Uteslutningen av den dynamiska duon: ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp

 Den dynamiska duon under gladare dagar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20698205.ab

Via länken ovan redogör Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i Aftonbladet för den senaste tidens uteslutningar av ungdomstopparna Gustav Kasselstrand och William Hahne samt ytterligare ett antal personer.

När detta skrivs känner jag bara till att Christian Westling, partimedlem sedan tolv år, och Anton Stigermark tvingats lämna SD-skutan. Den senare har bland annat medarbetat i den SD närstående tidningen Samtiden men också sagts visa sympatier för den så kallade identitära rörelsen. Han valdes in som suppleant i den nya styrelse med Hahne som ordförande som valdes för SD Stockholms stad vid ett stormigt möte för någon månad sedan. Flera avslöjanden lär komma.

Ytterligare några personer som granskades under lupp av SDs medlemsutskott uppges ha lämnat partiet självmant. En av dem som nu försvunnit är mångårige partiveteranen Anders Westergren från Höör i Skåne.

Under min tid som chefredaktör för SD-Kuriren gjorde jag en intervju med den då nytillträdde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand, vilken publicerades i nummer 93 2011. Av intervjun, som utfördes på en balkong i anslutning till partiets riksdagskansli sommaren 2011, framgick bland annat att den från Valdemarsvik i Östergötland bördige Kasselstrand hade ambitioner att göra SDU till landets ”mest djurvänliga ungdomsförbund”. Bland annat genom att förbjuda minknäringen.

Gustav Kasselstrand, född 1987, var vid denna tid verksam som politisk sekreterare med den viktiga uppgiften att vara med och utforma partiets ekonomiska politik. Han arbetade därvidlag nära samman med riksdagsledamöterna Sven-Olof Sällström, David Lång och Johnny Skalin. Jag avrundade intervjuartikeln med följande ord: ”Utöver detta kan nämnas att Gustav Kasselstrand är engagerad i frågor som rör svenskfientlighet, arbetsmarknadsfrågor för ungdomar samt EU- och EMU-frågor.”

När Kasselstrand blev ordförande för Sverigedemokratisk ungdom (SDU) våren 2011 tog han över efter den gravt drogberoende och sedermera tragiskt avlidne riksdagsledamoten William Petzäll. Han fick hösten samma år sällskap i SDU-toppen av blivande fallskärmsjägaren William Hahne, född i Stockholm 1992, varefter de båda hängt ihop på ett iögonenfallande intimt sätt. Hahne hade jag första gången träffat som nybliven SDUare i den så kallade Bunkern, det vill säga SDs gamla högkvarter på Södermalm i Stockholm, där jag jobbade ett halvår inför valet 2010.

Jag kan inte påstå att det ringde några varningsklockor hos mig vid de sporadiska sammanträffandena med dessa båda ungtuppar. Båda gjorde ett normalt verserat intryck. Möjligen blev jag en aning betänksam över SDUs tämligen outrerade djurvänlighet, ett politiskt ställningstagande som stundom tenderat att gå hand i hand med extremnationalism.

Betänksam blev jag däremot då Expressen den 5 november 2010 berättade om hur William Hahne i fyllan och villan skämt ut sig vid ett bråk med en servitör på en bar i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik på Island. Enligt servitören, som för övrigt var palestinaarab, hade Hahne vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot denne samt slängt ett ölglas mot honom varför han blivit utslängd från krogen. Hahne menade däremot att han endast skvätt vatten och inte uttryckt sig rasistiskt:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Jag minns att jag i sammanhanget i skriftlig form kritiserade den unge SDUarens omogna tilltag men tillhölls av andra partikamrater att inte göra för mycket av det. Ord stod ju mot ord och Hahne fick ingen  knäpp på näsan av partiledningen den gången. Även om jag fortfarande tycker han borde ha fått det, ty oavsett hur det verkliga händelseförloppet hade sett ut är det synnerligen olämpligt för en officiell partirepresentant att hamna i bråk på en restaurang och bli utslängd som ett resultat därav.

