Tankar och erfarenheter om ”studenten”

Dåvarande kronprinsen Carl Gustaf gratuleras av farfar Gustaf VI Adolf och mamma Sibylla till att ha klarat studentexamen 1966.

För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten
för jag har tagit studenten, fy fan vad jag är bra (alternativt full)!

Dessa ord, avsjungna till tonerna av ”For he´s a jolly good fellow”, kan avnjutas i myckenhet dessa dagar. Fast de stämmer ju inte riktigt.

1968 var sista året den traditionella studentexamen, innefattande muntliga och skriftliga prov, förekom i Sverige. Studentfirandet avskaffades dock inte utan fortsatte i princip som förut, men nu var det snarare den samlade avslutningen på grund- och gymnasieskola som firades. Sedan 2010 finns dock en så kallad gymnasiexamen, för vilken formellt krävs 2250 gymnasiepoäng med matematik och svenska som obligatoriska ämnen.https://sv.wikipedia.org/wiki/Studentexamen

 

 

 

 

 

Min hustru Marikas hårt prövade studentmössa årgång 1975. Foto: Tommy Hansson

Det var i samband med min gymnasieavslutning i dåvarande Rosenborgsgymnasiet – traditionellt Läroverket – i Södertälje 1970 jag svarade för mitt unga livs dittills skarpaste ställningstagande. Eftersom studentexamen, 1878-1905 benämnd mogenhetsprövning eller mogenhetsexamen, var avskaffad tyckte jag det kändes fel att inköpa en studentmössa och ägna mig åt ett firande som inte längre motsvarades av verkligheten.

Således var jag en av mycket få avgående lärjungar som inte stoltserade med den vita mössan. En annan jag minns körde i stället med en vit reklammössa av det slag man fick gratis i butiker och på bensinstationer, möjligen med reklam för Alcro målarfärg. Dock deltog jag i den stora avslutningsfesten ombord på en båt som låg förtöjd i Mälarhamnen.

Följaktligen meddelade jag även mina föräldrar att jag inte var intresserad av någon släktbjudning i syfte att fira telningen, som därtill var enda barnet, och om de blev besvikna så höll de masken hyfsat bra. Mina föräldrar hade uppfostrat mig i en fri anda och låtit mig följa min egen håg, något de också fick ta konsekvenserna av – det hände att vi hamnade på kollisionkurs, men de respekterade i slutändan alltid mina beslut även om de inte alltid förstod mig.

Jag är än i dag tämligen stolt över mitt beslut att inte bära studentmössa. Vid denna tid, våren-sommaren 1970, stod jag ännu huvudsakligen till vänster politiskt, men det är fel att säga att jag vägrade bära den vita mössan av politiska skäl. Det var ett om man så vill moraliskt beslut, jag tyckte bara att det inte kändes rätt och så fick det bli.

Prins Gustaf av Sverige och Norge (”Sångarprinsen”).

Om jag vid den tiden hade varit i besittning av samma livserfarenhet jag med blod, svett och tårar genom åren tillägnat mig, hade jag sannolikt varit pragmatisk och valt mössan. Vid 18 års ålder är man nog dock i allmänhet inte särskilt pragmatisk, åtminstone var inte jag det och definitivt inte i denna fråga.

1968 hade jag för övrigt varit med och firat en äkta student från det anrika Läroverket som hette Leif Johansson, som var två år äldre än jag och som i likhet med mig  var bosatt på landet en bit utanför Södertälje. Jag fanns med på ett så kallat studentflak vilket drogs av en traktor som körde runt i centrala Södertälje under stoj och glam.

Firandet fortsatte sedan i Lideby bygdegård på landet, och då inträffade ett missöde som kunde ha slutat riktigt illa: flaket lossnade under en tur på vägen från underredet med besättning och allt och hamnade upp och ner på vägen. Föraren var till råga på allt inte den nyktraste ibland oss. Till all lycka var trafiken dock mycket sparsam på aktuell vägsträcka och vi kunde med gemensamma krafter få flaket på plats igen, och som jag minns förekom inga personskador utom möjligen lättare skrapsår. Till och med min medhavda vinflaska var hel…

48 år har gått sedan dess och saken får väl anses preskriberad. Mitt råd till dagens firare blir: se till att flaket är ordentligt fastgjort, utsätt det inte för ojämn belastning och säkerställ att framförallt föraren är nykter!

