är samtliga av kvinnligt kön.
Låt mig börja med klimataktivisten Greta Thunberg, född 2003. Efter flera tidigare hedersomnämnanden och internationella lovord, och efter att ha nominerats till Nobels fredspris, har hon nyligen, av den brittiska tidskriften Prospects, utnämnts till en av världens mest framstående ”tänkare”.
Vad är det då som motiverar Prospects att utnämna 16-åriga Greta Thunberg till en av världens främsta tänkare? Bland annat detta: ”Efter en sommar av värmeböljor och skogsbränder i hemlandet Sverige, bestämde sig Greta Thunberg för att inte gå till skolan. Om planeten inte hade någon framtid, argumenterade hon, var det ingen vits att studera.”
Om Thunbergs diagnos Aspergers syndrom, som är en form av autistisk personlighetsstörning, heter det: ”Hon säger att hennes autism är långtifrån ett hinder – utan hjälper henne att se världens problem som svartvita. Hon talar verkligen med en svidande tydlighet.”
Jag måste erkänna att jag baxnar när jag tar del av dessa argument för att denna svenska 16-åring bör anses vara en av jordklotets skarpaste tänkare – i mitt tycke är de bevis för raka motsatsen. Det är helt enkelt inte seriöst att dra långtgående slutsatser om världens framtida klimat byggt på en varm sommar ett givet år. Det är ingenting annat än barnsligt emotionellt snömos.
Dessutom är det oklart exakt hur mycket tankearbete unga fröken Thunberg ägnat sig åt. Hon är rätt duktig på att prata, men det är inga egna tankar hon ger uttryck för utan snarare en sammanställning av vad ett konglomerat av klimatalarmister sagt och skrivit i olika sammanhang. Hon hade heller aldrig givits tillfälle att uttrycka dessa tankar om hon inte hållits under armarna av inflytelserika föräldrar och PR-proffs.
Jag förnekar vidare alls inte att det finns begåvade personer som diagnostiserats med Aspbergers. Tvärtom – det finns säkert en uppsjö av dessa. Dock vill jag bestämt förneka att det skulle vara en tillgång att, som det står i Prospects motivation, att se världens många och komplicerade problem i svartvitt. Att påstå det är snarare rent vanvett.
Det skulle inte förvåna mig om passagerarna ombord på det svenska fartyget M/S Malmö ångrar sig att de satte sin lit till den stora tänkaren klimat-Greta. De körde nämligen fast i isen på norska Svalbard sedan de färdats dit i syfte att studera verkningarna av den så kallade globala uppvärmningen i form av hastigt smältande polarisar.
Inte undra på om våra vänner norrmännen var en liten smula skadeglada över de godtrogna svenskarnas öde…
Linnéa Claeson borde nog ha hållit sig till handbollen.
Jag fortsätter med juridikstudenten och förra handbollsspelaren Linnéa Claeson, född 1992, som i slutet av 2018 av fler än 10 000 personer ur tidskriften Dagens Juridiks läsekrets framröstades som ”årets jurist”. Problemet med detta var att Linnéa Claeson ännu inte hade någon juridikexamen (hon är juridikstudent vid Stockholms universitet) och saknade därmed formellt rätt att kalla sig ”jurist”. https://www.expressen.se/nyheter/linnea-claeson-saknar-examen-blev-arets-jurist/
Orsaken till att Claeson ändå borde utses till ”årets jurist” uppges vara att hon ”kämpar mot sextrakasserier på nätet och engagerar sig för utsatta kvinnor och barn”. Chefredaktören för Dagens Juridik, Stefan Wahlberg, utlåter sig så här om utnämningen: ”Jag förstår att folk reagerar därför att juristexamen i mångas ögon är den gräns som krävs för att anses vara jurist..”
Enligt Wahlberg vore det dock alltför stelbent och formalistiskt att begränsa definitionen på vem som har rätt att kalla sig jurist till någon som tagit juridisk examen. Han menar: ”Tanken bakom priset är att det ska gå till någon som har gjort någonting inom rättspatos och juridikens värld som är värt att uppmärksamma.”
