Bamsekramaren och floskelmaskinen: ”Nu ska vi vara snälla”

En av revykungen Karl Gerhards mest kända sånger heter Nu ska vi vara snälla. Fast riktigt så menar han inte – Karl Gerhard är ironisk och gisslar i själva verket vissa av sin samtids snällhetssträvanden. Lyssna här så förstår ni vad jag menar:

Ironisk är dock varken Bamse-kramaren Susanna Kierkegaard eller floskelmaskinen Jan Eliasson när de i debattartiklar, utifrån skilda utgångspunkter, manar till ökad snällhet i samhället. Den förstnämnda lamenterar över att man enligt hennes uppfattning inte längre får vara snäll i Sverige. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/WbaQXg/man-far-inte-langre-vara-snall-i-sverige

”Åsikter som utgår från en snällare världsbild går inte hem just nu”, påstår Kierkegaard i Aftonbladet den 14 juli. ”Skriver man sådant så stämplas man som naiv och korkad. Men jag tycker det är dags att banka in den snälla politikens idéer i folkmedvetandet igen.”

Snällhetsaposteln Bamse och hans entourage.

Vilka är då dessa den snälla politikens så värdefulla idéer? Susanna Kierkegaard ger några exempel: ”Jag vill till exempel att det ska bli lättare att gå på bidrag…Det är kanske inte heller självklart att det ska gå att utvisa folk som begått brott i Sverige. Straff ska handla om rehabilitering, inte hämnd. Och så tycker jag inte att skolan ska vara så svår som den är i dag.”

Då vet vi: snällhet är i Kierkegaards perspektiv en allmän kravlöshet och sentimental jolmighet. Alltså precis de ideal som alltför länge väglett det politiskt korrekta etablissemanget men som nu vissa  håll, också utanför Sverigedemokraterna, långt om länge börjar ifrågasättas eftersom de så uppenbart bidragit till det kaos vi kan skönja överallt i samhället i dag.

Den typ av snällhet debattören efterfrågar är därtill väldigt enkelriktad. Det är bidragsfuskarna, förövarna och slapptaskarna som skall utsättas för den. Vilket inte är särskilt snällt gentemot dessa kategoriers offer.

Susanna Kierkegaard avslutar med att, inte särskilt otippat, i gillande ordalag hänvisa till ”en klok björn i blå luva”, det vill säga Rune Andréassons (1925-99) seriefigur Bamse.

En snällhetsivrare av ett något annorlunda snitt är det före detta utrikesministern och biträdande generalsekreteraren i FN  Jan Eliasson (S). Denne väckte viss uppmärksamhet då han den 16 december i fjol apropå budgetdiskussionerna i riksdagen från sitt hem i Danderyd twittrade: ”Efter att lyssnat på hustru Kerstin spela Bach intar /hunden/ Leo viloläge o säger: ‘Måtte en ny budget i Sverige inte innehålla nedskärningar för kulturen’ – och f ö inte heller miljön o flyktingar. Och husse o matte behöver ju inga skattesänkningar.”

Nej, paret Eliasson klarar sig nog – till skillnad från landets fattigpensionärer och andra ekonomiskt mindre konkurrenskraftiga grupperingar. Eliassons twittrande fick debattören Ann Heberlein att utnämna hundkommunikatören Eliasson till ”årets Marie Antoinette”, den franska drottningen som uppmanade fattiga fransmän att äta bakelser om det var ont om bröd.

S-profilen Eliasson i blåsväder: ”Årets Marie Antoinette”

Nu har Jan Eliasson slagit till igen. Denna gång i form av ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 20 juli, där Eliasson hävdar att ”Flyktingar används som slagträ i samhällsdebatten.” ”Nu behöver vi lyfta blicken och fråga oss om inte mångfald är bättre än isolering och inåtblickande”, skriver debattören Det framgår inte av Eliassons inlägg om han även denna gång rådgjort med sin hund. https://www.dn.se/debatt/flyktingar-anvands-som-slagtra-i-samhallsdebatten/

Eliasson berättar om sina egna omåttligt positiva upplevelser av invandrare och flyktingar. Således skall han på 1950-talet av sin pappa ha uppmanats spela fotboll med barn till italienska arbetskraftsinvandrare. Sedan förklarar sig den nu pensionerade diplomaten vara väldigt imponerad av hur Libanon tagit emot otaliga flyktingar från Syrien (hur många vanliga libaneser han intervjuat framgår inte av Eliassons inlägg, inte heller att den libanesiska regeringen tröttnat på den belastning de syriska flyktingarna utgör på samhället och därför börjat fördriva dem tillbaka till hemlandet). https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7258473

Libanons Syrien-flyktingar – en framgångshistoria?