 Soldater från islamistiska terrorrörelsen Hamas – en av två delar i den Palestinska myndigheten.

Ganska exakt ett år senare skedde emellertid något som skulle göra tandemet Kasselstrand-Hahne omöjliga i såväl mina som partiets ögon. De skrev ett debattinlägg i Aftonbladet den 7 november 2011, cirka ett halvår efter min intervju i riksdagskansliet, med rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. SDU-debattörerna menade att ”vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter”, men hur man kommit fram till detta framgick inte av debattexten:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Vad som däremot framgår med önskvärd tydlighet är att SDUs ledarduo här förespråkar samma politik som dem olycksaliga S-MP-regeringen skulle förverkliga hösten 2014, då man erkände ”Palestina” som en självständig stat. Det vill säga två separata områden som styrs av två blod- och terrorbesudlade, djupt odemokratiska grupperingar vilka till på köpet oftast är i luven på varandra och som högst nödtorftigt förenas av sitt aldrig sinande hat mot den judiska staten Israel.

Hahne och Kasselstrand låtsas inte om denna för Israels befolkning ständigt aktuella verklighet utan gråter i stället över ”olagliga israeliska bosättningar” samt ”förtryck av det palestinska folket”. Detta om ett påstått ”land” som aldrig i historien varit just det – ett land – och där det aldrig levat något distinkt ”palestinskt” folk.

Däremot har det i området sedan evärdliga tider bott dels araber, dels judar. Dessa kallades under den tid regionen gick under benämningen ”det brittiska mandatet Palestina” gemensamt ”palestinier”. Dagens tal om ”palestinier” unika för det aktuella området är med andra ord lurendrejeri för att lura världsopinionen, något som Kasselstrand och Hahne uppenbarligen fallit pladask för då de i AB-texten förespråkar en palestinsk stat enligt vad som luddigt benämns ”den nationalistiska principen”.

Jag har inga som helst problem med att förstå den ilska som ungtupparnas obalanserade och partifientliga utspel väckte hos partiledningen. Och om jag inte blivit tveksam till dessa tidigare på grund av överdriven djurrättsaktivism och barslagsmål blev jag det i högsta grad nu. För mig har alltid inställningen till Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel, varit av avgörande betydelse för vederbörandes demokratiska pålitlighet.

 Hahne med SDUs fanborg bakom sig.

Nästan som ett lackmustest. Det testet hade Gustav Kasselstrand och William Hahne skändligen misslyckats med vad mig och SD beträffar. Däremot blev det naturligtvis diverse antisemitiska och extremnationalistiska ryggdunkningar.

Den vildvuxna vegetation bestående av kryptofascister, identitärer, den ”nya” högern, antisemiter och Hitler-beundrare som städse på behörigt avstånd svansat efter SD, insåg nu att de här trevliga, kostymklädda, kortklippta och högpresterande pojkarna i bästa fall kunde användas för att vrida de ganska hopplösa ”sionistdemokraterna” i för dem rätt riktning. Något pojkarna själva nog inte hade så jättemycket emot.

Det var emellertid inte på grund av Palestina-debaclet som Kasselstrand tvingades sluta som politisk sekreterare i riksdagen. Droppen som kom SD-ledningens bägare att rinna över var uppslutningen bakom Jimmie Åkessons forne ”kronprins” Erik Almqvist, som duon Kasselstrand-Hahne – dessa tycks aldrig sinsemellan ha några egna åsikter utan fungerar uppenbarligen som ett par i fler än ett avseende – menade hade behandlats illa av partiledningen, då han fick lämna alla förtroendeposter efter den så kallade järnrörsskandalen (egentligen var rören av lättmetall) sommaren 2010:

http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga/

Nåja, det gick nog ingen större nöd på Almqvist som flyttade till Budapest för miljonerna han fick som plåster på såren och drog igång bolaget Samtid & Framtid med nätsajten Samtiden som flaggskepp. Det styrde han efter högönskligt godtycke och tyckte inte han hade någon anledning att låta den anställde chefredaktören Jan Sjunnesson skriva något alls i stort sett. Kapitalförstöring så det skräller om det, om någon frågar mig (vilket förstås icke skett).

http://www.dn.se/nyheter/politik/sparkade-sd-toppen-fick-nytt-jobb-i-hemlighet/

 Alain de Benoist: nyhögerns filosof.