Linnéa Claeson väckte rejält med uppmärksamhet när hon i en krönika i Aftonbladet den 2 december 2017 skrev att hon ville ha ”representation på riktigt” på nyckelpositioner i Sverige. Som statsminister förordade hon exempelvis ”en svart kvinna”. Hon fortsatte: ”Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister. Jag vill att fler bögar ska komma ut i fotbollsallsvenskan och herrlandslaget.”https://tommyhansson.wordpress.com/2017/12/03/nar-en-godhetsonanerande-posor-har-ordet/
Ja, ni fattar. Linnéa Claeson tillämpar strategin att medvetet uttrycka sig drastiskt i syfte att provocera och därmed väcka debatt. Detta kan kanske ibland vara en framkomlig väg att gå förutsatt att det ligger någon form av stringent tankeverksamhet bakom. Dessvärre kan jag inte se att så skulle vara fallet här.
Tillsättandet av centrala poster i Svea rike måste rimligen bygga på kompetens, inte på att vederbörande tillhör en viss minoritet eller annan grupp människor. En svart kvinna som statsminister kan mycket väl fungera om den personen varit ledare för ett riksdagsparti som hamnat i regeringsställning. Jag skulle inte ha något emot att se exempelvis Nyamko Sabuni på den posten.
Linnéa Claeson vill dock uppenbarligen tvinga fram en kvoterad representativitet byggd på positiv särbehandling vid tillsättandet av höga poster, och hon är säkert inte ensam om den inställningen.
Mitt tredje exempel gäller Alexandra Pascalidou, född i Bukarest i Rumänien 1970 i en grekisk familj. Hon tillerkändes för 2018 utmärkelsen Anders Carlbergs hederspris till årets påverkare. Enligt prisets statuter tillfaller priset en person som har använt sin röst i det offentliga rummet för att göra skillnad för en person eller grupp i utanförskap. Priset är uppkallat efter Fryshusets skapare, den gamle 68-revolutionären Anders Carlberg (1943-2013). http://www.mynewsdesk.com/se/fryshuset/pressreleases/alexandra-pascalidou-aer-aarets-paaverkare-2801962
Pascalidou får närmast priset för sin bok Mammorna, som bygger på intervjuer med 20 segregerade kvinnor i den så kallade förorten. Den får översvallande recensioner av exempelvis Gunilla Brodrej i Expressen.
Brodrej och säkert många andra tenderar att betrakta Alexandra Pascalidou som något slags feministisk/mångkulturalistisk messiasgeatalt. Som sådan har hon gjort sig känd som en extremt lättkränkt vänstergängare vilken under sin tid som programledare för Ring P1 skoningslöst kastade sig över uppringare som inte delade hennes synsätt, främst i frågor som hade med invandring och mångkultur att göra.
Sveriges radio tvingades be Alice Teodorescu om ursäkt för Alexandra Pascalidous beteende.
När hon får något år sedan tillfälligt hoppade av Ring P1-jobbet påstod hon att hon inte ”orkade mer” till följd av allt hat och alla trakasserier hon uppgav sig ha råkat ut för. Det var en sanning med modifikation. Det visade sig att hon sannolikt tog en paus från programledarsysslan därför att hon ville ta en längre semester.
2014 tvingades Sveriges radio (SR) be om ursäkt för Pascalidous beteende, när hon i P1-programmet ”Hur mycket rasism tål Sverige?” gick till angrepp mot den borgerliga ledarskribenten Alice Teodorescu, därför att denna som ”vit, kristen, europé” – och dessutom med ett fördelaktigt utseende – vågat ha synpunkter på hur det var att utsättas för rasism. Pascalidou själv är upplysningsvis en vit, kristen europé som kan sägas ha ett fördelaktigt utseende…https://www.expressen.se/nyheter/efter-debattattacken-nu-ber-sr-om-ursakt/
Pascalidou har vid två tillfällen påkommits med att plagiera texter. Första gången var 2005, då det visade sig att hon i en krönika i numera avsomnade Metro plankat en krönika ur Los Angeles Times av kolumnisten Daniel Hernandez. Andra gången var när hon i en krönika, också i Metro, 2015 upptäcktes ha direktöversatt från engelskan en dikt av den turkiske poeten Aziz Nesin (1915-95) men gjort sken av att det var hon själv som skrivit den. Efter detta förnyade övertramp sparkades hon som Metro-medarbetare. https://www.expressen.se/nyheter/pascalidou-anklagas-for-plagiat–igen/
Kritik fick vidare Pascalidou 2017, då hon på uppdrag av Utrikesdepartementet (UD) gjorde fem intervjuer för UD-podden. Hon intervjuade avslutningsvis utrikesminister Margot Wallström. Kritikerna menade då att det såg illa ut att Pascalidou intervjuade chefen för en myndighet som hon själv fått betalt av.