Ytterligare ett exempel som i Jan Eliassons ögon bortom allt tvivel bevisar att vi klarar av att ta emot hart när hur många immigranter som helst är ett besök på en aktutmottagning i Stockholm, där all personal – från läkare ner till städarna – tydligen var invandrare. Eliasson blir dock betänksam över att alla inte delar hans översvallande positiva syn på utomeuropeiska migranter, ty i den politiska debatten finns en tendens att immigranter betraktas ”alltmer som hot och problem” och inte som tillgångar.

Eliasson vidgår visserligen att den ohejdade flyktingvågen hösten 2015 ledde till stora påfrestningar. Enligt debattören bör vi avstå från såväl skönmålning som vad han kallar ”demonisering” av den utomeuropeiska migrationen – men det är just skönmålning Eliasson ägnar sig åt. Hans DN-inlägg visar återigen att Jan Eliasson mest av allt är en floskelmaskin vars retorik säkert är välmenad men ack så substanslös och i en del fall uppenbart falsk.

Jag kan hålla med Susanna Kirkegaard och Jan Eliasson om att vi inte behöver vara elaka i onödan. En falskt godhetssignalerande snällhet som överser med bidragsfusk, brottslighet och en dysfunktionell skola och inte inser att det finns en gräns för hur mycket invandring Sverige och det övriga Europa tål kan vi dock alldeles bestämt vara utan.

Jag avslutar som jag började – med en sång om att vara snäll. Denna gång av och med proggdrottningen Turid, som inte hade mycket till övers för snällheten (åtminstone inte i denna sång): https://www.youtube.com/watch?v=caHMm6j_qUE

 

Hur länge dröjer Nordkoreas kollaps?

Reverend Hyung-jin Moon, ledare för Unification Church (fyra från vänster), med hustru, medarbetare samt nordkoreanska värdar på ett besök i Nordkorea strax före Kim Jong-ils död.

Den verkligt relevanta frågan efter Nordkoreas diktator Kim Jong-ils död är: hur länge dröjer det innan Nordkorea, världens sista stalinistiska diktatur, kollapsar?

Nicholas Eberstadt framhåller i en artikel i magasinet Foreign Affairs (20 december) att Nordkorea är en unik politisk entitet: en marxist-leninistisk stat som tillämpar en dynastisk successionsordning. Det började med Kim Il-sung (1912-94) för sex decennier sedan, fortsatte med Kim Jong-il (1942-2011) och går av allt att döma vidare med Kim Jong-un (född 1983 eller 1984).

Hur länge dynastin Kim – och i ett vidare perspektiv det kommunistiska Nordkorea – kommer att gå vidare är emellertid i högsta grad öppet för spekulation. Eberstadt framhåller (min översättning från engelskan):

Kim Jong Il kan vara sin generations Marie Antoinette. Med den ”après nous le deluge”-anda som utmärker en sann självhärskare uppsköt han utnämnandet av en efterträdare tills han var dödligt sjuk. Hans bristande medvetenhet om vad som krävdes för att förlänga regimen endast ökar oddsen för katastrof i kölvattnet efter hans död. (Après nous le deluge = Efter oss syndafloden).

Nordkoreansk propagandamålning föreställande Kim Il-sung (till vänster) och sonen/efterträdaren Kim Jong-il.