Något som dagens ”studenter”, låt vara att de faktiskt inte ”tagit studenten” som denna en gång tedde sig, har gemensamt med gårdagens är Studentsången. Musiken till denna komponerades av prins Gustaf av Sverige och Norge (1827-52, son till konung Oscar I och drottning Josefina) medan texten författades av Herman Sätherberg.

Verket skrevs för manskör och framfördes första gången av Allmänna sången den 13 mars 1852, ett halvår innan ”Sångarprinsen” Gustaf avled i tyfoidfeber på Kristiania (Oslo) slott, och har blivit legendariskt.https://sv.wikipedia.org/wiki/Prins_Gustaf_av_Sverige_och_Norge

Studentflak – en riskfylld tradition.

Jag skall inte ödsla många ord på första versen, den som begynner med orden ”Sjungom studentens lyckliga dag” (just det,”sjungom”, icke ”sjung om”, det vill säga ”låt oss sjunga”) och vilken väl praktiskt taget alla svenskar är bekanta med. http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/kungligasymboler/musik/studentsangen.4.19ae4931022afdcff3800017873.html

Vad många inte vet är att det finns en andra vers, vilken emellertid aldrig sjungs numera. Orsaken till det inser ni när ni tar del av den synnerligen fosterländska, för att inte säga martialiska texten:

Svea vår moder hugstor och skön,
manar till bragd som i fornstora da´r,
vinkar med segerns och ärans lön,
med den skörd utan strid man ej tar.
Aldrig slockne då
känslornas rena brand,
aldrig brista må
vår trohets helga band,
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fädernesland!
Liv och blod för vårt fädernesland!
Hurra!

Inte precis ett lagomt, folkhemsanpassat budskap.

 

 

 

 

 

Mina prylar (22): Gammal Levin-gitarr

 Levingitarren. Foto: Tommy Hansson

En av de gamla prylar i mitt hem jag haft mest glädje av genom åren är en liten gitarr som ursprungligen kommer från min mormors hem i Södertälje. När min fru i början på 1980-talet lämnade in den för reparation i Stockholm fick hon av reparatören veta, att det faktiskt var ett instrument av det goda märket Levin.http://www.gitarr.org/gitarrer/levin.html

Historien om hur min mormor, fru Teresia Pettersson, född Lindblom (hon hette Emma också, men det namnet ville hon inte kännas vid), fick gitarren i fråga är rätt bra. Hon hade en halvbror som hette Manne Lindblom och som var sjöman. När han var på fyllan, vilket tydligen var rätt ofta, hade han för vana att vara frikostig med presenter som han, sedan han nyktrat till, tog tillbaka. Han var alltså en indian giver med ett engelskt/amerikanskt uttryck.

Den här gitarren fick dock min mormor av någon anledning behålla. Den hängde på en vägg i vardagsrummet (vilket också var det enda rummet) i hennes lägenhet på Gula gården i Södertälje, beläget på Doktor Martinsgatan 4 intill den nuvarande Oxbacksleden. När jag var liten brukade mormor rätt ofta passa mig när mina föräldrar skulle gå bort, och då hände det att hon plockade ner gitarren från väggen och drog en liten trudelutt.

 Min mormor som flicka och hennes mor. Fotot bör vara taget kring sekelskiftet 1900.

Vad jag minns var hon rätt duktig på att spela och sjunga; en sång jag minns att hon framförde för den lille dottersonen var visan om Amanda Lundbom samt en sång om en mormor som var gammal och grå. Jag minns min mormor med glädje, hon var en enkel kvinna och en stor personlighet, dotter till en ensamstående sömmerska från Visby och den drivande  kraften i familjen om två vuxna och fyra barn.

Hon föddes 1889 och dog 1975 och var gift med den enbente målaren Emanuel Pettersson, född 1883 och död 1958. Jag minns att jag ibland var litet rädd för morfar, som var en mycket snäll man, på grund av hans benprotes.

I min barndom åkte vi in till Södertälje – jag är uppväxt på en lantgård en mil utanför stan – varje lördag och hälsade på henne (och min morfar, när han levde). Ofta bjöd hon på köttbullar till middag, de godaste jag någonsin smakat. Färden företogs i min fars lastbil, först senare skaffade han personbil. Vi tillbringade varje julafton till och med 197o hos henne. Hon bjöd mig ofta på så kallade negerkyssar, små runda, vita mintplattor med en klick choklad i, samt Kungen av Danmarks söta bröstkarameller. Det hände även att hon bjöd på små punschflaskor av choklad.

