En irländsk middag

 Irlandsfester kräva dessa drycker…Foto: Tommy Hansson

Några av er vet att jag varje vår brukar anordna en middag i Irlands tecken hemma hos mig. Så har varit fallet sedan 2008 med undantag för i fjol, då jag i stället bjöd in vänner och bekanta till en ”dissidentmiddag” med linsgryta och starka korvar på senhösten.

Jag tycker helt enkelt det är viktigt att vänner, bekanta och kontakter av skilda slag träffas under gemytliga former ibland. Och vem vet vilka sinistra planer som kan kokas ihop vid dylika tillfällen…

 Skönsång på gång: värden vid bortre bordsändan sjunger ”The Foggy Dew” för middagssällskapet. Foto: Mikael Hagenbo

Jag har varit intresserad av Irland, och främst då den irländska folkmusiken, sedan jag skrev en gymnasieuppsats om Irlands historia 1969. Ännu har jag dock bara varit på ”Smaragdön” med dess påstådda 40 nyanser av grönt en enda gång, vilket var 2002. Ursprungligen var det tänkt att Irlands-partajet skulle avhållas i anslutning till St. Patrick´s Day, den irländska nationaldagen vilken infaller den 17 mars.

Eftersom jag inte är någon fundamentalist har jag ruckat litet på den principen, det är ju inte alldeles säkert att just den dagen/dagarna omkring den passar så bra.

           På övre bilden kollar Eric Hallberg noga upp vad Rune Söderlund och Ingrid Hult har för sig. Därunder syns från vänster Helge Eyser, Jocke Hagström, Jan Sjunnesson och Mikael Hagenbo under intagande av välkomstdrink Foto: Tommy Hansson  

Huvudsaken är det irländska temat, vilket garanteras av att jag alltid tillagar och bjuder på Irish stew samt irländskt öl (läs: Guinness och ibland även Kilkenny) och irländsk whiskey. Det är också fullt tillåtet för mina gäster att ta med egen dryck, både som present till värden och/eller för egen konsumtion.

Här ett enkelt och gott recept på Irish stew med nötkött:

http://www.simplyrecipes.com/recipes/irish_beef_stew/

 Tommy Blomqvist och Jan Sjunnesson tycks ha funnit varandra. Till höger Axel W. Karlsson. Foto: Tommy Hansson

Min hustru Marika Bardel Hansson uppskattade dessa irländska bjudningar, varför mina arrangemang efter hennes bortgång 2010 också tjänar som ett sätt att hedra hennes minne. Mina barn Sebastian och Isabella Hansson brukar delta i mån av tid och lägenhet. Eftersom dottern för tillfället är baserad i Glasgow i Skottland var vägen dock litet lång för henne den här gången.

De här Irlands-middagarna har med tiden i viss mån fått karaktären av ”dissidentsammankomster” i form av deltagande av personer utanför det politiskt korrekta sammanhanget. SDare med Jimmie Åkesson i spetsen men också andra dissidenter har medverkat tidigare år. I år gladde jag mig åt att exempelvis Janne Sjunnesson, Mikael Hagenbo och Axel W. Karlsson tackat ja av de utsocknes, den senare inrest ända från Göteborg.

                Tommy och Sebastian Hansson, den senare med irländska flaggan bakom sig. Foto: Bo Carlsund/Tommy Hansson

Axel berättade att han (av misstag, hävdar han själv) blivit fängslad i samband med studentupploppen i Paris 1968 – satt i diminutiv cell en natt tillsammans med ett stort antal andra gripna.

Jag har de senaste åren inlett sammankomsterna med att läsa sista versen ur W. B. Yeats poem ”Easter, 1916”, som handlar om Påskupproret aktuellt årtal (det är alltså dags för hundraårsjubileum nästa år!). Den här gången sjöng jag i stället fyra verser ur den kanske mest kända av sångerna från upproret, ”The Foggy Dew”, skriven av den katolske prästen fader O´Neill.

 Mina goda vänner Heléne och Bo Carlsund, inresta från Lidingö. Foto: Tommy Hansson

Här en inspelning av sången med gruppen Wolfe Tones med samtida bilder från upproret:

https://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Till sist måste jag erkänna att jag ibland svurit litet över den handfull inbjudna som föredragit att inte besvara inbjudan, trots att OSA-datum klart angivits. Ingen nämnd men heller ingen glömd. Hur svårt kan det vara? Eftersom jag känner mig på gott humör efter gårdagens lyckade sammankomst tänker jag dock inte bli elakare än så den här gången.