Alexandra Pascalidou fick i Stockholm 2016 pris som ”årets europé”.
Ja, kära läsare, ni får själva bedöma om ovanstående pristagare är värda sina utmärkelser eller inte. Nu väntar vi bara på att Stefan Löfven skall utses till ”världens främste statsman”.
Bakgrunden är Balis skarpa kritik i sociala medier mot Bildt. Om denne formulerade sig Hanif Bali så: ”En man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin.” Samt: ”Nämn en gång grabben har haft rätt.” Detta föranledde M-ledaren Ulf Kristersson att sammankalla hela partiets riksdagsgrupp för allvarlig kritik mot den felande.
Det hela utmynnade i att Hanif Bali förständigades lämna posterna som ersättare i riksdagens EU-nämnd samt i arbetsmarknadsutskottet. Däremot tillåts han fortsätta som riksdagsledamot – M-ledningen torde vara fuller väl medveten om att för den händelse den i vida kretsar populäre Bali avpolletteras från riksdagen så kommer X procent av partiets väljare att gå över till SD eller KD.
Bali har efter all kalabik i partiet tvingats till en taktisk reträtt och har bett Carl Bildt om ursäkt samtidigt som han beklagar sin egen bristande fingertoppskänsla för hur det är lämpligt att formulera sig. Man kan tycka att detta är trist men inser samtidigt att det varit nödvändigt om Bali vill fortsätta som M-politiker på hög nivå. Alternativet hade varit att gå över till SD, men det steget är Bali uppenbarligen inte redo att ta – åtminstone inte ännu.
Enligt Ulf Kristersson var Balis Bildt-kritik endast den proverbiala droppen som kom bägaren att rinna över. M-ledaren påstår vidare: ”Jag vill understryka att det är lika illa att vara kritisk mot andra personer som det är att vara det mot Carl Bildt.” Det där tror nog inte någon hyfsat eftertänksam människa på. Hanif Bali har tidigare i stort sett tillåtits skriva vad som helst om vem som helst, men när han ger sig på Sankt Bildt tar det hus i helsike.
Carl Bildt ler i kapp med Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif under sitt besök i landet 2014.
Om det legat någon sanning i M-ledarens utsaga hade ju Bali fått rejält på skallen när han på sociala medier tog heder och ära av Irans Sverige-besökande utrikesminister Mohammad Javad Zarif och indirekt också av utrikesminister Margot Wallström. Det skedde sedan Wallström konstaterat att ”iranier” tyvärr inte tar kvinnor i hand, ”så det gör vi aldrig var vi än är…”
Hanif Bali avfärdade detta med följande ord: ”Nej Margot, iranier har inga problem att ta kvinnor i hand, det är radikala islamistsvin som du myser så hjärtligt med som vägrar göra det.”
Bland det bästa som skrivits om affären Bali/Bildt så här långt svarar i mitt tycke Johan Westerholm för på Ledarsidorna:, där Westerholm ger Bali rätt i allt väsentligt: ”Oavsett vad den enskilde kan anse om riksdagsledamoten Hanif Balis formuleringsfärdigheter på Twitter visar det sig att Bali har en poäng.”
Det Westerholm i första hand syftar på är Carl Bildts mångåriga vana att i alla lägen driva Turkiets och dess islamistiske president Recep Tayyip Erdogans intressen, icke minst beträffande Turkiets EU-relaterade ambitioner. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 gav Bildt EU skulden för den negativa utvecklingen i Turkiet: ”Vi har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/
Om vi botaniserar vidare bland Bildts ställningstaganden genom åren så finner vi bland annat följande. Som studentpolitiker på 1970-talet pläderade han i tidskriften Svensk Linje för ett svenskt erkännande av det kommunistiska Östtyskland och uppmanade studenterna att skänka pengar till den kommunistiska motståndsrörelsen Viet Cong (FNL) i Vietnam. Aktiv antikommunism var Bildt direkt motståndare till.