 Mormor med mig och min kusin Ann-Marie på landet vid mitt barndomshem. Troligen sommaren 1954.

Om negerkyssar, se här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Negerkyssar

Gitarren har jag själv mången gång spelat på, både privat och så att säga offentligt. Inför valet 1994 framträdde jag således som valtrubadur på Gågatan i Södertälje, dels med den av mig skrivna låten ”Täljepartivisan”, dels med traditionella irländska sånger. Ja, jag fick rentav fördelaktiga recensioner i Länstidningen för min sång!

Det gick förhållandevis bra i valet också – Täljepartiet fick typ 2,25 procent av rösterna, vilket räckte till två ordinarie mandat och en ersättarplats i fullmäktige.

 Mina sånginsatser för Täljepartiet gav eko i lokalpressen.

Nu var det ett antal år sedan jag senast spelade på mormors gamla gitarr, använder mestadels en gitarr jag ärvt från min framlidna hustru Marika när jag någon gång får för mig att försöka sjunga och spela något. Det blir tyvärr alltför sällan och det låter därefter också.

Sång till en saknad: Cill Chais

Tänkte jag, i alla för denna gång, skulle återuppliva min tidigare tradition att erbjuda mina läsare en godnattsång.

Via länken överst kan ni således avnjuta ”Cill Chais” med The Dubliners, den legendariska irländska folkmusikgruppen som varit en del av mitt liv sedan 1969. Sången är på iriska/gaeliska, och som alla kan höra utan att känna orden handlar den om saknad efter någon eller något. Dubliners Sean Cannon framför den till minne av den tidigare bandmedlemmen Ciaron Bourke.

Originaltext och engelsk översättning bifogas här:

http://www.kinglaoghaire.com/lyrics/858-cill-chais

Det här är nog den vackraste sång jag någonsin hört. För mig har den därtill en alldeles speciell betydelse, då jag lyssnade mycket på den strax efter min hustru Marikas plötsliga bortgång 2010. Jag skall inte ens försöka förmedla de känslomässiga vibrationer den väcker hos mig.

Alla som innerligt saknar någon vet att det inte finns något eller något som kan ersätta den saknade personen. Allt man kan göra är att fortsätta efter bästa förmåga och i ljust minne bevara den saknade samt hoppas på och bedja för en återförening bortom tid och rum.

 

Grattis på namnsdagen, Marika!

The Dubliners framför via länken ovan sången ”The Rose of Allendale”. Eftersom vi nu skriver den 22 oktober och det är min hustru Marikas namnsdag tillägnar jag den henne.

Av allt jag gjort räknar jag mitt äktenskap och min familjebildning inklusive två – vid det här laget odrägligt stora – barn som mitt livs främsta prestation. Finns inget som kan konkurrera med det. Det faktum att hustrun numera befinner sig i en annan och troligen bättre tillvaro förtar inte det omdömet.

Vi hann vara gifta i 27,5 år och jag vågar påstå att orsaken till att vi höll ihop så länge var att vi bemästrade konsten att stå ut med varann. Det låter kanske inte så romantiskt, men jag är säker på att just den förmågan är en väl så väsentlig del av det som kallas kärlek. Uthållighet.

Eller som en vis person en gång lär ha sagt: Konsten att undvika skilsmässa är att inte skilja sig.

Det var inte så lätt alla gånger, men trots allt hade vi lovat Gud och varann att hålla ihop i nöd likaväl som lust tills döden skilde oss åt. Det tog vi på allvar.

Jag har väl inte helt vant mig vid att inte längre ha en älskad vän i den här världen att samagera med. Det känns understundom tomt och ödsligt. Men det finns värre saker, och jag har mina kära barn och de har mig. Då kan man nog aldrig känna sig riktigt olycklig.

Grattis på namnsdagen, Marika. Min egen Rose of Allendale.

Mina prylar (11): Liten negerfigur

Tänkte i detta avsnitt av min bloggserie ”Mina prylar” redovisa en kul liten figur i trä som min hustru Marika fört med sig i boet. Den står normalt på kryddhyllan ovanför spisen men har för fototillfället placerats på balkongräcket. Dess vänstra arm är skadad och har fått limmas ihop.