INBJUDAN

 Tre män i rutigt: Tommy, Axel och Janne på min balkong. Foto: Mikael Hagenbo

De årliga Irlands-middagarna innebär slutligen också en välkommen möjlighet för mig, som inte direkt lider av städnarkomani, att röja upp och feja litet i lägenheten. Vilket ledde till att jag i förrgår hittade min lilla skära nallebjörn Teddy, som jag saknat länge men som hade hamnat under byrån i sovrummet och legat där kanske ett år.

Som en kär gammal vän som nu kommit till rätta. Litet dammig men vid god vigör!

                Teddy och Helge. Foto: Tommy Hansson

Ja, kära läsare, ni får väl själva avgöra om jag börjat gå i barndom igen eller om jag kanske bara har barnasinnet kvar. Själv vill jag gärna tro på det sistnämnda!

 

Marikas dikter och berättelser (VII)

Dags igen för några alster av min hustru Marika Bardel Hansson. De är som hon var – spontana, rakt på sak, kärleksfulla.

FLICKAN MED NÄSDUKEN

Såg ni flickan som alltid
gick med näsduken och snöt sig.

Varför tror ni att hon alltid
gjorde det om och om igen?
  
Hon längtade hela livet att
få vara tillsammans med  sin älskade.

Men han var en vandrare blott
och sökte äventyr.

Flickan väntade och föll i tårar jämt.

TROFAST IN I DÖDEN (PEPPARKAKORNA)

För att inte bli en halv pepparkaka
måste du vara en god mor och maka.

En halv pepparkaksgubbe
och en halv pepparkaksgumma är dåliga.

Ingen vill ha dem,
de hava bråkat för mycket.

Men kärleken heter ändå
TROFAST IN I DÖDEN.

SOMMAREN INOM OSS

Sommaren är normen
som bara giver.

Varför kan sommaren
inte vara ett år?

Låt oss lyfta våra hjärtan
till naturen och Gud!

Och önska att vi
blir sommaren lika.

Om sommaren finns inom oss
kanske våra liv blir lika den.
  

Marikas dikter och berättelser (V)

I min bloggserie med dikter och berättelser skrivna av min hustru Marika Bardel Hansson publicerar jag nu ett stycke med glimtar ur hennes barndom på Lidingö.

NÄR JAG VAR LITEN

Ibland kommer det över mig – barndomen. Alla de stora och små tomterna runt vårt hus. Olle och Nisse i huset bredvid, det vette ut mot köksfönstret vårt. Olle och Nisse var min storasysters och mina kompisar. Nedanför Roskullen Saltsjövägen som var kort och ledde ner till Brevik, båtarna och havet.

Och där låg björklunden där min vän Rosanne och jag dansade mellan björkarna. Där på Saltsjövägen låg det gula rara huset, som såg ut som en låda precis som ett Södertälje-hus. Tusse var min bästis och vi var mycket livliga. Vi brukade gå nerför Roskullsvägen förbi ett gammalt mystiskt hus som innehades av en pianolärarinna.

Där i hennes fönster hängde något underligt som såg ut som en avhuggen hand. Vi brukade fnissa och vara rädda på en och samma gång. Men till sist luskade vi ut att det var en diskhandske. Tänk vad vi barn var annorlunda än vi är nu. Och tänk ändå så hastigt tiden har sin gång.

Men bara familjerna håller ihop går det mycket lättare.

 Vy från Saltsjövägen, Lidingö.

Marikas dikter och berättelser (IV)

Jag fortsätter publicera min hustru Marika Bardel Hanssons efterlämnade dikter och små berättelser. Marika stod sin mamma väldigt nära. De får nu tillfälle att återse varandra, eftersom min svärmor övergick till den andliga världen i dag efter åratal av sjukdom.

NÄRA VARANDRA

Jag ser dig mer i skugga,
o Mamma Madonna av ljuset.

Kanske är det åldern
som börjar närma sig dig.

Du som bar dina barn
med ljuset av kraften
av dina ögon.

Han, ditt barn,
står och tittar på dig
och tänker på
att tiden börjar flykta.

Människor vandrar
nära varandra
och ger varandra
sitt hjärta.