Bildt har vidare alltid förhållit sig skeptisk gentemot den judiska staten Israel och har till exempel mött deltagare i det antiisraeliska propagandajippot Ship to Gaza. Bildt var proarabisk redan som studentpolitiker och var som utrikesminister en av de mest uttalade kritikerna av Israel internationellt. Detta uppskattades inte alls av israelerna, och faktum är att Carl Bildt i likhet med senare Margot Wallström portades från Israel som svensk regeringsrepresentant även om detta inte blev lika uppmärksammat som i fallet Wallström. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3aKL6/carl-bildt-portades-ocksa
Om Carl Bildt förhåller sig skeptisk gentemot israeler och judar så trivs han betydligt bättre med islamister och muslimer. Exemplet Erdogan och Turkiet har redan nämnts, och när Bildt i egenskap av utrikesminister 2014 besökte mullornas Iran var det uppenbart att han kom väl överens med president Hassan Rouhani och den i dagarna aktuelle utrikesministern Mohammad Javad Zarif .https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-utrikesminister-bildts-bilder-fran-iran/
Som ett kuriosum kan nämnas att Bildt mitt under pågående presskonferens plötsligt reste sig och med sim mobiltelefon började fotografera de närvarande journalisterna!
I Iran hängs homosexuella i lyftkranar trots den iranske utrikesministerns påståenden om motsatsen.
Jag gissar att Carl Bildt uppskattar umgänget med de iranska dignitärerna betydligt mer än han uppskattar presidenten i världens viktigaste demokrati, Donald J. Trump. Semiaristokraten Bildt har städse rynkat på näsan mot den senare och tagit varje möjligheter att i internationella fora uttrycka sin mening om den i hans tycke oerhört vulgäre Trump. Nyligen skrev han i det liberala flaggskeppet The Washington Post debattutrymme att Trumps strävan att köpa Grönland av Danmark är ”bortom det absurda”. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-om-gronland-bortom-absurt/
Däremot har den forne excellensen Bildt, i alla fall mig veterligt, inte yttrat ett enda kritiskt ord om den totalitära islamistdiktaturen Iran i anledning av dess utrikesministers tvådagarsbesök i Sverige. Detta trots att Zarif exempelvis försvarade dödsdomen mot den i Iran dödsdömde svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali, försvarade slöjtvånget för kvinnor samt förnekade att homosexuella handlingar straffas med döden trots hur många bevis som helst för att så sker. https://www.dn.se/nyheter/varlden/irans-utrikesminister-forsvarade-dodsdomen-mot-svensk-iranske-forskaren/
Nej, då är det i Bildts ögon viktigare att ironisera över USAs nuvarande president. Det är verkligen på tiden att moderatledningen på allvar utsätter diktaturkramaren Carl Bildts utrikespolitik för en välbehövlig granskning och slutar upp med att behandla Bildt som något slags oberörbar kunglighet. Han är trots allt endast medlem av knapadeln, låt vara med en rätt uppblåst attityd – vilket är tämligen anmärkningsvärt med tanke på att Bildt varken slutfört sina akademiska studier eller haft ett jobb utanför politiken.
Israels regering har tillkännagivit att de båda amerikanska Israel-hatande politikerna Ilhan Omar och Rashida Tlaib – båda representerande det Demokratiska partiet i kongressens representanthus – inte tillåts komma in i den judiska staten för ett planerat besök i Judéen och Samarien (”Västbanken”).
Premiärminister Benjamin Netanyahu har motiverat beslutet med att såväl Omar som Tlaib stöder den anti-israeliska rörelsen BDS (Boycott, Divestment, Sanctions) samt att det finns risk för provokationer från de båda. De har bland annat jämfört Israel med Nazityskland. Israel hade först avsett låta Omar och Tlaib komma in i Israel men ändrade sig alltså. https://bdsmovement.net/
Beslutet kom en dag efter det att USAs president Donald Trump på Twitter menat att det vore ett svaghetstecken av Israel att låta två av dess mest fanatiska fiender besöka landet.