Kim Jong-ils oaktsamhet kontrasterar skarpt mot det sätt på vilket hans fader Kim Il-sung, som 17 år efter sin bortgång fortfarande officiellt är landets president, metodiskt hjälpte fram sonen till maktens tinnar. Om Kim Il-sung, som var norra Koreas härskare ända sedan Sovjetunionen utsåg honom till sin marionett 1945, skriver Eberstadt så:

Vad som än i övrigt kan sägas om Kim Il Sung – och han var ansvarig för miljoner oskyldiga mäns, kvinnors och barns  död genom bland annat det Koreakrig han startade – var han en erfaren militär och politisk kämpe och en förfaren operatör besluten att etablera sin familjs eviga styre över det koreanska folket.

I syfte att säkra dynastin Kims maktposition uppfann den äldre Kim ett slags sekulär religion, byggd på marxism-leninismen som kallades Juche, och så gott som omedelbart efter Koreakrigets (1950-53) slut började han förbereda släktingar på att föra vidare Kim-dynastins makt över det nordkoreanska samhället.

Den förste officielle efterträdaren var Kim Il-sungs yngre broder, Kim Yong-ju. Han fick dock rykte om sig att vara en grym och farlig person och försvann från scenen efter 1960-talets slut; han blev åter synlig i offentligheten först efter broderns död.

Kim Yong-ju – försvann från scenen.

Demokratiska Folkrepubliken Korea, som norra delen av Koreahalvön officiellt kallas, är känt för att vara ett hermetiskt tillslutet samhälle. Men inte ens en sådan typ av diktatur kan hindra oönskad information att, på olika vägar, sippra ut till omvärlden.

Således är det sedan länge känt att det i Nordkorea existerar en ”gulag-arkipelag” av koncentrationsläger där minst 200 000 människor sägs försmäkta i den djupaste förnedring och misär. Mer om detta här:

http://www.expressen.se/nyheter/1.2424290/rattor-och-dod-livet-i-kims-gulag

Det är också bekant för omvärlden att det nordkoreanska samhället sannolikt är det mest hierarkiska som existerar på denna jord. De svenska kulturarbetarna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman berör detta ämne i sin bok Alla monster måste dö, ett reportage från en gruppresa till Nordkorea (Albert Bonniers förlag 2011):

I Nordkorea är befolkningen indelad i kategorier, som i ett modernt kastsystem byggt på människors släkthistoria. Människors plats i kastsystemet är helt avgörande, den bestämmer förutom matransoner även bostadsort, yrkeskarriär, förmåner och allmän levnadsstandard.

Den högsta klassen består av medlemmar i KWP, det kommunistiska Koreanska Arbetarpartiet. Därnäst kommer ”den opålitliga klassen”, det vill säga arbetare, bönder, tekniker, lärare och soldater, befattningshavare som är oundgängliga för att det bisarra systemet skall kunna upprätthållas men som ändå inte går att lita på och därför är föremål för minutiös övervakning.

Längst ner i kasthierarkin kommer den underklass som består av släktingar till bland annat tidigare kollaboratörer med den japanska ockupationsmakten, antikommunister, oliktänkande, intellektuella, shamaner, spåmän med flera grupperingar som intensivt ogillas av makthavarna. Denna underklass indelas i ej färre än 51 undergrupper.

Far och son Kim – Jong-il (till vänster) och Jong-un. Den senare troligen mest en marionett för den nordkoreanska militären.

Utrikesminister Carl Bildt har med rätta varnat för att Nordkorea efter Kim Jong-ils frånfälle går in i en osäker och potentiellt farlig period. Nordkoreas folk lever under olidliga förhållanden där inte ens samhällets överskikt har kunnat undgå att drabbas av svält, missväxt, naturkatastrofer men framförallt regimens enorma inkompetens. En folkresning ter sig i det perspektivet fullt möjlig.

Kim Jong-uns nya regim – där Kim själv med största säkerhet blott är en marionett för den inflytelserika militären – skulle mycket väl, i ett desperat försök att avleda uppmärksamheten, kunna få för sig att provocera fram ett krig med grannen Sydkorea.

Vad en sådan konflikt skulle kunna leda till kan man bara spekulera i, men ett möjligt – för att inte säga troligt – scenario är att kommunistregimen i Pyongyang faller och att det sedan 1945 delade Korea enas. Om och när så sker är det dock troligt att Koreahalvön drabbats av stor förödelse. Ett enande skulle också bli oerhört kostsamt för det demokratiska Sydkorea.