Pride: När upplysning blir till upplösning

Läderbögar på marsch.

Så var då Pride-spektaklet över för denna gång med den vanliga, ohöljt exhibitionistiska paraden genom Stockholms gator. Där gaypoliser och dito militärer tjoade ikapp med så kallade läderbögar, riksbögar som Mark Levengood och Jonas Gardell och ett antal politiker som vill framstå som fräscht fördomsfria.

Och för allan del, låt dem tjoa. Vi har som bekant grundlagsfäst demonstrations-, åsikts- och yttrandefrihet här i landet. Jag är dessutom en tolerant person som hyllar principen ”leva och låta leva”. Ändå kan jag inte låta bli att undra över varför det är så viktigt för en del att visa upp sin sexuella läggning till allmänt beskådande. För mig är sex en privatsak mellan mig och min älskade, inte ett utställningsföremål att köra upp i ansiktet eller till äventyrs röven på folk.

Parallellt med att Pride avslutades tillkännagav regeringen sin avsikt att överväga slopa den hittillsvarande åldersgränsen på 18 år för könsbyte. Man skall alltså inte längre ha behövt uppnå myndig ålder för att fatta ett så livsavgörande och oåterkalleligt beslut som att genomgå en könsbytesoperation. Pådrivande i frågan har varit integrationsminister – under prideveckan hbtq-minister – Erik Ullenhag (FP) tillsammans med RFSLs ordförande Ulrika Westerlund.

Det är alldeles tydligt att vi lever i vad Bibeln kallar de yttersta dagarna då allt vänds upp och ner och välts över ända och då upplysningstid blir till upplösningstid.

Jag utkom 1993 med boken Åter till det kalla kriget (Contra förlag), en samling artiklar och uppsatser publicerade från och med 1974. I den avslutande delen av boken listar jag under rubriceringen ”Vänsterns nya kläder” ett antal företeelser jag menade skulle komma att överta den doktrinära kalla krigs-kommunismens roll som instrument för samhällsomstörtningen. Det första avsnittet i denna del valde jag att kalla ”Bögrevolten”.

Jag hänvisar i detta avsnitt till den nordamerikanske författaren och nobelpristagaren Saul Bellow (1915-2005), vilken menade att den så kallade queerfilosofin går ut på att klubba ner allting som utgår från etablerad tradition och etik. I sammanhanget citerar jag den förre vänsterradikalen David Horowitz, som i tidskriften The American Spectators januarinummer 1993 skrev följande:

För de nya radikala teoretikerna är fienden inte längre en styrande klass, en hegemonistisk ras eller ens ett dominerande kön. I stället är den själva naturens sexualordning. Förtrycket ligger i just idén om det ”normala”, den ordning som indelar mänskligheten i två kön. I stället för ett klasslöst samhälle som den frälsande framtiden, anvisar bögteoretikerna en könsfri värld.

Saul Bellow fick Nobels litteraturpris 1976.

När jag iakttar förhållandena i västvärlden i dag inser jag med en rysning hur rätt Horowitz hade när han skrev detta för 20 år sedan. HBTQ-revolten förkunnar således ej endast Guds och samhällets utan själva naturens död. Som jag ser det finns det klara paralleller mellan queerfilosofin och Nietzsches övermänniskoideal om den allt övervinnande människan som sin egen gud.

Vi bevittnar i dag hur den ursprungligen underjordiska och starkt avantgardistiska bög- eller queerfilosofin flyttar in i västvärdens regeringskanslier, och att Sverige – den sociala ingenjörskonstens förlovade land – går i bräschen för denna utveckling är endast symptomatiskt. Här har termen ”hen” myntats för att understryka det könlösa idealet, och nu vill alltså regeringen tillåta könsbyte för barn.

Jag är som sagt tolerant. Låt var och en leva som den vill och ta ansvar för sina handlingar. Vad HBTQ-rörelsen kräver är dock inte tolerans utan obetingad lydnad och acceptans gentemot de egna regnbågsidealen. Alla avvikande röster avfärdas såsom svårartat homofobiska och bigotta, om nu någon kommer ihåg det uttrycket. All fri debatt skall strypas och dissidenter marginaliseras.