Man kan väl inte med bästa vilja i världen kalla den här gubben, eller kanske rättare gumman eller tjejen, för något annat än en negerfigur. Den tillverkades långt innan något snille kom på tanken att sådana här avbildningar möjligen kunde vara ”rasistiska”.

Innan någon, i dessa yttersta av tider, fått för sig att censurera Astrid Lindgrens karaktäristik av Pippi Långstrumps pappa såsom ”negerkung” eller försöka avlägsna seriealbumet ”Tintin i Kongo” från hyllorna i Kulturhusets i Stockholm barnavdelning.

 Gammal affisch som gör reklam för Jamaica-bananer.

Those were the days.

Jag brukar kasta en blick på den om jag skulle känna mig litet deppig och blir genast på bättre humör. Både på grund av den oskyldiga glädje figuren utstrålar och tanken, att det fanns en tid då de fascistoida godhetsrunkarna (spännande språklig innovation av Chang Frick) ännu lyste med sin frånvaro.

På den tiden fanns det även en sång som hette ”Familjen Krokodil”, skriven av lärarinnan Margit Gergårdh (1904-88), som ingick i folkskolans klassiska sångbok Nu ska vi sjunga som jag med glädje minns från min egen skoltid någon gång i forntiden. Sångens handling utspelar sig närmare bestämt i det så kallade Niggerland, och där huserar bland andra figurer ”niggerdoktor Pillerman”.

Jag bifogar en länk till sången i relativt modern tappning framförd av schlagersångerskan Mona Wessman, eljest mest känd för sångerna ”Gå och göm dig, Åke Tråk” samt ”Hambostinta i kort-kort”. Den fanns med på en ljudkassett med sånger från Nu ska vi sjunga, som mina barn lyssnade på när de var små. Varning – inget för känsliga öron:

https://www.youtube.com/watch?v=mA-BUOuK5o4

Min sommar i bilder samt några reflektioner – och litet musik

 En stunds avkoppling på balkongen. Foto: Tommy Hansson

Nu när den kommunala verksamheten smugit igång börjar det bli dags att runda av sommaren 2015. Jag gör det i form av ett antal bilder samt några reflektioner. Först några minnesbilder från somrar som var.

Det är nog inte fel att säga att jag minns min barndoms och ungdoms somrar som i ett förklarat skimmer.

Förskoleårens badutflykter med familj och släkt till Mälarens strand ett par kilometer från hemmet minns jag väl. Särskilt den mycket heta sommaren 1955, det år jag fyllde fyra. Jodå, jag minns, kanske inte som i går men likväl.

Mina första badbyxor var Tarzan-mönstrade i svart och gult. De hade jag på mig även då jag och mina föräldrar gjorde en utflykt till min många år äldre kusin Gerd och hennes familj i Nykvarn, där vi tog oss ett dopp i ån som flyter genom samhället.

Bad i Nykvarnsån 1957 (?). Jag och min pappa Bror till höger, mitt kusinbarn Annelie till vänster. Hennes pappa, som också hette Bror, i bakgrunden.

Sedan följde det stora getingåret 1959, då varje nedfallet äpple hemmavid var fullt av getingar. Vill minnas att jag blev stungen fyra gånger, oftast under cyklande. Varje gång baddade min mamma på betten med Salubrin. Somrarna i början av 1960-talet var däremot regniga och kyliga. Jag och kusin Kjell, vars familj hade sommarställe på andra sidan gärdet räknat från vårt bostadshus, var ofta inomhus och spelade galoppspelet Jägersro.

Jag började i första klass i Högantorps folkskola hösten 1958. Varje skolavslutning till och med 1964 följde sedan samma mönster. Färd till skolan med föräldrarna och sedan samling i skolan med sång, musik och oftast någon teaterpjäs vi elever hade övat in, något som också skedde vid höstterminens avslutning i december. Eftersom jag läste bra och hade gott minne fick jag oftast förtroendet att kreera bärande roller – piratkapten, kung, julgran och fågelskrämma.