Rashida Tlaib (till vänster) och Ilhan Omar portas från Israel.
Ilhan Omar föddes i Mogadishu i Somalia 1982. Hon valdes in i representanthuset 2018 och har på kort tid gjort sig känd som en brinnande antisemit och Israel-och USA-hatare. Rashida Tlaib är född i Detroit, Michigan 1976 och är bördig från en palestinsk invandrarfamilj. I likhet med partikollegan Ilhan Omar är hon våldsamt anti-israelisk och anti-Trump. Hon är medlem i Democratic Socialists of America.
Ilhan Omar och Rashida Tlaib är de första muslimska kvinnor att väljas in i USAs kongress.
Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har fördömt det israeliska beslutet med motiveringen, att det är ”beneath the dignity of the great state of Israel”.
Omar och Tlaib är i ”fint” sällskap. Israel har tidigare förklarat att Sveriges utrikesminister Margot Wallström inte är välkommen att besöka Israel som representant för Sverige på grund av sin Israel-fientliga politik. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen
Margot Wallström: Sverige skriver inte under FNs konvention mot kärnvapen.
Det är nästan så man får nypa sig i armen för att inse att det faktiskt är sant: Sveriges regering har fattat ett klokt utrikespolitiskt beslut! Undrens tid är uppenbarligen inte förbi.
Jag tänker på utrikesminister Margot Wallströms tillkännagivande att Sverige icke avser underteckna FNs konvention om förbud mot kärnvapen. ”Sverige är en stark röst för en kärnvapenfri värld”, underströk Wallström på en presskonferens där hon motiverade Sveriges beslut att ej underteckna konventionen. Hon fortsatte dock med att framhålla att konventionen innehåller ”oklarheter”. https://nyheter24.se/nyheter/politik/929716-beslutet-sverige-skriver-inte-under-for-karnvapenforbud
Bland de aktuella oklarheterna märks vilka slags vapen konventionen omfattar samt hur den förhåller sig till andra avtal om kärnvapennedrustning såsom avtalet om kärnvapenspridning och avtalet om stopp för provsprängningar. Spörsmålet är enligt utrikesministern ”komplicerat”:”Man måste vara realist”, menade hon. Istället för att underteckna avtalet har Sverige uttryckt en önskan om att bli observatör av det föreliggande avtalet.
Utrikesministern förklarade dock att Sverige kan komma att ompröva sin hållning gentemot FN-konventionen: ”Vi stänger inte dörren, blir det ett nytt säkerhetspolitiskt läge så kan vi återkomma till frågan.”
FNs konvention om kärnvapenförbud (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW) är det första bindande avtalet med målsättningen att helt förbjuda kärnvapen. Det antogs vid ett multinationellt möte i Förenta nationerna (FN) i New York den 7 juli 2017 där 122 länder av 124 – inklusive Sverige – röstade ja till avtalet. Endast Nederländerna, som var det enda NATO-landet närvarande, röstade nej under det att Singapore avstod från att rösta. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_k%C3%A4rnvapenf%C3%B6rbud
Enmansutredaren Lars-Erik Lundin avrådde från ratificering av kärnvapenavtalet.
Inga kärnvapennationer och inga NATO-anslutna länder med undantag för Nederländerna var närvarande vid mötet. Sverige förhöll sig inledningsvis positivt till konventionen men uppdrog åt enmansutredaren Lars-Erik Lundin att utreda frågan. Denne presenterade i januari 2019 sina slutsatser vilka gick ut på att Sverige inte skulle skriva på eller ratificera konventionen..
Konventionen kommer att träda i kraft om minst 50 nationer ratificerar den. den 7 november 2017 hade 53 länder skrivit under konventionen varav tre även hade ratificerat den.