HBTQ-rörelsen är en del i det samlade politiskt korrekta projektet som även innefattar extrem feminism, galopperande miljöradikalism och mer eller mindre svagsint antirasism. I det sistnämnda konceptet ingår axiomet att all invandring är bra och att alla som inte tycker så är rasister.

I Iran bestraffas homosexualitet med offentlig hängning.

Nu blir det dock komplicerat för HBTQarna. Den ohämmade invandringen medför nämligen ett stort inflöde av muslimer, vilka enligt islams och Koranens påbud har en mycket negativ inställning till allt som har med homosexualitet att göra. I starkt muslimska länder döms således homosexuella till döden – i Iran utförs dödsstraffet genom offentlig hängning. Eftersom våra HBTQ-aktivister inte vill förarga muslimska invandrare avstår man dock från att kritisera sådana företeelser. Många ordinära homosexuella genomskådar dock detta. På annat sätt kan man knappast tolka det faktum att Sverigedemokraterna enligt vissa undersökningar är det mest populära partiet bland homosexuella.

Däremot går det utmärkt att hoppa på ett halvdemokratiskt land som Ryssland, där nyligen lagar som begränsar homosexuell propaganda främst bland barn och ungdom antogs. Det var därför knappast någon sensation när den bisarre musikern och centerpartisten Alexander Bard gick till hårt angrepp på Ryssland i samband med årets Pridefestival.

Alexander Bard vågade ge sig på Ryssland men inte Iran.

Vi får väl se hur det går med de ideologiska försöken att avskaffa den naturliga könsordningen i den nya, sköna värld som Sverige blivit. Personligen är jag övertygad om att dessa försök till slut kommer att haverera, precis som den människofientliga kommunismen gick under som globalt hot mot freden och friheten i världen. Att ge sig på själva naturen brukar i långa loppet inte vara någon god idé.

Därför var det bättre förr

 Stilfulla och kultiverade Ingrid Bergman med sin Oscar för rollen som Greta Ohlsson i ”Mordet på Orientexpressen”.

Härom kvällen såg jag ett avsnitt ur SVT-serien ”Minnenas television”. Det var ett soffprogram från 1972 med den oförglömlige TV-profilen Lasse Holmqvist som samtalsledare med gäster som skådespelerskan Ingrid Bergman, reseförfattaren Hans Ostelius, operasångaren Carl-Axel Hallgren (senare hovsångare) och skådespelaren Jarl Kulle.

Framförallt var det La Bergman, vår världsberömda Hollywood-aktris, som imponerade på mig. Stockholmstjejen Ingrid Bergman (1915-82) blev under en följd av år ett begrepp inom filmvärlden med roller i filmer som ”Gasljus”, ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” och icke minst ”Casablanca”. Bergman var en av demonregissören Alfred Hitchcocks absoluta favoriter.

Själv minns jag henne nog bäst i rollen som en tafatt svensk biståndarbetare vid namn Greta Ohlsson  i  ”Mordet på Orientexpressen” från 1974 i regi av Sidney Lumet. Rollen renderade henne en synnerligen välförtjänt Oscar i kategorin ”bästa kvinnliga biroll”.

Hon spelade mot storheter som Charles Boyer, Spencer Tracy, Humphrey Bogart, Leslie Howard och Cary Grant utan att darra det minsta på manschetten. Hennes framträdande i Holmqvists program gav en aning om varför hon kunnat nå denna världsberömmelse.

 Grant och Bergman i Hitchcock-thrillern ”Notorious”.

För att börja med det mest uppenbara var Bergman en strålande skönhet ännu vid 57 års ålder. Det var dock när hon öppnade munnen för att tala som det gick upp ett ljus, åtminstone för denna bloggare. Vilken diktion, det vill säga förmågan att uttrycka sig på ett tydligt, kultiverat och samtidigt estetiskt fullgånget sätt, excellererade hon inte i!