Avslutningsvis sjöngs psalmerna ”I denna ljuva sommartid” samt ”Den blomstertid nu kommer”. Atmosfären var otrolig, man kunde påtagligt känna Guds närvaro vill jag påstå. Vid hemfärden hade man ett som det kändes oändligt långt sommarlov framför sig. Här ”I denna ljuva sommartid” med Stockholms kammarkör:

          

Midsommarmat i form av kärringröra på kavring med öl och nubbe (överst). Gula blomster som solar i gräset bredvid skogsbacken upp till mitt bostadsområde (där nedanför). Foto: Tommy Hansson

Tills hösten kom med dess mättade atmosfär av skördearbete, doft av äpplen och den förestående älg- och rådjursjakten som min far deltog i. Då kändes det faktiskt ganska bra att börja skolan igen, inte minst med tanke på den av mig älskade fotbollen som vi ägnade oss åt på rasterna och där jag spottade in mål på löpande band; jag förde till och med statistik över matcherna. Min ett år yngre skolkamrat, Bosse Rask, skulle för övrigt senare bli amiral i ubåtsflottan.

I slutet av 1960- och början av 1970-talet företog jag samt några vänner och kusiner (Kjell och Jörgen) ett par somriga semesterresor i bil. Vi åkte söderut längst östkusten, rundade de sydligaste landskapen längs kusten mot Danmark och kontinenten, fortsatte norrut längst västkusten och reste slutligen hem igen i östlig riktning. Det var camping i tält som gällde, även om någon enstaka natt tillbringades på motell. Det blev  väl en och annan mellanöl under dessa resor.

              

Överst störtregn med inslag av hagel sett från min balkong. Nederst på samma balkong jag och min gäst Jan-Peter. Foto: Tommy Hansson/Sebastian Hansson

I takt med ålder och eventuell mognad kom sommarmånaderna för mig att tappa mycket av sin gamla charm. Jag började till och med börja tycka att de var skäligen jobbiga, ty det förväntades att nu skulle man minsann göra en prestigefylld semesterresa fylld med sol, bad och diverse lustifikationer. Inte minst kände jag den pressen sedan jag gift mig och fått egen familj. Inte blev det mycket bättre av att kära hustrun älskade sol, bad och värme, medan jag ställde mig mer kallsinnig till nämnda företeelser.

Fast ibland blev det ändå riktigt lyckat. Sommaren 1990 var hela familjen (dottern Isabella låg i mammas mage) samt mina svärföräldrar vid sommarhuset i Bolsena i Italien samtidigt som fotbolls-VM i samma land pågick. Det var mycket trevligt med många besök och många minnesvärda middagar hos familjen Bardels vänner i Bolsena och grannbyarna omkring såsom Grotte di Castro. Bäst var det de stämningsfyllda kvällarna då det inte var så olidligt varmt.

 På kusinträff i Vagnhärad. Sebastian längst till vänster, jag sjätte från vänster.

Eljest tillbringade vår familj mycket tid hos mina föräldrar på Svalängen, där jag växte upp, och där barnen kunde springa runt och leka och glädja farmor och farfar med sin närvaro.

Sedan min hustru Marika gick bort våren 2010 har jag tagit somrarna som de kommit utan några åthävor. Har det gjorts resor så har det som regel skett i augusti då det brukar vara litet lugnare. Som i fjol, då jag och sonen Sebastian besökte Tyskland och Österrike.

         

Överst besöker vi kusiner och medföljande gamla släktstället Ekeby i Hölö, Södertälje kommun. Nederst kusinerna Kjell, Kerstin, Olle samt Anette. Foto: Tommy Hansson

I år nöjde vi oss med hyrbil och en övernattning på vandrarhem i Vagnhärad i Trosa kommun, detta i anledning av en kusinträff som kusin Kerstin anordnade med all ackuratess. I programmet ingick ett besök på gården Ekeby i Hölö, som min farfar hyrde i slutet av 1920- och början av 1930-talet.

Mitt huvudsakliga sommarnöje 2015 har annars bestått i att sitta och dega på mitt speciella smultronställe, en sunkig uteservering nere på stan, det vill säga på Gågatan i centrala Södertälje. Där får vi nikotinister fortfarande utöva vår speciella last över en kopp kaffe och en toast eller kanske en negerboll, samtidigt som vi förstrött kan iaktta det inte särskilt upphetsande folklivet runt omkring.