Jag skall här inte ens försöka nysta i den härva av kontakter som den dynamiska duon odlat – i Sverige och utlandet – med representanter för ”den nya högern” (vars idéer rörande bland annat etnopluralism och antisemitism minst av allt är nya), en franskinspirerad politisk och kulturell rörelse med filosofen Alain de Benoist som förgrundsgestalt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_h%C3%B6gern_(kulturr%C3%B6relse)

Denna nya höger hämtar inspiration ur den så kallade radikalkonservatismen (egentligen en omöjlig begreppsmix), vilken uppstod efter Första världskriget och vars mest kända företrädare är Ernst Jünger och Oswald Spengler. De radikalkonservativa avvisade demokratin och anses av några bedömare ha berett vägen för nationalsocialismen.

Tillfyllest torde här vara att hänvisa till vad Richard Jomshof säger i Aftonbladet via länken överst, där det redogörs för kontakter med bland annat protofascistiska Fria tider och Nordisk ungdom, William Hahnes manipulativa beteende vid hanteringen av medlemsregistret och mycket annat i samband med det kuppartade årsmöte då Hahne valdes som ny ordförande i SD Stockholms stad i spetsen för en ideologiskt följsam styrelse. En av de viktigaste uppgifterna för Hahne var att smutskasta förra ordföranden och gruppledaren i stadsfulmäktige, Maria Danielsson.

Nu har den dynamiska duon uteslutits ur Sverigedemokraterna och även aviserat sin avgång som ordförande och vice ordförande ur Sverigedemokratisk ungdom. Hahne, den ende i duon som valts till något offentligt politiskt uppdrag, ämnar sitta kvar som politisk ”vilde” i Stockholms stadsfullmäktige. Kasselstrand nedlät sig, i ett sista desperat försök att undgå uteslutning, till hot om att sprida känsliga uppgifter om partistyrelsemedlemmen Sven-Olof Sällström om denne inte röstade för att han skulle få vara kvar. Något som dessbättre inte lyckades:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20700010.ab

På nätet framställs på sina håll Gustav Kasselstrand och William Hahne såsom något slags martyrer för den slemma icke-demokratin eller ”demokraturen” i SD med ”de fyras gäng” i spetsen. Tro inte på den vrångbilden. Säkerligen hade partiledningen kunnat agera annorlunda och bättre än som nu faktiskt skedde, och kanske framförallt i ett tidigare skede. Jag hade inte protesterat om de åkt redan efter den skandalösa publikationen av debattartikeln om Palestina och Israel i november 2011.

Det finns dock anledning för oss som värnar den västerländska demokratin och den anständiga nationalismen på socialkonservativ grund att välkomna det faktum att uppgörelsen i varje fall kom före landsdagarna i höst, då Gustav Kasselstrand ganska säkert hade försökt utmana Jimmie Åkesson om ordförandeskapet i moderpartiet. Skulle han ha lyckats, ja gå hade SDs väg tillbaka till ett 1-2 procentsparti varit utstakad. Det som skedde nu var därför, som jag ser saken, ett helt nödvändigt kirurgiskt ingrepp i syfte att hindra den ideologiska kallbranden att sprida sig i partikroppen.

Därför är det så pinsamt urdumt när Kasselstrand, Hahne och SDU-ordföranden in spe Jessica Ohlsson låter sig fotograferas tillsammans under rubriken ”Framtiden är vår”. Likadant när distriktsordföranden i SD Skaraborg, Oskar Lindblom, i dagens Expressen tillkännager sin avsikt att lägga fram en motion vid landsdagarna i höst om att häva de nyligen företagna uteslutningarna medelst ”interndemokrati”:

http://www.expressen.se/debatt/upphav-uteslutningar-med-interndemokrati/

Dessbättre är jag övertygad om att detta projekt har ungefär lika stora chanser att hävda sig vid landsdagarna, dit jag själv reser som ombud för Stockholms län, som en snöboll i Sahara. Det gör mig dock ont att Oskar, en brinnande förkämpe för ett starkare svenskt försvar, på detta sätt dras ned i det kasselstrandska och hahneska moraset av ideologiska förvillelser, lögnaktiga manipulationer och falska martyrskap.