Så perfekt talar ingen längre. Delvis har detta säkerligen med den minskade betydelse talpedagogiken har undergått i modern tid att göra. Finns det fortfarande några logopeder (talpedagoger) kvar? Jag tillåter mig tvivla, i alla fall när jag noterar hur erbarmligt illa alltför många offentliga talare och inte minst TV-medarbetare framför det de vill säga.

Dagens skådespelargeneration skall vi inte ens tala om, den är under all kritik när det gäller att uttala orden korrekt och tydligt. Nedgången måste ha skett relativt sent, ty ännu min hustru Marika Bardel Hansson (1956-2010), som var utbildad skådespelerska (Skara skolscen), hade en utmärkt talröst med nära nog perfekt diktion.

Denna förmåga synes emellertid knappast ha uppskattas efter förtjänst, eftersom hon aldrig lyckades komma in på Dramatens elevskola trots ihärdiga försök. Skådespelarna av i dag förefaller närmast sätta en ära i att tala så sluddrigt och ovårdat som möjligt i enlighet med den ”diskbänksrealism”, som alltför länge har tillåtits behärska svensk så kallad skådespelarkonst.

Mark Levengood och kronprinsessan Victoria.

Ett litet exempel är det totala genomslag som sche-ljud med tungrotsuttal fått i vår tid: numera blir det alltid ch- och aldrig sj-uttal. Det senare uttalet har kommit att uppfattas som ”tillgjort” och ”onaturligt”, trams naturligtvis. Man behöver bara lyssna till finlandssvensk dialekt – exekverad av exempelvis Mark Levengood – för att upptäcka vilka estetiska kvaliteter tungspetsuttalet har!

Jag fastnade emellertid inte bara för skön Ingrids perfekta diktion utan för hennes stil, hennes närvaro, hela hennes sympatiska och kultiverade väsen i stort. Och hon var inte den enda närvarande som visade prov på kultur och kultivering, dessa egenskaper uppvisade samtliga i programmet medverkande på olika sätt.

Holmqvist ledde samtalen på ett varsamt och respektfullt sätt, fjärran från de skräckexempel på vulgaritet och högljudd flamsighet man dagligdags erfar i samtliga TV-kanaler där väl de decibelstinna så kallade Filip och Fredrik tar förstapriset.

Det är även att notera, att Holmqvists TV-program visades i en tid när anti-rök-hysterin ännu inte nått full stormstyrka. Således tilläts både La Bergman och Ostelius blossa på sina rökverk – cigarrett respektive cigarr – som den naturligaste sak i världen.

Allt var kanske inte bättre förr. När jag såg Holmqvist, Bergman med flera i TV blev jag emellertid varse att något faktiskt var det.

Ord och uttryck som borde vara bannlysta

Inspiration till det här inlägget fick jag när jag för hundrafemtielfte gången fick syn på ordet ”klimatsmart” i något sammanhang. Här följer således en lista på några ord och uttryck jag helst vill se utmönstrade från svenska språket – eller i förekommande fall åtminstone använda på rätt sätt. Detta oavsett om de har en politisk innebörd eller ej.

Klimatsmart
Nyckelord i reklam och opinionsbildning som bygger på (van)föreställningen, att vi kan förändra klimatet till det bättre om vi vidtar vissa mått och steg i vardagslivet.

Snicksnack. Ingen kan inbilla mig att den så kallade globala uppvärmningen kommer att hejdas om jag skulle komma på tanken att slänga matrester och mjölkförpackningar i skilda avfallspåsar eller stänga av min ljudanläggnings stand-by-läge. Eller för den delen sluta andas för att stävja koldioxidutsläppen. Klimatet har skiftat i alla tider alldeles oberoende av mänsklig påverkan och kommer fortsätta göra så.

Hållbar
Ännu ett ord från det miljörelaterade fikonspråket översatt från engelska sustainable. Ett nonsensord i detta sammanhang som kan betyda allt och ingenting men som låter trovärdigt på ett vagt sätt.