Beslutet att ej underteckna FN-konventionen har så här långt stött på viss kritik. Enligt Beatrice Fihn, vilken 2017 i egenskap av generalsekreterare för antikärnvapenorganisationen ICAN (International campaign to abolish nuclear weapons) mottog Nobels fredspris, reagerar med ryggmärgen och påstår att Sveriges beslut att inte underteckna FN-avtalet är ett ”historiskt svek” mot den svenska kärnvapenpolicyn. http://icanw.se/
Värst av allt är enligt Fihn: ”Man följer Trump hellre än att följa svensk policy.” Även inom ramen för regeringen finns krafter som hade velat att Sverige skulle skriva på FN-konventionen. Dit hör Miljöpartiet samt den till S-partiet knutna islamistiska kamporganisationen Tro & solidaritet (före detta Broderskapsrörelsen) under ledning av vänstersossen och den så kallade statsvetaren Ulf Bjereld. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/antikarnvapenorganisationen-man-foljer-trump
Beatrice Fihn: Regeringen följer Trump.
ICANs Beatrice Fihn försöker måla upp Sveriges beslut som ”otroligt farligt”, vilket helt enkelt inte är sant. Det hade varit betydligt farligare ur säkerhetspolitisk synvinkel att skriva på. Vår säkerhetspolitik bygger på samarbete och samförstånd med vänligt sinnade länder i omgivningen och inte på en ensidig och självdestruktiv plakat- och symbolpolitik som enbart gynnar våra fiender.
Olof Jonmyren gör följande helt adekvata reflektion i en ledarartikel i Södermanlands Nyheter den 1 september 2017 med rubriceringen ”Kärnvapenavtalet bör förbli osignerat.”:”Verklig ned- och avrustning kräver att även skurkarna är med på banan, minns det kalla krigets terrorbalans. Annars är dylika avtal mest självskadande aktivism, lätt för illasinnad främmande makt att utnyttja i egna syften.”https://www.sn.se/opinion/ledare/ledare-karnvapenavtalet-bor-forbli-osignerat-sm4557540.aspx
Således har varken Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran visat något intresse för att skriva under den aktuella konventionen. Det har heller inte något NATO-land eller våra nordiska grannländer inklusive Finland, där motståndet mot NATO är ännu större än i Sverige, gjort. Inte ens av kärnvapnen hårt drabbade Japan har velat skriva under. Ett svenskt undertecknande skulle innebära att samarbetet med NATO, som är livsviktigt för vår nationella säkerhet, äventyrades.
Ett faktum som få vågar erkänna öppet är slutligen, att medvetenheten om kärnvapnens förödande verkan har verkat starkt krigsavhållande sedan USA på president Harry S Trumans order 1945 släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki Japan. Det var denna medvetenhet som upprätthöll terrorbalansen under det Kalla kriget och förhindrade, att ett kallt krig övergick i ett varmt. Situationen är densamma när vi nu, efter Vladimir Putins makttillträde i Ryssland 2000, befinner oss i ett nytt kallt krig. Ett avskaffande av kärnvapnen skulle därmed öka, inte minska, krigsrisken. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/09/nagasaki-och-hiroshima-atombomber-for-fred/
Stefan Löfven kräver förbud mot nazismen – blundar för det egna partiets bruna historia.
Stefan Löfven skämmer ut sig. Det menade Moderaternas ledare Ulf Kristersson sedan statsministern i sitt 1 maj-tal i Umeå kallat Kristdemokraterna och Moderaterna för ”högerextrema” partier. Det är inte svårt att hålla med Kristersson. Bara några minuter innan Löfven äntrade talarstolen hade Lina Farhat från S-Kvinnor varnat för en ny judeförintelse i anledning av ”högerns” tillväxt i Europa och frammanat det beryktade Hitler-spöket.
Det är alldeles tydligt att socialdemokratin börjar bli desperat inför utsikterna till ett fiasko i det förestående valet till Europaparlamentet. Det är ett faktum att valresultaten för det S-märkta partiet minskat för varje EP-val sedan premiäråret 1995, då det blev 28,06 procent. Därför har det blivit 26,00 (1999), 24,56 (2004), 24,41 (2009) och 24,19 procent 2014. I SIFOs aprilmätning inför EP-valet var S nere på 21,0 procent.
Som att Rasbiologiska institutet i Uppsala tillkom efter en socialdemokratisk motion inlämnad av riksdagsman Alfred Petrén (S). Som att det under socialdemokratiska regeringar utfördes omkring 63 000 tvångssteriliseringar ända fram till 1976. Som att en socialdemokratisk regering 1938 krävde, att Nazityskland skulle stämpla judiska pass med ett stort ”J”. Som att S-dominerade svenska regeringar bedrev en eftergiftspolitik så länge kriget gick bra för Tredje riket.