ETT LIV GIVES ETT ANNAT

Mamma,
vi levde som framvuxna
ur samma planta.

Nu börjar du dö
och du ger mig din blomning.

Men hur ful är jag inte
där jag står ensam
med egna rötter.

Vad är en blomma
när man förlorat sitt hjärta.

Marikas dikter och berättelser (III)

Tredje delen i bloggserien om min hustru Marika Bardel Hanssons efterlämnade texter handlar i lätt maskerad form om hur det kom sig att hon lämnade sin barn/ungdoms Lidingö, gifte sig med mig och flyttade till Södertälje och bildade familj. Mycket av det Marika skrev om handlar om familjen.

DET VAR SOM EN SAGA – DET ÄR SOM EN SAGA

En person flyttar långt från sin fädernesbygd, till en stad där hon gifter sig och får familj.

Plötsligt, mer och mer, dyker det upp bekanta och vänner från hennes hembygd. En flicka från samma skola, en till, en av hennes förälskelser och en annan förälskelse från Cypern.

Hennes äktenskap var redan en saga. Hennes klasskamrater hade på känn att hon skulle hitta någon som var stark i Södertälje.

Så kom en gemensam väninna och parade ihop dem.

Men det var redan i barndomen då allt är så romantiskt, som det visade sig. Fågeln som flög mellan hennes fars villa och gården, där han bodde med mor och far. Den satt i syrenen och hon förstod.

Nu när hon har familj i Södertälje, kommer också vännerna droppandes. De vill vara där hon är och den stad hon har här.

Vackert är det – när människor efter många år ses igen.

Dikter och berättelser av Marika (II)

Jag fortsätter här publicera dikter och berättelser av min hustru Marika Bardel Hansson (1956-2010) och hoppas mina läsare skall finna nöje däri. Här följer två dikter.

LUSTEN

Jag är trött på lusten
som gav mig så mycket.

Lusten gav mig
det stormande ruset.

Lusten gav mig njutningen
med min käre make.

Lusten var jag.

Lusten var 
den röda tråden i livet.

Kanske kommer den igen.
Lusten var i alla fall jag.

LÅT KÄRLEKEN TRÄDA FRAM

Nu brister det snart igen,

Ett felaktigt ord,
en felaktig tanke.

Käre gode Gud,
vänd mitt ansikte till Dig
och låt mig inte synda
med tanke, ord och gärningar.

Det brister ändå snart.

Som rasande hästar
börjar vi bråka.

Eller så tänker vi fel tankar
och inget blir sagt.

Gode Gud –
låt kärleken träda fram
inom oss.

Dikter och berättelser av Marika (I)

Min älskade hustru Marika Bardel Hansson (1956-2010) tyckte mycket om att skriva dikter och små berättelser. När hon gick bort efterlämnade hon en pärm med handskrivna dikter och berättelser. Jag avser portionera ut några av dessa här för att hedra hennes minne.  Marika var språkbegåvad och arbetade en tid som cirkelledare i italienska; några av hennes italienska dikter publicerades i Italien. Några av hennes svenska alster togs in i Länstidningen i Södertälje. Här följer tre av hennes opublicerade dikter.

HJÄLTEN

Han kom som en hjälte,
men ändock prasslade de gamla löven
runt hans fötter.

Han gick långsamt,
nästan ljudlöst och försiktigt.
Hans böcker och bragder var många.

Men varför prasslade
de vissna löven då
runt hans fötter?

TILL TOMMI

Du är ljuset
jag är mörkret

Du är oförstörd av moll.
Du går i dur,
medan jag är mollbetonad.

Du klingar likt en liten pingla.
Du visslar så ofta.
Du har stor aptit på livet.

Modig. Sökande. Nyfiken.
Stark. Generös.

Du tror på en lycklig värld.
Du tror på ett paradis på jorden.
Du är arbetsam och flitig.

Vi tackar dig, Tommi – din familj.

DET VACKRASTE

Vara där
med alla
känselspröt ute.

Det vackraste är ju
att vara mamma.

Därför var det bättre förr

 Stilfulla och kultiverade Ingrid Bergman med sin Oscar för rollen som Greta Ohlsson i ”Mordet på Orientexpressen”.