Ett glas kan vara hållbart såsom Duralex-glas i den forna Radio Nord-reklamen (ni som är litet äldre vet vad jag talar om). Inte min hantering av soporna eller mitt val av toapapper. För övrigt brukar jag dryga ut soppåsarna med en eller annan glasflaska jag inte får pant för.

Ekologisk
En etikett eller beteckning som i realiteten nästan uteslutande är ett smart sätt för födoproducenter att ta ut ett högre pris för produkten i fråga. Engelskspråkig motsvarighet är organic.

Undersökningar har i flera fall visat att det inte är någon som helst skillnad närings- eller hälsomässigt mellan ”ekologiska” och ordinära produkter.

Alternativa energikällor
Sådant som miljönissarna försäkrar oss kommer att ersätta kärnkraft och olja inom något decennium på sin höjd. Det har man sagt ända sedan kärnkraftsomröstningen ägde rum för 30 år sedan utan att ha kommit ett steg på vägen sedan dess.

Alternativ till kärnkraft?

Sanningen är att exempelvis vindkraft och solkraft aldrig kommer att försörja större enheter än små byar och experimentsamhällen reserverade för de värsta gröna kufarna. I verkliga livet blir alternativet i stället kolkraft.

Median
Alltså användandet av det latinska ordet media, som är pluralis, i singularis. Exempel: den svenska median har rapporterat…Ett medium, flera media (eventuellt medier) skall det vara. Absolut aldrig en eller ett media.

Främlingsfientlig
Ett ord som används flitigt i syfte att misstänkliggöra Sverigedemokraterna. Ingenting annat än ett politiskt kodord för att mäla ur partiet i fråga ur den anständiga politiska gemenskapen. Ingen kan rimligen vara fientlig gentemot alla främlingar, som professor Helene Lööw konstaterat.

Sverigedemokrater är förvisso kritiska till svensk invandringspolitik och en hel del annat, men plockar knappast fram blydaggen eller hagelgeväret om de ser en gäst de inte känner igen i stampuben.

Ultimata
Direktimporterat ord från engelskan som används i stället för svenska ”slutgiltiga.” Vanligt i reklamen för att beteckna en enastående – se där en annan tänkbar ersättning – bra produkt.

Ren avrättning
Uttrycket används av nyhetsmedia och ibland till och med av poliser, som sannerligen borde veta bättre, för att beteckna ett särskilt brutalt mord. En avrättning är dock ett straff som efter vederbörlig  rättsprocess  kan utmätas för extremt grova brott i länder såsom Kommunistkina, Iran eller USA. I de båda förstnämnda länderna behöver brottet inte ens vara särskilt grovt eller ens ett brott.

Om en medlem ur Bandidos skjuter ihjäl en snubbe från Hell´s Angels så är det banne mig ingen avrättning utan ett mord eller kanske rentav ett lönnmord. Om man till varje pris måste nämna ordet ”avrättning” i sådana sammanhang kan man lämpligen ta efter amerikanerna, som säger execution style. Alltså ”avrättningsliknande.”

Kollegor
Det korrekta uttrycket för personer i samma ställning som en själv eller andra personer som tillhör någon viss kategori är kolleger, ingenting annat.

Hustru och hustru?

Äktenskap, gift med
Det skall väl egentligen inte behöva sägas att personer av samma kön inte kan gifta sig med, det vill säga ingå äktenskap, med varandra. Ett äktenskap kan definitionsmässigt aldrig vara någonting annat än en förening mellan en man och en kvinna. Alltså inte mellan personer av samma kön eller fler individer än två. Eller mellan människor och representanter för djurriket.

Sedan får svenska lagstiftare, pastorer eller andra auktoriteter i ämnet säga vad de vill. Eva och Efva eller Mark och Jonas kan inte vara gifta med varandra, möjligen leva i ett partnerskap eller på sin höjd under äktenskapsliknande former.

Lönekuvertet
Hur länge sedan var det någon som fick sin lön för utfört arbete i ett kuvert och inte insatt på konto? Just det – det har troligen inte hänt under det senaste halvseklet.