Två såta politiska vänner: Stefan Löfven och Mahmout Abbas.
Det stannar inte där. Från och med Olof Palmes tid som statsminister och S-ledare har socialdemokratiska regeringar bedrivit en konsekvent antiisraelisk politik samtidigt som man i ord såväl som handling hållit notoriska palestinska rörelser som PLO och al-Fatah under armarna vilket utmynnade i erkännandet av ”Palestina” som stat 2014.
Det går en röd tråd från den palestinska rörelsens skapare, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini, till dagens Fatah-ledare Mahmout Abbas, som inget hellre vill än att utplåna den judiska staten Israel. Al-Husseini utmärkte sig tidigt som fanatisk judehatare och anstiftare av blodiga pogromer. Han blev en av Hitlers allra ivrigaste anhängare och tog 1941 sin tillflykt till Berlin, där han uppmanade Adolf Hitler att utplåna alla judar och därtill blev officer i SS. Han efteräddes som palestinsk ledare av Yassir Arafat en av Olof Palmes närmaste utländska allierade. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini
På den vägen är det. Dagens socialdemokrati har sett till att al-Fatah varje år kommer i åtnjutande av svenskt miljardbistånd, pengar som bland annat möjliggör för Abbas att kanalisera livstidspensioner till fängslade palestinaarabiska terrorister och deras familjer. Sveriges enögda Mellanöstern-politik har resulterat i att Margot Wallström är den enda av EUs 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel som officiell representant för sitt land. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen
Samtidigt som Stefan Löfven och Lina Farhat i Umeå sluggade vilt mot vad som kallades nazism, högerextremism och antisemitism höll det ökända SSU i Malmö en 1 maj-demonstration där det sjöngs ”Leve Palestina, krossa sionismen”. I täten för tåget gick förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), den stackars fege antisemit som på sin tid skyllde den utbredda antisemitismen i Malmö på ”Israel-lobbyn”. ”Antisionismen” är i sammanhanget bara en omskrivning för antisemtism.
Stefan Löfven krävde i Umeå ett förbud mot nationalsocialistiska organisationer, ett förslag som tidigare framförts av bland andra SD-ledaren Jimmie Åkesson. Jag skulle emellertid vilja uppmana statsministern att först läsa på om sitt parties föga ärorika historia och nutid avseende kollaboration med nazistiska krafter och samtidigt inse, att den absolut mest utbredda och våldsamma antisemitismen i dag kommer från anhängare till islam i Malmö och på andra platser.
Antisemiten Ilmar Reepalu (S) trivdes med sällskapet i Malmö.
Problemet ur Löfvens perspektiv är givetvis att just muslimer är en av Socialdemokraternas viktigaste väljargrupper – man biter inte den hand som föder en.
Kongressledamöterna Ilhan Omar (till vänster) och Rashida Tlaib representerar båda det Demokratiska partiet.
Att antisemitismen ökar i Europa är ett faktum. Den yttrar sig dels i Israel-hat, där de svenska Socialdemokraterna i allmänhet och utrikesminister Margot Wallström i synnerhet ligger i framkant, dels i judefientlig retorik och judefientliga hatbrott riktade mot synagogor och andra judiska institutioner. Antisemitismen tycks nu också likt en löpeld sprida sig i USA.
I centrum vad gäller diskussionen om den ”nya” antisemitismen i Förenta staterna står 37-åriga Ilhan Omar, Minnesota, som är ny ledamot i kongressens representanthus från och med i år representerande det Demokratiska partiet. Den hijab-bärande muslimen Omar har av representanthusets talman, Nancy Pelosi. utsetts till den prestigefyllda positionen som ordförande i representanthusets utrikesutskott.
Ilhan Omar väckte senast uppseende när hon anklagade Israel-vänliga amerikaner för att ”svära trohet till Israel” mer än till USA. Påståendet står helt i överensstämmelse med den antisemitiska, nattståndna retoriken om att judar och Israel-vänner hyser dubbla lojaliteter. Omars yttrande fick president Donald Trump att hävda att detta innebar en ”sorglig dag för Israel”. Det hade emellertid varit mer adekvat om Trump hade sagt att det var en sorglig dag för det traditionellt pro-israeliska USA.