 Eder tillgivne mysande på uteserveringen. En av mina fåtaliga självisar. Foto: Tommy Hansson

Litet musik så. ”Jag har mitt eget blåbärsställe” med Grus i dojjan, som antagligen träffar några rena toner även om jag har missat detta:

Bäst att passa på innan antirök-Gestapo förmenar oss även denna njutning!

         

Motiv från mitt smultron- eller kanske blåbärsställe på Gågatan. Foto: Tommy Hansson

I övrigt har jag ägnat mig en del åt läsning, skrivande (förstås, jag kan i princip inte leva utan att skriva), se på företrädesvis brittiska deckare på TV samt att filosofera litet över livet i allmänhet. Romantiken lämnar jag därhän eftersom den tycks vara ett avslutat kapitel för min del. Den kan jag faktiskt leva utan (försöker jag intala mig i alla fall).

Mat och dryck har givetvis fått sitt beskärda utrymme. Ja, jag har helt enkelt tagit dagen som den kommit utan något särskilt planerande!

 Ett besök hos Marika i den vackra minneslunden på Södertälje kyrkogård. Foto: Tommy Hansson

Osorterade tankar i Södertälje före påsk

 Pengar att få tillbaka på skatten – hurra!

Den här dagen, då Ester har namnsdag, började sannerligen i dur för mig.

Sedan jag, med viss oro måste jag tillstå, öppnat den lila plastförsändelsen från Skatteverket som anlände med dagens post kunde jag inte låta bli ett upphäva ett glädjetjut: för första gången på år och dag får jag tillbaka på skatten! I fjol blev det en smäll på över 8000 att punga ut med, men nu visar det sig att jag skall få tillbaka 2607 kronor.

Nu vet jag ju inte alls om det är henne jag bör tacka, men hon är kanske inte så dum ändå, den där Magdalena Andersson…

Så jag beslöt mig för att fira litet. Riktigt helsvenskt desslikes: sill och potatis med öl och brännvin till. Inlagd sill, senapssill och skärgårdssill. Litet rödlök och röd jalapeno därtill plus ett par Arboga 10,2 procent och ett par snapsar Renat. Det är därför jag kanske inte är helt stadig på handen när jag skriver detta, men i hjärnräjongerna känns det någorlunda klart ändå (det är vad jag vill tro, i alla fall).

 Tisdagsmåltiden som överblickas av hustrun och ”småttingarna” Gladis, Sebulon och Negertjejen. Foto: Tommy Hansson

I går kväll hade vi fullmäktige här i Kringelstan. Det blev historiskt såtillvida som SD Södertäljes nye gruppledare, Tommy Blomqvist (nyss fyllda 50), begick sitt jungfrutal i fullmäktigesalens (den heter Demokratin) talarstol. Ärendet var en markförsäljning som vi motsätter oss och en fråga där ”Blomman” lagt ner en hel del jobb. Tommy skötte sig förträffligt, och eftersom han och allianspartierna yrkade på återremiss avgjordes ärendet inte denna dag i alla fall.

Själv blev jag rejält förbannad på kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som hade mage att påstå att SD inte hör hemma bland de demokratiska partierna. Jag yttrade därför följande i en replik:

Vi har nyligen kunnat notera ett nytt lågvattensmärke här i fullmäktige. Boel Godner påstår att Sverigedemokraterna inte är ett demokratiskt parti. Det är ett angrepp inte bara på partiet Sverigedemokraterna utan ett angrepp på de närmare en miljon väljare som röstade på SD i senaste valet. Det är så lågt att man häpnar, nästan i klass med när Stefan Löfvens rådgivare, fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad, kallar alla han inte gillar för ”fascister”. Jag ber att få travestera förre kommunistledaren Carl-Henrik Hermansson: ”Vet hut, Boel Godner, vet sjufalt hut!”

Godner yttrade ändå detta i en fråga där SD var i linje med sossarnas förslag om att upprätta en så kallad Science Park i Södertälje. Godner, som jag härmed gärna utnämner till 2015 års påskhäxa i vår stad (fast ingen man vill ge godis till), borde kanske gå en intensivkurs i social kompetens så att hon lär sig att man inte skall vara oförskämd mot dem som stöder en (som i just den här frågan i alla fall).