Ändå envisas politiker och journalister med att använda detta osedvanligt obsoleta uttryck när de talar/skriver om löner i någon form.

Sexualfientlig
Politiskt korrekt kodord som används om allt och alla som till äventyrs anser att sexuell avhållsamhet kan vara bra i vissa sammanhang. Till exempel när det gäller ungdomar som inte är torra bakom öronen eller för att förebygga oönskade graviditeter och aborter. Genast frammanas bilder av nunnor med snörpta munnar samt hallelujaropande fanatiker.

Sekt
Ordet sekt användes ursprungligen för att beteckna en valfri religiös rörelse. Katolska kyrkan är till exempel en sekt, den protestantiska delen av kristenheten en annan.

En betydelseförskjutning har dock skett under årens lopp, så att ”sekt” numera används enbart i negativ betydelse och främst för att brännmärka riktningar man inte förstår sig på eller för all del också rena galenpanneföreteelser. Vilketdera spelar mindre roll,bara en negativ bild frammanas.

Håna
Ett ord som kommit att användas alltmer under senare år. Ofta är det någon TV-personlighet som förklaras håna en annan individ/individer. Exempel: ”Ranelids hån mot Let´s dance-juryn”. Det kan också vara en politiker som påstås håna en antagonist: ”Reinfeldts hån mot Mona.”

Om man hånar någon betyder det egentligen att man är synnerligen elak och/eller ojust mot den personen. Numera kan det emellertid betyda att någon bara är litet smårolig mot en annan varför den ursprungliga betydelsen märkbart devalverats.

Selma: vår största författarinna.

Författare
Av någon anledning skall numera alla kvinnor som skriver böcker kallas författare. På samma sätt sägs alla personer av feminint kön som skulpterar vara skulptörer. Anledningen torde vara att ”författarinna” eller ”skulptris” skulle vara nedvärderande och förringa de kvinnliga insatserna.

Kvalificerat nonsens, givetvis. Det går nämligen fortfarande utmärkt att skriva sångerska eller skådespelerska trots att dessa feminina yrkesbeteckningar logiskt sett borde vara minst lika nedvärderande som författarinna eller skulptris anses vara. Bland genusideologerna är dock logik en klar bristvara. För mig kommer Selma Lagerlöf alltid att vara en författarinna och därtill en av de stora inom litteraturen.

Sjuksköterska
Givetvis anses det helt okay att nedvärdera eller förringa mäns yrkesinsatser. Därför spelar det ingen roll hur mycket män som arbetar inom sjukvården protesterar mot att bli kallade ”sjuksköterskor.” Om det nu finns de som gör det.

Nattduksbord
De som slentrianmässigt använder detta ord borde kanske någon gång fundera över vad i helvete en ”nattduk” är för något. En duk som bara används på natten? Sådant slag finns inte. Det korrekta ordet för det lilla bordet bredvid sängen är nattygsbord. Tyg betyder redskap, hjälpmedel – i fallet med nattygsbordet ting som väckarklocka, vattenglas med eller utan löständer i, böcker eller vad det nu kan vara.

 

Mankell misshandlar svenska språket.

Innan
I dessa yttersta av tider finns knappt längre någon människa som kan skilja mellan innan och före. Skriver man ”innan” i en mening måste det ske ett eller annat därefter. Till exempel ”innan vi åt oss mätta.” Det heter naturligtvis inte ”före vi åt oss mätta.” Det vet dock uppenbarligen inte herr Mankell som skrivit en bok – som givetvis också blivit film – som han kallar ”Innan frosten”. Det korrekta hade varit ”Före frosten”. Eller ”Innan frosten kom”.

Dramatikern Lars Norén, som härom året skrev en bok på flera tusen sidor där han brännmärkte allt och alla i Sverige han trodde sig kunna hitta några fel på, visste inte bättre än att han gav en teaterpjäs titeln ”Ett sorts Hades.” Ett sorts…skicka hit luktsaltet, någon!