 Oskar Lindblom lägger fram motion till landsdagarna.

Kanske kan de här grabbarna resa runt på en smärre hyllningsturné bland identitärer och etnopluralister i Europa och med tårar i ögonvrårna berätta om hur illa de behandlats, jag vet inte. Deras framtid i SD och Sverige ter sig betydligt blekare. Gudskelov.

Fotnot: ”Dynamiska duon” är ett uttryck som hämtats från serien och filmerna om Batman (Läderlappen) och syftar på denne och den unge medhjälparen Robin.

Richard Jomshof om SDs immigrationspolitik: ”90 procents begränsad invandring räcker inte”

 Många nya ansikten syntes i Stockholms landstingssal när Richard Jomshof docerade om SDs immigrationspolitik. Foto: Tommy Hansson

Sverigedemokraterna i Stockholms stad och län hade fint besök för någon vecka sedan. Då gästades distrikten av ingen mindre än riksdagsledamoten Richard Jomshof, närmare presentation överflödig, som i landstingshuset föreläste på sedvanligt pedagogiskt sätt om SDs invandringspolitik.

Efter inledande presentation av Dan Kareliusson, gruppledare för SDs nio man starka landstingsgrupp, samt Maria Danielsson, partiets gruppledare i Stadshuset där SD förfogar över sex mandat, inledde Jomshof med några vänliga ord om Stockholms prestationer i förlidet val:

– SD var länge svagt i Stockholm, men nu ser det riktigt bra ut. Samma sak i norra Sverige. Folk börjar vakna i hela landet. Många vet att invandring är partiets viktigaste fråga – men vad innebär det? Jag har plockat fram det viktigaste.

Jomshof, som med sina 45 år är äldst i den ledningsgrupp i partiet som i media brukar kallas ”de fyras gäng”, erinrade om att Sverigedemokraterna inte har något officiellt partiprogram men väl ett principprogram som fastslår att SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund.

– I principprogrammet finns partiets själ, anförde Jomshof. Som socialkonservativt parti är vi för en långsam förändring för hela folkets bästa. Vi värdesätter lag och ordning och tradition och försöker se förbi vänster och höger. Nu är vi på väg mot ett extremt splittrat samhälle. Lagstiftningen ”hets mot folkgrupp” menar vi exempelvis vara felaktig, alla skall behandlas lika inför lagen.

 

 – 90 procents begränsad invandring räcker inte, menade Richard Jomshof, då situationen alldeles urartat. Foto: Tommy Hansson

Richard Jomshof fortsatte med att inskärpa, att en av anledningarna till att den generella välfärden krackelerar i vårt samhälle är den skenande invandringen. Sett i ett historiskt perspektiv har vi tidigare haft en påtagligt begränsad invandring. De som kommit hit och stannat har assimilerats in i det svenska samhället och blivit svenskar.

Ett exempel på detta som Jomshof tog upp är vallonerna, som kom till Sverige på inbjudan av den svenska staten därför att det fanns behov av personer kunniga i bergshantering och bruksverksamhet. Ungefär 900 valloner valde att stanna permanent. I Andra världskrigets kölvatten följde sedan arbetskraftsinvandring till industrin exempelvis från Finland, Jugoslavien, Italien och Grekland. Av dessa stannade en del medan andra återvände till hemländerna.

– Jag är själv finne i grunden, kanske inte så mycket att skryta om men dock, upplyste Jomshof (som en gång i tiden hette Johansson) om med glimten i ögat.