Ilhan Omars diatriber är naturligtvis pinsamma, inte bara för Demokratiska partiet utan för såväl det politiska maktcentret Washington, D. C. i sin helhet som USA i stort. Något liknande har aldrig tidigare förekommit i den amerikanska kongressen. Det är också paradoxalt att denna typ av rasistisk propaganda kommer från någon som själv presenterat sig som offer för rasismen. Både president Donald Trump och vicepresident Mike Pence har pläderat för att Omar borde sparkas ut ur kongressen eller åtminstone varnas för sina antisemitiska uttalanden.
Chelsea Clinton ogillar antisemitismen i amerikansk politik.
Även den inte helt okända demokraten Chelsea Clinton har, låt vara indirekt, markerat avstånd till IIhan Omar, vilken stöder såväl Hamas som den anti-israeliska rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS): ”We should expect all elected officials regardless of party, and all public figures not to traffic in anti-Semitism.”
Ilhan Omar föddes i Somalias huvudstad Mogadishu 1981, När det somaliska inbördeskriget utbröt 1991 flydde hon med sin familj till Kenya, där man tillbringade fyra år i flyktingläger. 1995 erhöll familjen tillåtelse att slå sig ned i USA och bosatte sig först i Arlington i Virginia. Snart flyttade man dock till Minneapolis i Minnesota. Ilhan Omar blev amerikansk medborgare 2000 och invaldes i Minnesotas representanthus 2016. Två år senare invaldes hon som den första naturaliserade medborgaren från Afrika till USAs representanthus. https://en.wikipedia.org/wiki/Ilhan_Omar
Omar tillhör, vilket givetvis är föga överraskande, vänsterflygeln i sitt parti och har bland annat agiterat för livslön, billiga bostäder och billig hälsovård samt avskrivning av studielån. Och trots sin radikala retorik tycks hon fortfarande hållas under armarna av betydande delar av Demokratiska partiet.
En trogen vapendragare till Ilhan Omar i det amerikanska representanthuset är den muslimska palestinsk-amerikanskan Rashida Tlaib, född 1976, vilken är hemmahörig i Detroit i Michigan. Hon står liksom Omar långt ut på vänsterkanten och är medlem i Democratic Socialists of America (DSA), en organisation som är knuten till Socialistinternationalen och som hade nära band till den förre presidenten Barack Obama. https://www.keywiki.org/Barack_Obama_and_Democratic_Socialists_of_America/Socialism
Rashida Tlaib har gjort sig känd för att vilja ställa president Trump inför riksrätt och för att vilja avsluta USAs stöd till den judiska staten Israel. I likhet med Ilhan Omar är Tlaib en uttalad supporter av BDS och deltog aktivt i vänsterradikalen Bernie Sanders presidentvalskampanj. https://en.wikipedia.org/wiki/Rashida_Tlaib
Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez.
Nära politiskt lierad med de vänsterradikala Israel-hatarna och antisemiterna Ilhan Omar och Rashida Tlaib är Alexandria Ocasio-Cortez (”AOC”), vilken också invaldes i det amerikanska representanthuset i valet i november 2018. Hon föddes in i en katolsk familj i New York med latinska rötter 1989 och deltog i Bernie Sanders socialistiskt betonade valkampanj 2016.
Ocasio-Cortez är ett ansikte utåt för radikaliseringen av det Demokratiska partiet och har bland annat föreslagit ett ”Green New Deal”, syftande till en omfattande omläggning från fossila till förnybara bränslen. Viss uppmärksamhet har AOC även väckt med att ifrågasätta det kloka i att sätta barn till en värld, som enligt henne plågas svårt av människoframkallade klimatförändringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandria_Ocasio-Cortez
Invalet av Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez i den amerikanska kongressens representanthus väcker åtminstone två väsentliga frågor. 1. Är partiet, som traditionellt varit pro-israeliskt och varit den partibildning som USAs judar föredragit, på väg att bli Israel-fientligt och pro-palestinskt? 2. Är partiet på väg att överge hävdvunnen amerikansk kapitalism till förmån för socialism?
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 