Härom kvällen såg jag ett avsnitt ur SVT-serien ”Minnenas television”. Det var ett soffprogram från 1972 med den oförglömlige TV-profilen Lasse Holmqvist som samtalsledare med gäster som skådespelerskan Ingrid Bergman, reseförfattaren Hans Ostelius, operasångaren Carl-Axel Hallgren (senare hovsångare) och skådespelaren Jarl Kulle.

Framförallt var det La Bergman, vår världsberömda Hollywood-aktris, som imponerade på mig. Stockholmstjejen Ingrid Bergman (1915-82) blev under en följd av år ett begrepp inom filmvärlden med roller i filmer som ”Gasljus”, ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” och icke minst ”Casablanca”. Bergman var en av demonregissören Alfred Hitchcocks absoluta favoriter.

Själv minns jag henne nog bäst i rollen som en tafatt svensk biståndarbetare vid namn Greta Ohlsson  i  ”Mordet på Orientexpressen” från 1974 i regi av Sidney Lumet. Rollen renderade henne en synnerligen välförtjänt Oscar i kategorin ”bästa kvinnliga biroll”.

Hon spelade mot storheter som Charles Boyer, Spencer Tracy, Humphrey Bogart, Leslie Howard och Cary Grant utan att darra det minsta på manschetten. Hennes framträdande i Holmqvists program gav en aning om varför hon kunnat nå denna världsberömmelse.

 Grant och Bergman i Hitchcock-thrillern ”Notorious”.

För att börja med det mest uppenbara var Bergman en strålande skönhet ännu vid 57 års ålder. Det var dock när hon öppnade munnen för att tala som det gick upp ett ljus, åtminstone för denna bloggare. Vilken diktion, det vill säga förmågan att uttrycka sig på ett tydligt, kultiverat och samtidigt estetiskt fullgånget sätt, excellererade hon inte i!

Så perfekt talar ingen längre. Delvis har detta säkerligen med den minskade betydelse talpedagogiken har undergått i modern tid att göra. Finns det fortfarande några logopeder (talpedagoger) kvar? Jag tillåter mig tvivla, i alla fall när jag noterar hur erbarmligt illa alltför många offentliga talare och inte minst TV-medarbetare framför det de vill säga.

Dagens skådespelargeneration skall vi inte ens tala om, den är under all kritik när det gäller att uttala orden korrekt och tydligt. Nedgången måste ha skett relativt sent, ty ännu min hustru Marika Bardel Hansson (1956-2010), som var utbildad skådespelerska (Skara skolscen), hade en utmärkt talröst med nära nog perfekt diktion.

Denna förmåga synes emellertid knappast ha uppskattas efter förtjänst, eftersom hon aldrig lyckades komma in på Dramatens elevskola trots ihärdiga försök. Skådespelarna av i dag förefaller närmast sätta en ära i att tala så sluddrigt och ovårdat som möjligt i enlighet med den ”diskbänksrealism”, som alltför länge har tillåtits behärska svensk så kallad skådespelarkonst.

Mark Levengood och kronprinsessan Victoria.

Ett litet exempel är det totala genomslag som sche-ljud med tungrotsuttal fått i vår tid: numera blir det alltid ch- och aldrig sj-uttal. Det senare uttalet har kommit att uppfattas som ”tillgjort” och ”onaturligt”, trams naturligtvis. Man behöver bara lyssna till finlandssvensk dialekt – exekverad av exempelvis Mark Levengood – för att upptäcka vilka estetiska kvaliteter tungspetsuttalet har!

Jag fastnade emellertid inte bara för skön Ingrids perfekta diktion utan för hennes stil, hennes närvaro, hela hennes sympatiska och kultiverade väsen i stort. Och hon var inte den enda närvarande som visade prov på kultur och kultivering, dessa egenskaper uppvisade samtliga i programmet medverkande på olika sätt.

Holmqvist ledde samtalen på ett varsamt och respektfullt sätt, fjärran från de skräckexempel på vulgaritet och högljudd flamsighet man dagligdags erfar i samtliga TV-kanaler där väl de decibelstinna så kallade Filip och Fredrik tar förstapriset.

Det är även att notera, att Holmqvists TV-program visades i en tid när anti-rök-hysterin ännu inte nått full stormstyrka. Således tilläts både La Bergman och Ostelius blossa på sina rökverk – cigarrett respektive cigarr – som den naturligaste sak i världen.

Allt var kanske inte bättre förr. När jag såg Holmqvist, Bergman med flera i TV blev jag emellertid varse att något faktiskt var det.