Ursprunget till den nuvarande hallstämplade och politiskt korrekta synen på frågor som rör immigration, assimilering och integration stammar, underströk Jomshof, från Palme-året 1975:

 Landstingssalen var, trots kort varsel, i stort sett fullsatt vid Jomshofs föreläsning. Foto: Tommy Hansson

– Det är ganska okänt i dag, men det var då invandrarna gavs rätten att välja om de skulle uppgå i den svenska kulturen eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Med andra ord: den mångkulturalistiska ideologin var född. Att detta skulle leda till segregering, utanförskap och ett splittrat samhälle med en mängd problem var ganska uppenbart för den som hade ögon att se med.

Richard Jomshof informerade vidare om att mellan 1980 och 2013 beviljades i Sverige 1 757 565 uppehållstillstånd. Under 2015 väntas till vårt land närmare 100 000 asylanter och sannolikt lika många anhöriga.

– Var skall de bo, arbeta och gå i skolan? frågade Jomshof med allt skäl. Våra myndigheter är helt galna, det är på väg att urarta totalt. Det har gått väldigt fort. Jag drar inte alla över en kam, men det här hotar välfärden, de hotar allting. Och många människor vill inte bli svenskar, inte ens de som är födda i Sverige. I de andra nordiska länderna undrar de vad vi håller på med: vi svenskar är jätteextrema!

Nej, Richard Jomshof skrädde inte orden i Stockholms landstingshus på Kungsholmen – en byggnad som en gång inrymde Nordens största sjukhus – denna afton. Han påminde vidare om att Sverigedemokraterna vill ha en kraftigt begränsad asyl- och anhöriginvandring:

– Vi talar om att begränsa invandringen med 90 procent, men jag tror inte det räcker längre. Ett visst mått av invandring måste vi ha, men utöver det?

SD vill vidare, inskärpte Richard Jomshof, öka medborgarskapets betydelse. Innan sådant kan sökas skall den sökande ha bott tio år i Sverige, genomgå medborgarskapstest och deklarera sin lojalitet med Sverige. Om det visar sig att man ljugit om sin identitet skall medborgarskapet kunna rivas upp.

       

Bloggaren och Alex Nilsson samt Tommy Blomqvist på ett närbeläget näringsställe före Richard Jomshofs immigrationspolitiska genomgång. Foto: Tommy Blomqvist/Tommy Hansson

– I stället för att importera så många som möjligt till Sverige skall vi ha en human flyktingpolitik genom att hjälpa så många som möjligt i närområdena, avslutade Richard Jomshof sitt mycket uppskattade och välbesökta anförande. Ovanligt många nya ansikten fick denna kväll en nyttig duvning i sverigedemokratisk immigrationspolitik.

Från SD Södertälje kom denna bloggare i sällskap med KF-gruppledaren Tommy Blomqvist och KF-ersättaren Alex Nilsson. Jag talar nog för oss alla när jag säger att vi var mycket nöjda med Richard Jomshofs pedagogiska genomgång av partiets viktigaste fråga.

 

 

 

Litet om veckan efter valet

 Intervju med DNs utsända. Foto: Kenneth Nygren

Nog känns det litet omtumlande att vakna dagen efter valet och veta att man är med i ett parti som fördubblat sina mandat och det både på riks- och kommunplanet!

Inte för att jag är överraskad, förstås. Mitt tips var att SD skulle få 13,6 procent i riksdagsvalet och något mer i kommunen. Nu blev det 12,9 respektive 13,4 procent och det är gott så. Det gör 49 platser i riksdagen och preliminärt 10 i Södertälje kommunfullmäktige, sistnämnda resultat med reservation för att det kan ändra sig något när det definitiva valresultatet i kommunen meddelas troligen i nästa vecka. För övrigt fick jag nyss veta, att jag ser ut att få en ersättarplats i Stockholms läns landstingsfullmäktige.

I tisdags blev jag intervjuad på Gågatan av Dagens Nyheter i form av en kvinnlig journalist och tillika fotograf. Resultatet kan ni avnjuta via nedanstående länk, där dock huvudparten ägnas åt SD Stockholm och dess nya gruppledare Maria Danielsson vilken jag önskar all lycka i det kommande värvet i Stockholms stadshus med design av Ragnar Östberg.