 Den imponerande skulptur i västkustsgranit som pryder Stora torget i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Efter det glädjande beskedet från Skatteverket var det dags att praktisera mig ner på stan för att ”göra rätt för mig”, det vill säga betala några räkningar. Således klev jag in i Wessmans vitvarubutik på Jovisgatan för att betala den kyl/frys, som två stadiga tvåmetersmän varit vänliga att leverera på torsdagen sedan mitt gamla skåp dragit sin sista suck efter åtskilliga års tjänstgöring.

Hämtade sedan i en guldsmedsbutik ut den beställda halskedja i gulddoublé som jag skall ha till en smycke-menorah, inköpt vid Förintelsemomumentet i Warszawa för fem år sedan, och min framlidna hustrus vigselring.

Glömde säga att när jag först anlände till ”stadens frestelser” (ett bibliskt uttryck min mamma ofta använde) blev jag bjuden på kaffe och bulle av två trevliga damer som delade ut tidningen Världen idags (som jag tidigare prenumererade på) påskbilaga. Där jag bland annat kan läsa om att författaren C. S. Lewis ”klädde av ateismen”.

 Graven är tom – Kristus är sannerligen uppstånden!

Påsken är en lugn och trevlig högtid, inte lika upphaussad som julen men som kristen högtid betraktad viktigare än denna. Påsken firar vi rätteligen till minne av vår frälsare Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse. Det är oundvikligt att mina tankar vid just denna tid går till min hustru Marika, som tog adjö av oss några dagar för påsken 2010. De vita små påskfjädrar hon hann köpa intar en hedersplats i mitt kök.

Södertälje ter sig kanske som en ganska förfärlig plats för en del utomstående, men för mig som är född och uppvuxen här är det förstås ”hemma bäst”. För en tid sedan publicerades en undersökning enligt vilken Södertälje låg i botten bland kommuner som kommuninvånarna rekommenderade andra att bosätta sig i, men jag tillhör definitivt dem som gärna uppmanar folk att flytta hit.

 En kanske inte helt aktuell reklamskylt jag såg nere på stan. Foto: Tommy Hansson

Södertälje ÄR en trevlig – och vacker –  stad om vi bortser från yrkeskriminella, ungdomsligister som eldar bilar och dryga sossepampar!

Gråmulen måndag i november

 Höstutsikt från min balkong för ett par veckor sedan. Foto: Tommy Hansson

Måndag igen.

Inte bara det – en gråmulen sådan i medio av november till råga på allt. Tur då att jag råkar gilla sådant väder. Dessutom är det min hustru Marikas födelsedag i dag den 17 november. Hon skulle ha blivit 58 i dag om hon fått vara kvar hos oss.

Saknar henne väldigt mycket.

Dagen började tidigt för denna bloggare, som inte är speciellt morgonpigg. Jag hade stämt möte med en reporter från brittiska nyhetsbolaget BBC, Köpenhamns-baserade Malcolm Brabant, som är i stan för att göra ett nytt reportage om flyktingsituationen. Precis som han gjorde i januari i år. Självklart vill han höra vad vice gruppledaren i kommunens enda oppositionsparti har att säga i frågan.

Det var trevligt att återse detta verkliga journalistproffs som gör det han skall utan åthävor. Vi sågs vid tågstation Södertälje Centrum och gick därifrån den korta biten till kajen vid Maren just utanför gångbron, där det legendariska och ännu aktiva ångfartyget Ejdern ligger för ankar. En av Södertäljes pärlor.

Malcolm hade precis intervjuat kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S), som av de siffror hon dragit för reportern att döma nog medvetet tagit till i underkant. BBC vill pejla stämningen i Södertälje i anslutning till Migrationsverkets prognos om runt 100 000 asylanter – anhörigsiffran torde bli ungefär lika stor – till Sverige under 2015.

Att jämföra med den norska siffran 11 000.

Vi fattade posto framför Ejdern och hade sällskap av ett stort antal snattrande och uppburrade änder, och precis som i januari skötte Brabant både intervjuandet och kameran. Min uppgift var att hålla i en mikrofon med stickat (eller kanske virkat?) hölje samtidigt som jag svarade på frågor.

Det var över på kanske fem minuter. Det blev just inga knepiga frågor, och jag fick intrycket att reportern också tyckte att situationen med massinvandringen till vårt land trotsar all beskrivning. Om snacket gick hyfsat, det var i alla fall min subjektiva upplevelse, blev det ett antal omtagningar när jag skulle promenera på kajen.