Tycker kanske att man kunde tagit med något av de foton fotografen knäppte av undertecknad. Dessbättre var en förbipasserande fotograf alert nog att föreviga intervjusituationen, vilken redovisas överst. Delen som handlar om mig, SDs ”starke man” i Södertälje”, återfinns ungefär i mitten av artikeln:

http://www.dn.se/sthlm/sds-toppnamn-bussa-stockholmselever-for-att-motverka-segregationen/

På onsdagen var det dags för den första gruppledarträffen efter valet under ledning av KS-ordföranden Boel Godner, som slapp den ”katastrof” det hade inneburit om SD blivit vågmästare i kommunen. Det blev ett ganska kort möte som kom att handla om den prekära situationen för Södertäljes ishockey- respektive fotbollsarenor, det kommande bytet på kommunens finanschefspost samt det förestående bostadsbyggandet vid Igelstaviken med dess arsenikbemängda marker.

 

 Vy från Jimmies besök i Södertälje den 4 september. Foto: Tommy Hansson

Noteras bör att den första kommunala partirepresentant som (precis som vid förra valet) gratulerade mig till valframgången var Vänsterpartiets kommunalråd Staffan Norberg. Inte för att han gillar SDs politik (vilket han inte gör, han tillhörde dem som vände ryggen åt Jimmie Åkesson vid dennes besök i Södertälje den 4 september) utan för att han är en hygglig prick som person.

I dag, fredagen den 19 september, gällde det att prioritera. Den kommunala så kallade Citygruppen, som på sina möten avhandlar den förestående utvecklingen av Södertäljes stadskärna, råkade sammanträda samtidigt som jag var bokad på en intervju med Sveriges radio/Radio Stockholm i Nykvarn jämte våra unga, nyvalda Nykvarns-representanter John Hult och Patrick Claesson. Detta i anledning av valresultatet i Stockholms län i allmänhet och Södertälje/Nykvarn i synnerhet.

De båda radioreportrarna var hyggliga nog att hämta upp mig på min bostadsadress – vare därmed sagt att jag prioriterade intervjun – för vidare befordran till Nykvarns centrum, där vi skulle sammanstråla med John och Patrick. Sagt och gjort. Resultatet av intervjuerna finns det kanske anledning återkomma till.

På fredagens eftermiddag fikade jag och min partikollega Tommy Blomqvist med en person med rötter i ett annat parti som uttryckt intresse för att engagera sig i SD Södertälje. Det blev ett bra möte. Jag har en känsla av att det kan bli flera sådana möten framöver…

Det har framgått med all önskvärd tydlighet att övriga partier såväl som media ännu inte riktigt tagit in det faktum, att de förhatliga Sverigedemokraterna numera är Sveriges (och Södertäljes) tredje största parti. De ”analyser” angående valutkomsten som gjorts har oftast varit erbarmliga. Man undrar i all stillsamhet när det politiska och mediala etablissemanget skall växa upp och agera som vuxna och mogna människor.

 David Lång skulle bli en värdig andre vice talman i riksdagen. Foto: SD Stockholms län

Ett steg i rätt riktning är onekligen, att SD nu ser ut att begåvas med posten som riksdagens andre vice talman. Om jag fick lämna ett förslag – och ingen torde kunna hindra mig – skulle budet gå till den alltid värdige och korrekte riksdagsmannen David Lång, tillika ordförande i vår kommunförening.

Jag misstänker att chocken blir ännu större efter valet 2018, då SD med all sannolikhet passerat Moderaterna (som efter Reinfeldts fega avgång nog har slopat epitetet ”nya”) och blivit landets andra största parti. Eller kanske rentav det allra största. Fyra år med en rumphuggen och förmodligen svag och inkompetent regering under Stefan Löfven – om den nu håller så länge – kan mycket väl bli spiken i kistan  för Socialdemokraterna som rikets största parti. 

Slutligen känner jag mig nöjd med att ha hittat min gamla, lilla fina mobiltelefon av märket Samsung, som jag trodde jag tappat bort för gott – så nu har jag två!