”You´re not a natural performer”, löd omdömet och det stämmer säkert. Det är inte lätt att promenera och försöka se naturlig ut inför en surrande kamera – försök själva får ni se! Till slut var vi klara och när det färdiga resultatet föreligger – såvida jag inte blir bortklippt – kommer jag givetvis att redovisa detta.

Annars är det mycket nu. SD Södertäljes KF-grupp eller delar därav träffas titt som tätt nu, dels för att vaska fram en budgetreservation, dels att ordna fram bemanning till alla 30-tal nämnder och bolagsstyrelser där  vi får representation. Allt skall röstas om på fullmäktige den 15 december. Ett par dagar därefter har vi julbord.

Hörde slutligen på nyheterna en ISIS-avhoppare informera om, att det i dagsläget finns så kallade sovande celler i Europa inklusive Sverige med fanatiska islamistkrigare som väntar på klartecken för terrordåd från sin ledning. Detta har möjliggjorts genom muslimsk massinvandring till länder såsom Tyskland, Nederländerna och Sverige.

 ISIS – i en cell nära dig?

En representant från SÄPO försökte tona ner hotbilden genom att hävda, att det här har säkerhetsorganen redan så bra koll på. Jag kände mig av någon anledning inte helt övertygad. Kanske delvis beroende på att SÄPO-snubben hette Kassman.

Allra sist måste jag få gnälla litet också. Mina knän är inte så bra för tillfället, särskilt inte det högra. Artros? Slitna brosk? Har en remiss till röntgen på sjukhuset och tänkte gå dit i morgon.

 

Marikas dikter och berättelser (XI)

Sådär – nu har jag hittat nya alster av min salig hustru Marika som jag härmed publicerar. Marika sympatiserade med de små människorna i samhället, tillvarons förlorare, med vilka hon identifierade sig.

 

VARFÖR MÅSTE MÄNNISKOR LIDA?

Små människor, vilsna, små i tillvaron, med dåligt självförtroende, glömska, rädda för andra, rädda för dagen.

När de blir kurerade – byter de skepnad. Då blir de: varg, djävulsrocka och de som vårdar blir änglar förvandlade från människor.

Kommer det inre lidandet av att det finns så mycket hunger i världen, att det finns så många gråtande barn?

Vi skulle ju vara som en familj – sa Martin Luther King.

VI

Vi
de saktmodiga, de förnuftsfria – de stora barnen med stort barnasinne – de som intet skyr.

Vi
som får lida för glädjen, uppsluppenheten, den fria viljan.

Vi
som protesterar mot våld, elakhet, konkurrens, pengagirighet.

Vi
som främjar friden, kärleken, harmonin, vår sköna natur.

Vi
de levande.

”Blue Moon”

 The Marcels.

Nu säger jag god natt till mina läsare efter en ovanligt lyckad bloggardag – 721 besök, vilket är klart godkänt för min blogg – med örhänget ”Blue Moon”:

Sången framförs i ett bejublat liveframförande via länken överst av den amerikanska sexmannagruppen The Marcels, som fick sin både första och största hit med denna låt 1961 och gick direkt in på första plats på den amerikanska Billboardlistan. The Marcels, som kom från Pittsburgh i Pennsylvania, bestod av såväl svarta som vita sångare vilket var ovanligt vid denna tid.

”Blue Moon” har spelats in otaliga gånger genom åren av framstående artister såsom Frank Sinatra och Billie Holliday, men The Marcels gör den på ett enastående vitalt och medryckande sätt enligt min mening.

Den förekommer även  i filmen ”En amerikansk varulv i London” (An American Werewolf in London) i regi av John Landis, som jag och min blivande hustru Marika såg på vår förlovningsdag den 6 juni 1982 (vi gifte oss bara två och en halv månad senare).

Låtens upphovsman är den unikt framgångsrike sång- och musikalkompositören Richard Rodgers (1902-79), som komponerade över 900 sånger och 43 Broadway-musikaler.

Uttrycket ”blå måne”, som används ganska sällan i Sverige, innebär att det är två fullmånar i samma kalendermånad vilket lär inträffa ungefär vartannat eller vart tredje år. Once in a blue moon är ett uttryck som med engelskt språkbruk betyder ”mycket sällan”.